Stockholm.homes

Etikett: DDR

  • Zohran Mamdanis kommunistiska agenda – ett hot mot New Yorks och USA:s ekonomi

    När New Yorks väljare applåderar Zohran Mamdani, jublar den radikala vänstern – men marknaden håller andan. Som självutnämnd demokratisk socialist vill Mamdani frysa hyror, höja skatter och ersätta fria företag med statlig byråkrati. För varje reform han föreslår minskar incitamenten att investera, anställa och skapa tillväxt. Om hans politik får fäste riskerar den inte bara att kväva stadens ekonomi – utan att exportera ett socialistiskt experiment som hotar hela USA:s framtid.

    Joseph McCarthy var en av USA:s skickligaste kommunistjägare och lyckades sanera det amerikanska samhället från subversiva element. Nu har ondskan slagit sina klor i New York, och en ond kommunist kan sänka USA:s ekonomi.

    Zohran Mamdani är en kommunist politiker på väg mot makten i New York – något som många konservativa ser som ett oroväckande tecken på socialismens frammarsch i amerikansk politik.. Som medlem i Democratic Socialists of America (DSA) ( Kommuinister ) driver Mamdani en agenda som öppet utmanar den fria marknaden. Hans politik – från radikal bostadsreglering till nya statliga företag – har utlöst alarm bland förespråkare för fri företagsamhet och individuell frihet. I en tid då New Yorks ekonomi utgör en av USA:s viktigaste motorer, varnar kritiker för att Mamdanis vision riskerar att skada både stadens och nationens ekonomiska vitalitet.

    Socialistisk ideologi och kopplingar till DSA

    Mamdani är inte en typisk mittenpolitiker inom Demokraterna, utan en självidentifierad socialist. Han är officiellt medlem i Democratic Socialists of America, landets största socialistiska rörelse DSA jublade över Mamdanis primärseger och deklarerade triumferande att ”socialismen har segrat” i New York. Organisationen ser Mamdani som en företrädare för en bred ”arbetarklassens socialistiska rörelse”, snarare än en ensam politiker. DSA:s ideologiska mål är att låta ”att låta den socialtiska eliten styra ekonomin för att uppfylla sina egbna behov istället för att skapa vinst åt några få” – en beskrivning som för många konservativa amerikaner liknar klassisk socialism eller till och med kommunism. Det är därför inte förvånande att republikaner redan liknar Mamdanis politik vid kommunistisk centralplanering. En republikansk kommentator varnade att ”att gå från demokrat till kommunist” inte kommer att rädda New York, och en före detta polisinspektör i NYC menar att Mamdanis agenda ligger ”närmare Peking än Washington” i sin styrningsfilosofi. Med andra ord: Mamdani och DSA:s inflytande representerar precis den sorts långtgående vänsterideologi som marknadsvänliga kritiker länge fruktat skulle ta fäste i amerikansk politik.

    Radikal bostadspolitik skapar osäkerhet

    Mamdani har gjort bostadspolitiken till sin kanske viktigaste fråga – och här märks hans socialistiska prägel tydligt. Han förespråkar en omfattande hyresreglering som saknar motstycke i modern tid. Bland annat har han lovat en omedelbar hyresfrysning för alla hyresstabiliserade lägenheter i New York, vilket skulle omfatta omkring 1 miljon hyresrätter.

    För befintliga fastighetsägare som redan brottas med stigande kostnader är detta besked oroande – många varnar för att ett totalt hyresstopp kan driva många bostadsfastigheter mot ekonomisk kris. En hyresfrysning innebär att hyresvärdar inte kan justera hyrorna ens för att kompensera för inflation eller ökade skatter, vilket enligt branschexperter riskerar att slå hårt mot underhåll och lönsamhet.

    Mamdani modell kommer skapa fler slumvärdar.

    Mamdani vill också låta staden ta över rollen som byggherre i stor skala. Han föreslår att New York ska bygga 200 000 nya prisreglerade lägenheter inom tio år – till en prislapp av 100 miljarder dollar finansierad via kommunala obligationer.

    Det innebär en massiv expansion av allmännyttan. Kritiker anmärker att detta i praktiken skulle tränga ut privata fastighetsutvecklare som besitter expertisen och kapitalet att bygga i stor skala. Att satsa motsvarande över 1 000 miljarder kronor av offentliga medel på statligt byggda bostäder är, ur ett konservativt perspektiv, extremt riskfyllt: Skattebetalarna får ta hela risken, och historien visar att statliga “megaprojekt” ofta drabbas av kostnadsöverdrag och ineffektivitet. Samtidigt dämpas incitamenten för privata aktörer att investera i nya bostäder, om de ändå ska konkurrera med subventionerade kommunala projekt.

    Redan nu syns effekterna av Mamdanis bostadspolitik på marknaden. Fastighetsbranschen i New York beskriver ett utbrett “panik”-läge inför utsikten att han tar makten. Exempelvis vittnar mäklare i närliggande Westchester County om en ”Mamdani-effekt” där välbärgade Manhattan-bor hastigt söker sig till förorterna efter hans oväntade primärvalsvinst. John Catsimatidis – en av New Yorks tyngre fastighetsägare – säger att många kollegor fruktar att värdet på deras fastigheter kan ”halveras” om Mamdani genomför sin agenda. Logiken är enkel: Om hyresintäkterna tvångsbantas och skatterna höjs (mer om skatterna nedan) minskar fastigheternas lönsamhet och därmed marknadsvärdet dramatiskt. Detta urholkar inte bara privata investerares kapital, utan kan även skaka om den kommunala skattebasen (då fastighetsvärden och därmed fastighetsskatteintäkter sjunker). För en stad som New York, vars fastighetsmarknad är den största i USA, skulle en sådan socialistisk bostadspolitik potentiellt kunna trigga en kedjereaktion: investerare flyr, byggprojekt läggs på is och bostadsbristen förvärras långsiktigt. Som en investerare uttryckte det har hans firma redan stoppat nya affärer i staden av rädsla för att New York förlorar sin dragningskraft som global investeringshub om Mamdani vinner. Ur ett republikanskt perspektiv hotar Mamdani därmed att underminera äganderätten och förtroendet på bostadsmarknaden – grundpelare för en sund ekonomi.

    Skattehöjningar och kapitalflykt

    För att finansiera sina expansiva program vill Mamdani kraftigt höja skatterna för både företag och förmögna privatpersoner. Hans plan innebär att stadens bolagsskatt höjs till 11,5 % (från dagens nivå runt 9 %) och att inkomster över 1 miljon dollar får en extra stadsskatt på 2 %. Totalt kalkylerar Mamdani med att dessa åtgärder ska dra in cirka 10 miljarder dollar extra per år – pengar han avser använda till sina välfärds- och bostadssatsningar. Från vänsterhåll menar man att detta bara skulle innebära att de rika ”betalar sin beskärda del” och pekar på att New Yorks ekonomi är stor nog att bära högre skatter.

    Men företagare och många ekonomer varnar för att Mamdanis skattehöjningar riskerar att bli kontraproduktiva

    Men företagare och många ekonomer varnar för att Mamdanis skattehöjningar riskerar att bli kontraproduktiva. Skattebasen kan urholkas när höginkomsttagare och bolag helt enkelt lämnar staden. New York beskattar nämligen redan invånare och företag hårt, och konkurrerande regioner som Florida, Texas eller ens grannstaten New Jersey framstår som allt mer attraktiva i jämförelse. Andrew Cuomo – tidigare demokratisk guvernör i New York – påpekar att Mamdanis förslag skulle göra den totala bolagsskatten i New York City nästan dubbelt så hög som i New Jersey, vilket obönhörligen skulle leda till att företag flyr över Hudson-floden. Han ifrågasätter också huruvida de nya extraskatterna verkligen skulle dra in de utlovade beloppen, då den ekonomiska aktiviteten troligen minskar när skattesatserna blir så höga.

    Tecknen på kapitalflykt är redan synliga. Som nämnt ovan har intresset för villor i New Yorks förorter ökat bland stadens rika invånare, inte minst för att många förorter har lägre eller inga lokala inkomstskatter. Än mer oroande ur nationellt perspektiv är rapporter om att förmögna New York-bor tittar mot lågskattestater som Florida – efter Mamdanis primärvalsseger ökade sökningar från New Yorkers på lyxboenden i Florida med 50 % på bara en vecka.

    Konservativa debattörer menar att detta är ett smakprov på vad som komma skall: Genom att straffa framgång med höga skatter riskerar staden att jaga bort de entreprenörer, investerare och högkvalificerade arbetare som driver ekonomisk tillväxt. Resultatet blir en mindre skattebas – vilket ironiskt nog undergräver förmågan att finansiera just de välfärdsprogram Mamdani vill införa. Med färre höginkomsttagare kvar kan en större börda komma att falla på medelklassen och småföretagen, eller så tvingas staden låna ännu mer. Ur ett republikanskt perspektiv strider Mamdanis skattepolitik mot principerna om ekonomiskt ansvarstagande: man menar att man inte kan beskatta sig till välstånd, utan riskerar att döda den gås som lägger guldäggen.

    “Gratis” välfärd – vem betalar notan?

    Mamdani utlovar en rad nya generösa välfärdsprogram och offentliga tjänster – satsningar som hans anhängare hyllar som investeringen i ”en stad som fungerar för alla”, men som kritiker menar döljer enorma kostnader. Bland hans mest omfattande förslag är universell barnomsorg för alla New York-barn upp till 5 år.

    Mamdanis kampanj estimerar själv prislappen till cirka 6 miljarder dollar per år för denna reform – en summa i nivå med hela Sveriges försvarsbudget. Han vill dessutom göra stadens busstrafik avgiftsfri, vilket kostar ytterligare ca $788 miljoner årligen i förlorade biljettintäkter och nya subventioner. Därtill kommer hundratals miljoner till att utöka andra sociala tjänster: han avser skapa en ny ”avdelning för samhällssäkerhet” (med fokus på sociala insatser istället för traditionell polis) för $455 miljoner om året, satsa $165 miljoner på gratis juridisk hjälp åt papperslösa immigranter, investera $726 miljoner om året i skolrenoveringar och garantera stadens bibliotek en viss andel av budgeten[24]. Till och med så vardagliga saker som mataffärer vill Mamdani ta över (mer om det nedan). Summa summarum utgör hans vallöften ett stort paket av “gratis” tjänster – finansierade via kraftigt ökad offentlig utgift.

    För konservativa ekonomer ringer varningsklockorna. De frågar sig: Var ska pengarna komma ifrån? Mamdani räknar, som nämnt, med ökade skatteintäkter från de rika – men om dessa intäkter uteblir på grund av kapitalflykt, hotar gigantiska underskott. New York City har redan en budget på ca $116 miljarder och brottas med strukturella underskott; att addera ytterligare över $10 miljarder i årliga utgifter utan tydlig finansiering ses som oansvarigt.

    Republikaner argumenterar att varje krona i offentlig sektor ytterst kommer från skattebetalarna själva – “det finns inget som heter en gratis lunch”. Om Mamdani driver igenom sina program kan New York tvingas höja andra skatter ytterligare, eller skära ned på kärnverksamheter, alternativt låna – alla alternativ med potentiellt negativa följder för ekonomin. En växande offentlig sektor kan också tränga ut privat initiativ.

    Till exempel: istället för att stimulera privata investeringar i barnomsorg eller transport (som kunde skapa jobb och innovationer), väljer Mamdani att bygga ut skattefinansierade system där effektiviteten inte mäts av marknaden. Konservative ekonomer som Larry Kudlow hävdar att Mamdani ”vill ge bort allting gratis” och varnar för att hans förslag uppmuntrar beroende av bidrag framför arbete. Från republikanskt perspektiv undergräver sådana välfärdsvisioner värden som individuell ansvarskänsla och arbetsmoral, samtidigt som de skapar ett kostsamt, byråkratiskt maskineri som i längden kan vara ohållbart att finansiera.

