En solig sensommardag i Hökarängen är det svårt att ana vad som en gång hände här. Men sommaren 1965 begicks ett mord på Söndagsvägen som skakade Sverige och spräckte bilden av folkhemmets trygghet. I dag är platsen stillsam – men historien lever kvar i husen, grönskan och minnet av en idyll som inte höll.
Eva Marianne ”Kickan” Granell misstänktes mördas av Friedrich Wagner.
HÖKARÄNGEN. Det är strax efter halv nio en solig sensommarsöndag i slutet av augusti. Luften är klar och stilla. Från tunnelbanan i Hökarängen leder promenadvägen genom ett smalt skogsparti mot radhusområdet Skönstaholm. Stegen blir långsammare ju närmare jag kommer.
Här, på Söndagsvägen, inträffade sommaren 1965 ett mord som skakade om Sverige och rubbade bilden av det trygga folkhemmet.
I dag är det svårt att föreställa sig dramatiken. Radhusen ligger tyst inbäddade i grönska. Trädgårdarna är välskötta. Inget i miljön skvallrar om det som en gång hände.
Den österrikiske medborgaren Friedrich Wagner, då 25 år gammal, friades i tingsrätten i december 1965. Ett år senare ändrade hovrätten bedömningen och dömde honom för grov misshandel samt grovt vållande till annans död. Däremot ansågs det inte styrkt att han haft uppsåt att döda, eftersom rätten bedömde att det inte med full säkerhet kunde fastslås att han skulle ha genomfört gärningen om han känt till att nedsövningen skulle leda till död. Därför dömdes han inte för mord. Påföljden blev psykiatrisk tvångsvård enligt dåvarande sinnessjuklagstiftning. Efter en tids vård på mentalsjukhus utvisades han i november 1968 till Österrike, där han avled år 2010
En modern idyll
När Skönstaholm stod färdigt i början av 1950-talet låg området längst ut i södra Stockholm. Nynäsvägen var då fortfarande en grusväg. Hit flyttade unga familjer in i nybyggda radhus – ljusa, funktionella och moderna.
Sverige befann sig mitt i rekordåren. Ekonomin växte snabbt, reallönerna steg och framtidstron var stark. Det var folkhemmets glansperiod, präglad av trygghet, stabilitet och optimism.
Skönstaholm kom att beskrivas som ett idealområde. Ett svenskt radhusparadis där barn lekte fritt och grannar kände varandra.
Men sommaren 1965 förändrades allt.
Mordet som bröt bilden
Natten mellan den 25 och 26 juli 1965 mördas den 19-åriga Eva Marianne ”Kickan” Granell i sitt föräldrahem på Söndagsvägen. Föräldrarna är bortresta på semester. Kroppen hittas först två dagar senare.
Inledningsvis misstänks självmord. Men snart står det klart att hon bragts om livet. En omfattande mordutredning inleds – den största i Sverige fram till dess.
Brottet får enorm uppmärksamhet i pressen. Dels på grund av omständigheterna, dels för att det sker mitt i sommaren, när nyhetsutbudet är tunt. Men framför allt för att brottet äger rum i en miljö som uppfattas som trygg och skyddad.
Det här är inte den sorts plats där sådant händer.
Ett år av brytning
1965 var ett år då flera händelser bidrog till att skaka den svenska självbilden. Samma sommar inträffar Hötorgskravallerna i Stockholm, där ungdomar och polis drabbar samman på ett sätt som saknar motstycke i modern tid.
En ny generation håller på att ta plats – unga människor som vuxit upp i välstånd och som inte delar föräldrarnas erfarenheter av krig och brist. Samtidigt finns kalla kriget ständigt närvarande i bakgrunden, som en lågmäld men påtaglig oro.
I detta sammanhang blir Hökarängsmordet mer än ett isolerat brott. Det uppfattas som ett tecken på att något håller på att förändras. Att det trygga samhället inte är så slutet och skyddat som man trott.
Offret – inte bara en rubrik
I rapporteringen riskerade offret länge att reduceras till en symbol eller ett kriminalfall. Men bakom rubrikerna fanns en ung kvinna med framtidsplaner.
Hon hade nyligen rest från sin fästmans sommarstuga till föräldrahemmet för att se om hon fått besked om antagning till en eftertraktad sekreterarutbildning. Ett liv höll just på att ta form.
Det är detta som gör mordet så djupt berörande: inte bara våldet, utan allt som abrupt tog slut.
Faktaruta: Rättsprocessen i korthet
December 1965: Friedrich Wagner, 25-årig österrikisk medborgare, frikänns i tingsrätten.
December 1966: Hovrätten dömer honom för grov misshandel och grovt vållande till annans död.
Inte mord: Rätten bedömer att det inte med full säkerhet kan fastslås att han skulle ha genomfört gärningen om han vetat att nedsövningen skulle leda till död.
Påföljd: Psykiatrisk tvångsvård enligt dåvarande sinnessjuklagstiftning.
På 1930- och 1950-talens Sverige rörde sig en berättelse i skuggorna – om pengar som betalades i tysthet, om en obekväm man som aldrig försvann och om en stat som fruktade skandal mer än offentlig prövning. Haijbyaffären blev till slut en av landets mest omstridda rättsaffärer, där rykten om kungahuset, rättsväsendets agerande och folkhemmets behov av kontroll flöt samman. Än i dag väcker den frågan om vad som händer när makten väljer tystnad framför öppenhet.
Polismördaren Kurt Haijby och Kung Gustaf V hade en ”kärleksaffär” som enligt dåtidens lagstiftning var otukt mot naturen.
Det börjar som en ganska vardaglig historia i 1930-talets Stockholm: en restaurang, ett tillstånd, en man med dåligt rykte och en stat som gärna håller ordning. Men den slutar som en av Sveriges mest omtalade affärer – där kungahusets anseende, rättsstatens självkänsla och folkhemmets behov av kontroll hamnar i samma tryckkokare.
