En ny läroplan i Berlin har väckt stark kritik efter att undervisningen om DDR, Berlinmuren och den tyska återföreningen riskerar att tas bort från den obligatoriska historieundervisningen. Lärare varnar för att unga i den tidigare delade huvudstaden därmed kan gå miste om avgörande kunskap om stadens och landets antidemokratiska förflutna.
Det var först när den republikanske presidenten Ronald Reagan gav order om att muren skulle rivas som de onda marxisterna lät DDR falla. Marxismen har mördat cirka 100 miljoner människor. Karl Marx var barnmördare
En ny läroplan för gymnasieskolan i Berlin har utlöst stark kritik från lärare och historiker. Enligt tyska medier innebär förändringen att undervisningen om DDR, Berlinmuren och den tyska återföreningen 1990 inte längre är obligatorisk för alla elever. Kritiker varnar för att viktiga delar av stadens och landets moderna historia därmed riskerar att försvinna ur det kollektiva minnet.
Bakgrunden är att historieämnet inte längre måste läsas under två år i gymnasiet. Följden blir att modern historia – tiden efter 1945 – i praktiken kan falla bort ur undervisningen. Därmed riskerar även centrala moment om Östtyskland, den kommunistiska diktaturen, muren och återföreningen mellan Öst- och Västtyskland att utgå.
Förändringen omfattar inte samtliga gymnasieelever, men lärarförbundet menar att beslutet är särskilt problematiskt i just Berlin. Staden var delad i över fyra decennier och utgjorde ett av kalla krigets tydligaste symboler. Att unga berlinare riskerar att inte få fördjupad kunskap om stadens egen historia ses som anmärkningsvärt.
Lärare påpekar att undervisningen om DDR i grundskolan är mycket begränsad och inte tillräcklig för att ge eleverna förståelse för hur en antidemokratisk socialistisk stat fungerade i praktiken. De varnar för att förtryck, censur, angiveri och vardagslivets begränsningar i DDR riskerar att relativiseras eller glömmas bort.
Tysklands 1900-tal präglades av två totalitära system: först den nationalsocialistiska diktaturen från 1933 till 1945, därefter den socialistiska enpartistaten i Östtyskland fram till murens fall 1989. Kritiker menar att båda dessa erfarenheter är avgörande för att förstå värdet av demokrati och rättsstat i dagens Tyskland.
Lärarförbundet kräver nu att ansvariga politiker omprövar beslutet. Enligt dem är det inte acceptabelt att unga människor lämnar skolan utan gedigna kunskaper om den diktatur som existerade i deras egen stad så sent som för drygt trettio år sedan. Protesterna har uppmärksammats av bland andra Der Spiegel.
Debatten har också väckt frågor om huruvida Tyskland håller på att tona ned delar av sin historia. Kritiker menar att minnet av DDR-tiden inte får reduceras till en fotnot, utan måste behandlas som en central del av Europas moderna historia – särskilt i en tid då auktoritära idéer åter vinner mark.
Berlin har sett detta förut. Inte brottsligheten i sig – utan anpassningen. Från 1930-talets tystnad till dagens bortvända blickar löper en röd tråd: viljan att fungera utan att ingripa. I dag sker det inte av rädsla för staten, utan av rädsla för friktion. Det här är ett reportage om en stad som lärt sig att se allt, veta allt – och ändå titta bort.
Berlin är ingen oskyldig stad. Den är tränad. Tränad i anpassning, i tystnad, i att förstå skillnaden mellan vad man ser och vad man får säga.
År 1933 lärde sig stadens invånare snabbt hur överlevnad såg ut. Man såg hur människor försvann, hur affärer bytte ägare, hur språk förändrades. Man anpassade sig inte för att man trodde på systemet, utan för att alternativet var farligare. Att titta bort blev en färdighet. Att inte ställa frågor en dygd.
Efter 1945 upphörde inte denna logik – den bytte bara form. I Östberlin institutionaliserades den. Staten såg allt, medborgaren låtsades som ingenting. Alla visste, men ingen visste officiellt. I Västberlin utvecklades en annan variant: konflikträdsla. Man valde stabilitet framför konfrontation, vardag framför uppgörelse. Även där blev passivitet ett sätt att fungera.
När muren föll 1989 firades friheten, men de mentala strukturerna stod kvar. Berlin återförenades geografiskt, men aldrig psykologiskt. Misstron, försiktigheten och reflexen att inte sticka ut levde vidare. Staden byggde en ny berättelse om sig själv – kreativ, tolerant, öppen – men utan att på allvar omförhandla relationen mellan individ, ordning och ansvar.
