Stockholm.homes

Etikett: Hamas

  • Greta Thunberg, Palestina och propagandakriget – bakom aktivismen som skakar Europa

    Greta Thunbergs deltagande i den så kallade Freedom Flotilla, som stoppades av Israel på väg mot Gaza, har väckt kraftiga reaktioner världen över. Händelsen, som sammanföll med årsdagen av Hamas terrordåd den 7 oktober, har förvandlats till en symbolisk strid om sanningen – mellan aktivister som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter och kritiker som varnar för att bli verktyg i ett propagandakrig.

    Innehållsförteckning

    En kontroversiell seglats

    När Greta Thunberg i början av oktober deltog i den så kallade Freedom Flotilla, ett fartygståg med destination Gaza, fick händelsen snabbt stor internationell uppmärksamhet. Syftet med resan uppgavs vara att bryta Israels blockad av Gazaremsan – en blockad som aktivister länge beskrivit som illegal, men som enligt FN:s bedömning från 2011 är tillåten enligt internationell rätt som en säkerhetsåtgärd mot vapeninförsel till Hamas.

    Efter att ha stoppats av israelisk kustbevakning deporterades Thunberg och hennes medresenärer till Grekland. Väl på plats anklagade hon Israel för ”folkmord” – ett påstående som fick stort genomslag i svenska medier men som inte ifrågasattes i direktsändning. Samtidigt sammanföll Thunbergs uttalanden med årsdagen av Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, då över tusen civila dödades.

    Från klimat till konflikt

    Greta Thunberg, som slog igenom som klimataktivist 2018, har under de senaste åren alltmer engagerat sig i propalestinska frågor. I sociala medier och på demonstrationer har hon talat om behovet av att ”stoppa ockupationen” och ”avsluta apartheidsystemet”. Hon har även använt slagordet ”From the river to the sea” – en formulering som i debatten ofta tolkas som ett krav på att staten Israel ska upphöra att existera.

    Thunberg har förklarat sitt engagemang med att ”rasism” ligger bakom västvärldens ovilja att agera mot Israels agerande i Gaza. Kritiker menar däremot att hennes ställningstaganden har glidit över i politisk propaganda och att de riskerar att förvärra polariseringen i Europa.

    FN:s linje och aktivisternas påståenden

    Den israeliska sjöblockaden mot Gaza har flera gånger varit föremål för internationella granskningar. En FN-rapport från 2011 konstaterade att blockaden ”infördes som en legitim säkerhetsåtgärd för att förhindra vapeninförsel” och att den därmed inte strider mot internationell lag. Samma rapport slog fast att humanitärt bistånd till Gaza bör ske via godkända landövergångar i samråd med Israel och den palestinska myndigheten.

    Trots detta beskriver flottiljens arrangörer, bland dem den Londonbaserade aktivisten Zaher Birawi, blockaden som ett folkrättsbrott. Birawi har i flera sammanhang kopplats till den palestinska organisationen Hamas, något han själv tillbakavisat. Enligt israeliska underrättelsekällor är den så kallade Palestinian Conference for Palestinians Abroad (PCPA), som Birawi leder, nära knuten till Hamas och fungerar som dess representant i Europa. Några oberoende bekräftelser på dessa uppgifter har dock inte publicerats av västerländska medier.

    En kampanj med global räckvidd

    Freedom Flotillan har beskrivits som en professionellt organiserad påverkanskampanj, med direktsända uppdateringar, flerspråkiga videoklipp och stor aktivitet i sociala medier. Enligt rapporter i internationell press lockade aktivisternas innehåll över sex miljoner tittare under de första dagarna.

    Den brasilianske influencern Thiago Ávila, som deltog i flottiljen, har öppet beskrivit resan som en politisk handling och uttryckt beredskap att ”offra livet” för den palestinska saken. I iranska medier har deltagarna kallats ”martyrer” vars uppoffringar ska ”väcka Europa ur sin slummer”.

