Stockholm.homes

Etikett: dubbelmoral

  • Anklagelser om dold opinionsbildning skakar Socialdemokraterna.

    Trots hård kritik mot politiska trollfabriker och krav på skärpta regler för anonym påverkan i sociala medier, pekas partiet nu själva ut för att bedriva en omfattande digital kampanj via det egenägda bolaget AIP Media. Granskningar beskriver hur innehåll riktas mot barn och unga utan tydlig avsändare – samtidigt som Socialdemokraterna offentligt varnat för just denna typ av verksamhet. Frågan om politisk transparens och dubbla måttstockar har därmed tagit ny fart i den svenska samhällsdebatten.

    Granskning: Anklagelser om trollfabriker kopplas till Socialdemokraterna

    I ett nyligen publicerat videoklipp lyfter samhällsdebattören Henrik Jönsson kritik mot Socialdemokraterna, som enligt flera medieuppgifter ska ha bedrivit en digital opinionspåverkan via bolaget AIP Media. I videon ifrågasätts partiets tidigare uttalanden om så kallade ”trollfabriker”, och fokus riktas mot huruvida den egna verksamheten följer samma principer som de kritiserat hos politiska motståndare.

    Bakgrunden

    Socialdemokraterna har vid flera tillfällen uttryckt oro över anonyma politiska konton i sociala medier och efterlyst hårdare regler, inklusive ID-krav och digital polisverksamhet. Bland annat har Magdalena Andersson tidigare sagt att partier som driver trollfabriker inte bör delta i regeringsarbete.

    Samtidigt har AIP Media – ett bolag med koppling till Socialdemokraterna – enligt olika granskningar driftat konton i sociala medier som använder politiskt vinklat innehåll. Detta material har framför allt riktats mot yngre målgrupper via plattformar som TikTok och Snapchat.

    Kontroversen kring AIP Media

    Enligt granskningar från bland annat TV4 och uttalanden från politiska motståndare ska innehållet på dessa konton ibland framstå som neutralt, utan tydlig avsändare. Ett exempel som lyfts fram är sajten Politikkollen, som beskrivs som ett politiskt uppslagsverk men där tonfallet uppges vara positivt till Socialdemokraterna och mer kritiskt till regeringens Tidöpartier.

    Socialdemokraterna menar att AIP Media har ett redaktionellt oberoende och att det inte rör sig om trollverksamhet, medan kritiker hävdar att strukturen syftar till att maskera politiskt innehåll. Vissa av kontona ska enligt uppgifter även ha samarbetat med aktörer som publicerat kontroversiellt material – bland annat med anklagelser om antisemitism.

    Frågan om transparens och finansiering

    AIP Media ska enligt uppgifter ha fått omfattande bidragsfinansiering, över 100 miljoner kronor i skattemedel, och samtidigt varit momsbefriat. Kritiker menar att detta kan ses som ett sätt att kringgå regler för politisk annonsering på sociala medier, vilket Socialdemokraterna tidigare velat skärpa.

    Partiet förnekar att man styr innehållet i AIP:s kanaler och hänvisar till redaktionellt oberoende. Enligt företagsregister har dock flera personer med stark koppling till Socialdemokraterna framträdande roller inom bolaget.

    Debatten om dubbelmoral

    I videon som publicerats används detta som exempel på vad som beskrivs som ”dubbla måttstockar” inom svensk politisk och medial debatt. Jönsson menar att högeraktörer som startar nya medieplattformar möts av hård kritik, medan initiativ med vänsterprofil enligt honom ges ett mer välvilligt mottagande från journalistkåren.

    Som illustration jämförs mediehajpen kring Feministiskt initiativ vid starten 2005 och debatten kring den nyligen lanserade högerorienterade medieplattformen ”100%”. Jönsson hävdar att lanseringen av det sistnämnda möttes av starkt kritiska reaktioner från flera etablerade medier, medan liknande vänsterorienterade satsningar välkomnades.

