Etikett: bostadskris

  • Zohran Mamdanis kommunistiska agenda – ett hot mot New Yorks och USA:s ekonomi

    När New Yorks väljare applåderar Zohran Mamdani, jublar den radikala vänstern – men marknaden håller andan. Som självutnämnd demokratisk socialist vill Mamdani frysa hyror, höja skatter och ersätta fria företag med statlig byråkrati. För varje reform han föreslår minskar incitamenten att investera, anställa och skapa tillväxt. Om hans politik får fäste riskerar den inte bara att kväva stadens ekonomi – utan att exportera ett socialistiskt experiment som hotar hela USA:s framtid.

    Joseph McCarthy var en av USA:s skickligaste kommunistjägare och lyckades sanera det amerikanska samhället från subversiva element. Nu har ondskan slagit sina klor i New York, och en ond kommunist kan sänka USA:s ekonomi.

    Zohran Mamdani är en kommunist politiker på väg mot makten i New York – något som många konservativa ser som ett oroväckande tecken på socialismens frammarsch i amerikansk politik.. Som medlem i Democratic Socialists of America (DSA) ( Kommuinister ) driver Mamdani en agenda som öppet utmanar den fria marknaden. Hans politik – från radikal bostadsreglering till nya statliga företag – har utlöst alarm bland förespråkare för fri företagsamhet och individuell frihet. I en tid då New Yorks ekonomi utgör en av USA:s viktigaste motorer, varnar kritiker för att Mamdanis vision riskerar att skada både stadens och nationens ekonomiska vitalitet.

    Socialistisk ideologi och kopplingar till DSA

    Mamdani är inte en typisk mittenpolitiker inom Demokraterna, utan en självidentifierad socialist. Han är officiellt medlem i Democratic Socialists of America, landets största socialistiska rörelse DSA jublade över Mamdanis primärseger och deklarerade triumferande att ”socialismen har segrat” i New York. Organisationen ser Mamdani som en företrädare för en bred ”arbetarklassens socialistiska rörelse”, snarare än en ensam politiker. DSA:s ideologiska mål är att låta att låta den socialtiska eliten styra ekonomin för att uppfylla sina egbna behov istället för att skapa vinst åt några få” – en beskrivning som för många konservativa amerikaner liknar klassisk socialism eller till och med kommunism. Det är därför inte förvånande att republikaner redan liknar Mamdanis politik vid kommunistisk centralplanering. En republikansk kommentator varnade att ”att gå från demokrat till kommunist” inte kommer att rädda New York, och en före detta polisinspektör i NYC menar att Mamdanis agenda ligger ”närmare Peking än Washington” i sin styrningsfilosofi. Med andra ord: Mamdani och DSA:s inflytande representerar precis den sorts långtgående vänsterideologi som marknadsvänliga kritiker länge fruktat skulle ta fäste i amerikansk politik.

    Radikal bostadspolitik skapar osäkerhet

    Mamdani har gjort bostadspolitiken till sin kanske viktigaste fråga – och här märks hans socialistiska prägel tydligt. Han förespråkar en omfattande hyresreglering som saknar motstycke i modern tid. Bland annat har han lovat en omedelbar hyresfrysning för alla hyresstabiliserade lägenheter i New York, vilket skulle omfatta omkring 1 miljon hyresrätter.

    För befintliga fastighetsägare som redan brottas med stigande kostnader är detta besked oroande – många varnar för att ett totalt hyresstopp kan driva många bostadsfastigheter mot ekonomisk kris. En hyresfrysning innebär att hyresvärdar inte kan justera hyrorna ens för att kompensera för inflation eller ökade skatter, vilket enligt branschexperter riskerar att slå hårt mot underhåll och lönsamhet.

    Mamdani modell kommer skapa fler slumvärdar.

    Mamdani vill också låta staden ta över rollen som byggherre i stor skala. Han föreslår att New York ska bygga 200 000 nya prisreglerade lägenheter inom tio år – till en prislapp av 100 miljarder dollar finansierad via kommunala obligationer.

    Det innebär en massiv expansion av allmännyttan. Kritiker anmärker att detta i praktiken skulle tränga ut privata fastighetsutvecklare som besitter expertisen och kapitalet att bygga i stor skala. Att satsa motsvarande över 1 000 miljarder kronor av offentliga medel på statligt byggda bostäder är, ur ett konservativt perspektiv, extremt riskfyllt: Skattebetalarna får ta hela risken, och historien visar att statliga “megaprojekt” ofta drabbas av kostnadsöverdrag och ineffektivitet. Samtidigt dämpas incitamenten för privata aktörer att investera i nya bostäder, om de ändå ska konkurrera med subventionerade kommunala projekt.