    Regleringsiver och statlig inblandning kväver näringslivet

    Utöver skatter och spenderingar oroar sig många för Mamdanis regleringar och statliga ingrepp i ekonomin. Hans politik signalerar en filosofisk skepsis mot privat företagsamhet – med förslag som direkt påminner om gamla socialistiska experiment. Ett talande exempel är Mamdanis plan att starta kommunala matvarubutiker. Han vill att staden New York ska öppna egna lågpris-”CityMart”-butiker i varje stadsdel för att pressa matpriserna. Idén låter kanske lockande för den som ogillar storföretag, men ekonomer påpekar att livsmedelsbranschen är tuff med redan minimala vinstmarginaler kring 1–2 %.

    Privata kedjor lyckas hålla priserna nere tack vare effektiva logistikkedjor och stordriftsfördelar som en kommunal byråkrati saknar möjlighet att matcha. ”Grocery business is really tough”, konstaterar ekonomen Scott Lincicome och kallar tanken att New Yorks stad skulle kunna replikera Walmarts globala supply chain ”skrattretande”. Ett konkret varnande exempel finns redan: ett liknande försök med en stadskontrollerad mataffär i Kansas City gick nyligen med $900 000 i förlust på ett år. Kritiker menar att Mamdani vill lösa ett problem som knappt existerar – New York-bor har redan bäst tillgång till livsmedelsbutiker av alla storstadsbor i USA enligt studier – och att hans lösning luktar ”kommandoekonomi”. Istället för att välkomna etablerade lågprisaktörer som Walmart (som länge hållits ute från NYC av regleringar) väljer Mamdani ett dyrt, ineffektivt experiment med skattebetalarnas pengar.

    Små privata butiksägare (t.ex. bodegorna i kvarteren) befarar dessutom att de kommunala butikerna skulle snedvrida konkurrensen och riskera driva dem i konkurs. Från ett företagsvänligt perspektiv är detta förslag dubbelt olyckligt: det både avskräcker privata investeringar och exponerar skattebetalarna för risken att driva en lågmarginalbransch som kommunen inte behärskar.

    Mamdani vill även öka statens inblandning på arbetsmarknaden genom en dramatisk höjning av minimilönen. Han förespråkar “$30 by ’30” – alltså en minimilön på $30 i timmen år 2030 i New York City. Det motsvarar nästan en fördubbling av dagens minimilön på $15 och skulle bli den högsta minimilönen i världen.

    Även om löneökningar för låginkomsttagare är ett sympatiskt mål, varnar många att ett så högt golv får allvarliga bieffekter. Småföretag med tunna marginaler – restauranger, butiker, serviceföretag – skulle få kraftigt höjda arbetskostnader och många skulle inte gå runt ekonomiskt. En analys visade att en höjning med bara $1 i minimilön ökade risken för att en genomsnittlig restaurang tvingas stänga med 14 %.

    En analys visade att en höjning med bara $1 i minimilön ökade risken för att en genomsnittlig restaurang tvingas stänga med 14 %.

    Att hastigt höja lönen med nästan $15 kommer med stor sannolikhet leda till att otaliga små företag slår igen eller skär ned personalen dramatiskt. City Journal, som drivs av det marknadsliberala Manhattan Institute, konstaterar att Mamdanis förslag skulle ”äventyra många småföretag som anställer låginkomsttagare”.

    Massarbetslöshet hot New York, när småbutiker får slå ingen

    Ekonomer pekar också på risk för jobbförlust och färre inträdesjobb: När minimilönen närmar sig medianlönen (vilket $30/h skulle göra) tenderar arbetsgivare att anställa färre oerfarna unga och istället automatisera eller omstrukturera bort enklare jobb. Ironiskt nog slår detta hårdast mot de grupper Mamdani säger sig vilja hjälpa – de med minst erfarenhet och från fattigare områden, som är mest beroende av de enkla jobben. I Seattle såg man t.ex. att när minimilönen höjdes mot $13 (cirka halva medianlönen där) så sjönk faktiskt den sammanlagda inkomsten för lågavlönade eftersom arbetstimmarna kapades mer än lönen steg.

    Färre jobb för det utsatta

    Republicans och konservativa varnar att ett $30-minimum i New York skulle kunna ge liknande effekt: färre jobb för de mest utsatta och en växande svart arbetsmarknad när företag försöker kringgå de höga lönekostnaderna.

    Utöver detta avskräcker Mamdani många investerare med sin allmänna regleringsiver. Han har argumenterat för offentligt övertagande av vissa industrier (såsom energiförsörjning), hårdare regleringar av finanssektorn, och en allmänt konfrontativ attityd gentemot storföretag. Det råder ingen tvekan om att Mamdanis politik skulle innebära mer byråkrati, fler regler och mindre spelrum för marknadskrafterna i New York. För anhängarna är detta nödvändigt för att skapa social rättvisa – men ur ett republikanskt perspektiv kväver det innovation och entreprenörsanda. Ju fler regleringar och myndighetsprojekt, desto krångligare blir det att driva företag, vilket kan leda till att både amerikanskt och utländskt kapital väljer att investera sina pengar någon annanstans där klimatet är mer företagsvänligt.

    Zohran Mamdanis en systemhotade brottsling som hotar den Amerikanska drömmen

    Zohran Mamdanis framgång markerar en skarp sväng åt vänster i New Yorks politik. Från ett konservativt republikanskt perspektiv är hans agenda en skräckkatalog av socialistiska idéer som hotar stadens – och i förlängningen USA:s – ekonomiska vitalitet. Fri marknad och individuell frihet har länge setts som hörnstenar för Amerikas välstånd, men Mamdani förespråkar i praktiken motsatsen: en större stat som styr bostäder, barnomsorg, kollektivtrafik och till och med matbutiker. Hans politik prioriterar omfördelning och reglering över företagsamhet och tillväxt. Konservativa kritiker erkänner att New York har problem med t.ex. höga levnadskostnader, men de menar att botemedlet inte kan vara att kväva marknaden och jaga bort de som skapar jobb.

    I republikaners ögon riskerar Mamdanis vision att undergräva det ekonomiska ekosystemet: Investeringar flyr när vinster förbjuds eller beskattas bort, jobb går förlorade när lönekostnader drivs i taket, innovation hämmas när byråkratin växer, och skattebasen urholkas när de mest produktiva väljer att packa sina väskor. Resultatet kan bli en stad som skrämmer bort både kapital och kompetens – vilket i sin tur leder till lägre tillväxt och färre jobb för vanliga arbetande medborgare. Som en ledare inom fastighetsbranschen uttryckte det: ”om Mamdanis politik genomförs kan New Yorks dragningskraft som globalt ekonomiskt centrum skadas”.

    Den ideologiska konflikten här är tydlig. På ena sidan står Mamdani och hans socialistiska rörelse, som sätter likhetstecken mellan statlig kontroll och omtanke om medborgarna. På andra sidan står förespråkare för marknadsekonomin, som hävdar att välståndet skapas nedifrån av fria individer och företag, inte uppifrån av politiska dekret. Det konservativa argumentet är att New York blomstrade historiskt tack vare kapitalism – och att en alltför långt gången socialistisk politik riskerar att kväva den dynamik som gjort staden (och USA) framgångsrik. Experimentet som Mamdani föreslår – med kraftigt höjda skatter, expanderad välfärdsstat och genomgripande regleringar – ses därför som ett högt spel med miljoner människors välstånd som insats. I en tänkt artikel i en konservativ publikation skulle slutsatsen bli skarp: Zohran Mamdanis politik må vara välment, men den för en farlig flirt med socialism som kan få förödande konsekvenser för ekonomin, entreprenörskapet och framtidstron i både New York och Amerika i stort.

    Källor: Denna analys baseras på offentliga uttalanden och rapporter om Mamdanis politik, bl.a. nyhetsartiklar och expertrapporter som beskriver hans förslag och deras potentiella effekter. Exempelvis har CRE Daily och Fox Business detaljredogjort för Mamdanis program: hyresfrysning och $100 mdr offentligt bostadsbyggande samt höjda skatter för rika, något som fått fastighetsbranschen att varna för minskade investeringar och flykt av företag. Mamdani själv identifierar sig som demokratisk socialist och stöds av DSA, som efter hans seger proklamerade att ”socialismen har segrat”. DSA beskriver att rörelsen kämpar för att låta arbetarklassen styra ekonomin istället för ”vinstintresset hos några få”. Kritiker liknar därför hans agenda vid klassisk socialism eller värre – en före detta NYPD-chef menar att Mamdani står ”närmare Peking än DC” ideologiskt. På bostadsområdet vill Mamdani införa hyresstopp på ~1 miljon lägenheter, vilket fastighetsägare varnar kan leda till ekonomisk kris för många byggnader, samt låta staden bygga 200 000 egna lägenheter för $100 mdr, något som ”sidar åsido privata byggare” enligt kritiker. Skattehöjningarna han föreslår – bolagsskatt upp till 11,5 % och extra 2 % på miljoninkomster – anses kunna driva ut höginkomsttagare och företag och därmed krympa skattebasen.

    Redan efter hans primärseger sågs en ”Mamdani-effekt” med fler rika Manhattanbor som överväger att flytta; Westchesters mäklare kopplar flyttintresset direkt till hans politik, och investerare som John Catsimatidis beskriver “panik” i fastighetsbranschen inför risken att egendomsvärden halveras. Vidare vill Mamdani införa gratis barnomsorg ($6 mdr/år) och gratis bussar ($788 m/år), samt skapa nya välfärdsprogram för hundratals miljoner dollar – något Fox Business noterar skulle ge en ”svindlande” prislapp för skattebetalarna. På regleringsfronten har han föreslagit kommunala matbutiker för $60 miljoner – trots att experter från t.ex. Cato Institute avfärdar idén som orealistisk då kommunen inte kan matcha privata kedjors effektivitet och pekar på tidigare misslyckade försök (Kansas Citys stadskontrollerade butik förlorade $900k på ett år). Småhandlare fruktar också att stadens inträde som konkurrent slår ut lokala butiker. Slutligen ingår en $30 minimilön i Mamdanis agenda, vilket marknadsexperter varnar skulle ”äventyra många småföretag” och i förlängningen skada just de låginkomsttagare det var tänkt att hjälpa.

    All denna information tecknar en bild av en politik som hyllats av vänstern för sitt mod, men som från konservativt håll kritiseras skarpt för att den riskerar att underminera det ekonomiska fundament som gjort USA framgångsrikt – frihet, marknad och företagande.

    📌 Fakta: Livet i DDR

    • Matbrist: Köttransonering var vanligt. Bananer och kaffe betraktades som lyxvaror och kunde försvinna från hyllorna i månader.
    • Varuköer: Många DDR-medborgare stod i timmar i kö för basvaror som smör, tvål och toalettpapper.
    • Bostadskris: Trots massiv statlig byggverksamhet var lägenheterna ofta trånga, slitna och fuktskadade. Varmvatten var ingen självklarhet.
    • Ingen valfrihet: Du fick inte välja var du bodde, vilken skola dina barn gick i – eller vad du såg på TV.
    • Grå vardag: Estetiken var lika kontrollerad som åsikterna: betong, standardmöbler, censurerade tidningar och ett system utan konkurrens.

    Källa: Tidsdokument från före detta DDR-medborgare och forskningsrapporter från bl.a. Bundesstiftung zur Aufarbeitung der SED-Diktatur.

  • M-riksdagsman vill bygga ett STASI-internet.

    När en moderat riksdagskandidat föreslår att alla konton på sociala medier ska kopplas till e-legitimation väcks oro för vart Sverige är på väg. Förslaget, som sägs skydda demokratin mot hat och hot, riskerar istället att bana väg för ett övervakat samhälle – ett slags digitalt STASI där anonymitet och yttrandefrihet offras i kontrollens namn.

    Olle Olson (M) uttrycker stark oro över hur hot och hat tvingat en partiledare att avgå, och menar att detta är ett direkt hot mot demokratin. Han beskriver hur Sverige reagerade med chock och sympati, men snabbt gick vidare som om inget hänt. Demokratin kan rubbas i några dagar, men sedan återgår allt till tystnad. Det är just den här likgiltigheten, menar Olson, som gör samhället sårbart – vi reagerar, men agerar inte.