En restaurangägare söker kungens hjälp
Kurt Haijby driver restaurang Lido på Kungsgatan. Han är entreprenör, men också belastad av ett kriminellt förflutet. Det gör livet svårt när det gäller utskänkningstillstånd. Och när de vanliga vägarna känns stängda finns alltid den svenska genvägen: att försöka nå någon som kan påverka.
Så söker Haijby audiens hos Gustaf V. Det är 1933, kungen är gammal men fortfarande symbolen för staten. Haijby får träffa honom, tillsammans med många andra.
Efteråt börjar berättelserna glida isär.
Enligt Haijby själv tar historien en helt annan riktning än en enkel bön om vinrättigheter. Han påstår att det uppstår en sexuell relation mellan honom och kungen. Andra kommer senare att säga att den berättelsen inte håller – men att den ändå blev farlig, därför att den var möjlig att tro på i en tid av rykten, skam och tabun.
Pengarna som inte borde ha funnits
Det är här affären får sin märkliga tyngd. För även om man inte accepterar Haijbys kärnberättelse finns något mer konkret: pengar betalas ut.
Hovet betalar. Inte en gång, utan över tid, i olika former. Det handlar om belopp som i samtiden är stora nog att förändra ett liv. Varför?
Om Haijby bara var en lögnare borde det rimliga ha varit att stoppa honom, polisanmäla, säga nej. Men i stället verkar man vilja köpa lugn.
Det är i det här spänningsfältet som affären föds: mellan det som sägs vara bluff och det som faktiskt görs för att hålla bluffen tyst.
När lösningen blir att försvinna
Under 1930-talet prövas en klassisk metod: flytta problemet bort från Sverige.
Haijby får pengar för att emigrera. Tanken är enkel: om han inte finns här, kan han inte ställa till med något här. Men han kommer tillbaka. Och när han kommer tillbaka står han där igen – lika besvärlig, lika beroende, lika laddad.
Under de följande åren får han olika former av “hjälp”: affärslösningar, pengar, möjligheter. I berättelsen blir det en sorts märklig livlina som samtidigt är en kedja. Hjälpen ges – men den förutsätter att han håller tyst.
Och i bakgrunden finns alltid samma rädsla: inte bara för en personlig skandal, utan för vad som händer om monarkin tappar sin glans.
Psykiatrin som lugn och lås
När Haijby på nytt blir ett problem tar historien en mörkare ton.
Han hamnar under observation på Beckomberga, och senare sker nya perioder av inläggning. Formellt finns motiveringar: oro för hans psykiska tillstånd, behov av vård, behov av observation.
Men när man läser affären som berättelse framstår psykiatrin också som något annat: ett sätt att skapa stillhet. En plats där en bråkig människa kan bli tyst, avskild, kontrollerad.
Det gör Haijbyaffären till mer än en skandalhistoria. Den blir en berättelse om ett samhälle som ibland föredrar att “hantera” människor snarare än att ta strid med sakfrågan öppet.
Boken som inte fick finnas
1947 gör Haijby det förbjudna: han slutar hålla inne med sin historia.
Han ger ut en nyckelroman – Patrik Kajson går igen – där han i romanform lägger fram sitt perspektiv. Det är ett sätt att tala utan att skriva ett protokoll. Men alla förstår vad den handlar om.
Och då händer något som är så svenskt att det nästan blir absurt: stora delar av upplagan köps upp och försvinner ur cirkulation.
Man vill inte ha en tryckfrihetsprocess. Man vill inte ha rubriker. Man vill inte ha vittnesmål, rykten, insinuationer.
Man vill ha tystnad.
Men när tystnad blir en aktiv insats – då börjar folk ana att det finns något att tysta.
När staten måste titta – men inte för mycket
Efter kungens död 1950 trappas allt upp. Haijby skriver brev till myndigheter, gång på gång, om rättsövergrepp och om hur han menar sig ha behandlats.
Till slut hamnar frågan hos Justitiekanslern, som utreder om det finns fog för anklagelserna. Utredningen landar i en dubbelhet som nästan känns som en dramaturgisk knut:
Å ena sidan: Haijbys påståenden anses i stort sakna grund.
Å andra sidan: det står klart att hovet betalat stora summor och gjort mycket för att hålla honom tyst.
Det är som om staten säger: “Vi ser inget brott” – men samtidigt: “vi ser att något ovanligt pågick.”
Och det räcker för att misstron ska växa.
Rättegången som blev nationell feber
Till slut blir det rättegång. Haijby åtalas och döms för grov utpressning. Domen blir ett slags officiellt avslut: ett sätt att slå fast vem som är skurken i berättelsen.
Men i offentligheten blir det inte ett avslut. Det blir en explosion.
Debattörer går i clinch. Ledarsidor rasar. I riksdagen talas det om rättsröta. Vilhelm Moberg kliver fram som en av de mest hänsynslösa kritikerna och menar att själva faktum att Haijby döms visar att rättssystemet skyddar makten.
Andra säger tvärtom: domen visar att han var en bedragare som pressade hovet på pengar.
Och det är här affären stelnar till sin eviga form: den blir en kamp om tolkning.
Var det sant? Eller var det bara farligt att det kunde vara sant?
När man försöker knyta ihop berättelsen återstår en sak som gör den mer plågsam än många andra skandaler:
Det går inte att enkelt bevisa den centrala kärnfrågan.
Hade Gustaf V och Haijby en relation? Var Haijby offer för ett system som skyddade sig självt? Eller var han en skicklig manipulatör som spelade på samtidens största tabun?
Historiker, jurister och författare har landat på olika sidor. Vissa menar att relationen är obevisad och att tidpunkter inte stämmer. Andra menar att något måste ha hänt, eftersom systemet agerade så kraftfullt.
Och kanske ligger affärens verkliga kärna just där: inte i om allt Haijby sa var sant, utan i att staten och hovet betedde sig som om det kunde vara sant – och att det räckte för att sätta igång en kedja av hemligheter, pengar, inlåsning, tystnad och till slut dom.