    Frågan om moral och demokratiskt ansvar

    Videons budskap kretsar kring att politiska aktörer bör bedömas efter samma standard, oavsett ideologisk tillhörighet. Flera exempel lyfts fram där beteenden kritiseras hårt när de kopplas till högerpolitik, men accepteras eller tonas ned när de förekommer inom vänstern.

    Jönsson avslutar med en uppmaning till följare att delta i vidare diskussion via sin plattform och att hålla en respektfull ton i kommentarerna, utan personangrepp eller diskriminerande språk.

    Sammanfattning

    ÄmneKritik/Kontrovers
    AIP MediaPåstås bedriva opinionspåverkan riktad mot unga utan tydlig avsändare.
    PolitikkollenHävdas vara vinklat till förmån för Socialdemokraterna.
    TrollfabrikerSocialdemokraterna har kritiserat andra partier, men anklagas nu för liknande metoder själva.
    FinansieringÖver 100 miljoner kronor i bidrag till AIP Media enligt uppgifter.
    MediebevakningKritik mot upplevd ideologisk snedvridning inom journalistiken.

    Nästa steg i debatten

    Frågan om politisk närvaro på sociala medier, transparens och hur medieaktörer bör granska alla politiska initiativ oavsett ideologi väntas fortsatt vara aktuell. Krav på tydlig avsändare och ökad märkning av politiskt innehåll är sannolikt centrala i den fortsatta diskussionen.

    Sosseskandaler vi minns : Geijeraffären och Olof Palmes försvar

    Vad var Geijeraffären?
    En politisk skandal i slutet av 1970-talet som rörde justitieministern Lennart Geijer (S) och uppgifter om att han varit kund hos prostituerade i den så kallade bordellhärvan kring Doris Hopp. Affären kom att handla lika mycket om hur regeringen hanterade uppgifterna som om själva misstankarna.

    När briserade skandalen?
    Den 18 november 1977 publicerade Dagens Nyheter en artikel av Peter Bratt som avslöjade att rikspolischefen Carl Persson i en promemoria till statsminister Olof Palme pekat ut Geijer som en säkerhetsrisk på grund av hans kontakter med en ung prostituerad kvinna.

    Palmes formella roll
    Olof Palme var statsminister när Carl Persson lämnade sina PM om Geijer till regeringen. Promemoriorna varnade för att justitieministern kunde utgöra en säkerhetsrisk, bland annat på grund av kopplingar till kriminella miljöer och misstänkta kontakter med öststatlig underrättelsetjänst.

    Hur försvarade Palme Lennart Geijer?
    Palme gick ut mycket kraftigt till Geijers försvar. I intervjuer kallade han uppgifterna i DN för ”sällsynt skamlig(a) anklagelser” och hävdade att det var osant att rikspolischefen skulle ha utpekat Geijer som säkerhetsrisk. Han förnekade också att han fått någon sådan promemoria.

    Dementin mot Dagens Nyheter
    Regeringen och Geijer beskrev DN:s artikel som grovt förtal. DN backade, publicerade en ursäkt och gick med på att betala 50 000 kronor i skadestånd till Geijer. Vid detta tillfälle framstod Palmes linje – att uppgifterna saknade grund – som den officiella sanningen.

    Senare bedömning
    När tidigare sekretessbelagda dokument senare gjordes offentliga framkom att rikspolischefen mycket riktigt hade skrivit och överlämnat promemorior om Geijer till statsminister Olof Palme. I efterhand har man bedömt att Dagens Nyheter i huvudsak hade rätt vad gäller promemorians existens, även om flera av de konkreta uppgifterna inte kunde bekräftas. Palmes kraftfulla dementi och försvar av Geijer har därför kommit att ses som en central del av hur affären utvecklades efteråt.

