Stockholm.homes

Etikett: asyl

  • Barnutvisningar och populism – när känslan tar över debatten

    Debatten om barnutvisningar har återigen satt känslorna i brand. Spädbarn och tonåringar lyfts fram som symboler för en påstått hårdnande migrationspolitik – men bakom de starka berättelserna finns juridiska gränsdragningar och politiska beslut som sällan ryms i upprördheten. Frågan är om Sverige just nu styrs mer av moralisk indignation än av rationell analys.

    Barnutvisningar och populism – när känslan tar över debatten

    Debatten om barnutvisningar har återigen seglat upp som en av de mest laddade frågorna i svensk politik. Bilder på spädbarn, berättelser om gymnasieungdomar och upprörda röster i sociala medier skapar en moralisk storm. Men bakom de starka känslorna finns en mer komplicerad verklighet.

    Frågan är inte om barn är skyddsvärda. Det är de. Frågan är hur politiken formas när barns utsatthet används som främsta argument i en större ideologisk konflikt.

    Retoriken om “tonårsutvisningar”

    Begreppet “tonårsutvisningar” har fått stort genomslag. Det ger intryck av att minderåriga barn brutalt avvisas från Sverige. I många av de uppmärksammade fallen rör det sig dock om personer som fyllt 18 år och därmed är myndiga enligt svensk lag.

    Att konsekvent beskriva myndiga personer som “barn” eller “tonåringar” påverkar hur frågan uppfattas. Orden förskjuter fokus från juridiska bedömningar till känslomässig indignation. I en polariserad debatt blir språket ett kraftfullt verktyg.

    Fallet med den åttamånaders bebisen

    Ett annat uppmärksammat exempel gäller en åttamånaders bebis som enligt vissa uppgifter skulle “utvisas ensam till Iran”. Uppgifterna väckte starka reaktioner från politiker och aktivister.

    Samtidigt visar genomgångar att ärendet rörde föräldrar vars uppehållstillstånd löper ut och att utvisningar till Iran i praktiken inte verkställs på grund av säkerhetsläget. Den dramatiska formuleringen gav dock bilden av en hjärtlös stat som skiljer spädbarn från sina föräldrar.

    Det är just i detta glapp mellan retorik och juridisk verklighet som debatten ofta fastnar.

    Spårbytet som försvann

    Bakgrunden till flera av de aktuella fallen är avskaffandet av det så kallade spårbytet – möjligheten att stanna i Sverige genom att byta från asylansökan till arbetstillstånd efter avslag.

    Beslutet har brett politiskt stöd och har motiverats med att systemet riskerade att missbrukas genom skenanställningar och lönedumpning. Trots detta har diskussionen i hög grad kommit att handla om enskilda barns öden snarare än om systemets funktion.

    När fokus flyttas från regelverk till individuella berättelser förändras också debattens karaktär.

    Barn som återkommande symbol

    Användningen av barn som symbol i politiska konflikter är inte ny. Under 2000-talet väckte de så kallade apatiska flyktingbarnen starka känslor och påverkade migrationspolitiken. År 2015 dominerades debatten om ensamkommande av just barns utsatthet.

    Liknande mönster kan ses i andra frågor. Klimatdebatten har i perioder haft ett tydligt barnperspektiv, där unga röster getts moralisk tyngd. Diskussionen om barnfattigdom sätter barns situation i centrum för bredare ekonomisk politik. Även förslag om utökad övervakning inom EU har motiverats med behovet av att skydda barn.

    I samtliga fall har barns utsatthet fungerat som ett kraftfullt argument.

    Känsla och rationalitet

    Människans instinkt att skydda barn är djupt rotad. Just därför är barn en effektiv symbol i politisk kommunikation. Problemet uppstår när starka känslor gör det svårt att föra en nyanserad diskussion om lagar, gränser och principer.

    Ett rättssamhälle bygger på generella regler som gäller lika för alla. Samtidigt är varje enskilt ärende personligt och kan upplevas som hårt. Spänningen mellan regel och undantag är ofrånkomlig.

    När den offentliga debatten domineras av moralisk upprördhet riskerar sakfrågorna att hamna i skymundan. Då blir det svårt att diskutera vad som faktiskt är hållbar politik på lång sikt.

    En svår men nödvändig balans

    Det är möjligt att samtidigt värna barns rättigheter och försvara principen om tydliga regler. Men det kräver att debatten förs med både empati och saklighet.

