Stockholm.homes

Etikett: invandringspolitik

  • Politiker Staffanstorp åtalas – för att ha satt sina invånare före Migrationsverkets diktat

    När staten kräver att kommuner ska ta emot kvotflyktingar från Mellanöstern säger Staffanstorp ifrån. Trots höga skatter och begränsade resurser åtalas nu kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M) för grovt tjänstefel – för att han vägrade följa Migrationsverkets order. Staffanstorp valde i stället att hjälpa riktiga krigsflyktingar från Ukraina och vägrade bli ett nytt Malmö.

    Innehållsförteckning

    När en syrisk familj anlände till Malmö flygplats i maj 2022 blev de kvarlämnade. Staffanstorps kommun, som fått anvisningen att ta emot dem, vägrade. Bakom beslutet stod kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M) – som nu åtalas för grovt tjänstefel.

    Men bakom rubrikerna finns en större verklighet: en liten kommun i Skåne med höga skatter, begränsade resurser och en stark vilja att inte bli ett nytt Malmö.

    Staffanstorp – en pressad kommun

    Staffanstorp är ingen rik storstad. Kommunalskatten är redan högre än i både Lidingö, Vellinge, Täby, Solna, Nacka och Österåker, och ändå pressas kommunen att ta på sig fler kostnader som egentligen borde bäras av staten.

    När Migrationsverket skickar ut sina order är det i praktiken kommuninvånarna som får betala notan – genom högre skatt, minskad välfärd och ökad belastning på skola, vård och bostadsmarknad.

    Prioriterade riktiga flyktingar

    När Ryssland gick till fullskalig attack mot Ukraina strömmade miljoner verkliga krigsflyktingar till Eu. Staffanstorp valde att prioritera dessa, i stället för att ta emot kvotflyktingar från MENA-regionen.

    – Vi kan inte göra båda delar, skrev Sonesson i sitt berömda mejl.

    Kommunen tog emot ukrainare – medan de fyra kvotflyktingarna omplacerades till Vellinge.

    Migrationsverkets verklighetsfrånvända krav

    Staten talar gärna om ”solidaritet” – men det är småkommunerna som tvingas bära konsekvenserna. Samtidigt duckar rika arabstater i Mellanöstern, som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar, ansvar för sina egna grannländers flyktingar.

    Varför ska just Sverige – med redan pressade välfärdssystem – agera världens socialkontor, medan oljerika gulfstater stänger dörren?

    ”Vi vill inte bli ett nytt Malmö”

    Staffanstorp har dessutom sett hur Malmö, bara några kilometer bort, utvecklats till ett parallellt samhälle med kriminalitet, segregation och social oro. Där vill man inte hamna.

    Att säga nej till kvotflyktingar är för Staffanstorp inte ett tecken på bristande humanitet – utan på ansvarstagande för kommunens framtid och invånarnas trygghet.

    Politik eller brott?

    Trots att beslutet var politiskt fattat menar åklagaren att Sonesson och hans kollegor gjort sig skyldiga till grovt tjänstefel. Men ska folkvalda politiker verkligen riskera fängelse för att de vägrar blint lyda statens påbud?

    Det här handlar inte bara om en enskild familj. Det handlar om vem som har sista ordet i Sverige – Migrationsverket i Stockholm, eller kommunpolitiker som tar ansvar inför sina egna invånare.

    Skåne – en tradition av att säga ifrån

    Skåne har länge haft en tradition av att stå upp för sina invånare när staten driver igenom politik som slår hårt lokalt. Redan på 1980-talet gick Sjöbo till folkomröstning om flyktingmottagande – och en klar majoritet sade nej. Det var första gången svenska folket direkt fick säga sin mening om invandringspolitiken, och resultatet visade tydligt att många inte accepterade att staten körde över kommunerna.

    I dag, med facit i hand, framstår Sjöbos nej som förutseende. Bara några mil bort har Malmö blivit ett avskräckande exempel på vad en misslyckad migrationspolitik kan leda till: parallella samhällen, kriminalitet och växande otrygghet.

    Sedan dess har Sjöbo blivit en symbol för lokalt motstånd mot en verklighetsfrånvänd flyktingpolitik. När Staffanstorp nu säger ifrån mot att pressas ta emot kvotflyktingar är det i samma anda – en vilja att skydda den egna kommunen från att gå samma väg som Malmö.

