Etikett: invandringspolitik

  • Sossarna sviker Svenska folket ingen. Vill inte återkalla PUT

    Regeringen vill skärpa migrationspolitiken genom att kunna återkalla permanenta uppehållstillstånd när grunderna för dem inte längre finns. Socialdemokraterna säger nej – och gör därmed ännu en gång klart att partiet sätter systemets bekvämlighet och gamla dogmer före svenska folkets trygghet, rättvisa och förtroende för staten.

    Sossarna är bra på en sak: att suga ut skyhöga skatter. Redan på 70-talet protesterade Astrid Lindgren mot att hon fick betala över 100 procent i skatt.

    Tidigare i år tog regeringen emot en utredning som föreslår att permanenta uppehållstillstånd i stor omfattning ska kunna återkallas och omvandlas till tidsbegränsade, om den berörda personen inte längre uppfyller de krav som låg till grund för beslutet – exempelvis flyktingstatus. Förslaget är tydligt: antingen har man ett skyddsbehov, eller så tar man steget fullt ut och blir svensk medborgare.

    Socialdemokraterna säger nej. Igen.

    Partiet varnar för att det skulle vara ”retroaktivt”, ”möjligen olagligt” och att det skulle ”urholka förtroendet för staten”. Det är ett argument som klingar ihåligt, särskilt från ett parti vars historia är fylld av just maktmissbruk, rättsövergrepp och politiska skandaler.

    Sossarnas svek mot det svenska folket har duggat tätt genom decennierna. På 1960-talet hade Sverige en kommunikationsminister som aktivt arbetade för att stoppa frisinnade radiostationer från att sända reklam från internationellt vatten, i stället skulle man lyssna på trist statlig skitradio. Statsministrar har marscherat i demonstrationståg tillsammans med terrorister samtidigt som tusentals amerikanska soldater blev mördade i Vietnam, vilket fick USA att kalla hem sin ambassadör. Vi har haft IB-affären, där socialdemokratins egen inhemska ”STASI” spionerade på oliktänkande. Geijeraffären med bordellmamman Doris. Ebbe Carlsson-affären, där justitieministern gav fribrev för olaglig avlysning.

    Vi har sett statsministerkandidater som inte förstått skillnaden mellan mitt och ditt, utan lyxkonsumerat med statens kreditkort för att köpa choklad och blöjor. Och vi har haft statsministrar som öppet välkomnade massinvandringen för tio år sedan, med slagord om att ”mitt Europa bygger inga murar” – samtidigt som konsekvenserna lämnades till svenska kommuner, rättsväsendet och skattebetalare.

    Nu upprepas mönstret.

    Genom att säga nej till att återkalla permanenta uppehållstillstånd sviker Socialdemokraterna återigen svenska folket. Budskapet är glasklart: även om du inte längre uppfyller kraven, även om du aldrig tar steget mot medborgarskap, även om du under årtionden lever i Sverige utan att bli en del av samhället – så ska du få stanna.

    Nyligen lät socialdemokratiska nämndemän en grov vålds- och sexualbrottsling stanna i landet med hänvisning till lång vistelsetid. Inte för att de är svenska medborgare, inte för att de bidrar, utan för att de ”varit här länge”. Enligt S-logik räcker det alltså att ha haft PUT i 20 år, oavsett om man är en grovt kriminell brottsling som utsätter gamla och sjuka för våldtäkter eller någon som har god vandel.

    Socialdemokraterna hävdar att rättssäkerheten hotas om gamla beslut omprövas. Men rättssäkerheten urholkas minst lika mycket när staten signalerar att permanenta tillstånd i praktiken är orubbliga – även när grunderna för dem fallit bort.

    Migrationsminister Johan Forssell (M) har rätt när han säger att valet bör vara tydligt: antingen har man ett tidsbegränsat skydd i Sverige, eller så blir man svensk medborgare. Något tredje alternativ borde inte finnas.

    Att Socialdemokraterna nu återigen väljer systemets bekvämlighet framför svenska folkets trygghet är tyvärr helt i linje med partiets historia. Men det gör sveket inte mindre allvarligt.

