Stockholm.homes

Etikett: integrationspolitik

  • Spårbytet gav människor falska hopp. Tidöregeringen gör om och gör rätt.

    Två högutbildade vårdanställda utvisas efter nio år i Sverige – ett beslut som väcker starka känslor. Men fallet säger mindre om individernas öde och mer om konsekvenserna av åratal av extremt generösa regler, politisk inkonsekvens och ett migrationssystem som länge saknat både gränser och ansvar.

    Något som borde vara självklart när de nya reglerna om PUT blir verklighet är att man börjar rensa i Kriminalvårdens kundstock, där de som saknar jord- och blodsband samt inte tillhör den svenska folkstammen returneras till hemlandet. Eller varför inte lyssna på Kumla-intagna och outsourca vården av dem till Cecot i El Salvador – ett härligt premiumfängelse där man har spetskompetens i att hantera pedofiler och terrorister.

    Akademiker i svensk sjukvård

    Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh är iranska akademiker som i flera år har arbetat inom svensk sjukvård. Afshad är utbildad hjärtläkare och Zahra utbildad chefssjuksköterska. Familjen kom till Sverige 2016 och har två barn, i dag 15 och 7 år gamla.

    Politisk aktivism och flykten från Iran

    Afshad var politiskt aktiv mot den islamistiska regimen i Iran och fängslades i tre år. Efter frigivningen levde han fortsatt under övervakning, vilket till slut fick familjen att lämna landet. Trots detta fick familjen avslag på sin asylansökan i Sverige.

    Spårbytet – en genväg runt asylsystemet

    I stället beviljades de arbetstillstånd genom det så kallade spårbytet – en konstruktion som gjorde det möjligt för asylsökande att stanna kvar genom arbete trots avslag. Båda anställdes vid Södersjukhuset i Stockholm, initialt som undersköterskor. Zahra arbetar i dag på en högspecialiserad operationsavdelning och genomgår kompletterande utbildning vid Karolinska Institutet, med planerad examen i maj 2025.

    Regeländringen som satte stopp

    Arbetstillstånden löpte ut i april 2025. Arbetsgivaren skickade in ansökan om förlängning i tid och lönevillkoren uppfyllde samtliga krav. Men under våren 2025 avskaffades spårbytet. Resultatet blev att tillstånden inte förlängdes. Enligt nuvarande regelverk måste personer i deras situation lämna Sverige, ansöka om arbetstillstånd från utlandet och invänta beslut där. Familjen har därför fått beslut om utvisning, planerad till början av januari 2026.

    Varför just Sverige?

    Men den större frågan kvarstår: varför valde familjen just Sverige? Mellan Iran och Sverige ligger åtta länder. Avståndet är cirka 340 mil och flygtiden runt fem timmar. Familjen har varit i Sverige i nio år, saknade enligt myndigheterna asylskäl, men valde ändå att klamra sig fast här – möjliggjort av tidigare regeringars oförmåga att föra en konsekvent och långsiktigt hållbar migrationspolitik.

    Den höga kostnaden för en liberal linje

    Denna politik har haft ett högt pris. Varje migrant kostar enligt beräkningar samhället cirka 75 000 kronor i nettokostnad även om personen arbetar. Är personen kriminell eller står utanför arbetsmarknaden blir kostnaden betydligt högre. Sverige har sedan tiden för Folke Bernadottes vita bussar fört en av Europas mest liberala asylpolitiker, där det under decennier varit relativt enkelt att få både asyl och arbetstillstånd.

    Arbetslöshet, EU – och fortsatt import av arbetskraft

    Samtidigt har Sverige omkring 10 procents arbetslöshet och är medlem i EU – en union med cirka 400 miljoner invånare som redan har rätt att fritt bosätta sig och arbeta i landet. Mot den bakgrunden framstår det som anmärkningsvärt att Sverige fortsatt rekryterar arbetskraft från länder utanför EU. De extremt generösa regler som länge gällt har bidragit till det samhällskaos vi i dag ser, med skjutningar, sprängningar och en växande otrygghet.

