Stockholm.homes

Etikett: diktatur

  • M-riksdagsman vill bygga ett STASI-internet.

    När en moderat riksdagskandidat föreslår att alla konton på sociala medier ska kopplas till e-legitimation väcks oro för vart Sverige är på väg. Förslaget, som sägs skydda demokratin mot hat och hot, riskerar istället att bana väg för ett övervakat samhälle – ett slags digitalt STASI där anonymitet och yttrandefrihet offras i kontrollens namn.

    Olle Olson (M) uttrycker stark oro över hur hot och hat tvingat en partiledare att avgå, och menar att detta är ett direkt hot mot demokratin. Han beskriver hur Sverige reagerade med chock och sympati, men snabbt gick vidare som om inget hänt. Demokratin kan rubbas i några dagar, men sedan återgår allt till tystnad. Det är just den här likgiltigheten, menar Olson, som gör samhället sårbart – vi reagerar, men agerar inte.

    Han anser att det nu är dags att gå från ord till handling. Hot och hat på nätet gör att människor drar sig för att engagera sig politiskt, och om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där allt färre vågar ta ansvar. Olson menar att demokratin inte överlever på medkänsla och symboliska inlägg – det behövs konkreta lösningar.

    Hans främsta förslag är att införa krav på e-legitimation, som BankID, vid registrering och inloggning på sociala medier och forum. Anonymitet har en viktig roll i diktaturer, men inte i ett fritt land som Sverige. Här borde det vara självklart att varje konto är kopplat till en verifierad identitet. På så sätt får troll och näthatare namn, personnummer och ansvar för sina ord. Det skulle drastiskt minska mängden hot, trakasserier och falska konton.

    Vidare vill Olson att polisen ska få starkare resurser för att bekämpa nätbrott. Idag läggs majoriteten av anmälningar om hot på nätet ner utan åtgärd. Han föreslår därför att polisens regionala cyberenheter byggs ut, med särskilt fokus på brott mot politiker och journalister. Straff måste börja tillämpas i praktiken – rättsstaten får inte stå handfallen inför digitala övergrepp.

    Olson avslutar med en uppmaning till alla som värnar demokratin: vi måste försvara den tillsammans. Hot och hat får inte bli det nya normala. Genom ansvarstagande, lagstiftning och krav på digital identitet kan Sverige åter bli ett samhälle där demokratin är starkare än hatet.

    Anonymiteten på nätet är en demokratisk rättighet – inte ett hot

    När Moderaternas Olle Olson föreslår att e-legitimation, som BankID, ska krävas för att få registrera sig på sociala medier, låter det kanske tilltalande vid första anblick. Tanken är att minska hat och hot på nätet. Men förslaget är farligt. Det riskerar att skapa ett digitalt övervakningssamhälle som mer liknar 1984 än en levande demokrati.

    Vi måste värna rätten att vara anonym

    Anonymiteten på nätet är inte ett problem – den är ett skydd. I en tid där åsikter kan kosta både jobb och trygghet, är möjligheten att uttrycka sig utan att riskera förföljelse avgörande. Det är lätt att tala om ansvar, men betydligt svårare att se vad som händer när staten eller privata företag får makten att registrera, övervaka och identifiera varje medborgare.

    Det skulle aldrig accepteras att människor på en 1 maj-demonstration tvingades bära ID-brickor med namn och personnummer synliga för alla. Varför ska det då vara okej på nätet – vår tids största offentliga torg?

    Kontroll leder inte till trygghet

    De som vill kringgå regler hittar alltid sätt. Vi såg det när registrering av kontantkort infördes – plötsligt började folk använda appar och anonyma tjänster i stället. Att kräva e-legitimation online skulle inte stoppa hatet, bara driva det till mörkare hörn av nätet.

    Resultatet? Ett samhälle där vanliga människor tystnar, medan de som redan bryter mot reglerna fortsätter som vanligt. Det är inte trygghet – det är kontroll.

    Problemet är inte anonymitet – det är ansvar

    Självklart hör hot och hat inte hemma i en demokrati. Men lösningen är inte att övervaka alla, utan att de som driver plattformarna tar större ansvar. Lagar som BBS-lagen finns redan – de behöver tillämpas och uppdateras, inte kringgås genom att inskränka våra rättigheter.