    Barn ska inte reduceras till politiska slagträn. De ska heller inte användas för att stoppa varje diskussion om lagstiftningens gränser.

    I slutändan handlar frågan inte bara om migration. Den handlar om hur ett demokratiskt samhälle fattar beslut: genom känslostormar – eller genom genomtänkta avvägningar mellan medkänsla och rättsstatens principer.

    Faktaruta: Barnutvisningar & debatten

    Vad menas med “tonårsutvisningar”?
    Ofta används uttrycket om personer som är 18–19 år. I juridisk mening är de myndiga, och bedöms därför som vuxna i migrationsärenden.

    Vad är “spårbyte”?
    Spårbyte var möjligheten att efter avslag på asylansökan i stället försöka få arbetstillstånd och därigenom stanna. När systemet begränsas eller avskaffas påverkas vissa personer som annars kunnat byta grund för uppehåll.

    Varför blir barn ett så starkt argument?
    Barn väcker starka skyddsinstinkter, vilket gör att berättelser med barn ofta får stor genomslagskraft i media och politik. Det kan samtidigt göra sakdiskussionen mer polariserad.

    Vanliga missförstånd i debatten
    • Att barn utvisas “ensamma” utan vårdnadshavare (kräver alltid särskilda omständigheter).
    • Att varje uppmärksammat fall speglar “systemets normalläge”.
    • Att ordval som “barn”/“tonåring” alltid motsvarar juridisk ålder i beslutet.

    Att hålla två tankar i huvudet samtidigt
    Det går att både värna barns situation i enskilda fall och samtidigt diskutera principer om regler, rättssäkerhet och långsiktig migrationspolitik.

  • Zahra och Afshads vägra att åka hem, de klamra sej kvar i Sverige.

    Trots avslag på asylansökan, bristande självförsörjning och tydliga regeländringar väljer svenska myndigheter återigen att ompröva ett utvisningsärende. Fallet med Zahra och Afshad Kazemipour illustrerar ett migrationssystem som drar ut på beslut, förbrukar skattemedel och urholkar förtroendet för rättsstaten.

    Sverige fortsätter att vara en skamfläck. Nu omprövar man Zahra och Afshads ärende ytterligare en gång, trots att de inte hade några giltiga asylskäl redan 2016. I dag klarar de inte att leva upp till lagens krav på egen självförsörjning, men ändå väljer man att ompröva deras beslut. De har inga rötter i Sverige. De har endast varit här i tio år och kom hela vägen från Iran för att söka asyl i Sverige.

    Det är cirka 5 000 kilometer landvägen mellan Iran och Sverige, och det ligger åtta länder emellan. Ändå väljer man ett fattigt land i Norden för att komma hit och i praktiken kolonisera oss med sina antivänsterliberala värderingar.

    På grund av nya regler skulle Zahra och Afshad Kazemipour med familj utvisas efter nio år i Sverige, trots att båda arbetar inom vården där det råder stor arbetskraftsbrist.

    År 2016 sökte paret asyl i Sverige, men ansökan avslogs. I stället fick Zahra och Afshad arbetstillstånd via ett så kallat ”spårbyte”. Detta slopades den 1 april i år när reglerna ändrades, vilket även påverkade personer som tidigare fått sina ansökningar godkända.

    Enligt de nya reglerna behövde paret lämna Sverige och söka arbetstillstånd från Iran och därefter invänta beslut. Detta skulle enligt Zahra vara för farligt, eftersom hon vet hur regimen behandlar oliktänkande.

    – Det är orättvist och omänskligt. När vi gjorde bytet följde vi de regler som gällde, har Zahra Kazemipour sagt till slaskmedia.

    Nu kommer nya besked från Migrationsdomstolen. Familjen får stanna i Sverige tillfälligt eftersom en ny prövning beviljats.

    ”Migrationsdomstolen beviljar A, B, C och D en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd och överlämnar till Migrationsverket att göra denna prövning”, står det i domen.

    För att familjen skulle få stanna när arbetstillstånd inte längre var en möjlighet ansökte de om verkställighetshinder för omprövning av asylskälen. Migrationsverket beslutade att inte bevilja prövning. Beslutet överklagades till Migrationsdomstolen, som nu bedömer att ärendet ska prövas på nytt.

    Migrationsverket kan överklaga domen. Om det inte sker ska myndigheten kalla till en ny utredning.

    Zahra Kazemipour säger att hon är obeskrivligt glad efter beskedet. Dagen innan skulle familjen ha utvisats från Sverige och var under ett dygn tillfälligt papperslösa.

