När New Yorks väljare applåderar Zohran Mamdani, jublar den radikala vänstern – men marknaden håller andan. Som självutnämnd demokratisk socialist vill Mamdani frysa hyror, höja skatter och ersätta fria företag med statlig byråkrati. För varje reform han föreslår minskar incitamenten att investera, anställa och skapa tillväxt. Om hans politik får fäste riskerar den inte bara att kväva stadens ekonomi – utan att exportera ett socialistiskt experiment som hotar hela USA:s framtid.

Zohran Mamdani är en kommunist politiker på väg mot makten i New York – något som många konservativa ser som ett oroväckande tecken på socialismens frammarsch i amerikansk politik.. Som medlem i Democratic Socialists of America (DSA) ( Kommuinister ) driver Mamdani en agenda som öppet utmanar den fria marknaden. Hans politik – från radikal bostadsreglering till nya statliga företag – har utlöst alarm bland förespråkare för fri företagsamhet och individuell frihet. I en tid då New Yorks ekonomi utgör en av USA:s viktigaste motorer, varnar kritiker för att Mamdanis vision riskerar att skada både stadens och nationens ekonomiska vitalitet.

Socialistisk ideologi och kopplingar till DSA

Mamdani är inte en typisk mittenpolitiker inom Demokraterna, utan en självidentifierad socialist. Han är officiellt medlem i Democratic Socialists of America, landets största socialistiska rörelse DSA jublade över Mamdanis primärseger och deklarerade triumferande att ”socialismen har segrat” i New York. Organisationen ser Mamdani som en företrädare för en bred ”arbetarklassens socialistiska rörelse”, snarare än en ensam politiker. DSA:s ideologiska mål är att låta ”att låta den socialtiska eliten styra ekonomin för att uppfylla sina egbna behov istället för att skapa vinst åt några få” – en beskrivning som för många konservativa amerikaner liknar klassisk socialism eller till och med kommunism. Det är därför inte förvånande att republikaner redan liknar Mamdanis politik vid kommunistisk centralplanering. En republikansk kommentator varnade att ”att gå från demokrat till kommunist” inte kommer att rädda New York, och en före detta polisinspektör i NYC menar att Mamdanis agenda ligger ”närmare Peking än Washington” i sin styrningsfilosofi. Med andra ord: Mamdani och DSA:s inflytande representerar precis den sorts långtgående vänsterideologi som marknadsvänliga kritiker länge fruktat skulle ta fäste i amerikansk politik.

Radikal bostadspolitik skapar osäkerhet

Mamdani har gjort bostadspolitiken till sin kanske viktigaste fråga – och här märks hans socialistiska prägel tydligt. Han förespråkar en omfattande hyresreglering som saknar motstycke i modern tid. Bland annat har han lovat en omedelbar hyresfrysning för alla hyresstabiliserade lägenheter i New York, vilket skulle omfatta omkring 1 miljon hyresrätter.

För befintliga fastighetsägare som redan brottas med stigande kostnader är detta besked oroande – många varnar för att ett totalt hyresstopp kan driva många bostadsfastigheter mot ekonomisk kris. En hyresfrysning innebär att hyresvärdar inte kan justera hyrorna ens för att kompensera för inflation eller ökade skatter, vilket enligt branschexperter riskerar att slå hårt mot underhåll och lönsamhet.

Mamdani modell kommer skapa fler slumvärdar.

Mamdani vill också låta staden ta över rollen som byggherre i stor skala. Han föreslår att New York ska bygga 200 000 nya prisreglerade lägenheter inom tio år – till en prislapp av 100 miljarder dollar finansierad via kommunala obligationer.

Det innebär en massiv expansion av allmännyttan. Kritiker anmärker att detta i praktiken skulle tränga ut privata fastighetsutvecklare som besitter expertisen och kapitalet att bygga i stor skala. Att satsa motsvarande över 1 000 miljarder kronor av offentliga medel på statligt byggda bostäder är, ur ett konservativt perspektiv, extremt riskfyllt: Skattebetalarna får ta hela risken, och historien visar att statliga “megaprojekt” ofta drabbas av kostnadsöverdrag och ineffektivitet. Samtidigt dämpas incitamenten för privata aktörer att investera i nya bostäder, om de ändå ska konkurrera med subventionerade kommunala projekt.