    Sosseministern som köpte Barnsex

  • När orden blir vapen: Vänsterns ordkrig i svensk politik

    När regeringsföreträdare beskrev hotfulla propalestinska aktioner som ”antisocialt dominansbeteende” och ”odjur” flyttade vänstern – med delar av public service i släptåg – fokus från övergreppen till orden. I stället för att erkänna problemen stämplas språkbruket som rasistiskt och avhumaniserande, och ordkriget blir ett verktyg för att trycka undan en obekväm verklighet.

    Innehållsförteckning

    En serie ordval från regeringsföreträdare har utlöst en storm i svensk debatt – men inte på grund av våldet som drabbat politiker, utan för att vänstern bestämt sig för att angripa själva språket.

    Civilförsvarsminister Karl-Oskar Bohlin kallade de hotfulla propalestinska demonstranter som förföljde honom för ”antisocialt dominansbeteende”. Statsminister Ulf Kristersson höll med och betonade att beteendet var oacceptabelt i ett civiliserat samhälle. Kort därefter beskrev utrikesminister Maria Malmer Stenergard de aktivister som samlats utanför en judisk skola som ”odjur”.

    Vänsterns ilska över ord – inte handlingar

    Reaktionerna från vänstern lät inte vänta på sig. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson hävdade att Stenergards ord riktades mot judar, trots att det uttryckligen handlade om de aktivister som skrämde barn utanför skolan. Vänstermedier hakade på och kallade språkbruket rasistiskt, djuriskt och oacceptabelt.

    Men vad de undvek att tala om var själva kärnan: att politiker och barn hotas, att judar i Sverige inte längre känner sig trygga. Istället riktades hela fokus mot orden – som om verkligheten kunde trollas bort bara man angriper den som beskriver den.

    Mediernas roll i ordkriget

    Etablerade medier, särskilt public service, har gång på gång agerat språkrör för denna vänsterlogik. När Hamas statistik över döda i Gaza ifrågasatts internationellt fortsätter SVT och Sveriges Radio att presentera siffrorna som fakta. När frilansjournalister med tydlig propalestinsk aktivism avslöjats, har SR försvarat dem som ”oberoende röster”.

    Samtidigt har samma redaktioner riktat udden mot svenska ministrar som burit en Davidsstjärna – men inte haft några invändningar när en vänsterpolitiker trotsat riksdagens regler och burit Palestinasjal i kammaren.

    Ord som maktmedel

    Historien är full av exempel på hur makthavare försökt kontrollera verkligheten genom att styra språket. I dag är det vänstern som med hjälp av aktivistiska medier bestämmer vilka ord som är tillåtna och vilka som ska smutskastas. ”No-go-zoner”, ”klaner” eller ”antisocialt dominansbeteende” blir omedelbart fördömda – inte för att de är osanna, utan för att de blottlägger problem som vänstern inte vill kännas vid.

    En farlig tryckkokare

    Konsekvensen blir en offentlighet där det är farligare att välja fel ord än att hota en politiker. När medier och vänsterpolitiker systematiskt förvränger verkligheten och stämplar alla som lyfter obekväma sanningar som rasister eller alarmister, skapas en tryckkokare i samhället.

    När människor till slut inser att de blivit manipulerade, riskerar reaktionen att bli så kraftfull att det skadar själva demokratin.

    Startsida

  • Hyckleri när C-politiker attackerar vanliga hyresgäster

    Varför vågar Centerpartiet aldrig stå upp mot de starka – men alltid ge sig på de svaga? När en sovjetisk ubåt stod grundstött på svenskt territorium saknade partiets statsminister mod att agera. Nu, i Upplands Väsby, riktar Centerpartiet sin ilska mot vanliga hyresgäster i stället för mot de verkliga makthavarna. Det är feghet, dubbelmoral och hyckleri i sin renaste form.