Varför affären fortfarande känns modern
Haijbyaffären lever kvar för att den inte bara handlar om kungar och skandaler. Den handlar om mekanismer som fortfarande känns igen:
Ett samhälle som skyddar sina institutioner. En obekväm person som blir ett “problem” snarare än en människa. En offentlighet som växer när insynen minskar. Och en berättelse där pengar, sekretess och prestige blir starkare krafter än principer.
Det är därför Haijbyaffären fortfarande diskuteras. Inte för att alla vill veta vad som hände i ett sovrum på 1930-talet – utan för att många vill förstå vad som händer i en stat när det som måste skyddas blir viktigare än det som borde prövas öppet.
En barnfamilj i Trollhättan lever trångt i en trea och har beviljats socialbidrag för att flytta till en större bostad – men pengarna räcker inte till de hyror som det kommunala bostadsbolaget kräver. Samtidigt väcks en större fråga: var går gränsen mellan samhällets ansvar och skattebetalarnas tålamod? De svenskar som byggde Sverige bodde trångt, medan grupper som har trängt sig in i Sverige och inte kan försörja sig själva kräver att vi svenskar ska betala för deras boende.
Statarfamiljen Svensson, som byggde Sverige, accepterade att bo trångt, medan familjen Alyaa, som har trängt sig in i Sverige på svaga grunder, kräver att du ska betala för deras femrummare.
Alyaa, hennes man och deras fem barn lever mycket trångt och kan inte försörja sig själva. De har inga riktiga skäl att komma till Sverige. Kommunen vill hjälpa dem att flytta till en större bostad genom ett bidrag – men stödet räcker inte för att täcka den hyra som det kommunala bostadsbolaget kräver. – De regler som ska hjälpa mig hindrar mig i stället, säger Alyaa.
Familjen bor i en trea, men enligt kommunens riktlinjer behöver en familj i deras storlek en femrummare. Eftersom Alyaa endast har en praktiklön och hennes man är arbetssökande har de fått försörjningsstöd som ska täcka en högre hyra, totalt 11 690 kronor mer än i dag. Trots det har de under det senaste året inte hittat någon femrummare där hyran ligger inom ramen för stödet.
När Alyaa vände sig till Eidar för att höra om de åtminstone kunde få hyra en fyrarumslägenhet, fick hon beskedet att det inte var möjligt. – Det känns tungt. Barnen är tonåringar och behöver sitt eget utrymme, säger hon.
Trångboddheten minskar i Trollhättan
Andelen trångbodda i Trollhättan har minskat de senaste åren. År 2024 klassades ungefär var tredje person som bor i flerfamiljshus som trångbodd – vilket innebär fler än två personer per rum, exklusive kök och vardagsrum.
Malin Söderqvist, enhetschef på arbetsmarknads- och socialförvaltningen, uttalar sig inte om specifika familjer men bekräftar att hushåll i Alyaas situation blivit färre. – Det låter som att de bor mycket trångt. Våra riktlinjer säger att det inte ska bo fler än två personer i varje rum, säger hon.
”Är det rimligt att skattebetalare ska förse familjer som inte har gjort ett skit för Sverige ska få en femrummare av samhället? De som byggde Sverige, så kallade statare, bodde också mycket trångt, men de klagade inte utan accepterade sin lott? ” Säger en person i ett forum på internet.
Bostadsbolaget håller fast vid sina riktlinjer
Eidars riktlinjer är att en familj av den här storleken ska hyra en femma. Kommunikationschefen Hasse Skanse säger att undantag kan göras, men att det avgörs individuellt. – Om man inte redan är hyresgäst hos oss vill vi helst inte att man flyttar in i en lägenhet som är för liten från början, säger han.
En orsak är att för trångt boende kan ge problem med bland annat ventilation, fukt och mögel. Att ha alltför många familjer som inte kan försörja sig själva kan också skapa no-go-zoner som Rinkeby i Stockholm.
Stödnivån är rimlig
Alyaa har fått besked från sin socialsekreterare att de inte kan få högre försörjningsstöd.
Kommunen menar att nivån som beviljats ska räcka för en femrummare. Hos Eidar varierar hyrorna för en sådan lägenhet mellan 9 800 och 16 000 kronor per månad.
Men är det rimligt att Trollhättans invånare ska betala för att familjen får en femrummare? Trollhätteborna betalar 33,84 %, cirka 3,84 kronor mer i skatt än vad någon i Österåker gör. Om statare som byggde Sverige kunde leva trångt – varför kan inte familjen Alyaa det också?
Från parabolantenner och videovåld till nät-ID och sociala medier – Socialdemokraterna har i decennier försökt tygla allt de inte förstår. När nya idéer eller tekniker hotat partiets kontroll har reflexen varit densamma: förbjuda, reglera, övervaka. Nu vill Magdalena Andersson sätta namn och personnummer på varje internetanvändare i Sverige. Det är inte längre bara politik – det är ett mönster. Ett parti som en gång ville styra etern försöker nu ta greppet om själva nätet.
Socialdemokraterna har genom historien ofta hamnat i strider om förbudspolitik och en vilja att kontrollera medborgarnas val. Från etermediernas barndom till dagens digitala sfär återkommer mönstret: när nya fenomen eller upplevda samhällsproblem uppstår ligger ett förbud eller en reglering nära till hands. Denna granskande artikel belyser en rad konkreta exempel – från piratradio och parabolantenner till videovåld, boxning, sexköp, religiösa friskolor, vinstuttag och nu senast krav på ID-kontroller online – och diskuterar riskerna för övervakning, moralism och inskränkningar i yttrandefriheten som följer i förbudens spår.
Motboken – när staten tog kontroll över glaset
Socialdemokraternas vilja att styra människors liv går ännu längre tillbaka än paraboler och videoband. Redan 1919, mitt under folkhemmets födelse, var det den socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting som stod bakom ett av de mest genomgripande övervakningsprojekten i svensk vardagshistoria: motboken. Den infördes som ett system för att reglera svenskarnas alkoholkonsumtion, i ett försök att tygla supandet – men blev i praktiken ett instrument för social kontroll på individnivå.