Redan nu syns effekterna av Mamdanis bostadspolitik på marknaden. Fastighetsbranschen i New York beskriver ett utbrett “panik”-läge inför utsikten att han tar makten. Exempelvis vittnar mäklare i närliggande Westchester County om en ”Mamdani-effekt” där välbärgade Manhattan-bor hastigt söker sig till förorterna efter hans oväntade primärvalsvinst. John Catsimatidis – en av New Yorks tyngre fastighetsägare – säger att många kollegor fruktar att värdet på deras fastigheter kan ”halveras” om Mamdani genomför sin agenda. Logiken är enkel: Om hyresintäkterna tvångsbantas och skatterna höjs (mer om skatterna nedan) minskar fastigheternas lönsamhet och därmed marknadsvärdet dramatiskt. Detta urholkar inte bara privata investerares kapital, utan kan även skaka om den kommunala skattebasen (då fastighetsvärden och därmed fastighetsskatteintäkter sjunker). För en stad som New York, vars fastighetsmarknad är den största i USA, skulle en sådan socialistisk bostadspolitik potentiellt kunna trigga en kedjereaktion: investerare flyr, byggprojekt läggs på is och bostadsbristen förvärras långsiktigt. Som en investerare uttryckte det har hans firma redan stoppat nya affärer i staden av rädsla för att New York förlorar sin dragningskraft som global investeringshub om Mamdani vinner. Ur ett republikanskt perspektiv hotar Mamdani därmed att underminera äganderätten och förtroendet på bostadsmarknaden – grundpelare för en sund ekonomi.

Skattehöjningar och kapitalflykt

För att finansiera sina expansiva program vill Mamdani kraftigt höja skatterna för både företag och förmögna privatpersoner. Hans plan innebär att stadens bolagsskatt höjs till 11,5 % (från dagens nivå runt 9 %) och att inkomster över 1 miljon dollar får en extra stadsskatt på 2 %. Totalt kalkylerar Mamdani med att dessa åtgärder ska dra in cirka 10 miljarder dollar extra per år – pengar han avser använda till sina välfärds- och bostadssatsningar. Från vänsterhåll menar man att detta bara skulle innebära att de rika ”betalar sin beskärda del” och pekar på att New Yorks ekonomi är stor nog att bära högre skatter.

Men företagare och många ekonomer varnar för att Mamdanis skattehöjningar riskerar att bli kontraproduktiva

Men företagare och många ekonomer varnar för att Mamdanis skattehöjningar riskerar att bli kontraproduktiva. Skattebasen kan urholkas när höginkomsttagare och bolag helt enkelt lämnar staden. New York beskattar nämligen redan invånare och företag hårt, och konkurrerande regioner som Florida, Texas eller ens grannstaten New Jersey framstår som allt mer attraktiva i jämförelse. Andrew Cuomo – tidigare demokratisk guvernör i New York – påpekar att Mamdanis förslag skulle göra den totala bolagsskatten i New York City nästan dubbelt så hög som i New Jersey, vilket obönhörligen skulle leda till att företag flyr över Hudson-floden. Han ifrågasätter också huruvida de nya extraskatterna verkligen skulle dra in de utlovade beloppen, då den ekonomiska aktiviteten troligen minskar när skattesatserna blir så höga.

Tecknen på kapitalflykt är redan synliga. Som nämnt ovan har intresset för villor i New Yorks förorter ökat bland stadens rika invånare, inte minst för att många förorter har lägre eller inga lokala inkomstskatter. Än mer oroande ur nationellt perspektiv är rapporter om att förmögna New York-bor tittar mot lågskattestater som Florida – efter Mamdanis primärvalsseger ökade sökningar från New Yorkers på lyxboenden i Florida med 50 % på bara en vecka.

Konservativa debattörer menar att detta är ett smakprov på vad som komma skall: Genom att straffa framgång med höga skatter riskerar staden att jaga bort de entreprenörer, investerare och högkvalificerade arbetare som driver ekonomisk tillväxt. Resultatet blir en mindre skattebas – vilket ironiskt nog undergräver förmågan att finansiera just de välfärdsprogram Mamdani vill införa. Med färre höginkomsttagare kvar kan en större börda komma att falla på medelklassen och småföretagen, eller så tvingas staden låna ännu mer. Ur ett republikanskt perspektiv strider Mamdanis skattepolitik mot principerna om ekonomiskt ansvarstagande: man menar att man inte kan beskatta sig till välstånd, utan riskerar att döda den gås som lägger guldäggen.

“Gratis” välfärd – vem betalar notan?