    ”Troll” på nätet har inget med sagoväsen att göra. Begreppet kommer från trolling inom fisket – att kasta ut ett bete för att locka till hugg. Nätets troll beter sig likadant: de provocerar för att få reaktioner. Men lösningen är inte att förbjuda fiske – det är att sätta tydligare gränser och lära oss att inte nappa.

    Friheten måste försvaras

    Om vi fortsätter på vägen mot obligatorisk identitetskontroll på nätet, kommer vi snart leva i ett samhälle där varje ord, varje tanke och varje åsikt registreras. Det är ett vidrigt 1984-scenario – inte den fria demokrati vi säger oss vilja skydda.

    Yttrandefrihet handlar inte bara om rätten att tala, utan om rätten att tala utan rädsla. Därför måste anonymiteten på nätet bli en grundlagsskyddad rättighet. Den är inte ett hot mot demokratin – den är en av dess sista försvarslinjer.

  • Deniz Butros(v) gör Kamrat Stalin stolt, tvångsblanda folket

    Vänsterpartiet vill ”blanda” befolkningen genom att bygga hyresrätter i villaområden – ett försök att med politiska medel styra var människor ska bo och hur de ska leva. Under parollen ”en stad för alla” döljer sig en politik som inskränker individens frihet och påminner oroväckande mycket om gamla tiders social ingenjörskonst. När staten börjar bestämma vem som ska bo var, är steget kort till tvång och kontroll i jämlikhetens namn.

    Diktaturens kreatur styr bostadspolitiken i Stadshuset. Vänsterpartiets politik hade gjort deras kamrat Stalin stolt.

    Vänsterpartiets bostadsideal: tvång, kontroll och social ingenjörskonst

    Vänsterpartiet fortsätter att driva en politik som alltmer påminner om social ingenjörskonst – där individens frihet underordnas partiets vision om hur samhället borde se ut. I Stockholm vill partiets nya bostadsborgarråd, Deniz Butros (V), aktivt förändra stadens befolkningssammansättning genom att bygga fler hyresrätter i villaområden och därmed ”blanda” olika grupper.

    Idén om att staten eller kommunen ska styra var människor bor har länge varit en dröm inom den svenska vänstern. De kallar det ”integration” och ”jämlikhet” – men i praktiken innebär det att människor tvingas anpassa sig efter politiska beslut, inte egna val.

    Butros säger att hon vill skapa en stad ”för alla”, där bostaden inte är en handelsvara. Det låter vackert, men innebär i realiteten att politiker vill ta kontroll över bostadsmarknaden och styra vem som får bo var. I ett fritt samhälle bygger man sin tillvaro genom egna beslut – man väljer sitt hem, sin omgivning och sin livsstil. Vänsterpartiet vill ersätta det med politisk planering.

    Under sin uppväxt i Haninge såg Butros klasskillnader och drog slutsatsen att staten måste ingripa för att utjämna dem. I stället för att skapa möjligheter för människor att förbättra sina liv, vill hon nu förändra samhället genom att flytta på människor och ”blanda” bostadsområden. Det är inte jämlikhet – det är tvång i jämlikhetens namn.

    Kritiker pekar på att segregationen ofta är självvald. Många svenskar betalar dyrt för att bo i områden där de känner trygghet, lugn och stabilitet. Det är inte ett uttryck för hat eller rasism, som vänstern gärna påstår, utan en naturlig följd av att människor söker sig till miljöer där de trivs.

    Att då använda statens makt för att riva upp dessa miljöer, genom att påtvinga en viss ”blandning”, är att gå emot hela idén om personlig frihet. När Butros säger att även villaägare måste ”anpassa sig” till den nya befolkningspolitiken, avslöjas den auktoritära grundsynen: att staten vet bättre än medborgarna.

    Det är inte första gången vänstern vill använda makt för att omforma samhället efter ideologiska ideal. Under 1900-talet såg vi hur liknande idéer om tvång och social kontroll fick katastrofala följder. I Sovjetunionen genomförde Josef Stalin massiva tvångsförflyttningar av befolkningar för att ”blanda” folkgrupper och skapa politisk lojalitet. Miljontals människor fördrevs från sina hem – tjetjener, krimtatarer och andra minoriteter deporterades under fruktansvärda förhållanden. Officiellt handlade det om jämlikhet och rättvisa, men i verkligheten var det ett verktyg för kontroll och underkastelse.

