Han hotar att hugga och döda en butiksanställd efter en simpel stöld – ändå belönas han med straffrabatt och en symbolisk utvisning på bara 10 år. Domen i Solna tingsrätt är ett hån mot brottsoffer, företagare och alla laglydiga i Sverige.
När den vänsterradikala domaren fröken Proppmätt sitter och tycker synd om brottslingar får man endast fjuttiga 10 års utvisning i stället för livstid. Fler och fler svenskar frågar vad det är för fel på Sveriges alltför liberala straffsystem.
Oststölden som blev rån – och domen som väcker vrede
En till synes banal stöld i en livsmedelsbutik i Sundbyberg har utvecklats till ett uppmärksammat rättsfall som nu väcker starka reaktioner. En 29-årig man har dömts till ett och ett halvt års fängelse samt utvisning i tio år efter att en stöld eskalerat till våld och dödshot. Domen från Solna tingsrätt kritiseras för att vara alltför mild och för att, enligt kritikerna, sätta förövarens situation före brottsoffrets.
Händelsen
Det var i september förra året som mannen gick in på ICA Skogsbacken. Med tom kundkorg men fylld ryggsäck passerade han kassan och lämnade butiken. Personalen reagerade, granskade övervakningsfilmen och såg hur mannen plockat på sig åtta ostar.
Två anställda följde efter och konfronterade honom på Storskogstorget. Där urartade situationen snabbt. Mannen blev våldsam, slog en av de anställda i ansiktet och uttalade hot om att hugga eller döda. Händelsen, som började som en ringa stöld, fick därmed betydligt allvarligare konsekvenser.
Från stöld till rån
Själva stölden bedömdes som ringa, men på grund av våldet och dödshoten rubricerades gärningen som rån. Tingsrätten beskrev omständigheterna som allvarliga. Trots detta landade straffet på 1,5 års fängelse, reducerat med 33 procents straffrabatt, samt en tidsbegränsad utvisning på bara tio år.
Det är just här som kritiken tar fart. Många menar att straffet framstår som oproportionerligt lågt i förhållande till gärningens allvar, särskilt med tanke på att våld och hot mot liv förekom.
Kritiken mot domen
Kritiker pekar på flera aspekter som väcker ilska. Dels straffrabatten, som uppfattas som svår att motivera när våld använts mot butikspersonal. Dels att utvisningen är tidsbegränsad, och att domstolen vägt in gärningsmannens eventuella anknytning till Sverige. Enligt experter inom etik och männskliga rättigheter borde brist på svenskt medborgarskap leda till utvisning utan hänsyn till personliga kopplingar, när allvarliga brott begås.
Samtidigt menar många att brottsoffret hamnar i skymundan. Näringsidkaren som drabbas av stölden måste själv arbeta in förlusten och dessutom betala moms på varor som aldrig sålts. Den ekonomiska och psykiska belastningen hamnar hos företagaren och de anställda – inte hos gärningsmannen.
Det är handlaren Sjöqvist som tvingas ta hela smällen, medan svenska domstolar fortsätter att visa större medkänsla med brottslingar än med deras offer. Matpriserna har nått rekordhöga nivåer och beror delvis på att livsmedelshandeln har drabbats av ökade kostnader i form av ringa stölder.
Ett system som tappat proportionerna?
Domen beskrivs av kritiker som ett typexempel på hur Sveriges rättssystem prioriterar förövaren framför offret. Våld och dödshot relativiseras, medan gärningsmannens personliga förhållanden ges stort utrymme. Livstids utvisning blir det inte ens vid upprepade brott, utan i stället tidsbegränsningar och rabatter.
Resultatet, menar experter, är ett samhälle där kriminella möts av mildhet och där laglydiga medborgare och företagare får bära konsekvenserna. Oststölden i Sundbyberg blev ett rån – men domen har för många blivit ännu ett kapitel i berättelsen om ett rättssystem som, enligt dem, tappat sina proportioner.
Brottslingen kom från Afghanistan och hade inga asylskäl för att få stanna i Sverige. Frågan man kan ställa sig är därför varför han ens släpptes ut i det svenska samhället. Ingen från Afghanistan eller dessa närområden har asylskäl i Sverige. Återigen misslyckas det svenska samhället.
Sverige har hamnat i ett läge där arbete, studier och utdragna processer används som argument för att kringgå lagakraftvunna beslut. När personer utan asylskäl kan stanna genom att ”etablera sig” efter avslag, samtidigt som arbetslösheten är hög, urholkas respekten för lagen och förvandlar migrationspolitiken till ett system där den som dröjer sig kvar belönas.
Ayla har varit i Sverige i knappt fem år och anser ändå att hon ska ha rätt att stanna. Hon är inte svensk medborgare, saknar varje form av historisk, kulturell eller nationell anknytning till Sverige och tillhör inte den svenska folketstammen. Hon har inga skyddsskäl, inga asylskäl och inga juridiska grunder som motiverar fortsatt vistelse i landet.
Arbete, studier och skatteinbetalningar är inget frikort till permanent uppehållstillstånd. Att någon som bara har varit i Sverige i fem år hakar sig fram till ett jobb inom vården, samtidigt som vi har omkring tio procents arbetslöshet, visar tydligt att något är fel i tänkandet.
Det är uppenbart att det i dag är alldeles för lätt att få stanna i Sverige, i stället för att man åker hem efter avslag på sin ansökan. Systemet signalerar att beslut inte behöver respekteras och att man kan stanna kvar genom att dra ut på processen, snarare än att följa lagen
Migrationsverkets beslut är därför inte bara korrekt, utan nödvändigt. Att familjen försöker spela på känslor och tala om ”splittring” är ett välkänt och cyniskt grepp. Varje år får tiotusentals människor avslag utan att vänsterpolitiker mobiliserar drev eller kräver undantag. Lagen ska gälla lika för alla – inte bara för dem som lyckas få medial uppmärksamhet.
