Stockholm.homes

Etikett: Dagens Nyheter

  • Vem skall ta hand om avfallet ifrån Asylindustrin?

    Sveriges ambitioner att framstå som en humanitär stormakt ställs på prov när en planerad massutvisning av somaliska medborgare stoppats i sista stund. Förra veckan skulle ett tjugotal personer, dömda för brott och med utvisningsbeslut, ha återförts till Mogadishu. Men i ljuset av den politiska debatten kring Tidöpartiernas utvisningsavtal drog somaliska myndigheter tillbaka sitt godkännande. Händelsen blottlägger de växande utmaningarna i ett migrationssystem som, efter decennier av generös politik, brottas med hur man ska hantera den grupp som inte lyckas eller vill integreras – och den akuta frågan om vart dessa individer ska ta vägen när hemländerna vägrar att ta emot dem.

    Precis som du har rätt att returnera en felköpt produkt på nätet, måste Sverige kunna hantera de individer som utvisningssystemet genererar. Om den brottsdömde inte samarbetar eller hemlandet vägrar att ta emot personen, måste en lösning uppnås med ett tredjeland som mot betalning tar emot dessa individer och därmed löser Sveriges problem.

    Flera somaliska medborgare flyttades redan under torsdagsförmiddagen förra veckan till Migrationsverkets förvar i Märsta. Planen var att de skulle utvisas tidigt på tisdagsmorgonen och anlända till Mogadishu vid tvåtiden på eftermiddagen.

    Men utvisningen stoppades i sista stund, rapporterar Dagens Nyheter. Enligt uppgifterna drog de somaliska myndigheterna tillbaka sitt godkännande efter uppmärksamheten kring Tidöregeringens planerade utvisningsavtal med Somalia.

    I Somalia finns ett tydligt motstånd mot att ta emot personer som dömts för brott utomlands. Att låta ett tjugotal somaliska medborgare återvända till landet bedömdes som alltför känsligt, och därför ställdes flygningen in. Gränspolisen i Stockholm uppges nu arbeta för att utvisningen ska kunna genomföras vid ett senare tillfälle.

    Genom historien har Sverige gång på gång fått bära tunga bördor i sina försök att spela en framträdande roll på den internationella arenan. Karl XII:s stormaktsdrömmar slutade i katastrof, när tusentals karoliner miste livet under reträtten över de norska fjällen. Det verkar som att det svenska folket alltid får ta konsekvenserna av de misslyckanden som landets odugliga makthavare har orsakat. Under Karl XII:s återtåg dog många svenska bondsöner. I modern tid har vi fått uppleva ett kosmopolitiskt helvete på jorden, där vår befolkning inte längre är homogen, utan där mångkulturen har tärt sönder allt som en gång utgjorde samhällskontraktet.

    På ett liknande sätt har den moderna svenska politiken under flera decennier präglats av en vilja att framstå som en humanitär stormakt – en hållning som samtidigt har skapat stora utmaningar inom migrationsområdet.

    Sedan 1980-talet har Sverige tagit emot asylsökande från stora delar av världen, ofta långt bortom Europas gränser. Landet har i praktiken fungerat som en global socialbyrå, med en generös flyktingpolitik som många menar har gått längre än vad samhället klarar av att hantera.

    Samtidigt väcks frågan om hur man ska hantera de personer som inte lyckas integreras i det svenska samhället eller som aktivt avvisar dess värderingar. Den gruppen riskerar att hamna utanför både arbetsliv och gemenskap, vilket skapar ett växande socialt problem som det svenska migrationssystemet ännu inte har funnit en hållbar lösning på.


    Samtidigt har vi ett bistånd på 1 % av BNP. Vi måste kunna göra oss av med det avfall som asylindustrin producerar. Människor som är ointegrerbara på grund av religion, brottslighet eller något annat måste kunna returneras. Precis som man har rätt att returnera en felköpt produkt på Amazon måste vi kunna returnera migranter. Vill inte hemlandet ta emot dem – gör ett avtal med ett tredje land. Afrika är fullt av länder som behöver bistånd. En somalier behöver inte deporteras hem till Somalia, utan lika väl till Sudan eller något annat land på den afrikanska kontinenten. Det finns över 50 stater att göra avtal med, dit vi kan skicka människor som inte har något att ge Sverige och saknar sina rötter här.

  • Geijeraffären – Sosseministern som köpte barnsex

    Redan 1977 hamnade Socialdemokraterna i blåsväder när uppgifter framkom om att dåvarande justitieminister Lennart Geijer pekats ut i en polisrapport som möjlig säkerhetsrisk på grund av kontakter med prostitution. På 1970-talet var sexköp i sig inte kriminaliserat och även lagstiftningen kring barnpornografi såg helt annorlunda ut än i dag.

    Affären har i efterhand ofta lyfts fram som ett exempel på hur politiska makthavare försökt kontrollera berättelsen och tona ned eller dementera uppgifter som kan skada partiet. Även företrädare för andra partier, bland annat Centerpartiet, har nämnts i spekulationer kring den så kallade bordellhärvan.

