Stockholm.homes

Etikett: FN

  • Greta Thunberg, Palestina och propagandakriget – bakom aktivismen som skakar Europa

    Greta Thunbergs deltagande i den så kallade Freedom Flotilla, som stoppades av Israel på väg mot Gaza, har väckt kraftiga reaktioner världen över. Händelsen, som sammanföll med årsdagen av Hamas terrordåd den 7 oktober, har förvandlats till en symbolisk strid om sanningen – mellan aktivister som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter och kritiker som varnar för att bli verktyg i ett propagandakrig.

    Innehållsförteckning

    En kontroversiell seglats

    När Greta Thunberg i början av oktober deltog i den så kallade Freedom Flotilla, ett fartygståg med destination Gaza, fick händelsen snabbt stor internationell uppmärksamhet. Syftet med resan uppgavs vara att bryta Israels blockad av Gazaremsan – en blockad som aktivister länge beskrivit som illegal, men som enligt FN:s bedömning från 2011 är tillåten enligt internationell rätt som en säkerhetsåtgärd mot vapeninförsel till Hamas.

    Efter att ha stoppats av israelisk kustbevakning deporterades Thunberg och hennes medresenärer till Grekland. Väl på plats anklagade hon Israel för ”folkmord” – ett påstående som fick stort genomslag i svenska medier men som inte ifrågasattes i direktsändning. Samtidigt sammanföll Thunbergs uttalanden med årsdagen av Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, då över tusen civila dödades.

    Från klimat till konflikt

    Greta Thunberg, som slog igenom som klimataktivist 2018, har under de senaste åren alltmer engagerat sig i propalestinska frågor. I sociala medier och på demonstrationer har hon talat om behovet av att ”stoppa ockupationen” och ”avsluta apartheidsystemet”. Hon har även använt slagordet ”From the river to the sea” – en formulering som i debatten ofta tolkas som ett krav på att staten Israel ska upphöra att existera.

    Thunberg har förklarat sitt engagemang med att ”rasism” ligger bakom västvärldens ovilja att agera mot Israels agerande i Gaza. Kritiker menar däremot att hennes ställningstaganden har glidit över i politisk propaganda och att de riskerar att förvärra polariseringen i Europa.

    FN:s linje och aktivisternas påståenden

    Den israeliska sjöblockaden mot Gaza har flera gånger varit föremål för internationella granskningar. En FN-rapport från 2011 konstaterade att blockaden ”infördes som en legitim säkerhetsåtgärd för att förhindra vapeninförsel” och att den därmed inte strider mot internationell lag. Samma rapport slog fast att humanitärt bistånd till Gaza bör ske via godkända landövergångar i samråd med Israel och den palestinska myndigheten.

    Trots detta beskriver flottiljens arrangörer, bland dem den Londonbaserade aktivisten Zaher Birawi, blockaden som ett folkrättsbrott. Birawi har i flera sammanhang kopplats till den palestinska organisationen Hamas, något han själv tillbakavisat. Enligt israeliska underrättelsekällor är den så kallade Palestinian Conference for Palestinians Abroad (PCPA), som Birawi leder, nära knuten till Hamas och fungerar som dess representant i Europa. Några oberoende bekräftelser på dessa uppgifter har dock inte publicerats av västerländska medier.

    En kampanj med global räckvidd

    Freedom Flotillan har beskrivits som en professionellt organiserad påverkanskampanj, med direktsända uppdateringar, flerspråkiga videoklipp och stor aktivitet i sociala medier. Enligt rapporter i internationell press lockade aktivisternas innehåll över sex miljoner tittare under de första dagarna.

    Den brasilianske influencern Thiago Ávila, som deltog i flottiljen, har öppet beskrivit resan som en politisk handling och uttryckt beredskap att ”offra livet” för den palestinska saken. I iranska medier har deltagarna kallats ”martyrer” vars uppoffringar ska ”väcka Europa ur sin slummer”.