Att processen upplevs som stressande är ett direkt resultat av ett system som under decennier signalerat att det alltid finns en chans att stanna, oavsett beslut. Att Ayla tillbringat delar av sin tonårstid i Sverige är irrelevant – det ger inga rättigheter och skapar inga automatiska anspråk på nationstillhörighet.
Ändå kliver Vänsterpartiets Leo Ahmed fram och kräver politisk aktivism i ett enskilt myndighetsärende. Ett parti vars ideologiska arv har orsakat omkring 100 miljoner dödsfall världen över och som historiskt varit delaktigt i baltutlämningen, anser sig nu ha moralisk auktoritet i migrationsfrågan.
Sverige har under lång tid fört en extremt ansvarslös och övergenerös migrationspolitik. Det har varit närmast öppna dörrar för människor från tredje världen att ta sig hit och stanna, ofta utan faktiska skyddsskäl. Resultatet är ett land med ökad kriminalitet, pressad välfärd, segregation och ett samhälle som stadigt förlorar sammanhållning och trygghet.
Det är hög tid att lagen återfår sitt värde, att känslopolitik upphör och att Sverige slutar fungera som ett undantagsland där regler gäller tills någon skriker högt nog.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Årets julklapp är ett deporteringsverk! De släkten som ska komma ska slippa uppleva det mångkulturella helvete på jorden som Sverige har blivit på grund av en alltför liberal migrationspolitik.
Snälla, herr statsminister Kristersson, ge svenska folket ett deporteringsverk i julklapp.
Tidöregeringen har gjort skillnad för det svenska samhället. Ni har avskaffat det förhatliga spårbytet, som var mer hatat än motboken. Nu kan inte ”asylsökande” som saknar asylskäl längre klamra sig kvar i Sverige genom påhittade låtsasjobb, utan nu åker man hem.
Men det svenska folket behöver nu ett deporteringsverk, som med alla till buds stående medel kan returnera dömda brottslingar som saknar svenskt medborgarskap till sina hemländer eller till något annat land i deras hemlands närområde.
Låt varje fängelsedömd brottsling som saknar svenskt medborgarskap få en härlig julklapp: en livstidsutvisning. Så fort det är dags för ”muck” drar man på den kriminella orchen en spottluva och returnerar honom eller henne till hemlandet, eller till ett tredje land som vill ta hand om avfallet. Låt det svenska folket slippa ha kvar kriminella orcher så att Sverige inte besudlas med mer kriminalitet. En våldtäktsman eller barnmördare kan aldrig ha skäl att få stanna i Sverige om personen saknar svenskt medborgarskap.
Ge oss en julklapp där vi slipper läsa i tidningen att en dömd våldtäktsman som saknar medborgarskap, och som ”bara” varit i Sverige sedan 2006, får stanna kvar. Det är vidrigt. Låt varje fängelsedömd migrant som inte är svensk medborgare få en enkel biljett hem eller till ett tredje land som kan ta hand om personen.
Det hade varit årets julklapp till svenska folket.
Sverigedemokraterna vill införa livstidsstraff för deltagande i kriminella gäng och utvisa alla gängkriminella med dubbla medborgarskap. Inför onsdagens möte med justitieministern presenterar partiet nu vad man kallar sitt mest långtgående förslag hittills mot den organiserade brottsligheten.
Klarar inte Al Capone och hans gelikar av att leva upp till 100 % perfekt vandel, då ska han inte stanna. Det är självklart att gängkriminella element som inte tillhör den svenska folkstammen ska returneras till hemlandet. Det är inget som svenska folket ska behöva slösa skattepengar på – slöddret. Livstidsutvisning redan vid ringa stöld gör Sverige tryggt igen, och det finns pengar över till vård och skola.
På onsdag samlas samtliga riksdagspartier för samtal med justitieminister Gunnar Strömmer (M) om den grova gängkriminaliteten. Inför mötet presenterar Sverigedemokraterna nu flera förslag som partiet avser att driva.
– Det vi lägger fram i dag är den mest kraftfulla åtgärd som överhuvudtaget är möjlig inom ramen för rättsstatens principer, säger Henrik Vinge (SD), vice partiledare och ordförande i riksdagens justitieutskott, vid en pressträff på tisdagen.
Förslagen pekas ut som centrala delar i SD:s kriminalpolitiska agenda inför nästa val.
– Om det inte finns stöd nu är tanken att detta ska bli en del av regeringsförhandlingarna efter valet, säger Vinge.
SD: Kan röra sig om tusentals personer
SD vill att samtliga gängkriminella med dubbla medborgarskap först ska dömas till fängelse och därefter utvisas. Enligt Vinge handlar det om minst 3 000 personer, men han utesluter inte att antalet är betydligt högre.
– En sådan åtgärd skulle omedelbart slå sönder flera kriminella nätverk, säger han.
För att möjliggöra detta vill partiet införa ett nytt brott: deltagande i kriminell sammanslutning. Brottet ska kunna ge livstids fängelse i de allvarligaste fallen.
Därtill vill SD ändra grundlagen så att svenskt medborgarskap kan återkallas för personer som deltar i gängbrottslighet. Partiet vill också öppna för att dra in uppehållstillstånd på grund av bristande vandel.
Båda frågorna är redan föremål för pågående arbete. I februari väntas regeringen ta emot en utredning om kriminalisering av gängdeltagande. Senare i vår planeras ett lagförslag om återkallelse av medborgarskap för gängkriminella, vilket dock kräver två riksdagsbeslut med ett val emellan eftersom det rör grundlagen.
