Stockholm.homes

Etikett: bistånd

  • Sverige bränner miljoner på lyxvård av terrorist.

    Sverige fortsätter att ösa skattepengar över en dömd terrorist som kallblodigt mördade oskyldiga människor på Drottninggatan. Samtidigt går äldre utan vård, skolor utan resurser och brottsoffer utan upprättelse. Frågan är enkel men brännande: varför ska svenska folket betala för lyxvård åt en massmördare som för länge sedan förverkat all rätt till vår omsorg?

    När ska Sverige sluta slänga pärlor åt svinen med överlyxig kriminalvård? Med 1 % av BNP borde vi kunna köpa fängelseplatser i ett land som tar emot våra skattepengar i bistånd.

    Slöseri med skattepengar: Lyxvård för en massmördare

    Myndigheten konstaterar att Rakhmat Akilov inte har något ”behov av restaurangbesök”. ”Det skulle kräva extraordinära säkerhetsåtgärder”, skriver man. Bara den meningen säger allt om hur långt Sverige har sjunkit i sin naiva hantering av terrorister.

    Akilov, som kallblodigt mördade fem människor på Drottninggatan 2017, sitter livstidsdömd – men behandlas fortfarande som någon form av skyddsobjekt. Han har sparkat fotbollar hejvilt, gjort Hitlerhälsning mot personalen, ropat slagord och haft en IS-flagga i sin cell. Ändå fortsätter staten att ösa resurser över honom som om han vore en känslig patient snarare än en hänsynslös mördare.

    Hur länge ska svenska skattebetalare tvingas betala för att en dömd terrorist ska få det bättre än många laglydiga svenskar? I ett land där sjuka nekas vård, äldre lämnas ensamma och skolan går på knäna – hur kan det vara rimligt att lägga miljontals kronor på att vårda en person som brutalt attackerade vårt samhälle?

    Det här är inte kriminalvård – det är lyxvård. Och det är ett hån mot alla som drabbades den dagen, och mot varje skattebetalare som tvingas finansiera spektaklet.

    Sverige borde omedelbart sluta dalta med terrorister. Låt honom avtjäna sitt straff i ett land där man behandlar mördare som mördare – inte som offer. Vi skickar redan ut miljarder i bistånd; då kan vi lika gärna använda en bråkdel av det till att låta exempelvis Sudan eller något annat land ta över vården av Akilov. Han har ingen koppling till Sverige, inget här att göra, och förtjänar ingen bekvämlighet på svenska skattebetalares bekostnad.

    Det är dags att sätta brottsoffren i centrum, inte gärningsmannen. Svensk rättvisa måste börja handla om ansvar och konsekvens – inte om att ge livstidsdömda terrorister ett drägligare liv än många hederliga svenskar.

    Sverige har ingen anledning att fortsätta finansiera dyr lyxvård på Tidaholmsanstalten. Skicka ut honom, låt honom sona sina brott där kostnaden är minimal och där rättvisan inte urvattnas av sentimentalt daltande.

  • Socialdemokratins dubbelspel: Från återvandringsbidrag till rasismanklagelser

    Regeringens beslut att höja återvandringsbidraget till 350 000 kronor har väckt starka reaktioner – inte minst från Socialdemokraterna, som en gång själva införde stödet under Olof Palme. Samtidigt som vänstern beskriver förslaget som ”rasistiskt” menar kritiker att det handlar om en frivillig väg ur utanförskap och en nödvändig åtgärd för att minska segregationen. Frågan har nu blivit en symbol för det politiska dubbelspel som präglar svensk migrationsdebatt.

    När regeringen i år beslutade att höja det så kallade återvandringsbidraget till 350 000 kronor väckte det kraftiga reaktioner – främst från vänstern. Socialdemokrater, vänsterpartister och flera kommuner runtom i landet kallade förslaget både ”rasistiskt” och ”osvenskt”. Ironiskt nog var det samma Socialdemokraterna som en gång införde bidraget, redan 1984, under Olof Palmes regering.

