När regeringsföreträdare beskrev hotfulla propalestinska aktioner som ”antisocialt dominansbeteende” och ”odjur” flyttade vänstern – med delar av public service i släptåg – fokus från övergreppen till orden. I stället för att erkänna problemen stämplas språkbruket som rasistiskt och avhumaniserande, och ordkriget blir ett verktyg för att trycka undan en obekväm verklighet.
En serie ordval från regeringsföreträdare har utlöst en storm i svensk debatt – men inte på grund av våldet som drabbat politiker, utan för att vänstern bestämt sig för att angripa själva språket.
Civilförsvarsminister Karl-Oskar Bohlin kallade de hotfulla propalestinska demonstranter som förföljde honom för ”antisocialt dominansbeteende”. Statsminister Ulf Kristersson höll med och betonade att beteendet var oacceptabelt i ett civiliserat samhälle. Kort därefter beskrev utrikesminister Maria Malmer Stenergard de aktivister som samlats utanför en judisk skola som ”odjur”.
Vänsterns ilska över ord – inte handlingar
Reaktionerna från vänstern lät inte vänta på sig. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson hävdade att Stenergards ord riktades mot judar, trots att det uttryckligen handlade om de aktivister som skrämde barn utanför skolan. Vänstermedier hakade på och kallade språkbruket rasistiskt, djuriskt och oacceptabelt.
Men vad de undvek att tala om var själva kärnan: att politiker och barn hotas, att judar i Sverige inte längre känner sig trygga. Istället riktades hela fokus mot orden – som om verkligheten kunde trollas bort bara man angriper den som beskriver den.
Mediernas roll i ordkriget
Etablerade medier, särskilt public service, har gång på gång agerat språkrör för denna vänsterlogik. När Hamas statistik över döda i Gaza ifrågasatts internationellt fortsätter SVT och Sveriges Radio att presentera siffrorna som fakta. När frilansjournalister med tydlig propalestinsk aktivism avslöjats, har SR försvarat dem som ”oberoende röster”.
Samtidigt har samma redaktioner riktat udden mot svenska ministrar som burit en Davidsstjärna – men inte haft några invändningar när en vänsterpolitiker trotsat riksdagens regler och burit Palestinasjal i kammaren.
Ord som maktmedel
Historien är full av exempel på hur makthavare försökt kontrollera verkligheten genom att styra språket. I dag är det vänstern som med hjälp av aktivistiska medier bestämmer vilka ord som är tillåtna och vilka som ska smutskastas. ”No-go-zoner”, ”klaner” eller ”antisocialt dominansbeteende” blir omedelbart fördömda – inte för att de är osanna, utan för att de blottlägger problem som vänstern inte vill kännas vid.
En farlig tryckkokare
Konsekvensen blir en offentlighet där det är farligare att välja fel ord än att hota en politiker. När medier och vänsterpolitiker systematiskt förvränger verkligheten och stämplar alla som lyfter obekväma sanningar som rasister eller alarmister, skapas en tryckkokare i samhället.
När människor till slut inser att de blivit manipulerade, riskerar reaktionen att bli så kraftfull att det skadar själva demokratin.
Varför vågar Centerpartiet aldrig stå upp mot de starka – men alltid ge sig på de svaga? När en sovjetisk ubåt stod grundstött på svenskt territorium saknade partiets statsminister mod att agera. Nu, i Upplands Väsby, riktar Centerpartiet sin ilska mot vanliga hyresgäster i stället för mot de verkliga makthavarna. Det är feghet, dubbelmoral och hyckleri i sin renaste form.
Centerpartiets hyckleri: Fega mot stormakter – hårda mot vanliga hyresgäster
Upplands Väsby kommun äger nio bostadsfastigheter som under lång tid hyrts ut till privatpersoner. Några med låga hyror, andra med högre – men gemensamt är att vanliga människor bott där i årtionden. Nu pekas de plötsligt ut som ett ”problem” av Centerpartiets gruppledare Vuksan Rovčanin.
Att sparka på vanliga människor
Rovčanin påstår att hyresgästerna ”fått förmåner på bekostnad av alla andra Väsbybor”. Men sanningen är att dessa människor inte gjort något fel – de har bara bott i kommunens fastigheter, ofta i decennier. Det är kommunen som misskött kontrakt, hyror och indexeringar. Ändå väljer Centerpartiet att sparka nedåt, mot vanliga hyresgäster som ofta kämpar med vardagsekonomin.