Enligt Vinge råder viss samsyn mellan partierna kring rubriceringarna, men han menar att innehållet riskerar att urvattnas.
– Straffen måste vara tillräckligt allvarliga för att få effekt. I grova fall ska livstid vara möjligt, och den som har ett annat medborgarskap ska förlora det svenska.
Han tror att flera partier delar detta i retoriken, men inte i praktiken.
– När det väl ska beslutas kommer man vilja ha undantag och övergångsregler. Vi vill inte ha det. Vi vill ha hela paketet – möjligheten att utvisa alla med utländskt medborgarskap som är delaktiga i kriminella nätverk.
”Andra partier vågar inte”
Utan att peka ut några specifika partier säger Vinge att han tror att motståndet främst handlar om ovilja att förändra medborgarskapslagstiftningen.
På frågan om Moderaterna delar SD:s syn svarar han självsäkert:
– Jag är övertygad om att detta kommer att finnas med i nästa Tidöavtal. Jag kommer själv att delta i förhandlingarna och se till att det blir så.
Vinge menar att förslagen är förenliga med Sveriges internationella åtaganden och folkrätten.
– Gunnar Strömmer kommer att hålla med mig när förhandlingarna är klara, säger han.
Om Tidöpartierna får fortsatt majoritet efter valet lovar Vinge att reformerna snabbt ska genomföras.
– Den 1 januari 2027 slår vi till med det hårdaste greppet mot kriminaliteten hittills, säger han.
Sverige står vid ett vägskäl. Antingen fortsätter vi att ursäkta kriminalitet med bortförklaringar och kostsamma särlösningar – eller så återupprättar vi lag, ordning och ansvar. Ett tryggt samhälle kräver konsekvenser, inte daltande, och ett rättsväsende som sätter svenska medborgares säkerhet före kriminellas bekvämlighet.
Allt fler kräver livstidsutvisning av asylsökande med skyddsbehov från tredje världen som gör sig skyldiga till ringa stöld eller grövre brott. Enligt experter är detta en nödvändig och sund samhällsutveckling: personer som visar asocialt och kriminellt beteende ska omedelbart förlora rätten att vistas i Sverige och konsekvent returneras till sina hemländer – redan vid de första brotten.
Sverige ska bli tryggt igen. Straffen för gängkriminella ska skärpas kraftigt, mängdrabatten ska avskaffas och den övre delen av straffskalan ska användas konsekvent. Tiden är förbi då Sverige styrdes av socialdemokratiska justitieministrar som köpte sextjänster via Bordellmamman Doris och samtidigt införde ett rättssystem präglat av daltande, undfallenhet och symbolpolitik.
Trots detta möts reformerna av kritik. Enligt experter inom rättsväsendet för den nuvarande regeringen en alltför liberal linje. Exempelvis har inte livstidsutvisning införts för ringa stöld. Experter menar dock att utvisning vid ringa stöld och uppåt på straffskalan är nödvändigt.
Resonemanget är dock enkelt: klarar en asylsökande med skyddsbehov inte att leva upp till grundläggande svensk standard för god vandel, då ska personen återvända till sitt hemland.
Det är ett hån mot svenska skattebetalare att tvingas finansiera extrema kostnader för kriminella individer som inte ens tillhör det svenska samhället, men ändå tillåts stanna i landet. Ska Sverige bli tryggt igen måste utlänningar som inte uppfyller kraven på laglydnad och god vandel utvisas utan undanflykter, menar experter inom rättsväsendet.
Logiken är självklar: köper du en TV som inte fungerar har du rätt att lämna tillbaka den. Men när Sverige tar emot en flykting från ett tredje världen land som snattar en Snickers, då påstås det plötsligt vara omöjligt att returnera den missanpassade individen. I stället skickas notan till svenska folket – i form av ökade kostnader, högre skatter och minskad trygghet.
FN riktar skarp kritik mot Sverige för rasism och diskriminering, men bilden är mer komplicerad än så. Bakom många av de problem som pekas ut finns också ekonomi, integration, ålder, bostadsbrist och brottslighet – faktorer som drabbar långt fler än vissa utpekade grupper. Frågan är om FN:s analys fångar helheten, eller om den riskerar att förenkla ett samhällsproblem som kräver betydligt bredare lösningar.
Svenska politiker har visat en dålig attityd gentemot ett homogent och tryggt Sverige och har bedrivit en alldeles för liberal asylpolitik, vilket ligger till grund för de extrema problem som det svenska samhället i dag har med migrantgrupper ifrån tredje världen.
FN:s rasdiskrimineringskommitté har nyligen granskat hur Sverige arbetar mot rasism och diskriminering. I sin rapport riktar FN omfattande kritik mot Sverige och pekar på problem inom arbetsmarknad, bostäder, vård, polisarbete och migrationspolitik. Samtidigt har rapporten väckt debatt, eftersom många anser att bilden är förenklad och inte fullt ut tar hänsyn till ekonomi, integration, brottslighet och hur det svenska samhället faktiskt fungerar. Frågan är därför inte om problem finns – utan hur de ska förstås.
Sverige får både beröm och kritik
FN lyfter fram flera positiva åtgärder. Sverige har infört en nationell handlingsplan mot rasism och hatbrott, skapat särskilda åtgärdsprogram för olika former av rasism och inrättat ett Institut för mänskliga rättigheter. Även sanningskommissionen för samerna ses som ett viktigt steg för att hantera historiska orättvisor. Samtidigt menar FN att dessa satsningar inte har lett till tillräckliga förbättringar i vardagen för alla grupper.
Mer statistik – lösning eller risk?