    Samtidigt har israeliska myndigheter uppgett att flera av fartygen ägs via skalbolag kopplade till personer inom Hamas’ nätverk. Aktivisterna själva avvisar dessa påståenden och beskriver resan som en ”fredlig humanitär insats”.

    Svensk mediedebatt och reaktioner

    Thunbergs agerande har utlöst en omfattande debatt i Sverige. Medan flera kultur- och ledarskribenter på Dagens Nyheter och Aftonbladet beskrivit hennes engagemang som modigt och symboliskt viktigt för ”Sverigebilden”, har kritiker varnat för att hennes retorik riskerar att normalisera antisemitism.

    En särskilt uppmärksammad debatt uppstod när civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin bar en slipsnål med Davidsstjärna i solidaritet med Sveriges judar. Aftonbladets Jonna Sima beskrev gesten som ”oansvarig” eftersom den ”kunde uppfattas som provocerande”. Kritiker menade att detta i sig var ett uttryck för den typ av antisemitism som just nu tilltar i Europa.

    Ett växande propagandakrig

    Enligt israeliska underrättelsetjänster använder Hamas västerländska aktivister för att påverka opinionen i Europa och försvaga stödet för Israel. Organisationens ledning har öppet deklarerat att attacken den 7 oktober ”förde den palestinska saken tillbaka till rampljuset” och att man inte kommer lägga ner vapnen förrän ”Palestina är fritt från floden till havet”.

    Samtidigt uppges USA:s fredsplan – där frigivning av israeliska gisslan och israelisk reträtt från delar av Gaza ingår – ha fått stöd från den israeliska regeringen. Hamas har däremot meddelat att man inte accepterar avtalet i sin nuvarande form.

    En fråga om ansvar och konsekvens

    Frågan många nu ställer sig är vad som händer när symboliska aktioner får verkliga geopolitiska konsekvenser. Thunbergs flottilj har av anhängare beskrivits som ett humanitärt initiativ – men av kritiker som ett inslag i ett globalt propagandakrig som gynnar Hamas och förlänger konflikten.

    Oavsett tolkning illustrerar händelsen hur en rörelse som en gång handlade om klimat och miljö nu blivit en del av ett laddat geopolitiskt drama.

    När världen ser på – mellan Gaza, Tel Aviv, Bryssel och Stockholm – återstår frågan: handlar kampen om frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter?
    Eller om inflytande, identitet och ideologisk krigsföring?

    Startsida
    Fakta: Hamas

    Namn: Hamas (Islamiska motståndsrörelsen), med den väpnade grenen Al-Qassam-brigaderna.

    Grundat: 1987 i Gaza under första intifadan. Ideologi: sunnimuslimsk islamism och palestinsk nationalism. Kontroll: de facto-styre i Gaza sedan 2007.

    Terrorstämpling: Utnämnt till terroristorganisation av bl.a. USA och EU. (Även andra länder/organisationer har liknande beslut.)

    Metoder som tillskrivs Hamas (urval):

    • Suicidattacker mot civila mål i Israel, särskilt under andra intifadan (tidigt 2000-tal).
    • Omfattande raketbeskjutning från Gaza mot israeliska städer och samhällen.
    • Gränsöverskridande räder, gisslantagningar och användning av tunnelnät för militära syften.

    Dokumenterade våldsdåd (exempel – ej komplett lista):

    • 2001: Sprängdåd utanför Dolphinarium-diskoteket i Tel Aviv (21 civila dödade).
    • 2002: Självmordsbomb på påskmiddagen i Netanya (Park Hotel) – 30 dödade.
    • Återkommande: Raketattacker mot civila mål i Israel (bl.a. 2008–2009, 2014, 2021 och därefter).
    • 7 oktober 2023: Massattack i södra Israel med omkring 1 200 dödade och 251 personer tagna som gisslan.