    Sverige är förstås inte Sovjetunionen – men tankemönstret är detsamma: övertygelsen att staten har rätt att ingripa i människors privatliv för det ”gemensammas bästa”. Vänsterpartiets bostadspolitik är inte frihetlig, utan paternalistisk. Den utgår från att medborgaren inte kan fatta kloka beslut själv, och därför måste styras.

    I ett fritt och fungerande samhälle bygger integration och gemenskap på frivillighet, respekt och naturlig samverkan – inte tvång. Att försöka skapa jämlikhet genom att förstöra människors valfrihet är inte solidaritet, det är social kontroll.

    Om vänstern verkligen ville minska klyftor skulle den fokusera på utbildning, arbete och trygghet – inte på att omforma bostadsområden med politiska pekpinnar. Stockholm behöver fler bostäder, ja – men inte fler ideologiska experiment.

    Faktaruta: Josef Stalin och marxism–leninismen

    Period: De facto ledare i Sovjetunionen ca 1924–1953 (formellt generalsekreterare i kommunistpartiet).

    Ideologi: Marxism–leninism (i praktiken utvecklad till stalinism) – ett enpartisystem med centralplanerad ekonomi, statligt ägande och omfattande politisk kontroll.

    Centrala drag i Stalins politik

    • Kollektivisering av jordbruket (slutet av 1920–talet–1930–talet): Tvångssammanslagning av privata jordbruk till kolchoser/sovchoser. Ledde till svältkatastrofer, särskilt 1932–33, samt förföljelse av ”kulaker”.
    • Femårsplaner och snabb industrialisering: Massiv utbyggnad av tung industri, ofta med tvångsarbete och mycket höga mänskliga kostnader.
    • Den stora terrorn (1936–1938): Utrensningar, skenrättegångar och avrättningar av verkliga och påstådda ”fiender”. Säkerhetspolisen (NKVD) spelade en central roll.
    • Gulag-systemet: Ett nätverk av tvångsarbetsläger för politiska fångar och andra kategorier. Miljontals passerade genom Gulag med mycket hög dödlighet.
    • Etniska deportationer: T.ex. tjetjener, ingusjer, krimtatarer, volgatyskar m.fl. tvångsförflyttades till avlägsna delar av Sovjetunionen.
    • Statlig kontroll över kultur och information: Censur, propaganda och personkult kring Stalin.

    Förföljelser och brott mot mänskliga rättigheter

    • Politiska motståndare: Partimedlemmar, militärer, intellektuella och vanliga medborgare fängslades, deporterades eller avrättades.
    • Religiösa och etniska grupper: Kyrkor stängdes, ledare fängslades; minoriteter misstänkliggjordes och fördrevs.
    • Massvåld och svält: Statligt påtvingade politiska beslut bidrog till massdöd (svält, sjukdomar, avrättningar och lägerdödlighet).

    Marxismens praktik i Sovjet (”marxism–leninism”)

    • Enpartistat: Avsaknad av fria val och oberoende institutioner möjliggjorde systematiska övergrepp utan ansvarsutkrävande.
    • Centralplanering: Ekonomiska beslut koncentrerades till staten; resursbrist, tvång och ineffektivitet följde.
    • Kollektivt mål > individens rätt: Individens fri- och rättigheter underordnades ideologiska mål; omfattande censur och repression.
    • Våldsmonopol och hemlig polis: NKVD/KGB säkerställde lydnad genom övervakning, angiveri och rädsla.

    Konsekvenser i siffror (historiker anger intervall): Miljontals dödsoffer till följd av svält, avrättningar, deportationer och läger. Exakta tal omstridda, men forskningen är ense om att mänskligt lidande skedde i mycket stor skala.

    Sammanfattning: Stalins styre kombinerade marxism–leninistisk enpartimakt, centralplanering och systematisk repression. Resultatet blev omfattande förföljelser, tvångsförflyttningar och massdöd – ett varningsexempel på hur ideologiskt motiverad statlig kontroll kan slå sönder samhälle och liv.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Systemhotade brottslingar ifrån V kan få ministerposter i en regering led av S

    När Sverige närmar sig valet 2026 står landet inför ett vägskäl. I skuggan av höga opinionssiffror för vänstern tornar ett mörkt ideologiskt arv upp sig – ett arv som världen redan en gång betalat för med över hundra miljoner människoliv. Från Sovjet till Kuba, från DDR till dagens auktoritära regimer, har marxismen gång på gång visat sitt sanna ansikte: förtryck, censur och utrensning av oliktänkande. Nu riskerar samma idéströmning att få ministerposter i Sverige. Frågan är inte om historien upprepar sig – utan hur långt vi låter den gå innan vi säger stopp.