    Syftet: Frivillig väg ur utanförskap

    Det höjda återvandringsbidraget är tänkt att ge personer som inte lyckats etablera sig i Sverige en möjlighet att frivilligt återvända till sina hemländer. Regeringens samordnare, Theresa Säterblad, skickade under hösten brev till landets 290 kommuner för att diskutera hur bidraget bäst kan nå dem som vill ta del av det. Responsen blev dock kylig i många vänsterstyrda kommuner, där flera vägrade att ens delta i samtal med regeringen.

    I Jokkmokk kallade kommunalrådet Roland Boman (Framtid i Jokkmokk) regeringens initiativ för ”osvenskt”, medan representanter i Nässjö, Kristinehamn och Sala uttryckte att de hellre vill ”säga välkommen hit” än uppmuntra människor att lämna landet. I Malmö vägrade det socialdemokratiska kommunalrådet Sedat Arif att ens informera om bidraget, med motiveringen att det ”skickar fel signaler”.

    Vänsterkritik – och vänstermoral

    Samtidigt hyllades kommunernas vägran i medier. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskrev motståndet som ”ett ställningstagande i klass med Churchills kamp mot nazismen”. Även Svenska kyrkan anslöt sig till kritiken, och menade att bidragshöjningen ”göder rasism”.

    Men det vänsterpolitiska motståndet väcker frågor om trovärdighet. Regelverket för återvandringsbidraget är trots allt en socialdemokratisk konstruktion från 1980-talet – och var då ett uttryck för humanitet. Att dagens vänster kallar samma politik för rasistisk visar på en tydlig ideologisk förskjutning, där symbolpolitik och moralposerande tycks väga tyngre än fakta.

    Ekonomiska realiteter

    Forskning visar att det höjda återvandringsbidraget också har en ekonomisk dimension. Enligt rapporter från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) kostar en genomsnittlig flykting samhället cirka 74 000 kronor per år, livet ut. Över en fyrtioårsperiod innebär det omkring tre miljoner kronor per person. Om 1 000 personer väljer att återvandra med hjälp av bidraget, kan staten därmed spara cirka tre miljarder kronor – motsvarande 6 600 sjuksköterskelöner.

    En politik av motsägelser

    Socialdemokraterna hävdar i dag att de står för en ”stram migrationspolitik”. Samtidigt motsätter sig partiet återvandringsbidrag, krav på utvisning av papperslösa, samt minskade bidrag till familjer i långvarigt utanförskap. Kritiker menar att det snarare handlar om en politik som bevarar problemen än löser dem – ett sätt att flytta fokus snarare än att ta ansvar.

    På partiets senaste kongress beslutade Socialdemokraterna dessutom att varje kommun ska ta emot fler nyanlända, och att kommunernas mottagande ska förlängas från två till tre år. Det innebär fler åtaganden och högre kostnader – samtidigt som partiet talar om behovet av att ”strama åt”.

    En växande misstro

    Den politiska dubbelmoralen riskerar att underminera förtroendet för samhällsinstitutionerna. Kritiker som Henrik Jönsson beskriver utvecklingen som ett sabotage mot förnuft och konsekvens, där vänstern säger en sak – men gör en annan.

    Oavsett var man står politiskt är frågan om återvandringsbidraget en symbol för något större: hur svensk migrationspolitik pendlar mellan moral och realpolitik, mellan retorik och handling – och hur lång tid Sverige har råd att fortsätta leva med denna motsägelse.

  • Tidöregeringen skapar incitament för tredje världen att ta hand om avfallet från migrationsindustrin.

    Regeringen vill ge utvecklingsländer en positiv morot för att ta ansvar för sina egna medborgare som befinner sig i Europa. Genom att koppla handel och bistånd till samarbete kring återvändande hoppas bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) skapa ett system som både gynnar Sverige och stärker utvecklingsländernas ekonomi – där mer bistånd och lägre tullar väntar de länder som tar emot sina medborgare tillbaka.