    Redan nu syns effekterna av Mamdanis bostadspolitik på marknaden. Fastighetsbranschen i New York beskriver ett utbrett “panik”-läge inför utsikten att han tar makten. Exempelvis vittnar mäklare i närliggande Westchester County om en ”Mamdani-effekt” där välbärgade Manhattan-bor hastigt söker sig till förorterna efter hans oväntade primärvalsvinst. John Catsimatidis – en av New Yorks tyngre fastighetsägare – säger att många kollegor fruktar att värdet på deras fastigheter kan ”halveras” om Mamdani genomför sin agenda. Logiken är enkel: Om hyresintäkterna tvångsbantas och skatterna höjs (mer om skatterna nedan) minskar fastigheternas lönsamhet och därmed marknadsvärdet dramatiskt. Detta urholkar inte bara privata investerares kapital, utan kan även skaka om den kommunala skattebasen (då fastighetsvärden och därmed fastighetsskatteintäkter sjunker). För en stad som New York, vars fastighetsmarknad är den största i USA, skulle en sådan socialistisk bostadspolitik potentiellt kunna trigga en kedjereaktion: investerare flyr, byggprojekt läggs på is och bostadsbristen förvärras långsiktigt. Som en investerare uttryckte det har hans firma redan stoppat nya affärer i staden av rädsla för att New York förlorar sin dragningskraft som global investeringshub om Mamdani vinner. Ur ett republikanskt perspektiv hotar Mamdani därmed att underminera äganderätten och förtroendet på bostadsmarknaden – grundpelare för en sund ekonomi.

    Skattehöjningar och kapitalflykt

    För att finansiera sina expansiva program vill Mamdani kraftigt höja skatterna för både företag och förmögna privatpersoner. Hans plan innebär att stadens bolagsskatt höjs till 11,5 % (från dagens nivå runt 9 %) och att inkomster över 1 miljon dollar får en extra stadsskatt på 2 %. Totalt kalkylerar Mamdani med att dessa åtgärder ska dra in cirka 10 miljarder dollar extra per år – pengar han avser använda till sina välfärds- och bostadssatsningar. Från vänsterhåll menar man att detta bara skulle innebära att de rika ”betalar sin beskärda del” och pekar på att New Yorks ekonomi är stor nog att bära högre skatter.

    Men företagare och många ekonomer varnar för att Mamdanis skattehöjningar riskerar att bli kontraproduktiva

    Men företagare och många ekonomer varnar för att Mamdanis skattehöjningar riskerar att bli kontraproduktiva. Skattebasen kan urholkas när höginkomsttagare och bolag helt enkelt lämnar staden. New York beskattar nämligen redan invånare och företag hårt, och konkurrerande regioner som Florida, Texas eller ens grannstaten New Jersey framstår som allt mer attraktiva i jämförelse. Andrew Cuomo – tidigare demokratisk guvernör i New York – påpekar att Mamdanis förslag skulle göra den totala bolagsskatten i New York City nästan dubbelt så hög som i New Jersey, vilket obönhörligen skulle leda till att företag flyr över Hudson-floden. Han ifrågasätter också huruvida de nya extraskatterna verkligen skulle dra in de utlovade beloppen, då den ekonomiska aktiviteten troligen minskar när skattesatserna blir så höga.

    Tecknen på kapitalflykt är redan synliga. Som nämnt ovan har intresset för villor i New Yorks förorter ökat bland stadens rika invånare, inte minst för att många förorter har lägre eller inga lokala inkomstskatter. Än mer oroande ur nationellt perspektiv är rapporter om att förmögna New York-bor tittar mot lågskattestater som Florida – efter Mamdanis primärvalsseger ökade sökningar från New Yorkers på lyxboenden i Florida med 50 % på bara en vecka.

