Redan 1977 hamnade Socialdemokraterna i blåsväder när uppgifter framkom om att dåvarande justitieminister Lennart Geijer pekats ut i en polisrapport som möjlig säkerhetsrisk på grund av kontakter med prostitution. På 1970-talet var sexköp i sig inte kriminaliserat och även lagstiftningen kring barnpornografi såg helt annorlunda ut än i dag.

Affären har i efterhand ofta lyfts fram som ett exempel på hur politiska makthavare försökt kontrollera berättelsen och tona ned eller dementera uppgifter som kan skada partiet. Även företrädare för andra partier, bland annat Centerpartiet, har nämnts i spekulationer kring den så kallade bordellhärvan.

Historien visar hur känsliga frågor om moral, makt och ansvar hanterats olika i olika tider – och hur politiska partier ofta anklagats för att skydda sina egna när skandaler hotar att skada förtroendet

Ur Dagens Nyheter, förstasidan 19 november 1977.
Klicka på bilden för att läsa hela transkriptionen.

Geijer och Palme dementerar

Hårda angrepp riktades på fredagen från de närmast berörda — Lennart Geijer och Olof Palme — mot
Dagens Nyheters uppgifter om att Lennart Geijer av rikspolisen framställts som en säkerhetsrisk.

I Dagens eko på fredagen gavs en skildring av rikspolisens agerande som på väsentliga punkter
överensstämde med Dagens Nyheters version i fredagens tidning.

Före detta justitieministern Lennart Geijer vände sig på fredagen med skärpa mot Dagens Nyheters uppgifter.
— Dagens Nyheter har i sin artikel kompletterat löst skvaller med förvanskningar, insinuationer,
  lögn och förbannad dikt, sade Lennart Geijer.

Olof Palme kommer i ett uttalande på lördagen att ta upp hela frågan. I ett uttalande för Aftonbladet
på fredagen vände han sig med kraft mot Dagens Nyheters framställning.

I Dagens eko skildrades hur säkerhetspolisen för sju–åtta år sedan skuggade Lennart Geijer och hur
rikspolischefen utarbetade en rad av promemorior angående Geijers privatliv och ”kontakter med en ung flicka
som varit inblandad både i prostitution och knarkaffärer”. Rikspolisstyrelsen underrättades om beskyllningarna.

Rikspolischefen ansåg, hävdar Dagens eko, att det var olämpligt att en justitieminister ”hade den här typen av
förhållanden och han vände sig till statsministern om saken”.
      

Innehållsförteckning

• Bordellmamman och Säpo:s larm
• Nyheten som DN inte stod pall för
• Palmes hårda ord
• Men dokumentet fanns
• De som aldrig fick upprättelse
• Ett sår i svensk politik
• Filmer, böcker och dokumentärer om Geijeraffären
• Censurade scener i fimen Call Girls

Geijeraffären – när makten mötte mörkläggningen

En kylig novembermorgon 1977 slog nyheten ner som en bomb i svensk politik. Dagens Nyheter publicerade ett avslöjande om att den tidigare justitieministern Lennart Geijer pekats ut som säkerhetsrisk av Säpo – misstänkt för att ha köpt sex av prostituerade. Uppgifterna byggde på en hemlig promemoria, skriven av rikspolischefen Carl Persson. Men det var inte bara prostitutionen som blev en skandal. Minst lika omvälvande var hur landets mäktigaste man, Olof Palme, valde att försvara sin vän.

Bordellmamman och Säpo:s larm

Affären började egentligen redan 1976. Polisen hade under en tid haft span på Doris Hopp – Stockholms mest ökända bordellmamma. När hon greps för grovt koppleri avslöjades en kundkrets som sträckte sig in i samhällets toppskikt. Några av de prostituerade var bara 14–15 år gamla, andra hade kopplingar till öststaters ambassader. Säpo slog larm: om högt uppsatta politiker fanns bland kunderna kunde Sverige utsättas för utpressning.

Rikspolischefen Carl Persson agerade. I augusti 1976 skrev han en hemligstämplad promemoria till statsminister Olof Palme. Sex personer pekades ut som riskabla – däribland justitieminister Geijer. Palme tog emot dokumentet, men inga åtgärder följde.

