Stockholm.homes

Etikett: bidrag

  • Varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar?

    Samtidigt som Lidingö betalar över en miljard kronor om året till andra kommuner, tackar Malmö – landets tredje största stad – nej till att ens informera om frivillig återvandring. Nu säger kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) ifrån: varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar medan de vägrar ta ansvar?

    Palme älskade att umgås med diktaturens kreatur.. Här med massmördaren Fedro Castro.

    Lidingö tackar självklart ja till att träffa den nationella samordnaren för frivillig återvandring, Teresa Zetterblad.
    Men flera andra kommuner – bland annat Malmö – har tackat nej.
    Det är märkligt. Samma Malmö som tar emot enorma bidrag från det kommunala utjämningssystemet vill inte ens vara med och informera om hur människor som inte trivs här kan få hjälp att återvända hem.

    Frivillig återvandring är inget nytt

    Många tror att frivillig återvandring är något nytt som Tidöregeringen hittat på. Det stämmer inte. Redan Olof Palme införde återvandringsbidraget på 70-talet.
    Redan då fanns förståelsen för att alla inte känner sig hemma i Sverige. Det ska inte vara skamligt att vilja återvända till sitt hemland – det är en mänsklig känsla.

    Tidöregeringen har bara gjort det som borde ha gjorts för länge sedan: höjt bidraget till en nivå som faktiskt gör det möjligt för folk att åka hem om de vill.

    Ett ekonomiskt sunt förnuft – win-win

    För den som vill återvandra är det här ingen dålig affär. Det som i Sverige knappt räcker till en årslön för ett låglönejobb kan i många andra länder motsvara flera års inkomst.
    Det betyder att man kan återvända hem med en chans att börja om, leva gott och bidra där man faktiskt känner sig hemma.
    Samtidigt avlastas svenska system som i dag går på knäna. Det blir helt enkelt win-win – både för individen och för Sverige.

    Vi minns 70-talets skattekaos

    Många minns det socialistiska helvete vi hade på 70-talet, när staten lade beslag på nästan allt.
    Astrid Lindgren skrev då sagan Pomperipossa i Monismanien, där hon berättade att hon betalade 102 procent i skatt.
    Det blev en symbol för ett land som tappat förståndet i jakten på att ”utjämna”.

    Tyvärr ser vi samma tänk i dag – fast på kommunnivå. Skillnaden är att det inte längre är personer som straffas för att de jobbar hårt, utan hela kommuner.

    Malmö – tar emot men ger inte tillbaka

    Lidingö betalar över en miljard kronor om året till det kommunala utjämningssystemet. Pengar som går till kommuner som Malmö – Sveriges tredje största stad – som inte klarar sina egna finanser och som gång på gång misslyckas med integrationen.
    Men när staten nu vill samarbeta för att hjälpa människor som inte trivs här att återvända hem, då tackar Malmö nej.

    Vi på Lidingö ställer oss frågan: varför ska Lidingöborna fortsätta mata Malmö med stekta sparvar, när de varken vill ta ansvar eller samarbeta?

    Alla behövs? Nej – alla måste kunna bidra

    Det låter fint när vissa säger att ”alla behövs”. Men verkligheten är tuffare än så.
    Det räcker inte att vilja jobba – man måste kunna bidra också. Sverige är ett högteknologiskt land. Det kräver utbildning, språk och kunskap.
    Om man inte kan läsa, skriva eller prata svenska, eller inte accepterar våra lagar och värderingar, blir det svårt att komma in i samhället.

    Lidingö tar ansvar

    På Lidingö vill vi göra vår del. Vi samarbetar gärna med staten och den nationella samordnaren.
    Men vi tycker inte det är rimligt att våra skattepengar ska gå till kommuner som vägrar ta ansvar för sina egna problem.

    Det är dags att sätta ned foten.
    Kommuner som säger nej till frivillig återvandring ska inte ha rätt att leva på bidrag från andra.

