Stockholm.homes

Etikett: kriminalhistoria

  • SAINT VALENTINE’S DAY-MASSAKERN 1929: NÄR ALLA HJÄRTANS DAG BLEV EN BROTTSPLATS

    Den 14 februari 1929 förvandlades ett anonymt garage i Chicago till en symbol för förbudstidens brutalitet. Sju män mejades ner med kulsprutepistoler i vad som såg ut som en polisrazzia men i själva verket var en noggrant planerad avrättning. Saint Valentine’s Day-massakern blev kulmen på ett blodigt gängkrig, chockade en hel nation och kom att påverka både kriminalteknik, lagstiftning och bilden av den amerikanska gangstereran för generationer framåt.

    Vem var GM? Al Capone? Ingen vet med säkerhet. Al Capone dömdes senare för skattebrott, inte för massakern.

    Saint Valentine’s Day-massakern inträffade den 14 februari 1929 i Chicago och blev en av USA:s mest omtalade gängrelaterade masskjutningar. Sju män med kopplingar till North Side Gang mördades i ett garage i Lincoln Park-området, efter att gärningsmännen tagit sig in och två av dem utgett sig för att vara poliser. Sex dog direkt. Den sjunde, Frank Gusenberg, överlevde en kort stund men vägrade identifiera skyttarna och svarade “No one” när polisen frågade vem som skjutit honom.

    Händelsen skedde under förbudstiden (Prohibition), då illegal sprithandel gav enorma inkomster och skapade en hård konkurrens mellan kriminella nätverk. Massakern har ofta tolkats som ett försök att eliminera George “Bugs” Moran, ledare för North Side Gang, men Moran kom aldrig in i garaget. Mycket av misstankarna har genom åren riktats mot Al Capone och Chicago Outfit, men ingen dömdes för dådet.

    BAKGRUND: FÖRBUDSTIDEN OCH EN NY VÅLDSLOGIK

    När 18:e tillägget började gälla 1920 förbjöds tillverkning och försäljning av alkohol i USA. Marknaden försvann inte, men flyttade under jord. Gäng som redan tjänade pengar på spel, bordeller och utpressning fick plötsligt en produkt med masspublik och enorm lönsamhet. Resultatet blev en “företagsekonomi” i kriminalitet: revir, leveranskedjor, mutor och våld som affärsmetod.

    I Chicago sköt gängmord i höjden under perioden, och staden blev en av de tydligaste symbolerna för hur Prohibition drev fram nya former av organiserat våld.

    RIVALERNA: BUGS MORAN OCH AL CAPONES OUTFIT

    North Side Gang var den näst starkaste gruppen i Chicago och leddes av George “Bugs” Moran, känd för sitt temperament och sin hårda stil. De drev smuggling, speakeasies och spel, men också rån och kapningar.

    På andra sidan stod Chicago Outfit, som växte från prostitution och spel till en mer industrialiserad brottsorganisation. Efter att Johnny Torrio lämnat över ledarskapet tog Al Capone över och byggde ett nätverk med stora inkomster, mutsystem och en armé av män som kunde utföra våldsdåd på beställning.

    Moran och Capone hade ibland affärsrelationer, men de var också dödliga rivaler. Konflikten trappades upp under mitten av 1920-talet med attentat och beskjutningar, och spänningarna låg som en tänd tråd in i 1929.

    SJÄLVA MASSAKERN: EN FEJKAD POLISRAZZIA

    Morgonen den 14 februari befann sig sju män i ett garage på North Clark Street. De väntade på Moran och andra, men Moran kom aldrig fram i tid.

    Strax efter 10:30 anlände en svart Cadillac. Två män bar polisuniformer, tre var civilt klädda. Upplägget var smart: om offren trodde att det var en razzia skulle de inte dra vapen eller göra motstånd.

    Inne i garaget tvingades männen ställa sig mot väggen. Därefter öppnade angriparna eld med Thompsonkulsprutepistoler och hagelgevär. Skjutningen beskrivs som metodisk, med eldgivning längs raden i flera höjdnivåer. Totalt ska omkring sjuttio skott ha avlossats från Thompsons och minst en hagelpatron. Därefter gavs “nådaskott” med hagelgevär mot åtminstone två av de skjutna.