    Konservativa debattörer menar att detta är ett smakprov på vad som komma skall: Genom att straffa framgång med höga skatter riskerar staden att jaga bort de entreprenörer, investerare och högkvalificerade arbetare som driver ekonomisk tillväxt. Resultatet blir en mindre skattebas – vilket ironiskt nog undergräver förmågan att finansiera just de välfärdsprogram Mamdani vill införa. Med färre höginkomsttagare kvar kan en större börda komma att falla på medelklassen och småföretagen, eller så tvingas staden låna ännu mer. Ur ett republikanskt perspektiv strider Mamdanis skattepolitik mot principerna om ekonomiskt ansvarstagande: man menar att man inte kan beskatta sig till välstånd, utan riskerar att döda den gås som lägger guldäggen.

    “Gratis” välfärd – vem betalar notan?

    Mamdani utlovar en rad nya generösa välfärdsprogram och offentliga tjänster – satsningar som hans anhängare hyllar som investeringen i ”en stad som fungerar för alla”, men som kritiker menar döljer enorma kostnader. Bland hans mest omfattande förslag är universell barnomsorg för alla New York-barn upp till 5 år.

    Mamdanis kampanj estimerar själv prislappen till cirka 6 miljarder dollar per år för denna reform – en summa i nivå med hela Sveriges försvarsbudget. Han vill dessutom göra stadens busstrafik avgiftsfri, vilket kostar ytterligare ca $788 miljoner årligen i förlorade biljettintäkter och nya subventioner. Därtill kommer hundratals miljoner till att utöka andra sociala tjänster: han avser skapa en ny ”avdelning för samhällssäkerhet” (med fokus på sociala insatser istället för traditionell polis) för $455 miljoner om året, satsa $165 miljoner på gratis juridisk hjälp åt papperslösa immigranter, investera $726 miljoner om året i skolrenoveringar och garantera stadens bibliotek en viss andel av budgeten[24]. Till och med så vardagliga saker som mataffärer vill Mamdani ta över (mer om det nedan). Summa summarum utgör hans vallöften ett stort paket av “gratis” tjänster – finansierade via kraftigt ökad offentlig utgift.

    För konservativa ekonomer ringer varningsklockorna. De frågar sig: Var ska pengarna komma ifrån? Mamdani räknar, som nämnt, med ökade skatteintäkter från de rika – men om dessa intäkter uteblir på grund av kapitalflykt, hotar gigantiska underskott. New York City har redan en budget på ca $116 miljarder och brottas med strukturella underskott; att addera ytterligare över $10 miljarder i årliga utgifter utan tydlig finansiering ses som oansvarigt.

    Republikaner argumenterar att varje krona i offentlig sektor ytterst kommer från skattebetalarna själva – “det finns inget som heter en gratis lunch”. Om Mamdani driver igenom sina program kan New York tvingas höja andra skatter ytterligare, eller skära ned på kärnverksamheter, alternativt låna – alla alternativ med potentiellt negativa följder för ekonomin. En växande offentlig sektor kan också tränga ut privat initiativ.

    Till exempel: istället för att stimulera privata investeringar i barnomsorg eller transport (som kunde skapa jobb och innovationer), väljer Mamdani att bygga ut skattefinansierade system där effektiviteten inte mäts av marknaden. Konservative ekonomer som Larry Kudlow hävdar att Mamdani ”vill ge bort allting gratis” och varnar för att hans förslag uppmuntrar beroende av bidrag framför arbete. Från republikanskt perspektiv undergräver sådana välfärdsvisioner värden som individuell ansvarskänsla och arbetsmoral, samtidigt som de skapar ett kostsamt, byråkratiskt maskineri som i längden kan vara ohållbart att finansiera.

    Regleringsiver och statlig inblandning kväver näringslivet

    Utöver skatter och spenderingar oroar sig många för Mamdanis regleringar och statliga ingrepp i ekonomin. Hans politik signalerar en filosofisk skepsis mot privat företagsamhet – med förslag som direkt påminner om gamla socialistiska experiment. Ett talande exempel är Mamdanis plan att starta kommunala matvarubutiker. Han vill att staden New York ska öppna egna lågpris-”CityMart”-butiker i varje stadsdel för att pressa matpriserna. Idén låter kanske lockande för den som ogillar storföretag, men ekonomer påpekar att livsmedelsbranschen är tuff med redan minimala vinstmarginaler kring 1–2 %.

