Stockholm.homes

Etikett: frivillig återvandring

  • Varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar?

    Samtidigt som Lidingö betalar över en miljard kronor om året till andra kommuner, tackar Malmö – landets tredje största stad – nej till att ens informera om frivillig återvandring. Nu säger kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) ifrån: varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar medan de vägrar ta ansvar?

    Palme älskade att umgås med diktaturens kreatur.. Här med massmördaren Fedro Castro.

    Lidingö tackar självklart ja till att träffa den nationella samordnaren för frivillig återvandring, Teresa Zetterblad.
    Men flera andra kommuner – bland annat Malmö – har tackat nej.
    Det är märkligt. Samma Malmö som tar emot enorma bidrag från det kommunala utjämningssystemet vill inte ens vara med och informera om hur människor som inte trivs här kan få hjälp att återvända hem.

    Frivillig återvandring är inget nytt

    Många tror att frivillig återvandring är något nytt som Tidöregeringen hittat på. Det stämmer inte. Redan Olof Palme införde återvandringsbidraget på 70-talet.
    Redan då fanns förståelsen för att alla inte känner sig hemma i Sverige. Det ska inte vara skamligt att vilja återvända till sitt hemland – det är en mänsklig känsla.

    Tidöregeringen har bara gjort det som borde ha gjorts för länge sedan: höjt bidraget till en nivå som faktiskt gör det möjligt för folk att åka hem om de vill.

    Ett ekonomiskt sunt förnuft – win-win

    För den som vill återvandra är det här ingen dålig affär. Det som i Sverige knappt räcker till en årslön för ett låglönejobb kan i många andra länder motsvara flera års inkomst.
    Det betyder att man kan återvända hem med en chans att börja om, leva gott och bidra där man faktiskt känner sig hemma.
    Samtidigt avlastas svenska system som i dag går på knäna. Det blir helt enkelt win-win – både för individen och för Sverige.

    Vi minns 70-talets skattekaos

    Många minns det socialistiska helvete vi hade på 70-talet, när staten lade beslag på nästan allt.
    Astrid Lindgren skrev då sagan Pomperipossa i Monismanien, där hon berättade att hon betalade 102 procent i skatt.
    Det blev en symbol för ett land som tappat förståndet i jakten på att ”utjämna”.

    Tyvärr ser vi samma tänk i dag – fast på kommunnivå. Skillnaden är att det inte längre är personer som straffas för att de jobbar hårt, utan hela kommuner.

    Malmö – tar emot men ger inte tillbaka

    Lidingö betalar över en miljard kronor om året till det kommunala utjämningssystemet. Pengar som går till kommuner som Malmö – Sveriges tredje största stad – som inte klarar sina egna finanser och som gång på gång misslyckas med integrationen.
    Men när staten nu vill samarbeta för att hjälpa människor som inte trivs här att återvända hem, då tackar Malmö nej.

    Vi på Lidingö ställer oss frågan: varför ska Lidingöborna fortsätta mata Malmö med stekta sparvar, när de varken vill ta ansvar eller samarbeta?

    Alla behövs? Nej – alla måste kunna bidra

    Det låter fint när vissa säger att ”alla behövs”. Men verkligheten är tuffare än så.
    Det räcker inte att vilja jobba – man måste kunna bidra också. Sverige är ett högteknologiskt land. Det kräver utbildning, språk och kunskap.
    Om man inte kan läsa, skriva eller prata svenska, eller inte accepterar våra lagar och värderingar, blir det svårt att komma in i samhället.

    Lidingö tar ansvar

    På Lidingö vill vi göra vår del. Vi samarbetar gärna med staten och den nationella samordnaren.
    Men vi tycker inte det är rimligt att våra skattepengar ska gå till kommuner som vägrar ta ansvar för sina egna problem.

    Det är dags att sätta ned foten.
    Kommuner som säger nej till frivillig återvandring ska inte ha rätt att leva på bidrag från andra.

    Faktaruta: Skatt och nyckeltal

    Kommunalskatt 2025 (kommun + region)

    Kommun Totalt skattetryck
    Malmö ≈ 32,42 %
    Vellinge ≈ 29,68 %
    Österåker ≈ 29,18 %
    Lidingö ≈ 29,72 %

    Malmö – ytterligare nyckeltal

    • Utjämningsmedel 2025: cirka 18 563 kr per invånare (totalt omkring 6,8 miljarder kr).
    • Arbetslöshet (senaste helår/årsläge): cirka 12–13 % totalt.