Fega i de stora frågorna
Kontrasten är talande. När Centerpartiet en gång hade statsministerposten, mitt under kalla kriget, stod en sovjetisk ubåt grundstött på svenskt territorium. Där och då hade en statsminister med ryggrad och verklig beslutsamhet beordrat stormning, beslagtagit ubåten och visat Moskva att Sverige inte låter sig trampas på. Men det hände inte.
Varför? För att Centerpartiets ledning inte vågade. Fega ynkryggar i stället för ledare. Man vek sig för stormakten och satte Sveriges suveränitet på spel.
Starka mot svaga, svaga mot starka
Det är samma mönster nu som då. Centerpartiets politiker har alltid svårt att stå upp mot verkliga maktintressen – mot banker, storbolag och främmande makt – men de är alltid redo att ge sig på de som har minst makt: vanliga människor, hyresgäster, småfolk.
När Rovčanin nu kräver att kommunens fastigheter snabbt ska säljas är det uppenbart vem som gynnas: välbärgade spekulanter, inte Väsbyborna.
Slutsats
Centerpartiets historia visar ett parti som gång på gång fegar ur när Sverige verkligen behöver styrka och mod. Samtidigt används den lilla kraft man har till att slå nedåt, på vanligt folk. Att kalla det hyckleri räcker knappt – det är ett svek.
Stockholm slår rekord i alkoholtillstånd – samtidigt som gårdsförsäljning förbjuds på söndagar i staden men tillåts i grannkommuner som Nacka. Medan S och MP talar om en ”levande stad” växer fyllan, ordningsproblemen och skandalerna som skakar Stadshuset.
Antalet serveringstillstånd i Stockholms stad har ökat med 40 procent sedan 2022 – motsvarande 1 139 fler tillstånd, varav ungefär hälften gäller uteserveringar.
Socialborgarrådet Alexander Ojanne (S) beskriver utvecklingen som en framgång och konstaterar stolt att det är det högsta antalet tillstånd någonsin. Trafikborgarrådet Lars Strömgren (MP) menar att stadens satsningar på sommartorg och gågator bidragit till ännu fler uteserveringar.
Fler krogar – fler ordningsproblem Men verkligheten är att fler tillstånd också innebär fler berusade människor, fler polisinsatser och ökade problem för tryggheten i staden. Marknaden är redan mättad, vilket gör att vissa krögare pressas till överservering för att överleva. Resultatet blir en hårdare alkoholkultur och en stökigare stadsmiljö.
Dubbelmoral i alkoholpolitiken Här blir politikernas dubbelmoral tydlig. Gårdsförsäljning av småskaliga producenter är hårt reglerad i Stockholms stad – inga söndagsöppna gårdsbutiker tillåts. Samtidigt kan en granne i Nacka gå till en gårdsförsäljning på en söndag utan problem.
Men i Stockholms innerstad är det fritt fram för tusentals serveringstillstånd till barer och restauranger, där alkoholen flödar betydligt mer än på någon liten gårdsbutik.
Skandaler skakar Miljöpartiet Samtidigt skakas Miljöpartiet av allvarliga skandaler. Dagens Nyheter har rapporterat om ett 20-tal partimedlemmar som vittnat om hur en högt uppsatt MP-politiker under många år utsatt kvinnor för sexuella närmanden och trakasserier. En kvinna berättade dessutom hur politikern vid en lunch stoppade sin tunga i munnen på hennes fem månader gamla bebis – något hon polisanmälde 2022.
Mannen själv förnekar alla anklagelser och har i sin tur polisanmält för grovt förtal. Men uppgifterna har legat kända inom partiet i minst tio år, enligt DN:s källor, utan att ledningen agerat förrän pressen blivit för hård.
Historien upprepar sig De höga berusningsnivåerna i staden påminner om varför Sverige en gång i tiden införde motboken – ransoneringssystemet som skulle dämpa alkoholproblemen och återställa ordningen i samhället.
När S och MP i dag pratar om en ”levande stad” men samtidigt blundar för fylla, hotfull stämning, ökade ordningsproblem – och dessutom sitter fast i interna skandaler som undergräver deras trovärdighet – väcks frågan: är vi på väg mot en situation där historien upprepar sig och nya restriktioner blir nödvändiga för att stävja problemen?
Miljöpartiet kräver att Jessica Stegrud lämnar riksdagen – men blundar samtidigt för sina egna skandaler och misslyckanden. När Stegrud filmade för att skydda sig själv i en hotfull situation gör MP det till en politisk attack, samtidigt som partiet själva har en historia av korruption, hyckleri och havererad kollektivtrafik i Stockholm.