    Innehållsförteckning

    Centerpartiets hyckleri: Fega mot stormakter – hårda mot vanliga hyresgäster

    Upplands Väsby kommun äger nio bostadsfastigheter som under lång tid hyrts ut till privatpersoner. Några med låga hyror, andra med högre – men gemensamt är att vanliga människor bott där i årtionden. Nu pekas de plötsligt ut som ett ”problem” av Centerpartiets gruppledare Vuksan Rovčanin.

    Att sparka på vanliga människor

    Rovčanin påstår att hyresgästerna ”fått förmåner på bekostnad av alla andra Väsbybor”. Men sanningen är att dessa människor inte gjort något fel – de har bara bott i kommunens fastigheter, ofta i decennier. Det är kommunen som misskött kontrakt, hyror och indexeringar. Ändå väljer Centerpartiet att sparka nedåt, mot vanliga hyresgäster som ofta kämpar med vardagsekonomin.

    Fega i de stora frågorna

    Kontrasten är talande. När Centerpartiet en gång hade statsministerposten, mitt under kalla kriget, stod en sovjetisk ubåt grundstött på svenskt territorium. Där och då hade en statsminister med ryggrad och verklig beslutsamhet beordrat stormning, beslagtagit ubåten och visat Moskva att Sverige inte låter sig trampas på. Men det hände inte.

    Varför? För att Centerpartiets ledning inte vågade. Fega ynkryggar i stället för ledare. Man vek sig för stormakten och satte Sveriges suveränitet på spel.

    Starka mot svaga, svaga mot starka

    Det är samma mönster nu som då. Centerpartiets politiker har alltid svårt att stå upp mot verkliga maktintressen – mot banker, storbolag och främmande makt – men de är alltid redo att ge sig på de som har minst makt: vanliga människor, hyresgäster, småfolk.

    När Rovčanin nu kräver att kommunens fastigheter snabbt ska säljas är det uppenbart vem som gynnas: välbärgade spekulanter, inte Väsbyborna.

    Slutsats

    Centerpartiets historia visar ett parti som gång på gång fegar ur när Sverige verkligen behöver styrka och mod. Samtidigt används den lilla kraft man har till att slå nedåt, på vanligt folk. Att kalla det hyckleri räcker knappt – det är ett svek.

  • Levande stad eller stökig stad? Rekord i serveringstillstånd och skandaler skakar Stadshuset

    Stockholm slår rekord i alkoholtillstånd – samtidigt som gårdsförsäljning förbjuds på söndagar i staden men tillåts i grannkommuner som Nacka. Medan S och MP talar om en ”levande stad” växer fyllan, ordningsproblemen och skandalerna som skakar Stadshuset.

    Antalet serveringstillstånd i Stockholms stad har ökat med 40 procent sedan 2022 – motsvarande 1 139 fler tillstånd, varav ungefär hälften gäller uteserveringar.

    Socialborgarrådet Alexander Ojanne (S) beskriver utvecklingen som en framgång och konstaterar stolt att det är det högsta antalet tillstånd någonsin. Trafikborgarrådet Lars Strömgren (MP) menar att stadens satsningar på sommartorg och gågator bidragit till ännu fler uteserveringar.

    Fler krogar – fler ordningsproblem
    Men verkligheten är att fler tillstånd också innebär fler berusade människor, fler polisinsatser och ökade problem för tryggheten i staden. Marknaden är redan mättad, vilket gör att vissa krögare pressas till överservering för att överleva. Resultatet blir en hårdare alkoholkultur och en stökigare stadsmiljö.

    Dubbelmoral i alkoholpolitiken
    Här blir politikernas dubbelmoral tydlig. Gårdsförsäljning av småskaliga producenter är hårt reglerad i Stockholms stad – inga söndagsöppna gårdsbutiker tillåts. Samtidigt kan en granne i Nacka gå till en gårdsförsäljning på en söndag utan problem.

    Men i Stockholms innerstad är det fritt fram för tusentals serveringstillstånd till barer och restauranger, där alkoholen flödar betydligt mer än på någon liten gårdsbutik.

