Stockholm.homes

Etikett: flyktingkrisen

  • Rikskansler Friedrich Merz gör upp med 10 år av smutsig migrationspolitik.

    Efter år av öppna gränser och ”humanitär idealism” står Tyskland inför en ny kurs. Förbundskansler Friedrich Merz markerar slutet på den epok som började med Merkels beslut 2015 – och inleder en period av självrannsakan. När opinionen vänder och ekonomin mattas försöker landet återta kontrollen över migrationen, samhällsordningen och sin egen framtid.

    Innehållsförteckning

    När förbundskansler Friedrich Merz nyligen förklarade att ”syrier inte längre har några grunder för asyl i Tyskland”, var det inte bara en politisk markering – det var en symbolisk vändpunkt. Efter ett decennium av extrem över generös migrationspolitik försöker Tyskland nu återta kontrollen över sin framtid.

    Merz leder en konservativ regering som vill distansera sig från Angela Merkels öppna dörrar-politik 2015 – en kurs som för alltid förändrade Tyskland. Hans uttalande sammanfaller med en tydlig förskjutning i opinionen: en majoritet av tyskarna anser nu att migrationspolitiken har gått för långt och skadat samhällsstrukturen.

    En politik byggd på ideal – men utan förberedelse

    När Merkel beslöt att hålla gränserna öppna under flyktingkrisen 2015, präglades beslutet av moralisk övertygelse snarare än praktisk planering.

    Tyskland tog emot över en miljon människor på kort tid – ett åtagande som översteg både den logistiska och sociala kapaciteten.

    Konsekvenserna blev snabbt påtagliga. Kommuner fick akuta bostadsproblem, skolor blev överbelastade, och brottsstatistiken steg kraftigt. Händelser som nyårsnatten i Köln 2015–2016 underminerade allmänhetens förtroende för myndigheternas kontroll.

    Ett samhälle som länge byggt sin självbild på stabilitet och ordning började uppleva en växande otrygghet.

    När integration blir en skugga av ambitionerna

    Integrationen visade sig vara långt svårare än vad som förutspåtts.

    Språkutbildning, arbetsmarknad och kulturell anpassning utvecklades ojämnt – med stora skillnader mellan regionerna. Många nyanlända hamnade i långvarigt bidragsberoende och kriminalitet.

    De lokala spänningarna ökade, inte enbart av ekonomiska skäl utan också kulturella. Frågor om jämställdhet, religionsfrihet och värderingar blev politiska laddningar som splittrade samhällsdebatten.

    Tyskland, som länge betraktats som en symbol för europeisk rationalitet och ordning, fick nu hantera följderna av en politik som saknade tydliga gränser.

    Säkerhetsfrågan – från undantag till ständig oro

    Flera uppmärksammade incidenter de senaste åren – från islamistiskt motiverade dåd till vardagsbrott med internationell koppling – har förstärkt uppfattningen att bristande kontroll över migrationen också är ett säkerhetsproblem.

    Även om majoriteten av flyktingar och migranter inte begår brott, har en rad enskilda händelser haft stark psykologisk effekt på befolkningen. För många tyskar har upplevelsen blivit att staten inte längre kan garantera samma trygghet som tidigare.

    Detta har gett näring åt partier som AfD, som nu leder i flera delstater och lockar väljare långt utanför den traditionella högern.

    Migrationsfrågan har därmed inte bara förändrat samhället – utan också den politiska kartan.

    Ett land på väg mot självrannsakan

    Friedrich Merz försöker nu återta kontrollen genom en tydligare, mer realistisk migrationslinje.

    Han talar om frivilliga återvändanden, men utesluter inte hårdare åtgärder.

    Hans budskap går hem i en tid då Tyskland kämpar med ekonomisk stagnation, höga energikostnader och växande missnöje med EU:s migrationspolitik.

    Många ser en direkt koppling mellan de öppna gränsernas era och dagens sociala splittring.

    Från industristäderna i väst till landsbygden i öst växer en känsla av att landet förändrats snabbare än människor hunnit anpassa sig.

    Ett Europa som tappade kontrollen

    Merkels idealism smittade även EU.