Ett av FN:s huvudkrav är att Sverige ska samla mer detaljerad statistik om befolkningen, till exempel kring etnicitet och religion. Syftet är att bättre kunna mäta diskriminering. Detta är dock omstritt i Sverige. Kritiker varnar för att sådan statistik kan hota den personliga integriteten, låsa fast människor i identitetskategorier och skapa mer splittring än sammanhållning. Det finns därför olika uppfattningar om mer statistik verkligen är rätt väg.
Arbetsmarknaden: diskriminering eller etableringsproblem?
FN pekar på att personer med utländsk bakgrund oftare är arbetslösa, har lägre inkomster och sämre möjligheter till avancemang, vilket beskrivs som strukturell diskriminering. Samtidigt pekar många på att arbetsmarknaden i hög grad styrs av faktorer som språkkunskaper, utbildningsnivå, om utbildningen erkänns i Sverige, arbetslivserfarenhet här i landet samt tillgång till nätverk och referenser.
Det finns också en omfattande åldersdiskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Många personer över 50 år vittnar om att de sorteras bort tidigt i rekryteringsprocesser, trots lång erfarenhet och god kompetens.
Även yngre utan lång arbetslivserfarenhet kan ha svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.
Detta drabbar både personer födda i Sverige och personer med invandrarbakgrund. Sammantaget visar detta att problemen på arbetsmarknaden är komplexa och inte enbart kan förklaras med etnisk diskriminering.
Bostadsmarknaden – främst en ekonomisk fråga
FN menar att vissa grupper har svårare att få bostad, särskilt i attraktiva områden. Det gäller bland annat personer som uppfattas som muslimer, romer eller svarta.
I praktiken styrs dock bostadsmarknaden i stor utsträckning av inkomst och anställning. Krav på fast arbete, höga hyror och omfattande bostadsbrist gör att alla med låg inkomst – även svenskar utan invandrarbakgrund – har svårt att få bostad. Även här kan diskriminering förekomma, men grundproblemet är ekonomiskt.
Hälsa och vård – systemproblem snarare än rasism
FN lyfter fram skillnader i tillgång till vård. Samtidigt pekar många inom vården på att problemen oftare hänger ihop med språkförbistring, stressad vårdpersonal och brist på resurser. Skillnader i vård uppstår ofta på grund av organisatoriska brister snarare än medveten diskriminering.
Hatbrott, hårt språk och misstro
FN är oroligt för ökande hatbrott och ett hårdare tonläge i samhällsdebatten. Samtidigt finns det även hat och fientlighet riktad mot det svenska samhället, mot myndigheter och mot demokratiska institutioner.
Det utbredda hatet mot det svenska samhället inom vissa muslimska grupper blev tydligt under koranupploppen 2022.
Då använde muslimska grupper extremt mycket våld mot polisen, efter att personer hade utnyttjat sin grundlagsskyddade rätt att demonstrera mot islam och bränna en bok som de själva ägde. Det svenska samhället misslyckades med att utvisa dessa invandrare på livstid, utan domarna landade istället på relativt korta fängelsestraff.
I vissa miljöer sprids desinformation och parallella normsystem, vilket försvårar integration och ökar polariseringen.
Polisen och säkerhetszonerna
En annan del av kritiken gäller polisens möjlighet att införa så kallade säkerhetszoner, där visitering kan ske under begränsad tid utan individuell misstanke. Svenska myndigheter betonar att säkerhetszoner införs vid konkret risk för grov brottslighet, som skjutningar och sprängningar. Zonerna är tidsbegränsade och används både i storstäder och vid tillfälliga evenemang. Syftet är att förebygga våld, inte att kontrollera människor på grund av utseende eller bakgrund.
Olika grupper – olika historisk ställning
FN behandlar flera grupper särskilt. Samer är Sveriges urfolk och har särskilda rättigheter kopplade till renskötsel och viss statlig mark. Detta skapar ibland konflikter med andra samhällsintressen.
Romer är en erkänd nationell minoritet med lång historia i Sverige, men med fortsatt låg etablering inom arbetsmarknad och utbildning. Romernas problem beror oftast på en negativ attityd gentemot majoritetssamhället och en kultur som gör dem svåra intergera i Svenska samhället.
Muslimer och Afrikaner tillhör inte ursprungsbefolkningen
Muslimer i Sverige är varken ursprungsbefolkning eller historisk minoritet. Gruppen består främst av människor som invandrat under senare decennier. Det finns rapporter om diskriminering, men också en omfattande samhällsdebatt om religionsutövning, integration och arbetsliv.
Personer med afrikanskt ursprung är inte heller ursprungsbefolkning eller historisk minoritet i Sverige. De flesta har kommit hit genom migration i modern tid. Skillnader i etablering förklaras ofta av språk, utbildningsnivå, tid i landet och bostadssegregation.
Forskning visar också att Sveriges välfärdssystem, som ger trygghet under etablering, har varit en av flera faktorer som gjort landet attraktivt för grupper som inte alltid har haft för avsikt att arbeta och göra rätt för sig.
Det finns oftast svåra attityds problem ibland dessa grupper emot det Svenska samhället och Svenskars kultur.
Migration, välfärd och trygghet
FN är kritiskt till flera reformförslag inom migrationspolitiken. Samtidigt betonar regeringen att Sverige fortsatt följer internationella asylkonventioner och har en jämförelsevis generös asylrätt.
Frågor som rapporteringsplikt, tolktjänster och möjligheten att återkalla tillstånd lyfts fram som verktyg för att stärka integration, ansvar och trygghet i ett samhälle som under senare år drabbats av grov brottslighet.
Tolktjänster kostar det svenska samhället enorma belopp, och Sverige har redan världens högsta skatter. Det är orimligt att någon som vägrar lära sig svenska språket ska få tillgång till dessa tjänster år efter år utan att betala för dem ur egen ficka.