    Skandaler skakar Miljöpartiet
    Samtidigt skakas Miljöpartiet av allvarliga skandaler. Dagens Nyheter har rapporterat om ett 20-tal partimedlemmar som vittnat om hur en högt uppsatt MP-politiker under många år utsatt kvinnor för sexuella närmanden och trakasserier. En kvinna berättade dessutom hur politikern vid en lunch stoppade sin tunga i munnen på hennes fem månader gamla bebis – något hon polisanmälde 2022.

    Mannen själv förnekar alla anklagelser och har i sin tur polisanmält för grovt förtal. Men uppgifterna har legat kända inom partiet i minst tio år, enligt DN:s källor, utan att ledningen agerat förrän pressen blivit för hård.

    Historien upprepar sig
    De höga berusningsnivåerna i staden påminner om varför Sverige en gång i tiden införde motboken – ransoneringssystemet som skulle dämpa alkoholproblemen och återställa ordningen i samhället.

    När S och MP i dag pratar om en ”levande stad” men samtidigt blundar för fylla, hotfull stämning, ökade ordningsproblem – och dessutom sitter fast i interna skandaler som undergräver deras trovärdighet – väcks frågan: är vi på väg mot en situation där historien upprepar sig och nya restriktioner blir nödvändiga för att stävja problemen?

  • Miljöpartiets dubbelmoral: kräver avgångar men sopar sina egna skandaler under mattan

    Miljöpartiet kräver att Jessica Stegrud lämnar riksdagen – men blundar samtidigt för sina egna skandaler och misslyckanden. När Stegrud filmade för att skydda sig själv i en hotfull situation gör MP det till en politisk attack, samtidigt som partiet själva har en historia av korruption, hyckleri och havererad kollektivtrafik i Stockholm.

    En MP politiker i arbete.

    När Sverigedemokraternas Jessica Stegrud i somras hamnade i en hotfull situation på Centralstationen gjorde hon det enda rimliga – hon tog upp mobilen och filmade. Två okända män uppträdde aggressivt, kallade hennes medpassagerare för ”nazist” och skrek åt honom att ta livet av sig. När ordningsvakter kom till platsen lugnade situationen ner sig.

    Ändå försöker Miljöpartiet göra detta till en politisk attack. Språkröret Amanda Lind har krävt Stegruds avgång och beskriver det som ”otänkbart” att hon sitter kvar i riksdagen. Men det verkligt otänkbara är Miljöpartiets eget beteende – ett parti som gång på gång visat prov på både dubbelmoral och interna skandaler.

    Ett parti med egna skandaler i bagaget

    Att Miljöpartiet pekar finger åt andra är inget nytt. Men tittar vi bakåt ser vi en rad händelser som avslöjar en obehaglig kultur inom partiet:

    • Kaplan-skandalen: Mehmet Kaplan, tidigare bostadsminister från MP, tvingades avgå efter kopplingar till islamistiska organisationer och uppmärksammade uttalanden om Turkiet och Israel.
    • Romsons hyckleri: Åsa Romson, språkrör och vice statsminister, målade sin båt med förbjuden giftfärg – samtidigt som hon kritiserade andra för miljöbrott. Hon kallade dessutom 9/11-terrorattackerna för ”olyckor”.
    • Intern toppstyrning och vänskapskorruption: Miljöpartiet har återkommande kritiserats för att kringgå interna processer, tillsätta lojala företrädare och driva igenom beslut där de själva haft intressen.
    • Lokala skandaler: I flera kommuner har MP-politiker ertappats med vänskapskorruption, jäv och missbruk av sina positioner. Man bruka kalla MP politiker för maffians kreature i folkmun

    Misslyckandet i kollektivtrafiken

    Utöver skandalerna har Miljöpartiet också visat prov på ren inkompetens i praktisk politik. Ett tydligt exempel är deras hantering av kollektivtrafiken i Stockholm.

