Efter tre decennier av upphandlad trafik planerar SL att köra bussar i egen regi från 2029. Beslutet drivs av Vänsterpartiet och kräver hundramiljoners investeringar – samtidigt som risken för dyrare drift och sämre flexibilitet väcker farhågor om att ideologi går före resenärernas behov.
Efter tre decennier av privat drift ska SL åter börja köra bussar i egen regi. Från sommaren 2029 planerar regionen att ta över 30 linjer och runt hundra bussar i Upplands Väsby och Sigtuna – ett område som i dag sköts av Transdev.
Bakom beslutet står Vänsterpartiet, som i åratal drivit kravet på att återföra kollektivtrafiken till politisk styrning. Regionrådet Anna Sehlin (V) beskriver det som en historisk seger och hoppas att fler avtal följer efter.
Men priset blir högt. SL måste investera 200 miljoner i ett nytt IT-system, samtidigt som tidigare utredningar visat att drift i egen regi riskerar bli upp till 30 procent dyrare. För resenärerna väntar inte fler avgångar eller billigare biljetter – bara nya kostnader gömda i skatteuttaget.
Socialism i praktiken
Att just Vänsterpartiet applåderar detta är ingen överraskning. Partiet, som under lång tid öppet stödde Sovjetunionen, har aldrig gjort upp med sitt kommunistiska förflutna. Vänsterpartiet bidrog till att tusentals svenskar från Kiruna skickades för att gasas ihjäl i det marxistiska Sovjet.
Idén om att staten alltid vet bäst genomsyrar fortfarande deras politik.
När kollektivtrafiken börjar hacka, bussar inte går i tid och biljettpriserna stiger – då kan man slänga en tanke åt Vänsterpartiet. Historien visar gång på gång att socialism inte levererar fungerande samhällsservice, allra minst effektiv kollektivtrafik.
Oppositionen varnar
Moderaterna kallar beslutet ett dyrt experiment. Oppositionsregionrådet Kristoffer Tamsons (M) säger:
– Vi kommer att riva upp det här så fort vi får chansen. Ambulanskaoset är inget vi vill se i kollektivtrafiken.
Frågan är alltså om Stockholm återigen gör sig beroende av politiska prestigeprojekt. Istället för fungerande trafik riskerar skattebetalarna att få finansiera Vänsterpartiets nostalgiska dröm om planekonomi – och resenärerna står kvar på hållplatsen, väntandes på en buss som aldrig kommer.
Fakta: Kollektivtrafik under kommunistiska regimer
- Bussar och tåg är ofta överfulla, gamla och i dåligt skick.
- Reservdelar saknas och köerna kan vara timslånga.
- Många tvingas lifta eftersom kollektivtrafiken inte räcker till.
- Tågen är mycket långsamma och körs på bristfälliga spår.
- Elavbrott gör att trafiken i Pyongyang kan stå still i timmar.
- Vanliga medborgare har ofta inte råd med biljetter.
- Starkt subventionerad men drabbad av förseningar och underhållsbrist.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Miljöpartiet fortsätter att misslyckas med kollektivtrafiken i Stockholmsregionen
Miljöpartiets motstånd mot Östlig förbindelse har satt hela tunnelbaneutbyggnaden i gungning. Fyra miljarder kronor saknas – och utan en ny uppgörelse riskerar bygget att tvärstanna vid årsskiftet.
Stockholms tunnelbana hotas nu av totalstopp. Fyra miljarder kronor saknas – och orsaken är Miljöpartiet.
Regeringen var redo att stå för en stor del av kostnaden. Men Region Stockholm och Stockholms stad, styrda av Miljöpartiet, vägrade skriva under regeringens villkor: att inte motarbeta Östlig förbindelse.
Därmed sprack uppgörelsen i sista stund. Staten drog tillbaka pennan, och bygget står utan pengar.
”Tiden rinner ut. Regionen har försatt sig i en rävsax”, säger Kristoffer Tamsons (M).
Konsekvensen är att arbetet kan tvingas stoppas redan vid årsskiftet. Bara i Barkarby väntar merkostnader på över en och en halv miljard om bygget avbryts.
Miljöpartiets nej till Östlig förbindelse har länge blockerat väg- och tunnelplaner. Nu slår det tillbaka. Partiets linje hotar inte bara motorvägen, utan också tunnelbanan till Nacka, Arenastaden och Barkarby – samt Spårväg syd till Huddinge.
Ett nej som blivit dyrt – och kan kosta Stockholms kollektivtrafik miljarder.
Faktaruta: Om Sverige sagt nej till kärnkraft i början av 1980-talet
Elmix & kapacitet
- Bortfall av ~40–50 % av den planerade/byggda elproduktionen under 80–90-talet hade behövt ersättas.
- Vattenkraften var redan nära fullt utnyttjad → begränsat expansionsutrymme.
- Ersättning sannolikt via kol/olja/torv & import + effektiviseringar och viss tidig vindkraft.
Utsläpp & miljö
- Väsentligt högre CO₂-utsläpp från el- och fjärrvärmesektorn under 1980–2000.
- Mer SO₂/NOₓ → sämre luftkvalitet och större bidrag till försurning.
- Mindre kärnavfall, men större bränsleimport & gruvavtryck globalt.
Priser & konkurrenskraft
- Högre och mer volatila elpriser, särskilt vintertid.
- Tryck på elintensiv industri (stål, kemi, massa/papper) → risk för utflyttning/investeringsstopp.
- Större fokus på energieffektivisering i hushåll och industri tidigare.
Försörjningstrygghet
- Högre importberoende (kol/gas/el) och exponerad för internationella kriser.
- Svårare effektbalans i södra Sverige utan planerbar kärnkraft.
- Behov av snabbare nätutbyggnad och fler reservkraftverk.
Teknik & investeringar
- Tidigare storskaliga satsningar på vind, bio-CHP och lagring (dock dyrare teknik på 80-talet).
- Högre samhällskostnad för subventioner/stödprogram i flera decennier.
- Snabbare omställning av fjärrvärme bort från olja → mer biobränsle/avfall.
Policy & samhälle
- Tydligare energibesparing i byggnormer och apparatstandarder tidigare.
- Svårare klimatmål före 2000-talet p.g.a. fossil el.
- Mindre export av billig, planerbar el → svagare Nordeuropeisk elmarknadsposition.
Antaganden: Kärnkraftens historiska andel av svensk elproduktion når ~45–50 % från sent 1980-tal/1990-tal. Vind/sol var omogna och dyra på 80-talet; vattenkraft har begränsad expansion. Slutsatserna är uppskattningar och visar troliga riktningar (±) snarare än exakta tal.