Under andra världskrigets dramatiska inledning försökte Sverige snabbt stärka sin beväpning med moderna automatvapen. Resultatet blev ett ovanligt inköp av amerikanska Thompson-kulsprutepistoler, senare kallade kpist m/40 i Sverige. Affären präglades av brådska, exportrestriktioner och ammunition som fastnade i USA – och vapnen kom därför aldrig att användas i det krig de ursprungligen köpts för. Trots detta blev Thompson-kpisten ett intressant kapitel i svensk militärhistoria och en del av vägen fram till den svenska standardkpisten m/45.

När vinterkriget rasade mellan Finland och Sovjetunionen vintern 1939–1940 uppstod ett akut behov av moderna automatvapen i Norden. Den svenska frivilligkåren som organiserades för att stödja Finland behövde snabbt utrustas med kulsprutepistoler – ett vapen som visat sig mycket effektivt i närstrid. Resultatet blev en ovanlig svensk anskaffning: den amerikanska Thompson-kpisten, senare kallad kpist m/40 i Sverige.

Snabb affär utan byråkrati

I januari 1940 gjordes en beställning på 500 Thompson-kulsprutepistoler i USA. Affären genomfördes av AB Aeromateriel och den svenska handelsdelegationen i USA. För att spara tid hoppade man över den normala militära byråkratin – Försvarsdepartementet var alltså inte direkt inblandat. Målet var att få vapnen till Finland så snabbt som möjligt.

Vapnen beställdes från Thompson Automatic Firearms Corporation i New York. Själva vapnen kunde levereras relativt snabbt, men ammunitionen visade sig bli ett större problem. Den svenska beställningen omfattade 5 miljoner patroner i kaliber .45 ACP, men amerikanska myndigheter krävde slutanvändarintyg för att tillåta leverans till civila mottagare.

Företaget Remington, som skulle leverera ammunitionen, vägrade därför att skeppa patronerna innan alla formaliteter var klara.

Vapnen kom – men utan ammunition

Själva vapnen hann levereras till Sverige före den 15 mars 1940. Ammunitionen däremot försenades kraftigt. Kontraktet för patronerna blev klart först den 15 februari 1940, och den första sändningen nådde Sverige först kring midsommar samma år.

Vid det laget hade vinterkriget redan avslutats. Sverige försökte då överlåta vapnen till Finland, men finländarna tackade nej. Deras resonemang var enkelt: ett mindre antal kpistar utan tillräcklig ammunition var mindre värdefullt än att få sin skuld till Sverige reducerad med motsvarande belopp i utländsk valuta.

Exportstopp och en oväntad affär

Situationen komplicerades ytterligare när USA införde exportförbud på krigsmateriel till Sverige sommaren 1940. En stor del av den ammunition som Sverige köpt blev därför kvar i USA trots att den redan betalats.

I stället lyckades den svenske finansmannen Marcus Wallenberg Jr. sälja ammunitionen vidare till den amerikanska armén. Affären blev faktiskt lönsam för Sverige – staten gjorde ungefär 10 procent i vinst plus ränta på den ursprungliga investeringen.

Thompson i svensk uniform

De 500 vapnen som levererades till Sverige fick beteckningen kpist m/40. De var i praktiken en variant av Colt-tillverkade Thompson M1921, men hade ofta märkts om till M1928A. Ett kännetecken var att de saknade den kompensator som annars var vanlig på M1928-modellen.

Tekniska data för den svenska kpist m/40:

• Kaliber: 11,4 × 23 mm (.45 ACP)
• Längd: ca 838 mm
• Vikt: cirka 4,4 kg
• Eldhastighet: omkring 600 skott per minut
• Magasin: 20-skotts stavmagasin eller 50-skotts trummagasin
• Praktisk räckvidd: omkring 200 meter

Vapnen placerades huvudsakligen vid förband i södra Sverige.

Ett dyrt och ovanligt vapen

Trots sin kraftfulla konstruktion var Thompson-kpisten inte särskilt attraktiv för Sverige i längden. Det fanns flera skäl:

• Högt pris – Thompson var dyr att tillverka.
• Ovanlig ammunition – kalibern .45 ACP användes nästan inte alls i Sverige.
• Tung konstruktion – vapnet vägde betydligt mer än många andra kpistar.

När svenska inköpare studerade vapnet närmare i USA insåg de att den finska Suomi-kpisten var både billigare och mer praktisk, särskilt eftersom den använde den redan etablerade 9×19 mm-patronen.

Ett lapptäcke av olika kpistar

Vid början av andra världskriget hade den svenska armén fortfarande färre än 900 kulsprutepistoler totalt. För att snabbt stärka beväpningen importerades därför ytterligare modeller.

Bland annat köptes 1 800 kpistar av typen Bergmann MP35, som i Sverige fick beteckningen kpist m/39. Den använde kalibern 9×19 mm och ett 32-skotts magasin, med en eldhastighet på cirka 700 skott per minut.

Under kriget kom den svenska arsenalen att bestå av sex olika kpistmodeller i tre olika kalibrar. Detta skapade stora problem när det gällde ammunition, reservdelar och underhåll.

Vägen till den svenska kpist m/45

Mot slutet av kriget beslutade Försvarsmakten att standardisera sitt kpistsystem. Målet var ett vapen som:

• var billigare att tillverka
• använde standardammunition
• var enkelt att underhålla

Två prototyper utvecklades:

• kpist fm/44 från Husqvarna
• kpist fm/45 från vapentillverkare i Eskilstuna

Efter omfattande tester 1944 valdes fm/45, som senare antogs som kpist m/45 och började delas ut till förband 1946. Den skulle bli ett av Sveriges mest kända handeldvapen och användes i flera decennier.

Ett historiskt kuriosum

Den amerikanska Thompson-kpisten fick alltså en ganska kort och begränsad karriär i Sverige. Endast 500 exemplar införskaffades och de kom aldrig till användning i det krig de egentligen köpts för.

Trots detta har kpist m/40 blivit ett fascinerande inslag i svensk militärhistoria – ett exempel på hur krigstidens brådska, internationell politik och tekniska kompromisser ibland formar ett lands beväpning på oväntade sätt.