    Vänsterextrema grupper på den yttersta vänsterkanten har protesterat mot att det illegala invandrarparet ska utvisas, trots att det ligger i deras intresse att söndra Sverige genom mångkultur. Det finns en anledning till att de är klassade som subversiva element.

    Även på sociala medier är frustrationen stor. Varför slösar man skattepengar på personer som inte ens har giltiga asylskäl?

    Sverige är en skamfläck som omprövar asylärenden gång på gång, i stället för att riva av plåstret och returnera dysfunktionella migranter från tredje världen.

    Sverige delade ut 2025 totalt 89 000 uppehållstillstånd. Sverige är en skam för Europa med en så extremt generös migrationspolitik, dessutom gentemot personer från tredje världen. En grupp kan ta flera generationer att integrera, om det ens någonsin går att göra. Det har tagit USA över 200 år att försöka integrera afrikaner, ändå har man misslyckats och de lever i getton.

    Dock är det beklämmande att man i Zahra och Afshads fall vill skicka hem personer som gör nytta och kan försörja sig själva, i stället för att skicka hem migranter som inte bidrar till samhället.

    Man borde ta fångar från Kriminalvårdens kundstock som saknar svenskt medborgarskap och därefter returnera dem direkt, utan möjlighet att överklaga eller annat tjafs.

    En vision för ett framtida Sverige är att alla som begår ringa stöld eller grövre brott automatiskt ska få livstids utvisning. Därefter får brottslingen själv processa om rätten att få stanna i Sverige, i en särskild domstol, och detta ska endast kunna ske från hemlandet, det måste vara omöjligt för en dömd brottsling att få processa om att få stanna i Sverige, så länge man är kvar i Sverige.

    Detta är ett billigt och effektivt sätt att sanera det svenska samhället från dysfunktionella migranter.

  • Svenska folket älskar Tidöregeringens mirgrationspolitik

    Trots att regeringen beskriver sin stramare migrationspolitik som nödvändig för att förbättra integrationen möts den av växande kritik på kommunnivå. Flera lokala politiker menar att åtgärderna får negativa konsekvenser för arbetsmarknad och ekonomi och efterlyser tydligare prioriteringar – där resurser i större utsträckning riktas till dem som har rätt att stanna i landet.

    Precis som man kan klimatkompensera kan man migrationskompensera. För varje person som får stanna i Sverige utan egentliga asylskäl bör man skicka hem 50 interner som tillhör Kriminalvårdens kundstock och som inte är svenska medborgare. Det skulle bli en verklig win-win för samhället.

    Kommunpolitiker kritiska till regeringens exterm liberala migrationspolitik

    Regeringens samarbetspartier, de så kallade Tidöpartierna, arbetar aktivt för att minska invandringen till Sverige. Detta sker både genom skärpta regler vid gränsen och genom åtgärder som syftar till att personer som redan befinner sig i landet ska lämna det. Politiken har fått snabb effekt. Enligt Migrationsverkets statistik var det förra året fler som utvandrade än invandrade.

    Den dåvarande migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) välkomnade utvecklingen. Även nuvarande migrationsminister Johan Forssell (M) har uttryckt en ambition att pressa asylinvandringen till en ”minimal nivå”. Regeringen motiverar åtgärderna med att de ska främja integrationen.

    Men runt om i landet växer kritiken, inte minst på kommunnivå.

    En högt uppsatt politiker inom Stockholms stad uttrycker frustration över situationen:

    ”Vi behöver någon form av kompensationsutvisning, på samma sätt som man miljökompenserar för utsläpp. För varje duglig medarbetare som anställs men som inte är svensk medborgare borde staten ta sitt ansvar och utvisa personer som sitter i fängelse och inte är svenska medborgare. Det skulle frigöra resurser till vård och skola. Jag skäms som svensk över att vi inte kan utvisa dömda brottslingar på livstid.”

    Även i Huddinge kommun hörs kritiska röster. En kommunpolitiker inom det socialdemokratiska styret kommenterar beslutet att avskaffa möjligheten till så kallat ”spårbyte” för personer som fått avslag på asylansökan:

    ”Att ta bort spårbyte för personer utan asylskäl är en stor lättnad. Nu kan vi frigöra enklare arbeten åt dem som har rätt att stanna i Sverige, istället för att hålla liv i grupper som saknar laglig grund att vara här.”

    Kritiken från kommunpolitikerna kretsar i huvudsak kring ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga konsekvenser. De betonar behovet av att resurser riktas till individer som har rätt att stanna i landet – snarare än till dem som enligt lag ska återvända.