    Not: Siffrorna är avrundade och kan uppdateras vid nya beslut/rapporter. Kyrkoavgift tillkommer för medlemmar i Svenska kyrkan.

  • Socialdemokratins dubbelspel: Från återvandringsbidrag till rasismanklagelser

    Regeringens beslut att höja återvandringsbidraget till 350 000 kronor har väckt starka reaktioner – inte minst från Socialdemokraterna, som en gång själva införde stödet under Olof Palme. Samtidigt som vänstern beskriver förslaget som ”rasistiskt” menar kritiker att det handlar om en frivillig väg ur utanförskap och en nödvändig åtgärd för att minska segregationen. Frågan har nu blivit en symbol för det politiska dubbelspel som präglar svensk migrationsdebatt.

    När regeringen i år beslutade att höja det så kallade återvandringsbidraget till 350 000 kronor väckte det kraftiga reaktioner – främst från vänstern. Socialdemokrater, vänsterpartister och flera kommuner runtom i landet kallade förslaget både ”rasistiskt” och ”osvenskt”. Ironiskt nog var det samma Socialdemokraterna som en gång införde bidraget, redan 1984, under Olof Palmes regering.

    Syftet: Frivillig väg ur utanförskap

    Det höjda återvandringsbidraget är tänkt att ge personer som inte lyckats etablera sig i Sverige en möjlighet att frivilligt återvända till sina hemländer. Regeringens samordnare, Theresa Säterblad, skickade under hösten brev till landets 290 kommuner för att diskutera hur bidraget bäst kan nå dem som vill ta del av det. Responsen blev dock kylig i många vänsterstyrda kommuner, där flera vägrade att ens delta i samtal med regeringen.

    I Jokkmokk kallade kommunalrådet Roland Boman (Framtid i Jokkmokk) regeringens initiativ för ”osvenskt”, medan representanter i Nässjö, Kristinehamn och Sala uttryckte att de hellre vill ”säga välkommen hit” än uppmuntra människor att lämna landet. I Malmö vägrade det socialdemokratiska kommunalrådet Sedat Arif att ens informera om bidraget, med motiveringen att det ”skickar fel signaler”.

    Vänsterkritik – och vänstermoral

    Samtidigt hyllades kommunernas vägran i medier. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskrev motståndet som ”ett ställningstagande i klass med Churchills kamp mot nazismen”. Även Svenska kyrkan anslöt sig till kritiken, och menade att bidragshöjningen ”göder rasism”.

    Men det vänsterpolitiska motståndet väcker frågor om trovärdighet. Regelverket för återvandringsbidraget är trots allt en socialdemokratisk konstruktion från 1980-talet – och var då ett uttryck för humanitet. Att dagens vänster kallar samma politik för rasistisk visar på en tydlig ideologisk förskjutning, där symbolpolitik och moralposerande tycks väga tyngre än fakta.

    Ekonomiska realiteter

    Forskning visar att det höjda återvandringsbidraget också har en ekonomisk dimension. Enligt rapporter från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) kostar en genomsnittlig flykting samhället cirka 74 000 kronor per år, livet ut. Över en fyrtioårsperiod innebär det omkring tre miljoner kronor per person. Om 1 000 personer väljer att återvandra med hjälp av bidraget, kan staten därmed spara cirka tre miljarder kronor – motsvarande 6 600 sjuksköterskelöner.

    En politik av motsägelser

    Socialdemokraterna hävdar i dag att de står för en ”stram migrationspolitik”. Samtidigt motsätter sig partiet återvandringsbidrag, krav på utvisning av papperslösa, samt minskade bidrag till familjer i långvarigt utanförskap. Kritiker menar att det snarare handlar om en politik som bevarar problemen än löser dem – ett sätt att flytta fokus snarare än att ta ansvar.

    På partiets senaste kongress beslutade Socialdemokraterna dessutom att varje kommun ska ta emot fler nyanlända, och att kommunernas mottagande ska förlängas från två till tre år. Det innebär fler åtaganden och högre kostnader – samtidigt som partiet talar om behovet av att ”strama åt”.

    En växande misstro

    Den politiska dubbelmoralen riskerar att underminera förtroendet för samhällsinstitutionerna. Kritiker som Henrik Jönsson beskriver utvecklingen som ett sabotage mot förnuft och konsekvens, där vänstern säger en sak – men gör en annan.