    Den gemensamma migrationspolitiken bröt samman när medlemsländer vägrade ta emot flyktingar enligt kvoter. Schengen-samarbetet sattes på prov, och nationalistiska rörelser växte i nästan varje land.

    Många analytiker menar nu att Europas ledare måste lära av Tysklands misstag: att humanitet och ordning måste balanseras, annars riskerar hela den politiska strukturen att förlora sin legitimitet.

    En politik utan gränser blev paradoxalt nog det som drev många européer mot gränsernas återkomst.

    En tysk självbild i förändring

    Tyskland har länge burit sin historiska skuld som en moralisk kompass.

    Men i efterdyningarna av 2015 års beslut växer insikten om att ett land inte kan bygga sin framtid på skuld eller symbolpolitik.

    Den tyska självbilden – som humanitär stormakt – prövas nu mot verklighetens krav på ordning, ansvar och samhällssammanhållning.

    Det som en gång sågs som en moralisk triumf har nu blivit ett Tyskland på väg mot anarki och fritt fall, till följd av en alltför generös migrationspolitik där man släppt in dysfunktionella människor från tredje världen, som är totalt omöjliga att integrera i civiliserade europeiska samhällen. Merkels politik har gjort större skada på Tyskland än Hitler. Hitler hade dock vett att sätta pistolen emot i tiningen och trycka av, medan Merkel totalt saknar sjukdomsinsikt om vad hennes gärningar har orsakat Europa och Tyskland för skada.

  • Invasion av lyxflyktingar som vill in i Storbritannien

    Trots att tusentals människor varje månad korsar Engelska kanalen och uppger sig fly från nöd och förföljelse visar allt fler tecken på en ny typ av migrant: unga, välklädda män som dokumenterar sin resa på sociala medier, festar i läger på franska kusten och ser Storbritannien som ett land av möjligheter snarare än skydd. Kritiker menar att systemet nu lockar ”lyxflyktingar” – inte nödställda – och att landet står inför en växande kris av egen konstruktion.

    Innehållsförteckning

    När illegala migranter blir symbolen för ett system som tappat kontrollen

    Överfarterna över Engelska kanalen har på kort tid utvecklats från ett humanitärt nödläge till en symbol för ett djupare politiskt och socialt misslyckande. Varje dag anländer hundratals personer i småbåtar till den brittiska kusten – många utan identitetshandlingar, utan asylskäl och med oklar bakgrund.

    Enligt brittiska myndigheter har över 100 000 personer korsat kanalen sedan 2018. Kostnaden för mottagande, boende och rättsprocesser uppskattas till över 3 miljarder pund årligen, och antalet fortsätter öka trots regeringens löften om att ”stoppa båtarna”.

    Från hjälpsökande till gränsöverskridare

    Det som en gång sågs som flyktingvågor från krigshärjade områden har i stor utsträckning ersatts av ekonomisk migration – unga män från stabila länder som ser Storbritannien som en chans till ett nytt liv, inte en fristad från krig.

    Den virala videon som nu cirkulerar visar en sådan person: en man som kallar sig Madap Pasa, tidigare bosatt i Stockholm, som öppet filmar sin resa genom Europa på väg mot de franska stränderna. I videoklipp på sociala medier poserar han med vapen, skryter och beskriver resan till Storbritannien som en självklar framgång.

    Hans uppträdande väcker frågor: är detta verkligen bilden av en asylsökande i nöd, eller av en person som utnyttjar systemets svagheter?

    Tryggheten urholkas

    Flera brittiska polischefer har varnat för att grupper av unga män som anländer utan bakgrundskontroll snabbt försvinner in i skuggsamhällen. I flera städer har lokala invånare rapporterat om ökad otrygghet, misshandel, stölder och sexuella trakasserier i områden där tillfälliga migrantboenden etablerats.

    Människor som levt hela sina liv i små städer i Kent, Yorkshire och norra England berättar nu om hur hotell i deras närhet omvandlats till permanenta mottagningscenter – ofta utan samråd med kommuner eller invånare. ”Vi har inte längre något att säga till om i vårt eget samhälle”, säger en invånare i Folkestone.

    Systemet gynnar cynism

    Trots att majoriteten av migranterna som korsar kanalen saknar giltiga asylskäl, utvisas mindre än 2 %. Resten blir kvar – ofta i åratal – tack vare överklaganden och långsamma rättsprocesser. Många går under jorden, andra får tillgång till sjukvård, utbildning och socialbidrag under tiden deras fall prövas.