    Samtidigt har israeliska myndigheter uppgett att flera av fartygen ägs via skalbolag kopplade till personer inom Hamas’ nätverk. Aktivisterna själva avvisar dessa påståenden och beskriver resan som en ”fredlig humanitär insats”.

    Svensk mediedebatt och reaktioner

    Thunbergs agerande har utlöst en omfattande debatt i Sverige. Medan flera kultur- och ledarskribenter på Dagens Nyheter och Aftonbladet beskrivit hennes engagemang som modigt och symboliskt viktigt för ”Sverigebilden”, har kritiker varnat för att hennes retorik riskerar att normalisera antisemitism.

    En särskilt uppmärksammad debatt uppstod när civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin bar en slipsnål med Davidsstjärna i solidaritet med Sveriges judar. Aftonbladets Jonna Sima beskrev gesten som ”oansvarig” eftersom den ”kunde uppfattas som provocerande”. Kritiker menade att detta i sig var ett uttryck för den typ av antisemitism som just nu tilltar i Europa.

    Ett växande propagandakrig

    Enligt israeliska underrättelsetjänster använder Hamas västerländska aktivister för att påverka opinionen i Europa och försvaga stödet för Israel. Organisationens ledning har öppet deklarerat att attacken den 7 oktober ”förde den palestinska saken tillbaka till rampljuset” och att man inte kommer lägga ner vapnen förrän ”Palestina är fritt från floden till havet”.

    Samtidigt uppges USA:s fredsplan – där frigivning av israeliska gisslan och israelisk reträtt från delar av Gaza ingår – ha fått stöd från den israeliska regeringen. Hamas har däremot meddelat att man inte accepterar avtalet i sin nuvarande form.

    En fråga om ansvar och konsekvens

    Frågan många nu ställer sig är vad som händer när symboliska aktioner får verkliga geopolitiska konsekvenser. Thunbergs flottilj har av anhängare beskrivits som ett humanitärt initiativ – men av kritiker som ett inslag i ett globalt propagandakrig som gynnar Hamas och förlänger konflikten.

    Oavsett tolkning illustrerar händelsen hur en rörelse som en gång handlade om klimat och miljö nu blivit en del av ett laddat geopolitiskt drama.

    När världen ser på – mellan Gaza, Tel Aviv, Bryssel och Stockholm – återstår frågan: handlar kampen om frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter?
    Eller om inflytande, identitet och ideologisk krigsföring?

    Startsida
    Fakta: Hamas

    Namn: Hamas (Islamiska motståndsrörelsen), med den väpnade grenen Al-Qassam-brigaderna.

    Grundat: 1987 i Gaza under första intifadan. Ideologi: sunnimuslimsk islamism och palestinsk nationalism. Kontroll: de facto-styre i Gaza sedan 2007.

    Terrorstämpling: Utnämnt till terroristorganisation av bl.a. USA och EU. (Även andra länder/organisationer har liknande beslut.)

    Metoder som tillskrivs Hamas (urval):

    • Suicidattacker mot civila mål i Israel, särskilt under andra intifadan (tidigt 2000-tal).
    • Omfattande raketbeskjutning från Gaza mot israeliska städer och samhällen.
    • Gränsöverskridande räder, gisslantagningar och användning av tunnelnät för militära syften.

    Dokumenterade våldsdåd (exempel – ej komplett lista):

    • 2001: Sprängdåd utanför Dolphinarium-diskoteket i Tel Aviv (21 civila dödade).
    • 2002: Självmordsbomb på påskmiddagen i Netanya (Park Hotel) – 30 dödade.
    • Återkommande: Raketattacker mot civila mål i Israel (bl.a. 2008–2009, 2014, 2021 och därefter).
    • 7 oktober 2023: Massattack i södra Israel med omkring 1 200 dödade och 251 personer tagna som gisslan.

    Rättsliga/mänskliga rättigheter: Internationella aktörer har bedömt att Hamas-anknutna attacker inkluderar avsiktliga attacker mot civila, vilket utgör brott mot internationell humanitär rätt.