    I ett marxistiskt dödsläger kan ingen höra dig skrika.

    I en opinionsundersökning från Verian:

    • V: 7,5 %
    • S: 34,8 %
    • MP: 5,8 %
    • C: 4,7 %
    • L: 2,6 %
    • KD: 4,2 %
    • M: 17,9 %
    • SD: 20,1 %

    År 2026 riskerar Sverige att styras av systemhotande extremister från Vänsterpartiet – samma ideologiska rot som format världens blodigaste diktaturer.

    Marxismen, denna dödsideologi, har på sitt samvete över 100 miljoner mördade människor.
    Om V får ministerposter, hur länge dröjer det innan svenskar som tänker fritt betraktas som fiender till staten?
    Historien upprepar sig alltid: Kuba, DDR, Sovjet – samma mönster av utrensningar, förföljelser och tystnad.
    Karl Marx själv var inte bara en symbol för klasshatet – han var en man vars egna barn inte ens överlevde till vuxen ålder. En ideologisk profet som inte ens kunde värna sitt eget blod.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Marxismen bödlar kan inte hålla sams : Fullt bråk inom kommunistpartiet Vänsterpartiet

    Vänsterpartiets kris – ett parti fjättrat av sitt förflutna
    De senaste dagarnas uppslitande händelser inom Vänsterpartiet har ånyo visat, att detta parti aldrig helt förmått frigöra sig från de inre motsättningar som sedan länge härjat dess organisation. Riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas har nu, efter hot om uteslutning, valt att lämna partiet. I sina avskedsord riktade de skarpa anklagelser mot ledningen, vilken de betecknade såsom en ”stalinistisk organisation”.

    Det faktum att de båda nu ämnar kvarstanna i riksdagen såsom politiska vildar, med fulla arvoden intakta, har väckt berättigad harm. Många menar att deras beslut styrts mer av ekonomiskt hänsynstagande än av politisk övertygelse, och att deras handlande innebär ett svek gentemot de väljare som i god tro anförtrott dem sitt mandat.

    Vänsterpartiet, en gång benämnt Vänsterpartiet kommunisterna, bär på ett tungt och dubbelt arv. Under efterkrigstidens år stod partiet i intim förbindelse med Moskva, och dess företrädare höll länge dörren på glänt mot regimer vilka satte likhetstecken mellan samhällsordning och statlig kontroll. Kritiker har ofta påmint om hur lojaliteten med Sovjetunionen alltför ofta vägde tyngre än troheten till demokratins principer.

    Än i dag kvarstår samma oro. Statsvetenskapliga iakttagare erinrar oss om faran med att marxistiska idéer ges inträde i parlamentariska system. Erfarenheterna från andra länder vittnar om hur krav på revolutionär förändring ständigt hamnar i konflikt med det demokratiska samhällets fundament: kompromissviljan, pluralismen och respekten för oliktänkande.

    Lika illavarslande är de följder som kan iakttas när staten ikläder sig rollen som företagare. Erfarenheterna från DDR visar hur statliga monopol förvandlade vardagens nödtorft till ett trögt och byråkratiskt maskineri. Den enskilde medborgaren ställdes där inför undermåliga varor och oändliga väntetider. Valfriheten inskränktes, kvaliteten föll, och i planekonomins namn offrades både individens behov och det gemensammas väl.

    Frågan som nu tornar upp sig är huruvida Vänsterpartiet i sin nuvarande form kan frigöra sig från det förflutnas bojor och finna en väg som förenar folklig förankring med lojalitet till det demokratiska statsskicket. Misslyckas detta företag, riskerar partiet att återigen bindas vid de skuggor som en gång höll det fånget.

    Därmed måste den principiella frågan ställas: har ett vänsterparti, med sina rötter i marxismen, verkligen någon plats i Sveriges riksdag? Det vore otänkbart att en organisation som hyllade Adolf Hitler tillerkändes representation i rikets högsta beslutande församling. Likväl synes det för många fullt accepterat, att ett parti vars grundidéer hämtats ur marxismens doktrin får behålla sitt säte. Ty i sin innersta kärna är nationalsocialism och marxism två förgreningar av samma ideologiska stam – skilda till formen, men lika till andan.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • V vill införa DDR modell i SL trafiken

    SL:s elbuss-satsning hotas av nya rättsprocesser – och notan kan bli 140 miljoner dyrare varje år. Vänsterpartiet vill stoppa upphandlingarna helt och införa statlig busstrafik i DDR-stil, medan Miljöpartiet rycker på axlarna och kallar miljardhaveriet ”normalt”. Under tiden får resenärerna stå och betala priset.