    Sverige älskar att dalta med brottslingar som vi har importerat från länder i tredje världen. Men precis som du har rätt att returnera en felköpt vara på nätet, måste ett land ha rätt att returnera asylflyktingar som inte kan uppvisa god vandel. Det är inte humant mot det svenska folket att vi ska behöva behålla kriminella element som saknar jord- och blodkopplingar till Sverige.

    Sverige vill belöna samarbetsvilliga länder med ökad handel och bistånd

    Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) presenterar nu en ny, mer resultatinriktad och positiv linje i migrationspolitiken, där EU:s handel och bistånd används som morot för att uppmuntra utvecklingsländer att ta ansvar för sina egna medborgare.

    Regeringens mål är att skapa partnerskap som gynnar båda parter – där länder som samarbetar kring återvändande inte bara bidrar till en fungerande migrationspolitik, utan även får ekonomiska fördelar i form av lägre tullar och ökat bistånd.

    Handel, bistånd och ansvar i samverkan

    Dousa berättar i en intervju med SVT att Sverige, tillsammans med flera EU-länder, driver på för att införa en migrationskomponent i EU:s handelspolitik. Det innebär att länder som underlättar återvändande av sina medborgare snabbare ska få tillgång till EU:s förmånliga tullsatser och större biståndsramar.

    – Länder som visar ansvar och vill samarbeta ska mötas med öppnare handel och ökade resurser. Det är en win-win-modell som stärker både utvecklingsländernas ekonomi och Europas förmåga att hantera migration på ett humant och hållbart sätt, säger Dousa.

    Enligt förslaget ska även storleken på biståndet kopplas till hur många återvändande medborgare ett land tar emot. Det gör att biståndet blir mer målinriktat och rättvist, och premierar konkreta resultat.

    En politik som gynnar både Sverige och mottagarländerna

    Dousa framhåller att det nya upplägget inte handlar om hot eller sanktioner, utan om positiva incitament. Länder som samarbetar får tillgång till mer handel, mer bistånd och starkare ekonomiska band med EU.

    Han betonar också att denna politik är positiv för Sverige. Den gör det möjligt att återföra personer som har svårt att anpassa sig till det svenska samhället och dess värderingar, vilket minskar risken för långvarigt utanförskap.

    – Det är bättre för alla inblandade att människor som inte känner sig hemma i det västerländska sättet att leva får möjlighet att återvända till sina hemländer under värdiga former, säger Dousa.

    Samtidigt får mottagarländerna stöd för att skapa bättre framtidsutsikter på hemmaplan, vilket i längden kan minska behovet av migration.

    EU-förhandlingar pågår

    Just nu pågår förhandlingar om EU:s nya GSP-förordning (Generalized Scheme of Preferences), som reglerar vilka utvecklingsländer som får förmånliga tullvillkor. Förhandlingarna leds av Danmark, och ambitionen är att nå en överenskommelse innan årsskiftet.

    Sverige har enligt Dousa starkt stöd från andra medlemsländer, bland dem Danmark, Finland och Tyskland, som delar synen på att handel och bistånd kan användas för att stärka migrationssamarbetet.

    – Sverige har länge stått vid sidan av den här typen av initiativ, men nu tar vi en ledande roll i EU. Vi vill använda både den svenska och europeiska politiken för att skapa ett ansvarsfullt, rättvist och långsiktigt samarbete, säger Dousa.

    En ny riktning för bistånd och migration

    Regeringens strategi markerar en ny riktning för svensk bistånds- och handelspolitik, där fokus ligger på ömsesidig nytta och tydliga resultat. Genom att belöna länder som tar ansvar för sina egna medborgare vill man skapa en mer hållbar migrationspolitik – och samtidigt stärka förtroendet mellan Europa och utvecklingsländerna.

