Etikett: Estland

  • Baltutlämningen, när Sossarna böjde sej för Stalin

    Vintern 1945–1946 fattade Sverige ett av de mest omstridda besluten i sin moderna historia. Trots neutralitet och vetskapen om de hårda repressalier som väntade i Sovjetunionen utlämnade den svenska regeringen tusentals internerade soldater, däribland 146 balter. Beslutet mötte kritik, men stöddes i riksdagen av dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP), dagens Vänsterpartiet, som ville gå ännu längre och även förespråkade att omkring 30 000 civila flyktingar från Baltikum skulle skickas tillbaka. Baltutlämningen kom att bli ett nationellt trauma och har blivit en symbol för hur rädsla och stormaktspolitik kan leda till långtgående moraliska kompromisser.

    Tage Erlander var överkommendant för de svenska interneringslägren under 1940-talet. På bilden visas interneringslägret i Rinkeby, där man förvarade personer som skulle skickas till döden i det marxistiska Sovjetunionen.

    Baltutlämningen – ett svenskt moraliskt trauma

    Baltutlämningen är en av de mest omdebatterade händelserna i Sveriges moderna historia. Den ägde rum vintern 1945–1946, kort efter andra världskrigets slut, och innebar att Sverige utlämnade omkring 3 000 personer till Sovjetunionen. Av dessa var 146 soldater från de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Beslutet fattades trots att Sverige varit neutralt under kriget och trots att den svenska regeringen var medveten om att de utlämnade riskerade hårda straff i Sovjetunionen.

    Bakgrund – flykten till Sverige

    Under krigets slutskede flydde tusentals soldater från Nazityskland och dess allierade över Östersjön till Sverige. Bland dem fanns tyskar, finländare samt ester, letter och litauer som stridit på östfronten mot Sovjetunionen. Många sökte skydd undan kriget, andra ville undgå sovjetisk vedergällning. I Sverige internerades de i särskilda läger, bland annat vid Ränneslätt utanför Eksjö, Backamo nära Uddevalla och i läger på Gotland.

    När Sovjetunionen sommaren 1945 krävde att personer som man betraktade som sovjetmedborgare skulle utlämnas, hamnade Sverige i ett politiskt och moraliskt dilemma. De baltiska staterna hade ockuperats och annekterats av Sovjetunionen 1940, något som Sverige i praktiken accepterade, trots att annekteringen var folkrättsligt omstridd.

    Det politiska beslutet

    Den svenska samlingsregeringen, och senare Regeringen Hansson IV, valde att tillmötesgå Sovjetunionens krav. Statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Östen Undén höll länge beslutet hemligt av rädsla för protester och oroligheter.

    När nyheten läckte i november 1945 väckte den stark upprördhet i pressen och bland allmänheten. Kritiker menade att Sverige svek både humanitära principer och sin neutralitet. I riksdagen fanns motstånd mot utlämningen, men regeringen stod fast vid sitt beslut.

    SKP, dvs dagens Vänsterparti, ville göra bankrånare och den marxistiska massmördaren Josef Stalin stolt, och ville därför även skicka 30 000 civila baltflyktingar rakt in i dödens käftar på andra sidan Östersjön.

    Det är viktigt att notera att dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP), som i dag är Vänsterpartiet, inte bara stödde utlämningen utan ville gå ännu längre. Partiet förespråkade även att omkring 30 000 civila flyktingar från Baltikum skulle skickas tillbaka till Sovjetunionen, ett förslag som väckte stark kritik men som visar hur långt delar av den politiska vänstern var beredd att gå i lojalitet med Sovjetunionen vid denna tid.

    Folkrättsligt fanns det inget entydigt krav på utlämning. En neutral stat var enligt Haagkonventionerna inte skyldig att efter kriget lämna ut internerade soldater. Trots detta valde regeringen att agera i linje med Sovjetunionens önskemål, sannolikt av rädsla för att äventyra relationerna med den segrande stormakten i öst.

    Hungerstrejker och desperation

    Den socialdemokratiska regeringen Hansson IV valde att skicka flyktingar från andra världskriget rakt in i döden i det marxistiska Sovjet.

    Beslutet ledde till desperata protester bland de internerade. I november 1945 inledde de baltiska soldaterna en hungerstrejk, snart följda av de tyska. Situationen blev snabbt allvarlig. Flera skadade sig själva för att undgå utlämning och totalt sju personer tog sina liv. De baltiska utlämningarna sköts tillfälligt upp, men utlämningen av tyskar fortsatte.

    Den 25 januari 1946 genomfördes den sista utlämningen, då 146 balter och 227 tyskar fördes ombord på ett sovjetiskt fartyg i Trelleborgs hamn och fördes till Sovjetunionen.

    Ödet efter utlämningen

    Efter ankomsten till Sovjetunionen placerades de utlämnade i fångläger, vilket var normalt för soldater som tjänstgjort i tysk uniform. Ett mindre antal dömdes till långa fängelsestraff, medan många andra frigavs efter några månader. Trots detta kom misstänksamhet, övervakning och begränsade livsvillkor att prägla deras fortsatta liv under lång tid.