    Han anser att det nu är dags att gå från ord till handling. Hot och hat på nätet gör att människor drar sig för att engagera sig politiskt, och om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där allt färre vågar ta ansvar. Olson menar att demokratin inte överlever på medkänsla och symboliska inlägg – det behövs konkreta lösningar.

    Hans främsta förslag är att införa krav på e-legitimation, som BankID, vid registrering och inloggning på sociala medier och forum. Anonymitet har en viktig roll i diktaturer, men inte i ett fritt land som Sverige. Här borde det vara självklart att varje konto är kopplat till en verifierad identitet. På så sätt får troll och näthatare namn, personnummer och ansvar för sina ord. Det skulle drastiskt minska mängden hot, trakasserier och falska konton.

    Vidare vill Olson att polisen ska få starkare resurser för att bekämpa nätbrott. Idag läggs majoriteten av anmälningar om hot på nätet ner utan åtgärd. Han föreslår därför att polisens regionala cyberenheter byggs ut, med särskilt fokus på brott mot politiker och journalister. Straff måste börja tillämpas i praktiken – rättsstaten får inte stå handfallen inför digitala övergrepp.

    Olson avslutar med en uppmaning till alla som värnar demokratin: vi måste försvara den tillsammans. Hot och hat får inte bli det nya normala. Genom ansvarstagande, lagstiftning och krav på digital identitet kan Sverige åter bli ett samhälle där demokratin är starkare än hatet.

    Anonymiteten på nätet är en demokratisk rättighet – inte ett hot

    När Moderaternas Olle Olson föreslår att e-legitimation, som BankID, ska krävas för att få registrera sig på sociala medier, låter det kanske tilltalande vid första anblick. Tanken är att minska hat och hot på nätet. Men förslaget är farligt. Det riskerar att skapa ett digitalt övervakningssamhälle som mer liknar 1984 än en levande demokrati.

    Vi måste värna rätten att vara anonym

    Anonymiteten på nätet är inte ett problem – den är ett skydd. I en tid där åsikter kan kosta både jobb och trygghet, är möjligheten att uttrycka sig utan att riskera förföljelse avgörande. Det är lätt att tala om ansvar, men betydligt svårare att se vad som händer när staten eller privata företag får makten att registrera, övervaka och identifiera varje medborgare.

    Det skulle aldrig accepteras att människor på en 1 maj-demonstration tvingades bära ID-brickor med namn och personnummer synliga för alla. Varför ska det då vara okej på nätet – vår tids största offentliga torg?

    Kontroll leder inte till trygghet

    De som vill kringgå regler hittar alltid sätt. Vi såg det när registrering av kontantkort infördes – plötsligt började folk använda appar och anonyma tjänster i stället. Att kräva e-legitimation online skulle inte stoppa hatet, bara driva det till mörkare hörn av nätet.

    Resultatet? Ett samhälle där vanliga människor tystnar, medan de som redan bryter mot reglerna fortsätter som vanligt. Det är inte trygghet – det är kontroll.

    Problemet är inte anonymitet – det är ansvar

    Självklart hör hot och hat inte hemma i en demokrati. Men lösningen är inte att övervaka alla, utan att de som driver plattformarna tar större ansvar. Lagar som BBS-lagen finns redan – de behöver tillämpas och uppdateras, inte kringgås genom att inskränka våra rättigheter.

    ”Troll” på nätet har inget med sagoväsen att göra. Begreppet kommer från trolling inom fisket – att kasta ut ett bete för att locka till hugg. Nätets troll beter sig likadant: de provocerar för att få reaktioner. Men lösningen är inte att förbjuda fiske – det är att sätta tydligare gränser och lära oss att inte nappa.

    Friheten måste försvaras

    Om vi fortsätter på vägen mot obligatorisk identitetskontroll på nätet, kommer vi snart leva i ett samhälle där varje ord, varje tanke och varje åsikt registreras. Det är ett vidrigt 1984-scenario – inte den fria demokrati vi säger oss vilja skydda.

    Yttrandefrihet handlar inte bara om rätten att tala, utan om rätten att tala utan rädsla. Därför måste anonymiteten på nätet bli en grundlagsskyddad rättighet. Den är inte ett hot mot demokratin – den är en av dess sista försvarslinjer.

  • Socialdemokraternas förbjudna frestelser: En återkommande kontrolliver

    Från parabolantenner och videovåld till nät-ID och sociala medier – Socialdemokraterna har i decennier försökt tygla allt de inte förstår. När nya idéer eller tekniker hotat partiets kontroll har reflexen varit densamma: förbjuda, reglera, övervaka. Nu vill Magdalena Andersson sätta namn och personnummer på varje internetanvändare i Sverige. Det är inte längre bara politik – det är ett mönster. Ett parti som en gång ville styra etern försöker nu ta greppet om själva nätet.

    Innehållsförteckning

    Socialdemokraterna har genom historien ofta hamnat i strider om förbudspolitik och en vilja att kontrollera medborgarnas val. Från etermediernas barndom till dagens digitala sfär återkommer mönstret: när nya fenomen eller upplevda samhällsproblem uppstår ligger ett förbud eller en reglering nära till hands. Denna granskande artikel belyser en rad konkreta exempel – från piratradio och parabolantenner till videovåld, boxning, sexköp, religiösa friskolor, vinstuttag och nu senast krav på ID-kontroller online – och diskuterar riskerna för övervakning, moralism och inskränkningar i yttrandefriheten som följer i förbudens spår.

    Motboken – när staten tog kontroll över glaset

    Socialdemokraternas vilja att styra människors liv går ännu längre tillbaka än paraboler och videoband. Redan 1919, mitt under folkhemmets födelse, var det den socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting som stod bakom ett av de mest genomgripande övervakningsprojekten i svensk vardagshistoria: motboken. Den infördes som ett system för att reglera svenskarnas alkoholkonsumtion, i ett försök att tygla supandet – men blev i praktiken ett instrument för social kontroll på individnivå.

    Varje medborgare fick en personlig bok där varje inköp av sprit noggrant antecknades av Systembolagets personal. Staten bestämde hur mycket en “anständig medborgare” fick dricka, och tjänstemän, kvinnor och arbetare behandlades olika. En ogift kvinna fick ofta ingen motbok alls, medan en man i statlig tjänst kunde få större ranson “eftersom han antogs kunna hantera sitt drickande”. Resultatet blev ett Sverige där staten bokstavligen höll räkningen på folks glas – en sorts analog föregångare till dagens digitala övervakning.

    Motboken pågick i över tre decennier, fram till 1955, och är ett av de tydligaste exemplen på Socialdemokratins förmyndarmentalitet i praktiken. Syftet var gott – att minska alkoholskador – men metoden var ren moralbyråkrati. Den byggde på misstro mot medborgarna och en tro på att staten alltid vet bättre. I backspegeln ser man tydligt hur denna logik lever kvar: från motbokens spritkontroll till dagens försök att införa digitala ID-kontroller på nätet går en obruten linje av politiskt tänkande. I Socialdemokraternas värld är individen alltid en potentiell risk – och staten alltid den som måste hålla i nycklarna till flaskan, radion, kroppen eller tangentbordet.

    Fri radio och TV under lås och bom


    Jack Kotschack, grundare av piratradiostationen Radio Nord, besöker sändarfartyget Bon Jour den 30 juni 1962 – stationens sista sändningsdag innan den tvingades tystna under trycket från en ny lag[
    .

    Etermediernas utveckling i Sverige har präglats av Socialdemokraternas strävan att värna statens kontroll över informationen. Redan på 1950- och 60-talen kämpade partiet hårt mot piratradion. När Radio Nord började sända populär musik och nyheter från ett fartyg utanför territorialvattnen 1961 upplevde den socialdemokratiska regeringen stationen som en direkt provokation.

    Myndigheterna svarade med en rad åtgärder för att kväva den oönskade konkurrensen – annonsörer hotades med repressalier och statliga Sveriges Radio fick skyndsamt extra resurser för att lansera Melodiradion (dagens P3) och därmed hindra lyssnarna från att söka sig till piratsändningarna. Regeringen lät till och med riksdagen stifta en speciallag, den beryktade Lex Radio Nord, som förbjöd sådana sändningar. Inför hotet av lagen valde Radio Nords ägare att stänga stationen redan innan förbudet trädde i kraft i augusti 1962. Socialdemokraterna lyckades därmed upprätthålla det statliga mediemonopolet – men på bekostnad av mångfalden i etern.

    Samma kontrolliver präglade synen på televisionen. Under decennier hade Sverige endast två TV-kanaler, båda i statlig regi. När satellit-tv och parabolantenner gjorde entré på 1980-talet reagerade vissa socialdemokrater med ryggmärgsreflexen att förbjuda även denna nya teknik. Vid den socialdemokratiska partikongressen 1987 drev exempelvis partiets kvinnoförbund – under ledning av den profilerade S-politikern Maj Britt Theorin – kravet att förbjuda privatpersoner att inneha parabolantenner. Tanken var att skydda svenska folket från “oönskad” utländsk påverkan och kommersiellt utbud via satellit. Förslaget ledde aldrig till någon lag och partiledningen tog officiellt avstånd från idén när den kritiserades som otidsenlig – kulturminister Bengt Göransson försäkrade att folk “ska kunna se på de program de vill” även via parabol. I den allmänna debatten har dock ”parabolförbudet” levt kvar som symbol för Socialdemokraternas paternalistiska syn på media. Det må vara en myt att partiet formellt la fram ett parabolförbud, men att tongivande S-företrädare faktiskt förespråkade idén räcker för att ge eko in i våra dagar.

    För Socialdemokraterna handlade mediepolitiken länge om att hålla “icke-statliga röster” borta och folket “rent” från kommersialismens inflytande.

    Moralpanikens 1980-tal: videovåld och boxningsförbud

    När videon slog igenom i början av 1980-talet uppstod en ny frontlinje för socialdemokratisk förbudspolitik. Partiet slöt upp i den breda politiska moralpaniken kring det så kallade videovåldet – våldsamma skräck- och actionfilmer på då nya videoformatet. Tidigare hade staten genom biografcensuren kunnat klippa bort olämpligt innehåll, men plötsligt kunde “våldsfilmer” spridas fritt via videobandspelare i hemmen.

    Socialdemokraterna tog strid för att stoppa detta. En borgerlig regering råkade visserligen sitta vid makten just då (1981), men socialdemokratin deltog helhjärtat i korståget. Riksdagen klubbade 1982 med överväldigande majoritet en ny lag – 299 ja-röster mot endast 1 nej – som förbjöd spridning av videogram med rått och sadistiskt våld. Den ende riksdagsledamoten som röstade nej, Folkpartiets Hadar Cars, varnade uttryckligen för att lagen innebar farliga inskränkningar i våra demokratiska rättigheter. Hans varning föll dock för döva öron. Resultatet blev en av världens hårdaste censurlagar för videofilm, där polisrazzior mot videobutiker och rättsfall mot videouthyrare snart blev verklighet. Kritiker har i efterhand dömt ut “videovåldsdebatten” som moralpanik och pekat på hur okunnig och överdriven retoriken var.

    Ändå är den ett skolexempel på Socialdemokraternas benägenhet att ta till lagboken och förbud när nya medier oroar – med yttrandefriheten som möjlig måltavla i processen.

    Samma anda av förmynderi genomsyrade det svenska boxningsförbudet. Under socialdemokratiskt styre beslutade riksdagen hösten 1969 att förbjuda professionell boxning i Sverige – ett unikt ingrepp i idrottens autonomi. Beslutet motiverades med folkhälsa och moral: proffsboxning ansågs våldsamt, farligt och “osunt” och passade inte in i det folkhem som skulle formas. Hjärnskador riskerades, sades det, och “osnygga ekonomiska intressen” tjänade pengar på våldet. Därför drog man likhetstecken mellan boxning och samhälleligt förfall – sporten påstods förråa samhället i stort.