    – Det handlar om att bygga partnerskap, inte beroenden. När länder tar ansvar ska de känna att det lönar sig – både i form av handel, tillväxt och gemensamt förtroende, avslutar Dousa.

  • Vem skall ta hand om avfallet ifrån Asylindustrin?

    Sveriges ambitioner att framstå som en humanitär stormakt ställs på prov när en planerad massutvisning av somaliska medborgare stoppats i sista stund. Förra veckan skulle ett tjugotal personer, dömda för brott och med utvisningsbeslut, ha återförts till Mogadishu. Men i ljuset av den politiska debatten kring Tidöpartiernas utvisningsavtal drog somaliska myndigheter tillbaka sitt godkännande. Händelsen blottlägger de växande utmaningarna i ett migrationssystem som, efter decennier av generös politik, brottas med hur man ska hantera den grupp som inte lyckas eller vill integreras – och den akuta frågan om vart dessa individer ska ta vägen när hemländerna vägrar att ta emot dem.

    Precis som du har rätt att returnera en felköpt produkt på nätet, måste Sverige kunna hantera de individer som utvisningssystemet genererar. Om den brottsdömde inte samarbetar eller hemlandet vägrar att ta emot personen, måste en lösning uppnås med ett tredjeland som mot betalning tar emot dessa individer och därmed löser Sveriges problem.

    Flera somaliska medborgare flyttades redan under torsdagsförmiddagen förra veckan till Migrationsverkets förvar i Märsta. Planen var att de skulle utvisas tidigt på tisdagsmorgonen och anlända till Mogadishu vid tvåtiden på eftermiddagen.

    Men utvisningen stoppades i sista stund, rapporterar Dagens Nyheter. Enligt uppgifterna drog de somaliska myndigheterna tillbaka sitt godkännande efter uppmärksamheten kring Tidöregeringens planerade utvisningsavtal med Somalia.

    I Somalia finns ett tydligt motstånd mot att ta emot personer som dömts för brott utomlands. Att låta ett tjugotal somaliska medborgare återvända till landet bedömdes som alltför känsligt, och därför ställdes flygningen in. Gränspolisen i Stockholm uppges nu arbeta för att utvisningen ska kunna genomföras vid ett senare tillfälle.

    Genom historien har Sverige gång på gång fått bära tunga bördor i sina försök att spela en framträdande roll på den internationella arenan. Karl XII:s stormaktsdrömmar slutade i katastrof, när tusentals karoliner miste livet under reträtten över de norska fjällen. Det verkar som att det svenska folket alltid får ta konsekvenserna av de misslyckanden som landets odugliga makthavare har orsakat. Under Karl XII:s återtåg dog många svenska bondsöner. I modern tid har vi fått uppleva ett kosmopolitiskt helvete på jorden, där vår befolkning inte längre är homogen, utan där mångkulturen har tärt sönder allt som en gång utgjorde samhällskontraktet.

    På ett liknande sätt har den moderna svenska politiken under flera decennier präglats av en vilja att framstå som en humanitär stormakt – en hållning som samtidigt har skapat stora utmaningar inom migrationsområdet.

    Sedan 1980-talet har Sverige tagit emot asylsökande från stora delar av världen, ofta långt bortom Europas gränser. Landet har i praktiken fungerat som en global socialbyrå, med en generös flyktingpolitik som många menar har gått längre än vad samhället klarar av att hantera.

    Samtidigt väcks frågan om hur man ska hantera de personer som inte lyckas integreras i det svenska samhället eller som aktivt avvisar dess värderingar. Den gruppen riskerar att hamna utanför både arbetsliv och gemenskap, vilket skapar ett växande socialt problem som det svenska migrationssystemet ännu inte har funnit en hållbar lösning på.