Nyheten som DN inte stod pall för

Ett år senare, 18 november 1977, publicerade DN:s reporter Peter Bratt sitt avslöjande. Rubrikerna talade sitt tydliga språk: Geijer hade pekats ut som säkerhetsrisk, misstänkt för sexköp. Reaktionerna blev omedelbara. Geijer förnekade. Och Olof Palme gick till frontalangrepp.

På en presskonferens slog Palme fast att uppgifterna var falska. Han hävdade att det inte ens fanns någon sådan promemoria. DN, som inte satt på dokumentet självt, fick vika sig. Dagen därpå bad tidningen om ursäkt, drog tillbaka artikeln och betalade skadestånd till Geijer. Chefredaktören skulle långt senare beskriva detta som DN:s största kris.

Palmes hårda ord

Palmes försvar av Geijer blev legendariskt. I riksdagens talarstol 1978 använde han Frödings ord:
”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior.”

Budskapet var glasklart: polisens uppgifter var struntprat. Även statsminister Thorbjörn Fälldin, som själv fanns med på listan, slöt upp bakom förnekandet. Regering och opposition stod sida vid sida. Affären tycktes begravd.

Men dokumentet fanns

När Expressen året därpå lyckades publicera Perssons PM i faksimil, och SVT:s Studio S bekräftade innehållet, stod det klart att Palme inte talat sanning. Men det skulle dröja till 1991 innan hela dokumentet blev offentligt. Då kunde Svenska Dagbladet slå fast: Palme ljög när han förnekade att Geijer pekats ut.

De som aldrig fick upprättelse

I botten fanns också offren – unga flickor som utnyttjats i Doris Hopps nätverk. Två av dem trädde fram 2007 och krävde en ursäkt och skadestånd från staten. De pekade ut både Geijer och andra toppolitiker. Men staten avfärdade kraven som preskriberade. Någon rättslig upprättelse fick de aldrig.

Ett sår i svensk politik

Geijeraffären blev en av de mest långdragna skandalerna i modern svensk historia. Den visade hur pressen kunde kuvas av politisk makt – och hur långt en statsminister kunde gå för att skydda en partivän. För Olof Palme blev affären en skugga över hans eftermäle: bilden av en briljant retoriker som inte tvekade att ljuga för att rädda sitt parti.

För medierna blev affären en läxa om källkritik och mod. Och för svenska folket en påminnelse om att även i ett av världens mest öppna samhällen kan makten välja att tysta obekväma sanningar.

Filmer, böcker och dokumentärer om Geijeraffären

• Peter Bratt – Med rent uppsåt (2007)
  Reportern som avslöjade affären berättar sin egen version av händelserna.
• Leif GW Persson – Grisfesten (1978)
  Roman inspirerad av bordellhärvan. Lade grunden för filmatiseringen Mannen från Mallorca.
• Mannen från Mallorca (1984, regisserad av Bo Widerberg)
  Spelfilm baserad på Grisfesten. Skildrar två kriminalare som nystar i en prostitutionshärva
  med tydliga paralleller till Geijeraffären.
• Call Girl (2012, Mikael Marcimain)
  Fiktiv spelfilm, men starkt inspirerad av 70-talets bordellaffär och diskussionen om
  minderåriga flickor och politiska makthavare. Väckte debatt för sina paralleller till verkliga personer.
• Studio S (SVT, 1978)
  Dokumentärprogrammet som för första gången visade delar av Säpo-PM för en bred publik.
• Bordellhärvan – makt, sex och lögner (SVT, 2007)
  Dokumentär som återvände till affären 30 år senare och belyste mörkläggningen.

Dessa verk visar hur Geijeraffären levt kvar i kultur och medier – både som historisk skandal och som inspiration för fiktion.

Censurade scener i fimen Call Girls

När Call Girl nådde DVD-marknaden var den redan omsusade filmen omgärdad av debatt. Den mest kontroversiella scenen – där en statsministerliknande gestalt har sex med en minderårig flicka – klipptes om efter påtryckningar, sedan Olof Palmes familj tagit strid mot vad de menade var en oförsvarlig anspelning på den tidigare statsministern. Att scenen gjordes om just inför DVD-utgåvan har av kritiker tolkats som en form av indirekt censur, där det socialdemokratiska partiets starka symbolvärde och inflytande anses ha bidragit till att sudda ut de mest känsliga kopplingarna. Resultatet blev en version där mannen i hotellscenen inte längre kan identifieras – en kompromiss mellan konstnärlig frihet och politiskt laddade realiteter.