    Förbudslinjen segrade och under de följande årtiondena tvingades svenska boxare utomlands om de ville bli proffs. Först 2007 upphävdes det totala förbudet, efter mycket debatt. I backspegeln menar många att proffsboxningsförbudet främst vilade på moralistiska argument snarare än fakta.

    Som debattörerna Johan Forssell och Paolo Roberto skrev redan 2006 var förbudet en del av “samhällets moralpanik” – man gjorde en hederlig sport till något skamligt och drev utövarna i exil, trots att folk ändå kunde se alla matcher via TV eller internet. Än en gång gick Socialdemokraternas förbudsinstinkt före individens frihet att välja, till och med i valet av sport.

    Führerns Face – filmen som var för antinazistisk för Sverige

    1943 släppte Walt Disney en animerad kortfilm som gjorde succé i USA: Der Fuehrer’s Face. I den hamnar Kalle Anka i en absurd mardröm där han tvingas leva i Nazityskland, marschera till Hitler-marscher, skrika “Heil!” tills han svimmar och jobba som slav i en vapenfabrik. Filmen var genial satir – ett hån mot totalitarismen och en öppen drift med Hitler själv. I USA vann den en Oscar och användes som antipropaganda mot fascismen.

    Men i Sverige – det “neutrala” folkhemmet under socialdemokratisk ledning – förbjöds filmen helt. Den svenska censuren slog till direkt: Der Fuehrer’s Face fick inte visas på bio, varken för barn eller vuxna. Motiveringen? Att den var “politiskt olämplig” och riskerade att skada Sveriges diplomatiska relationer med Nazityskland. Det var alltså inte Hitler som förbjöd filmen – det gjorde svenska myndigheter, mitt under en tid då Europa stod i brand.

    Detta är ett av de mest pinsamma kapitlen i svensk filmhistoria: en antifascistisk satirfilm totalförbjuds i demokratins namn, för att den ansågs “för provocerande”. Medan Kalle Anka i Disneys version gör uppror mot diktaturen, valde Socialdemokraternas Sverige att böja sig för den. Under täckmantel av “neutralitet” censurerades det fria ordet, precis som i de system man påstod sig stå emot.

    I efterhand framstår Der Fuehrer’s Face som en symbol för svensk feghet under andra världskriget – en tid då regeringen hellre tystade en tecknad anka än riskerade att reta upp Hitler. Det är svårt att tänka sig en tydligare bild av förmyndarstatens och feghetens möte: en stat som vågar säga nej till Disney, men inte till diktatur.


    Motorsågsmassakern – filmen som skrämde staten och väckte ett folk

    När Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre) nådde Sverige i slutet av 1970-talet hade Socialdemokraterna och biografcensuren redan byggt ett skyddsnät av regler för vad folket fick se. Filmen totalförbjöds omedelbart för biovisning – den ansågs alltför brutal, för “osvensk”, för farlig. Men något oväntat hände. Förbudet skapade inte avsky, utan nyfikenhet. Svenskarna började i massor importera videobandspelare och kopior av förbjudna filmer från utlandet. I hemliga uthyrningsbutiker och bland vänner cirkulerade VHS-kassetter med titlar som Motorsågsmassakern, Zombie Flesh Eaters och Cannibal Holocaust – filmer som staten inte ville att någon skulle se.

    Det ironiska var att Socialdemokraternas kulturpolitiska förmyndarskap fungerade som gratis reklam för det man ville stoppa. Ju hårdare man slog mot “videovåldet”, desto fler svenskar ville se vad som var så farligt. För många blev just Motorsågsmassakern en symbol för friheten att välja själv – en sorts motreaktion mot statlig censur. Videobandspelaren blev rebellens verktyg, ett tyst uppror i vardagsrummet mot ett överbeskyddande etablissemang.

    Ajabaja i folkhemmet.

    Så paradoxalt nog bidrog Socialdemokraternas försök att skydda svenska folket från “dålig kultur” till att föda hela hemmavideons genombrott. Ur den så kallade videovåldsdebatten föddes inte ett lydigt folk, utan en generation som tröttnat på att staten skulle bestämma vad man fick se, höra och tänka. I det ögonblicket, när Motorsågsmassakern surrade igång på svenska VHS-apparater, började censurens makt sakta dö – en gång för alla.

    Sexköpslagen – moralismens triumf och hyckleriets skugga

    När Socialdemokraterna 1999 införde den så kallade sexköpslagen var det med storslagna ord om jämställdhet och värdighet. Att köpa sex skulle bli olagligt, men att sälja det tillåtet – ett märkligt juridiskt dubbelspråk som gjorde staten till domare över människors moral snarare än deras handlingar. Förbudet presenterades som en feministisk seger, men i praktiken blev det ett moraliskt korståg. Lagen slog hårdast mot de mest utsatta och drev prostitutionen längre under jord, medan politikerna klappade sig själva på axeln över sin “värdegrund”.

    Det ironiska – och djupt hycklande – är att samma parti några decennier tidigare präglades av en helt annan verklighet. På 1970-talet avslöjades att den dåvarande justitieministern Lennart Geijer, en av Socialdemokratins tyngsta profiler, själv varit kund hos prostituerade i Stockholms undre värld. Skandalen, som Palme-regeringen först försökte tysta ner, skakade landet. Samma maktparti som påstod sig stå för anständighet och kvinnofrid hade alltså en justitieminister som personifierade det de senare skulle kriminalisera. När sexköpslagen klubbades 20 år senare var detta kapitel bortglömt i historieskrivningen – men hyckleriet bestod.

    Att Socialdemokraterna fortfarande ser sexköpslagen som en moralisk seger säger mycket om partiets självbild. Det är inte resultatet som räknas – prostitutionen finns kvar, om än mer dold – utan känslan av att ha lagstiftat fram godhet. Det är folkhemmets gamla synd: viljan att kontrollera människors liv under förevändningen att “skydda dem”. När politiker som Geijer rörde sig fritt i dubbelmoralens skuggvärld, valde partiet att straffa vanliga människor för samma handlingar. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på moralisk hyckleri förklädd till social ingenjörskonst.

    . Kvinnoförbundet – samma gren av partiet som tidigare drivit parabolförbudet – lyckades vända partiets inställning och drev igenom att sexköp kriminaliserades.
    . Resultatet hyllas av många än idag som en feministisk seger och har kopierats av flera länder, men kritiken har heller inte tystnat. Motståndare menar att lagen är symbolpolitik som snarare försvårat för de mest utsatta genom att tvinga prostitution längre under jord. Det övervakande inslaget i sexköpslagen – där polisen exempelvis arbetat med spaning, telefonavlyssning och infiltration för att sätta dit sexköpare – har också ifrågasatts.

    Från liberalt håll har man varnat för moralisk klåfingrighet: ett samhälle som förbjuder frivilliga transaktioner mellan vuxna, om än av begripliga skäl, beträder en farlig väg där moral lagstiftas på bekostnad av personlig autonomi. Sexköpslagen illustrerar tydligt hur Socialdemokraternas kontrollambitioner kan sträcka sig ända in i medborgarnas mest privata domäner – i syfte att uppfostra samhället till dygd.

    Skolan och välfärden under statens kontroll

    På senare år har Socialdemokraterna velat ta ett fastare grepp om skola och välfärd med förbud och restriktioner som verktyg. Ett exempel är frågan om konfessionella friskolor. Partiet har argumenterat att religiös påverkan inte hör hemma i skolan och att staten måste återta den “demokratiska kontrollen” över utbildningen.

    Under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons ledning har Socialdemokraterna drivit linjen att förbjuda nya religiösa friskolor – och helst avskaffa de existerande helt, så fort parlamentariskt stöd kan uppbådas. “Egentligen vill vi förbjuda dessa skolor helt och hållet”, medgav partiet öppet inför valet 2022, men eftersom en riksdagsmajoritet saknas nöjer man sig tills vidare med att stoppa nyetablering. Retoriken handlar om att alla elever ska möta samma kunskapsinnehåll fritt från religiös indoktrinering. Kritiker invänder att förbud mot religiösa friskolor riskerar inskränka föräldrars rätt att välja utbildning för sina barn och utmanar den grundlagsfästa religionsfriheten. Än en gång står dock Socialdemokraternas princip om likriktning mot individens valfrihet. Istället för att komma åt missförhållanden via tillsyn och krav, väljer man den förbudslinje som känns ideologiskt trygg – i detta fall att hellre förbjuda en hel kategori skolor än att tolerera att vissa barn får morgonbön i skolan.

    Parallellt har Socialdemokraterna drivit kravet att ingen ska få göra vinst på välfärden. Det har konkret landat i förslag om ett vinstförbud i friskolor, vårdföretag och andra skattefinansierade verksamheter. “Skolorna i Sverige ska ha fokus på kunskap, inte på vinstjakt”, deklarerade Magdalena Andersson när hon sommaren 2022 lanserade partiets vallöften att förbjuda vinstuttag i skolan och samtidigt stoppa nya religiösa friskolor. Regeringen lät tillsätta en utredning för att ta fram “konkreta förslag” på hur ett vinstförbud skulle kunna utformas utan kryphål.

    Även detta steg kan ses som en del av partiets kontrollambitioner – en ovilja att låta marknadslogik råda inom skola, vård och omsorg. Socialdemokraterna har sedan länge ogillat att privata bolag gör överskott på skattemedel, men kritiker varnar att ett förbud i praktiken innebär en socialisering av välfärdssektorn via lagstiftning. Här rör det sig mindre om moralism i klassisk bemärkelse och mer om ideologisk kontroll över ekonomin: partiet vill lagstifta fram sin vision av hur välfärden ska drivas, med risken att mångfald och innovation går förlorad. Trots att flera tidigare försök att få igenom vinstförbud har fallit i riksdagen fortsätter Socialdemokraterna driva frågan – en påminnelse om hur djupt rotad förbudsinstinkten är när något uppfattas bryta mot partiets grundvärderingar.


    Digital övervakning: ID-krav på internet


    I vår digitala era uppstår nya utmaningar – och Socialdemokraternas lösningar ligger kvar i samma tradition av kontroll och begränsningar. Det färskaste exemplet är partiets utspel om att införa ID-kontroller på nätet. Våren 2024, med EU-valet runt hörnet, föreslog partiledare Magdalena Andersson tillsammans med S-toppar i Bryssel att varje konto på stora sociala medieplattformar ska kopplas till en verifierad identitet.
    . Anonymitet på nätet ska alltså i princip upphöra om Socialdemokraterna får bestämma – allt i kampen mot “fejkkonton”, desinformation och näthat, vilket man menar hotar demokratin. Förslaget, som skulle drivas på EU-nivå, presenterades som en åtgärd mot Sverigedemokraternas så kallade trollfabriker och mot rysk propagandaspridning.
    . Men kritiken lät inte vänta på sig: experter, piratpartister, jurister och nätaktivister har unisont kallat idén dum och farlig
    . Att kräva att alla internetanvändare identifierar sig undergräver grundläggande fri- och rättigheter, menar kritikerna, och öppnar dörren för omfattande övervakning och intrång i privatlivet

    . Yttrandefriheten online bygger i mångt och mycket på möjligheten att uttrycka sig anonymt – visselblåsare, oppositionella i auktoritära stater, ja även vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen, är beroende av att inte alltid behöva skylta med sitt riktiga namn. Ett statligt påbud om ID-tvång skulle kraftigt kyla av det fria meningsutbytet, varnar motståndarna, och ändå lätt kunna kringgås av illasinnade aktörer.

    . Trots de potentiellt allvarliga konsekvenserna för digital frihet förefaller Socialdemokraterna beredda att ta risken. “Makten bör övervakas, inte medborgarna”, replikerade Piratpartiet i en debattartikel och satte fingret på paradoxen i S-förslaget
    . I jakten på troll riskerar man att övervaka hela befolkningen – en överdrift som tyvärr känns igen när Socialdemokraterna ska lösa ett problem. Förslaget om ID-krav på sociala medier är kanske inte en klassisk lag om förbud, men andas samma anda av kontroll och misstro mot medborgarnas egen förmåga att hantera frihet.


