Stockholms stads beslut att neka privata förskolor att växa handlar i grunden inte om barnens bästa – det handlar om att skydda en dyr och ineffektiv kommunal verksamhet. Att samtidigt som det redan finns 5 000 tomma förskoleplatser envisas med att hålla liv i överdimensionerade kommunala förskolor är ett slöseri med skattebetalarnas pengar. Det är de som får betala notan för tomma lokaler, övertalig personal och paviljonger som står halvtomma – allt för att politiker som Vänsterpartiets Alexandra Mattsson vill bromsa konkurrensen från privata alternativ.

Att privata förskolor vill utöka sin verksamhet är ett tecken på efterfrågan, inte ett problem. Föräldrar söker sig till dessa verksamheter för att de uppskattar kvaliteten och flexibiliteten. Istället för att välkomna det, försöker staden kväsa alternativen och skydda den kommunala förskolejätten – en verksamhet som kostar miljarder varje år, oavsett om platserna används eller inte.

Det är svårt att inte dra paralleller till gamla Östtyskland, där politiska makthavare i marxismens anda ansåg sig veta bättre än folket själva vad som var bäst för individen. Precis som i DDR vill man här styra utbudet uppifrån, kväsa fria initiativ och hålla fast vid ett centralstyrt system – trots att verkligheten tydligt visar att det är ineffektivt och kostsamt. Resultatet? En stelbent kommunal förskoleapparat som suger skattepengar, samtidigt som föräldrarnas valfrihet begränsas.

I stället för att lägga energi och resurser på att själva driva förskolor borde kommunen fokusera på att höja kvaliteten och ställa tydliga krav på de privata aktörer som redan finns – och som bevisligen är efterfrågade av föräldrar. Genom att använa sin tillsynsroll smart och konstruktivt kan kommunen bidra till en hög kvalitet i alla förskolor, utan att själv bygga upp en dyr och ineffektiv kommunal byråkrati. Det skulle både minska slöseriet med skattepengar och stärka valfriheten för familjer i Stockholm.

Sanningen är att varje tom plats i den kommunala förskolan är en förlustaffär för skattebetalarna. Ändå vill stadens politiska ledning fortsätta pumpa in pengar i ett system som bevisligen inte är anpassat till verkligheten, samtidigt som de motarbetar privata förskolor som kan erbjuda platser utan att belasta skattebetalarna på samma sätt.

När barnkullarna minskar borde logiken vara enkel: minska den kommunala överkapaciteten och låt privata aktörer möta efterfrågan där den finns. Men för Vänsterpartiet går ideologin före ekonomin. Skattebetalarna får betala priset – både i form av onödiga miljonkostnader och minskad valfrihet för familjer.