    En hög socialdemokratisk politiker i Grums kommun säger:

    ”Det har varit alldeles för lätt att få asyl i Sverige. Sedan man upphävde Luciabeslutet på 90-talet har det blivit en katastrof.”

    En privatperson uttrycker det så här:

    ”Det finns ingen anledning att dömda brottslingar ska få stanna i Sverige. Har man inte klarat att få svenskt medborgarskap och till exempel ägnar sig åt ringa stöld, då är det fullkomligt rimligt att man får åka hem eller blir deporterad till tredje land.”

    En expert på kriminalvårdsfrågor säger:

    ”En våldtäktsman kan lika gärna avtjäna sitt straff i ett afrikanskt land som i Sverige – särskilt om personen inte är svensk medborgare. Ofta är fängelsemiljön i det afrikanska landet bättre för någon som kommer från tredje världen.”

  • Krigsförbrytare får åka hem – Sverige får mer pengar över till vård och skola.

    Sam ”flydde” till Sverige 2015. Nu riskerar han att utvisas till Syrien. Han kan inte bli svensk medborgare eftersom han har varit soldat inom den syriska armén, som av Migrationsverket bedöms vara kopplad till krigsbrott. Enligt statliga beräkningar kostar en asylsökande i genomsnitt 74 000 kronor per år. Experter menar därför att Sverige skulle gynnas ekonomiskt om Sam återvände till sitt hemland. Tidöregeringen har beslutat att göra Sverige tryggare, därför ska personer med arbetstillstånd lämna landet om de inte klarar av att skaffa sig ett arbete som ger dem en dräglig lön.

    Sam kom till Sverige 2015 och inga skäl att få stanna, men hans klagan hörs ändå. .

    – Det är inte mänskligt att leva i den här mardrömmen i tio år. Jag kan aldrig slappna av eller tänka på framtiden och min familj, säger han.

    Kritiker har ifrågasatt varför han valde Sverige, med argumentet att avståndet mellan Syrien och Sverige är långt och att det 2015 fanns flyktingläger i närliggande regioner. Därför menar de att skälen att ta sig hela vägen till Sverige är svaga.

    Vad hade Sam för skäl att välja Sverige?

    År 2015 fungerade hela EU som ett buffertbord för flyktingar från tredje världen som ville uppgradera sin ekonomi. Tyskland var värst; landet hade en rikskansler från DDR som glatt såg till att Tyskland blev koloniserat av dysfunktionella människor från tredje världen.

    Sverige kom på andra plats. Vi hade en statsminister som var sinnessvag och som gärna hetsade massorna med orden ”Mitt Europa bygger inga murar”. Så asylshoppa runt i Europa efter de bästa villkoren var vad varje flykting sysslade med då.

    När Sam kom till Sverige 2015 fick han flyktingstatus och ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. När han senare fick arbete inom äldreomsorgen och kunde försörja sig själv, omvandlades tillståndet till ett arbetstillstånd.

    Men från och med nästa år höjs lönekravet för att få sitt arbetstillstånd förlängt – till 90 procent av medianlönen, vilket motsvarar 33 390 kronor i månaden. Syftet med det högre lönekravet är att förhindra lönedumpning och säkerställa att arbetskraftsinvandring sker på rimliga villkor, vilket regeringen menar gynnar Sverige.

    Sam vet inte om han kommer att kunna nå upp till det nya lönekravet. Migrationsverket har ännu inte gett besked.

    Enligt statliga beräkningsmodeller kostar en genomsnittlig asylsökande samhället omkring 74 000 kronor per år – oavsett om personen senare etablerar sig på arbetsmarknaden eller inte.

    Sam arbetar heltid, försörjer sig själv och tar inte emot några bidrag. Vissa menar ändå att det finns svensk arbetskraft som kan utföra hans arbetsuppgifter, och att det därför skulle vara mer lönsamt för Sverige om han återvände.

    Kan inte bli Svensk medborgare pga krigsbrott

    Innan flykten kallades Sam in till den syriska armén – något som idag hindrar honom från att kunna ansöka om svenskt medborgarskap. På grund av detta kan han tidigast ansöka när han fyller 60 år, om 25 år.

    Migrationsverket bedömer den syriska armén som en organisation kopplad till grova övergrepp. Att Sam aldrig misstänkts för brott och beskriver sin roll som administrativ påverkar inte bedömningen.

