Stockholm.homes

Etikett: energipolitik

  • Stängda reaktorer = högt elpris

    Sveriges energival – hur historiska beslut formar dagens elpriser och morgondagens ekonomi

    Elpriset är något de flesta svenskar tidigare knappt funderade över. Det var en självklar del av vardagen, ungefär som rinnande vatten. Men under de senaste åren har elräkningen blivit en källa till oro för både hushåll och företag. Vissa vinterdagar har priserna skjutit i höjden och skapat en intensiv politisk debatt. För att förstå varför behöver man lyfta blicken från dagsaktuella konflikter och i stället se hur energisystem fungerar över tid.

    Ett elsystem är nämligen inte bara teknik. Det är ekonomi, säkerhetspolitik, klimatfråga och industristrategi på samma gång. Och det formas av beslut som fattas decennier tidigare.

    Hur fungerar ett elsystem egentligen

    El måste produceras exakt i samma ögonblick som den används. Det går inte att lagra stora mängder el billigt och enkelt över långa perioder. Det innebär att produktionen hela tiden måste matcha efterfrågan. När många människor lagar mat, laddar bilen och värmer huset samtidigt måste kraftverken leverera mer. När efterfrågan minskar måste produktionen sänkas.

    Här blir skillnaden mellan planerbar och oplanerbar elproduktion avgörande. Planerbar produktion, som kärnkraft och vattenkraft, kan öka eller minska sin produktion när behovet kräver det. Oplanerbar produktion, som vind- och solkraft, styrs av naturens villkor. Det blåser när det blåser. Solen skiner när den skiner.

    Under kalla vinterdagar ökar elförbrukningen kraftigt i Sverige. Om det samtidigt är vindstilla blir trycket på systemet stort. Då behövs andra kraftslag för att täcka upp. Om de inte räcker till eller är dyrare att starta stiger priset. Myndigheten Svenska kraftnät har vid flera tillfällen varnat för effektbrist i södra Sverige just under sådana situationer. Effektbrist betyder inte att elen tar slut för hela året, utan att det saknas tillräcklig kapacitet just i det ögonblicket.

    Folkomröstningen 1980 och den svenska modellen

    År 1980 höll Sverige en folkomröstning om kärnkraftens framtid. Resultatet innebar inte ett omedelbart stopp utan en successiv avveckling. Samtidigt färdigställdes reaktorer som redan var under byggnad. Under flera decennier hade Sverige tolv reaktorer i drift.

    Kombinationen av vattenkraft och kärnkraft blev grunden för det svenska energisystemet. Vattenkraften gav flexibilitet och snabb reglerförmåga. Kärnkraften levererade stabil baskraft dygnet runt. Tillsammans skapade de ett system med låg fossil andel och relativt stabila priser.

    Detta blev en stark konkurrensfördel. Sverige utvecklade energiintensiva industrier som stålproduktion, gruvdrift, skogsindustri och kemiindustri. Billig och stabil el är avgörande i sådana verksamheter. När elen är förutsägbar vågar företag investera långsiktigt.

    Under slutet av 1900-talet var Sveriges elproduktion till nästan hundra procent fossilfri, något som var ovanligt i Europa. Många andra länder var betydligt mer beroende av kol och gas.

    Vad hade hänt om Sverige sagt nej 1980

    Det är intressant att ställa den kontrafaktiska frågan. Vad hade hänt om Sverige 1980 hade röstat för ett snabbt och definitivt stopp för kärnkraften, och aldrig färdigställt de sista reaktorerna?

    På 1980-talet fanns inte dagens billiga vindkraft eller solpaneler. Tekniken var dyr, ineffektiv och begränsad. Storskalig batterilagring existerade inte. Om kärnkraften snabbt avvecklats hade Sverige sannolikt behövt ersätta den med fossila bränslen.

    Det hade inneburit ökad användning av olja, kol eller naturgas. Sverige hade då blivit mer beroende av importerad energi och mer utsatt för internationella prissvängningar. Under perioder av geopolitisk oro eller höga oljepriser hade det påverkat både hushåll och industri.

    Högre energikostnader hade sannolikt slagit mot basindustrin. Företag som producerar stål, papper eller kemikalier är mycket känsliga för energipriser. Om elen varit betydligt dyrare under 1980- och 1990-talen hade vissa investeringar kunnat hamna i andra länder. Det kunde ha påverkat sysselsättningen i industriregioner och dämpat Sveriges exportutveckling.

    Det är därför rimligt att anta att Sveriges ekonomiska utveckling kunde ha blivit svagare om kärnkraften avvecklats snabbt redan då. Billig och stabil el fungerade som en dold men kraftfull konkurrensfördel.

    Samtidigt finns ett annat perspektiv. Ett tydligt nej till kärnkraft kunde ha tvingat fram snabbare satsningar på energieffektivisering och förnybar teknik. Sverige kunde ha blivit ännu tidigare ledande inom vindkraft och energilagring. Men den tekniska och ekonomiska verkligheten på 1980-talet gör att en sådan omställning sannolikt hade varit dyr och krävande.

