Vintern 1945–1946 fattade Sverige ett av de mest omstridda besluten i sin moderna historia. Trots neutralitet och vetskapen om de hårda repressalier som väntade i Sovjetunionen utlämnade den svenska regeringen tusentals internerade soldater, däribland 146 balter. Beslutet mötte kritik, men stöddes i riksdagen av dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP), dagens Vänsterpartiet, som ville gå ännu längre och även förespråkade att omkring 30 000 civila flyktingar från Baltikum skulle skickas tillbaka. Baltutlämningen kom att bli ett nationellt trauma och har blivit en symbol för hur rädsla och stormaktspolitik kan leda till långtgående moraliska kompromisser.

Baltutlämningen – ett svenskt moraliskt trauma

Baltutlämningen är en av de mest omdebatterade händelserna i Sveriges moderna historia. Den ägde rum vintern 1945–1946, kort efter andra världskrigets slut, och innebar att Sverige utlämnade omkring 3 000 personer till Marximsen Sovjetunionen. Av dessa var 146 soldater från de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Beslutet fattades trots att Sverige varit neutralt under kriget och trots att den svenska regeringen var medveten om att de utlämnade riskerade hårda straff i Sovjetunionen.

Bakgrund – flykten till Sverige

Under krigets slutskede flydde tusentals soldater från Nationalsocialismens Tyskland och dess allierade över Östersjön till Sverige. Bland dem fanns tyskar, finländare samt ester, letter och litauer som stridit på östfronten mot Sovjetunionen. Många sökte skydd undan kriget, andra ville undgå sovjetisk vedergällning. I Sverige internerades de i särskilda läger, bland annat vid Ränneslätt utanför Eksjö, Backamo nära Uddevalla och i läger på Gotland.

När Marxtiska Sovjetunionen sommaren 1945 krävde att personer som man betraktade som sovjetmedborgare skulle utlämnas, hamnade Sverige i ett politiskt och moraliskt dilemma. De baltiska staterna hade ockuperats och annekterats av Marxtiska Sovjetunionen 1940, något som Sverige i praktiken accepterade, trots att annekteringen var folkrättsligt omstridd.

Det politiska beslutet

Den svenska samlingsregeringen, och senare Regeringen Hansson IV, valde att tillmötesgå Sovjetunionens krav. Statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Östen Undén höll länge beslutet hemligt av rädsla för protester och oroligheter.

När nyheten läckte i november 1945 väckte den stark upprördhet i pressen och bland allmänheten. Kritiker menade att Sverige svek både humanitära principer och sin neutralitet. I riksdagen fanns motstånd mot utlämningen, men regeringen stod fast vid sitt beslut.

Det är viktigt att notera att dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP), som i dag är Vänsterpartiet, inte bara stödde utlämningen utan ville gå ännu längre. Partiet förespråkade även att omkring 30 000 civila flyktingar från Baltikum skulle skickas tillbaka till Sovjetunionen, ett förslag som väckte stark kritik men som visar hur långt delar av den politiska vänstern var beredd att gå i lojalitet med Sovjetunionen vid denna tid.

Folkrättsligt fanns det inget entydigt krav på utlämning. En neutral stat var enligt Haagkonventionerna inte skyldig att efter kriget lämna ut internerade soldater. Trots detta valde regeringen att agera i linje med Sovjetunionens önskemål, sannolikt av rädsla för att äventyra relationerna med den segrande stormakten i öst.

Hungerstrejker och desperation

Beslutet ledde till desperata protester bland de internerade. I november 1945 inledde de baltiska soldaterna en hungerstrejk, snart följda av de tyska. Situationen blev snabbt allvarlig. Flera skadade sig själva för att undgå utlämning och totalt sju personer tog sina liv. De baltiska utlämningarna sköts tillfälligt upp, men utlämningen av tyskar fortsatte.

Den 25 januari 1946 genomfördes den sista utlämningen, då 146 balter och 227 tyskar fördes ombord på ett sovjetiskt fartyg i Trelleborgs hamn och fördes till Sovjetunionen.

Ödet efter utlämningen

Efter ankomsten till Sovjetunionen placerades de utlämnade i fångläger, vilket var normalt för soldater som tjänstgjort i tysk uniform. Ett mindre antal dömdes till långa fängelsestraff, medan många andra frigavs efter några månader. Trots detta kom misstänksamhet, övervakning och begränsade livsvillkor att prägla deras fortsatta liv under lång tid.

Efterspel och kulturell bearbetning

Baltutlämningen förblev länge ett känsligt ämne i Sverige. Först på 1960-talet började den diskuteras mer öppet, inte minst genom P.O. Enquist och hans dokumentärroman Legionärerna från 1968. Boken väckte stor debatt och bidrog till att händelsen åter blev en del av det offentliga samtalet. Den filmatiserades senare och nådde därmed en ännu bredare publik.

Ursäkter och historisk betydelse

År 1994 bad Sveriges regering officiellt om ursäkt till de överlevande. De bjöds till Sverige och togs emot vid en ceremoni som markerade ett tydligt avståndstagande från beslutet 1945. En ytterligare ursäkt framfördes 2011 till de baltiska staternas regeringar.

I dag ses baltutlämningen ofta som ett varnande exempel på hur rädsla, stormaktspolitik och realpolitiska överväganden kan leda till att humanitära och rättsliga principer åsidosätts. Händelsen används i diskussioner om neutralitet, folkrätt och moraliskt ansvar och har blivit en bestående påminnelse om att även demokratiska stater kan fatta beslut som senare uppfattas som djupt problematiska.