    Dags för en tydlig kursändring

    Det är mot denna bakgrund som kursändringen nu måste bli tydlig. Sverige behöver en stramare, mer konsekvent politik där lag, ansvar och egen försörjning står i centrum. Ett nödvändigt steg är att börja gallra kriminalvårdens kundstock. Den som dömts till fängelse och saknar svenskt medborgarskap bör inte ha någon självklar rätt att stanna kvar i landet. Det finns ingen anledning att behålla människor som inte klarar kravet på laglydnad och kan försörja sig själva.

    Land skall med lag byggas – på riktigt

    Sverige har historiskt byggt sitt samhälle på en tydlig princip: ”Land skall med lag byggas.” Om detta valspråk ska vara mer än tomma ord krävs handling. Det innebär att rättsstaten måste upprätthållas fullt ut – och att det kriminella element som saknar medborgarskap konsekvent avlägsnas från landet.

    Faktaruta: Förändringar i migration och arbetstillstånd

    Sverige har under lång tid haft en av Europas mer generösa asyl- och migrationspolitiker. Under samma period har landet samtidigt sett ökade problem kopplade till bland annat gängkriminalitet, överbelastade anstalter och större kostnader inom rättsväsendet. Flera regeringar har därför aviserat behovet av en stramare och mer konsekvent migrationspolitik.

    Den nuvarande Tidöregeringen har beslutat om förändringar som träder i kraft den 1 april 2026. En av dessa är att den så kallade spårbytesmöjligheten avskaffas. Spårbytet har inneburit att personer som fått avslag på sin asylansökan ändå kunnat ansöka om och beviljas arbetstillstånd inifrån Sverige.

    Samtidigt finns möjligheten att på nytt ansöka om asyl efter en viss tid utanför landet. Enligt nuvarande regelverk kan en ny asylansökan lämnas in efter fem år, vilket i ett europeiskt perspektiv är en relativt kort tidsperiod.

    Regeringen har även beslutat att höja försörjningskraven för arbetstillstånd. Det nya kravet innebär att lönen ska uppgå till minst 90 procent av medianlönen i Sverige. Syftet är att motverka lönedumpning och minska risken för exploatering av utländsk arbetskraft.

  • Socialdemokratins dubbelspel: Från återvandringsbidrag till rasismanklagelser

    Regeringens beslut att höja återvandringsbidraget till 350 000 kronor har väckt starka reaktioner – inte minst från Socialdemokraterna, som en gång själva införde stödet under Olof Palme. Samtidigt som vänstern beskriver förslaget som ”rasistiskt” menar kritiker att det handlar om en frivillig väg ur utanförskap och en nödvändig åtgärd för att minska segregationen. Frågan har nu blivit en symbol för det politiska dubbelspel som präglar svensk migrationsdebatt.

    När regeringen i år beslutade att höja det så kallade återvandringsbidraget till 350 000 kronor väckte det kraftiga reaktioner – främst från vänstern. Socialdemokrater, vänsterpartister och flera kommuner runtom i landet kallade förslaget både ”rasistiskt” och ”osvenskt”. Ironiskt nog var det samma Socialdemokraterna som en gång införde bidraget, redan 1984, under Olof Palmes regering.

    Syftet: Frivillig väg ur utanförskap

    Det höjda återvandringsbidraget är tänkt att ge personer som inte lyckats etablera sig i Sverige en möjlighet att frivilligt återvända till sina hemländer. Regeringens samordnare, Theresa Säterblad, skickade under hösten brev till landets 290 kommuner för att diskutera hur bidraget bäst kan nå dem som vill ta del av det. Responsen blev dock kylig i många vänsterstyrda kommuner, där flera vägrade att ens delta i samtal med regeringen.

    I Jokkmokk kallade kommunalrådet Roland Boman (Framtid i Jokkmokk) regeringens initiativ för ”osvenskt”, medan representanter i Nässjö, Kristinehamn och Sala uttryckte att de hellre vill ”säga välkommen hit” än uppmuntra människor att lämna landet. I Malmö vägrade det socialdemokratiska kommunalrådet Sedat Arif att ens informera om bidraget, med motiveringen att det ”skickar fel signaler”.

    Vänsterkritik – och vänstermoral

    Samtidigt hyllades kommunernas vägran i medier. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskrev motståndet som ”ett ställningstagande i klass med Churchills kamp mot nazismen”. Även Svenska kyrkan anslöt sig till kritiken, och menade att bidragshöjningen ”göder rasism”.