    Aktuellt läge (okt 2025): Efter kriget som följde på attacken 7 okt 2023 pågår förhandlingar om eldupphör och utväxling; ett mindre antal gisslan bedöms fortfarande vara vid liv.

  • Greta är en skam för Sverige

    Greta Thunberg har blivit symbolen för en urspårad svensk verklighet – från klimatstrejk till terrorromantik. Hennes senaste jippo med Global Sumud Flotilla slutade som väntat i fiasko när Israel stoppade seglatsen och grep hundratals självutnämnda aktivister. Samtidigt förfaller Sverigebilden: gängkrig, politiskt spektakel och en generation präglad av flumskola och mediacirkus.

    Greta Thunbergs återkommande freak show är inget annat än en politisk missfoster-cirkus, ett skådespel inför öppen ridå. Hennes senaste stunt är seglatsen med Global Sumud Flotilla, som givetvis stoppades av Israel. Där arresterades runt 200 kriminella aktivister som försökte ta sig in olagligt på Gazaremsan.

    Sverigebilden är sedan länge krossad. Från att ha varit det trygga folkhemmet har Sverige på 2020-talet förvandlats till ett land präglat av skjutningar, gängkrig och politiska skandaler. Samtidigt lyfts skolkare och diagnosbarn fram som hjältar – med Greta som själva affischflickan för denna urspårade utveckling. Hon gick från klimatstrejk till att flörta med terrorromantik och hylla Hamas och liknande mördarsekter.

    Försöken att nå Gaza är inget annat än patetiska jippon. En renodlad mediacirkus, byggd för att jaga klick, rubriker och billiga applåder i sociala medier.

    Israels agerande – att medvetet svälta civilbefolkningen – är brutalt och oacceptabelt. Men faktum kvarstår: Hamas måste utplånas. Inget mindre duger.

    Greta framstår i dag som en pajas, en cirkusclown som drar ett löjets skimmer över hela Sverige. Hon är en produkt av flumskolan, där ord som OBS-klass, skamvrå och kamratuppfostran är utraderade – och kvar står en generation bortskämda aktivister som tror att världspolitiken är en lekplats.

  • När orden blir vapen: Vänsterns ordkrig i svensk politik

    När regeringsföreträdare beskrev hotfulla propalestinska aktioner som ”antisocialt dominansbeteende” och ”odjur” flyttade vänstern – med delar av public service i släptåg – fokus från övergreppen till orden. I stället för att erkänna problemen stämplas språkbruket som rasistiskt och avhumaniserande, och ordkriget blir ett verktyg för att trycka undan en obekväm verklighet.

    Innehållsförteckning

    En serie ordval från regeringsföreträdare har utlöst en storm i svensk debatt – men inte på grund av våldet som drabbat politiker, utan för att vänstern bestämt sig för att angripa själva språket.

    Civilförsvarsminister Karl-Oskar Bohlin kallade de hotfulla propalestinska demonstranter som förföljde honom för ”antisocialt dominansbeteende”. Statsminister Ulf Kristersson höll med och betonade att beteendet var oacceptabelt i ett civiliserat samhälle. Kort därefter beskrev utrikesminister Maria Malmer Stenergard de aktivister som samlats utanför en judisk skola som ”odjur”.

    Vänsterns ilska över ord – inte handlingar

    Reaktionerna från vänstern lät inte vänta på sig. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson hävdade att Stenergards ord riktades mot judar, trots att det uttryckligen handlade om de aktivister som skrämde barn utanför skolan. Vänstermedier hakade på och kallade språkbruket rasistiskt, djuriskt och oacceptabelt.

    Men vad de undvek att tala om var själva kärnan: att politiker och barn hotas, att judar i Sverige inte längre känner sig trygga. Istället riktades hela fokus mot orden – som om verkligheten kunde trollas bort bara man angriper den som beskriver den.