    En röd tråd av förbud och förmynderi

    Från folkhemserans etermediemonopol till dagens debatter om sociala medier går en röd tråd genom Socialdemokraternas historia: en övertygelse om att staten vet bäst och att samhällets goda värden kan upprätthållas genom att helt enkelt förbjuda det som anses skadligt eller oönskat. Ibland har motiven varit folkhälsan eller jämställdheten, ibland att skydda barn och unga, ibland att bevara “ordning och reda” i välfärden. Inte sällan har intentionerna varit goda.

    Men priset för denna förbudspolitik har gång på gång visat sig vara inskränkningar – av yttrandefriheten, av individens rätt att bestämma över sitt liv, av pluralismen i samhällsdebatten. Socialdemokraternas kontrollambitioner har skiftat skepnad genom decennierna: på 1960-talet handlade det om att bokstavligen stänga av radiosändare på öppet hav, på 1980-talet om att klippa sönder videoband, på 1990-talet om att skicka polis efter sexköpare i nattens skugga, och idag om att scanna internetanvändares identiteter. Övervakning, moralism och paternalism går som en underton.

    Kritiker menar att denna förbudsiver bottnar i en idé om det myndiga samhället kontra den omyndiga medborgaren – en idé där människor inte anses kloka nog att själva hantera ett ökat informationsutbud, våldsinslag i populärkulturen, farliga sporter, prostitution eller ens sociala medier, utan att staten måste träda in som moralisk väktare och skyddsängel. Risken är uppenbar: att man skapar ett samhällsklimat där frihet under ansvar ersätts av förbud under övervakning. Socialdemokraterna värnar gärna demokratin, men historien visar att de ibland varit beredda att kompromissa med demokratiska friheter för att nå sina mål. I ivern att bygga det man uppfattat som ett bättre samhälle har partiet återkommande velat lägga sin skyddande hand över medborgarna – eller kanske snarare ett fast grepp om deras tyglar.

    I en tid då nya hot och fenomen ständigt dyker upp är det frestande att ropa på förbud och kontroll.

    Men Socialdemokraternas egen historia kan tjäna som en varnande berättelse. Den visar hur långtgående åtgärder som syftar till att skydda ofta får oönskade bieffekter: monopol och censur kväver innovation och debatt, moraliserande lagar kan driva problemen under jorden istället för att lösa dem, och övervakning undergräver det öppna samhälle man ville försvara. Frågan är om partiet lärt av historien – eller om kontrollviljan är en del av dess DNA. En sak är säker: debatten om förbudspolitik kontra frihet kommer att fortsätta så länge Socialdemokraterna tar till sin traditionella verktygslåda. Och det är upp till oss som medborgare att avgöra var gränsen går mellan ett tryggt, ordnat samhälle och ett överbeskyddande, kontrollerande sådant. Som det gamla talesättet lyder: Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner – något Socialdemokraterna kanske bör begrunda nästa gång lusten att förbjuda något faller på.


    Chat Control – från trygghet till total övervakning

    När EU nu driver på för att införa så kallad Chat Control – en lag som ger myndigheter rätt att granska medborgarnas privata meddelanden i jakt på olagligt innehåll – står Socialdemokraterna återigen bland de mest entusiastiska anhängarna. Officiellt handlar det om att skydda barn från övergrepp, men i praktiken innebär det att alla medborgares privata kommunikation kan genomsökas automatiskt av staten eller dess algoritmer. Det är en teknikdröm för varje byråkrat med kontrollbehov – och en mardröm för alla som värnar friheten på nätet.

    Det är svårt att inte dra paralleller till DDR:s Stasi, den ökända östtyska säkerhetstjänsten, som byggde sin makt på just övervakning av vanliga människor. Skillnaden är att Stasi behövde tusentals angivare och pappersarkiv för att kartlägga befolkningen – EU:s Chat Control behöver bara några rader kod. Där Stasi smög sig in i folks brev och telefonsamtal ska nu maskiner läsa våra meddelanden i realtid, på jakt efter misstänkta ord och bilder. Skillnaden i teknik är enorm, men principen densamma: staten sätter sig mellan människor och deras kommunikation, i namn av “säkerhet”.

    Det mest oroande är att Socialdemokraterna, som en gång kämpade mot åsiktsregistrering och statlig övervakning, nu tycks ha glömt sin egen historia. Partiet som förr talade om frihet från förtryck vill nu att EU:s digitala poliser ska få rätt att titta i varenda chatt, varenda privat bild, varenda viskning i det digitala rummet. Det är inte skydd – det är digital husrannsakan utan misstanke. DDR:s Stasi hade kallat det effektivt.

    Källor:

    • Radio Nord-historik och Lex Radio Nord
    • Förslag om parabolförbud 1987 (Maj Britt Theorin)
    • Videovåldsdebatt och censurlag 1982
    • Kritik om moralpanik – boxningsförbudet[
    • Införandet av sexköpslagen
    • S-förslag om vinstförbud i skola & stopp för religiösa friskolor
    • S-utspel om ID-krav på sociala medier

  • Vänsterpartiets DDR-bostadspolitik gör succé i Stockholm – 15 års väntetid på hyresrätt


    Femtekolonnarna i Vänsterpartiet säger sig vilja lösa bostadskrisen. I själva verket vill de återupprepa de misstag som skapade den. Med en politik som luktar 1970-tal – statliga miljardbidrag, kommunalt ägande och förbud mot privata initiativ – cementerar de krisen snarare än löser den.

    Marxismen struntar i den lilla människan. De är femtekolonnare i sitt DNA, som hetsar massorna bland marginaliserade grupper för att vinna makt – och när de väl får makten fyller V-politikerna sina nummerkonton i Schweiz med svenskarnas skattemedel.

    Innehållsförteckning

    Vänsterpartiets bostadspolitik är ekonomiskt vansinne

    Vänsterpartiet säger sig vilja lösa bostadskrisen. I själva verket vill de återupprepa de misstag som skapade den. I sin artikel i Göteborgs-Posten den 12 oktober 2025 presenterar Nooshi Dadgostar och hennes anhang en politik som luktar 1970-tal – statliga miljardbidrag, kommunalt ägande och förbud mot privat initiativ.

    Miljarder försvinner i fallfärdiga hus

    Partiet vill att staten ska betala 4,5 miljarder kronor per år i byggstöd och att kommunerna ska köpa tillbaka hyresrätter från privata värdar. Men när det testas i verkligheten blir resultatet katastrofalt. I Husby har kommunen slösat bort runt en miljard kronor av skattebetalarnas pengar på att köpa fallfärdiga miljonprogramhus. Husen är i så dåligt skick att de kräver totalrenovering – vilket betyder att hyrorna inte kan sänkas och att ännu mer pengar måste pumpas in för att täcka underhållet.

    Det här är inte social bostadspolitik – det är ekonomiskt självskadebeteende. Istället för att bygga nytt och modernt tar Vänsterpartiet över gamla problem och kallar det för framsteg. Skattepengar som kunde ha gått till nya, energieffektiva bostäder används i stället till att rädda förfallna byggnader som ingen privat aktör längre vill ta i.

    Från tre år till femton – Vänsterpartiets bostadsköer

    Men absolut – Vänsterpartiet har verkligen gjort succé i Stockholm. När Carl Bildt var statsminister fick man som 18-åring vänta omkring tre år på en egen lägenhet. Efter flera år med Vänsterpartiet som ansvarigt för bostadspolitiken är väntetiden på en hyresrätt nu uppemot 15 år – ungefär lika länge som man fick vänta i DDR för att köpa en Trabant.

    Vänsterpartiet har med andra ord levererat äkta DDR-politik till stockholmarna.

    Bygg enklare – inte dyrare

    Vänsterpartiet vägrar erkänna det uppenbara: det är för dyrt att bygga bostäder i Sverige. Regler, krav och byråkrati har drivit upp priserna till orimliga nivåer. Lösningen är inte mer bidrag, utan fler byggmöjligheter och enklare strukturer.

    Trailer parks – en beprövad modell som fungerar

    Ett exempel att ta efter är trailer parks, ett beprövat koncept i USA och Kanada. Där bor miljontals människor i modulhus och flyttbara hem som är billiga att producera – ofta byggda i fabriker utomlands, ibland i Kina – och monterade på plats. De erbjuder ett tryggt, enkelt och prisvärt boende för unga, äldre och låginkomsttagare.

    Ideologi framför verklighet

    Men för Vänsterpartiet är sådana lösningar ideologiskt förbjudna. Hellre ruinerar man kommuner med tomma prestigeprojekt än att tillåta människor att bo i något som inte passar partiets ideologiska mall.

    Vänsterpartiet kallar det ”rättvisa”. I verkligheten är det ren ekonomisk dårskap. Sverige behöver fler bostäder – inte fler socialistiska luftslott.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Systemhotade brottslingar ifrån V kan få ministerposter i en regering led av S

    När Sverige närmar sig valet 2026 står landet inför ett vägskäl. I skuggan av höga opinionssiffror för vänstern tornar ett mörkt ideologiskt arv upp sig – ett arv som världen redan en gång betalat för med över hundra miljoner människoliv. Från Sovjet till Kuba, från DDR till dagens auktoritära regimer, har marxismen gång på gång visat sitt sanna ansikte: förtryck, censur och utrensning av oliktänkande. Nu riskerar samma idéströmning att få ministerposter i Sverige. Frågan är inte om historien upprepar sig – utan hur långt vi låter den gå innan vi säger stopp.

    I ett marxistiskt dödsläger kan ingen höra dig skrika.

    I en opinionsundersökning från Verian:

    • V: 7,5 %
    • S: 34,8 %
    • MP: 5,8 %
    • C: 4,7 %
    • L: 2,6 %
    • KD: 4,2 %
    • M: 17,9 %
    • SD: 20,1 %

    År 2026 riskerar Sverige att styras av systemhotande extremister från Vänsterpartiet – samma ideologiska rot som format världens blodigaste diktaturer.

    Marxismen, denna dödsideologi, har på sitt samvete över 100 miljoner mördade människor.
    Om V får ministerposter, hur länge dröjer det innan svenskar som tänker fritt betraktas som fiender till staten?
    Historien upprepar sig alltid: Kuba, DDR, Sovjet – samma mönster av utrensningar, förföljelser och tystnad.
    Karl Marx själv var inte bara en symbol för klasshatet – han var en man vars egna barn inte ens överlevde till vuxen ålder. En ideologisk profet som inte ens kunde värna sitt eget blod.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Så vill Vänsterpartiet sparka undan benen för fattigpensionärerna genom att slopa RUT-avdraget.

    Vänsterpartiets historiska bagage gör sig åter påmint – från 30-talets samröre med Sovjet till 50-talets DC-3-affär. I dag fortsätter partiet att driva politik som enligt kritiker slår hårt mot vanliga svenskar, som när RUT-avdraget hotas i deras senaste skuggbudget. Frågan väcks om det verkligen är klokt att ge ett parti med så mörkt förflutet inflytande över en svensk regering.

    Det var många svenskar som blev avrättade i marxistiska Gulag-läger tack vare Vänsterpartiet.

    Vänsterpartiets mörka historia gör sig ännu en gång påmind. På 30-talet skickades tusentals svenskar till Stalins Sovjet för att dö i Gulag. På 50-talet hjälpte de sina kamrater att skjuta ner en DC-3 och en Catalina, så att tappra svenska män stupade. Då skickade man fattiga människor att dö i marxismens Sovjet, och nu vill man hindra fattigpensionärer – som har byggt Sverige – från att få lite skattereduktion för hjälp i hemmet.

    I stället hänvisar man till dysfunktionella tjänster som drivs av kommunen, där valfriheten är noll. Personalen som ska städa kan knappt svenska, och man plockar bottenskrapet från arbetsmarknaden för att utföra så kallade fixartjänster.

    I Vänsterpartiets skuggbudget för 2026 vill man ta bort RUT-avdraget, så att fattigpensionärer inte längre har råd att anlita städhjälp eller hjälp i trädgården. Ännu en gång visar detta parti sitt fula femtekolonnar-tryne och sitt öppna hat mot det svenska folket.