    De senaste årens förändringar

    Mellan 2015 och 2020 stängdes fyra svenska reaktorer. Under den perioden styrdes landet av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Besluten fattades formellt av energibolagen, men ekonomiska villkor och politiska signaler påverkade lönsamheten.

    I dag är sex reaktorer kvar i drift. Samtidigt har vindkraften byggts ut kraftigt. Andelen väderberoende el har ökat. När systemet fungerar väl ger det låga priser och låg klimatpåverkan. Men under kalla och vindstilla perioder uppstår sårbarheter.

    Elpriset påverkas dessutom av den europeiska marknaden. Sverige är sammankopplat med andra länder, och priset bestäms i samspel med hela regionen. Gaspriser i Europa kan därför indirekt påverka svenska elpriser.

    Framtiden och den växande elanvändningen

    Sverige står nu inför en ny fas. Industrins klimatomställning och elektrifieringen av transporter kan leda till att elanvändningen fördubblas till 2045. Det innebär att betydligt mer produktion måste byggas.

    Den politiska debatten handlar om vilken väg som är mest hållbar. Den nuvarande regeringen, baserad på Tidöavtalet, vill underlätta ny kärnkraft. Andra partier vill prioritera förnybar expansion, energieffektivisering och flexibilitet i systemet. Samtidigt vill Miljöpartiet på sikt avveckla kärnkraften.

    Det centrala är att investeringar i energisystem är långsiktiga. Kraftverk byggs för att stå i drift i 40, 50 eller 60 år. Politiska beslut i dag påverkar därför ekonomin långt in i framtiden.

    Energipolitik är ekonomisk politik

    När man diskuterar energisystem är det lätt att fastna i ideologiska positioner. Men i grunden handlar det om samhällsekonomi. Stabil, förutsägbar och rimligt prissatt el är en förutsättning för industriell konkurrenskraft och hushållens trygghet.

    Historien visar att Sveriges kombination av vattenkraft och kärnkraft gav landet en unik position under flera decennier. Om kärnkraften hade avvecklats helt redan 1980 är det sannolikt att Sverige blivit mer fossilberoende och haft högre energipriser under lång tid, vilket kunnat påverka den ekonomiska utvecklingen negativt.

    Samtidigt är energisystem i ständig förändring. Teknik utvecklas, kostnader förändras och klimatkrav skärps. Frågan är därför inte bara vad som var rätt eller fel för 40 år sedan, utan hur Sverige bygger ett system som kombinerar leveranssäkerhet, rimliga priser och låg klimatpåverkan under de kommande 50 åren.

    Det är en av de mest avgörande framtidsfrågorna för Sveriges ekonomi och välfärd.

    Faktaruta: Avvecklad kärnkraft och möjlig pris­effekt

    Fyra reaktorer som stängts i förtid: Oskarshamn 1 (O1), Oskarshamn 2 (O2), Ringhals 1 (R1) och Ringhals 2 (R2).

    Planerbar effekt som försvann (ungefär): cirka 2,9 GW (R1 881 MW, R2 904 MW, plus O1/O2 i storleksordningen ytterligare drygt 1 GW beroende på nettosiffror).

    Elproduktion som försvann (storleksordning per år): omkring 20 TWh/år, vilket motsvarar cirka 20 000 000 MWh/år. Exempel: Ringhals uppgav för 2018 att R1 producerade 6 586 GWh och R2 6 739 GWh (tillsammans 13 325 GWh = 13 325 000 MWh). Oskarshamn anger total livstidsproduktion för O1 (109 TWh) och O2 (154 TWh); utslaget per driftår ger en grov årsnivå på ungefär 6 TWh/år tillsammans.

    Möjlig påverkan på elpris (exempel från forskning): Energiforsk har analyserat hösten 2021 och fann att elpriserna i södra Sverige (SE3/SE4) hade kunnat vara cirka 30–50% lägre om mer elproduktion funnits i drift i södra Sverige (med övriga antaganden lika).

  • Klimatradikalt Sverige – när domedagstänkande blir norm

    Klimataktivister som vandaliserar konst, blockerar vägar och saboterar direktsända TV-program frikänns allt oftare av svenska domstolar – med hänvisning till ett påstått klimatnödläge. Samtidigt förstärker medierna en domedagsretorik som normaliserar lagbrott och radikala ideal. Vad händer med ett samhälle när rädsla ersätter förnuft och klimatmålet tillåts stå över rättsstat, ekonomi och verklighet?

    Under de senaste åren har Sverige blivit ett internationellt uppmärksammat exempel på hur klimataktivism, medial alarmism och rättsliga bedömningar allt oftare sammanfaller. Klimataktivister vandaliserar konstverk, blockerar vägar, saboterar direktsända TV-program och stör riksdagens arbete – samtidigt som domstolar återkommande frikänner dem med hänvisning till ett upplevt klimatnödläge. Detta väcker en grundläggande fråga: vad händer med ett samhälle som låter klimatradikala ideal väga tyngre än rättsstatens principer och praktiska verklighetsförutsättningar?