    Faktaruta: affärerna och händelserna som nämns
    Piratradio / Radio Nord (1960-talet)
    Piratradiostationer sände från internationellt vatten för att nå svensk publik och sälja reklam. Radio Nord (1961–1962) blev den mest kända och ledde till skärpt lagstiftning (”Lex Radio Nord”) för att stoppa verksamheten.
    Vietnamdemonstrationen i Stockholm (1972)
    År 1972 deltog statsminister Olof Palme i ett demonstrationståg riktat mot USA:s bekämpning av kommunismen i Vietnam. Händelsen uppfattades av USA som ett allvarligt diplomatiskt övertramp, och president Richard Nixon kallade hem USA:s ambassadör från Sverige, vilket ledde till en djup diplomatisk kris mellan länderna.
    IB-affären (1973)
    Avslöjandet av den hemliga underrättelseorganisationen IB, som ägnade sig åt åsiktsregistrering och övervakning av politiska motståndare. Affären blev en stor rätts- och pressfrihetskonflikt.
    Geijeraffären (1970-talet)
    Kopplerihärvan kring Bordelmamman Doris Hopp och högt uppsatta samhällsaktörer förekom i hennes kundkrets. Affären fick stor medial uppmärksamhet och lång politisk efterdebatt.
    Ebbe Carlsson-affären (1988)
    En politisk skandal kopplad till Palmemordets utredning där Ebbe Carlsson, med kontakter inom regeringen, drev en privat parallellutredning. Affären rörde frågor om ministeransvar, rättssäkerhet och otillåtna metoder.
    ”Tobleroneaffären” / Sahlinaffären (1995)
    Mona Sahlin använde statens kontokort för privata inköp, bland annat livsmedel och barnartiklar. Affären skadade förtroendet och ledde till hennes tillbakadragande från statsministerposten under en period.
    ”Mitt Europa bygger inga murar” (2015)
    Uttalande av statsminister Stefan Löfven under flyktingkrisen 2015, ofta citerat i debatten som symbol för den dåvarande migrationspolitiska linjen. Efterföljande sunk­samhälle som blev resultatet, med skjutningar och ett kosmopolitiskt helvetessamhälle på jorden som följd.
  • Finlands sak är vår. Finland klara av att retunera avfallet ifrån migrationsindustrin tillbaka till hemlandet.

    Finland har genomfört utvisningen av en grovt kriminell gatugängsledare i ett uppmärksammat ärende som sträckt sig över flera år. Beslutet ses som ett tydligt exempel på hur rättsväsendet och migrationsmyndigheterna tillsammans kan agera mot organiserad brottslighet och stärka tryggheten i samhället.

    Finländarna är i dag glada att de inte längre tillhör Sverige, utan att Carl Olof Cronstedt klantade till det 1809, vilket ledde till att Sverige förlorade Finland till Ryssland. I dag har man en annan typ av fiender: migranter som kommer från tredje världen och sprider skräck i samhället, medan Sverige daltar med brottslingarna, och Finland i stället returnerar dem till hemlandet.

    Deportationen av Milan Jaff ses som viktig markering mot grov gängbrottslighet i Finland

    När den för flera grova brott dömde gatugängsledaren Milan Jaff, 25, deporterades från Finland natten mellan måndag och tisdag markerade det slutpunkten på ett flera år långt rätts- och myndighetsförfarande. För finländska myndigheter ses utvisningen som ett konkret exempel på hur rättsstaten kan agera samlat mot grov organiserad brottslighet.

    Utvisningen genomfördes via ett gemensamt Frontex-återvändandeflyg, som avgick från Helsingfors-Vanda tidigt på tisdagsmorgonen. Flygplanet mellanlandade i Malmö och Wien innan det fortsatte till Iraks huvudstad Bagdad. Ombord fanns tiotals personer med lagakraftvunna utvisningsbeslut samt omkring 150 myndighetspersoner.

    Helsingforspolisens tillstånds- och utlänningsenhet bekräftar att flera av de deporterade var dömda för brott, men kommenterar inte enskilda fall.

    – En del av de personer som avlägsnas är dömda för brott, konstaterar enhetschefen, överkommissarie Simo Kauppinen.

    Slut på en lång process

    Milan Jaff kom till Finland som minderårig i slutet av 2017 och blev under de följande åren en välkänd figur inom Helsingfors kriminella miljöer. Han pekades ut som ledare för gatugänget Kurdish Mafia och byggde samtidigt upp en offentlig profil som rappare och sociala medier-influencer, där han öppet glorifierade våld, droger och gängliv.