    Trots höga löften om satsningar på hållbarhet, fler bussar och förbättrade resmöjligheter har verkligheten blivit den motsatta:

    • Kraftiga förseningar i tunnelbanan.
    • Neddragningar på busslinjer som drabbar ytterområden.
    • Höjda biljettpriser för resenärerna.
    • Dyra symbolprojekt utan praktisk nytta för pendlarna.

    För ett parti som säger sig värna miljön och klimatet är det ett monumentalt misslyckande. Att fler stockholmare nu väljer bilen framför kollektivtrafiken är ett direkt resultat av Miljöpartiets politik.

    Hyckleri istället för självrannsakan

    När Amanda Lind talar om moral och förtroende blir det svårt att ta på allvar. Hur kan ett parti som gång på gång blundat för egna skandaler – och dessutom misslyckats så kapitalt med något så grundläggande som kollektivtrafiken i huvudstaden – tro att de kan kräva avgångar från andra?

    Jessica Stegrud filmade för att skydda sig själv. Hon var i en hotfull situation. Att göra det till en politisk affär är både ohederligt och cyniskt.

    Den riktiga frågan

    Det är dags att vända på perspektivet: borde verkligen Jessica Stegrud avgå – eller borde Miljöpartiet rannsaka sig själva?

    Sanningen är att Miljöpartiet gång på gång tappat förtroende i väljarleden. De står för hyckleri, dubbelmoral och misslyckanden i både rikspolitiken och i kommunerna. Att de nu försöker rikta ljuset mot en SD-ledamot är bara ett sätt att fly undan sina egna problem.

    Det är inte Stegrud som borde stå till svars. Det är Miljöpartiet.

  • Woke – från Frankfurtskolan till reklamfiaskon: när ideologin kör över verkligheten

    Innehållsförteckning

    En jeansreklam med Hollywoodstjärnan Sydney Sweeney pekades nyligen ut som fascistisk och till och med nazistisk av amerikanska vänsterdebattörer. Bakom attackerna ligger inte en oro för byxor – utan en ideologisk kamp om vem som får kontrollera samhällets normer.

    När marknadsföring, film och politik kidnappas av ideologi blir resultatet ofta detsamma: ekonomiska fiaskon, politisk dubbelmoral – och i värsta fall livsfarliga konsekvenser för de mest utsatta.

    Ideologins rötter: en hundraårig strategi

    Woke-kulturens rötter går tillbaka till Frankfurtskolan i början av 1900-talet. Där drogs slutsatsen att samhällets makt inte bara låg i politik och ekonomi, utan i kulturens värderingar. Skolor, kyrkor, medier och populärkultur blev verktyg för att förändra västvärldens normer i socialistisk riktning.

    När idéerna spreds till amerikanska universitet omvandlades de till det vi i dag kallar kritisk teori. Den bärs nu fram av aktivister, forskare och kulturproducenter – från Hollywood till svenska debattredaktioner.

    Reklam som ideologiskt slagfält

    Sydney Sweeney-reklamen är bara ett av flera exempel där reklamen kidnappats av ideologi.

    • Disney gjorde Snövit till feministisk ikon. Resultatet: miljardfiasko och tomma biosalonger.
    • Bud Light anlitade en transaktivist för att signalera inkludering. Följden: bojkotter, kollapsande försäljning och miljardförluster.
    • Jaguar slängde ut sin ikoniska jaguar och lanserade en identitetspolitisk kampanj på en rosa planet. Reaktionen: massivt raseri och ett PR-haveri.

    Gemensamt: publiken uppfattade inte kampanjerna som inkluderande, utan som klumpiga försök till indoktrinering. När företag sätter ideologiska pekpinnar framför berättelser och produkter straffas de – skoningslöst – av marknaden.

    Lyxåsikternas dubbelmoral

    Trots upprepade fiaskon fortsätter politiker och opinionsbildare att driva på samma linje. Kritiker beskriver det som lyxåsikter – ståndpunkter som signalerar moralisk överlägsenhet, men som alltid drabbar någon annan i praktiken.