Varje medborgare fick en personlig bok där varje inköp av sprit noggrant antecknades av Systembolagets personal. Staten bestämde hur mycket en “anständig medborgare” fick dricka, och tjänstemän, kvinnor och arbetare behandlades olika. En ogift kvinna fick ofta ingen motbok alls, medan en man i statlig tjänst kunde få större ranson “eftersom han antogs kunna hantera sitt drickande”. Resultatet blev ett Sverige där staten bokstavligen höll räkningen på folks glas – en sorts analog föregångare till dagens digitala övervakning.
Motboken pågick i över tre decennier, fram till 1955, och är ett av de tydligaste exemplen på Socialdemokratins förmyndarmentalitet i praktiken. Syftet var gott – att minska alkoholskador – men metoden var ren moralbyråkrati. Den byggde på misstro mot medborgarna och en tro på att staten alltid vet bättre. I backspegeln ser man tydligt hur denna logik lever kvar: från motbokens spritkontroll till dagens försök att införa digitala ID-kontroller på nätet går en obruten linje av politiskt tänkande. I Socialdemokraternas värld är individen alltid en potentiell risk – och staten alltid den som måste hålla i nycklarna till flaskan, radion, kroppen eller tangentbordet.
Fri radio och TV under lås och bom
Jack Kotschack, grundare av piratradiostationen Radio Nord, besöker sändarfartygetBon Jourden 30 juni 1962 – stationens sista sändningsdag innan den tvingades tystna under trycket från en ny lag[ .
Etermediernas utveckling i Sverige har präglats av Socialdemokraternas strävan att värna statens kontroll över informationen. Redan på 1950- och 60-talen kämpade partiet hårt mot piratradion. När Radio Nord började sända populär musik och nyheter från ett fartyg utanför territorialvattnen 1961 upplevde den socialdemokratiska regeringen stationen som en direkt provokation.
Myndigheterna svarade med en rad åtgärder för att kväva den oönskade konkurrensen – annonsörer hotades med repressalier och statliga Sveriges Radio fick skyndsamt extra resurser för att lansera Melodiradion (dagens P3) och därmed hindra lyssnarna från att söka sig till piratsändningarna. Regeringen lät till och med riksdagen stifta en speciallag, den beryktade Lex Radio Nord, som förbjöd sådana sändningar. Inför hotet av lagen valde Radio Nords ägare att stänga stationen redan innan förbudet trädde i kraft i augusti 1962. Socialdemokraterna lyckades därmed upprätthålla det statliga mediemonopolet – men på bekostnad av mångfalden i etern.
Samma kontrolliver präglade synen på televisionen. Under decennier hade Sverige endast två TV-kanaler, båda i statlig regi. När satellit-tv och parabolantenner gjorde entré på 1980-talet reagerade vissa socialdemokrater med ryggmärgsreflexen att förbjuda även denna nya teknik. Vid den socialdemokratiska partikongressen 1987 drev exempelvis partiets kvinnoförbund – under ledning av den profilerade S-politikern Maj Britt Theorin – kravet att förbjuda privatpersoner att inneha parabolantenner. Tanken var att skydda svenska folket från “oönskad” utländsk påverkan och kommersiellt utbud via satellit. Förslaget ledde aldrig till någon lag och partiledningen tog officiellt avstånd från idén när den kritiserades som otidsenlig – kulturminister Bengt Göransson försäkrade att folk “ska kunna se på de program de vill” även via parabol. I den allmänna debatten har dock ”parabolförbudet” levt kvar som symbol för Socialdemokraternas paternalistiska syn på media. Det må vara en myt att partiet formellt la fram ett parabolförbud, men att tongivande S-företrädare faktiskt förespråkade idén räcker för att ge eko in i våra dagar.
För Socialdemokraterna handlade mediepolitiken länge om att hålla “icke-statliga röster” borta och folket “rent” från kommersialismens inflytande.
Moralpanikens 1980-tal: videovåld och boxningsförbud
När videon slog igenom i början av 1980-talet uppstod en ny frontlinje för socialdemokratisk förbudspolitik. Partiet slöt upp i den breda politiska moralpaniken kring det så kallade videovåldet – våldsamma skräck- och actionfilmer på då nya videoformatet. Tidigare hade staten genom biografcensuren kunnat klippa bort olämpligt innehåll, men plötsligt kunde “våldsfilmer” spridas fritt via videobandspelare i hemmen.
Socialdemokraterna tog strid för att stoppa detta. En borgerlig regering råkade visserligen sitta vid makten just då (1981), men socialdemokratin deltog helhjärtat i korståget. Riksdagen klubbade 1982 med överväldigande majoritet en ny lag – 299 ja-röster mot endast 1 nej – som förbjöd spridning av videogram med rått och sadistiskt våld. Den ende riksdagsledamoten som röstade nej, Folkpartiets Hadar Cars, varnade uttryckligen för att lagen innebar farliga inskränkningar i våra demokratiska rättigheter. Hans varning föll dock för döva öron. Resultatet blev en av världens hårdaste censurlagar för videofilm, där polisrazzior mot videobutiker och rättsfall mot videouthyrare snart blev verklighet. Kritiker har i efterhand dömt ut “videovåldsdebatten” som moralpanik och pekat på hur okunnig och överdriven retoriken var.
Ändå är den ett skolexempel på Socialdemokraternas benägenhet att ta till lagboken och förbud när nya medier oroar – med yttrandefriheten som möjlig måltavla i processen.
Samma anda av förmynderi genomsyrade det svenska boxningsförbudet. Under socialdemokratiskt styre beslutade riksdagen hösten 1969 att förbjuda professionell boxning i Sverige – ett unikt ingrepp i idrottens autonomi. Beslutet motiverades med folkhälsa och moral: proffsboxning ansågs våldsamt, farligt och “osunt” och passade inte in i det folkhem som skulle formas. Hjärnskador riskerades, sades det, och “osnygga ekonomiska intressen” tjänade pengar på våldet. Därför drog man likhetstecken mellan boxning och samhälleligt förfall – sporten påstods förråa samhället i stort.