    År 2022 dömdes han till tio års fängelse för en rad mycket allvarliga brott, däribland försök till dråp, våldtäkt, grovt rån, grovt frihetsberövande, vapenbrott och narkotikabrott. Domen beskrevs av domstolen som ett svar på systematiskt våld och försök att upprätthålla makt genom skrämsel och brutalitet.

    Efter domarna återkallade Migrationsverket hans uppehållstillstånd och fattade beslut om utvisning till Irak. Processen drog ut på tiden genom överklaganden, men under hösten 2025 drog Jaff tillbaka sin överklagan. I december verkställdes beslutet.

    Tydlig signal från rättsstaten

    Inom polis och rättsväsende ses utvisningen som en viktig signal, inte bara i det enskilda fallet utan också i ett bredare perspektiv. Den visar att grov brottslighet kan få långtgående konsekvenser även efter avtjänat straff, särskilt för personer utan medborgarskap.

    Flera bedömare menar att beslutet stärker allmänhetens förtroende för rättssystemet och markerar att Finland inte är en trygg bas för organiserad brottslighet.

    – När personer som begår upprepade och grova brott faktiskt avlägsnas ur landet visar det att lagstiftningen fungerar i praktiken, inte bara på papperet, säger en källa med insyn i myndighetsarbetet.

    Minskad påverkan på gängmiljöerna

    Även om ingen enskild deportation löser problemen med gängkriminalitet, bedöms borttagandet av centrala ledarfigurer ha en dämpande effekt. Enligt polisens tidigare analyser har Jaff haft en symbolisk och operativ roll inom den kriminella miljön, särskilt bland unga.

    Hans frånvaro kan därmed minska både rekrytering och konfliktnivå, åtminstone på kort sikt. Samtidigt framhålls att långsiktigt förebyggande arbete, sociala insatser och tidiga stödåtgärder fortsatt är avgörande.

    Missvisande bilder efter deportationen

    Efter utvisningen spreds videor på Jaffs TikTok-konto som gav intryck av att han fortfarande befann sig i Finland. Enligt flera oberoende källor stämde detta inte. Jaff eskorterades till Irak av flera poliser och reste efter ankomsten till Bagdad vidare till Kirkuk i irakiska Kurdistan, där han återförenades med sin familj.

    En principiellt viktig händelse

    Deportationen av Milan Jaff beskrivs av flera bedömare som principiellt viktig. Den visar hur polis, domstolar, Migrationsverket och internationella aktörer som Frontex kan samverka för att hantera grov brottslighet inom ramen för rättsstaten.

    För Finland innebär beslutet både en konkret minskning av brottsbelastningen och en tydlig markering: den som systematiskt bryter mot lagen och hotar samhällstryggheten kan inte räkna med att få stanna.

    Fakta: Milan Jaff

    Namn: Milan Jaff
    Född: 2000 (25 år)
    Bakgrund: Irakiskfödd, kurdisk bakgrund. Kom till Finland som minderårig 2017.

    Känd som: Gatugängsprofil i Helsingfors, kopplad till gänget “Kurdish Mafia”. Även aktiv som rappare och sociala medier-profil (alias “Milan J4ff”).

    Brott och dom: Dömd för flera grova brott, bland annat försök till dråp, grovt rån, våldtäkt samt narkotikabrott. Dömd 2022 till tio års fängelse. Misshandlades svårt i fängelset 2023.

    Utvisning: Migrationsverket återkallade uppehållstillståndet och beslutade om utvisning till Irak. Beslutet verkställdes i december 2025.

    Deportationsflyg: Genomfördes som Frontex gemensamma återvändandeflyg. Avgång från Helsingfors-Vanda med mellanlandning i Malmö och Wien, vidare till Bagdad.

  • Politiker Staffanstorp åtalas – för att ha satt sina invånare före Migrationsverkets diktat

    När staten kräver att kommuner ska ta emot kvotflyktingar från Mellanöstern säger Staffanstorp ifrån. Trots höga skatter och begränsade resurser åtalas nu kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M) för grovt tjänstefel – för att han vägrade följa Migrationsverkets order. Staffanstorp valde i stället att hjälpa riktiga krigsflyktingar från Ukraina och vägrade bli ett nytt Malmö.