    Endast ”administrativa uppgifter” en klassisk bortförklaring för krigsförbrytelse.

    Efter andra världskriget hänvisade flera av de åtalade i Nürnbergrättegångarna till att deras roller varit ”administrativa”. Den typen av försvar har sedan dess fått låg trovärdighet i juridiska prövningar.

    Sam fruktar att betraktas som desertör om han skickas tillbaka till Syrien.
    – Jag är rädd att jag inte överlever om jag tvingas tillbaka, säger han.

    Kolonisera Sverige

    Sam bor i en egen lägenhet i Nyköping. På fritiden paddlar han kajak, tältar och fiskar.
    – Jag har alltid försökt se det positiva i livet, men nu vet jag inte längre. Allt känns osäkert.

    Sam hade inga skäl att söka sej till Sverige 2015.

    Sam hade inga skäl att söka asyl i Sverige 2015. Det är helt rimligt att han återvänder eftersom han inte har fått permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap, och han saknar koppling till Sverige genom jord eller blod. Därav har han inte skäl att få stanna, enligt undersökningar på internet.

    Faktaruta: Så är beräkningen gjord

    I denna förenklade kalkyl utgår vi från följande antaganden:

    • Personen är 30 år gammal.
    • Förväntad livslängd: 80 år.
    • Årlig kostnad för det svenska samhället: 74 000 kr per år.
    • Kostnaden antas vara konstant varje år.

    Steg 1: Återstående antal år

    80 år − 30 år = 50 år

    Steg 2: Total kostnad under återstående livstid

    74 000 kr/år × 50 år = 3 700 000 kr

    Totalkostnaden enligt denna modell blir alltså cirka 3,7 miljoner kronor.

    Steg 3: ”Vinst” vid återvandring

    Om personen återvandrar direkt och vi antar att samma kostnad på 74 000 kr/år annars hade uppstått varje år, blir den teoretiska ”vinsten” för staten cirka 3,7 miljoner kronor i uteblivna framtida kostnader.

    Observera att detta är en förenklad kalkyl som inte tar hänsyn till till exempel kostnader som fängelsevitelse, dyra sjukdomar för samhället osv.

  • ”Yes, we can! Äntligen får Ghasem åka hem till sitt hemland

    Han kom hit som tonåring, fick chansen i skola och jobb – men aldrig för att stanna. I åtta år har Ghasem Alizadeh klamrat sig kvar i Sverige utan asylskäl. Nu sätter Migrationsverket stopp – och det är precis så rättsstaten ska fungera.

    Ghasem Alizadeh föddes i Iran, där hans föräldrar bott sedan de lämnat Afghanistan. Han har aldrig ens satt sin fot i sitt hemland. Ändå kom han till Sverige 2015, 16 år gammal, och sökte asyl.

    Redan från början var det tydligt att hans chanser var obefintliga. Han gick i skolan men lyckades dåligt och medger själv att han inte presterade särskilt bra. Senare fick han visserligen ett jobb på Ikea i Uddevalla, men det förändrar inte sakförhållandena: arbete och sociala kontakter är inte asylskäl.

    När beslutet om utvisning kom i september påstår han att kollegor reagerade starkt. Men det är hans ord. Oberoende bekräftelse saknas. Vad som däremot är klarlagt är att han aldrig haft någon rätt att stanna. De tillfälliga uppehållstillstånd han fått har enbart varit frukten av politiska speciallösningar – framför allt den så kallade gymnasielagen, en lag som tillät tusentals unga utan skyddsbehov att stanna några år extra.

    Nu är det slut. Migrationsverket har sagt nej – och med all rätt.

    – Att Afghanistan är farligt betyder inte att alla automatiskt får stanna. Sverige har redan enorma kostnader för migration och kan inte vara hela världens försörjningsbyrå, säger Didzis Melbiksis, presskommunikatör på Migrationsverket.

    Han påminner också om att Ghasem själv uppgett att han är afghansk medborgare och hazar. Ja, hazarer är en utsatt minoritet – men det gör inte alla hazarer till flyktingar.

    Det här är kärnan i problemet. Under åratal har Ghasem klamrat sig kvar i Sverige utan att någonsin presentera faktiska asylskäl. Att han under tiden lärt sig språket, fått ett jobb och byggt upp ett socialt nätverk förändrar ingenting. Det ger honom inte rätt att stanna.