Förbudslinjen segrade och under de följande årtiondena tvingades svenska boxare utomlands om de ville bli proffs. Först 2007 upphävdes det totala förbudet, efter mycket debatt. I backspegeln menar många att proffsboxningsförbudet främst vilade på moralistiska argument snarare än fakta.
Som debattörerna Johan Forssell och Paolo Roberto skrev redan 2006 var förbudet en del av “samhällets moralpanik” – man gjorde en hederlig sport till något skamligt och drev utövarna i exil, trots att folk ändå kunde se alla matcher via TV eller internet. Än en gång gick Socialdemokraternas förbudsinstinkt före individens frihet att välja, till och med i valet av sport.
Führerns Face – filmen som var för antinazistisk för Sverige
1943 släppte Walt Disney en animerad kortfilm som gjorde succé i USA: Der Fuehrer’s Face. I den hamnar Kalle Anka i en absurd mardröm där han tvingas leva i Nazityskland, marschera till Hitler-marscher, skrika “Heil!” tills han svimmar och jobba som slav i en vapenfabrik. Filmen var genial satir – ett hån mot totalitarismen och en öppen drift med Hitler själv. I USA vann den en Oscar och användes som antipropaganda mot fascismen.
Men i Sverige – det “neutrala” folkhemmet under socialdemokratisk ledning – förbjöds filmen helt. Den svenska censuren slog till direkt: Der Fuehrer’s Face fick inte visas på bio, varken för barn eller vuxna. Motiveringen? Att den var “politiskt olämplig” och riskerade att skada Sveriges diplomatiska relationer med Nazityskland. Det var alltså inte Hitler som förbjöd filmen – det gjorde svenska myndigheter, mitt under en tid då Europa stod i brand.
Detta är ett av de mest pinsamma kapitlen i svensk filmhistoria: en antifascistisk satirfilm totalförbjuds i demokratins namn, för att den ansågs “för provocerande”. Medan Kalle Anka i Disneys version gör uppror mot diktaturen, valde Socialdemokraternas Sverige att böja sig för den. Under täckmantel av “neutralitet” censurerades det fria ordet, precis som i de system man påstod sig stå emot.
I efterhand framstår Der Fuehrer’s Face som en symbol för svensk feghet under andra världskriget – en tid då regeringen hellre tystade en tecknad anka än riskerade att reta upp Hitler. Det är svårt att tänka sig en tydligare bild av förmyndarstatens och feghetens möte: en stat som vågar säga nej till Disney, men inte till diktatur.
Motorsågsmassakern – filmen som skrämde staten och väckte ett folk
När Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre) nådde Sverige i slutet av 1970-talet hade Socialdemokraterna och biografcensuren redan byggt ett skyddsnät av regler för vad folket fick se. Filmen totalförbjöds omedelbart för biovisning – den ansågs alltför brutal, för “osvensk”, för farlig. Men något oväntat hände. Förbudet skapade inte avsky, utan nyfikenhet. Svenskarna började i massor importera videobandspelare och kopior av förbjudna filmer från utlandet. I hemliga uthyrningsbutiker och bland vänner cirkulerade VHS-kassetter med titlar som Motorsågsmassakern, Zombie Flesh Eaters och Cannibal Holocaust – filmer som staten inte ville att någon skulle se.
Det ironiska var att Socialdemokraternas kulturpolitiska förmyndarskap fungerade som gratis reklam för det man ville stoppa. Ju hårdare man slog mot “videovåldet”, desto fler svenskar ville se vad som var så farligt. För många blev just Motorsågsmassakern en symbol för friheten att välja själv – en sorts motreaktion mot statlig censur. Videobandspelaren blev rebellens verktyg, ett tyst uppror i vardagsrummet mot ett överbeskyddande etablissemang.
Ajabaja i folkhemmet.
Så paradoxalt nog bidrog Socialdemokraternas försök att skydda svenska folket från “dålig kultur” till att föda hela hemmavideons genombrott. Ur den så kallade videovåldsdebatten föddes inte ett lydigt folk, utan en generation som tröttnat på att staten skulle bestämma vad man fick se, höra och tänka. I det ögonblicket, när Motorsågsmassakern surrade igång på svenska VHS-apparater, började censurens makt sakta dö – en gång för alla.
Sexköpslagen – moralismens triumf och hyckleriets skugga
När Socialdemokraterna 1999 införde den så kallade sexköpslagen var det med storslagna ord om jämställdhet och värdighet. Att köpa sex skulle bli olagligt, men att sälja det tillåtet – ett märkligt juridiskt dubbelspråk som gjorde staten till domare över människors moral snarare än deras handlingar. Förbudet presenterades som en feministisk seger, men i praktiken blev det ett moraliskt korståg. Lagen slog hårdast mot de mest utsatta och drev prostitutionen längre under jord, medan politikerna klappade sig själva på axeln över sin “värdegrund”.
Det ironiska – och djupt hycklande – är att samma parti några decennier tidigare präglades av en helt annan verklighet. På 1970-talet avslöjades att den dåvarande justitieministern Lennart Geijer, en av Socialdemokratins tyngsta profiler, själv varit kund hos prostituerade i Stockholms undre värld. Skandalen, som Palme-regeringen först försökte tysta ner, skakade landet. Samma maktparti som påstod sig stå för anständighet och kvinnofrid hade alltså en justitieminister som personifierade det de senare skulle kriminalisera. När sexköpslagen klubbades 20 år senare var detta kapitel bortglömt i historieskrivningen – men hyckleriet bestod.
Att Socialdemokraterna fortfarande ser sexköpslagen som en moralisk seger säger mycket om partiets självbild. Det är inte resultatet som räknas – prostitutionen finns kvar, om än mer dold – utan känslan av att ha lagstiftat fram godhet. Det är folkhemmets gamla synd: viljan att kontrollera människors liv under förevändningen att “skydda dem”. När politiker som Geijer rörde sig fritt i dubbelmoralens skuggvärld, valde partiet att straffa vanliga människor för samma handlingar. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på moralisk hyckleri förklädd till social ingenjörskonst.