    Efterspel och kulturell bearbetning

    Baltutlämningen förblev länge ett känsligt ämne i Sverige. Först på 1960-talet började den diskuteras mer öppet, inte minst genom P.O. Enquist och hans dokumentärroman Legionärerna från 1968. Boken väckte stor debatt och bidrog till att händelsen åter blev en del av det offentliga samtalet. Den filmatiserades senare och nådde därmed en ännu bredare publik.

    Ursäkter och historisk betydelse

    År 1994 bad Sveriges regering officiellt om ursäkt till de överlevande. De bjöds till Sverige och togs emot vid en ceremoni som markerade ett tydligt avståndstagande från beslutet 1945. En ytterligare ursäkt framfördes 2011 till de baltiska staternas regeringar.

    I dag ses baltutlämningen ofta som ett varnande exempel på hur rädsla, stormaktspolitik och realpolitiska överväganden kan leda till att humanitära och rättsliga principer åsidosätts. Händelsen används i diskussioner om neutralitet, folkrätt och moraliskt ansvar och har blivit en bestående påminnelse om att även demokratiska stater kan fatta beslut som senare uppfattas som djupt problematiska.

    Faktaruta: Baltutlämningen
    När: 1945–1946 (sista utlämningen 25 januari 1946)
    Var: Sverige, med slutlig avresa från Trelleborgs hamn till Sovjetunionen
    Vad: Utlämning till Sovjetunionen av personer som tjänstgjort i tysk militär och sökt skydd i Sverige
    Omfattning: Cirka 3 000 personer totalt; bland dem 146 balter (bland annat letter, ester och litauer)
    Bakgrund: Sovjetunionen begärde att Sverige skulle lämna ut militär personal från östfronten som internerats i Sverige efter kriget
    Internering i Sverige: Bland annat läger vid Ränneslätt (Eksjö), Backamo och andra läger; senare även Rinkaby och Gälltofta
    Protester: Hungerstrejker i november 1945; självstympning förekom och totalt sju interner tog sina liv
    Politisk kontrovers: Regeringen stod fast trots hård kritik. Dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP), dagens Vänsterpartiet, ville gå längre och förespråkade även att cirka 30 000 civila baltiska flyktingar skulle skickas tillbaka
    Folkrätt: Ofta framhållet att det inte fanns något tydligt folkrättsligt krav på utlämning från en neutral stat efter kriget
    Efterspel: Officiell svensk ursäkt 20 juni 1994; ytterligare ursäkt framfördes 2011
    Kulturell skildring: P.O. Enquists Legionärerna (1968) och filmen Baltutlämningen (1970)
  • Sverige spara 89 miljoner kronor på fångvård i Estland – Pengar som gå till vård och skola. Win win för Sverige.

    Från mitten av 2026 kan upp till 600 svenska fångar avtjäna sina straff i Estland. I Tartufängelset väntar metallbäddar, enkel mat och disciplin – inte yoga, mindfulness och “rehabiliterande fika”. Medan Sverige brottas med överfulla anstalter och ökade kostnader ser Estland till att varje krona används effektivt. Här är kriminalvården stram, tydlig och resultatdriven – en skarp kontrast till den svenska modellen som allt oftare kritiseras för att dalta med de dömda.

    Vi kan nog vänta oss en rad snyftartiklar i svensk press framöver – där mördare och pedofiler beklagar sig över att det saknas Playstation 5 i cellerna i Estland och att maten serveras på enkla plåttallrikar.
    Men istället för dagisliknande behandling blir det nu mer som en slags “lumpen” för svenska förbrytare – med disciplin, enkelhet och konsekvenser.

    Kriminalvårdsinspektören Konstantin Nikiforov öppnar dörren till en cell i E-byggnaden på Tartufängelset. Här ska upp till 600 svenska fångar kunna avtjäna sina straff från mitten av 2026 – i en miljö som påminner mer om verklig kriminalvård än om semesterrehab.

    Cellerna är enkla men funktionella: en våningssäng i metall, tunn madrass, dubbla galler för fönstret, två pallar, ett skrivbord, skåp och ett litet dusch- och toalettrum. Här handlar det inte om trivsel eller “välmåendeaktiviteter”, utan om att avtjäna ett straff. Varje fånge får det nödvändigaste – handduk, plåtmugg och plåttallrik. Maten är enkel: gröt till frukost, kött och grönsaker till lunch, och soppa till middag. Tiden mellan måltiderna ägnas åt arbete i snickeriet, målning eller kurser i ilskehantering.

    Nikiforov ansvarar för att hyrfängelseprojektet fungerar enligt avtalet mellan Sverige och Estland, undertecknat av justitieminister Gunnar Strömmer (M). Riksdagen väntas godkänna avtalet i vår. Estland har tomma fängelseplatser och hyr hellre ut dem än river dem – en lösning som gynnar båda länderna.