    Men det vänsterpolitiska motståndet väcker frågor om trovärdighet. Regelverket för återvandringsbidraget är trots allt en socialdemokratisk konstruktion från 1980-talet – och var då ett uttryck för humanitet. Att dagens vänster kallar samma politik för rasistisk visar på en tydlig ideologisk förskjutning, där symbolpolitik och moralposerande tycks väga tyngre än fakta.

    Ekonomiska realiteter

    Forskning visar att det höjda återvandringsbidraget också har en ekonomisk dimension. Enligt rapporter från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) kostar en genomsnittlig flykting samhället cirka 74 000 kronor per år, livet ut. Över en fyrtioårsperiod innebär det omkring tre miljoner kronor per person. Om 1 000 personer väljer att återvandra med hjälp av bidraget, kan staten därmed spara cirka tre miljarder kronor – motsvarande 6 600 sjuksköterskelöner.

    En politik av motsägelser

    Socialdemokraterna hävdar i dag att de står för en ”stram migrationspolitik”. Samtidigt motsätter sig partiet återvandringsbidrag, krav på utvisning av papperslösa, samt minskade bidrag till familjer i långvarigt utanförskap. Kritiker menar att det snarare handlar om en politik som bevarar problemen än löser dem – ett sätt att flytta fokus snarare än att ta ansvar.

    På partiets senaste kongress beslutade Socialdemokraterna dessutom att varje kommun ska ta emot fler nyanlända, och att kommunernas mottagande ska förlängas från två till tre år. Det innebär fler åtaganden och högre kostnader – samtidigt som partiet talar om behovet av att ”strama åt”.

    En växande misstro

    Den politiska dubbelmoralen riskerar att underminera förtroendet för samhällsinstitutionerna. Kritiker som Henrik Jönsson beskriver utvecklingen som ett sabotage mot förnuft och konsekvens, där vänstern säger en sak – men gör en annan.

    Oavsett var man står politiskt är frågan om återvandringsbidraget en symbol för något större: hur svensk migrationspolitik pendlar mellan moral och realpolitik, mellan retorik och handling – och hur lång tid Sverige har råd att fortsätta leva med denna motsägelse.

  • PUT hör hemma på historiens skräphög.

    Sverige har blivit ett land där ansvarslösa politiker i årtionden har blundat för verkligheten. Resultatet ser vi varje dag: våld, splittring och ett system som utnyttjas. Nu när någon äntligen vågar säga ifrån – då vräker man skit på Sverigedemokraterna. Det är hyckleri på hög nivå.

    Sverigedemokraternas förslag att återta permanenta uppehållstillstånd skapar otrygghet för hundratusentals välintegrerade skattebetalare. Många, som afghaner och somalier, kan inte få medborgarskap då Migrationsverket inte godkänner deras ID-handlingar. Myndigheten ligger dessutom flera år efter i handläggningen. Förslaget skulle kosta minst 2 miljarder och skapa onödig oro och byråkrati. Låt de permanenta uppehållstillstånden vara!

    Varför riktas all kritik mot Sverigedemokraterna, men inte mot de politiker som i decennier har misskött Sverige och gjort landet till hela världens socialbyrå? När Stefan Löfven 2015 proklamerade att hans Europa inte har några murar, öppnade han Pandoras ask – utan att ta ansvar för konsekvenserna.

    Att ta bort permanenta uppehållstillstånd är ett steg i rätt riktning. Den som har PUT kan i princip inte utvisas, även om brott begås. Antingen är man svensk medborgare och lever upp till kraven på hederligt liv och självförsörjning, eller så är man här på tillfälligt tillstånd. Kraven för medborgarskap bör därför skärpas – språk, samhällskunskap och egen försörjning ska vara självklara villkor.

    Vi som såg utvecklingen tidigt röstade på Ny Demokrati redan 1991, men då ville etablissemanget inte lyssna. Trettio år senare har Sverige förvandlats till ett land med dagliga skjutningar och sprängningar. Ny Demokrati vågade säga att kejsaren var naken, men få tog det på allvar.