En MP politiker i arbete.
När Sverigedemokraternas Jessica Stegrud i somras hamnade i en hotfull situation på Centralstationen gjorde hon det enda rimliga – hon tog upp mobilen och filmade. Två okända män uppträdde aggressivt, kallade hennes medpassagerare för ”nazist” och skrek åt honom att ta livet av sig. När ordningsvakter kom till platsen lugnade situationen ner sig.
Ändå försöker Miljöpartiet göra detta till en politisk attack. Språkröret Amanda Lind har krävt Stegruds avgång och beskriver det som ”otänkbart” att hon sitter kvar i riksdagen. Men det verkligt otänkbara är Miljöpartiets eget beteende – ett parti som gång på gång visat prov på både dubbelmoral och interna skandaler.
Ett parti med egna skandaler i bagaget
Att Miljöpartiet pekar finger åt andra är inget nytt. Men tittar vi bakåt ser vi en rad händelser som avslöjar en obehaglig kultur inom partiet:
Kaplan-skandalen: Mehmet Kaplan, tidigare bostadsminister från MP, tvingades avgå efter kopplingar till islamistiska organisationer och uppmärksammade uttalanden om Turkiet och Israel.
Romsons hyckleri: Åsa Romson, språkrör och vice statsminister, målade sin båt med förbjuden giftfärg – samtidigt som hon kritiserade andra för miljöbrott. Hon kallade dessutom 9/11-terrorattackerna för ”olyckor”.
Intern toppstyrning och vänskapskorruption: Miljöpartiet har återkommande kritiserats för att kringgå interna processer, tillsätta lojala företrädare och driva igenom beslut där de själva haft intressen.
Lokala skandaler: I flera kommuner har MP-politiker ertappats med vänskapskorruption, jäv och missbruk av sina positioner. Man bruka kalla MP politiker för maffians kreature i folkmun
Misslyckandet i kollektivtrafiken
Utöver skandalerna har Miljöpartiet också visat prov på ren inkompetens i praktisk politik. Ett tydligt exempel är deras hantering av kollektivtrafiken i Stockholm.
Trots höga löften om satsningar på hållbarhet, fler bussar och förbättrade resmöjligheter har verkligheten blivit den motsatta:
Kraftiga förseningar i tunnelbanan.
Neddragningar på busslinjer som drabbar ytterområden.
Höjda biljettpriser för resenärerna.
Dyra symbolprojekt utan praktisk nytta för pendlarna.
För ett parti som säger sig värna miljön och klimatet är det ett monumentalt misslyckande. Att fler stockholmare nu väljer bilen framför kollektivtrafiken är ett direkt resultat av Miljöpartiets politik.
Hyckleri istället för självrannsakan
När Amanda Lind talar om moral och förtroende blir det svårt att ta på allvar. Hur kan ett parti som gång på gång blundat för egna skandaler – och dessutom misslyckats så kapitalt med något så grundläggande som kollektivtrafiken i huvudstaden – tro att de kan kräva avgångar från andra?
Jessica Stegrud filmade för att skydda sig själv. Hon var i en hotfull situation. Att göra det till en politisk affär är både ohederligt och cyniskt.
Den riktiga frågan
Det är dags att vända på perspektivet: borde verkligen Jessica Stegrud avgå – eller borde Miljöpartiet rannsaka sig själva?
Sanningen är att Miljöpartiet gång på gång tappat förtroende i väljarleden. De står för hyckleri, dubbelmoral och misslyckanden i både rikspolitiken och i kommunerna. Att de nu försöker rikta ljuset mot en SD-ledamot är bara ett sätt att fly undan sina egna problem.
Det är inte Stegrud som borde stå till svars. Det är Miljöpartiet.
En jeansreklam med Hollywoodstjärnan Sydney Sweeney pekades nyligen ut som fascistisk och till och med nazistisk av amerikanska vänsterdebattörer. Bakom attackerna ligger inte en oro för byxor – utan en ideologisk kamp om vem som får kontrollera samhällets normer.
När marknadsföring, film och politik kidnappas av ideologi blir resultatet ofta detsamma: ekonomiska fiaskon, politisk dubbelmoral – och i värsta fall livsfarliga konsekvenser för de mest utsatta.