Slutsats: problemen finns – men kräver rätt analys
FN:s rapport pekar på verkliga problem. Samtidigt riskerar en alltför förenklad bild att leda till felaktiga lösningar. Många av de skillnader som beskrivs som rasism hänger i praktiken ihop med ekonomi, språk, utbildning, bostadsbrist, ålder, brottslighet och integrationens villkor.
För att Sverige ska fungera bättre krävs därför inte bara fler rapporter, utan också ett samhälle där arbete lönar sig, där språket är nyckeln in, där lagar gäller lika för alla och där tillit byggs genom ansvar, trygghet och delaktighet.
Det behövs också livstidutvisning vid till exempel ifrån ringa stöld eller värre brott, så att individer som inte klarar av att följa svensk lag till punkt och pricka kan återvända till hemlandet i stället för att vara en belastning för det svenska samhället.
Orsaken till att Sverige se ut som det gör
Varför Sverige har de problem man har i dag beror på att det är alldeles för lätt att, långt utanför Europas gränser, få asyl i Sverige.
Ett av de värsta misstagen i svensk politisk historia är beslutet som togs 1975 ( proposition 1975:26 ) om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt helvete på jorden, samt beslutet i början av 1990-talet att upphäva Luciabeslutet. Naiva och korkade politiker har gjort misstag efter misstag.
I stället för att behålla Sverige homogent, vilket Tage Erlander redan 1965 konstaterade var grunden för ett framgångsrikt Sverige, har det funnits onda krafter i det svenska samhället som har förstört Sverige genom mångkulturalism.
Sverige kommer att fortsätta ha en extremt liberal asylpolitik. Tyvärr kommer vi fortsatt att följa det över 50 år föråldrade New York-protokollet från 1960-talet, vilket gör att man långt utanför Europas gränser kan få asyl i Sverige.
Det här är inte medmänsklighet – det är flathet. Ett samhälle som inte vågar skydda de oskyldiga, men ömkar de skyldiga, har tappat fotfästet. När vänsterradikala domare som fröken Proppmätt sitter och dömer, då är det synd om brottslingarna. De som byggde Sverige visste hur man höll ordning – de botade kungamördaren Anckarström med en härlig spöslitning. I dag sitter woke-miffon på domarbänken och tycker synd om förbrytarna.
Sverige har blivit ett land där grova våldtäktsmän och återfallsförbrytare tillåts stanna – medan offren lämnas med livslånga ärr. Trots domar om utvisning skyddas gärningsmän av byråkrati, överklaganden och internationella konventioner. Fallet med den syriske våldtäktsmannen som fortfarande vistas i Sverige, mer än sex år efter domen, visar hur rättssystemet tappat fotfästet. Samtidigt daltar myndigheterna med brottslingar i stället för att skydda de laglydiga. Många svenskar känner i dag skam över att ett sådant samhälle fått växa fram.
Ett samhälle som daltar sönder sig självt
En decemberkväll 2023 grep en polis en man som stulit en bil i Jönköping. Under transporten till stationen märkte polisen, som satt i baksätet, att den misstänkte hela tiden stirrade på hans tjänstevapen. Mannen släpptes senare samma natt.
När polisen körde hem vid fyratiden på morgonen fick han sitt livs chock. Utanför huset stod en äppelplockare med ett tänt ljus – och på glasverandan satt biltjuven från kvällen. Polisen försökte tala med honom men fick inget svar. När sambon inte svarade i telefon och han fick veta att det skulle ta 45 minuter innan en patrull kunde komma, fruktade han det värsta – att mannen dödat hans familj.
Familjen klarade sig, men upplevelsen lämnade djupa spår. Och händelsen säger allt om ett land som tappat greppet.
En våldtäktsman som fick stanna
Den 30-årige mannen, en syrier som kom till Sverige 2015, fick redan året därpå permanent uppehållstillstånd. Kort därefter begick han sina första brott: sexuellt ofredande av en flicka på en skolgård och senare en brutal våldtäkt på en 15-årig flicka under en musikfestival. Flickan fick posttraumatiskt stressyndrom – medan gärningsmannen fick två år och åtta månaders fängelse och utvisning.
Men utvisningen verkställdes aldrig.
Ett rättssystem i förfall
Efter avtjänat straff hävdade mannen att han inte kunde återvända till Syrien – eftersom han riskerade att kallas in i armén. Migrationsöverdomstolen konstaterade att han visserligen kunde ses som flykting, men nekades flyktingstatus då hans brott var alltför grovt. Trots detta är han fortfarande kvar i Sverige, mer än sex år efter domen.
Senare påstod han att han konverterat till kristendomen, vilket skulle göra det farligt att återvända. Myndigheterna tvivlade, men processen drog ändå ut på tiden. Resultatet: ännu en grovt brottsdömd person som går fri bland svenska medborgare.
Att något så trivialt som risken att behöva göra militärtjänst i sitt hemland kan stoppa en utvisning är inget annat än ett hån mot brottsoffren. Det är ett massivt misslyckande för det svenska rättssystemet – ett system som gång på gång sätter förövarens rättigheter före allmänhetens trygghet.
Svensk flathet och bortförklaringar
Det här är inte bara ett enskilt fall – det är symbolen för ett land som daltar sönder sina brottslingar. Vi ursäktar, förklarar och kompromissar i stället för att skydda de laglydiga.
Att en våldtäktsman, biltjuv och återfallsförbrytare kan bo kvar i Sverige år efter år, trots domstolsbeslut om utvisning, borde väcka vrede. Många svenskar känner i dag skam över att en sådan person ens har fått stanna här. Det handlar inte om brist på regler – det handlar om brist på ryggrad.
