Klimataktivister som vandaliserar konst, blockerar vägar och saboterar direktsända TV-program frikänns allt oftare av svenska domstolar – med hänvisning till ett påstått klimatnödläge. Samtidigt förstärker medierna en domedagsretorik som normaliserar lagbrott och radikala ideal. Vad händer med ett samhälle när rädsla ersätter förnuft och klimatmålet tillåts stå över rättsstat, ekonomi och verklighet?

Under de senaste åren har Sverige blivit ett internationellt uppmärksammat exempel på hur klimataktivism, medial alarmism och rättsliga bedömningar allt oftare sammanfaller. Klimataktivister vandaliserar konstverk, blockerar vägar, saboterar direktsända TV-program och stör riksdagens arbete – samtidigt som domstolar återkommande frikänner dem med hänvisning till ett upplevt klimatnödläge. Detta väcker en grundläggande fråga: vad händer med ett samhälle som låter klimatradikala ideal väga tyngre än rättsstatens principer och praktiska verklighetsförutsättningar?

Eskatologin bakom aktivismen

Många av dagens klimataktioner präglas av ett tydligt eskatologiskt tänkande – föreställningen om en nära förestående undergång. Retoriken handlar inte längre om gradvisa risker eller långsiktiga anpassningar, utan om total kollaps: massdöd, svält, krig och samhällsupplösning. Psykologisk forskning visar att just denna typ av domedagsföreställningar tenderar att leda till ångest, irrationellt beslutsfattande, radikalisering och social destabilisering.

I Sverige tar detta sig uttryck i destruktiva aktioner som rättfärdigas med att ”situationen är akut”. När aktivister från nätverket Återställ våtmarker vandaliserade en Monet-målning på Nationalmuseum målades scenarier upp om pandemier som bleka förspel till den annalkande klimatkollapsen. Retoriken var apokalyptisk – och accepterades i stort sett okritiskt i offentligheten.

Mediernas inramning och normalisering

Mediernas roll i denna utveckling är central. När SVT rapporterade om Monet-incidenten betonades att tavlan var oskadd, medan museets kostnader ifrågasattes och bagatelliserades. Fokus flyttades från brottets konsekvenser till en indirekt förståelse för aktivisternas motiv. Resultatet blir en medial inramning som i praktiken försvarar handlingar som annars skulle betraktas som allvarliga angrepp på gemensamma kulturvärden.

Samma mönster återkommer i rättssystemet. Aktivister som blockerade E4:an vid Solna frikändes trots omfattande trafikstörningar och försenad ambulansutryckning. Sabotage mot nöjesprogram som Let’s Dance och Melodifestivalen resulterade i milda påföljder, trots skador för miljontals kronor. Signalvärdet är tydligt: ett upplevt planetärt nödläge legitimerar handlingar som annars hade varit otänkbara.

Klimatångest som statsfinansierad ideologi

Parallellt med detta har public service och etablerade medier under lång tid förstärkt en känslomässigt laddad klimatberättelse. Kulturpersonligheter och journalister ges stort utrymme att uttrycka bottenlös förtvivlan över framtiden, ofta utan kritiska följdfrågor. Budskap om skam, rädsla och uppgivenhet har normaliserats, samtidigt som medborgarna fostras till att acceptera allt mer långtgående livsstilsförändringar.

Kött ska undvikas. Flyg ska skammas. Bilkörning ska bort. Elförbrukning ska anpassas efter vädret. Kärnkraftens avveckling ifrågasätts inte – istället uppmanas människor att inte dammsuga när det är kallt. SVT producerar hyllningsreportage om familjer som lever utan el, rinnande vatten eller kylskåp, och framställer detta som både moraliskt och emotionellt överlägset.

Gröna fantasier och hårda realiteter

Problemet är inte att människor engagerar sig i miljöfrågor. Problemet är att de ideal som marknadsförs ofta är praktiskt omöjliga och i vissa fall direkt kontraproduktiva. Om en majoritet av Sveriges hushåll faktiskt levde som de ”förebilder” som lyfts fram i medierna – utan el, med vedeldning och torparliv – skulle resultatet bli ekologisk och ekonomisk kollaps.

Vedförbrukningen skulle vida överstiga skogens tillväxt. Skogsindustrin skulle slås ut. Luftföroreningarna skulle explodera. Sveriges BNP skulle rasa med upp till 90 procent, vilket i sin tur skulle omöjliggöra sjukvård, skola, räddningstjänst och digital infrastruktur. Ett sådant samhälle vore varken hållbart eller humant.

När klimatmålet helgar medlen

Den kanske allvarligaste konsekvensen av klimatradikalismen är dock dess påverkan på rättsstaten. När domstolar börjar väga aktivisters subjektiva övertygelser tyngre än lagens likhet inför alla, urholkas tilliten till rättssystemet. När medier konsekvent försvarar eller relativiserar lagbrott i klimatets namn skapas en moralisk gräddfil för vissa åsikter – och ett farligt prejudikat för framtiden.

Att vilja minska utsläpp och förbättra miljön är inte detsamma som att acceptera apokalyptiskt tänkande eller samhällsskadlig aktivism. Historiskt har mänskligheten blivit rikare, friskare och mer resurseffektiv över tid – inte genom panik, utan genom innovation, konkurrens och teknisk utveckling.

En annan väg framåt

Den som på allvar vill minska utsläpp snabbt bör fokusera på teknisk utveckling, marknadsdriven innovation och global konkurrens – inte på moralistisk disciplinering, symbolhandlingar eller rättslig särbehandling. Avreglering av hållbarhetsmarknader och satsningar på ny energiteknik kan ge verkliga resultat, utan att rasera samhällsstrukturer på vägen.

Det verkliga hotet mot framtiden är inte klimatengagemang i sig, utan en eskatologisk klimatradikalism som tillåts bli överideologi – med mediernas och domstolarnas goda minne. När rädslan ersätter förnuftet riskerar både samhälle och klimat att bli förlorare.