    Det brittiska gränssystemet har med tiden förlorat sin trovärdighet. Även de som en gång stött flyktingmottagande menar nu att situationen är ohållbar. Förtroendet för myndigheterna sjunker, samtidigt som extrema rörelser på både höger och vänster vinner mark.

    När humanitet möter verklighet

    Frågan är inte längre om Storbritannien är ett generöst land – det är det. Frågan är hur länge ett land kan fortsätta bära en politik där illegala inträden inte leder till konsekvenser, där de som följer reglerna hamnar längst bak i kön, och där cyniska människosmugglare tjänar på ett sönderfallande system.

    När bilder som de på Madap Pasa sprids i sociala medier, som en självsäker influencer snarare än en nödställd flykting, är det lätt att förstå varför så många britter nu känner sig svikna.

    Migrationen över Engelska kanalen handlar inte längre bara om människor i behov – den handlar om gränser, ansvar och respekt för lagar. Om politikerna inte återtar kontrollen, riskerar Storbritannien att förlora mer än bara sin gräns – man förlorar tilltron till själva rättsstaten.

    Fakta: Engelska kanalen & småbåtskorsningar

    • Längd: ca 560 km
    • Bredd: 34–240 km (närmast i Strait of Dover ≈ 34 km)
    • Djup (medel/max): ~63 m / upp till ~174 m (Hurd’s Deep)
    • Småbåtsankomster (kalenderår 2024): ca 37 000 personer
    • År t.o.m. juni 2025 (rullande 12 mån): 43 309 personer
    • Högtrafik senaste veckan: t.ex. 1 075 ankomster registrerades 8 okt 2025 (15 båtar)
    • Totalt sedan 2018: ~168 000 småbåtsankomster (t.o.m. juni 2025)

    Källor: UK Home Office (småbåtssiffror), Oxford Migration Observatory, English Channel – översikt, House of Commons Library.

  • Petra Elf(mp) – naiv idealism som skadade Sverige

    För tio år sedan stod Petra Elf (mp) i spetsen för en massdemonstration som krävde öppna gränser och en generös flyktingpolitik. Då hyllades hon för sitt engagemang – men i dag ser vi konsekvenserna: segregation, gängvåld och extrem kriminalitet. Elfs idealism blev inte början på en human framtid, utan på en samhällsutveckling som skadat Sverige i grunden.

    Miljömuppar förstörde Sverige. Petra Elf stod och eldade massorna för tio år sedan – och resultatet blev gängvåld, segregation och blod på våra gator. Hade vi stängt gränsen då, hade vi haft ett tryggare Sverige i dag.

    Petra Elf – naiv idealism som skadade Sverige

    När Petra Elf(mp) 2015 stod på scenen på Götaplatsen inför tiotusentals människor var budskapet tydligt: öppna gränser och en generös flyktingpolitik. Hon presenterade kända talare, log stolt över folkmassan och såg engagemanget som något vackert. Men det som då framstod som solidaritet har i dag visat sig få katastrofala följder för Sverige.

    De arrangemang Elf och hennes rörelse bidrog till att organisera blev startskottet för en politik som öppnade landet för en enorm flyktingström – utan en fungerande plan för integration eller långsiktiga lösningar. Resultatet blev utanförskap, parallellsamhällen och en kriminalitet som nu skakar hela nationen.

    Göteborg är i dag en av de städer som fått betala det högsta priset. Nyligen skedde ännu ett brutalt dubbelmord kopplat till gängmiljön – bara det senaste i en lång rad av skjutningar, bombdåd och uppgörelser som tagit hundratals liv de senaste åren. Den extremt hårda kriminaliteten vi ser växa fram är inte ett mysterium; den är en direkt konsekvens av misslyckad politik, där symbolhandlingar som Elfs demonstration 2015 spelade en avgörande roll.

    Att Elf nu, tio år senare, försöker blicka tillbaka och minnas engagemanget med värme framstår därför som både naivt och ansvarslöst. Hon förstod inte vilka krafter hon satte i rörelse. Hon förstod inte vilket Sverige hon var med och byggde – ett land där våldet nu eskalerar, där polis och rättsväsende går på knäna, och där människor lever i ständig oro.