    Faktaruta: Skatt och nyckeltal

    Kommunalskatt 2025 (kommun + region)

    Kommun Totalt skattetryck
    Malmö ≈ 32,42 %
    Vellinge ≈ 29,68 %
    Österåker ≈ 29,18 %
    Lidingö ≈ 29,72 %

    Malmö – ytterligare nyckeltal

    • Utjämningsmedel 2025: cirka 18 563 kr per invånare (totalt omkring 6,8 miljarder kr).
    • Arbetslöshet (senaste helår/årsläge): cirka 12–13 % totalt.

    Not: Siffrorna är avrundade och kan uppdateras vid nya beslut/rapporter. Kyrkoavgift tillkommer för medlemmar i Svenska kyrkan.

  • Socialdemokratins dubbelspel: Från återvandringsbidrag till rasismanklagelser

    Regeringens beslut att höja återvandringsbidraget till 350 000 kronor har väckt starka reaktioner – inte minst från Socialdemokraterna, som en gång själva införde stödet under Olof Palme. Samtidigt som vänstern beskriver förslaget som ”rasistiskt” menar kritiker att det handlar om en frivillig väg ur utanförskap och en nödvändig åtgärd för att minska segregationen. Frågan har nu blivit en symbol för det politiska dubbelspel som präglar svensk migrationsdebatt.

    När regeringen i år beslutade att höja det så kallade återvandringsbidraget till 350 000 kronor väckte det kraftiga reaktioner – främst från vänstern. Socialdemokrater, vänsterpartister och flera kommuner runtom i landet kallade förslaget både ”rasistiskt” och ”osvenskt”. Ironiskt nog var det samma Socialdemokraterna som en gång införde bidraget, redan 1984, under Olof Palmes regering.

    Syftet: Frivillig väg ur utanförskap

    Det höjda återvandringsbidraget är tänkt att ge personer som inte lyckats etablera sig i Sverige en möjlighet att frivilligt återvända till sina hemländer. Regeringens samordnare, Theresa Säterblad, skickade under hösten brev till landets 290 kommuner för att diskutera hur bidraget bäst kan nå dem som vill ta del av det. Responsen blev dock kylig i många vänsterstyrda kommuner, där flera vägrade att ens delta i samtal med regeringen.

    I Jokkmokk kallade kommunalrådet Roland Boman (Framtid i Jokkmokk) regeringens initiativ för ”osvenskt”, medan representanter i Nässjö, Kristinehamn och Sala uttryckte att de hellre vill ”säga välkommen hit” än uppmuntra människor att lämna landet. I Malmö vägrade det socialdemokratiska kommunalrådet Sedat Arif att ens informera om bidraget, med motiveringen att det ”skickar fel signaler”.

    Vänsterkritik – och vänstermoral

    Samtidigt hyllades kommunernas vägran i medier. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskrev motståndet som ”ett ställningstagande i klass med Churchills kamp mot nazismen”. Även Svenska kyrkan anslöt sig till kritiken, och menade att bidragshöjningen ”göder rasism”.

    Men det vänsterpolitiska motståndet väcker frågor om trovärdighet. Regelverket för återvandringsbidraget är trots allt en socialdemokratisk konstruktion från 1980-talet – och var då ett uttryck för humanitet. Att dagens vänster kallar samma politik för rasistisk visar på en tydlig ideologisk förskjutning, där symbolpolitik och moralposerande tycks väga tyngre än fakta.

    Ekonomiska realiteter

    Forskning visar att det höjda återvandringsbidraget också har en ekonomisk dimension. Enligt rapporter från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) kostar en genomsnittlig flykting samhället cirka 74 000 kronor per år, livet ut. Över en fyrtioårsperiod innebär det omkring tre miljoner kronor per person. Om 1 000 personer väljer att återvandra med hjälp av bidraget, kan staten därmed spara cirka tre miljarder kronor – motsvarande 6 600 sjuksköterskelöner.

    En politik av motsägelser

    Socialdemokraterna hävdar i dag att de står för en ”stram migrationspolitik”. Samtidigt motsätter sig partiet återvandringsbidrag, krav på utvisning av papperslösa, samt minskade bidrag till familjer i långvarigt utanförskap. Kritiker menar att det snarare handlar om en politik som bevarar problemen än löser dem – ett sätt att flytta fokus snarare än att ta ansvar.