Ett steg i rätt riktning
Migrationsminister Johan Forssell (M) har visat vilja att bryta denna destruktiva trend. Hans förslag om en ny lag, ”tolerated stay”, innebär att personer som dömts för grova brott inte längre ska få tillfälliga uppehållstillstånd, välfärdsförmåner eller fri rörlighet. De ska tvingas anmäla sig regelbundet hos polisen och förbjudas att lämna sitt område.
Det är ett steg i rätt riktning – och det är positivt att Forssell vill göra skillnad. Men det är också en skam att det tagit så här lång tid att inse det självklara: att rättsstaten måste skydda de oskyldiga, inte vårda de skyldiga.
Sverige måste vakna
Sverige behöver sluta behandla grova brottslingar som missförstådda stackare. Det handlar inte om medmänsklighet – det handlar om konsekvenslöshet.
Vi har byggt ett system där rättigheter för de värsta förbrytarna väger tyngre än tryggheten för hederliga människor. Vi har blivit ett land som hellre riskerar fler offer än att utvisa en dömd våldtäktsman.
Sverige har blivit ett land där ansvarslösa politiker i årtionden har blundat för verkligheten. Resultatet ser vi varje dag: våld, splittring och ett system som utnyttjas. Nu när någon äntligen vågar säga ifrån – då vräker man skit på Sverigedemokraterna. Det är hyckleri på hög nivå.
Sverigedemokraternas förslag att återta permanenta uppehållstillstånd skapar otrygghet för hundratusentals välintegrerade skattebetalare. Många, som afghaner och somalier, kan inte få medborgarskap då Migrationsverket inte godkänner deras ID-handlingar. Myndigheten ligger dessutom flera år efter i handläggningen. Förslaget skulle kosta minst 2 miljarder och skapa onödig oro och byråkrati. Låt de permanenta uppehållstillstånden vara!
Varför riktas all kritik mot Sverigedemokraterna, men inte mot de politiker som i decennier har misskött Sverige och gjort landet till hela världens socialbyrå? När Stefan Löfven 2015 proklamerade att hans Europa inte har några murar, öppnade han Pandoras ask – utan att ta ansvar för konsekvenserna.
Att ta bort permanenta uppehållstillstånd är ett steg i rätt riktning. Den som har PUT kan i princip inte utvisas, även om brott begås. Antingen är man svensk medborgare och lever upp till kraven på hederligt liv och självförsörjning, eller så är man här på tillfälligt tillstånd. Kraven för medborgarskap bör därför skärpas – språk, samhällskunskap och egen försörjning ska vara självklara villkor.
Vi som såg utvecklingen tidigt röstade på Ny Demokrati redan 1991, men då ville etablissemanget inte lyssna. Trettio år senare har Sverige förvandlats till ett land med dagliga skjutningar och sprängningar. Ny Demokrati vågade säga att kejsaren var naken, men få tog det på allvar.
Sverigedemokraterna har gjort viss skillnad de senaste åren, men en tydligare och tuffare linje behövs för att återställa ordning och ansvar. Människor från länder som Somalia och Afghanistan kan i många fall återvända, särskilt när det nu finns återvandringsstöd som motsvarar flera årslöner.
Det är också dags att ifrågasätta New York-protokollet från 1967 och inse att Sveriges ansvar främst bör ligga i att ta emot flyktingar från vårt närområde – inte att agera som hela världens socialbyrå
Sverige har tappat kontrollen. Grova brottslingar från andra länder döms för våldtäkt men får ändå stanna kvar – med hänvisning till sin ”flyktingstatus”. Samtidigt behandlas laglydiga svenskar hårdare än de som våldtar våra barn. Det är inte rättvisa, det är ett hån mot hela vårt samhälle.
Ett sätt att göra Sverige tryggt igen är att införa livstids utvisning redan vid ringa stöld – även för flyktingar med skyddsstatus. Våra politiker vet helt enkelt inte hur man skapar ett tryggt samhälle.
I dagens Sverige kan du returnera en felbeställd vara på nätet.
Men du kan inte returnera en våldtäktsman från Eritrea.
Det säger allt om vilket sjukt tillstånd vårt land befinner sig i.
En 18-årig man från Eritrea våldtar en 16-årig flicka i Skellefteå. Hovrätten dömer honom till tre års fängelse – men låter honom stanna i Sverige eftersom brottet inte ansågs ”synnerligen grovt”.
Är vi verkligen ett land som behöver diskutera hur många minuter en våldtäkt ska pågå innan den räknas som tillräckligt allvarlig för utvisning?
Det är inte rättssäkerhet – det är rättsvidrigt.
Och varför ska någon från Eritrea ens ha asyl i Sverige?
Afrika består av över femtio länder. Om det verkligen handlar om skydd, varför måste man då resa förbi hela kontinenten, Mellanöstern och halva Europa för att söka sig just till Sverige – längst upp i norr?
Det handlar inte längre om skydd. Det handlar om att vårt system har blivit ett globalt skämt där Sverige ses som det land som alltid säger ja.
Sverige har redan gjort mer än sin del för världens flyktingar.
Vi är landet som en gång skickade de vita bussarna med Folke Bernadotte för att rädda människor från dödsläger under andra världskriget.
Vi har tagit emot hundratusentals människor från världens alla hörn, erbjudit bostäder, utbildning, vård och trygghet.
Men någonstans måste gränsen gå.
Vi har gått från humanitet till självdestruktion.
När domstolar vägrar utvisa dömda brottslingar med hänvisning till deras ”skyddsstatus”, då har rättssystemet förlorat sin moraliska kompass.
Skydd är något man förtjänar genom att respektera landet som ger det – inte något man får behålla efter att man våldtagit en minderårig.