    Vänsterpartiets visionsbild av hur SL:s busstrafik ska fungera i egen regi. På Normannenstraße kan ingen höra dig skrika, när Vänsterpartiets hemliga polis förhör dig för att du har kritiserat folkmordspartiet Vänsterpartiet för levererad usel kollektivtrafik.

    140-miljonerssmäll hotar SL – tvist om bussar kan stoppa elplanerna

    Stockholmarna riskerar att få betala dyrt för bussbråket mellan trafikjättarna.

    När VR vann upphandlingen om nya bussavtal för Järfälla, Upplands-Bro, Södertälje och Nykvarn såg allt ljust ut. Elbussar skulle rulla från 2026 – och SL skulle spara hundratals miljoner.

    Men nu har Nobina, som kör idag, satt stopp. Bolaget har överklagat – och kräver att allt görs om.

    Kostar 140 miljoner extra – varje år
    Överklagandet kan dra ut på tiden. Och då tvingas SL förlänga avtalet med Nobina. Resultatet: fortsatt dieseldrift.

    Enligt Trafikförvaltningen blir det en extra nota på 140 miljoner kronor om året.

    Vänsterpartiet: ”SL borde ta över allt”
    Vänsterpartiet ser situationen som ett bevis på att systemet havererat.
    – Vi måste fråga oss vad vi håller på med. Privatiseringarna fungerar inte, säger Anna Sehlin (V).

    Hon vill att SL själva kör bussarna.

    DDR-modellen – ett varnande exempel
    Men förslaget får hård kritik. Att staten tar över riskerar att bli ett nytt DDR-scenario.

    I det forna Östtyskland körde staten all kollektivtrafik. Resultatet? Kaos, köer, trasiga bussar och usel service.

    Att Stockholm skulle få ”ordning och reda” genom statlig drift är enligt kritikerna en illusion. Det leder istället till byråkrati, högre kostnader och sämre resenärsupplevelse.

    Nobina: ”Upphandlingarna fungerar inte”
    Även Nobina håller med om att systemet är trasigt.
    – Vi vill ha en dialog om framtiden, utan tvister och nödavtal som förstör kollektivtrafiken, säger presschefen David Erixon.

    MP: ”Överklaganden är normalt” – möter kritik
    Trafikregionrådet Anton Fendert (MP) försvarar situationen.
    – Det är mer regel än undantag att stora upphandlingar överklagas. Och vi brukar få rätt, säger han.

    Men svaret väcker ilska. Kritiker menar att Fendert accepterar kaoset som ”normalt”. Varje år som fastnar i domstol kostar skattebetalarna miljoner – och resenärerna får vänta på elbussarna.

    Resenärerna förlorar – politikerna skyller på varandra
    Resultatet blir att stockholmarna får betala notan.

    Vänsterpartiet vill tillbaka till en statlig modell som liknar DDR. Miljöpartiet rycker på axlarna och säger att överklaganden hör till.

    Och under tiden fortsätter miljonrullningen – medan resenärerna får vänta på en modernare och billigare busstrafik

    4 mörka kapitel i Vänsterpartiets historia

    • Kopplingar till Sovjetunionen och DDR Partiet (då Sveriges Kommunistiska Parti/VPK) hade under lång tid stark lojalitet mot Moskva och nära band till DDR. Regimen i Östtyskland försvarades ofta trots omfattande förtryck.
    • Kirunasvenskarna Svenska arbetare som emigrerade till Sovjet på 1920–30-talen drabbades av utrensningar, tvångsarbete och förföljelser. Partiledningen försvarade länge Sovjet och teg om övergreppen, vilket lämnade Kirunasvenskarna utan stöd.
    • Baltutlämningen 1945–46 Sverige utlämnade över 140 baltiska soldater och officerare till Sovjetunionen. Dåvarande kommunistpartiet stödde utlämningen och drev linjen att följa Sovjets krav—beslut som i efterhand setts som ett moraliskt haveri.
    Denna faktaruta sammanfattar välkända historiska uppgifter om partiets tidigare ställningstaganden.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.