    Privata kedjor lyckas hålla priserna nere tack vare effektiva logistikkedjor och stordriftsfördelar som en kommunal byråkrati saknar möjlighet att matcha. ”Grocery business is really tough”, konstaterar ekonomen Scott Lincicome och kallar tanken att New Yorks stad skulle kunna replikera Walmarts globala supply chain ”skrattretande”. Ett konkret varnande exempel finns redan: ett liknande försök med en stadskontrollerad mataffär i Kansas City gick nyligen med $900 000 i förlust på ett år. Kritiker menar att Mamdani vill lösa ett problem som knappt existerar – New York-bor har redan bäst tillgång till livsmedelsbutiker av alla storstadsbor i USA enligt studier – och att hans lösning luktar ”kommandoekonomi”. Istället för att välkomna etablerade lågprisaktörer som Walmart (som länge hållits ute från NYC av regleringar) väljer Mamdani ett dyrt, ineffektivt experiment med skattebetalarnas pengar.

    Små privata butiksägare (t.ex. bodegorna i kvarteren) befarar dessutom att de kommunala butikerna skulle snedvrida konkurrensen och riskera driva dem i konkurs. Från ett företagsvänligt perspektiv är detta förslag dubbelt olyckligt: det både avskräcker privata investeringar och exponerar skattebetalarna för risken att driva en lågmarginalbransch som kommunen inte behärskar.

    Mamdani vill även öka statens inblandning på arbetsmarknaden genom en dramatisk höjning av minimilönen. Han förespråkar “$30 by ’30” – alltså en minimilön på $30 i timmen år 2030 i New York City. Det motsvarar nästan en fördubbling av dagens minimilön på $15 och skulle bli den högsta minimilönen i världen.

    Även om löneökningar för låginkomsttagare är ett sympatiskt mål, varnar många att ett så högt golv får allvarliga bieffekter. Småföretag med tunna marginaler – restauranger, butiker, serviceföretag – skulle få kraftigt höjda arbetskostnader och många skulle inte gå runt ekonomiskt. En analys visade att en höjning med bara $1 i minimilön ökade risken för att en genomsnittlig restaurang tvingas stänga med 14 %.

    En analys visade att en höjning med bara $1 i minimilön ökade risken för att en genomsnittlig restaurang tvingas stänga med 14 %.

    Att hastigt höja lönen med nästan $15 kommer med stor sannolikhet leda till att otaliga små företag slår igen eller skär ned personalen dramatiskt. City Journal, som drivs av det marknadsliberala Manhattan Institute, konstaterar att Mamdanis förslag skulle ”äventyra många småföretag som anställer låginkomsttagare”.

    Massarbetslöshet hot New York, när småbutiker får slå ingen

    Ekonomer pekar också på risk för jobbförlust och färre inträdesjobb: När minimilönen närmar sig medianlönen (vilket $30/h skulle göra) tenderar arbetsgivare att anställa färre oerfarna unga och istället automatisera eller omstrukturera bort enklare jobb. Ironiskt nog slår detta hårdast mot de grupper Mamdani säger sig vilja hjälpa – de med minst erfarenhet och från fattigare områden, som är mest beroende av de enkla jobben. I Seattle såg man t.ex. att när minimilönen höjdes mot $13 (cirka halva medianlönen där) så sjönk faktiskt den sammanlagda inkomsten för lågavlönade eftersom arbetstimmarna kapades mer än lönen steg.

    Färre jobb för det utsatta

    Republicans och konservativa varnar att ett $30-minimum i New York skulle kunna ge liknande effekt: färre jobb för de mest utsatta och en växande svart arbetsmarknad när företag försöker kringgå de höga lönekostnaderna.

    Utöver detta avskräcker Mamdani många investerare med sin allmänna regleringsiver. Han har argumenterat för offentligt övertagande av vissa industrier (såsom energiförsörjning), hårdare regleringar av finanssektorn, och en allmänt konfrontativ attityd gentemot storföretag. Det råder ingen tvekan om att Mamdanis politik skulle innebära mer byråkrati, fler regler och mindre spelrum för marknadskrafterna i New York. För anhängarna är detta nödvändigt för att skapa social rättvisa – men ur ett republikanskt perspektiv kväver det innovation och entreprenörsanda. Ju fler regleringar och myndighetsprojekt, desto krångligare blir det att driva företag, vilket kan leda till att både amerikanskt och utländskt kapital väljer att investera sina pengar någon annanstans där klimatet är mer företagsvänligt.