    Oavsett var man står politiskt är frågan om återvandringsbidraget en symbol för något större: hur svensk migrationspolitik pendlar mellan moral och realpolitik, mellan retorik och handling – och hur lång tid Sverige har råd att fortsätta leva med denna motsägelse.

  • Socialdemokraterna visar sitt öppna förakt mot stockholmarna och vägrar diskutera återvandring.

    Trots ökande otrygghet, sprängningar och en havererad integrationspolitik vägrar partiet ens diskutera frivillig återvandring. I stället fortsätter den rödgröna ledningen i Stockholm att låtsas som att problemen inte finns – och tackar nej till varje försök till lösning, bara för att förslaget kommer från fel parti.

    S-styrda Stockholm nobbar återvandring – för att förslaget kommer från SD

    För tio år sedan öppnade Socialdemokraterna Pandoras ask. Genom att göra det enklare än någonsin för asylsökande att komma till Sverige lade de grunden för dagens kris. Då talade man om ”öppna hjärtan” och om ett Europa utan murar – ord som i efterhand framstår som naiva symboler för en politik utan konsekvensanalys.

    Resultatet ser vi nu varje natt. Sprängningar, skjutningar och en växande otrygghet har blivit vardag i många svenska städer. Trots det vägrar Socialdemokraterna erkänna sitt ansvar eller ens diskutera verkliga lösningar som frivillig återvandring. I stället fortsätter partiet att förneka sambanden mellan den egna politiken och de problem som vanliga människor tvingas leva med.

    Flera S-styrda kommuner har den senaste veckan valt att tacka nej till att ens delta i samtal med regeringens samordnare Terésa Zetterblad. Hennes uppdrag är att informera om det kraftigt höjda återvandringsbidraget och visa hur kommunerna kan hjälpa personer som frivilligt vill återvända till sina hemländer.

    Det handlar inte om tvång, utan om en möjlighet – en chans till en ny start för dem som inte lyckats etablera sig i Sverige.

    Men Socialdemokratiskt styrda kommuner, med Stockholm i spetsen, väljer att säga nej.

    Barnsligt partipolitiskt trots

    Stockholms social- och trygghetsborgarråd Alexander Ojanne (S) meddelar i ett brev att staden inte ser någon anledning att delta. Han menar att återvandringsbidraget kan ”försvåra nyanländas etablering” och riskera att människor känner sig ”oönskade”.

    I praktiken betyder det att S hellre låter människor fastna i utanförskap än att erkänna att vissa faktiskt vill återvända frivilligt. Och varför denna vägran? För att initiativet kommer från regeringen – med stöd av Sverigedemokraterna.

    Socialdemokraterna beter sig som barnungar: de vägrar samarbeta bara för att idén inte är deras egen. Ideologin går alltid före verkligheten – även när det drabbar både individ och samhälle.

    En ekonomisk vinst – som S inte vill se

    För Stockholm vore frivillig återvandring en ren vinstaffär. Varje person som lämnar ett långvarigt bidragsberoende frigör resurser i välfärden – i socialtjänst, skola, sjukvård och bostadsmarknad.

    Men i stället för att tänka ekonomiskt och långsiktigt väljer den rödgröna ledningen att stänga dörren. Hellre fortsätta på den inslagna vägen med ökande kostnader, segregation och otrygghet, än att erkänna att regeringen faktiskt har ett poäng.

    Rödgrön kakistokrati

    Stockholm styrs i dag av en rödgrön röra som misslyckas med det mesta. Skatten har höjts två gånger under en mandatperiod – ändå blir ingenting bättre. Tryggheten minskar, vårdköerna växer och bostadsbristen kvarstår.

    Att tacka nej till en kostnadsfri statlig satsning som dessutom kan avlasta kommunens ekonomi visar hur djupt Socialdemokraterna sjunkit i sin prestige. Det är inte ledarskap – det är politisk barnslighet.

    Ideologi framför ansvar

    När regeringen erbjuder kommunerna ett verktyg för att underlätta frivillig återvandring, väljer S att vända ryggen till. De låter hellre tusentals människor stanna i utanförskap än att riskera att ”ge SD rätt”.

    Men verkligheten bryr sig inte om partitaktik. Frivillig återvandring är både humant och ekonomiskt klokt. Det är ett sätt att hjälpa människor hem på egna villkor – samtidigt som Sverige minskar belastningen på ett pressat välfärdssystem.

    Socialdemokraternas vägran är därför inte bara oansvarig. Den är barnslig, självisk och ett hån mot alla som försöker hitta riktiga lösningar på integrationsproblemen.