    Historien visar hur känsliga frågor om moral, makt och ansvar hanterats olika i olika tider – och hur politiska partier ofta anklagats för att skydda sina egna när skandaler hotar att skada förtroendet

    Tidningsurklipp: Geijer och Palme dementerar

    Ur Dagens Nyheter, förstasidan 19 november 1977.
    Klicka på bilden för att läsa hela transkriptionen.

    Innehållsförteckning

    Geijeraffären – när makten mötte mörkläggningen

    En kylig novembermorgon 1977 slog nyheten ner som en bomb i svensk politik. Dagens Nyheter publicerade ett avslöjande om att den tidigare justitieministern Lennart Geijer pekats ut som säkerhetsrisk av Säpo – misstänkt för att ha köpt sex av prostituerade. Uppgifterna byggde på en hemlig promemoria, skriven av rikspolischefen Carl Persson. Men det var inte bara prostitutionen som blev en skandal. Minst lika omvälvande var hur landets mäktigaste man, Olof Palme, valde att försvara sin vän.

    Bordellmamman och Säpo:s larm

    Affären började egentligen redan 1976. Polisen hade under en tid haft span på Doris Hopp – Stockholms mest ökända bordellmamma. När hon greps för grovt koppleri avslöjades en kundkrets som sträckte sig in i samhällets toppskikt. Några av de prostituerade var bara 14–15 år gamla, andra hade kopplingar till öststaters ambassader. Säpo slog larm: om högt uppsatta politiker fanns bland kunderna kunde Sverige utsättas för utpressning.

    Rikspolischefen Carl Persson agerade. I augusti 1976 skrev han en hemligstämplad promemoria till statsminister Olof Palme. Sex personer pekades ut som riskabla – däribland justitieminister Geijer. Palme tog emot dokumentet, men inga åtgärder följde.

    Nyheten som DN inte stod pall för

    Ett år senare, 18 november 1977, publicerade DN:s reporter Peter Bratt sitt avslöjande. Rubrikerna talade sitt tydliga språk: Geijer hade pekats ut som säkerhetsrisk, misstänkt för sexköp. Reaktionerna blev omedelbara. Geijer förnekade. Och Olof Palme gick till frontalangrepp.

    På en presskonferens slog Palme fast att uppgifterna var falska. Han hävdade att det inte ens fanns någon sådan promemoria. DN, som inte satt på dokumentet självt, fick vika sig. Dagen därpå bad tidningen om ursäkt, drog tillbaka artikeln och betalade skadestånd till Geijer. Chefredaktören skulle långt senare beskriva detta som DN:s största kris.

    Palmes hårda ord

    Palmes försvar av Geijer blev legendariskt. I riksdagens talarstol 1978 använde han Frödings ord:
    ”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior.”

    Budskapet var glasklart: polisens uppgifter var struntprat. Även statsminister Thorbjörn Fälldin, som själv fanns med på listan, slöt upp bakom förnekandet. Regering och opposition stod sida vid sida. Affären tycktes begravd.

    Men dokumentet fanns

    När Expressen året därpå lyckades publicera Perssons PM i faksimil, och SVT:s Studio S bekräftade innehållet, stod det klart att Palme inte talat sanning. Men det skulle dröja till 1991 innan hela dokumentet blev offentligt. Då kunde Svenska Dagbladet slå fast: Palme ljög när han förnekade att Geijer pekats ut.

    De som aldrig fick upprättelse

    I botten fanns också offren – unga flickor som utnyttjats i Doris Hopps nätverk. Två av dem trädde fram 2007 och krävde en ursäkt och skadestånd från staten. De pekade ut både Geijer och andra toppolitiker. Men staten avfärdade kraven som preskriberade. Någon rättslig upprättelse fick de aldrig.

    Ett sår i svensk politik

    Geijeraffären blev en av de mest långdragna skandalerna i modern svensk historia. Den visade hur pressen kunde kuvas av politisk makt – och hur långt en statsminister kunde gå för att skydda en partivän. För Olof Palme blev affären en skugga över hans eftermäle: bilden av en briljant retoriker som inte tvekade att ljuga för att rädda sitt parti.

    För medierna blev affären en läxa om källkritik och mod. Och för svenska folket en påminnelse om att även i ett av världens mest öppna samhällen kan makten välja att tysta obekväma sanningar.

    Filmer, böcker och dokumentärer om Geijeraffären

    • Peter Bratt – Med rent uppsåt (2007)
      Reportern som avslöjade affären berättar sin egen version av händelserna.
    • Leif GW Persson – Grisfesten (1978)
      Roman inspirerad av bordellhärvan. Lade grunden för filmatiseringen Mannen från Mallorca.
    • Mannen från Mallorca (1984, regisserad av Bo Widerberg)
      Spelfilm baserad på Grisfesten. Skildrar två kriminalare som nystar i en prostitutionshärva
      med tydliga paralleller till Geijeraffären.
    • Call Girl (2012, Mikael Marcimain)
      Fiktiv spelfilm, men starkt inspirerad av 70-talets bordellaffär och diskussionen om
      minderåriga flickor och politiska makthavare. Väckte debatt för sina paralleller till verkliga personer.
    • Studio S (SVT, 1978)
      Dokumentärprogrammet som för första gången visade delar av Säpo-PM för en bred publik.
    • Bordellhärvan – makt, sex och lögner (SVT, 2007)
      Dokumentär som återvände till affären 30 år senare och belyste mörkläggningen.