    Rättsliga/mänskliga rättigheter: Internationella aktörer har bedömt att Hamas-anknutna attacker inkluderar avsiktliga attacker mot civila, vilket utgör brott mot internationell humanitär rätt.

    Aktuellt läge (okt 2025): Efter kriget som följde på attacken 7 okt 2023 pågår förhandlingar om eldupphör och utväxling; ett mindre antal gisslan bedöms fortfarande vara vid liv.

  • Över 1 Miljard kronor av våra skattepengar har slösas bort på bistånd till Palestina.

    Innehållsförteckning

    Sverige har världens högsta skattetryck. Med kommunalskatt och andra skatter, som till exempel moms, plus den skatt som arbetsgivare betalar på våra löner, försvinner över 55 procent av vår inkomst till skatter. Att då elda upp 1 miljard kronor på banditstaten Palestina är riktigt magstarkt.

    En miljard bort från svensk välfärd

    Sedan 2024 har Sverige skickat över en miljard kronor i bistånd till Palestina – samtidigt som landets egen vård, skola och äldreomsorg skärs ner. Frågan är enkel: varför skickar ett högt skuldsatt land med växande välfärdskris pengar till andra sidan jordklotet, när hjälpen dessutom till stor del aldrig når fram?

    Hjälp som fastnar eller stjäls

    Enligt Jakob Wernerman på Sida är det bara små mängder bistånd som faktiskt tar sig in. Resten fastnar i byråkratiska hinder, beslagtas av kriminella gäng eller kontrolleras av väpnade grupper. I Gaza är stölder och vidareförsäljning av bistånd en känd verklighet – varor som ska gå till svältande civila hamnar på svarta marknaden eller används som politiska verktyg av makthavare.

    Miljoner skickas trots riskerna

    Trots detta fortsätter Sverige att pumpa in pengar. Av miljardbeloppet har 150 miljoner gått till FN:s humanitära landfond, som ofta inte ens kan få in hjälpen över gränsen. Sida har utöver detta redan i år skickat drygt 245 miljoner kronor i ”akut stöd” – mat, vatten, mediciner och nödboenden – men även dessa leveranser är högst osäkra att de når rätt mottagare.

    Marginaleffekt och underfinansierade behov

    Sida erkänner att behoven är ”nästan oändliga” och att Sverige är en liten spelare globalt. Men i stället för att dra slutsatsen att svenska skattepengar gör marginell skillnad i en korrupt och krigshärjad miljö, fortsätter man att skriva ut checkar.

    Vad pengarna kunde gjort i Sverige

    För de pengar som skickats till Gaza och Västbanken sedan 2024 hade Sverige kunnat anställa över 2 000 undersköterskor – en yrkesgrupp som vården skriker efter. I stället väljer man att ta pengarna från svenska skattebetalare och skicka dem till ett område där stora delar riskerar att försvinna på vägen.

    Prislappen för skattebetalarna

    En genomsnittlig heltidsarbetare betalar ungefär 100 000 kronor om året i skatt. Det betyder att biståndet till Palestina sedan 2024 motsvarar ett helt års skatt från över 10 000 svenskar. Tio tusen personer som jobbar, sliter och betalar – för att finansiera ett bistånd som i bästa fall delvis kommer fram och i värsta fall göder korruption och konflikter.

    Sverige är inte längre ett rikt land

    Sverige är inte ett rikt land längre. Vi har en skuldsatt stat, nedmonterad välfärd och växande problem på hemmaplan. I ett sådant läge är det orimligt att skicka miljarder till andra världsdelar. Om vi ska ge bistånd alls bör det begränsas till akuta insatser inom Europa, där stödet är enklare att kontrollera och riskerna för stölder är betydligt mindre. Att fortsätta som nu är inte bara naivt – det är ett svek mot de egna medborgarna.