    Samtidigt har vi ett bistånd på 1 % av BNP. Vi måste kunna göra oss av med det avfall som asylindustrin producerar. Människor som är ointegrerbara på grund av religion, brottslighet eller något annat måste kunna returneras. Precis som man har rätt att returnera en felköpt produkt på Amazon måste vi kunna returnera migranter. Vill inte hemlandet ta emot dem – gör ett avtal med ett tredje land. Afrika är fullt av länder som behöver bistånd. En somalier behöver inte deporteras hem till Somalia, utan lika väl till Sudan eller något annat land på den afrikanska kontinenten. Det finns över 50 stater att göra avtal med, dit vi kan skicka människor som inte har något att ge Sverige och saknar sina rötter här.

  • Över 1 Miljard kronor av våra skattepengar har slösas bort på bistånd till Palestina.

    Innehållsförteckning

    Sverige har världens högsta skattetryck. Med kommunalskatt och andra skatter, som till exempel moms, plus den skatt som arbetsgivare betalar på våra löner, försvinner över 55 procent av vår inkomst till skatter. Att då elda upp 1 miljard kronor på banditstaten Palestina är riktigt magstarkt.

    En miljard bort från svensk välfärd

    Sedan 2024 har Sverige skickat över en miljard kronor i bistånd till Palestina – samtidigt som landets egen vård, skola och äldreomsorg skärs ner. Frågan är enkel: varför skickar ett högt skuldsatt land med växande välfärdskris pengar till andra sidan jordklotet, när hjälpen dessutom till stor del aldrig når fram?

    Hjälp som fastnar eller stjäls

    Enligt Jakob Wernerman på Sida är det bara små mängder bistånd som faktiskt tar sig in. Resten fastnar i byråkratiska hinder, beslagtas av kriminella gäng eller kontrolleras av väpnade grupper. I Gaza är stölder och vidareförsäljning av bistånd en känd verklighet – varor som ska gå till svältande civila hamnar på svarta marknaden eller används som politiska verktyg av makthavare.

    Miljoner skickas trots riskerna

    Trots detta fortsätter Sverige att pumpa in pengar. Av miljardbeloppet har 150 miljoner gått till FN:s humanitära landfond, som ofta inte ens kan få in hjälpen över gränsen. Sida har utöver detta redan i år skickat drygt 245 miljoner kronor i ”akut stöd” – mat, vatten, mediciner och nödboenden – men även dessa leveranser är högst osäkra att de når rätt mottagare.

    Marginaleffekt och underfinansierade behov

    Sida erkänner att behoven är ”nästan oändliga” och att Sverige är en liten spelare globalt. Men i stället för att dra slutsatsen att svenska skattepengar gör marginell skillnad i en korrupt och krigshärjad miljö, fortsätter man att skriva ut checkar.

    Vad pengarna kunde gjort i Sverige

    För de pengar som skickats till Gaza och Västbanken sedan 2024 hade Sverige kunnat anställa över 2 000 undersköterskor – en yrkesgrupp som vården skriker efter. I stället väljer man att ta pengarna från svenska skattebetalare och skicka dem till ett område där stora delar riskerar att försvinna på vägen.

    Prislappen för skattebetalarna

    En genomsnittlig heltidsarbetare betalar ungefär 100 000 kronor om året i skatt. Det betyder att biståndet till Palestina sedan 2024 motsvarar ett helt års skatt från över 10 000 svenskar. Tio tusen personer som jobbar, sliter och betalar – för att finansiera ett bistånd som i bästa fall delvis kommer fram och i värsta fall göder korruption och konflikter.

    Sverige är inte längre ett rikt land

    Sverige är inte ett rikt land längre. Vi har en skuldsatt stat, nedmonterad välfärd och växande problem på hemmaplan. I ett sådant läge är det orimligt att skicka miljarder till andra världsdelar. Om vi ska ge bistånd alls bör det begränsas till akuta insatser inom Europa, där stödet är enklare att kontrollera och riskerna för stölder är betydligt mindre. Att fortsätta som nu är inte bara naivt – det är ett svek mot de egna medborgarna.