Den 24 april 1975 skakades Sverige av ett terrorattentat som brutalt punkterade bilden av landet som skyddat från internationell extremism. När den kommunistiska terrororganisationen Röda armé-fraktionen tog den västtyska ambassaden i Stockholm med våld och mördade två diplomater inför övriga gisslan, blev det tydligt hur långt revolutionär ideologi kan gå när människoliv reduceras till politiska verktyg. Händelsen blev ett av de mest dramatiska uttrycken för 1970-talets vänsterterrorism i Europa och fick långtgående konsekvenser för svensk säkerhetspolitik och synen på politiskt våld.
När marxister slog till mot ett öppet samhälle
Den 24 april 1975 blev Stockholm vittne till ett av de grövsta politiskt motiverade våldsdåden i modern svensk historia. Den västtyska ambassaden förvandlades till en krigszon när den marxist-leninistiska terrororganisationen Röda armé-fraktionen (RAF) genomförde ett brutalt gisslandrama. Attacken visade med all tydlighet hur kommunistisk revolutionär ideologi, när den omsätts i praktik, leder till urskillningslöst våld, mord och fullständig likgiltighet inför mänskligt liv.
Ideologin bakom våldet
RAF var en del av den våldsamma vänstern som växte fram i Västeuropa under 1970-talet. Inspirerade av marxism, maoism och väpnade revolutioner betraktade gruppen demokratiska rättsstater som fiender som måste krossas. I praktiken innebar detta bombdåd, kidnappningar och mord, ofta riktade mot personer som saknade varje möjlighet att försvara sig. Ambassadattacken i Stockholm utfördes av en cell som kallade sig Kommando Holger Meins, ett namn som speglar den martyrkult och förhärligande av självdestruktiv marxism som präglar många kommunistiska terrorrörelser.
Gisslandramat
Sex beväpnade terrorister tog sig in på ambassaden och tog diplomater och anställda som gisslan. Kravet var att fängslade kommunistiska terrorister i Västtyskland skulle friges. Oskyldiga människor reducerades till förhandlingsobjekt i ett ideologiskt maktspel. När svenska myndigheter vägrade ge efter svarade terroristerna med kallblodigt mord. Militärattachén Andreas von Mirbach sköts till döds inför övriga gisslan. Kort därefter mördades ännu en diplomat. RAF demonstrerade därmed exakt vad deras så kallade revolutionära kamp innebar i praktiken.
Den västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt vägrade att förhandla. Beslutet markerade en tydlig gräns mot den sorts ideologiskt motiverat våld som kommunistiska grupper försökte normalisera under 1970-talet.
Explosionen
Sent på kvällen avslutades dramat genom en kraftig explosion som skakade området. Terroristerna hade själva fört in stora mängder sprängämnen i byggnaden. När en handgranat tappades detonerade även TNT-laddningarna. Resultatet blev total förödelse. Byggnaden sattes i brand, gisslan skadades svårt och en av terroristerna dödades omedelbart. Händelsen illustrerade den inneboende logiken i våldsbejakande kommunism där kaos och förstörelse är ett accepterat pris för ideologisk renlärighet.
Explosionen fångades av svensk direktsänd TV. Journalisten Bo Holmström hördes ropa Lägg ut, lägg ut, ett ögonblick som för alltid kom att förknippas med politiskt vansinne mitt i det svenska folkhemmet.
Efterspel och konsekvenser
De överlevande terroristerna greps och utlämnades till Västtyskland. Hoten upphörde dock inte. Den svenska arbetsmarknadsministern Anna-Greta Leijon, som fattade beslut om utlämningen, blev senare måltavla för ett nytt RAF-försök till kidnappning. Attacken bidrog till ett mer realistiskt synsätt på icke demokratisk socialism ( kommunism ) i Sverige och till ett stärkt säkerhetsarbete. Föreställningen om att våldsamma kommunistiska grupper främst bestod av idealister blev allt svårare att upprätthålla.
Slutsats
Ambassadockupationen i Stockholm 1975 är ett tydligt exempel på hur kommunistisk revolutionär ideologi kan fungera som rättfärdigande för terror, mord och förstörelse. RAF:s handlingar handlade inte om frihet eller rättvisa utan om maktutövning genom skräck. Händelsen påminner om en central lärdom från 1900-talet: när politiska idéer ges högre värde än människoliv och våld accepteras som metod leder det ofrånkomligen till tragedi.