  • Sverige ”stänger inte dörren” för att flyga hit araber direkt från Gaza – trots vårdkris i Sverige

    Innehållsförteckning

    Skattebetalare får stå tillbaka – medan lyxflyktingar från Gaza kan gå rakt förbi vårdkön. Samtidigt ekar ambulanserna tomma i Stockholm. Trots att vård finns att få i närområdet envisas Sverige med att öppna dörren – som om vi vore hela världens akutmottagning.

    Karolinska universitetssjukhuset uppger att det är redo att ta emot ”patienter” från Gaza – ett begrepp som i praktiken ofta innebär att både vårdbehövande och deras anhöriga kommer till Sverige, vilket kan leda till permanent bosättning. Regeringen överväger nu att ge sitt godkännande.

    – Vi har inte sagt nej, vi bedömer löpande situationen, sade sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) i SVT:s Aktuellt.

    Svår vårdkris i Stockholm

    Samtidigt råder allvarlig resursbrist i svensk sjukvård. I Stockholm city fanns nyligen bara en enda ambulans i drift, trots att tre normalt ska vara tillgängliga. Fackliga företrädare kallar situationen ”direkt livsfarlig”. Personalbrist, vakanta arbetspass och pressade resurser gör att vården har svårt att klara av nuvarande belastning – utan att nya, omfattande åtaganden tillkommer.

    Ändå överväger regeringen att lägga ytterligare börda på det svenska systemet genom att flyga patienter från Gaza till Sverige – trots att hjälp finns betydligt närmare.

    Vård kan ges i närområdet

    Länder som Egypten, Jordanien och Libanon har både geografisk närhet och språk- samt kulturmässiga förutsättningar att ge vård och stöd till skadade palestinier. Flera internationella organisationer har personal och resurser stationerade i dessa grannländer. Även Gulfstater som Saudiarabien och Qatar har avancerade sjukhus med hög kapacitet.

    Att transportera patienter till Europa är därför varken det enda alternativet eller nödvändigtvis det mest humanitära, sett till logistik, kultur eller kostnad.

    EU-tryck och svenska överväganden

    Flera europeiska länder, däribland Norge, Tyskland och Slovakien, har redan tagit emot patienter från Gaza – ofta tillsammans med anhöriga. EU och FN uppmanar Sverige att göra detsamma. Hittills har regeringen valt att avvakta.

    – Vi vill prioritera stöd till akuta insatser. Medicinska transporter är ofta långa processer och handlar inte om akutvård, säger Ankarberg Johansson – men poängterar samtidigt att dörren inte är stängd:

    – Det kan vara möjligt. Men det viktiga är att ge vårt stöd till befolkningen för de lider.

    Frågan om rätt prioritering

    Sverige har tidigare tagit emot krigsskadade från Ukraina, men då under helt andra förhållanden. Nu ifrågasätts om det är rimligt att öppna för ännu en vårdintegration – när det redan saknas personal, ambulanser och vårdplatser i Sverige.

    WHO uppskattar att minst 10.000 patienter i Gaza är i behov av specialiserad vård. Men att de måste flygas tusentals kilometer till Sverige eller andra EU-länder är inte en självklarhet. Kritiker menar att det är både ineffektivt och orättvist mot de egna skattebetalarna, när hjälp kan ges på plats eller i regionen – snabbare, billigare och utan att belasta ett redan pressat europeiskt vårdsystem.

    Sammanfattning:
    Regeringen utesluter inte att ta emot patienter från Gaza, trots att svensk sjukvård – särskilt i Stockholm – lider av allvarlig resursbrist. Bland annat har det förekommit att bara en enda ambulans varit i tjänst i hela innerstaden. Kritiker menar att vård istället bör ges i närområdet, där länder som Egypten, Jordanien och Qatar har bättre geografiska och kulturella förutsättningar. Att flyga patienter till Sverige kan bli både dyrt, ineffektivt och orättvist mot skattebetalare och vårdbehövande i Sverige.