    • Flygskam: Magdalena Andersson manade svenskarna att ta tåget – men flög själv.
    • Vindkraft: 80 procent är positiva – men protesterna exploderar så fort turbinerna planeras nära det egna hemmet.
    • Migration: en majoritet stödde generös invandring – men när frågan gällde att själva ta emot en flykting i hemmet var det tyst.

    Svenska kyrkans beslut att ringa klockorna för Gaza är ännu ett exempel: hög moral på avstånd, utan risk för egna konsekvenser. Symbolpolitik på andras bekostnad.

    När idealen blir farliga

    Problemet är att lyxåsikterna inte alltid stannar vid symboler – ibland får de livshotande följder.

    • Könsbekräftande vård: Minderåriga skickades på irreversibla behandlingar i ideologins namn. Resultatet blev unga patienter med permanenta skador.
    • Gängkriminalitet: Politiker och journalister hävdade länge att skjutningar var en “överdrift”. Jan Guillou skrev att hala badkar var farligare än beväpnade tonårsgäng. Samtidigt exploderade sprängdåd – i förorter, inte i deras egna villaområden.
    • Hedersmord och massövergrepp: Statsråd vägrade erkänna hedersvåld av ideologiska skäl. Polisen teg om sexuella övergrepp på festivaler för att inte “spela SD i händerna”. Resultatet: unga kvinnor offrades för att skydda en politisk berättelse.

    Här blir den kritiska teorins verkliga pris synligt: när politiska ideal väger tyngre än människors säkerhet.

    Marknaden – den sista spärren

    Men där politiker och kulturproducenter kan ignorera verkligheten, sätter marknaden en gräns. Disney, Bud Light och Jaguar visar att publiken inte accepterar att bli uppfostrad.

    Konsumenter röstar inte i seminarier – de röstar med plånboken. Och den rösten är skoningslös.

    Det är därför rykten nu säger att Bud Light vill rädda sitt varumärke genom att återgå till klassisk reklam – och åter sätta Sydney Sweeney i centrum. Ironin är total: samma symbol som attackerades som nazistisk kan bli bryggeriets sista chans till överlevnad.

    Slutsats: en kulturkamp med högt pris

    Den så kallade woke-kulturen framstår allt tydligare som en hundraårig strategi för normförändring. Men i mötet med verkligheten har den visat sig bära på en farlig dubbelmoral: symboliska ställningstaganden som kostar andra människor deras trygghet, deras försörjning – ibland deras liv.

    Och när marknaden till slut slår tillbaka står ideologerna handfallna. För i kontrast till politikens symbolspel är marknaden obeveklig: en dålig film floppar, en förlorad kund bojkottar, en sviken publik vänder ryggen.

    Det avslöjar en obekväm sanning: woke-kulturens största fiende är inte dess kritiker – utan verkligheten själv.

    Startsida

  • S-politiker driver tvångsblandning av villaområden – men själv bor hon i dansk idyll

    Innehållsförteckning

    Hur ett villaområde ser ut idag i Bromma: tryggt, säkert och homogent.

    Socialdemokraternas och Hyresgästföreningens visionsbild av hur ett framtida villaområde i Bromma kan se ut, när man blandar in mångkulturen. Att bära tung skyddsväst kommer bli det nya svarta.

    Hyresgästföreningen vill bygga 600 000 hyresrätter på villatomter

    I slutet av maj presenterade Hyresgästföreningen, nära lierad med Socialdemokraterna, rapporten ”Sveriges bästa villaområden”. Förslaget är kontroversiellt: nära 600 000 hyresrätter ska byggas i landets mest attraktiva villaområden. Djursholm i Stockholm, Långedrag i Göteborg och Bellevue i Malmö pekas ut som exempel.