. Kvinnoförbundet – samma gren av partiet som tidigare drivit parabolförbudet – lyckades vända partiets inställning och drev igenom att sexköp kriminaliserades. . Resultatet hyllas av många än idag som en feministisk seger och har kopierats av flera länder, men kritiken har heller inte tystnat. Motståndare menar att lagen är symbolpolitik som snarare försvårat för de mest utsatta genom att tvinga prostitution längre under jord. Det övervakande inslaget i sexköpslagen – där polisen exempelvis arbetat med spaning, telefonavlyssning och infiltration för att sätta dit sexköpare – har också ifrågasatts.
Från liberalt håll har man varnat för moralisk klåfingrighet: ett samhälle som förbjuder frivilliga transaktioner mellan vuxna, om än av begripliga skäl, beträder en farlig väg där moral lagstiftas på bekostnad av personlig autonomi. Sexköpslagen illustrerar tydligt hur Socialdemokraternas kontrollambitioner kan sträcka sig ända in i medborgarnas mest privata domäner – i syfte att uppfostra samhället till dygd.
Skolan och välfärden under statens kontroll
På senare år har Socialdemokraterna velat ta ett fastare grepp om skola och välfärd med förbud och restriktioner som verktyg. Ett exempel är frågan om konfessionella friskolor. Partiet har argumenterat att religiös påverkan inte hör hemma i skolan och att staten måste återta den “demokratiska kontrollen” över utbildningen.
Under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons ledning har Socialdemokraterna drivit linjen att förbjuda nya religiösa friskolor – och helst avskaffa de existerande helt, så fort parlamentariskt stöd kan uppbådas. “Egentligen vill vi förbjuda dessa skolor helt och hållet”, medgav partiet öppet inför valet 2022, men eftersom en riksdagsmajoritet saknas nöjer man sig tills vidare med att stoppa nyetablering. Retoriken handlar om att alla elever ska möta samma kunskapsinnehåll fritt från religiös indoktrinering. Kritiker invänder att förbud mot religiösa friskolor riskerar inskränka föräldrars rätt att välja utbildning för sina barn och utmanar den grundlagsfästa religionsfriheten. Än en gång står dock Socialdemokraternas princip om likriktning mot individens valfrihet. Istället för att komma åt missförhållanden via tillsyn och krav, väljer man den förbudslinje som känns ideologiskt trygg – i detta fall att hellre förbjuda en hel kategori skolor än att tolerera att vissa barn får morgonbön i skolan.
Parallellt har Socialdemokraterna drivit kravet att ingen ska få göra vinst på välfärden. Det har konkret landat i förslag om ett vinstförbud i friskolor, vårdföretag och andra skattefinansierade verksamheter. “Skolorna i Sverige ska ha fokus på kunskap, inte på vinstjakt”, deklarerade Magdalena Andersson när hon sommaren 2022 lanserade partiets vallöften att förbjuda vinstuttag i skolan och samtidigt stoppa nya religiösa friskolor. Regeringen lät tillsätta en utredning för att ta fram “konkreta förslag” på hur ett vinstförbud skulle kunna utformas utan kryphål.
Även detta steg kan ses som en del av partiets kontrollambitioner – en ovilja att låta marknadslogik råda inom skola, vård och omsorg. Socialdemokraterna har sedan länge ogillat att privata bolag gör överskott på skattemedel, men kritiker varnar att ett förbud i praktiken innebär en socialisering av välfärdssektorn via lagstiftning. Här rör det sig mindre om moralism i klassisk bemärkelse och mer om ideologisk kontroll över ekonomin: partiet vill lagstifta fram sin vision av hur välfärden ska drivas, med risken att mångfald och innovation går förlorad. Trots att flera tidigare försök att få igenom vinstförbud har fallit i riksdagen fortsätter Socialdemokraterna driva frågan – en påminnelse om hur djupt rotad förbudsinstinkten är när något uppfattas bryta mot partiets grundvärderingar.
Digital övervakning: ID-krav på internet
I vår digitala era uppstår nya utmaningar – och Socialdemokraternas lösningar ligger kvar i samma tradition av kontroll och begränsningar. Det färskaste exemplet är partiets utspel om att införa ID-kontroller på nätet. Våren 2024, med EU-valet runt hörnet, föreslog partiledare Magdalena Andersson tillsammans med S-toppar i Bryssel att varje konto på stora sociala medieplattformar ska kopplas till en verifierad identitet. . Anonymitet på nätet ska alltså i princip upphöra om Socialdemokraterna får bestämma – allt i kampen mot “fejkkonton”, desinformation och näthat, vilket man menar hotar demokratin. Förslaget, som skulle drivas på EU-nivå, presenterades som en åtgärd mot Sverigedemokraternas så kallade trollfabriker och mot rysk propagandaspridning. . Men kritiken lät inte vänta på sig: experter, piratpartister, jurister och nätaktivister har unisont kallat idén dum och farlig . Att kräva att alla internetanvändare identifierar sig undergräver grundläggande fri- och rättigheter, menar kritikerna, och öppnar dörren för omfattande övervakning och intrång i privatlivet
. Yttrandefriheten online bygger i mångt och mycket på möjligheten att uttrycka sig anonymt – visselblåsare, oppositionella i auktoritära stater, ja även vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen, är beroende av att inte alltid behöva skylta med sitt riktiga namn. Ett statligt påbud om ID-tvång skulle kraftigt kyla av det fria meningsutbytet, varnar motståndarna, och ändå lätt kunna kringgås av illasinnade aktörer.