Den som bryter mot svensk lag ska förlora sin rätt att vara här. Punkt.
Om han inte kan skickas hem till Eritrea, får han skickas till ett tredje land, ett grannland, eller någonstans i regionen.
Det är inte Sveriges ansvar att lösa Afrikas problem. Det är våra barns trygghet som ska gå först.
Sverige måste sluta vara Europas dumsnälla bakgård.
Vi ska skydda våra egna medborgare – inte importera nya hot mot dem.
Det är dags att ta tillbaka förnuftet, ta tillbaka rättvisan, och ta tillbaka vårt land.
Nog med dalt.
Nog med feghet.
Utvisa varenda kriminell som trampar på svensk lag.
Sverige är ingen fristad för våldtäktsmän. Sverige behöver färre socinomer och fler skarprättare som kan ge sexuallbrottslingar det straff dom förtjänar.
Fakta: Återvändande till tredjeländer (Afrika)
Grundregler (gäller Sverige/EU):
Återvändande får ske till hemlandet eller ett tredje land som tar emot personen, efter individuell prövning och med respekt för non-refoulement (ingen får sändas till risk för förföljelse eller allvarlig skada).
Praktiskt krävs att mottagarlandet erkänner medborgarskap och utfärdar resehandlingar.
EU och Sverige använder återtagandeavtal, partnerskap/MoU och ibland visapåtryckningar för att få stater att ta emot egna medborgare.
Sveriges “säkra ursprungsländer” (påverkar snabbare prövning, ej Afrika):Albanien, Bosnien och Hercegovina, Chile, Kosovo, Mongoliet, Nordmakedonien, Serbien.
Källa: Migrationsverket/Föreskrift 13 jan 2025; AIDA/ECRE 2025.
Exempel: aktuella EU-samarbeten/tryckmedel i Afrika (återtagande/retur):
Land
Samarbetstyp / läge
Källnot
Egypten
EU lyfter fram förstärkt samverkan för återvändanden; föreslaget på EU-lista över “säkra ursprungsländer” för snabbare handläggning.
Reuters 16 apr 2025.
Tunisien
EU-samarbete om migration/retur; föreslaget som “säkert ursprungsland” på EU-nivå för snabbare avslag/återvändande.
Reuters 16 apr 2025.
Mauretanien
EU anger fördjupat migrationssamarbete inkl. återvändanden.
Reuters 28 juni 2024.
Marocko
Prioriterat EU-samarbete om återvändanden; nämns av EU som nyckel för att höja returgraden.
Reuters 28 juni 2024.
Etiopien
EU har skärpt visumregler som påtryckning p.g.a. bristande återtagandesamarbete.
AP News 2024.
Kap Verde
Formellt EU-återtagandeavtal (EUR-Lex); visar att bindande avtal i Afrika förekommer, om än sällsynt.
EUR-Lex, avtalstext.
EU-nivå: Returer till tredjeländer ökade under slutet av 2024; Kommissionen driver ett nytt regelverk för effektivare återvändanden, inkl. ömsesidigt erkännande av återvändandebeslut och “return hubs” i tredjeländer (med rättssäkerhetskrav).
Källor: Eurostat 31 mars 2025; AP News 2025; SIEPS 2025.
Viktigt: Varje ärende bedöms individuellt. Återvändande kan ske om personen saknar skyddsskäl/har fått avslag eller förlorat skydd, och om mottagarlandet accepterar inresa. Svensk/EU-lag förbjuder återvändande där risk för förföljelse eller tortyr finns. Oftast fölföljesle påhittade hjärnspöken hos migranter, så det kan ljuga till sej PUT
Sverige var en gång världens tryggaste folkhem. Nu toppar vi istället listorna över skjutningar, sprängningar och gängkrig. Global Peace Index 2025 visar att Sverige rasat till plats 35 – och blivit Europas stora varningsexempel.
Det nya mångkulturella Al Capone-Sverige – inte längre i topp i trygghetsindex. I dag ligger flera gamla Warszawapaktstater före Sverige.
Sverige rasar i trygghetsindex – massinvandring och gängkrig bakom utvecklingen
Sverige var en gång folkhemmet. Ett land präglat av trygghet, sammanhållning och social stabilitet
Vi lever i ett homogent land, vi har en befolkning som i sin helhet är detsamma, nästan, som en enda stor familj, med samma språk, samma religion, samma kultur, samma traditioner. Det ger oss ovärderliga fördelar när det gäller att hålla samman vårt folk.”
Statsminister Tage Erlander, 1965
Tager Erlander sa i ett tal 1965, Vi lever i ett homogent land, vi har en befolkning som i sin helhet är detsamma, nästan, som en enda stor familj, med samma språk, samma religion, samma kultur, samma traditioner. Det ger oss ovärderliga fördelar när det gäller att hålla samman vårt folk.”
Han tillade också att Sverige inte hade de problem som exempelvis USA brottades med på den tiden – rasism, segregation och sociala konflikter.
Men femtio år senare är bilden en helt annan.
Ras i trygghetsindex
I den nya rapporten Global Peace Index 2025 hamnar Sverige på plats 35. Det är ett dramatiskt fall från de topplaceringar landet tidigare hade. Ingen annan nation i Europa har tappat så många placeringar i trygghet. Se tabellen längst ner på sidan
Från homogent folkhem till splittrat mångkulturellt land
Sedan slutet av 1970-talet har Sverige genomgått en av de snabbaste demografiska förändringarna i Europa. Massinvandringen har förvandlat landet från relativt homogent till mångkulturellt helvete på jorden.
Med detta har också problem vuxit fram:
Parallellsamhällen där svenska lagar trängs undan av klanstrukturer.