    Vänsterpartiet har alltid hatat Sverige – partiledaren Werner sålde ut landet för några flaskor sprit till DDR på 70-tale

    För när diktaturens kreatur i Vänsterpartiet styr, då ska alla gå i kommunal förskola, busstrafiken ska drivas av SL och vi ska alla stå i kö. Endast när man har partibok kan man få gå före. En ledare, ett parti och åsikt är motto.

    Det är väldigt anmärkningsvärt om något parti vill släpa in dessa femtekolonnare i en regering. Inte ens under brinnande världskrig fick kommunister vara med och styra Sverige – deras plats var i ett arbetskompani utan vapen i hand. Nu kan dessa maktkåta sossar vara villiga att ge dessa subversiva element till och med ministerposter. Det svenska samhället har tillräckligt med problem med korruption – ska man verkligen låta korrupta politiker få ministerposter bara för att ett litet marginaliserat kommunistparti ska få lite makt?

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Att ge Vänsterpartiet ministerposter kan vara en fara för rikets säkerhet.

    Vänsterpartiet kräver ministerposter för att släppa fram en rödgrön regering – annars röstar de nej. Samtidigt växer kritiken mot partiets ultimatum. Med historiska band till Sovjetunionen, spionskandaler och ett bostadspolitiskt haveri i Stockholm pekar många på att V inte bara är politiskt oansvariga, utan också en potentiell säkerhetsrisk för Sverige.

    Sverige 2026 kan bli som Ungern 1956, då ryska stridsvagnar rullade in i Stockholm. Vänsterpartiet har alltid haft sin lojalitet österut.

    Innehållsförteckning

    Vänsterpartiet har slagit fast att partiet kommer rösta rött mot alla regeringskonstellationer där de själva inte ingår. Partiledaren Nooshi Dadgostar uppmanar samtidigt oppositionen att samla sig och presentera en gemensam plattform inför valet.

    – Jag tror på ett samlat lag där vi enas kring några framtidsfrågor, säger hon under en träff med Riksdagsjournalisterna och nämner arbetslösheten, sjukvården och klimatmålen som områden där man enligt henne borde kunna nå samsyn.

    Kritik mot Socialdemokraterna

    Men Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson får en känga. Dadgostar beskriver det som ”ett misstag” att Andersson inte tagit initiativ till ett samlat oppositionslag och riktar hård kritik mot S för att vara alltför passiva.

    – Sossarna har inte varit fighters, de är följare, säger hon.

    Ministerkravet

    Samtidigt ligger Vänsterpartiets krav fast: om den rödgröna sidan vinner valet ska V ha ministerposter. Annars blir det inget stöd för en regeringsbildning.

    På frågan om partiet kommer rösta nej till alla regeringar där V inte får plats svarar Dadgostar kort och bestämt:

    – Ja. Om våra mandat krävs för en regeringsbildning så kommer vi sitta i regering.

    Så Magdalena Andersson kan inte bli statsminister om du inte får en ministerpost?

    – Hon kan i stället välja att söka stöd hos andra partier, svarar Dadgostar.

    Hård kritik mot Vänsterpartiet

    Kravet på ministerposter har mötts av massiv kritik. Många menar att Vänsterpartiets historia och agerande gör partiet olämpligt i regeringsställning. Kritiker pekar på partiets långa lojalitet med Sovjetunionen och senare Ryssland, och påminner om de många spionskandaler som haft kopplingar till kommunistiska rörelser i Sverige. Under andra världskriget fick kommunisterna inte ens sitta i samlingsregeringen – av säkerhetsskäl. Enligt kritiker borde samma princip gälla i dag.

    Att släppa in Vänsterpartiet i en svensk regering skulle enligt många vara ett allvarligt hot mot rikets säkerhet.

    Bostadspolitikens misslyckande

    Också partiets praktiska politik granskas hårt. I Stockholm, där Vänsterpartiet haft stort inflytande över bostadsfrågorna, har deras modell beskrivits som ett misslyckande av historiska mått. Resultatet är att kötiden för en hyresrätt i dag kan uppgå till 15 år. Kritiker menar att V:s system påminner om DDR:s centralstyrda modell – ineffektiv, orättvis och djupt skadlig för medborgarna.

    För många blir slutsatsen därför självklar: Vänsterpartiet har gång på gång visat att de varken kan leverera fungerande lösningar eller värna Sveriges säkerhet. Att ge partiet ministerposter skulle vara ett historiskt misstag.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Om Vänsterpartiet (Sveriges inre lede fi) får ministerposter efter 2026 års val.

    När DDR:s ökända säkerhetspolis Stasi övervakade sitt folk krävdes tiotusentals agenter, hundratusentals informanter och berg av rullband. I dag kan samma kontroll byggas med några få serverhallar, billig konsumentteknik och AI som aldrig sover. Frågan är inte längre hur – utan vad som händer om en makthungrig regering i Sverige bestämmer sig för att använda verktygen.

    Innehållsförteckning

    I en bunker någonstans i Sverige sitter Vänsterpartiets egen säkerhetstjänst och övervakar så att ingen säger något som inte är woke. Snart kan Svenskens lede fi få ministerposter, och Vänsterpartiets dröm om ett nytt STASI bli verklighet.

    Tänk dig att året är 2026. Ett parti med rötter i den ryska revolutionen 1917 och den gamla östtyska marxismen har fått ministerposter i en svensk regering. Under hela 70-talet var socialdemokraterna tvungna att använda prefixet ”demokrati” före ordet ”socialism” för att betona skillnaden mellan de antidemokratiska krafter som finns inom vänstern.

    Men 2026 skulle Socialdemokraterna kunna vara så maktkåta att de glömmer vilket parti de släpper in i regeringen.

    Retoriken talar om folkets enighet, men bakom kulisserna byggs något som känns kusligt bekant: ett övervakningsmaskineri.

    Skillnaden mot DDR:s dagar är tekniken.
    Där Stasi behövde tusentals agenter räcker i dag några få serverhallar och några hundra lojala tekniker.

    Så gjorde marxismen DDR:s Stasi

    Stasi var en koloss. Med över 90 000 heltidsanställda och 170 000 informanter blev det världens mest inträngande övervakningsapparat. För att hålla koll på en enda oppositionsfigur kunde man behöva dussintals människor: någon följde efter på gatan, någon lyssnade i telefoncentralen, någon annan satt med hörlurar och rullband. Resultatet blev hyllkilometer av papper, band och protokoll.

    Det var effektivt – men också enormt resurskrävande. Stasi hade ett öga på varje hushåll, men det kostade nästan hela statens ryggrad i personal.

    Så skulle det se ut i Sverige

    I ett Sverige styrt av ett parti med marxtisk bakgrund skulle det se helt annorlunda ut. I dag behöver ingen dra kablar genom väggar eller gömma mikrofoner i blomkrukor. Dagens motsvarighet finns redan i våra fickor: mobilen, datorn, den uppkopplade högtalaren i vardagsrummet.

    Med en knapptryckning kan staten aktivera mikrofonen i en telefon och fånga varje ord. Inspelningsutrustning som är inbyggd i en lampa, som ser ut att komma från IKEA, kan direkt rapportera Vänsterpartiet till egna STASI 2.0 kommandocentral.

    Och istället för hundratals sekreterare som transkriberar i källare gör AI hela jobbet. Program som Whisper kan i realtid skriva ut exakt vad som sägs – och dessutom analysera: markera nyckelord som “strejk”, “protest” eller “demokrati”.

    Algoritmernas öga

    I det marxistiska DDR dränktes Stasi av sina egna protokoll. I Sverige 2026 skulle samma data flöda in, men skillnaden är att AI sorterar åt makten. Algoritmer kan sätta ihop vem du träffar, var du rör dig, vad du skriver och till och med förutspå nästa steg.

    En oppositionell student som viskar om en demonstration i en chatt skulle inte behöva avlyssnas manuellt. En dator kan flagga konversationen, koppla ihop den med platsdata från mobilen och automatiskt generera en lista över alla som kan tänkas dyka upp. Där Stasi behövde en hel avdelning räcker nu en serverhall i Solna.

    Det svenska vardagsrummet som kontrollrum

    Skillnaden i resurser är dramatisk. Stasi hade en övervakare per 66 invånare. Ett framtida svenskt “Stasi 2.0” skulle med AI och automatisering kunna bevaka miljoner med bara en bråkdel av den personalstyrkan.

    Kameror på gatorna, GPS i bilarna, mobilernas ständiga pingar mot master – allt kan samlas in i realtid. Och medan DDR:s agenter fick anteckna på papper att någon “lämnade hemmet kl. 07.15”, kan en modern övervakningsstat få samma information på en skärm, uppdaterad sekund för sekund.

    Frågan till Sverige

    I Marxtiska DDR blev ett varnande exempel: en stat som såg alla som potentiella misstänkta och byggde världens mest personaltunga övervakningsapparat. Om något liknande skulle växa fram i Sverige i dag vore det ännu mer effektivt – och ännu svårare att upptäcka.

    Det är inte längre bandspelaren i väggen som hotar, utan mobilen i fickan och algoritmerna i molnet. Och frågan vi måste ställa oss är densamma som tyskarna en gång ställde sig inför: vem kontrollerar kontrollanten?

    Faktaruta

    Från Stasi till ett ”Stasi 2.0”

    Teknisk utveckling gör att övervakning som förr krävde tiotusentals människor idag kan automatiseras med AI, serverhallar och uppkopplade enheter.

    Stasi i DDR (1950–1989)

    • ~90 000 heltidsanställda.
    • ~170 000 inofficiella informanter.
    • Praktiskt ~1 övervakare/66 invånare.
    • 10–20 personer i skift för 24/7-övervakning av en individ.
    • Hyllkilometer av band och protokoll; manuell transkribering och analys.

    ”Stasi 2.0” (2026) – med modern teknik

    • AI-transkribering (realtid), nyckelordsdetektering och röstigenkänning.
    • Automatiserad mobil-/GPS-spårning och ansiktsigenkänning i video.
    • Molnlagring och sökbar text av stora ljudmängder (t.ex. 168h/vecka per mål).
    • Bemanning: ett fåtal hundra specialister kan övervaka en hel befolkning där Stasi krävde hundratusentals.
    • Fokus flyttas från människor till serverhallar och algoritmer.

    Risker vid snabb digital övervakning

    • Nya bilar är uppkopplade: loggar position, körmönster och ibland ljud i kupén; kan nyttjas som spårsändare.
    • Förbud/utfasning av äldre, ”analoga” bilar minskar möjligheten att färdas utan spår.
    • Mobiltelefoner, smarta hem och kameranät kan kopplas ihop till en total övervakningsinfrastruktur.

    Not: Uppgifterna bygger på historiska data om Stasi samt moderna exempel på AI, GPS, videoanalys och molninfrastruktur. Siffrorna för 2026 är uppskattningar som illustrerar teknikens skala och effektivitet.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Svenskhatade kommunist bli bostadsborgarråd i Stockholm

    Vänsterpartiet har havererat i Stockholms bostadspolitik. Nu kliver Deniz Butros (V) fram som nytt bostadsborgarråd med samma tomma slagord som tidigare, men utan verkliga lösningar. Partiets misslyckanden, deras ideologiska blindhet och historiska lojalitet mot främmande makt gör att förtroendet är kört i botten. Stockholm förtjänar bättre än ännu ett vänstermisslyckande.

    Nu ska diktaturens kreatur bestämma om du ska få bostad eller inte. I DDR fick man vänta 15 år på att köpa en Trabant – troligen världens sämsta bil. I Stockholm år 2025 får man vänta 15 år på en hyresrätt hos någon av slumvärdarna i allmännyttan. Vänsterpartiet sviker aldrig sitt ideologiska DNA. Kamrat Stalin hade varit stolt över V:s bostadspolitik i huvudstaden.