    Gärningsmännen lämnade platsen genom att iscensätta en arrest: två civila kom ut med händerna i luften, följda av de “uniformerade poliserna” som höll i vapnen som om de eskorterade fångar. För vittnen kunde det se ut som att polisen precis gjort ett ingripande, inte ett massmord.

    Moran själv körde förbi, såg vad han trodde var polisbil och valde att undvika platsen. Den lilla omvägen räddade sannolikt hans liv.

    EFTERSPELET: MEDIECHOCK OCH EN UTREDNING SOM KÖR FAST

    När polisen kom fram låg sex män döda. Frank Gusenberg var svårt sårad men vid liv och kunde fortfarande tala. Trots upprepade frågor vägrade han avslöja gärningsmännen och dog kort därefter.

    Massakern slog ned som en chockvåg. Tidningar fyllde sina förstasidor med bilder och teorier. Offentligheten upplevde att en gräns passerats: våldet hade blivit för öppet, för militärt och för obevekligt.

    Flera myndigheter öppnade parallella utredningar, vilket skapade konkurrens och förvirring snarare än samordning. Det fanns misstänkta och spår, men bevisningen räckte inte för fällande domar.

    KRIMINALTEKNIK: BALLISTIKENS TIDIGA GENOMBROTT

    Ett centralt inslag i historien är kriminaltekniken. Calvin Goddard, pionjär inom forensisk ballistik, byggde upp ett laboratorium i Chicago för att analysera kulor och hylsor från platsen. Tanken var att kunna koppla ammunitionen till specifika vapen genom spår i metallen.

    Det här var fortfarande relativt nytt som metod. Massakern blev därför också ett exempel på hur brottsutredningar började flytta fokus från enbart vittnen och erkännanden till tekniska spår som kunde jämföras och dokumenteras.

    SENARE SPÅR OCH STRIDIGA TEORIER

    År 1935 greps Byron Bolton i ett annat ärende och erkände att han varit utkik. Han namngav flera personer som skyttar och påstod att ordern kom från Capone, med målet att döda Moran. Bekännelsen stämde delvis med uppgifter som förekommit i memoarer, men har ifrågasatts av senare historiker som menat att vissa av de utpekade hade alibi och att berättelsen innehåller svagheter.

    Andra teorier har pekat på alternativa gärningsmän och andra motiv, och därför betraktas massakern fortfarande som ett klassiskt “olöst” fall där huvudlinjen är tydlig men detaljerna om exakt vilka som deltog förblir omstridda.

    LAGSTIFTNING OCH ARV: VÅLDETS POLITISKA EFTERSKALV

    Massakern blev en del av den bredare berättelsen om 1920- och 30-talens gangsterera, där automatvapen och offentlig brutalitet ökade trycket på politiker att agera. Tillsammans med andra uppmärksammade våldsdåd bidrog händelser som denna till att USA införde National Firearms Act 1934, som reglerade bland annat kulsprutepistoler genom skatter och licenskrav.

    Garaget revs 1967 och platsen blev senare en gräsyta. Tegelväggen där offren stod köptes upp och fragment spreds som “reliker” i olika samlingar, vilket visar hur brottsplatsen förvandlades till både historiskt minne och populärkulturellt objekt.

    VARFÖR HÄNDELSEN FORTFARANDE FASCINERAR

    Saint Valentine’s Day-massakern är mer än en gangsteranekdot. Den visar hur en illegal marknad kan förändra maktbalanser och våldsnivåer i ett samhälle. Den visar också hur teknisk bevisning började få en ny roll i brottsutredningar, och hur en extrem händelse kan driva politiska beslut långt efter att skotten tystnat.

    Faktaruta: Saint Valentine’s Day-massakern
    Datum
    14 februari 1929
    Tid
    Cirka 10:30 (CST)
    Plats
    2122 North Clark Street, Lincoln Park, Chicago, Illinois, USA
    Typ
    Masskjutning / massmord
    Offer
    Sju män (medlemmar och associerade till North Side Gang)
    Döda
    7
    Gärningsmän
    Okända (uppskattningsvis 4–6 personer; två utgav sig för att vara poliser)
    Vapen
    Två Thompson-kulsprutepistoler och hagelgevär
    Vad hände?
    Sju män ställdes upp mot en vägg i ett garage och sköts. Sex dog omedelbart. En överlevde kort men vägrade ange skyttarna.
    Troligt motiv
    Del i maktkampen under förbudstiden; ofta beskrivet som ett försök att döda Bugs Moran, som inte hann fram.
    Efterspel
    Flera utredningar öppnades men ingen fälldes. Händelsen bidrog till ökat tryck för stramare vapenregler i USA (bl.a. National Firearms Act 1934).