Mamdani utlovar en rad nya generösa välfärdsprogram och offentliga tjänster – satsningar som hans anhängare hyllar som investeringen i ”en stad som fungerar för alla”, men som kritiker menar döljer enorma kostnader. Bland hans mest omfattande förslag är universell barnomsorg för alla New York-barn upp till 5 år.

Mamdanis kampanj estimerar själv prislappen till cirka 6 miljarder dollar per år för denna reform – en summa i nivå med hela Sveriges försvarsbudget. Han vill dessutom göra stadens busstrafik avgiftsfri, vilket kostar ytterligare ca $788 miljoner årligen i förlorade biljettintäkter och nya subventioner. Därtill kommer hundratals miljoner till att utöka andra sociala tjänster: han avser skapa en ny ”avdelning för samhällssäkerhet” (med fokus på sociala insatser istället för traditionell polis) för $455 miljoner om året, satsa $165 miljoner på gratis juridisk hjälp åt papperslösa immigranter, investera $726 miljoner om året i skolrenoveringar och garantera stadens bibliotek en viss andel av budgeten[24]. Till och med så vardagliga saker som mataffärer vill Mamdani ta över (mer om det nedan). Summa summarum utgör hans vallöften ett stort paket av “gratis” tjänster – finansierade via kraftigt ökad offentlig utgift.

För konservativa ekonomer ringer varningsklockorna. De frågar sig: Var ska pengarna komma ifrån? Mamdani räknar, som nämnt, med ökade skatteintäkter från de rika – men om dessa intäkter uteblir på grund av kapitalflykt, hotar gigantiska underskott. New York City har redan en budget på ca $116 miljarder och brottas med strukturella underskott; att addera ytterligare över $10 miljarder i årliga utgifter utan tydlig finansiering ses som oansvarigt.

Republikaner argumenterar att varje krona i offentlig sektor ytterst kommer från skattebetalarna själva – “det finns inget som heter en gratis lunch”. Om Mamdani driver igenom sina program kan New York tvingas höja andra skatter ytterligare, eller skära ned på kärnverksamheter, alternativt låna – alla alternativ med potentiellt negativa följder för ekonomin. En växande offentlig sektor kan också tränga ut privat initiativ.

Till exempel: istället för att stimulera privata investeringar i barnomsorg eller transport (som kunde skapa jobb och innovationer), väljer Mamdani att bygga ut skattefinansierade system där effektiviteten inte mäts av marknaden. Konservative ekonomer som Larry Kudlow hävdar att Mamdani ”vill ge bort allting gratis” och varnar för att hans förslag uppmuntrar beroende av bidrag framför arbete. Från republikanskt perspektiv undergräver sådana välfärdsvisioner värden som individuell ansvarskänsla och arbetsmoral, samtidigt som de skapar ett kostsamt, byråkratiskt maskineri som i längden kan vara ohållbart att finansiera.

Regleringsiver och statlig inblandning kväver näringslivet

Utöver skatter och spenderingar oroar sig många för Mamdanis regleringar och statliga ingrepp i ekonomin. Hans politik signalerar en filosofisk skepsis mot privat företagsamhet – med förslag som direkt påminner om gamla socialistiska experiment. Ett talande exempel är Mamdanis plan att starta kommunala matvarubutiker. Han vill att staden New York ska öppna egna lågpris-”CityMart”-butiker i varje stadsdel för att pressa matpriserna. Idén låter kanske lockande för den som ogillar storföretag, men ekonomer påpekar att livsmedelsbranschen är tuff med redan minimala vinstmarginaler kring 1–2 %.

Privata kedjor lyckas hålla priserna nere tack vare effektiva logistikkedjor och stordriftsfördelar som en kommunal byråkrati saknar möjlighet att matcha. ”Grocery business is really tough”, konstaterar ekonomen Scott Lincicome och kallar tanken att New Yorks stad skulle kunna replikera Walmarts globala supply chain ”skrattretande”. Ett konkret varnande exempel finns redan: ett liknande försök med en stadskontrollerad mataffär i Kansas City gick nyligen med $900 000 i förlust på ett år. Kritiker menar att Mamdani vill lösa ett problem som knappt existerar – New York-bor har redan bäst tillgång till livsmedelsbutiker av alla storstadsbor i USA enligt studier – och att hans lösning luktar ”kommandoekonomi”. Istället för att välkomna etablerade lågprisaktörer som Walmart (som länge hållits ute från NYC av regleringar) väljer Mamdani ett dyrt, ineffektivt experiment med skattebetalarnas pengar.