    Kostnaden för Sverige

    Vid 300 fångar i Estland sparar man 89 miljoner kronor – pengar som kan användas till skola och omsorg – medan gängkriminella och våldtäktsmän får sitta av sina straff.
    Men frågan återstår: borde dessa fängelseplatser inte outsourcas till tredje världen istället, för att pressa kostnaderna ännu mer? En pedofil kan lika gärna sitta av sitt straff i ett sudanskt fängelse som i ett svenskt.

    Avtalet löper över fem år. Sverige betalar minst 335 miljoner kronor per år för upp till 300 fångar, och 8 500 euro i månaden för varje ytterligare. Det motsvarar cirka 1,1 miljon kronor per fånge – runt 300 000 kronor billigare än i Sverige, där kostnaderna drivs upp av överdriven “rehabilitering” och bekvämligheter. För Estland är det en lönsam affär, eftersom deras egna fångar kostar mindre än hälften så mycket.

    Om Sverige bara placerar 200 fångar i Tartu blir kostnaden högre per person. Den fasta årsavgiften på 335 miljoner kronor ger då en effektiv kostnad på 1,675 miljoner per fånge, jämfört med 1,414 miljoner i Sverige – en merkostnad på drygt 52 miljoner per år. För att avtalet ska löna sig krävs därför nästan full beläggning.

    Vid 300 fångar blir det däremot en tydlig vinst. Kostnaden per fånge sjunker till cirka 1,117 miljoner kronor, medan samma antal i Sverige skulle kosta cirka 424 miljoner kronor. Det innebär en besparing på närmare 89 miljoner kronor årligen – och dessutom får Sverige tillgång till ett modernare och mer disciplinerat fängelsesystem utan all den symbolpolitik som svensk kriminalvård har blivit synonym med.

    En effektivare kriminalvård

    Tartufängelset, byggt för 23 år sedan, har plats för 933 fångar men bara 293 intagna. Den tomma E-byggnaden ska nu fyllas med svenska fångar. Fängelset är välskött, nymålat och präglat av ordning och disciplin. Säkerheten är hög: dubbla galler, beväpnade vakter och dagliga narkotikakontroller.

    Här ligger fokus på ansvar, inte bekvämlighet. De flesta svenska fångar kommer att dela cell, men får surfplattor för kontakt med anhöriga och personal. Videosamtalen övervakas visuellt men inte ljudmässigt. Via plattan kan de handla i fängelsets e-butik och använda översättningsverktyg – inga sociala medier, inga nöjen.

    – Det handlar om balans mellan säkerhet och mänsklig kontakt, säger säkerhetschefen Tiina Unuks.

    I Tartu finns inga yogapass, mindfulnesskurser eller fredagsfika. Här är målet att fången ska reflektera över sina handlingar, inte erbjudas avkoppling. Den enda “förbättringen” som planeras är att ett av de dubbla gallren kanske tas bort – för bättre sikt, inte för ökad trivsel.

    Nikiforov, som besökt svenska anstalter, märker en tydlig skillnad:
    – Svenskarna har ett mer “mjukt” sätt att prata med fångar. Vi är rakare och mer konsekventa. Här finns respekt för reglerna, säger han.

    Ett lyft för Tartu – och en väckarklocka för Sverige

    Avtalet innebär att 250 nya vakter ska anställas, vilket gör Tartufängelset till en av stadens största arbetsplatser. Svenska kriminalvården kommer att finnas på plats som rådgivare, men den estniska lagen gäller fullt ut – ingen specialbehandling, inga undantag.

    – Vår konstitution tillåter inte att andra länder utövar makt inom våra gränser, säger Rait Kuuse, generaldirektör för Estlands fängelser.

    Han beskriver systemet som mer auktoritärt och effektivt:
    – Vi bär vapen, hjälper polisen vid upplopp och utreder brott innanför murarna. Disciplin är grunden för säkerhet, säger han.

    Ingen har någonsin rymt från Tartufängelset under dess 23 år.

    I Tartu ser invånarna positivt på samarbetet.
    – När fängelset öppnade var folk oroliga, men inget hände. Nu ger det jobb och pengar till staden, säger Enrico Talvisto.

    Han skrattar och tillägger:
    – Bara ni ser till att ta hem fångarna när tiden är ute!

    Det estniska fängelsesamarbetet framstår därmed inte bara som en ekonomisk lösning – utan också som en påminnelse om att kriminalvård inte behöver vara en bekvämlighetszon. I Tartu avtjänas straff, inte semester.

    Faktaruta: Kostnad per dygn (klass 2-anstalt)

    Sverige (beräknad snittkostnad/år: 1 414 000 kr)
    ≈ 3 874 kr/dygn
    Estland (Tartu, vid full beläggning 300 platser: 335 Mkr/år)
    ≈ 3 052 kr/dygn
    Besparing per fånge (vid 300 platser utnyttjade)
    ≈ 822 kr/dygn

    Beräkningsunderlag: 1 414 000 kr/år i Sverige och 1 114 000 kr/år i Estland (vid 300 platser) enligt uppgifterna i texten. Omräkning till dygn: belopp/365. Besparing per fånge ≈ 300 000 kr/år ⇒ ca 822 kr/dygn.