Debatten om barnutvisningar har återigen satt känslorna i brand. Spädbarn och tonåringar lyfts fram som symboler för en påstått hårdnande migrationspolitik – men bakom de starka berättelserna finns juridiska gränsdragningar och politiska beslut som sällan ryms i upprördheten. Frågan är om Sverige just nu styrs mer av moralisk indignation än av rationell analys.

Barnutvisningar och populism – när känslan tar över debatten

Debatten om barnutvisningar har återigen seglat upp som en av de mest laddade frågorna i svensk politik. Bilder på spädbarn, berättelser om gymnasieungdomar och upprörda röster i sociala medier skapar en moralisk storm. Men bakom de starka känslorna finns en mer komplicerad verklighet.

Frågan är inte om barn är skyddsvärda. Det är de. Frågan är hur politiken formas när barns utsatthet används som främsta argument i en större ideologisk konflikt.

Retoriken om “tonårsutvisningar”

Begreppet “tonårsutvisningar” har fått stort genomslag. Det ger intryck av att minderåriga barn brutalt avvisas från Sverige. I många av de uppmärksammade fallen rör det sig dock om personer som fyllt 18 år och därmed är myndiga enligt svensk lag.

Att konsekvent beskriva myndiga personer som “barn” eller “tonåringar” påverkar hur frågan uppfattas. Orden förskjuter fokus från juridiska bedömningar till känslomässig indignation. I en polariserad debatt blir språket ett kraftfullt verktyg.

Fallet med den åttamånaders bebisen

Ett annat uppmärksammat exempel gäller en åttamånaders bebis som enligt vissa uppgifter skulle “utvisas ensam till Iran”. Uppgifterna väckte starka reaktioner från politiker och aktivister.

Samtidigt visar genomgångar att ärendet rörde föräldrar vars uppehållstillstånd löper ut och att utvisningar till Iran i praktiken inte verkställs på grund av säkerhetsläget. Den dramatiska formuleringen gav dock bilden av en hjärtlös stat som skiljer spädbarn från sina föräldrar.

Det är just i detta glapp mellan retorik och juridisk verklighet som debatten ofta fastnar.

Spårbytet som försvann

Bakgrunden till flera av de aktuella fallen är avskaffandet av det så kallade spårbytet – möjligheten att stanna i Sverige genom att byta från asylansökan till arbetstillstånd efter avslag.

Beslutet har brett politiskt stöd och har motiverats med att systemet riskerade att missbrukas genom skenanställningar och lönedumpning. Trots detta har diskussionen i hög grad kommit att handla om enskilda barns öden snarare än om systemets funktion.

När fokus flyttas från regelverk till individuella berättelser förändras också debattens karaktär.

Barn som återkommande symbol

Användningen av barn som symbol i politiska konflikter är inte ny. Under 2000-talet väckte de så kallade apatiska flyktingbarnen starka känslor och påverkade migrationspolitiken. År 2015 dominerades debatten om ensamkommande av just barns utsatthet.

Liknande mönster kan ses i andra frågor. Klimatdebatten har i perioder haft ett tydligt barnperspektiv, där unga röster getts moralisk tyngd. Diskussionen om barnfattigdom sätter barns situation i centrum för bredare ekonomisk politik. Även förslag om utökad övervakning inom EU har motiverats med behovet av att skydda barn.

I samtliga fall har barns utsatthet fungerat som ett kraftfullt argument.

Känsla och rationalitet

Människans instinkt att skydda barn är djupt rotad. Just därför är barn en effektiv symbol i politisk kommunikation. Problemet uppstår när starka känslor gör det svårt att föra en nyanserad diskussion om lagar, gränser och principer.

Ett rättssamhälle bygger på generella regler som gäller lika för alla. Samtidigt är varje enskilt ärende personligt och kan upplevas som hårt. Spänningen mellan regel och undantag är ofrånkomlig.

När den offentliga debatten domineras av moralisk upprördhet riskerar sakfrågorna att hamna i skymundan. Då blir det svårt att diskutera vad som faktiskt är hållbar politik på lång sikt.

En svår men nödvändig balans

Det är möjligt att samtidigt värna barns rättigheter och försvara principen om tydliga regler. Men det kräver att debatten förs med både empati och saklighet.

Barn ska inte reduceras till politiska slagträn. De ska heller inte användas för att stoppa varje diskussion om lagstiftningens gränser.

I slutändan handlar frågan inte bara om migration. Den handlar om hur ett demokratiskt samhälle fattar beslut: genom känslostormar – eller genom genomtänkta avvägningar mellan medkänsla och rättsstatens principer.