Små privata butiksägare (t.ex. bodegorna i kvarteren) befarar dessutom att de kommunala butikerna skulle snedvrida konkurrensen och riskera driva dem i konkurs. Från ett företagsvänligt perspektiv är detta förslag dubbelt olyckligt: det både avskräcker privata investeringar och exponerar skattebetalarna för risken att driva en lågmarginalbransch som kommunen inte behärskar.

Mamdani vill även öka statens inblandning på arbetsmarknaden genom en dramatisk höjning av minimilönen. Han förespråkar “$30 by ’30” – alltså en minimilön på $30 i timmen år 2030 i New York City. Det motsvarar nästan en fördubbling av dagens minimilön på $15 och skulle bli den högsta minimilönen i världen.

Även om löneökningar för låginkomsttagare är ett sympatiskt mål, varnar många att ett så högt golv får allvarliga bieffekter. Småföretag med tunna marginaler – restauranger, butiker, serviceföretag – skulle få kraftigt höjda arbetskostnader och många skulle inte gå runt ekonomiskt. En analys visade att en höjning med bara $1 i minimilön ökade risken för att en genomsnittlig restaurang tvingas stänga med 14 %.

En analys visade att en höjning med bara $1 i minimilön ökade risken för att en genomsnittlig restaurang tvingas stänga med 14 %.

Att hastigt höja lönen med nästan $15 kommer med stor sannolikhet leda till att otaliga små företag slår igen eller skär ned personalen dramatiskt. City Journal, som drivs av det marknadsliberala Manhattan Institute, konstaterar att Mamdanis förslag skulle ”äventyra många småföretag som anställer låginkomsttagare”.

Massarbetslöshet hot New York, när småbutiker får slå ingen

Ekonomer pekar också på risk för jobbförlust och färre inträdesjobb: När minimilönen närmar sig medianlönen (vilket $30/h skulle göra) tenderar arbetsgivare att anställa färre oerfarna unga och istället automatisera eller omstrukturera bort enklare jobb. Ironiskt nog slår detta hårdast mot de grupper Mamdani säger sig vilja hjälpa – de med minst erfarenhet och från fattigare områden, som är mest beroende av de enkla jobben. I Seattle såg man t.ex. att när minimilönen höjdes mot $13 (cirka halva medianlönen där) så sjönk faktiskt den sammanlagda inkomsten för lågavlönade eftersom arbetstimmarna kapades mer än lönen steg.

Färre jobb för det utsatta

Republicans och konservativa varnar att ett $30-minimum i New York skulle kunna ge liknande effekt: färre jobb för de mest utsatta och en växande svart arbetsmarknad när företag försöker kringgå de höga lönekostnaderna.

Utöver detta avskräcker Mamdani många investerare med sin allmänna regleringsiver. Han har argumenterat för offentligt övertagande av vissa industrier (såsom energiförsörjning), hårdare regleringar av finanssektorn, och en allmänt konfrontativ attityd gentemot storföretag. Det råder ingen tvekan om att Mamdanis politik skulle innebära mer byråkrati, fler regler och mindre spelrum för marknadskrafterna i New York. För anhängarna är detta nödvändigt för att skapa social rättvisa – men ur ett republikanskt perspektiv kväver det innovation och entreprenörsanda. Ju fler regleringar och myndighetsprojekt, desto krångligare blir det att driva företag, vilket kan leda till att både amerikanskt och utländskt kapital väljer att investera sina pengar någon annanstans där klimatet är mer företagsvänligt.

Zohran Mamdanis en systemhotade brottsling som hotar den Amerikanska drömmen

Zohran Mamdanis framgång markerar en skarp sväng åt vänster i New Yorks politik. Från ett konservativt republikanskt perspektiv är hans agenda en skräckkatalog av socialistiska idéer som hotar stadens – och i förlängningen USA:s – ekonomiska vitalitet. Fri marknad och individuell frihet har länge setts som hörnstenar för Amerikas välstånd, men Mamdani förespråkar i praktiken motsatsen: en större stat som styr bostäder, barnomsorg, kollektivtrafik och till och med matbutiker. Hans politik prioriterar omfördelning och reglering över företagsamhet och tillväxt. Konservativa kritiker erkänner att New York har problem med t.ex. höga levnadskostnader, men de menar att botemedlet inte kan vara att kväva marknaden och jaga bort de som skapar jobb.