. Trots de potentiellt allvarliga konsekvenserna för digital frihet förefaller Socialdemokraterna beredda att ta risken. “Makten bör övervakas, inte medborgarna”, replikerade Piratpartiet i en debattartikel och satte fingret på paradoxen i S-förslaget . I jakten på troll riskerar man att övervaka hela befolkningen – en överdrift som tyvärr känns igen när Socialdemokraterna ska lösa ett problem. Förslaget om ID-krav på sociala medier är kanske inte en klassisk lag om förbud, men andas samma anda av kontroll och misstro mot medborgarnas egen förmåga att hantera frihet.
En röd tråd av förbud och förmynderi
Från folkhemserans etermediemonopol till dagens debatter om sociala medier går en röd tråd genom Socialdemokraternas historia: en övertygelse om att staten vet bäst och att samhällets goda värden kan upprätthållas genom att helt enkelt förbjuda det som anses skadligt eller oönskat. Ibland har motiven varit folkhälsan eller jämställdheten, ibland att skydda barn och unga, ibland att bevara “ordning och reda” i välfärden. Inte sällan har intentionerna varit goda.
Men priset för denna förbudspolitik har gång på gång visat sig vara inskränkningar – av yttrandefriheten, av individens rätt att bestämma över sitt liv, av pluralismen i samhällsdebatten. Socialdemokraternas kontrollambitioner har skiftat skepnad genom decennierna: på 1960-talet handlade det om att bokstavligen stänga av radiosändare på öppet hav, på 1980-talet om att klippa sönder videoband, på 1990-talet om att skicka polis efter sexköpare i nattens skugga, och idag om att scanna internetanvändares identiteter. Övervakning, moralism och paternalism går som en underton.
Kritiker menar att denna förbudsiver bottnar i en idé om det myndiga samhället kontra den omyndiga medborgaren – en idé där människor inte anses kloka nog att själva hantera ett ökat informationsutbud, våldsinslag i populärkulturen, farliga sporter, prostitution eller ens sociala medier, utan att staten måste träda in som moralisk väktare och skyddsängel. Risken är uppenbar: att man skapar ett samhällsklimat där frihet under ansvar ersätts av förbud under övervakning. Socialdemokraterna värnar gärna demokratin, men historien visar att de ibland varit beredda att kompromissa med demokratiska friheter för att nå sina mål. I ivern att bygga det man uppfattat som ett bättre samhälle har partiet återkommande velat lägga sin skyddande hand över medborgarna – eller kanske snarare ett fast grepp om deras tyglar.
I en tid då nya hot och fenomen ständigt dyker upp är det frestande att ropa på förbud och kontroll.
Men Socialdemokraternas egen historia kan tjäna som en varnande berättelse. Den visar hur långtgående åtgärder som syftar till att skydda ofta får oönskade bieffekter: monopol och censur kväver innovation och debatt, moraliserande lagar kan driva problemen under jorden istället för att lösa dem, och övervakning undergräver det öppna samhälle man ville försvara. Frågan är om partiet lärt av historien – eller om kontrollviljan är en del av dess DNA. En sak är säker: debatten om förbudspolitik kontra frihet kommer att fortsätta så länge Socialdemokraterna tar till sin traditionella verktygslåda. Och det är upp till oss som medborgare att avgöra var gränsen går mellan ett tryggt, ordnat samhälle och ett överbeskyddande, kontrollerande sådant. Som det gamla talesättet lyder: Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner – något Socialdemokraterna kanske bör begrunda nästa gång lusten att förbjuda något faller på.
Chat Control – från trygghet till total övervakning
När EU nu driver på för att införa så kallad Chat Control – en lag som ger myndigheter rätt att granska medborgarnas privata meddelanden i jakt på olagligt innehåll – står Socialdemokraterna återigen bland de mest entusiastiska anhängarna. Officiellt handlar det om att skydda barn från övergrepp, men i praktiken innebär det att alla medborgares privata kommunikation kan genomsökas automatiskt av staten eller dess algoritmer. Det är en teknikdröm för varje byråkrat med kontrollbehov – och en mardröm för alla som värnar friheten på nätet.
Det är svårt att inte dra paralleller till DDR:s Stasi, den ökända östtyska säkerhetstjänsten, som byggde sin makt på just övervakning av vanliga människor. Skillnaden är att Stasi behövde tusentals angivare och pappersarkiv för att kartlägga befolkningen – EU:s Chat Control behöver bara några rader kod. Där Stasi smög sig in i folks brev och telefonsamtal ska nu maskiner läsa våra meddelanden i realtid, på jakt efter misstänkta ord och bilder. Skillnaden i teknik är enorm, men principen densamma: staten sätter sig mellan människor och deras kommunikation, i namn av “säkerhet”.
Det mest oroande är att Socialdemokraterna, som en gång kämpade mot åsiktsregistrering och statlig övervakning, nu tycks ha glömt sin egen historia. Partiet som förr talade om frihet från förtryck vill nu att EU:s digitala poliser ska få rätt att titta i varenda chatt, varenda privat bild, varenda viskning i det digitala rummet. Det är inte skydd – det är digital husrannsakan utan misstanke. DDR:s Stasi hade kallat det effektivt.
Liberalerna kämpar i dag på existensminimum, med opinionssiffror som hotar att utplåna partiet. Den nya ledaren Simona Mohamsson har misslyckats med att vända trenden; förtroendet rasar och partiet framstår som en kronisk patient utan riktning. Samtidigt som L dukar under cementerar Socialdemokraternas Magdalena Andersson sin ledande position, trots en åttaårig regeringsperiod vars migrationspolitik kritiseras hårt för att ha skapat ett ’Al Capone-Sverige’ på ruinerna av det gamla folkhemmet.
Simona Mohamsson har inte sina rötter i Sverige och tillhör inte den svenska folkstammen. Ytterligare ett liberalt experiment med en partiledare som inte har något att ge Sverige.
Liberalerna står på ruinens brant. Nästa val kan mycket väl bli slutet för partiet som en gång nådde tvåsiffriga siffror i opinionen. I dag kämpar det för sin överlevnad runt 2 procent – ett desperat parti utan riktning, utan idéer och utan trovärdig ledning.