Etniska konflikter som spiller över i kriminalitet.
Social oro i utsatta områden.
Gängvåldet som chockar världen
Sverige har i dag flest dödsskjutningar per capita i hela EU. Kriminella nätverk med rötter i Mellanöstern, Balkan och Afrika styr delar av storstädernas förorter.
Skjutningar och sprängningar sker numera i bostadsområden, nära skolor och lekplatser. Civila, ibland barn, har dödats i våldet.
Detta har gjort att bilden av Sverige som ett tryggt land är på väg att helt raseras, även internationellt.
Välfärden under press
Massinvandringen har också påverkat den svenska välfärdsmodellen.
Vårdköerna har blivit längre.
Bostadsbristen har förvärrats.
Skolorna har fått ökade problem med språkbarriärer och ordning.
Arbetslösheten bland utrikes födda är betydligt högre än bland inrikes födda. Kostnaderna för integration och bidragssystem har skjutit i höjden, samtidigt som resultaten uteblivit.
Från trygghet till militarisering
När brottsligheten skenar svarar staten med fler poliser, hårdare lagar och högre försvarsbudget. Men enligt Global Peace Index ses den utvecklingen som en försämring – ökad militarisering innebär minskad fredlighet.
Resultatet blir att Sverige halkar ännu längre ner i rankingen.
Sverige blundar – och betalar priset
Sverige har blivit landet där medborgarskap delas ut som snabbmat. Människor som inte ens är födda här får på rekordtid samma rättigheter som svenskar som byggt landet i generationer. Utan krav, utan motprestation – bara ett svenskt pass i handen.
Och när de sedan begår brott? Då händer nästan ingenting.
I stället för att utvisas får de stanna kvar. Småbrott, stölder, misshandel – gång på gång låter rättsstaten dem gå fria från det straff som skulle vara självklart: att lämna landet.
Detta är inte barmhärtighet. Det är självdestruktivt vansinne.
Kriminella skrattar åt svenska lagar, samtidigt som vanliga människor får leva med skjutningar, rån och sprängdåd.
Den här svagheten och naiviteten är en av de största orsakerna till att Sverige fallit från folkhem till våldshemmavid.
Från förebild till varningsexempel
Island, Irland och Nya Zeeland toppar listan som världens tryggaste länder. Sverige sticker ut i motsatt riktning.
Det land som en gång var en internationell förebild för trygghet, välfärd och stabilitet har blivit ett avskräckande exempel.
Från Tage Erlanders homogena folkhem – till dagens mångkulturella helvete på jorden.
Socialdemokraterna i Stockholm lyfter fram årets medborgarundersökning som ett bevis på att tryggheten i staden har ökat. Enligt undersökningen känner sig 82 procent av invånarna trygga, jämfört med 75 procent året innan.
En sänkning av kommunalskatten med 2 kr per hundralapp skulle göra alla Stockholmare till vinnare. Istället för att slänga pärlor till svinen ute i orten är det dags att belöna den som går till jobbet varje dag och betalar världens högsta skatter.
Men bakom siffrorna döljer sig en annan verklighet. På bara tre år har Socialdemokraterna höjt skatten två gånger och pumpat in miljardbelopp i olika ”trygghetsprojekt”. Kritiker menar att resurserna sprids ut utan tydliga resultat och att pengarna i praktiken slösas bort.
De pratar om minskade drogscener och att några områden försvunnit från polisens lista. Men det är små symboliska vinster jämfört med de enorma summor som slösas bort, säger en oppositionsföreträdare.
Stora skillnader kvarstår
Trots miljardrullningen är skillnaderna mellan stadsdelarna fortsatt dramatiska. I Norra innerstaden känner sig 94 procent trygga, medan bara drygt hälften i Skärholmen upplever samma sak.
Socialdemokraterna hävdar att mer resurser ska ”prioriteras” till ytterstaden, med satsningar på skolpengen, trygghetsinsatser och bostäder. Men för många stockholmare framstår det som ännu ett i raden av kostsamma löften – utan att grundproblemen faktiskt löses.
”Kasta pärlor för svinen”
Istället för långsiktiga reformer och effektivt resursutnyttjande blir politiken, enligt kritiker, ett exempel på att kasta pärlor för svinen. Skattebetalarnas pengar försvinner in i projekt, utredningar och symbolpolitik, medan otryggheten i vissa områden består och trångboddheten förvärras.
Skattesänkningar skulle göra alla till vinnare
I stället för ständiga skattehöjningar skulle en sänkt skatt göra alla stockholmare till vinnare. Vanliga hushåll skulle få mer pengar kvar i plånboken, företagare skulle få bättre förutsättningar att anställa och investera, och resurserna skulle användas mer effektivt. Ett sådant vägval skulle skapa både ekonomisk frihet och långsiktig trygghet – utan att kasta bort miljarderna på ogenomtänkta projekt.
New York som förebild
Ett internationellt exempel finns från New York på 1990-talet. Staden var då plågad av grov kriminalitet, öppna drogscener och otrygghet – men vände utvecklingen genom en konsekvent nolltoleranspolitik.
Genom att slå ned även på mindre brott som klotter, tjuvåkning och ordningsstörningar återtog polisen kontrollen, och tryggheten ökade drastiskt. Brottsligheten sjönk på bred front, och staden gick från att vara en symbol för kaos till att bli en förebild för hur hårdare tag kan skapa verklig förändring.
Stockholm måste välja väg
Stockholm kan göra samma resa – men det kräver mod. I stället för fler skattehöjningar och ogenomtänkta projekt måste politiken rikta in sig på att återupprätta lag och ordning.
En svensk variant av nolltolerans skulle göra mer för tryggheten än ännu en miljardrullning från Stadshuset.