    Innehållsförteckning

    När en syrisk familj anlände till Malmö flygplats i maj 2022 blev de kvarlämnade. Staffanstorps kommun, som fått anvisningen att ta emot dem, vägrade. Bakom beslutet stod kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M) – som nu åtalas för grovt tjänstefel.

    Men bakom rubrikerna finns en större verklighet: en liten kommun i Skåne med höga skatter, begränsade resurser och en stark vilja att inte bli ett nytt Malmö.

    Staffanstorp – en pressad kommun

    Staffanstorp är ingen rik storstad. Kommunalskatten är redan högre än i både Lidingö, Vellinge, Täby, Solna, Nacka och Österåker, och ändå pressas kommunen att ta på sig fler kostnader som egentligen borde bäras av staten.

    När Migrationsverket skickar ut sina order är det i praktiken kommuninvånarna som får betala notan – genom högre skatt, minskad välfärd och ökad belastning på skola, vård och bostadsmarknad.

    Prioriterade riktiga flyktingar

    När Ryssland gick till fullskalig attack mot Ukraina strömmade miljoner verkliga krigsflyktingar till Eu. Staffanstorp valde att prioritera dessa, i stället för att ta emot kvotflyktingar från MENA-regionen.

    – Vi kan inte göra båda delar, skrev Sonesson i sitt berömda mejl.

    Kommunen tog emot ukrainare – medan de fyra kvotflyktingarna omplacerades till Vellinge.

    Migrationsverkets verklighetsfrånvända krav

    Staten talar gärna om ”solidaritet” – men det är småkommunerna som tvingas bära konsekvenserna. Samtidigt duckar rika arabstater i Mellanöstern, som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar, ansvar för sina egna grannländers flyktingar.

    Varför ska just Sverige – med redan pressade välfärdssystem – agera världens socialkontor, medan oljerika gulfstater stänger dörren?

    ”Vi vill inte bli ett nytt Malmö”

    Staffanstorp har dessutom sett hur Malmö, bara några kilometer bort, utvecklats till ett parallellt samhälle med kriminalitet, segregation och social oro. Där vill man inte hamna.

    Att säga nej till kvotflyktingar är för Staffanstorp inte ett tecken på bristande humanitet – utan på ansvarstagande för kommunens framtid och invånarnas trygghet.

    Politik eller brott?

    Trots att beslutet var politiskt fattat menar åklagaren att Sonesson och hans kollegor gjort sig skyldiga till grovt tjänstefel. Men ska folkvalda politiker verkligen riskera fängelse för att de vägrar blint lyda statens påbud?

    Det här handlar inte bara om en enskild familj. Det handlar om vem som har sista ordet i Sverige – Migrationsverket i Stockholm, eller kommunpolitiker som tar ansvar inför sina egna invånare.

    Skåne – en tradition av att säga ifrån

    Skåne har länge haft en tradition av att stå upp för sina invånare när staten driver igenom politik som slår hårt lokalt. Redan på 1980-talet gick Sjöbo till folkomröstning om flyktingmottagande – och en klar majoritet sade nej. Det var första gången svenska folket direkt fick säga sin mening om invandringspolitiken, och resultatet visade tydligt att många inte accepterade att staten körde över kommunerna.

    I dag, med facit i hand, framstår Sjöbos nej som förutseende. Bara några mil bort har Malmö blivit ett avskräckande exempel på vad en misslyckad migrationspolitik kan leda till: parallella samhällen, kriminalitet och växande otrygghet.

    Sedan dess har Sjöbo blivit en symbol för lokalt motstånd mot en verklighetsfrånvänd flyktingpolitik. När Staffanstorp nu säger ifrån mot att pressas ta emot kvotflyktingar är det i samma anda – en vilja att skydda den egna kommunen från att gå samma väg som Malmö.

    Staten bär ansvaret – inte småkommunerna

    Det är lätt för staten och Migrationsverket att peka finger och kräva ”solidaritet” när det i praktiken är små kommuner som Staffanstorp som får bära bördan. Med redan hög skatt, begränsade resurser och viljan att skydda sina invånare från samma utveckling som Malmö har sett, är det självklart att lokala politiker måste sätta sin kommun först.