    Det är dags att vara ärlig: idealismen 2015 kostade Sverige dyrt. Petra Elfs(mp) arrangemang bidrog till att öppna dörren för en samhällsutveckling som lett till segregation och extrem kriminalitet.

    Frågan vi måste ställa oss är: ska vi fortsätta ursäkta de ansvariga med tal om ”medmänsklighet” – eller våga erkänna att deras handlingar orsakade stora skador som landet fortfarande kämpar för att reparera?

  • Socialkakistokraten Wanngård, hon ökade skuldsättning för Stockholmarna på 13 miljard

    Karin Wanngård säger sig ha brutit segregationen och vill sluta på topp. Men verkligheten är en annan. Hon lämnar Stockholm med rekordskulder, växande otrygghet och symbolpolitik som reducerats till boulebanor och pingisbord.

    Att Göran Persson tillhör de mest misslyckade statsministrarna i modern tid, i samma liga som Karl Staaff, Fälldin, Löfven och Palme, råder ingen tvekan om. Han misslyckades totalt med att stoppa den massiva muslimska invandringen efter 11 september 2001 – och det är den avgörande orsaken till det förfallna, otrygga och söndertrasade Sverige vi lever i idag.

    Karin Wanngård. Namnet säger de flesta fortfarande inte mycket, trots att hon i flera år suttit på Stockholms tyngsta politiska stol. Redan 2016, efter två år som finansborgarråd, var hon så okänd att bara var fjärde stockholmare kunde identifiera henne. I dag leder hon staden igen – i koalition med MP och V – och är fortfarande märkligt anonym.

    Men anonym är inte detsamma som ödmjuk. Wanngård har bestämt sig för att kliva av efter nästa mandatperiod. Hon vill sluta på topp. I Dagens Nyheter hyllar hon sig själv för att ha hanterat terrordådet på Drottninggatan och flyktingkrisen. Och inte minst för att ha ”hittat nyckeln” till att bryta segregationen med projektet Fokus Järva.

    Självbilden är monumental. Göran Persson, tidigare ohotad på listan över självbelåtna sossar, får se sig passerad.

    För vad har egentligen hänt i Järva? Mirakel? Nej. Två boulebanor i Akalla. Ett pingisbord på torget. En reparerad ljusskylt i Rinkeby. Lite parkskötsel i egen regi. Symbolpolitik på låg nivå, presenterad som världsnyheter.

    I Skärholmen är bilden ännu mörkare. Här litar inte ens var femte invånare på sin stadsdelsförvaltning. Otryggheten är skyhög, långt över stadens snitt. Och Wanngårds svar? Att skicka ut åtta feriearbetande ungdomar för att fråga folk hur det känns. ”Medborgardialog”, kallar hon det. Ett hån mot alla som lever i otryggheten.

    Samtidigt inrättar styret en tjänst som ”trädstrateg” – en byråkrat som ska dela ut bidrag till grönskötsel. Det är den typen av projekt som kallas ”satsningar”.

    Men bakom kulisserna tornar den obekväma sanningen upp sig: skenande skuldberg. Skatten har höjts till 17,98 kronor. Ändå räcker inte pengarna. På ett år ökade skulden från 62 till 75 miljarder kronor.

    Och ironin? År 2020 anklagade Wanngård det borgerliga styret för just lånepolitik. Då skrev hon själv: ”Därför behöver Stockholm en ny, ansvarstagande, ekonomisk politik.” Exakt den politik hon själv nu har vägrat bedriva.

    Resultat: en stad med rekordskulder, djupa klyftor och ett ledarskap som ersätter verkliga reformer med symbolprojekt.

    Och mitt i detta: Wanngårds ambition att driva igenom ännu fler moskébyggen – trots att Stockholm redan har en överetablering. Ett typexempel på hennes politik: splittrande, dyr, och helt utan förankring i stadens verkliga problem.

    Nästa socialdemokratiska kakistokrat i Stockholm kommer få städa upp efter en ledare som pratat stort, men levererat smått. Karin Wanngård lämnar efter sig en skuldsatt stad, ökad otrygghet och symbolpolitik på löpande band.