Hur förändras ett samhälle när ett av dess största partier gång på gång omtolkar sin egen historia? Socialdemokraterna anklagas för att systematiskt skriva om sitt förflutna i frågor som migration, kriminalitet och integration. Kritiker menar att partiets positionsförflyttningar inte bara är politisk strategi – utan en medveten omformning av verkligheten, med långtgående konsekvenser för väljarnas förtroende och den demokratiska debatten.
Innehållsförteckning
- Lotterna som blev en belastning
- När oron för brottslighet vändes till krav på hårdare tag
- Tvångsblandning eller integration?
- Migrationens tvära kast
- Minnet som politiskt verktyg
- Slutord
Lotterna som blev en belastning
Under åratal byggde Socialdemokraterna en betydande del av sin ekonomi på lotteriförsäljning. Kritiker menade att verksamheten riktade in sig på fattigpensionärer, ofta via telefonförsäljare med aggressiva säljmetoder.
När regeringen ville reglera branschen protesterade S-topparna högljutt. Magdalena Andersson kallade det ett försök att ”tysta oppositionen” och partisekreterare Tobias Baudin beskrev regleringen som en ”oppositionsskatt”.
Men efter att partiet dömts till miljonböter för brott mot spellagen sålde man snabbt lotteriverksamheten – och gick strax därefter ut med krav på ett totalförbud mot telefonförsäljning.
När oron för brottslighet vändes till krav på hårdare tag
”Det finns ingen våldsvåg.” Så lät det ofta under Socialdemokraternas tid vid makten. Kritiker av gängkriminaliteten framställdes ibland som alarmister, och partiet sade nej till flera av de förslag som senare blivit centrala i kampen mot brotten – som visitationszoner och anonyma vittnen.
Nu beskriver samma parti kriminaliteten som en akut nationell kris och kallar regeringens företrädare till utskott med krav på svar.
Samtidigt visar statistiken att antalet skjutningar faktiskt minskat de senaste två åren. För kritiker framstår Socialdemokraternas linje därför som mer teater än politik – en omsvängning som döljer det faktum att den kraftiga ökningen av dödligt våld skedde under partiets egen tid i regeringen.
Tvångsblandning eller integration?
När Socialdemokraternas kongress klubbade en ny integrationspolitik var budskapet tydligt: segregationen skulle brytas genom att ”blanda befolkningen”.
Göteborgspolitikern Jonas Attenius uttryckte det i klartext: ”Vi behöver blanda befolkningen på sikt. Jag brukar säga: in a generation.”
Men när kritiken blev massiv började partiets företrädare förneka att de någonsin förespråkat ”tvångsblandning”. Istället beskrev man det som en misstolkning från politiska motståndare.
För många väljare skapade detta en déjà vu-känsla: ett tydligt politiskt beslut tonades ned och omskrevs, tills det framstod som något helt annat.
Migrationens tvära kast
Flyktingkrisen 2015 blev en symbol för Socialdemokraternas dubbelhet. Stefan Löfven förklarade då att ”mitt Europa bygger inte murar” och Morgan Johansson jämförde invandringskritiker med nazister.
Idag beskriver partiet sig som förespråkare av en ”stram migrationspolitik” och menar att man alltid stått för ordning och kontroll.
Den omsvängningen får även gamla allierade att reagera. ”Skamlöst”, kallade SVT:s tidigare vd Eva Hamilton partiets nya retorik – och konstaterade att det är enkelt att gå tillbaka till källorna och se vad som faktiskt sagts.
Minnet som politiskt verktyg
Att partier ändrar sig är inget nytt. Nya tider kräver nya beslut. Men när politiska beslut inte bara ändras utan också omskrivs, väcks en större fråga: vad händer med demokratin när väljarna förväntas glömma gårdagens uttalanden?
Kritiker menar att Socialdemokraterna utnyttjar väljarnas korta minne. Anhängare hävdar att det är en styrka att våga tänka om.
Oavsett vilket tycks en sak stå klar: kampen om berättelsen om det förflutna är minst lika viktig som kampen om framtiden.
Slutord
Socialdemokraternas omsvängningar i frågor om lotterier, kriminalitet, integration och migration har blivit bränsle för debatten om politiskt förtroende i Sverige. Är detta pragmatism – eller historierevisionism?
För väljaren återstår den kanske viktigaste frågan av alla: vem kan man egentligen lita på när minnet blir ett politiskt verktyg?