  • Hökarängensmordet

    En solig sensommardag i Hökarängen är det svårt att ana vad som en gång hände här. Men sommaren 1965 begicks ett mord på Söndagsvägen som skakade Sverige och spräckte bilden av folkhemmets trygghet. I dag är platsen stillsam – men historien lever kvar i husen, grönskan och minnet av en idyll som inte höll.

    Eva Marianne ”Kickan” Granell misstänktes mördas av Friedrich Wagner.

    HÖKARÄNGEN.
    Det är strax efter halv nio en solig sensommarsöndag i slutet av augusti. Luften är klar och stilla. Från tunnelbanan i Hökarängen leder promenadvägen genom ett smalt skogsparti mot radhusområdet Skönstaholm. Stegen blir långsammare ju närmare jag kommer.

    Här, på Söndagsvägen, inträffade sommaren 1965 ett mord som skakade om Sverige och rubbade bilden av det trygga folkhemmet.

    I dag är det svårt att föreställa sig dramatiken. Radhusen ligger tyst inbäddade i grönska. Trädgårdarna är välskötta. Inget i miljön skvallrar om det som en gång hände.

    Den österrikiske medborgaren Friedrich Wagner, då 25 år gammal, friades i tingsrätten i december 1965. Ett år senare ändrade hovrätten bedömningen och dömde honom för grov misshandel samt grovt vållande till annans död. Däremot ansågs det inte styrkt att han haft uppsåt att döda, eftersom rätten bedömde att det inte med full säkerhet kunde fastslås att han skulle ha genomfört gärningen om han känt till att nedsövningen skulle leda till död. Därför dömdes han inte för mord.
    Påföljden blev psykiatrisk tvångsvård enligt dåvarande sinnessjuklagstiftning. Efter en tids vård på mentalsjukhus utvisades han i november 1968 till Österrike, där han avled år 2010

    En modern idyll

    När Skönstaholm stod färdigt i början av 1950-talet låg området längst ut i södra Stockholm. Nynäsvägen var då fortfarande en grusväg. Hit flyttade unga familjer in i nybyggda radhus – ljusa, funktionella och moderna.

    Sverige befann sig mitt i rekordåren. Ekonomin växte snabbt, reallönerna steg och framtidstron var stark. Det var folkhemmets glansperiod, präglad av trygghet, stabilitet och optimism.

    Skönstaholm kom att beskrivas som ett idealområde. Ett svenskt radhusparadis där barn lekte fritt och grannar kände varandra.

    Men sommaren 1965 förändrades allt.

    Mordet som bröt bilden

    Natten mellan den 25 och 26 juli 1965 mördas den 19-åriga Eva Marianne ”Kickan” Granell i sitt föräldrahem på Söndagsvägen. Föräldrarna är bortresta på semester. Kroppen hittas först två dagar senare.

    Inledningsvis misstänks självmord. Men snart står det klart att hon bragts om livet. En omfattande mordutredning inleds – den största i Sverige fram till dess.

    Brottet får enorm uppmärksamhet i pressen. Dels på grund av omständigheterna, dels för att det sker mitt i sommaren, när nyhetsutbudet är tunt. Men framför allt för att brottet äger rum i en miljö som uppfattas som trygg och skyddad.

    Det här är inte den sorts plats där sådant händer.

    Ett år av brytning

    1965 var ett år då flera händelser bidrog till att skaka den svenska självbilden. Samma sommar inträffar Hötorgskravallerna i Stockholm, där ungdomar och polis drabbar samman på ett sätt som saknar motstycke i modern tid.

    En ny generation håller på att ta plats – unga människor som vuxit upp i välstånd och som inte delar föräldrarnas erfarenheter av krig och brist. Samtidigt finns kalla kriget ständigt närvarande i bakgrunden, som en lågmäld men påtaglig oro.