    Zohran Mamdanis en systemhotade brottsling som hotar den Amerikanska drömmen

    Zohran Mamdanis framgång markerar en skarp sväng åt vänster i New Yorks politik. Från ett konservativt republikanskt perspektiv är hans agenda en skräckkatalog av socialistiska idéer som hotar stadens – och i förlängningen USA:s – ekonomiska vitalitet. Fri marknad och individuell frihet har länge setts som hörnstenar för Amerikas välstånd, men Mamdani förespråkar i praktiken motsatsen: en större stat som styr bostäder, barnomsorg, kollektivtrafik och till och med matbutiker. Hans politik prioriterar omfördelning och reglering över företagsamhet och tillväxt. Konservativa kritiker erkänner att New York har problem med t.ex. höga levnadskostnader, men de menar att botemedlet inte kan vara att kväva marknaden och jaga bort de som skapar jobb.

    I republikaners ögon riskerar Mamdanis vision att undergräva det ekonomiska ekosystemet: Investeringar flyr när vinster förbjuds eller beskattas bort, jobb går förlorade när lönekostnader drivs i taket, innovation hämmas när byråkratin växer, och skattebasen urholkas när de mest produktiva väljer att packa sina väskor. Resultatet kan bli en stad som skrämmer bort både kapital och kompetens – vilket i sin tur leder till lägre tillväxt och färre jobb för vanliga arbetande medborgare. Som en ledare inom fastighetsbranschen uttryckte det: ”om Mamdanis politik genomförs kan New Yorks dragningskraft som globalt ekonomiskt centrum skadas”.

    Den ideologiska konflikten här är tydlig. På ena sidan står Mamdani och hans socialistiska rörelse, som sätter likhetstecken mellan statlig kontroll och omtanke om medborgarna. På andra sidan står förespråkare för marknadsekonomin, som hävdar att välståndet skapas nedifrån av fria individer och företag, inte uppifrån av politiska dekret. Det konservativa argumentet är att New York blomstrade historiskt tack vare kapitalism – och att en alltför långt gången socialistisk politik riskerar att kväva den dynamik som gjort staden (och USA) framgångsrik. Experimentet som Mamdani föreslår – med kraftigt höjda skatter, expanderad välfärdsstat och genomgripande regleringar – ses därför som ett högt spel med miljoner människors välstånd som insats. I en tänkt artikel i en konservativ publikation skulle slutsatsen bli skarp: Zohran Mamdanis politik må vara välment, men den för en farlig flirt med socialism som kan få förödande konsekvenser för ekonomin, entreprenörskapet och framtidstron i både New York och Amerika i stort.

    Källor: Denna analys baseras på offentliga uttalanden och rapporter om Mamdanis politik, bl.a. nyhetsartiklar och expertrapporter som beskriver hans förslag och deras potentiella effekter. Exempelvis har CRE Daily och Fox Business detaljredogjort för Mamdanis program: hyresfrysning och $100 mdr offentligt bostadsbyggande samt höjda skatter för rika, något som fått fastighetsbranschen att varna för minskade investeringar och flykt av företag. Mamdani själv identifierar sig som demokratisk socialist och stöds av DSA, som efter hans seger proklamerade att ”socialismen har segrat”. DSA beskriver att rörelsen kämpar för att låta arbetarklassen styra ekonomin istället för ”vinstintresset hos några få”. Kritiker liknar därför hans agenda vid klassisk socialism eller värre – en före detta NYPD-chef menar att Mamdani står ”närmare Peking än DC” ideologiskt. På bostadsområdet vill Mamdani införa hyresstopp på ~1 miljon lägenheter, vilket fastighetsägare varnar kan leda till ekonomisk kris för många byggnader, samt låta staden bygga 200 000 egna lägenheter för $100 mdr, något som ”sidar åsido privata byggare” enligt kritiker. Skattehöjningarna han föreslår – bolagsskatt upp till 11,5 % och extra 2 % på miljoninkomster – anses kunna driva ut höginkomsttagare och företag och därmed krympa skattebasen.