Ideologins rötter: en hundraårig strategi
Woke-kulturens rötter går tillbaka till Frankfurtskolan i början av 1900-talet. Där drogs slutsatsen att samhällets makt inte bara låg i politik och ekonomi, utan i kulturens värderingar. Skolor, kyrkor, medier och populärkultur blev verktyg för att förändra västvärldens normer i socialistisk riktning.
När idéerna spreds till amerikanska universitet omvandlades de till det vi i dag kallar kritisk teori. Den bärs nu fram av aktivister, forskare och kulturproducenter – från Hollywood till svenska debattredaktioner.
Reklam som ideologiskt slagfält
Sydney Sweeney-reklamen är bara ett av flera exempel där reklamen kidnappats av ideologi.
Disney gjorde Snövit till feministisk ikon. Resultatet: miljardfiasko och tomma biosalonger.
Bud Light anlitade en transaktivist för att signalera inkludering. Följden: bojkotter, kollapsande försäljning och miljardförluster.
Jaguar slängde ut sin ikoniska jaguar och lanserade en identitetspolitisk kampanj på en rosa planet. Reaktionen: massivt raseri och ett PR-haveri.
Gemensamt: publiken uppfattade inte kampanjerna som inkluderande, utan som klumpiga försök till indoktrinering. När företag sätter ideologiska pekpinnar framför berättelser och produkter straffas de – skoningslöst – av marknaden.
Lyxåsikternas dubbelmoral
Trots upprepade fiaskon fortsätter politiker och opinionsbildare att driva på samma linje. Kritiker beskriver det som lyxåsikter – ståndpunkter som signalerar moralisk överlägsenhet, men som alltid drabbar någon annan i praktiken.
Flygskam: Magdalena Andersson manade svenskarna att ta tåget – men flög själv.
Vindkraft: 80 procent är positiva – men protesterna exploderar så fort turbinerna planeras nära det egna hemmet.
Migration: en majoritet stödde generös invandring – men när frågan gällde att själva ta emot en flykting i hemmet var det tyst.
Svenska kyrkans beslut att ringa klockorna för Gaza är ännu ett exempel: hög moral på avstånd, utan risk för egna konsekvenser. Symbolpolitik på andras bekostnad.
När idealen blir farliga
Problemet är att lyxåsikterna inte alltid stannar vid symboler – ibland får de livshotande följder.
Könsbekräftande vård: Minderåriga skickades på irreversibla behandlingar i ideologins namn. Resultatet blev unga patienter med permanenta skador.
Gängkriminalitet: Politiker och journalister hävdade länge att skjutningar var en “överdrift”. Jan Guillou skrev att hala badkar var farligare än beväpnade tonårsgäng. Samtidigt exploderade sprängdåd – i förorter, inte i deras egna villaområden.
Hedersmord och massövergrepp: Statsråd vägrade erkänna hedersvåld av ideologiska skäl. Polisen teg om sexuella övergrepp på festivaler för att inte “spela SD i händerna”. Resultatet: unga kvinnor offrades för att skydda en politisk berättelse.
Här blir den kritiska teorins verkliga pris synligt: när politiska ideal väger tyngre än människors säkerhet.
Marknaden – den sista spärren
Men där politiker och kulturproducenter kan ignorera verkligheten, sätter marknaden en gräns. Disney, Bud Light och Jaguar visar att publiken inte accepterar att bli uppfostrad.
Konsumenter röstar inte i seminarier – de röstar med plånboken. Och den rösten är skoningslös.
Det är därför rykten nu säger att Bud Light vill rädda sitt varumärke genom att återgå till klassisk reklam – och åter sätta Sydney Sweeney i centrum. Ironin är total: samma symbol som attackerades som nazistisk kan bli bryggeriets sista chans till överlevnad.
Slutsats: en kulturkamp med högt pris
Den så kallade woke-kulturen framstår allt tydligare som en hundraårig strategi för normförändring. Men i mötet med verkligheten har den visat sig bära på en farlig dubbelmoral: symboliska ställningstaganden som kostar andra människor deras trygghet, deras försörjning – ibland deras liv.
Och när marknaden till slut slår tillbaka står ideologerna handfallna. För i kontrast till politikens symbolspel är marknaden obeveklig: en dålig film floppar, en förlorad kund bojkottar, en sviken publik vänder ryggen.
Det avslöjar en obekväm sanning: woke-kulturens största fiende är inte dess kritiker – utan verkligheten själv.
Hur ett villaområde ser ut idag i Bromma: tryggt, säkert och homogent. Socialdemokraternas och Hyresgästföreningens visionsbild av hur ett framtida villaområde i Bromma kan se ut, när man blandar in mångkulturen. Att bära tung skyddsväst kommer bli det nya svarta.