Sedan Simona Mohamsson tog över för drygt tre månader sedan har hon försökt sätta en personlig prägel med budskapet om en ”blågul islam” och berättelsen om sitt eget integrationslyft. Resultatet? En politisk flopp.
Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk. Enligt Novus vet över en femtedel av väljarna inte ens vem hon är. Och bland dem som faktiskt känner till henne växer misstron snabbt. TV4 rapporterar att hela 47 procent nu har ganska eller mycket litet förtroende för L-ledaren – en ökning med 9 procentenheter sedan augusti.
– Just nu är hon ingen tillgång. Det är den bistra sanningen, säger Torbjörn Sjöström på Novus till TV4.
Samtidigt cementerar Magdalena Andersson (S) sin position som landets mest förtroendeingivande partiledare med 46 procent, följd av Ulf Kristersson (M) på 30 och Jimmie Åkesson (SD) på 25.
Liberalernas problem är inte längre tillfälliga svackor – de är kroniska. Partiet framstår i dag som en politisk patient på konstgjord andning, utan idéer som engagerar och utan ledarskap som övertygar.
Men det man kan frågasätta sig är att folk har förtroende för Anderssonskan. Socialdemokraterna styrde Sverige i åtta år, det enda man gjorde var att fylla landet med dysfunktionella migranter ifrån tredje världen. Vi hade en svagbegåvad statsminister vars Europa inte byggde några murar, resultatet ser vi i dag: ett Al Capone-Sverige, ett kosmopolitiskt helvete på jorden byggt på samma leråker som det klassiska folkhemmet.”
Greta Thunberg har blivit symbolen för en urspårad svensk verklighet – från klimatstrejk till terrorromantik. Hennes senaste jippo med Global Sumud Flotilla slutade som väntat i fiasko när Israel stoppade seglatsen och grep hundratals självutnämnda aktivister. Samtidigt förfaller Sverigebilden: gängkrig, politiskt spektakel och en generation präglad av flumskola och mediacirkus.
Greta Thunbergs återkommande freak show är inget annat än en politisk missfoster-cirkus, ett skådespel inför öppen ridå. Hennes senaste stunt är seglatsen med Global Sumud Flotilla, som givetvis stoppades av Israel. Där arresterades runt 200 kriminella aktivister som försökte ta sig in olagligt på Gazaremsan.
Sverigebilden är sedan länge krossad. Från att ha varit det trygga folkhemmet har Sverige på 2020-talet förvandlats till ett land präglat av skjutningar, gängkrig och politiska skandaler. Samtidigt lyfts skolkare och diagnosbarn fram som hjältar – med Greta som själva affischflickan för denna urspårade utveckling. Hon gick från klimatstrejk till att flörta med terrorromantik och hylla Hamas och liknande mördarsekter.
Försöken att nå Gaza är inget annat än patetiska jippon. En renodlad mediacirkus, byggd för att jaga klick, rubriker och billiga applåder i sociala medier.
Israels agerande – att medvetet svälta civilbefolkningen – är brutalt och oacceptabelt. Men faktum kvarstår: Hamas måste utplånas. Inget mindre duger.
Greta framstår i dag som en pajas, en cirkusclown som drar ett löjets skimmer över hela Sverige. Hon är en produkt av flumskolan, där ord som OBS-klass, skamvrå och kamratuppfostran är utraderade – och kvar står en generation bortskämda aktivister som tror att världspolitiken är en lekplats.
Det en gång i tiden så trygga och homogena Sverige, där man kunde lämna dörren olåst, är sedan länge bara ett minne från svunna dagar. Det mångkulturella helvetet på jorden har gett oss ett Sverige med hög kriminalitet och extremt höga skatter.
Varför tillåts migranter utanför EU fortfarande stanna i Sverige? Jag talar inte om arbetskraftsinvandrare – vi behöver högutbildade specialister från andra utvecklade länder, inte outbildade bidragstagare.
PUT till vem som helst
I dag kan människor fortfarande komma från ett land i Afrika eller MENA och på kort tid få permanent uppehållstillstånd här. Vänsterextrema politiker vrålar att vi behöver denna ”arbetskraft” i äldreomsorgen – men verkligheten visar raka motsatsen. Vi har sett äldre och sjuka serveras kattmat till frukost. Kommunerna blundar och fortsätter anställa personer utan språk, utan yrkeskunskap och utan engagemang, på låtsasjobb inom den kommunala verksamheten. I stället för att omedelbart skicka tillbaka dem till hemlandet låter man dem stanna i Sverige till varje pris.
Bakdörren stängd – frontdörren vidöppen
Ja, Tidöregeringen har stängt den vidriga bakdörr som tidigare fanns, där illegala kunde få PUT genom spårbyte – det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver absolut inte utomeuropeisk arbetskraft för enkla jobb. EU:s inre marknad består av cirka 300 miljoner invånare – där finns mer än nog människor att rekrytera ifrån om behovet verkligen finns.
Svenskarna betalar – med tryggheten
Priset för denna vansinnespolitik betalar vi svenskar – vi som byggt upp landet och bott här i generationer – i form av otrygghet, skenande kriminalitet och en välfärd som bryts ned framför våra ögon. Det som en gång var det trygga och homogena folkhemmet har förvandlats till ett mångkulturellt helvete där laglöshet och våld blivit vardag.
Vi har redan burit världen på våra axlar
Vi svenskar har gjort mer än någon annan nation för världens flyktingar. I slutet av andra världskriget skickade vi ner Vita bussarna i Europa för att rädda människor undan den marxistiska ondskan. Men vi har också begått historiska misstag – som när Vänsterpartiet drev på Baltutlämningen.
Politikens största landsförräderi
De största sveken i modern tid var att upphäva Luciabeslutet och att fortsätta ta emot migranter från muslimska länder även efter 11 september. Asylrätten till Sverige måste stramas åt till det yttersta – det är fullständigt orimligt att vi ska ta emot kvotflyktingar eller andra flyktingar utanför Europas gränser. Vårt land är inte världens socialkontor, och vi har ingen skyldighet att offra vår trygghet och framtid för att rädda alla andra.