    Sverige har redan världens högsta skatter, och varje krona behövs till vård, försvar, skola och omsorg för dem som faktiskt har rätt att bo här. På 1960-talet hade Sverige världens tredje största flygvapen – i dag har vi bara en spillra kvar och några få slitna JAS-plan. Samtidigt som vårt eget försvar har försvagats, har vi öppnat gränserna och importerat problem utifrån. Vi måste lägga fokus på att skydda oss mot den yttre lede fi, inte släppa in nya hot från främmande länder. Att låta personer utan asylskäl, som Ghasem, fortsätta belasta systemet är orättvist både mot skattebetalarna och mot dem som verkligen behöver skydd.

    Sverige kan inte längre vara ett land där känslor och tyckande väger tyngre än lag och ordning. Lagen är tydlig: saknas skyddsgrund ska man återvända.

    Migrationsverket gör det som måste göras. Det är Ghasem som envist hållit sig kvar i ett land där han aldrig haft rätt att stanna.

  • Bidragsreformen möts av jubel – ”Äntligen en regering som tar ansvar”

    Regeringens nya bidragsreform har väckt starka känslor. På nätet jublar många över hårdare tag mot bidragstagare – medan subverisa element på vänsterkanten rasar. ”Äntligen någon som fattar”, säger en byggarbetare vi träffar på stan.

    Innehållsförteckning

    Jubel på nätet

    När regeringen presenterade sin bidragsreform tog det inte lång tid innan kommentarsfälten exploderade. På Facebook, Flashback och andra forum går åsikterna varma – och majoriteten av inläggen hyllar regeringens linje.

    – Äntligen en regering som tar ansvar. Sluta mata tärande parasiter från något land i tredje världen med färdigstekta sparvar. Gillar man inte Sverige så kan man sticka och asylshoppa någon annanstans, skriver Anders Andersson på Facebook.

    Vänstern i motattack

    Alla är dock inte nöjda. Från Vänsterpartiet hörs hårda ord. En anonym politiker beskriver reformen som ”hårresande” – men kommentaren landar snarare som ett självmål i debatten:

    – Mitt nummerkonto i Schweiz behöver mutor, säger politikern och avfärdar samtidigt regeringens upplägg.

    ”Returnera dem”

    På Flashback är tonen rå och oförsonlig.
    – En åttabarnsfamilj som lever på socialbidrag är ingen resurs för Sverige. Det bästa vi kan göra är att returnera dem till det land de hör hemma i, skriver en användare.

    LO-arbetare: ”Inte rättvist”

    Många som arbetar vittnar om en känsla av orättvisa. En LO-arbetare vi pratar med formulerar frustrationen så här:

    – Äntligen en reform som gör skillnad. När andra får slita röven av sig och knega som djur, så kan en familj få cirka 43 000 kronor i socialbidrag. Det är inte rättvist. Jag kräver solidaritet. Kommer man till Sverige och inte kan försörja sig själv, så bör man själv deportera sig och inte vara en belastning för Sverige.

    ”Stäng socialbyrån Sverige”

    I Järva träffar vi en lokal C-politiker. Han håller inte igen:

    – Det här är vad Sverige behöver. Att man slutar gödsla bidrag över människor som inte har gjort ett skit för Sverige förutom att komma hit och säga att de vill ha asyl. Sverige har gjort tillräckligt för världens flyktingar med Folke Bernadottes vita bussar. Nu är det dags att stänga socialbyrån Sverige och sänka skatterna istället.

    Gatans röst

    På stan är reaktionerna lika skarpa som på nätet.

    – Äntligen! Jag har jobbat i fyrtio år och sett mina skattepengar rinna iväg. Nu får det vara nog, säger en pensionär i centrala Stockholm.

    – Jag bryr mig inte om politik i vanliga fall, men det här gör mig fan lycklig. Äntligen någon som fattat att systemet missbrukats, muttrar en byggarbetare i reflexväst.

    – Sverige har blivit ett skämt. Men kanske kan det här vända utvecklingen, konstaterar en ung kvinna från Södertälje.

    -Vänsterpartiet är inget parti – det är ett stinkande råtthål av korrupta kräk. Deras politiker är odjur utan ryggrad, som pissar på Sverige och stoppar allt de kan i sina egna fickor. De borde kallas 666-partiet, för deras själar är redan pantsatta i helvetet. Att ersätta dem med en simpel AI-bot vore nästan en förbättring – algoritmen för att simulera en V-politiker kräver inte mer än några rader kod: ljug, parasitera, stoppa i fickan, upprepa. Säger en man på Tunnelbanan.