    När Deniz Butros (V) nu blir bostadsborgarråd i Stockholm presenteras det som en nystart. I själva verket är det ännu en i raden av misslyckade företrädare för en politik som havererat totalt. Hennes ord om att ”Stockholm ska vara en stad för alla” är samma tomma slagord som hennes partikamrater upprepat i årtionden – samtidigt som bostadskön växer, hyrorna skenar och unga tvingas ge upp drömmen om en egen bostad.

    Det här är inte bara inkompetens. Det är en grundläggande systemkollaps som visar varför Vänsterpartiet aldrig kan leverera. Hela deras ideologi bygger på marxismen – en teori som i praktiken alltid slutat i katastrof. Från Sovjet till DDR, från Kuba till Venezuela: resultatet har blivit brist, förfall och ofrihet. Att Vänsterpartiet fortfarande bygger sin politik på dessa idéer visar hur djupt fel partiets fundament är.

    Och glöm inte historien. Under kalla kriget var Vänsterpartiet Moskvas lojala röst i Sverige. Det är väl belagt att flera V-politiker hade nära band till östblocket, och vissa agerade i praktiken som informatörer åt en främmande makt. Det är en skamfläck som aldrig tvättats bort – och som gör att partiet än i dag måste betraktas med misstro.

    Att låta Deniz Butros, ännu en förvaltare av denna ruttna tradition, kliva fram som bostadsborgarråd är inget framsteg. Det är ett steg bakåt, rakt in i samma politiska återvändsgränd som Vänsterpartiet alltid kört fast i. Butros är inte lösningen – hon är själva symbolen för ett parti som gång på gång misslyckas, både i idé och i handling.

    Stockholm förtjänar bättre än DDR-retorik i pressmeddelanden och en politik som leder till fler kölappar, fler löften och fler svek. Vänsterpartiet har haft sin chans, gång på gång. Resultatet är entydigt: de har misslyckats totalt – och kommer aldrig lyckas.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • V Rikdagas ledamöter hetsade massorna med terrorromantik

    Tusentals personer samlades i Göteborg för en propalestinsk demonstration. Bland deltagarna fanns Vänsterpartiets riksdagsledamot Tony Haddou – som nu kritiseras hårt efter att ha deltagit i ett evenemang där flaggor för terrorstämplade grupper vajade öppet. Händelsen sätter återigen ljuset på Vänsterpartiets mörka arv av sympatier för diktaturer och våldsorganisationer.

    Demonstration i Göteborg lockade tusentals – flaggor för terrorgrupper på plats

    Under söndagen genomfördes en demonstration i Göteborg till stöd för Palestina. Arrangörer var organisationerna Floden och Stäng ner Elbit. Enligt polisens uppskattning deltog omkring 5 000 personer.

    Vid manifestationen syntes samtidigt flaggor och symboler för terrorstämplade grupper, däribland Hamas och Islamiska jihad, samt deras väpnade grenar. Närvaron av dessa symboler riskerar att överskugga själva budskapet och väcker frågor om arrangemangets inriktning och deltagarnas lojaliteter.

    Expertkommentar
    Israel– och Palestinaforskaren Anders Persson menar att det inte är förvånande att extremistiska symboler återkommande dyker upp i Göteborgsdemonstrationer. Han beskriver staden som särskilt problematisk i detta avseende och framhåller att det sätter en negativ prägel på manifestationerna.

    Spridning i sociala medier
    Klipp från demonstrationen publicerades av riksdagsledamöterna Nadja Awad och Tony Haddou (V). I materialet syns flaggorna för terrorstämplade grupper i bakgrunden. Videon, först spridd av organisationen Tnkvrt, delades vidare under rubriken ”Tusentals demonstranter för Gaza i Göteborg”.

    Kommentarer från riksdagsledamöterna
    Båda ledamöterna avböjde intervju och svarade endast skriftligt.

    Tony Haddou, som själv deltog i demonstrationen, hävdar att hans syfte var att ”sätta press på regeringen”. Han skriver att han först i efterhand fått kännedom om att extremistiska symboler förekom. Men faktum kvarstår att en sittande riksdagsledamot valde att delta i och sprida en demonstration där Hamas- och Jihadflaggor syntes öppet. Haddous försvar framstår som svagt och lämnar frågetecken kring Vänsterpartiets förhållande till dessa rörelser.

    Återkommande mönster hos Vänsterpartiet
    Det här är inte första gången Vänsterpartiet hamnar i blåsväder för sin relation till extremistiska rörelser. Flera gånger tidigare har partiföreträdare öppet visat sympatier genom att exempelvis vifta med flaggor för den terrorstämplade organisationen PKK.

    Att samma mönster nu återkommer med Hamas- och Islamiska jihad-flaggor i Göteborg understryker bilden av ett parti som gång på gång hamnar i sammanhang där terrororganisationer framställs i positiv dager. Kritiker menar att det inte längre kan avfärdas som ”misstag” eller ”okunskap”, utan snarare visar på en romantisering av grupper som står för våld och extremism.

    Historiska band till diktaturer
    Vänsterpartiet, som under större delen av 1900-talet hette Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), har en lång historia av nära band till totalitära regimer. Partiet tog emot stöd och inspiration från Sovjetunionen och hade starka kopplingar till Östtyskland (DDR) – stater kända för att förtrycka sina egna befolkningar, spionera på oliktänkande och krossa demokratiska rörelser.

    En särskilt uppmärksammad skandal gällde partiledaren Lars Werner. När han fyllde 50 år fick han spritleveranser från DDR:s säkerhetstjänst som födelsedagspresent – i utbyte mot hemliga handlingar från Sverige. Händelsen avslöjade hur djupt relationerna till den östtyska diktaturen gick och hur lojaliteten mot kommunistregimer sattes framför det svenska folkets intressen.

    Ett svek mot Sverige
    För många blir detta mer än en fråga om utrikespolitik. När Vänsterpartiets företrädare gång på gång väljer att marschera sida vid sida med symboler för rörelser som hatar västvärlden och föraktar demokratier, upplevs det också som ett uttryck för förakt mot det svenska folket.

    Genom att legitimera organisationer som riktar sitt våld mot civila, samtidigt som man vägrar ta tydligt avstånd, signalerar Vänsterpartiet att man hellre står på extremisters sida än att försvara de värden som Sverige bygger på. Kritiker menar att detta visar ett hat mot svenska folket och ett historiskt mönster där partiet alltid sökt allierade bland diktaturer och våldsregimer – från Sovjet och DDR till dagens terrororganisationer.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Vänsterpartiets röda skuggor – från DDR-gåvor till Claras mejlmygel

    Vänsterpartiet har länge försökt skriva om sitt förflutna och tvätta bort banden till öst. Men nya avslöjanden om Clara Lindbloms mejlmygel i en privat bostadstvist visar att kulturen lever kvar. Från Lars Werners spritbidrag från DDR till dagens maktmissbruk i Stockholm – partiet har gång på gång blandat ihop sina egna intressen med folkets förtroende. Och än i dag vet ingen vilka hemligheter som kan ha läckt till lede fi i öster.

    Innehållsförteckning

    När Clara Lindblom nyligen meddelade att hon lämnar posten som borgarråd i Stockholm presenterades det som en personlig fråga om att ”få mer tid för familjen”. Men bilden som framträder vid en närmare granskning är mörkare: ännu en i raden av Vänsterpartiets toppar som fastnat i ett mönster där privata intressen blandas ihop med politiska maktbefogenheter.

    Clara Lindbloms mejlhot

    Jag tycker det är under all kritik och dessutom djupt oetiskt. För er kännedom kommer kommunfullmäktige i Stockholms stad inom kort dessutom fatta beslut om en ny markanvisningspolicy som gör gällande att skäliga inkomstkrav i fortsättningen kommer vara ett skallkrav för att erhålla markanvisningar från staden.

    Jag kommer säkerställa att denna information och våra mailtråden även kommer bolagets ledning och styrelse till handa.

    Jag utgår ändå ifrån att detta bemötande inte representerar den bild som bolagsledningen vill att gemene man och beslutsfattare ska ha av [maskerat namn]. Om inte annat kommer ni behöva revidera era inkomst- och tillträdeskrav i händelse av att ni vill erhålla markanvisningar i Stockholms stad även efter att kommunfullmäktige fattat beslut om ny markanvisningspolicy.

    Med vänlig hälsning,
    Clara Lindblom

    Bakgrunden är en mejlväxling mellan Lindblom och hennes hyresvärd under 2024. Efter en separation ville hennes ex-partner ta över lägenhetskontraktet, något hyresvärden ifrågasatte med hänvisning till inkomstkrav.

    I stället för att lösa frågan som vilken hyresgäst som helst tog Lindblom till sin politiska makt. I mejlen kritiserade hon bolaget för ”arrogant bemötande” och hotade att föra korrespondensen vidare till styrelsen. Samtidigt hänvisade hon till Stockholms stads kommande markanvisningspolicy – som hon själv hade politiskt inflytande över – och påpekade att bolaget kunde riskera sin framtida tillgång till stadens mark om de inte ändrade sig.

    Att en folkvald borgarråd använder sin position för att vinna privata fördelar i en bostadstvist är inget annat än maktmissbruk. Det är också ett avslöjande exempel på den kultur som länge funnits inom Vänsterpartiet: att använda partiets makt och kontakter för egna syften.

    Werner och DDR – ett beroendeförhållande

    Historien går tillbaka långt innan Clara Lindblom. På 1970-talet hade partiledaren Lars Werner regelbundna kontakter med DDR:s ambassad i Stockholm. Inför sin 40-årsdag 1975 bad han uttryckligen om bidrag till alkohol inför festen – och fick det.

    I efterhand försökte Werner tona ner saken och hävdade att det bara rörde sig om ”ett par lådor öl och några flaskor brännvin”. Men de östtyska protokollen visar på ett förhållande där VPK och dess ledare såg ambassaden som en resurs för mer än bara politiska diskussioner.

    Kamrat Werner informerade om att han tillträder sin [uppgift/tjänst] den 1 juli och på inbjudan av det ungerska partiet kommer att resa till Balatonsjön fram till den 15 juli.
    Samtidigt informerade kamrat Werner om att han den 25 juli firar sin 40-årsdag och han frågade om ambassaden i detta sammanhang skulle kunna ge ett visst stöd (drycker). Detta lovades.

    [underskrift]
    Dr. Kiesewetter
    Ambassadör

    Distribution:

    1. Kamrat Holdt

    Och här väcks de tyngsta frågorna: vad mer än sprit och vänskapsband utbyttes? DDR:s säkerhetstjänst Stasi levde på information. De kartlade, pressade och utnyttjade varje kontakt. Vi vet att Werner träffade dem. Vi vet att han fick förmåner. Men vi vet fortfarande inte om han också delade med sig av känsliga uppgifter om Sverige.

    Det är en demokratins blinda fläck: än i dag är det okänt vilka ”hemligheter” som kan ha hamnat i händerna på lede fi i öster.

    Samma mönster – då som nu

    När man jämför Lars Werners band till DDR med Clara Lindbloms mejlmygel i Stockholm ser man samma underliggande mönster: Vänsterpartiets toppar har återkommande använt sin politiska makt för privata syften, oavsett om det handlat om att tigga sprit från en diktatur eller pressa en hyresvärd i en privat tvist.

    Det är inte enskilda olyckor. Det är en kultur. Ett parti som historiskt satt sina egna lojaliteter och fördelar framför folkets förtroende – och som i nutid fortsätter på samma spår.

    Demokratins fråga

    Clara Lindblom lämnar sitt uppdrag vid kommunfullmäktiges möte den 13 oktober och går vidare till ett nytt jobb utanför politiken. Men frågan kvarstår:

    Hur länge kan Vänsterpartiet låtsas att dess gamla skuggor inte påverkar dagens agerande?