    Planen är radikal. Varje villatomt ska kunna styckas och ge plats åt hyreshus, vilket i praktiken innebär att villaägare riskerar att få hyreshus på granntomten – oavsett vad de tycker.

    Hyresgästföreningen framhåller klimatnytta, integration och ”ökad social dynamik”. Men kritiker varnar för tvångspolitik som slår direkt mot de som arbetat hårt för att köpa ett hus i dessa områden.

    Socialdemokraternas nya linje: integration med piska

    Bara en vecka senare höll Socialdemokraterna kongress och antog ett nytt partiprogram med fokus på ”att bryta segregationen”. Budskapet är tydligt: samhällsplanering ska användas för att blanda befolkningen.

    Det handlar inte om frivillighet. I partiprogrammet talas om att använda både morot och piska. Invandrare ska flyttas in i svenskdominerade villaområden, medan de som inte vill bo ”blandat” riskerar indragna socialbidrag. Samtidigt har villaägare som får sina tomter styckade inget att säga till om.

    Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar försvarar linjen och kallar den för ”en helomvändning” av bostadspolitiken – en kursändring som enligt kritikerna närmast kan beskrivas som tvångsblandning på bostadsmarknaden.

    Dubbelmoral: Redar kräver förändring i Sverige – bor i villa i Köpenhamn

    Samtidigt som Redar tar på sig rollen som frontfigur för den nya politiken, publicerar hon bilder på sociala medier där hon själv sitter i en villaträdgård och njuter av sommaren. Men idyllen ligger inte i Sverige – utan i Köpenhamn.

    Tillsammans med sin sambo, den danske politikern och spindoktorn Uffe Tang, bor hon i ett attraktivt område i Danmarks huvudstad. Där riskerar hon inte att få villatomten tvångsavstyckad eller ett hyreshus på granntomten.

    För svenska villaägare väntar en helt annan verklighet. Det Socialdemokraterna vill pracka på andra lever deras egna toppar tryggt utan.

    Oklart om Redar ens är folkbokförd i Sverige

    Frågetecknen kring Redars boendesituation blir allt fler. Hon har bott i Danmark i många år men sitter ändå i Sveriges riksdag. Hon har dessutom skyddade personuppgifter, vilket gör det oklart om hon över huvud taget är folkbokförd i Sverige. Skatteverket vägrar kommentera.

    En politik för andra – aldrig för sig själva

    Historien om Lawen Redar är talande för Socialdemokraternas nya bostadspolitik. Vanliga villaägare ska tvingas acceptera radikala ingrepp i sina bostadsområden. Men politikerna själva bor tryggt i sina egna villor, utom räckhåll för den verklighet de skapar åt andra.

    Faktaruta: Tvångsförflyttningar och egendomsindragningar som Socialdemokraterna och Hyresgästföreningen har som förebild

    • Sovjetunionen (Stalin-eran, 1930–50-tal)
      Miljontals bönder fördrevs under tvångskollektiviseringen. Kulaker (självägande bönder) fick sin egendom indragen och många deporterades till Gulag-läger.
    • Kina (Mao Zedong, 1950–70-tal)
      Under ”Stora språnget framåt” tvångskollektiviserades jordbruket; familjer förlorade jord, boskap och hus och förflyttades till folkkommuner. Under ”Kulturrevolutionen” konfiskerades privat egendom från påstådda ”klassfiender”.
    • Kambodja (Khmer Rouge, 1975–79)
      Stadsbefolkning, särskilt i Phnom Penh, tvångsförflyttades till landsbygden för arbete i jordbrukskollektiv. All privat egendom förstatligades.
    • Östtyskland (DDR, 1950–80-tal)
      Jordbrukare och företagare pressades eller tvingades in i statliga kollektiv (LPG). ”Grenzgebietspolitik” ledde till tvångsförflyttningar av människor nära gränsen mot Västtyskland.

    Denna sammanställning är avsedd som neutral, faktabaserad information.