    Redan efter hans primärseger sågs en ”Mamdani-effekt” med fler rika Manhattanbor som överväger att flytta; Westchesters mäklare kopplar flyttintresset direkt till hans politik, och investerare som John Catsimatidis beskriver “panik” i fastighetsbranschen inför risken att egendomsvärden halveras. Vidare vill Mamdani införa gratis barnomsorg ($6 mdr/år) och gratis bussar ($788 m/år), samt skapa nya välfärdsprogram för hundratals miljoner dollar – något Fox Business noterar skulle ge en ”svindlande” prislapp för skattebetalarna. På regleringsfronten har han föreslagit kommunala matbutiker för $60 miljoner – trots att experter från t.ex. Cato Institute avfärdar idén som orealistisk då kommunen inte kan matcha privata kedjors effektivitet och pekar på tidigare misslyckade försök (Kansas Citys stadskontrollerade butik förlorade $900k på ett år). Småhandlare fruktar också att stadens inträde som konkurrent slår ut lokala butiker. Slutligen ingår en $30 minimilön i Mamdanis agenda, vilket marknadsexperter varnar skulle ”äventyra många småföretag” och i förlängningen skada just de låginkomsttagare det var tänkt att hjälpa.

    All denna information tecknar en bild av en politik som hyllats av vänstern för sitt mod, men som från konservativt håll kritiseras skarpt för att den riskerar att underminera det ekonomiska fundament som gjort USA framgångsrikt – frihet, marknad och företagande.

    📌 Fakta: Livet i DDR

    • Matbrist: Köttransonering var vanligt. Bananer och kaffe betraktades som lyxvaror och kunde försvinna från hyllorna i månader.
    • Varuköer: Många DDR-medborgare stod i timmar i kö för basvaror som smör, tvål och toalettpapper.
    • Bostadskris: Trots massiv statlig byggverksamhet var lägenheterna ofta trånga, slitna och fuktskadade. Varmvatten var ingen självklarhet.
    • Ingen valfrihet: Du fick inte välja var du bodde, vilken skola dina barn gick i – eller vad du såg på TV.
    • Grå vardag: Estetiken var lika kontrollerad som åsikterna: betong, standardmöbler, censurerade tidningar och ett system utan konkurrens.

    Källa: Tidsdokument från före detta DDR-medborgare och forskningsrapporter från bl.a. Bundesstiftung zur Aufarbeitung der SED-Diktatur.

  • Vänsterpartiets DDR-bostadspolitik gör succé i Stockholm – 15 års väntetid på hyresrätt


    Femtekolonnarna i Vänsterpartiet säger sig vilja lösa bostadskrisen. I själva verket vill de återupprepa de misstag som skapade den. Med en politik som luktar 1970-tal – statliga miljardbidrag, kommunalt ägande och förbud mot privata initiativ – cementerar de krisen snarare än löser den.

    Marxismen struntar i den lilla människan. De är femtekolonnare i sitt DNA, som hetsar massorna bland marginaliserade grupper för att vinna makt – och när de väl får makten fyller V-politikerna sina nummerkonton i Schweiz med svenskarnas skattemedel.

    Innehållsförteckning

    Vänsterpartiets bostadspolitik är ekonomiskt vansinne

    Vänsterpartiet säger sig vilja lösa bostadskrisen. I själva verket vill de återupprepa de misstag som skapade den. I sin artikel i Göteborgs-Posten den 12 oktober 2025 presenterar Nooshi Dadgostar och hennes anhang en politik som luktar 1970-tal – statliga miljardbidrag, kommunalt ägande och förbud mot privat initiativ.

    Miljarder försvinner i fallfärdiga hus

    Partiet vill att staten ska betala 4,5 miljarder kronor per år i byggstöd och att kommunerna ska köpa tillbaka hyresrätter från privata värdar. Men när det testas i verkligheten blir resultatet katastrofalt. I Husby har kommunen slösat bort runt en miljard kronor av skattebetalarnas pengar på att köpa fallfärdiga miljonprogramhus. Husen är i så dåligt skick att de kräver totalrenovering – vilket betyder att hyrorna inte kan sänkas och att ännu mer pengar måste pumpas in för att täcka underhållet.

    Det här är inte social bostadspolitik – det är ekonomiskt självskadebeteende. Istället för att bygga nytt och modernt tar Vänsterpartiet över gamla problem och kallar det för framsteg. Skattepengar som kunde ha gått till nya, energieffektiva bostäder används i stället till att rädda förfallna byggnader som ingen privat aktör längre vill ta i.

    Från tre år till femton – Vänsterpartiets bostadsköer

    Men absolut – Vänsterpartiet har verkligen gjort succé i Stockholm. När Carl Bildt var statsminister fick man som 18-åring vänta omkring tre år på en egen lägenhet. Efter flera år med Vänsterpartiet som ansvarigt för bostadspolitiken är väntetiden på en hyresrätt nu uppemot 15 år – ungefär lika länge som man fick vänta i DDR för att köpa en Trabant.