    Mediernas roll i ordkriget

    Etablerade medier, särskilt public service, har gång på gång agerat språkrör för denna vänsterlogik. När Hamas statistik över döda i Gaza ifrågasatts internationellt fortsätter SVT och Sveriges Radio att presentera siffrorna som fakta. När frilansjournalister med tydlig propalestinsk aktivism avslöjats, har SR försvarat dem som ”oberoende röster”.

    Samtidigt har samma redaktioner riktat udden mot svenska ministrar som burit en Davidsstjärna – men inte haft några invändningar när en vänsterpolitiker trotsat riksdagens regler och burit Palestinasjal i kammaren.

    Ord som maktmedel

    Historien är full av exempel på hur makthavare försökt kontrollera verkligheten genom att styra språket. I dag är det vänstern som med hjälp av aktivistiska medier bestämmer vilka ord som är tillåtna och vilka som ska smutskastas. ”No-go-zoner”, ”klaner” eller ”antisocialt dominansbeteende” blir omedelbart fördömda – inte för att de är osanna, utan för att de blottlägger problem som vänstern inte vill kännas vid.

    En farlig tryckkokare

    Konsekvensen blir en offentlighet där det är farligare att välja fel ord än att hota en politiker. När medier och vänsterpolitiker systematiskt förvränger verkligheten och stämplar alla som lyfter obekväma sanningar som rasister eller alarmister, skapas en tryckkokare i samhället.

    När människor till slut inser att de blivit manipulerade, riskerar reaktionen att bli så kraftfull att det skadar själva demokratin.

    Startsida

  • V Rikdagas ledamöter hetsade massorna med terrorromantik

    Tusentals personer samlades i Göteborg för en propalestinsk demonstration. Bland deltagarna fanns Vänsterpartiets riksdagsledamot Tony Haddou – som nu kritiseras hårt efter att ha deltagit i ett evenemang där flaggor för terrorstämplade grupper vajade öppet. Händelsen sätter återigen ljuset på Vänsterpartiets mörka arv av sympatier för diktaturer och våldsorganisationer.

    Demonstration i Göteborg lockade tusentals – flaggor för terrorgrupper på plats

    Under söndagen genomfördes en demonstration i Göteborg till stöd för Palestina. Arrangörer var organisationerna Floden och Stäng ner Elbit. Enligt polisens uppskattning deltog omkring 5 000 personer.

    Vid manifestationen syntes samtidigt flaggor och symboler för terrorstämplade grupper, däribland Hamas och Islamiska jihad, samt deras väpnade grenar. Närvaron av dessa symboler riskerar att överskugga själva budskapet och väcker frågor om arrangemangets inriktning och deltagarnas lojaliteter.

    Expertkommentar
    Israel– och Palestinaforskaren Anders Persson menar att det inte är förvånande att extremistiska symboler återkommande dyker upp i Göteborgsdemonstrationer. Han beskriver staden som särskilt problematisk i detta avseende och framhåller att det sätter en negativ prägel på manifestationerna.

    Spridning i sociala medier
    Klipp från demonstrationen publicerades av riksdagsledamöterna Nadja Awad och Tony Haddou (V). I materialet syns flaggorna för terrorstämplade grupper i bakgrunden. Videon, först spridd av organisationen Tnkvrt, delades vidare under rubriken ”Tusentals demonstranter för Gaza i Göteborg”.

    Kommentarer från riksdagsledamöterna
    Båda ledamöterna avböjde intervju och svarade endast skriftligt.

    Tony Haddou, som själv deltog i demonstrationen, hävdar att hans syfte var att ”sätta press på regeringen”. Han skriver att han först i efterhand fått kännedom om att extremistiska symboler förekom. Men faktum kvarstår att en sittande riksdagsledamot valde att delta i och sprida en demonstration där Hamas- och Jihadflaggor syntes öppet. Haddous försvar framstår som svagt och lämnar frågetecken kring Vänsterpartiets förhållande till dessa rörelser.