    Sverigedemokraterna har gjort viss skillnad de senaste åren, men en tydligare och tuffare linje behövs för att återställa ordning och ansvar. Människor från länder som Somalia och Afghanistan kan i många fall återvända, särskilt när det nu finns återvandringsstöd som motsvarar flera årslöner.

    Det är också dags att ifrågasätta New York-protokollet från 1967 och inse att Sveriges ansvar främst bör ligga i att ta emot flyktingar från vårt närområde – inte att agera som hela världens socialbyrå

  • Vänsterpartiet gör Stalin stolt, motarbetar återvandringsbidrag.

    Vänsterpartiet vill stoppa regeringens återvandringsbidrag och i stället använda de 1,4 miljarderna till andra ändamål. Men kritiker menar att partiets motstånd inte handlar om ekonomi – utan om ideologi. När Sverige brottas med växande integrationsproblem väljer Vänsterpartiet återigen att sätta sin marxistiska tradition och symbolpolitik framför verkliga lösningar.

    Tusentals Kirunabor kan inte ha fel – i Gulag kan ingen höra dig skrika. Stöveltrampen från Vänsterpartiet börjar åter höras på städernas gator. Man håller på att sänka Sverige i ett kosmopolitiskt helvete på jorden.

    Vänsterpartiet vill nu helt stoppa återvandringsbidraget – en reform som syftar till att underlätta frivillig återvandring för personer som inte lyckats etablera sig i Sverige. Partiet föreslår att de 1,4 miljarder kronor som regeringen avsatt till detta i stället ska gå till glesbygdskommuner.
    Förslaget låter kanske rimligt vid första anblicken, men bakom det ligger en välbekant ideologisk hållning där statlig styrning och politisk symbolik ofta väger tyngre än praktiska lösningar på konkreta problem.

    Ett återkommande mönster: ideologi framför verklighet

    Vänsterpartiet har länge motsatt sig varje form av åtgärd som skulle kunna minska invandringen till Sverige, oavsett hur liten eller frivillig den är. I partiets värld är migration alltid en tillgång – även när socialtjänst, skola och vård i utsatta kommuner redan går på knäna.
    När partiets migrationspolitiske talesperson Tony Haddou kallar återvandringsbidraget ”dyrt, ineffektivt och meningslöst” är det inte bara en kritik av ett politiskt förslag, utan ett uttryck för partiets principiella motstånd mot alla incitament för återvändande.

    Att staten erbjuder ekonomiskt stöd till dem som frivilligt vill återvända till sina hemländer är inget unikt. Många europeiska länder har liknande program – just för att de kan minska trycket på välfärden och samtidigt hjälpa människor till en nystart i ett land där de faktiskt vill leva.
    Att kalla detta ”kontraproduktivt” är därför mer ett ideologiskt ställningstagande än en realistisk bedömning av situationen.

    Migrationskostnader som ingen vill tala om

    I Sverige har kostnaderna för migration och integration under flera år varit ett känsligt ämne. Kommuner som Borlänge, Filipstad och Malmö har larmat om ansträngda budgetar där försörjningsstöd och språkundervisning utgör en allt större del av utgifterna.
    När Sverigedemokraternas Ludvig Aspling framhåller att återvandringsbidraget är en investering som på sikt kan leda till stora besparingar, finns det sakliga argument bakom påståendet. Om några hundra personer per år frivilligt väljer att återvända, frigörs resurser som kan användas till integration av dem som faktiskt vill stanna.

    Men i stället för att erkänna dessa problem väljer Vänsterpartiet att driva en linje som förnekar dem. I deras värld ska varje individ, oavsett etableringsmöjligheter, förbli i Sverige – även om det varken gynnar individen själv eller samhället.

    Ett arv från en annan tid

    Vänsterpartiets motstånd mot återvandringsbidraget måste också förstås i ljuset av partiets ideologiska historia. Partiet hette tidigare Sveriges kommunistiska parti och hade under flera decennier starka band till Sovjetunionen.

    Under 1900-talet försvarade partiets företrädare ofta den sovjetiska
    regimen, trots att det nu är väldokumenterat att miljoner människor fängslades, deporterades eller dog i Gulag-systemet.