    I detta sammanhang blir Hökarängsmordet mer än ett isolerat brott. Det uppfattas som ett tecken på att något håller på att förändras. Att det trygga samhället inte är så slutet och skyddat som man trott.

    Offret – inte bara en rubrik

    I rapporteringen riskerade offret länge att reduceras till en symbol eller ett kriminalfall. Men bakom rubrikerna fanns en ung kvinna med framtidsplaner.

    Hon hade nyligen rest från sin fästmans sommarstuga till föräldrahemmet för att se om hon fått besked om antagning till en eftertraktad sekreterarutbildning. Ett liv höll just på att ta form.

    Det är detta som gör mordet så djupt berörande: inte bara våldet, utan allt som abrupt tog slut.

    Faktaruta: Rättsprocessen i korthet
    • December 1965: Friedrich Wagner, 25-årig österrikisk medborgare, frikänns i tingsrätten.
    • December 1966: Hovrätten dömer honom för grov misshandel och grovt vållande till annans död.
    • Inte mord: Rätten bedömer att det inte med full säkerhet kan fastslås att han skulle ha genomfört gärningen om han vetat att nedsövningen skulle leda till död.
    • Påföljd: Psykiatrisk tvångsvård enligt dåvarande sinnessjuklagstiftning.
    • 1968: Utvisas till Österrike i november.
    • 2010: Avlider i Österrike.

  • Kakistokrater ifrån MP- och S gjorde så att Irakisk våldtäktsmann fick stanna i Sverige. DU BETALAR!

    En 100-årig kvinna våldtogs i sitt eget hem av en hemtjänstanställd – och ändå misslyckas Sverige med det mest självklara: att utvisa gärningsmannen efter en fällande dom. I stället för en tydlig gränsdragning får vi ännu ett exempel på ett överliberalt system där grova brott inte leder till verkliga konsekvenser, där förövarens anknytning och ”proportionalitet” väger tyngre än samhällsskydd och moralisk tydlighet. Resultatet är en rättsstat som signalerar svaghet och ett samhälle som sviker sina mest utsatta.

    Svenska samhället misslyckas med att utvisa en våldtäktsman från Irak. Hans fyraåriga fängelsestraff i ett svenskt ”lyxfängelse” kommer att kosta skattebetalarna cirka 5,6 miljoner kronor. Ett straff som lika gärna hade kunnat outsourcas till något arabland i tredje världen till en betydligt lägre kostnad.

    En 38-årig man från Irak, som varit anställd inom hemtjänsten i Stockholmsområdet, har dömts till fyra års fängelse efter att ha våldtagit en 100-årig kvinna i hennes hem. Trots brottets allvar beslutade Södertörns tingsrätt att mannen inte ska utvisas.

    Övergreppet inträffade den 1 oktober. Enligt domen använde mannen ett föremål, alternativt sina fingrar, för att föra in något i kvinnans underliv. Detta skedde under förevändningen att han behövde ”smörja” henne som en del av omsorgen. I polisförhör berättade kvinnan hur hon bad honom att sluta men upplevde sig helt maktlös, då hon saknade fysisk möjlighet att försvara sig.

    Motstånd under polisens utredning

    När polisen inledde sin utredning möttes de av bristande samarbetsvilja från delar av hemtjänstpersonalen. En kollega till gärningsmannen uppgav i förhör att hon misstänkte vem som låg bakom övergreppet, men vägrade att lämna namn trots upprepade uppmaningar från förhörsledaren. Förhöret avslutades utan att polisen fick den information de efterfrågade.

    Enligt den drabbade kvinnans dotter försökte samma anställda även hindra henne från att ta kontakt med polisen.

    Misstänkt identifieras

    Trots detta lyckades polisen identifiera den misstänkte: Shakir Mahmoud Shakir, född 1986 och bosatt i Sverige sedan 2003, då han anlände som anhöriginvandrare till sin mor. Han har permanent uppehållstillstånd men saknar svenskt medborgarskap och har aldrig ansökt om asyl på egen hand. Enligt Migrationsverket finns därför inga formella hinder för utvisning.

    Enligt Migrationsverket finns därför inga formella hinder för utvisning.

    Mannen är sedan tidigare känd av rättsväsendet och har dömts för bland annat urkundsförfalskning, föregivande av allmän ställning, ringa narkotikabrott samt rattfylleri.