    Återkommande mönster hos Vänsterpartiet
    Det här är inte första gången Vänsterpartiet hamnar i blåsväder för sin relation till extremistiska rörelser. Flera gånger tidigare har partiföreträdare öppet visat sympatier genom att exempelvis vifta med flaggor för den terrorstämplade organisationen PKK.

    Att samma mönster nu återkommer med Hamas- och Islamiska jihad-flaggor i Göteborg understryker bilden av ett parti som gång på gång hamnar i sammanhang där terrororganisationer framställs i positiv dager. Kritiker menar att det inte längre kan avfärdas som ”misstag” eller ”okunskap”, utan snarare visar på en romantisering av grupper som står för våld och extremism.

    Historiska band till diktaturer
    Vänsterpartiet, som under större delen av 1900-talet hette Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), har en lång historia av nära band till totalitära regimer. Partiet tog emot stöd och inspiration från Sovjetunionen och hade starka kopplingar till Östtyskland (DDR) – stater kända för att förtrycka sina egna befolkningar, spionera på oliktänkande och krossa demokratiska rörelser.

    En särskilt uppmärksammad skandal gällde partiledaren Lars Werner. När han fyllde 50 år fick han spritleveranser från DDR:s säkerhetstjänst som födelsedagspresent – i utbyte mot hemliga handlingar från Sverige. Händelsen avslöjade hur djupt relationerna till den östtyska diktaturen gick och hur lojaliteten mot kommunistregimer sattes framför det svenska folkets intressen.

    Ett svek mot Sverige
    För många blir detta mer än en fråga om utrikespolitik. När Vänsterpartiets företrädare gång på gång väljer att marschera sida vid sida med symboler för rörelser som hatar västvärlden och föraktar demokratier, upplevs det också som ett uttryck för förakt mot det svenska folket.

    Genom att legitimera organisationer som riktar sitt våld mot civila, samtidigt som man vägrar ta tydligt avstånd, signalerar Vänsterpartiet att man hellre står på extremisters sida än att försvara de värden som Sverige bygger på. Kritiker menar att detta visar ett hat mot svenska folket och ett historiskt mönster där partiet alltid sökt allierade bland diktaturer och våldsregimer – från Sovjet och DDR till dagens terrororganisationer.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Aktivism före saklighet: Amanda Lind(mp) drar regeringen inför KU

    Miljöpartiets språkrör Amanda Lind har KU-anmält regeringen för dess hållning i Mellanösternkonflikten. Men anmälan saknar saklig grund och framstår snarare som ett aktivistiskt utspel än seriös utrikespolitik. Medan regeringen betonar diplomati och samarbete inom EU, väljer MP att driva symbolfrågor som riskerar att skada svenska intressen utan att påverka situationen på marken.

    Miljömuppen är inte som vanligt folk. Förr i tiden satt sådana här personer på idiot- och sinnesslöanstalter – idag sitter de i riksdagen och driver aktivistiska korståg mot väderkvarnar medan Sverige får betala priset.

    För ett år sedan beslutade FN:s generalförsamling att Israel skulle avsluta ockupationen av palestinskt territorium. Ändå fortsätter kriget. Frågan är varför Sverige, ett litet nordiskt land, ska agera världspolis i en konflikt som pågått i över 70 år i Mellanöstern.

    Miljöpartiet KU-anmäler regeringen och utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) för att de inte agerar tillräckligt kraftfullt mot Israel. Men detta är i praktiken symbolpolitik — inte verkstad. Amanda Lind talar om internationell rätt och använder ord som ”folkmord”, men Sverige saknar både möjlighet och inflytande att ensam lösa det som är en djup regional konflikt.

    MP kräver bland annat ett stopp för vapenhandel. Det är viktigt att påpeka att en moderat vapenexport inte handlar om att förse någon med medel att slå mot civila mål — utan om försvarsmateriel som används i kampen mot terrorgrupper som Hamas. Vapenleveranser till partnerländer riktas i huvudsak mot militära kapaciteter, inte mot ”mjukmål”, och syftar till att upprätthålla egen försvarsförmåga och bekämpa väpnade extremistiska aktörer.

