När USA:s specialförband i gryningen den 3 januari 2026 grep Venezuelas diktator Nicolás Maduro ställdes världen inför en obekväm fråga: var detta en illegitim aggression som hotar den regelbaserade världsordningen – eller en befrielseaktion som avslutade ett kvarts sekel av socialistiskt förtryck? Reaktionerna blottlade inte bara den svenska vänsterns gamla lojaliteter, utan också Europas växande klyfta mellan högtidliga principer och faktisk makt.

Regler, resurser och rätten att upprätthålla dem

Den 3 januari 2026 genomförde USA en militär operation i Venezuela som på några timmar förändrade landets politiska historia. Amerikanska specialförband tog sig in i huvudstaden Caracas och tillfångatog Venezuelas diktator Nicolás Maduro, tillsammans med hans hustru. Operationen föregicks av en cyberattack som slog ut elförsörjningen i stora delar av staden, vilket möjliggjorde att amerikanska stridsflyg, drönare och helikoptrar kunde närma sig i skydd av mörkret.

I gryningen dånade explosioner över Caracas när amerikanska flyganfall slog ut militära mål. Kommandoenheten, känd under smeknamnet Night Stalkers, tog sig fram till byggnaden där diktatorn befann sig. Dörren sprängdes, och inom fem minuter var Venezuelas president i amerikansk förvar. Därmed avslutades en 25 år lång socialistisk regim.

Bland venezuelaner världen över möttes nyheten med jubel. För många upplevdes det som början på en ny epok, en möjlighet till frihet och självbestämmande efter årtionden av ekonomisk kollaps, repression och massflykt. Röster hördes som tackade USA och beskrev händelsen som historisk, som ett avgörande ögonblick i landets moderna historia.

Samtidigt valde svensk public service att fokusera på oro och rädsla. Intervjuer med boende i Caracas betonade osäkerhet och rädsla för vad som skulle komma härnäst. Parallellt inleddes snabbt demonstrationer i Sverige till stöd för den avsatte diktatorn. Svenska vänsteraktivister samlades under slagord mot ”USA-imperialismen”, där bilder på Hugo Chávez blandades med palestinska flaggor.

Vänsterpartiets ungdomsförbund fördömde omedelbart vad man kallade ett amerikanskt anfallskrig och krävde att Maduro och hans familj skulle friges. Även det sedan länge marginaliserade partiet Feministiskt initiativ anslöt sig till protesterna tillsammans med Vänsterpartiet.

Detta stöd för Venezuelas socialistiska regim var dock inget nytt. Redan 2004 framhöll Ung Vänster Venezuela som ett exempel på att ”en annan väg är möjlig” och att landet vågade trotsa USA. Året därpå reste Vänsterpartiets dåvarande partisekreterare Aron Etzler till Venezuela för att studera revolutionens exempel och beskrev landet som blomstrande, med ekonomisk tillväxt, sjunkande arbetslöshet och sociala framsteg på alla plan.

2009 beskrev Vänsterpartiets senare ekonomisk-politiska talesperson Ali Esbati utvecklingen i Venezuela som demokratiserande. Samtidigt skrev aktivisten Kajsa Ekis Ekman om hur landet införde sex timmars arbetsdag och hur företag togs över av de anställda.

När Hugo Chávez dog uttryckte Ekis Ekman sorg, en reaktion hon delade med Vänsterpartiets dåvarande partiledare Jonas Sjöstedt, som beskrev Chávez som ett gott exempel, inte bara i Latinamerika. Sjöstedt gratulerade även Maduro till hans så kallade valseger 2013, trots att Venezuelas demokratiska legitimitet vid det laget redan var utraderad.

Under tiden förvandlades Venezuela från ett av världens mest resursrika länder till ett av världens fattigaste. År 2023 beräknades varannan venezuelan leva i extrem fattigdom. Planekonomisk politik gjorde det allt svårare att bedriva företag, vilket ledde till akut brist på livsmedel, mediciner och basvaror. Valutan kollapsade. Staten införde fingeravtryck i butiker för att begränsa hur ofta människor fick handla. Köandet blev en del av vardagen.

Samtidigt producerade Maduroregimen propaganda där diktatorn framställdes som en superhjälte. Parallellt tilldelades oppositionsledaren María Corina Machado ett fredspris för sin kamp mot diktaturen. Hon slog fast att Venezuela redan var ockuperat – av ryska och iranska agenter samt av terroristorganisationer som Hizbollah och Hamas.

Maduroarresteringen ställde europeiska ledare inför ett dilemma. Å ena sidan finns kravet på att militära insatser ska förankras i internationella institutioner, å andra sidan beroendet av USA som den yttersta garanten för Europas säkerhet. Resultatet blev politisk tystnad och försiktighet.

Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard undvek att ta ställning och betonade att situationen var oklar. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer uttryckte liknande försiktighet. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen nöjde sig med att konstatera att situationen övervakades.

Samtidigt fastslog svenska medier att USA agerade i strid med folkrätten. Den tidigare statsministern Carl Bildt förklarade att operationen inte borde få förekomma.

Dessa reaktioner bottnar i föreställningen om en ”regelbaserad världsordning”, där militärt våld förväntas underställas internationella institutioner. Men frågan är när denna ordning egentligen ska ha existerat. USA har genomfört unilaterala interventioner sedan 1950-talet, ofta med Europas goda minne.

1953 deltog USA i störtandet av Irans demokratiskt valde premiärminister Mohammad Mossadegh. 1989 invaderades Panama och diktatorn Manuel Noriega greps. 1999 gick USA in i Balkankriget utan FN-mandat. 2011 dödades al-Qaida-ledaren Osama bin Laden i Pakistan. 2003 tillfångatogs Iraks diktator Saddam Hussein.

Bedömningen av dessa insatser har varit selektiv. När bin Laden dödades twittrade Carl Bildt att världen var bättre utan honom. När Saddam Hussein dömdes till döden uttrycktes tillfredsställelse.

Det europeiska dilemmat handlar därför inte om reglernas existens, utan om Europas förmåga att påverka vilka regler som faktiskt gäller. Under decennier har Europa sett sig som moraliskt överlägset, samtidigt som man gjort sig militärt beroende av USA. Försvar har nedprioriterats till förmån för överreglering, välfärdsutgifter och orealistisk omställningspolitik.

År 2008 var USA:s och eurozonens BNP jämförbara. Femton år senare var USA:s ekonomi 80 procent större. I en rapport från 2024 beskrev Mario Draghi Europas situation som existentiell.

Inflytande över regler kräver ekonomiskt och militärt våldskapital. Icke-våldsprincipen kan bara upprätthållas om det finns förmåga att avskräcka den som bryter mot den. Som Theodore Roosevelt uttryckte det: ”Speak softly and carry a big stick.”

Den regelbaserade världsordningen var aldrig mer än en europeisk illusion. Det som förändrats är inte världen, utan att USA inte längre vill upprätthålla denna illusion åt Europa. Alla lagar ytterst vilar på våldskapital, och någon internationell institution med globalt våldsmonopol existerar inte.

Stödet till Ukraina handlar därför inte om juridik, utan om realpolitik. Europas framtid avgörs av dess förmåga att producera, innovera och försvara sig. Det största hotet är inte att USA ignorerar europeiska byråkrater, utan att Europa blivit så svagt att allt färre bryr sig om vad kontinenten anser.

Jag heter Henrik Jönsson, och jag anser demokratiskt våldskapital vara den yttersta garanten för fred.