    Vänsterpartiet har med andra ord levererat äkta DDR-politik till stockholmarna.

    Bygg enklare – inte dyrare

    Vänsterpartiet vägrar erkänna det uppenbara: det är för dyrt att bygga bostäder i Sverige. Regler, krav och byråkrati har drivit upp priserna till orimliga nivåer. Lösningen är inte mer bidrag, utan fler byggmöjligheter och enklare strukturer.

    Trailer parks – en beprövad modell som fungerar

    Ett exempel att ta efter är trailer parks, ett beprövat koncept i USA och Kanada. Där bor miljontals människor i modulhus och flyttbara hem som är billiga att producera – ofta byggda i fabriker utomlands, ibland i Kina – och monterade på plats. De erbjuder ett tryggt, enkelt och prisvärt boende för unga, äldre och låginkomsttagare.

    Ideologi framför verklighet

    Men för Vänsterpartiet är sådana lösningar ideologiskt förbjudna. Hellre ruinerar man kommuner med tomma prestigeprojekt än att tillåta människor att bo i något som inte passar partiets ideologiska mall.

    Vänsterpartiet kallar det ”rättvisa”. I verkligheten är det ren ekonomisk dårskap. Sverige behöver fler bostäder – inte fler socialistiska luftslott.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Svenskhatade kommunist bli bostadsborgarråd i Stockholm

    Vänsterpartiet har havererat i Stockholms bostadspolitik. Nu kliver Deniz Butros (V) fram som nytt bostadsborgarråd med samma tomma slagord som tidigare, men utan verkliga lösningar. Partiets misslyckanden, deras ideologiska blindhet och historiska lojalitet mot främmande makt gör att förtroendet är kört i botten. Stockholm förtjänar bättre än ännu ett vänstermisslyckande.

    Nu ska diktaturens kreatur bestämma om du ska få bostad eller inte. I DDR fick man vänta 15 år på att köpa en Trabant – troligen världens sämsta bil. I Stockholm år 2025 får man vänta 15 år på en hyresrätt hos någon av slumvärdarna i allmännyttan. Vänsterpartiet sviker aldrig sitt ideologiska DNA. Kamrat Stalin hade varit stolt över V:s bostadspolitik i huvudstaden.

    När Deniz Butros (V) nu blir bostadsborgarråd i Stockholm presenteras det som en nystart. I själva verket är det ännu en i raden av misslyckade företrädare för en politik som havererat totalt. Hennes ord om att ”Stockholm ska vara en stad för alla” är samma tomma slagord som hennes partikamrater upprepat i årtionden – samtidigt som bostadskön växer, hyrorna skenar och unga tvingas ge upp drömmen om en egen bostad.

    Det här är inte bara inkompetens. Det är en grundläggande systemkollaps som visar varför Vänsterpartiet aldrig kan leverera. Hela deras ideologi bygger på marxismen – en teori som i praktiken alltid slutat i katastrof. Från Sovjet till DDR, från Kuba till Venezuela: resultatet har blivit brist, förfall och ofrihet. Att Vänsterpartiet fortfarande bygger sin politik på dessa idéer visar hur djupt fel partiets fundament är.

    Och glöm inte historien. Under kalla kriget var Vänsterpartiet Moskvas lojala röst i Sverige. Det är väl belagt att flera V-politiker hade nära band till östblocket, och vissa agerade i praktiken som informatörer åt en främmande makt. Det är en skamfläck som aldrig tvättats bort – och som gör att partiet än i dag måste betraktas med misstro.

    Att låta Deniz Butros, ännu en förvaltare av denna ruttna tradition, kliva fram som bostadsborgarråd är inget framsteg. Det är ett steg bakåt, rakt in i samma politiska återvändsgränd som Vänsterpartiet alltid kört fast i. Butros är inte lösningen – hon är själva symbolen för ett parti som gång på gång misslyckas, både i idé och i handling.

    Stockholm förtjänar bättre än DDR-retorik i pressmeddelanden och en politik som leder till fler kölappar, fler löften och fler svek. Vänsterpartiet har haft sin chans, gång på gång. Resultatet är entydigt: de har misslyckats totalt – och kommer aldrig lyckas.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.