    Eskatologin bakom aktivismen

    Många av dagens klimataktioner präglas av ett tydligt eskatologiskt tänkande – föreställningen om en nära förestående undergång. Retoriken handlar inte längre om gradvisa risker eller långsiktiga anpassningar, utan om total kollaps: massdöd, svält, krig och samhällsupplösning. Psykologisk forskning visar att just denna typ av domedagsföreställningar tenderar att leda till ångest, irrationellt beslutsfattande, radikalisering och social destabilisering.

    I Sverige tar detta sig uttryck i destruktiva aktioner som rättfärdigas med att ”situationen är akut”. När aktivister från nätverket Återställ våtmarker vandaliserade en Monet-målning på Nationalmuseum målades scenarier upp om pandemier som bleka förspel till den annalkande klimatkollapsen. Retoriken var apokalyptisk – och accepterades i stort sett okritiskt i offentligheten.

    Mediernas inramning och normalisering

    Mediernas roll i denna utveckling är central. När SVT rapporterade om Monet-incidenten betonades att tavlan var oskadd, medan museets kostnader ifrågasattes och bagatelliserades. Fokus flyttades från brottets konsekvenser till en indirekt förståelse för aktivisternas motiv. Resultatet blir en medial inramning som i praktiken försvarar handlingar som annars skulle betraktas som allvarliga angrepp på gemensamma kulturvärden.

    Samma mönster återkommer i rättssystemet. Aktivister som blockerade E4:an vid Solna frikändes trots omfattande trafikstörningar och försenad ambulansutryckning. Sabotage mot nöjesprogram som Let’s Dance och Melodifestivalen resulterade i milda påföljder, trots skador för miljontals kronor. Signalvärdet är tydligt: ett upplevt planetärt nödläge legitimerar handlingar som annars hade varit otänkbara.

    Klimatångest som statsfinansierad ideologi

    Parallellt med detta har public service och etablerade medier under lång tid förstärkt en känslomässigt laddad klimatberättelse. Kulturpersonligheter och journalister ges stort utrymme att uttrycka bottenlös förtvivlan över framtiden, ofta utan kritiska följdfrågor. Budskap om skam, rädsla och uppgivenhet har normaliserats, samtidigt som medborgarna fostras till att acceptera allt mer långtgående livsstilsförändringar.

    Kött ska undvikas. Flyg ska skammas. Bilkörning ska bort. Elförbrukning ska anpassas efter vädret. Kärnkraftens avveckling ifrågasätts inte – istället uppmanas människor att inte dammsuga när det är kallt. SVT producerar hyllningsreportage om familjer som lever utan el, rinnande vatten eller kylskåp, och framställer detta som både moraliskt och emotionellt överlägset.

    Gröna fantasier och hårda realiteter

    Problemet är inte att människor engagerar sig i miljöfrågor. Problemet är att de ideal som marknadsförs ofta är praktiskt omöjliga och i vissa fall direkt kontraproduktiva. Om en majoritet av Sveriges hushåll faktiskt levde som de ”förebilder” som lyfts fram i medierna – utan el, med vedeldning och torparliv – skulle resultatet bli ekologisk och ekonomisk kollaps.

    Vedförbrukningen skulle vida överstiga skogens tillväxt. Skogsindustrin skulle slås ut. Luftföroreningarna skulle explodera. Sveriges BNP skulle rasa med upp till 90 procent, vilket i sin tur skulle omöjliggöra sjukvård, skola, räddningstjänst och digital infrastruktur. Ett sådant samhälle vore varken hållbart eller humant.

    När klimatmålet helgar medlen

    Den kanske allvarligaste konsekvensen av klimatradikalismen är dock dess påverkan på rättsstaten. När domstolar börjar väga aktivisters subjektiva övertygelser tyngre än lagens likhet inför alla, urholkas tilliten till rättssystemet. När medier konsekvent försvarar eller relativiserar lagbrott i klimatets namn skapas en moralisk gräddfil för vissa åsikter – och ett farligt prejudikat för framtiden.

    Att vilja minska utsläpp och förbättra miljön är inte detsamma som att acceptera apokalyptiskt tänkande eller samhällsskadlig aktivism. Historiskt har mänskligheten blivit rikare, friskare och mer resurseffektiv över tid – inte genom panik, utan genom innovation, konkurrens och teknisk utveckling.

    En annan väg framåt

    Den som på allvar vill minska utsläpp snabbt bör fokusera på teknisk utveckling, marknadsdriven innovation och global konkurrens – inte på moralistisk disciplinering, symbolhandlingar eller rättslig särbehandling. Avreglering av hållbarhetsmarknader och satsningar på ny energiteknik kan ge verkliga resultat, utan att rasera samhällsstrukturer på vägen.

    Det verkliga hotet mot framtiden är inte klimatengagemang i sig, utan en eskatologisk klimatradikalism som tillåts bli överideologi – med mediernas och domstolarnas goda minne. När rädslan ersätter förnuftet riskerar både samhälle och klimat att bli förlorare.