    De övriga förslagen — hemkallande av försvarsattachén, inreseförbud för israeliska företrädare, återupptaget stöd till Unrwa och krav på EU att terrorstämpla bosättarorganisationer — riskerar framför allt att isolera Sverige och skada våra relationer med viktiga samarbetspartners. Att en liten stat som Sverige skulle kunna tvinga fram fred i Mellanöstern är orealistiskt; verklig påverkan kräver långsiktigt multilateralt arbete, inte dramatiska inhemska symbolåtgärder.

    När Amanda Lind reste till Västbanken valde hon att beskriva konflikten ur en tydligt ensidig vinkel. Det är aktivism — inte statsmannaskap. Sveriges utrikespolitik bör prioritera säkerhet, handel och stabila relationer med EU och andra allierade, inte kortsiktig symbolsatsning som offrar svenska intressen för politiska poänger.

  • Sverige måste dra lärdom av USA:s misstag – stoppa islamistiska nätverk som Heal Palestine

    Exklusiva uppgifter från USA visar hur palestinier från Gaza, med hjälp av organisationen Heal Palestine, nyligen tagit sig in i landet – trots löften om att inga palestinska flyktingar skulle tas emot. Detta borde vara en väckarklocka för Sverige. Om islamistiska nätverk kan kringgå amerikanska myndigheter, vad hindrar att samma sak sker här?

    Innehållsförteckning

    I Gaza styr Hamas, en rörelse med tydliga kopplingar till terrorism. Varje person som lämnar Gaza riskerar att vara påverkad eller till och med direkt kopplad till denna islamistiska miljö. Ändå lyckades Heal Palestine organisera resor hela vägen till USA – med visum som på något sätt godkänts.

    Sverige redan utsatt

    Vi i Sverige vet redan hur illa det kan gå när kontrollen brister. Vi har tagit emot tusentals migranter utan tillräcklig bakgrundskontroll. Resultatet har blivit parallellsamhällen, ökad islamistisk radikalisering och grogrund för terrordåd. Säpo varnar regelbundet för hotnivån, men politiken fortsätter öppna dörrar.

    Fallet med Heal Palestine visar att organisationer som säger sig vara ”humanitära” i själva verket kan fungera som kanaler för att föra in islamister i västländer. Sverige måste inse att vi är lika sårbara.

    Låt inte islamister gömma sig bakom flyktingstatus

    Det är naivt att tro att alla som kallar sig ”flyktingar” från Gaza är oskyldiga. Hamas använder civilbefolkningen som skydd, men också som täckmantel. Hur vet vi att de som kommer inte är radikaliserade eller direkt lojala med terrororganisationer?

    Att ta emot människor från Gaza utan stenhård kontroll är att spela rysk roulette med svensk säkerhet.

    Sverige behöver tydliga gränser

    Vi måste dra en gräns här. Inga fler generösa visum till människor från konfliktzoner där islamistiska grupper dominerar. Inga fler samarbeten med organisationer som Heal Palestine – tvärtom borde deras verksamhet granskas och förbjudas i Sverige.

    Om USA, med sina enorma säkerhetsresurser, kan bli infiltrerat, hur mycket enklare är det då inte att utnyttja Sverige, med vår svaga migrationskontroll?

    Skydda svenska folket först

    Svenska folket har aldrig röstat för att islamister från Gaza ska flytta in i våra förorter. Vi har aldrig röstat för att våra städer ska bli tillhåll för radikala miljöer. Staten har ett ansvar – att skydda oss i första hand.

    Därför måste vi agera nu. Dra lärdom av USA\:s misstag. Stäng dörren för islamistiska nätverk, stärk säkerhetskontrollerna och sätt stopp för organisationer som försöker kringgå systemet.

    Vi kan inte tillåta att Sveriges framtid offras på naivitetens altare.