    Från Lars Werners beroende av DDR till Claras mejlhot i Stockholms stadshus är bilden densamma: ett parti där makten alltför lätt blir ett redskap för egen vinning. Och så länge frågetecknen om det förflutna inte rätas ut kommer Vänsterpartiet fortsätta bära på en skugga som aldrig riktigt försvinner.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Marxismen bödlar kan inte hålla sams : Fullt bråk inom kommunistpartiet Vänsterpartiet

    Vänsterpartiets kris – ett parti fjättrat av sitt förflutna
    De senaste dagarnas uppslitande händelser inom Vänsterpartiet har ånyo visat, att detta parti aldrig helt förmått frigöra sig från de inre motsättningar som sedan länge härjat dess organisation. Riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas har nu, efter hot om uteslutning, valt att lämna partiet. I sina avskedsord riktade de skarpa anklagelser mot ledningen, vilken de betecknade såsom en ”stalinistisk organisation”.

    Det faktum att de båda nu ämnar kvarstanna i riksdagen såsom politiska vildar, med fulla arvoden intakta, har väckt berättigad harm. Många menar att deras beslut styrts mer av ekonomiskt hänsynstagande än av politisk övertygelse, och att deras handlande innebär ett svek gentemot de väljare som i god tro anförtrott dem sitt mandat.

    Vänsterpartiet, en gång benämnt Vänsterpartiet kommunisterna, bär på ett tungt och dubbelt arv. Under efterkrigstidens år stod partiet i intim förbindelse med Moskva, och dess företrädare höll länge dörren på glänt mot regimer vilka satte likhetstecken mellan samhällsordning och statlig kontroll. Kritiker har ofta påmint om hur lojaliteten med Sovjetunionen alltför ofta vägde tyngre än troheten till demokratins principer.

    Än i dag kvarstår samma oro. Statsvetenskapliga iakttagare erinrar oss om faran med att marxistiska idéer ges inträde i parlamentariska system. Erfarenheterna från andra länder vittnar om hur krav på revolutionär förändring ständigt hamnar i konflikt med det demokratiska samhällets fundament: kompromissviljan, pluralismen och respekten för oliktänkande.

    Lika illavarslande är de följder som kan iakttas när staten ikläder sig rollen som företagare. Erfarenheterna från DDR visar hur statliga monopol förvandlade vardagens nödtorft till ett trögt och byråkratiskt maskineri. Den enskilde medborgaren ställdes där inför undermåliga varor och oändliga väntetider. Valfriheten inskränktes, kvaliteten föll, och i planekonomins namn offrades både individens behov och det gemensammas väl.

    Frågan som nu tornar upp sig är huruvida Vänsterpartiet i sin nuvarande form kan frigöra sig från det förflutnas bojor och finna en väg som förenar folklig förankring med lojalitet till det demokratiska statsskicket. Misslyckas detta företag, riskerar partiet att återigen bindas vid de skuggor som en gång höll det fånget.

    Därmed måste den principiella frågan ställas: har ett vänsterparti, med sina rötter i marxismen, verkligen någon plats i Sveriges riksdag? Det vore otänkbart att en organisation som hyllade Adolf Hitler tillerkändes representation i rikets högsta beslutande församling. Likväl synes det för många fullt accepterat, att ett parti vars grundidéer hämtats ur marxismens doktrin får behålla sitt säte. Ty i sin innersta kärna är nationalsocialism och marxism två förgreningar av samma ideologiska stam – skilda till formen, men lika till andan.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • V vill införa DDR modell i SL trafiken

    SL:s elbuss-satsning hotas av nya rättsprocesser – och notan kan bli 140 miljoner dyrare varje år. Vänsterpartiet vill stoppa upphandlingarna helt och införa statlig busstrafik i DDR-stil, medan Miljöpartiet rycker på axlarna och kallar miljardhaveriet ”normalt”. Under tiden får resenärerna stå och betala priset.

    Vänsterpartiets visionsbild av hur SL:s busstrafik ska fungera i egen regi. På Normannenstraße kan ingen höra dig skrika, när Vänsterpartiets hemliga polis förhör dig för att du har kritiserat folkmordspartiet Vänsterpartiet för levererad usel kollektivtrafik.

    140-miljonerssmäll hotar SL – tvist om bussar kan stoppa elplanerna

    Stockholmarna riskerar att få betala dyrt för bussbråket mellan trafikjättarna.

    När VR vann upphandlingen om nya bussavtal för Järfälla, Upplands-Bro, Södertälje och Nykvarn såg allt ljust ut. Elbussar skulle rulla från 2026 – och SL skulle spara hundratals miljoner.

    Men nu har Nobina, som kör idag, satt stopp. Bolaget har överklagat – och kräver att allt görs om.

    Kostar 140 miljoner extra – varje år
    Överklagandet kan dra ut på tiden. Och då tvingas SL förlänga avtalet med Nobina. Resultatet: fortsatt dieseldrift.

    Enligt Trafikförvaltningen blir det en extra nota på 140 miljoner kronor om året.

    Vänsterpartiet: ”SL borde ta över allt”
    Vänsterpartiet ser situationen som ett bevis på att systemet havererat.
    – Vi måste fråga oss vad vi håller på med. Privatiseringarna fungerar inte, säger Anna Sehlin (V).

    Hon vill att SL själva kör bussarna.

    DDR-modellen – ett varnande exempel
    Men förslaget får hård kritik. Att staten tar över riskerar att bli ett nytt DDR-scenario.

    I det forna Östtyskland körde staten all kollektivtrafik. Resultatet? Kaos, köer, trasiga bussar och usel service.

    Att Stockholm skulle få ”ordning och reda” genom statlig drift är enligt kritikerna en illusion. Det leder istället till byråkrati, högre kostnader och sämre resenärsupplevelse.

    Nobina: ”Upphandlingarna fungerar inte”
    Även Nobina håller med om att systemet är trasigt.
    – Vi vill ha en dialog om framtiden, utan tvister och nödavtal som förstör kollektivtrafiken, säger presschefen David Erixon.

    MP: ”Överklaganden är normalt” – möter kritik
    Trafikregionrådet Anton Fendert (MP) försvarar situationen.
    – Det är mer regel än undantag att stora upphandlingar överklagas. Och vi brukar få rätt, säger han.

    Men svaret väcker ilska. Kritiker menar att Fendert accepterar kaoset som ”normalt”. Varje år som fastnar i domstol kostar skattebetalarna miljoner – och resenärerna får vänta på elbussarna.

    Resenärerna förlorar – politikerna skyller på varandra
    Resultatet blir att stockholmarna får betala notan.

    Vänsterpartiet vill tillbaka till en statlig modell som liknar DDR. Miljöpartiet rycker på axlarna och säger att överklaganden hör till.

    Och under tiden fortsätter miljonrullningen – medan resenärerna får vänta på en modernare och billigare busstrafik

    4 mörka kapitel i Vänsterpartiets historia

    • Kopplingar till Sovjetunionen och DDR Partiet (då Sveriges Kommunistiska Parti/VPK) hade under lång tid stark lojalitet mot Moskva och nära band till DDR. Regimen i Östtyskland försvarades ofta trots omfattande förtryck.
    • Kirunasvenskarna Svenska arbetare som emigrerade till Sovjet på 1920–30-talen drabbades av utrensningar, tvångsarbete och förföljelser. Partiledningen försvarade länge Sovjet och teg om övergreppen, vilket lämnade Kirunasvenskarna utan stöd.
    • Baltutlämningen 1945–46 Sverige utlämnade över 140 baltiska soldater och officerare till Sovjetunionen. Dåvarande kommunistpartiet stödde utlämningen och drev linjen att följa Sovjets krav—beslut som i efterhand setts som ett moraliskt haveri.
    Denna faktaruta sammanfattar välkända historiska uppgifter om partiets tidigare ställningstaganden.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • S-politiker driver tvångsblandning av villaområden – men själv bor hon i dansk idyll

    Innehållsförteckning

    Hur ett villaområde ser ut idag i Bromma: tryggt, säkert och homogent.

    Socialdemokraternas och Hyresgästföreningens visionsbild av hur ett framtida villaområde i Bromma kan se ut, när man blandar in mångkulturen. Att bära tung skyddsväst kommer bli det nya svarta.

    Hyresgästföreningen vill bygga 600 000 hyresrätter på villatomter

    I slutet av maj presenterade Hyresgästföreningen, nära lierad med Socialdemokraterna, rapporten ”Sveriges bästa villaområden”. Förslaget är kontroversiellt: nära 600 000 hyresrätter ska byggas i landets mest attraktiva villaområden. Djursholm i Stockholm, Långedrag i Göteborg och Bellevue i Malmö pekas ut som exempel.

    Planen är radikal. Varje villatomt ska kunna styckas och ge plats åt hyreshus, vilket i praktiken innebär att villaägare riskerar att få hyreshus på granntomten – oavsett vad de tycker.

    Hyresgästföreningen framhåller klimatnytta, integration och ”ökad social dynamik”. Men kritiker varnar för tvångspolitik som slår direkt mot de som arbetat hårt för att köpa ett hus i dessa områden.

    Socialdemokraternas nya linje: integration med piska

    Bara en vecka senare höll Socialdemokraterna kongress och antog ett nytt partiprogram med fokus på ”att bryta segregationen”. Budskapet är tydligt: samhällsplanering ska användas för att blanda befolkningen.

    Det handlar inte om frivillighet. I partiprogrammet talas om att använda både morot och piska. Invandrare ska flyttas in i svenskdominerade villaområden, medan de som inte vill bo ”blandat” riskerar indragna socialbidrag. Samtidigt har villaägare som får sina tomter styckade inget att säga till om.

    Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar försvarar linjen och kallar den för ”en helomvändning” av bostadspolitiken – en kursändring som enligt kritikerna närmast kan beskrivas som tvångsblandning på bostadsmarknaden.

    Dubbelmoral: Redar kräver förändring i Sverige – bor i villa i Köpenhamn

    Samtidigt som Redar tar på sig rollen som frontfigur för den nya politiken, publicerar hon bilder på sociala medier där hon själv sitter i en villaträdgård och njuter av sommaren. Men idyllen ligger inte i Sverige – utan i Köpenhamn.

    Tillsammans med sin sambo, den danske politikern och spindoktorn Uffe Tang, bor hon i ett attraktivt område i Danmarks huvudstad. Där riskerar hon inte att få villatomten tvångsavstyckad eller ett hyreshus på granntomten.

    För svenska villaägare väntar en helt annan verklighet. Det Socialdemokraterna vill pracka på andra lever deras egna toppar tryggt utan.

    Oklart om Redar ens är folkbokförd i Sverige

    Frågetecknen kring Redars boendesituation blir allt fler. Hon har bott i Danmark i många år men sitter ändå i Sveriges riksdag. Hon har dessutom skyddade personuppgifter, vilket gör det oklart om hon över huvud taget är folkbokförd i Sverige. Skatteverket vägrar kommentera.

    En politik för andra – aldrig för sig själva

    Historien om Lawen Redar är talande för Socialdemokraternas nya bostadspolitik. Vanliga villaägare ska tvingas acceptera radikala ingrepp i sina bostadsområden. Men politikerna själva bor tryggt i sina egna villor, utom räckhåll för den verklighet de skapar åt andra.

    Faktaruta: Tvångsförflyttningar och egendomsindragningar som Socialdemokraterna och Hyresgästföreningen har som förebild

    • Sovjetunionen (Stalin-eran, 1930–50-tal)
      Miljontals bönder fördrevs under tvångskollektiviseringen. Kulaker (självägande bönder) fick sin egendom indragen och många deporterades till Gulag-läger.
    • Kina (Mao Zedong, 1950–70-tal)
      Under ”Stora språnget framåt” tvångskollektiviserades jordbruket; familjer förlorade jord, boskap och hus och förflyttades till folkkommuner. Under ”Kulturrevolutionen” konfiskerades privat egendom från påstådda ”klassfiender”.
    • Kambodja (Khmer Rouge, 1975–79)
      Stadsbefolkning, särskilt i Phnom Penh, tvångsförflyttades till landsbygden för arbete i jordbrukskollektiv. All privat egendom förstatligades.
    • Östtyskland (DDR, 1950–80-tal)
      Jordbrukare och företagare pressades eller tvingades in i statliga kollektiv (LPG). ”Grenzgebietspolitik” ledde till tvångsförflyttningar av människor nära gränsen mot Västtyskland.

    Denna sammanställning är avsedd som neutral, faktabaserad information.