    När Vänsterpartiet i dag motsätter sig en reform som skulle ge människor möjlighet att själva välja återvändande, är det i grunden samma centralistiska tänkande som återkommer: staten vet bäst, individens valfrihet är sekundär.

    Sverige behöver pragmatism, inte ideologisk retorik

    Sverige står inför stora integrationsutmaningar. I detta läge behövs en politik som bygger på resultat, inte på retorik.
    Återvandringsbidraget kommer sannolikt inte att lösa alla problem – men det kan vara ett steg mot en mer hållbar migrationspolitik, där både individens och samhällets behov vägs in.
    Vänsterpartiets reflexmässiga motstånd mot varje sådan reform visar att partiet fortfarande kämpar med sitt marxistiska arv: en ovilja att se verkligheten som den är, när den inte passar den ideologiska bilden.

    Faktaruta: Återvandringsbidraget

    Vad är det?

    Återvandringsbidraget är ett statligt ekonomiskt stöd till personer som frivilligt vill återvända till sitt ursprungsland utanför EU/EES. Syftet är att underlätta återetablering och erbjuda ekonomiskt stöd vid återflyttning.

    Belopp

    Bidraget kan uppgå till upp till 75 000 kronor per person, enligt regeringens förslag.

    Vem kan få det?

    • Personer med uppehållstillstånd i Sverige som frivilligt vill återvandra.
    • Den sökande måste planera att bosätta sig permanent utanför EU/EES.
    • Ansökan görs via Migrationsverket, som prövar rätten till stöd.

    Syfte enligt regeringen

    • Att underlätta frivillig återvandring.
    • Att ge människor möjlighet till en ny start i sitt ursprungsland.
    • Att minska belastningen på kommunernas ekonomi och välfärdssystem.

    Politiska ståndpunkter

    • Regeringen (Tidöpartierna): Förespråkar stödet som ett frivilligt verktyg.
    • Vänsterpartiet: Vill avskaffa bidraget och omfördela pengarna till andra ändamål.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Dekret ifrån Sossepampen, det är ”rasism” att inte vilja bo ibland mångkultur.

    Föreställ dig att du slitit i åratal för att lämna en sliten tvåa i ett DDR betongkomplex från 70-talet. Du har jobbat, sparat och äntligen lyckats flytta till en villa i ett lugnt, välmående område. Men tro inte för en sekund att du ska få njuta av frukten av ditt slit – nej, för plötsligt knackar storebror Socialdemokraten på dörren och förklarar att ditt område nu ska ”tvångsblandas”.

    Villakvarteren som byggdes för hundra år sedan? Där ska det resas nya miljonprogramskolosser, i bästa DDR-anda. Grattis! Din hårt förvärvade klassresa ska rivas upp för att partiet ska kunna genomföra sitt senaste sociala ingenjörsexperiment.

    Och kritiken mot detta? Den avfärdas förstås som ”rasism”. För vad annars? När argumenten tryter tar sossen fram sitt favoritkort. Du är inte orolig för att dina barns skolor ska förändras eller att din villa ska tappa i värde – nej, du är bara ”rädd för hudfärg”. Så enkelt är det i den socialdemokratiska sagovärlden.

    På senaste kongressen klubbade de alltså igenom sitt nya integrationsprogram. Officiellt handlar det om att ”bryta segregationen”. I praktiken innebär det att staten ska tala om var du ska bo och vilka grannar du ska ha. Du har kämpat för en trygg tillvaro, men Socialdemokraterna tycker tydligen att du behöver lite påtvingad spänning i livet.

    Attenius själv försöker låta lugnande: det är ”frivilligt” och ”långsiktigt”. Jo tjena. Frivilligt – så länge du accepterar att flytta dit staten pekar, annars kan du vinka adjö till bidragen. Långsiktigt – för att det tar tid att bygga om hela Sverige till ett socialt experiment på steroider.

    Så här ser alltså den stora visionen ut: du får gärna arbeta, betala skatt och slita för att skapa ett bättre liv. Men i slutändan är det ändå partiet som avgör vilken granne du får – för de vet ju alltid bäst.

    Kort sagt: kämpa på, gör din klassresa, köp din villa. Men tro inte att du äger ditt eget liv. Socialdemokraterna har redan bestämt att staten gör det åt dig.