Innehållsförteckning
- Begreppshegemoni – makten över språket
- Den juridiska definitionen av folkmord
- Uppropet och opartiskhetskravet
- Narrativets vinnare: Hamas
- Ett större problem för svensk journalistik
- Slutsats
I en ny video lyfter samhällsdebattören Henrik Jönsson en kontrovers som blossat upp inom svensk medievärld. Bakgrunden är ett upprop, initierat av krigsreportern Magda Gad, där ett stort antal journalister – bland annat inom public service – undertecknat ett dokument som beskriver Israels agerande i Gaza som ett ”folkmord” och anklagar västerländska medier för att ”legitimera” detta.
Jönsson ifrågasätter dels huruvida konflikten i Gaza juridiskt kan klassas som folkmord, dels om undertecknarna kan fortsätta betraktas som opartiska journalister.
Begreppshegemoni – makten över språket
En central del i Jönssons resonemang är teorin om begreppshegemoni, ett begrepp myntat av den italienske marxisten Antonio Gramsci. Det syftar på förmågan att dominera den offentliga diskussionen genom att styra vilka ord och tolkningar som används för att beskriva verkligheten.
Enligt Jönsson är vänsterns mål att etablera ordet ”folkmord” som den självklara benämningen på Israels krig mot Hamas. Detta görs genom ständiga upprepningar i rubriker och nyhetsinslag – en retorisk strategi han jämför med Joseph Goebbels klassiska propagandateknik: upprepa något tills det uppfattas som sanning.
Den juridiska definitionen av folkmord
FN:s folkmordskonvention från 1948 definierar folkmord som handlingar som begås med avsikt att helt eller delvis utrota en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp. Detta kräver dolus specialis – ett särskilt uppsåt att förinta gruppen.
Jönsson menar att palestinavänstern försöker urvattna denna definition genom att ta bort kravet på uppsåt, och istället tala om att konflikten ”kan betraktas som folkmord” eller att ”mycket talar för” att ett folkmord pågår.
Uppropet och opartiskhetskravet
Magda Gads upprop kräver ökad pressfrihet i Gaza, men nämner inte Hamas förtryck och hot mot journalister. Istället jämförs situationen med folkmordet i Rwanda 1994.
Bland undertecknarna återfinns flera profilerade journalister från Sveriges Radio, däribland Cecilia Uddén och Johan Mathias Sommarström. Detta står i direkt konflikt med SR:s egna riktlinjer, som förbjuder journalister att offentligt ta ställning i politiska frågor de bevakar.
Trots detta beskrev Ekots chef Klas Wolf-Watz undertecknandet som ”okontroversiellt” och hävdade att uppropets ”tyngsta budskap” handlade om pressfrihet.
Narrativets vinnare: Hamas
Jönsson pekar på att Hamas har lyckats ta kontroll över det internationella narrativet. Organisationen kan till och med offentliggöra propagandafilmer där israeliska gisslan visas utmärglade och nära döden – utan att mötas av omfattande kritik i västmedia.
Samtidigt lyfter han fram hur internationella medier som Bild, New York Times och BBC har tvingats hantera avslöjanden om att Hamas påverkat bildmaterial och reportage från Gaza. Dessa nyheter har dock i stort sett uteblivit i svensk rapportering.
Ett större problem för svensk journalistik
Henrik Jönsson menar att public service i Sverige länge har haft svårt att hantera sin ideologiska slagsida. När partiskheten blir alltför uppenbar har man, enligt honom, försökt dölja den snarare än att åtgärda den.
Konflikten kring uppropet blir därför inte bara en fråga om Gaza, utan en symbol för en djupare trovärdighetskris inom svensk journalistik. När reportrar öppet tar ställning i politiskt laddade frågor riskerar de att bli ”nyttiga idioter” åt de aktörer vars narrativ de förstärker.
Slutsats
Jönssons video avslutas med en varning: om västvärlden okritiskt anammar den propalestinska kampanjens verklighetsbeskrivning har Hamas i praktiken vunnit slaget om begreppshegemonin. Då är det inte bara militära mål som står på spel – utan hela förmågan att rapportera om krig och konflikter med intellektuell hederlighet.