    Kort efter att anmälan från den 100-åriga kvinnan inkommit anmälde även en 94-årig kvinna att hon utsatts för våldtäkt av samme hemtjänstanställde. Mannen greps, häktades och åtalades för våldtäkt och grov våldtäkt, men nekade till samtliga anklagelser.

    Fällande dom – men ingen utvisning

    Södertörns tingsrätt fann det bevisat att Shakir Mahmoud Shakir begått våldtäkt mot den 100-åriga kvinnan. Domstolen framhöll att hennes berättelse var sammanhängande, trovärdig och stöddes av övrig bevisning. Han dömdes därför till fyra års fängelse.

    Däremot friades han från åtalet om grov våldtäkt mot den 94-åriga kvinnan. Enligt domstolen fanns osäkerhet kring när brottet ska ha begåtts och huruvida rätt person pekats ut, även om man inte ifrågasatte att kvinnan utsatts för ett övergrepp av någon inom hemtjänsten.

    Åklagarens yrkande om utvisning avslogs. Domstolen hänvisade till att mannen vistats i Sverige sedan tonåren, behärskar svenska språket och har en minderårig dotter som han har viss kontakt med. En utvisning bedömdes därför vara oproportionerlig, trots att lagstiftningen på området skärpts.

    Bakom domen står rådmannen Mohamed Ali, nyligen utnämnd av regeringen, tillsammans med tre nämndemän.

    Åklagaren överväger överklagande

    Kammaråklagare Linn Nyberg uppger att hon ännu inte tagit ställning till om domen ska överklagas till Svea hovrätt. Hon menar att hon först behöver gå igenom domskälen i detalj, både vad gäller frikännandet i det ena våldtäktsåtalet och beslutet att inte utvisa den dömde.

    Hon konstaterar samtidigt att hon, i och med att åtal väckts, ansett att bevisningen varit tillräcklig – något som gör ett överklagande sannolikt, även om inget beslut ännu fattats.

    Slutsats

    Här har det svenska samhället misslyckats. Shakir Mahmoud Shakir har bara varit i Sverige sedan 2003 och har ingen blod- eller jordkoppling till landet. Det finns inga skäl att låta honom stanna i Sverige efter de grova brott han har begått. Hade han ens skäl att komma till Sverige 2003? Troligen inte.

    Det visar ett korrupt rättsväsende som gör felaktiga bedömningar i fallet Shakir Mahmoud Shakir. Att någon som inte är född i Sverige, och därmed saknar jord- och blodkopplingar samt medborgarskap – det finns inga skäl att låta Shakir Mahmoud Shakir stanna. Om domarna inte kan döma Shakir Mahmoud, för att man tycker synd om en våldtäktsman, bör domarna bytas ut mot personer som är vid sina sinnens fulla bruk eller ersättas av AI.

    Någon som sitter och dömer i en domstol och låter ett sådant här odjur få stanna saknar all form av verklighetsförankring och ska därmed inte ha möjlighet att döma.

    Nu ska han avtjäna ett straff i ett svenskt ”lyxfängelse”, vilket kommer att kosta samhället cirka 5,6 miljoner kronor. Det går inte att rehabilitera sådana brottslingar i ett modernt Sverige. Sveriges sista skarprättare hette Anders Gustaf Dalman och utförde sitt sista uppdrag för över 100 år sedan. Det svenska rättsväsendet klarar inte av att ge gärningsmannen ett straff som verkligen biter.

    Därför är det enda logiska att han avtjänar straff i Irak eller outsourcas till något annat Arab land, där han hör hemma.

    Faktaruta om männen som byggde rättstaten Sverige : Anders Gustaf Dalman
    • Född: 17 februari 1848, Norberg (Västmanlands län)
    • Död: 30 juli 1920, Stockholm
    • Yrke: Skarprättare – Sveriges siste
    • Utnämnd: 5 augusti 1885 (började som skarprättare i Stockholm, blev senare landets enda)
    • Känd för: Utförde de sista avrättningarna i Sverige; den sista skedde på Långholmen 23 november 1910 (Johan Alfred Ander)
    • Familj: Gift 1869 med Emma Sofia Westlander; fick tio barn
    • Adress i Stockholm: S:t Eriksgatan 22 (senare omnumrerat till 44), Kungsholmen