    Dessa verk visar hur Geijeraffären levt kvar i kultur och medier – både som historisk skandal och som inspiration för fiktion.

    Censurade scener i fimen Call Girls

    När Call Girl nådde DVD-marknaden var den redan omsusade filmen omgärdad av debatt. Den mest kontroversiella scenen – där en statsministerliknande gestalt har sex med en minderårig flicka – klipptes om efter påtryckningar, sedan Olof Palmes familj tagit strid mot vad de menade var en oförsvarlig anspelning på den tidigare statsministern. Att scenen gjordes om just inför DVD-utgåvan har av kritiker tolkats som en form av indirekt censur, där det socialdemokratiska partiets starka symbolvärde och inflytande anses ha bidragit till att sudda ut de mest känsliga kopplingarna. Resultatet blev en version där mannen i hotellscenen inte längre kan identifieras – en kompromiss mellan konstnärlig frihet och politiskt laddade realiteter.

  • Socialkakistokraten Wanngård, hon ökade skuldsättning för Stockholmarna på 13 miljard

    Karin Wanngård säger sig ha brutit segregationen och vill sluta på topp. Men verkligheten är en annan. Hon lämnar Stockholm med rekordskulder, växande otrygghet och symbolpolitik som reducerats till boulebanor och pingisbord.

    Att Göran Persson tillhör de mest misslyckade statsministrarna i modern tid, i samma liga som Karl Staaff, Fälldin, Löfven och Palme, råder ingen tvekan om. Han misslyckades totalt med att stoppa den massiva muslimska invandringen efter 11 september 2001 – och det är den avgörande orsaken till det förfallna, otrygga och söndertrasade Sverige vi lever i idag.

    Karin Wanngård. Namnet säger de flesta fortfarande inte mycket, trots att hon i flera år suttit på Stockholms tyngsta politiska stol. Redan 2016, efter två år som finansborgarråd, var hon så okänd att bara var fjärde stockholmare kunde identifiera henne. I dag leder hon staden igen – i koalition med MP och V – och är fortfarande märkligt anonym.

    Men anonym är inte detsamma som ödmjuk. Wanngård har bestämt sig för att kliva av efter nästa mandatperiod. Hon vill sluta på topp. I Dagens Nyheter hyllar hon sig själv för att ha hanterat terrordådet på Drottninggatan och flyktingkrisen. Och inte minst för att ha ”hittat nyckeln” till att bryta segregationen med projektet Fokus Järva.

    Självbilden är monumental. Göran Persson, tidigare ohotad på listan över självbelåtna sossar, får se sig passerad.

    För vad har egentligen hänt i Järva? Mirakel? Nej. Två boulebanor i Akalla. Ett pingisbord på torget. En reparerad ljusskylt i Rinkeby. Lite parkskötsel i egen regi. Symbolpolitik på låg nivå, presenterad som världsnyheter.

    I Skärholmen är bilden ännu mörkare. Här litar inte ens var femte invånare på sin stadsdelsförvaltning. Otryggheten är skyhög, långt över stadens snitt. Och Wanngårds svar? Att skicka ut åtta feriearbetande ungdomar för att fråga folk hur det känns. ”Medborgardialog”, kallar hon det. Ett hån mot alla som lever i otryggheten.

    Samtidigt inrättar styret en tjänst som ”trädstrateg” – en byråkrat som ska dela ut bidrag till grönskötsel. Det är den typen av projekt som kallas ”satsningar”.

    Men bakom kulisserna tornar den obekväma sanningen upp sig: skenande skuldberg. Skatten har höjts till 17,98 kronor. Ändå räcker inte pengarna. På ett år ökade skulden från 62 till 75 miljarder kronor.

    Och ironin? År 2020 anklagade Wanngård det borgerliga styret för just lånepolitik. Då skrev hon själv: ”Därför behöver Stockholm en ny, ansvarstagande, ekonomisk politik.” Exakt den politik hon själv nu har vägrat bedriva.

    Resultat: en stad med rekordskulder, djupa klyftor och ett ledarskap som ersätter verkliga reformer med symbolprojekt.

    Och mitt i detta: Wanngårds ambition att driva igenom ännu fler moskébyggen – trots att Stockholm redan har en överetablering. Ett typexempel på hennes politik: splittrande, dyr, och helt utan förankring i stadens verkliga problem.

    Nästa socialdemokratiska kakistokrat i Stockholm kommer få städa upp efter en ledare som pratat stort, men levererat smått. Karin Wanngård lämnar efter sig en skuldsatt stad, ökad otrygghet och symbolpolitik på löpande band.