  • ”Folkmords-vänstern”: Om begreppshegemoni, journalistisk aktivism och Hamas narrativkrig

    Innehållsförteckning

    I en ny video lyfter samhällsdebattören Henrik Jönsson en kontrovers som blossat upp inom svensk medievärld. Bakgrunden är ett upprop, initierat av krigsreportern Magda Gad, där ett stort antal journalister – bland annat inom public service – undertecknat ett dokument som beskriver Israels agerande i Gaza som ett ”folkmord” och anklagar västerländska medier för att ”legitimera” detta.

    Jönsson ifrågasätter dels huruvida konflikten i Gaza juridiskt kan klassas som folkmord, dels om undertecknarna kan fortsätta betraktas som opartiska journalister.

    Begreppshegemoni – makten över språket

    En central del i Jönssons resonemang är teorin om begreppshegemoni, ett begrepp myntat av den italienske marxisten Antonio Gramsci. Det syftar på förmågan att dominera den offentliga diskussionen genom att styra vilka ord och tolkningar som används för att beskriva verkligheten.

    Enligt Jönsson är vänsterns mål att etablera ordet ”folkmord” som den självklara benämningen på Israels krig mot Hamas. Detta görs genom ständiga upprepningar i rubriker och nyhetsinslag – en retorisk strategi han jämför med Joseph Goebbels klassiska propagandateknik: upprepa något tills det uppfattas som sanning.

    Den juridiska definitionen av folkmord

    FN:s folkmordskonvention från 1948 definierar folkmord som handlingar som begås med avsikt att helt eller delvis utrota en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp. Detta kräver dolus specialis – ett särskilt uppsåt att förinta gruppen.

    Jönsson menar att palestinavänstern försöker urvattna denna definition genom att ta bort kravet på uppsåt, och istället tala om att konflikten ”kan betraktas som folkmord” eller att ”mycket talar för” att ett folkmord pågår.

    Uppropet och opartiskhetskravet

    Magda Gads upprop kräver ökad pressfrihet i Gaza, men nämner inte Hamas förtryck och hot mot journalister. Istället jämförs situationen med folkmordet i Rwanda 1994.

    Bland undertecknarna återfinns flera profilerade journalister från Sveriges Radio, däribland Cecilia Uddén och Johan Mathias Sommarström. Detta står i direkt konflikt med SR:s egna riktlinjer, som förbjuder journalister att offentligt ta ställning i politiska frågor de bevakar.

    Trots detta beskrev Ekots chef Klas Wolf-Watz undertecknandet som ”okontroversiellt” och hävdade att uppropets ”tyngsta budskap” handlade om pressfrihet.

    Narrativets vinnare: Hamas

    Jönsson pekar på att Hamas har lyckats ta kontroll över det internationella narrativet. Organisationen kan till och med offentliggöra propagandafilmer där israeliska gisslan visas utmärglade och nära döden – utan att mötas av omfattande kritik i västmedia.

    Samtidigt lyfter han fram hur internationella medier som Bild, New York Times och BBC har tvingats hantera avslöjanden om att Hamas påverkat bildmaterial och reportage från Gaza. Dessa nyheter har dock i stort sett uteblivit i svensk rapportering.

    Ett större problem för svensk journalistik

    Henrik Jönsson menar att public service i Sverige länge har haft svårt att hantera sin ideologiska slagsida. När partiskheten blir alltför uppenbar har man, enligt honom, försökt dölja den snarare än att åtgärda den.

    Konflikten kring uppropet blir därför inte bara en fråga om Gaza, utan en symbol för en djupare trovärdighetskris inom svensk journalistik. När reportrar öppet tar ställning i politiskt laddade frågor riskerar de att bli ”nyttiga idioter” åt de aktörer vars narrativ de förstärker.

    Slutsats

    Jönssons video avslutas med en varning: om västvärlden okritiskt anammar den propalestinska kampanjens verklighetsbeskrivning har Hamas i praktiken vunnit slaget om begreppshegemonin. Då är det inte bara militära mål som står på spel – utan hela förmågan att rapportera om krig och konflikter med intellektuell hederlighet.

    Startsida