Hyresgästföreningen vill bygga 600 000 hyresrätter på villatomter
I slutet av maj presenterade Hyresgästföreningen, nära lierad med Socialdemokraterna, rapporten ”Sveriges bästa villaområden”. Förslaget är kontroversiellt: nära 600 000 hyresrätter ska byggas i landets mest attraktiva villaområden. Djursholm i Stockholm, Långedrag i Göteborg och Bellevue i Malmö pekas ut som exempel.
Planen är radikal. Varje villatomt ska kunna styckas och ge plats åt hyreshus, vilket i praktiken innebär att villaägare riskerar att få hyreshus på granntomten – oavsett vad de tycker.
Hyresgästföreningen framhåller klimatnytta, integration och ”ökad social dynamik”. Men kritiker varnar för tvångspolitik som slår direkt mot de som arbetat hårt för att köpa ett hus i dessa områden.
Socialdemokraternas nya linje: integration med piska
Bara en vecka senare höll Socialdemokraterna kongress och antog ett nytt partiprogram med fokus på ”att bryta segregationen”. Budskapet är tydligt: samhällsplanering ska användas för att blanda befolkningen.
Det handlar inte om frivillighet. I partiprogrammet talas om att använda både morot och piska. Invandrare ska flyttas in i svenskdominerade villaområden, medan de som inte vill bo ”blandat” riskerar indragna socialbidrag. Samtidigt har villaägare som får sina tomter styckade inget att säga till om.
Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar försvarar linjen och kallar den för ”en helomvändning” av bostadspolitiken – en kursändring som enligt kritikerna närmast kan beskrivas som tvångsblandning på bostadsmarknaden.
Dubbelmoral: Redar kräver förändring i Sverige – bor i villa i Köpenhamn
Samtidigt som Redar tar på sig rollen som frontfigur för den nya politiken, publicerar hon bilder på sociala medier där hon själv sitter i en villaträdgård och njuter av sommaren. Men idyllen ligger inte i Sverige – utan i Köpenhamn.
Tillsammans med sin sambo, den danske politikern och spindoktorn Uffe Tang, bor hon i ett attraktivt område i Danmarks huvudstad. Där riskerar hon inte att få villatomten tvångsavstyckad eller ett hyreshus på granntomten.
För svenska villaägare väntar en helt annan verklighet. Det Socialdemokraterna vill pracka på andra lever deras egna toppar tryggt utan.
Oklart om Redar ens är folkbokförd i Sverige
Frågetecknen kring Redars boendesituation blir allt fler. Hon har bott i Danmark i många år men sitter ändå i Sveriges riksdag. Hon har dessutom skyddade personuppgifter, vilket gör det oklart om hon över huvud taget är folkbokförd i Sverige. Skatteverket vägrar kommentera.
En politik för andra – aldrig för sig själva
Historien om Lawen Redar är talande för Socialdemokraternas nya bostadspolitik. Vanliga villaägare ska tvingas acceptera radikala ingrepp i sina bostadsområden. Men politikerna själva bor tryggt i sina egna villor, utom räckhåll för den verklighet de skapar åt andra.
Faktaruta: Tvångsförflyttningar och egendomsindragningar som Socialdemokraterna och Hyresgästföreningen har som förebild
Sovjetunionen (Stalin-eran, 1930–50-tal)
Miljontals bönder fördrevs under tvångskollektiviseringen. Kulaker (självägande bönder) fick sin egendom indragen och många deporterades till Gulag-läger.
Kina (Mao Zedong, 1950–70-tal)
Under ”Stora språnget framåt” tvångskollektiviserades jordbruket; familjer förlorade jord, boskap och hus och förflyttades till folkkommuner. Under ”Kulturrevolutionen” konfiskerades privat egendom från påstådda ”klassfiender”.
Kambodja (Khmer Rouge, 1975–79)
Stadsbefolkning, särskilt i Phnom Penh, tvångsförflyttades till landsbygden för arbete i jordbrukskollektiv. All privat egendom förstatligades.
Östtyskland (DDR, 1950–80-tal)
Jordbrukare och företagare pressades eller tvingades in i statliga kollektiv (LPG). ”Grenzgebietspolitik” ledde till tvångsförflyttningar av människor nära gränsen mot Västtyskland.
Denna sammanställning är avsedd som neutral, faktabaserad information.
