Det politiska tonläget i Sverige blir allt skarpare. I centrum står Vänsterpartiet, vars retorik och symbolik väcker både oro och debatt. Trots att partiet officiellt tagit avstånd från sin kommunistiska historia syns fortfarande ekon av revolutionens ideal – från 1 maj-tågens Leninporträtt till den högljudda stilen i dagens debatter. Frågan är om arvet från 1917 fortfarande formar partiets själ – och vad det betyder för den svenska demokratin.
Innehållsförteckning
- När historien viskar i nutiden
- Ett arv från revolutionens dagar
- Ett kontroversiellt arv
- Från revolution till retorik
- Demokratins prövning
När historien viskar i nutiden
Vänsterpartiet och arvet från den revolutionära vänstern
Den politiska debatten i Sverige har sällan varit så högljudd som nu. I den senaste partiledardebatten tog känslorna överhanden, och särskilt Vänsterpartiets representanter fick kritik för sin konfrontativa stil – ett beteende som flera menar underminerar det demokratiska samtalet.
Den frisinnade samhällsdebattören Henrik Jönsson tar i veckans video upp fenomenet han kallar ”Vrålvänstern” – en politisk kultur där avbrott, skrik och personangrepp ersätter resonemang och argument. Men han går också djupare, och menar att den aggressiva tonen inte är något nytt – utan en återklang av partiets egen historia.
Ett arv från revolutionens dagar
Vänsterpartiet har rötter som sträcker sig tillbaka till tiden efter den ryska revolutionen 1917. Då bröt sig den svenska vänstern itu: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som senare blev Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), valde att ansluta sig till Komintern – den internationella kommunistorganisation som styrdes från Moskva under Lenin.
Bolsjevikerna tog makten genom våld, och i juli 1918 avrättades hela tsarfamiljen Romanov, inklusive barnen, på order av det revolutionära styret. Händelsen kom att symbolisera hur den kommunistiska rörelsen i praktiken utvecklades till ett system präglat av förtryck och förföljelse av oliktänkande – något som på många sätt kom att spegla de totalitära drag som även andra ideologier senare uppvisade.
Ett kontroversiellt arv
Under 1900-talet höll Vänsterpartiet länge fast vid sin koppling till den sovjetiska kommunismen. Partiets företrädare uttalade stöd för flera kommunistiska regimer och deltog i internationella sammankomster med nära band till Moskva.
Även under 2020-talet har porträtt av Lenin och andra revolutionära symboler synts i 1 maj-tåg där Vänsterpartiet deltar, ofta i samverkan med ungdomsförbund och mer radikala grupper på vänsterkanten. Det har väckt återkommande kritik, särskilt från dem som menar att symbolerna representerar ett förtryckande och våldsamt ideologiskt arv som borde ha hörts historien till.
Från revolution till retorik
Även om partiet i dag officiellt tagit avstånd från diktaturer och kommunistiskt styre, finns en kvarvarande misstanke om att dess politiska kultur fortfarande präglas av den gamla kampretoriken. När debatter i riksdag och TV övergår i skrik och förolämpningar, menar kritiker att man ser spår av samma ideologiska tradition – där kampen och konflikten står i centrum, snarare än samtalet och kompromissen.
Demokratins prövning
Sveriges demokrati vilar på respekt och förmågan att lyssna. När historiska symboler för förtryck fortfarande förs fram i demonstrationer, och när det offentliga samtalet ersätts av rop och indignation, väcks frågan: har den svenska vänstern verkligen gjort upp med sitt arv?
Demokratin kräver mer än röster – den kräver ansvar. Och det är i tystnaden mellan skriken som dess framtid avgörs.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