    Ansvar för migrationspolitiken ligger hos staten – inte hos mindre kommuner som redan kämpar för att få vardagen att gå ihop. Att åtala folkvalda för att de vågar säga ifrån är inget annat än ett försök att tysta lokalt motstånd mot en politik som gång på gång visat sig ohållbar.

  • Tre år efter överfallet – Luna lär sig gå igen, medan Sverige fortfarande blundar för riskerna

    För tre år sedan utsattes nioåriga Luna i Skellefteå för en av de mest brutala våldtäkterna i svensk historia. Gärningsmannen var en nyanländ från tredje världen som aldrig borde ha fått stanna i landet. I dag, tolv år gammal, kämpar Luna fortfarande för att lära sig gå igen – samtidigt som Sverige fortsätter en migrationspolitik som riskerar att skapa fler offer.

    Innehållsförteckning

    Det har gått tre år sedan den då nioåriga Luna attackerades på en lekplats i Skellefteå. Hon utsattes för en av de mest brutala våldtäkterna i modern tid och fick hjärnan svårt skadad när gärningsmannen, en nyligen anländ migrant från Etiopien, försökte slå ihjäl henne.

    I dag är Luna tolv år gammal. Hon tränar fortfarande på att återfå sina grundläggande förmågor – att sitta själv, hålla balansen och långsamt ta steg framåt. Med hjälp av familj och assistenter kan hon numera gå i en halvtimme åt gången. Hon har dessutom börjat återvända till skolan, om än i en särskild miljö med speciallärare.

    Föräldrarna beskriver vardagen som en kamp, men också som en seger för varje liten förbättring. Att se Luna sträcka sig efter löv från träd under sina promenader symboliserar både hennes viljestyrka och familjens målmedvetenhet.

    Ett brott som kunde ha förhindrats

    Samtidigt går det inte att blunda för frågan som hela händelsen väcker: varför befann sig gärningsmannen i Sverige överhuvudtaget?

    Han hade kommit hit som asylsökande från tredje världen. Trots bristfälliga uppgifter om bakgrund och identitet, trots varningssignaler om ett riskbeteende, fick han vistas fritt i landet. Resultatet blev en tragedi som skakade Sverige – och som förstörde livet för en liten flicka och hennes familj.

    Fallet är inte unikt. Under årtionden har Sverige tagit emot hundratusentals personer från länder präglade av våld, klankultur och islamistisk extremism, ofta utan att kunna verifiera deras identitet eller bakgrund. Konsekvenserna har blivit tydliga: ökad grov kriminalitet, hedersvåld, parallellsamhällen – och i det här fallet, en bestialisk attack mot ett barn.

    Lex Luna – en lag född ur ett misslyckande

    Efter dådet infördes ”Lex Luna”, en lag som innebär att skolor i vissa fall måste informera polis och myndigheter om elever som uppvisar farligt beteende. Men sanningen är att lagen aldrig hade behövts om Sverige haft en ansvarsfull migrationspolitik från början.

    Ingen asylprocess i världen kan med säkerhet avslöja vilka som är potentiella förövare. Ändå har Sverige gång på gång öppnat sina gränser, driven av en naiv idé om humanitet, utan att väga in riskerna för den egna befolkningen.

    Hur många fler offer krävs?

    Luna kämpar i dag för att lära sig gå, medan gärningsmannen avtjänar sitt straff. Men frågan som hela Sverige borde ställa sig är: hur många fler barn ska behöva bli offer för samma politiska misstag? Hur många fler ”Lex” måste stiftas innan ansvariga politiker inser att grundproblemet ligger i att vi släppt in människor från kulturer och miljöer som är fundamentalt oförenliga med trygghet och säkerhet i Sverige?

    Sverige behöver sätta sin egen befolkning först

    Det borde vara en självklarhet: statens första plikt är att skydda sina egna medborgare. Att istället prioritera asylsökande från tredje världen – ofta utan ID-handlingar, ofta med våldsamma bakgrunder – är ett svek.

    Luna och hennes familj lever med konsekvenserna varje dag. Det minsta politikerna kan göra är att lära av misstaget. Sverige måste dra åt migrationskranen, införa hårdare kontroller, och i första hand se till tryggheten för sina egna medborgare.