I början av 1980-talet ansåg svenska politiker att publiken behövde skyddas från populärkulturen. Under parollen ansvar och ordning försökte inkompetenta FP-politiker och censurivrare avgöra vilka filmer som var lämpliga att se – inte bara på bio, utan även i hemmets videoapparater. Resultatet blev moralpanik, godtyckliga förbud och ett av de tydligaste misstagen i svensk filmcensurhistoria: jakten på The Warriors.
En förbjuden resa genom natten
The Warriors och svensk filmcensur i det tidiga 1980-talet
När The Warriors hade svensk biopremiär hösten 1979 möttes den inte bara av publikens nyfikenhet, utan också av statens misstänksamhet. I ett Sverige präglat av tidigt 1980-tal, moralisk oro och växande rädsla för ungdomskultur, blev filmen snabbt föremål för ingripande från Statens Biografbyrå.
Filmen, regisserad av Walter Hill och baserad på Sol Yuricks roman från 1965 – i sin tur inspirerad av Xenofons Anabasis – är en stiliserad nattlig odyssé genom New York. Ett gäng från Coney Island tvingas ta sig 48 kilometer hem genom fientligt territorium efter att ha blivit falskt anklagade för mordet på en karismatisk gängledare.
Detta mytiska, närmast operaliknande upplägg spelade dock liten roll för censuren.
Rädsla för ungdomar, inte för våld
I Sverige totalförbjöds filmen initialt. Motiveringen var att den kunde inspirera ungdomar till våld och gängslagsmål. Resonemanget var typiskt för tiden: film betraktades inte som konst eller berättelse, utan som ett direkt handlingsutlösande hot.
Det paradoxala är att The Warriors nästan helt saknar det våld som censuren påstod sig vilja stoppa. Det finns inga grafiska skildringar, inget sexualiserat våld och knappt något blod. Slagsmålen är koreograferade, överdrivna och mer besläktade med dans än realism. Ändå bedömdes filmen som farligare än betydligt brutalare samtidsskildringar.
I stället för att analysera form, symbolik och sammanhang valde censuren att reagera reflexmässigt på yttre attribut: gäng, stad, natt, unga män.
Folkpartiet och den liberala paradoxen
Förbudet ska förstås i sitt politiska sammanhang. Det tidiga 1980-talet präglades av en stark filmcensur med brett politiskt stöd. Särskilt anmärkningsvärt är Folkpartiets roll. Samma parti som i retoriken försvarade yttrandefrihet, bildning och individens ansvar, stödde i praktiken en av Europas mest långtgående filmcensurer.
Vid denna tid tillsattes folkpartister på centrala kulturposter, samtidigt som man försvarade en ordning där vuxna biobesökare ansågs oförmögna att tolka fiktion utan att imitera den. Det var en liberalism där friheten tog slut så fort den blev högljudd, urban eller ungdomlig.
Från totalförbud till frikännande
Förbudet mot The Warriors överklagades till regeringen, som till slut upphävde beslutet och släppte filmen fri i oklippt version. Därmed erkände man indirekt att filmcensuren gått för långt.
Men skadan var redan skedd. Filmen hade hunnit stämplas som farlig, trots att dess berättelse i grunden handlar om lojalitet, ansvar och överlevnad. Gänget Warriors framställs inte som förebilder, utan som unga människor fångade i ett våldsamt system de inte kontrollerar.
Kultfilmens revansch
Historien har varit betydligt mer generös än censuren. The Warriors har i dag status som internationell kultfilm. Den studeras i filmvetenskapliga sammanhang, refereras i populärkultur, har gett upphov till tv-spel och andra sidoberättelser och betraktas som ett tydligt tidsdokument över 1970-talets urbana mytologi.
Inga belägg har någonsin presenterats för att filmen lett till ökat våld i Sverige. Däremot har den blivit ett skolexempel på hur moralpanik kan få staten att ingripa mot konst den inte förstår.
Slutsats: när censuren avslöjar sin egen rädsla
Fallet The Warriors visar hur den svenska filmcensuren i det tidiga 1980-talet, med politiskt stöd från ett självutnämnt liberalt parti, agerade utifrån rädsla snarare än analys. Man förbjöd inte våldets brutalitet, utan dess estetik. Inte brottets konsekvens, utan ungdomens närvaro.
Det är i dag tydligt vem som fick rätt.
Censuren försvann.
Filmen blev kvar.