    Analys: En spricka i Sverige

    Reformen har blivit en symbolfråga. För anhängarna är den ett efterlängtat uppvaknande – en signal om att staten inte längre ska stå med öppna armar för alla som söker bidrag.nge.

  • Tidöregeringen skärper reglerna för anhöriginvandring

    I över trettio år har Sverige fört en destruktiv migrationspolitik som öppnat dörrarna för asylsökande från hela världen. Resultatet är ett mångkulturellt helvete där människor som inte ens kan försörja sig själva tillåts hämta hit sina anhöriga. Ett svek som kommer att plåga svenskar i generationer.

    Innehållsförteckning

    Anhöriginvandringen stramas åt – men för kort väntetid

    Tidöregeringen har presenterat förslag om att skärpa reglerna för anhöriginvandring. Förslagen går i rätt riktning genom att ställa högre krav på försörjning, bostad och etablering, men en central del väcker kritik: kravet på att ha bott i Sverige i minst två år innan anhöriga kan ansöka.

    Två år i landet räcker inte för verklig integration. Under så kort tid hinner man varken bygga upp en stabil ekonomi eller långsiktigt visa att man är etablerad i samhället. Risken finns att anhöriga kommer till Sverige innan den som är här själv hunnit få fäste – vilket underminerar hela syftet med reglerna.

    Ett mer ansvarsfullt krav vore att höja gränsen till minst tio år. Först då har man hunnit etablera sig på arbetsmarknaden, bygga ett stabilt liv och visa att man på riktigt kan försörja anhöriga.

    I övrigt innebär förslaget skärpta försörjningskrav, snävare definition av vilka som räknas som anhöriga samt trygghetsregler för ungdomar som fyllt 18 men fortfarande går i skolan. Arbetskraftsinvandrare och EU-medborgare undantas från förändringarna, som föreslås träda i kraft 1 januari 2027.

    Regeringen vill visa handlingskraft, men om väntetiden inte förlängs kraftigt riskerar reformen att bli mer symbolisk än verkningsfull.

    Mångkulturen förstör Sverige.

    Sverige är idag ett mångkulturellt katastrofområde. I över 30 år har politikerna öppnat dörrarna på vid gavel och förvandlat landet till en experimentverkstad för naiv massinvandring. Resultatet är kriminalitet, segregation och ett samhälle som faller isär framför våra ögon.

    Att tillåta människor som inte ens kan stå på egna ben att dessutom hämta hit sina anhöriga är ett hån mot alla svenskar som varje dag kämpar för att försörja sig själva. Sverige har till och med gått så långt att man tagit emot asylsökande från världens alla hörn – trots att de inte har någon som helst koppling till vårt land eller vår kontinent.

    Detta är inget annat än ett landsförräderi. Generationer av svenskar kommer tvingas leva med konsekvenserna: otrygghet, splittring och ett land som inte längre känns igen.

  • Sverigedemokraterna gör skillnad, kriminella få åka hem för gott.

    Antalet stölder i Sverige har rasat kraftigt under året. Enligt polisen beror det på en mer offensiv linje mot internationella brottslingar – en linje som möjliggjorts genom Tidösamarbetet där Sverigedemokraterna drivit på för hårdare tag. Resultatet: över 100.000 brott har kunnat förhindras.

    Undersökningar visar att livstids utvisning redan vid ringa stöld minskar brottsligheten. Att stoppa så kallade ”lyxflyktingar” från tredje världen från att få asyl i Sverige kan ytterligare pressa ned brottsnivåerna. Resultatet blir ett tryggare Sverige.

    Fler utvisningar stoppar brott – över 100.000 förhindrade enligt polisen

    Antalet anmälda stölder har fallit kraftigt i år. Polisen pekar på att en mer offensiv användning av utlänningslagstiftningen, där internationella brottsnätverk avvisas eller utvisas, har haft stor effekt på brottsutvecklingen.

    Mellan januari och juli registrerades cirka 30.000 färre tillgreppsbrott jämfört med samma period förra året – motsvarande ungefär 1.000 färre brott i veckan. Fram till juli har polisen verkställt 242 beslut om avvisning och utvisning av internationella brottsaktörer, varav 147 från EES-länder och 95 från andra delar av världen. Besluten innebär ofta återreseförbud på upp till sex år.

    Enligt polisens beräkningar har över 100.000 brott kunnat förhindras under en femårsperiod tack vare insatserna.