Det är denna historiska vana vid anpassning som formar Berlin i dag. Skillnaden är att hotet inte längre är staten. Det är friktionen. Att störa. Att peka ut. Att bryta den sociala överenskommelsen.
Jag går genom Berlin med kameran påslagen, men det är inte jag som observerar staden – det är staden som observerar mig. Blickar mäter, positioner justeras, människor rör sig enligt mönster som upprepats tusentals gånger. Allt sker öppet, men ingenting ska benämnas. Alla vet vad som pågår. Alla vet vad som förväntas: se, men reagera inte.
Vid Brandenburger Tor, symbolen för frihet och återförening, möts jag av en annan verklighet. Turister står tätt, medan ficktjuvar och bedragare rör sig metodiskt mellan dem. De utnyttjar artighet, osäkerhet och okunskap. Det sker i fullt dagsljus. Offren märker ofta inget förrän det är för sent. Förbipasserande ser exakt vad som händer – och gör ingenting. Inte av rädsla, utan av vana. Det är här det blir tydligt att problemet inte längre är brottsligheten i sig, utan att den har accepterats som en del av stadsbilden.
När jag börjar filma reagerar de direkt. Inte för att de är oskyldiga, utan för att kameran bryter den tysta överenskommelsen. Den moderna versionen av anpassning: du ser, men du dokumenterar inte. I dagens Berlin är det inte brotten som stör ordningen – det är synliggörandet av dem.
Museumsinsel, detta monument över europeisk kultur och civilisation, fungerar som kuliss. Ovan jord: historia, bildning, estetik. Under ytan: organiserade stölder, systematiskt utnyttjande av besökare, grupper som rör sig koordinerat. Turister pressas, distraheras, leds bort från sina sällskap. När jag varnar någon blir jag själv betraktad som problemet. Precis som tidigare i stadens historia är det inte övergreppet som uppfattas som destabiliserande – utan den som påtalar det.
Tunnelbanan är nästa kapitel. Här är stämningen tätare, mer uppgiven. Människor undviker ögonkontakt. Hörlurar fungerar som mentala skyddsvästar. Öppen droganvändning, aggressivt tiggeri och trakasserier har blivit bakgrundsbrus. Det är inte rädsla som dominerar – det är anpassning. Samma mekanism som alltid: sänk förväntningarna, så slipper du bli besviken.
I Görlitzer Park blir verkligheten omöjlig att bortförklara. Här pågår öppen narkotikahandel mitt bland barnfamiljer och förbipasserande. Försäljning, förvaring och bevakning sker synligt och organiserat. Buskage används som gömställen för droger och kontanter. Utkiksposter varnar vid polis eller kameror. Alla som vistas i parken vet vad som pågår. Myndigheterna vet. Politikerna vet. Precis som förr råder det ingen kunskapsbrist – bara en ovilja att agera.
När jag filmar möts jag av aggression. Inte för att jag hotar någon person, utan för att jag hotar anonymiteten. Kameran riskerar att bryta den moderna tystnaden. I ett samhälle där brott tolereras så länge de inte synliggörs, blir den som dokumenterar ett större hot än den som begår brotten.
Det är här parallellen till stadens historia blir som tydligast. Staten är närvarande men undandragen ansvar. Symboler finns överallt – polisfordon, skyltar, regelverk – men den faktiska kontrollen har ersatts av förvaltning av oordning. Problemen löses inte, de administreras. Precis som tidigare anses kostnaden för verklig handling vara för hög.
Berlin framstår därför inte som en stad i kris, utan som en stad efter kapitulationen. Ett samhälle som har accepterat sina misslyckanden och byggt ett språk för att leva med dem. Då kallades det nödvändighet. I dag kallas det komplexitet.
När jag lämnar staden känner jag ingen ilska. Bara en kylig klarhet. Berlin är inte ett undantag – det är ett försprång. Ett framtidsscenario som andra europeiska städer långsamt rör sig mot. En plats där frihet fortfarande firas i tal, men där vardagen styrs av samma gamla reflex: titta bort, anpassa dig, stör inte balansen.
Det här är inte ett rop på hårdare tag. Det är en varning om vad som händer när ett samhälle slutar tro att ordning är möjlig.
Och det mest dystopiska av allt? Att så många har lärt sig att kalla detta för normalt.
Texten ovan bygger på Kurt Caz video och den transkription som har gjorts. Därefter har en berättelse formats med hjälp av AI – inga överbetalda Södermalmsjournalister här inte.