I republikaners ögon riskerar Mamdanis vision att undergräva det ekonomiska ekosystemet: Investeringar flyr när vinster förbjuds eller beskattas bort, jobb går förlorade när lönekostnader drivs i taket, innovation hämmas när byråkratin växer, och skattebasen urholkas när de mest produktiva väljer att packa sina väskor. Resultatet kan bli en stad som skrämmer bort både kapital och kompetens – vilket i sin tur leder till lägre tillväxt och färre jobb för vanliga arbetande medborgare. Som en ledare inom fastighetsbranschen uttryckte det: ”om Mamdanis politik genomförs kan New Yorks dragningskraft som globalt ekonomiskt centrum skadas”.

Den ideologiska konflikten här är tydlig. På ena sidan står Mamdani och hans socialistiska rörelse, som sätter likhetstecken mellan statlig kontroll och omtanke om medborgarna. På andra sidan står förespråkare för marknadsekonomin, som hävdar att välståndet skapas nedifrån av fria individer och företag, inte uppifrån av politiska dekret. Det konservativa argumentet är att New York blomstrade historiskt tack vare kapitalism – och att en alltför långt gången socialistisk politik riskerar att kväva den dynamik som gjort staden (och USA) framgångsrik. Experimentet som Mamdani föreslår – med kraftigt höjda skatter, expanderad välfärdsstat och genomgripande regleringar – ses därför som ett högt spel med miljoner människors välstånd som insats. I en tänkt artikel i en konservativ publikation skulle slutsatsen bli skarp: Zohran Mamdanis politik må vara välment, men den för en farlig flirt med socialism som kan få förödande konsekvenser för ekonomin, entreprenörskapet och framtidstron i både New York och Amerika i stort.

Källor: Denna analys baseras på offentliga uttalanden och rapporter om Mamdanis politik, bl.a. nyhetsartiklar och expertrapporter som beskriver hans förslag och deras potentiella effekter. Exempelvis har CRE Daily och Fox Business detaljredogjort för Mamdanis program: hyresfrysning och $100 mdr offentligt bostadsbyggande samt höjda skatter för rika, något som fått fastighetsbranschen att varna för minskade investeringar och flykt av företag. Mamdani själv identifierar sig som demokratisk socialist och stöds av DSA, som efter hans seger proklamerade att ”socialismen har segrat”. DSA beskriver att rörelsen kämpar för att låta arbetarklassen styra ekonomin istället för ”vinstintresset hos några få”. Kritiker liknar därför hans agenda vid klassisk socialism eller värre – en före detta NYPD-chef menar att Mamdani står ”närmare Peking än DC” ideologiskt. På bostadsområdet vill Mamdani införa hyresstopp på ~1 miljon lägenheter, vilket fastighetsägare varnar kan leda till ekonomisk kris för många byggnader, samt låta staden bygga 200 000 egna lägenheter för $100 mdr, något som ”sidar åsido privata byggare” enligt kritiker. Skattehöjningarna han föreslår – bolagsskatt upp till 11,5 % och extra 2 % på miljoninkomster – anses kunna driva ut höginkomsttagare och företag och därmed krympa skattebasen.

Redan efter hans primärseger sågs en ”Mamdani-effekt” med fler rika Manhattanbor som överväger att flytta; Westchesters mäklare kopplar flyttintresset direkt till hans politik, och investerare som John Catsimatidis beskriver “panik” i fastighetsbranschen inför risken att egendomsvärden halveras. Vidare vill Mamdani införa gratis barnomsorg ($6 mdr/år) och gratis bussar ($788 m/år), samt skapa nya välfärdsprogram för hundratals miljoner dollar – något Fox Business noterar skulle ge en ”svindlande” prislapp för skattebetalarna. På regleringsfronten har han föreslagit kommunala matbutiker för $60 miljoner – trots att experter från t.ex. Cato Institute avfärdar idén som orealistisk då kommunen inte kan matcha privata kedjors effektivitet och pekar på tidigare misslyckade försök (Kansas Citys stadskontrollerade butik förlorade $900k på ett år). Småhandlare fruktar också att stadens inträde som konkurrent slår ut lokala butiker. Slutligen ingår en $30 minimilön i Mamdanis agenda, vilket marknadsexperter varnar skulle ”äventyra många småföretag” och i förlängningen skada just de låginkomsttagare det var tänkt att hjälpa.

All denna information tecknar en bild av en politik som hyllats av vänstern för sitt mod, men som från konservativt håll kritiseras skarpt för att den riskerar att underminera det ekonomiska fundament som gjort USA framgångsrikt – frihet, marknad och företagande.