    – Det finns offer bakom varje brott. Att utsättas för till exempel ett inbrott kan vara djupt traumatiskt. Att vi nu lyckas minska den här typen av brottslighet är därför mycket angeläget, säger rikspolischefen Petra Lundh.

    Bakom det skärpta arbetet mot internationella ligor ligger även den politik som drivs inom Tidösamarbetet mellan regeringen och Sverigedemokraterna. SD har länge tryckt på för att använda utvisningar och återreseförbud mer systematiskt som ett sätt att värna tryggheten.

    Polisens metod har redan inspirerat andra nordiska länder, som nu också stärker sina gränskontroller för att hålla internationella brottsnätverk borta.

  • Tre år efter överfallet – Luna lär sig gå igen, medan Sverige fortfarande blundar för riskerna

    För tre år sedan utsattes nioåriga Luna i Skellefteå för en av de mest brutala våldtäkterna i svensk historia. Gärningsmannen var en nyanländ från tredje världen som aldrig borde ha fått stanna i landet. I dag, tolv år gammal, kämpar Luna fortfarande för att lära sig gå igen – samtidigt som Sverige fortsätter en migrationspolitik som riskerar att skapa fler offer.

    Innehållsförteckning

    Det har gått tre år sedan den då nioåriga Luna attackerades på en lekplats i Skellefteå. Hon utsattes för en av de mest brutala våldtäkterna i modern tid och fick hjärnan svårt skadad när gärningsmannen, en nyligen anländ migrant från Etiopien, försökte slå ihjäl henne.

    I dag är Luna tolv år gammal. Hon tränar fortfarande på att återfå sina grundläggande förmågor – att sitta själv, hålla balansen och långsamt ta steg framåt. Med hjälp av familj och assistenter kan hon numera gå i en halvtimme åt gången. Hon har dessutom börjat återvända till skolan, om än i en särskild miljö med speciallärare.

    Föräldrarna beskriver vardagen som en kamp, men också som en seger för varje liten förbättring. Att se Luna sträcka sig efter löv från träd under sina promenader symboliserar både hennes viljestyrka och familjens målmedvetenhet.

    Ett brott som kunde ha förhindrats

    Samtidigt går det inte att blunda för frågan som hela händelsen väcker: varför befann sig gärningsmannen i Sverige överhuvudtaget?

    Han hade kommit hit som asylsökande från tredje världen. Trots bristfälliga uppgifter om bakgrund och identitet, trots varningssignaler om ett riskbeteende, fick han vistas fritt i landet. Resultatet blev en tragedi som skakade Sverige – och som förstörde livet för en liten flicka och hennes familj.

    Fallet är inte unikt. Under årtionden har Sverige tagit emot hundratusentals personer från länder präglade av våld, klankultur och islamistisk extremism, ofta utan att kunna verifiera deras identitet eller bakgrund. Konsekvenserna har blivit tydliga: ökad grov kriminalitet, hedersvåld, parallellsamhällen – och i det här fallet, en bestialisk attack mot ett barn.

    Lex Luna – en lag född ur ett misslyckande

    Efter dådet infördes ”Lex Luna”, en lag som innebär att skolor i vissa fall måste informera polis och myndigheter om elever som uppvisar farligt beteende. Men sanningen är att lagen aldrig hade behövts om Sverige haft en ansvarsfull migrationspolitik från början.

    Ingen asylprocess i världen kan med säkerhet avslöja vilka som är potentiella förövare. Ändå har Sverige gång på gång öppnat sina gränser, driven av en naiv idé om humanitet, utan att väga in riskerna för den egna befolkningen.

    Hur många fler offer krävs?

    Luna kämpar i dag för att lära sig gå, medan gärningsmannen avtjänar sitt straff. Men frågan som hela Sverige borde ställa sig är: hur många fler barn ska behöva bli offer för samma politiska misstag? Hur många fler ”Lex” måste stiftas innan ansvariga politiker inser att grundproblemet ligger i att vi släppt in människor från kulturer och miljöer som är fundamentalt oförenliga med trygghet och säkerhet i Sverige?

    Sverige behöver sätta sin egen befolkning först

    Det borde vara en självklarhet: statens första plikt är att skydda sina egna medborgare. Att istället prioritera asylsökande från tredje världen – ofta utan ID-handlingar, ofta med våldsamma bakgrunder – är ett svek.

    Luna och hennes familj lever med konsekvenserna varje dag. Det minsta politikerna kan göra är att lära av misstaget. Sverige måste dra åt migrationskranen, införa hårdare kontroller, och i första hand se till tryggheten för sina egna medborgare.