    På partiets senaste kongress beslutade Socialdemokraterna dessutom att varje kommun ska ta emot fler nyanlända, och att kommunernas mottagande ska förlängas från två till tre år. Det innebär fler åtaganden och högre kostnader – samtidigt som partiet talar om behovet av att ”strama åt”.

    En växande misstro

    Den politiska dubbelmoralen riskerar att underminera förtroendet för samhällsinstitutionerna. Kritiker som Henrik Jönsson beskriver utvecklingen som ett sabotage mot förnuft och konsekvens, där vänstern säger en sak – men gör en annan.

    Oavsett var man står politiskt är frågan om återvandringsbidraget en symbol för något större: hur svensk migrationspolitik pendlar mellan moral och realpolitik, mellan retorik och handling – och hur lång tid Sverige har råd att fortsätta leva med denna motsägelse.

  • Ingen vill anställa gangstern Isak.

    Han har levt som beväpnad gängkriminell, sålt droger i skolan och rekryterat barn till brott – men nu klagar ”Isak” på att ingen vill ge honom jobb. Samtidigt lever han på bidrag, finansierat av vanliga skattebetalare i ett land med världens högsta skatter. Frågan är inte varför han inte får en chans – utan varför han fortfarande får vår sympati och våra pengar.

    Inget annat land i västvärlden daltar så mycket med brottslingar och låter dem äta så mycket av skattebetalarnas kaka. Vi har världens högsta skatter och den dyraste kriminalvården.

    ”Isak” säger att han vill lämna gänglivet bakom sig – men går fortfarande runt beväpnad, har rekryterat unga till kriminalitet och skyller på samhället för att ingen vill ge honom jobb. Han verkar helt oförstående inför varför en arbetsgivare inte vill anställa en beväpnad gangster med lång brottsbakgrund.
    – Jag fattar inte varför ingen ger mig en chans, säger han.

    Från skolans korridorer till gängens värld

    ”Isak”, som egentligen heter något annat, började sin bana redan i gymnasiet. Han såg snabbt en möjlighet att tjäna pengar när klasskamrater efterfrågade droger. Med hjälp av äldre i området började han langa narkotika under skoltid – och fastnade snart i gängens grepp.
    – Jag såg att det fanns efterfrågan. Det var så jag kom in i det, säger han.

    Efter ett tag fick han en ”jobbtelefon”, fasta tider och kunder – som om det vore ett riktigt arbete. Men det var kriminalitet, inte entreprenörskap. Senare började han själv rekrytera yngre till samma destruktiva liv.
    – Jag vet att det är smutsigt, men det är den världen jag lever i, säger han.

    Bidragsförsörjd – och krävande

    Trots att han under åratal levt på brott och våld, förväntar sig ”Isak” nu att samhället ska öppna dörrarna och erbjuda honom jobb. Under tiden lever han på bidrag – pengar som vanliga, arbetande svenskar tvingas betala genom några av världens högsta skatter.

    Vi betalar för trygghet, vård, skola – men också för individer som medvetet har valt kriminalitet och nu kräver sympati och ekonomiskt stöd när konsekvenserna kommer ikapp.

    Dags att ta ansvar – eller lämna

    Om ”Isak” på allvar vill lämna kriminaliteten borde han börja med att lägga ner vapnet, sluta se sig som offer och acceptera att förtroende tar tid att bygga. Ingen är skyldig honom en andra chans bara för att han säger sig vilja ha den.

    Och om han ändå inte kan eller vill anpassa sig till ett laglydigt liv i Sverige, då kanske det är dags att överväga självdeportering – att återvända till sitt ursprungliga hemland och börja om där.
    Ingen tvingar honom att stanna i ett samhälle han själv valt att förakta och missbruka.

    Vi andra arbetar, betalar skatt och försöker leva hederligt. Det minsta man kan begära är att de som förstört sina egna liv slutar kräva att vi ska betala för deras val – eller tar ansvar och börjar om någon annanstans.