    Staten bär ansvaret – inte småkommunerna

    Det är lätt för staten och Migrationsverket att peka finger och kräva ”solidaritet” när det i praktiken är små kommuner som Staffanstorp som får bära bördan. Med redan hög skatt, begränsade resurser och viljan att skydda sina invånare från samma utveckling som Malmö har sett, är det självklart att lokala politiker måste sätta sin kommun först.

    Ansvar för migrationspolitiken ligger hos staten – inte hos mindre kommuner som redan kämpar för att få vardagen att gå ihop. Att åtala folkvalda för att de vågar säga ifrån är inget annat än ett försök att tysta lokalt motstånd mot en politik som gång på gång visat sig ohållbar.

  • Tre år efter överfallet – Luna lär sig gå igen, medan Sverige fortfarande blundar för riskerna

    För tre år sedan utsattes nioåriga Luna i Skellefteå för en av de mest brutala våldtäkterna i svensk historia. Gärningsmannen var en nyanländ från tredje världen som aldrig borde ha fått stanna i landet. I dag, tolv år gammal, kämpar Luna fortfarande för att lära sig gå igen – samtidigt som Sverige fortsätter en migrationspolitik som riskerar att skapa fler offer.

    Innehållsförteckning

    Det har gått tre år sedan den då nioåriga Luna attackerades på en lekplats i Skellefteå. Hon utsattes för en av de mest brutala våldtäkterna i modern tid och fick hjärnan svårt skadad när gärningsmannen, en nyligen anländ migrant från Etiopien, försökte slå ihjäl henne.

    I dag är Luna tolv år gammal. Hon tränar fortfarande på att återfå sina grundläggande förmågor – att sitta själv, hålla balansen och långsamt ta steg framåt. Med hjälp av familj och assistenter kan hon numera gå i en halvtimme åt gången. Hon har dessutom börjat återvända till skolan, om än i en särskild miljö med speciallärare.

    Föräldrarna beskriver vardagen som en kamp, men också som en seger för varje liten förbättring. Att se Luna sträcka sig efter löv från träd under sina promenader symboliserar både hennes viljestyrka och familjens målmedvetenhet.

    Ett brott som kunde ha förhindrats

    Samtidigt går det inte att blunda för frågan som hela händelsen väcker: varför befann sig gärningsmannen i Sverige överhuvudtaget?

    Han hade kommit hit som asylsökande från tredje världen. Trots bristfälliga uppgifter om bakgrund och identitet, trots varningssignaler om ett riskbeteende, fick han vistas fritt i landet. Resultatet blev en tragedi som skakade Sverige – och som förstörde livet för en liten flicka och hennes familj.

    Fallet är inte unikt. Under årtionden har Sverige tagit emot hundratusentals personer från länder präglade av våld, klankultur och islamistisk extremism, ofta utan att kunna verifiera deras identitet eller bakgrund. Konsekvenserna har blivit tydliga: ökad grov kriminalitet, hedersvåld, parallellsamhällen – och i det här fallet, en bestialisk attack mot ett barn.

    Lex Luna – en lag född ur ett misslyckande

    Efter dådet infördes ”Lex Luna”, en lag som innebär att skolor i vissa fall måste informera polis och myndigheter om elever som uppvisar farligt beteende. Men sanningen är att lagen aldrig hade behövts om Sverige haft en ansvarsfull migrationspolitik från början.

    Ingen asylprocess i världen kan med säkerhet avslöja vilka som är potentiella förövare. Ändå har Sverige gång på gång öppnat sina gränser, driven av en naiv idé om humanitet, utan att väga in riskerna för den egna befolkningen.

    Hur många fler offer krävs?

    Luna kämpar i dag för att lära sig gå, medan gärningsmannen avtjänar sitt straff. Men frågan som hela Sverige borde ställa sig är: hur många fler barn ska behöva bli offer för samma politiska misstag? Hur många fler ”Lex” måste stiftas innan ansvariga politiker inser att grundproblemet ligger i att vi släppt in människor från kulturer och miljöer som är fundamentalt oförenliga med trygghet och säkerhet i Sverige?

    Sverige behöver sätta sin egen befolkning först

    Det borde vara en självklarhet: statens första plikt är att skydda sina egna medborgare. Att istället prioritera asylsökande från tredje världen – ofta utan ID-handlingar, ofta med våldsamma bakgrunder – är ett svek.

    Luna och hennes familj lever med konsekvenserna varje dag. Det minsta politikerna kan göra är att lära av misstaget. Sverige måste dra åt migrationskranen, införa hårdare kontroller, och i första hand se till tryggheten för sina egna medborgare.