Sverige har blivit ett land där ansvarslösa politiker i årtionden har blundat för verkligheten. Resultatet ser vi varje dag: våld, splittring och ett system som utnyttjas. Nu när någon äntligen vågar säga ifrån – då vräker man skit på Sverigedemokraterna. Det är hyckleri på hög nivå.
Sverigedemokraternas förslag att återta permanenta uppehållstillstånd skapar otrygghet för hundratusentals välintegrerade skattebetalare. Många, som afghaner och somalier, kan inte få medborgarskap då Migrationsverket inte godkänner deras ID-handlingar. Myndigheten ligger dessutom flera år efter i handläggningen. Förslaget skulle kosta minst 2 miljarder och skapa onödig oro och byråkrati. Låt de permanenta uppehållstillstånden vara!
Varför riktas all kritik mot Sverigedemokraterna, men inte mot de politiker som i decennier har misskött Sverige och gjort landet till hela världens socialbyrå? När Stefan Löfven 2015 proklamerade att hans Europa inte har några murar, öppnade han Pandoras ask – utan att ta ansvar för konsekvenserna.
Att ta bort permanenta uppehållstillstånd är ett steg i rätt riktning. Den som har PUT kan i princip inte utvisas, även om brott begås. Antingen är man svensk medborgare och lever upp till kraven på hederligt liv och självförsörjning, eller så är man här på tillfälligt tillstånd. Kraven för medborgarskap bör därför skärpas – språk, samhällskunskap och egen försörjning ska vara självklara villkor.
Vi som såg utvecklingen tidigt röstade på Ny Demokrati redan 1991, men då ville etablissemanget inte lyssna. Trettio år senare har Sverige förvandlats till ett land med dagliga skjutningar och sprängningar. Ny Demokrati vågade säga att kejsaren var naken, men få tog det på allvar.
Sverigedemokraterna har gjort viss skillnad de senaste åren, men en tydligare och tuffare linje behövs för att återställa ordning och ansvar. Människor från länder som Somalia och Afghanistan kan i många fall återvända, särskilt när det nu finns återvandringsstöd som motsvarar flera årslöner.
Det är också dags att ifrågasätta New York-protokollet från 1967 och inse att Sveriges ansvar främst bör ligga i att ta emot flyktingar från vårt närområde – inte att agera som hela världens socialbyrå
På 1970-talet avslöjades att Socialdemokraterna hade en hemlig polis – IB. En organisation som i praktiken fungerade som Sveriges egen Stasi eller Gestapo, där oliktänkande och journalister kunde hamna i fängelse på lösa grunder.
Nu verkar historien upprepa sig. Samma parti tycks vilja skapa en digital variant – IB 2.0 – för internet. Ett övervakningssystem där den som uttrycker en ”fel” åsikt riskerar att få hembesök. Den som driver kampanjer eller ställer fel frågor kan snabbt stämplas som en ”trollfabrik”.
Vi ser början på en modern häxjakt, en digital version av 1600-talets häxbränningar – där makten avgör vem som är ond och vem som får brännas på åsikternas bål.
Resultatet blir ett samhälle där gränsen mellan brott och åsikt suddas ut, och där rädslan för att säga fel ersätter den fria debatten
I svensk politik växer kravet på statlig närvaro i våra digitala rum. Socialdemokraterna har lanserat idén om särskilda “nätpoliser” som ska patrullera internet, med målet att bekämpa hot, hat och desinformation. Förespråkarna menar att detta skyddar barn, motverkar kriminalitet och renodlar samtalsklimatet. Kritiker varnar för att åtgärden i praktiken öppnar dörren för åsiktskontroll och ett sluttande plan mot censur. Var går gränsen för yttrandefrihet – och vad händer med ett samhälle där politiker vill bestämma vad som får sägas?
Från trygghet till övervakning
Idén om en nätpolis presenteras som en ordningsfråga: att komma åt hot, grooming, hatstormar och organiserade trollfabriker. I paketet ingår dessutom krav på skarpa ID-kopplingar mellan konton och individer, vilket skulle ge staten – och därmed politiken – betydligt större möjligheter att övervaka, identifiera och ingripa mot användare.
Förespråkarnas logik är enkel: mer identitet, mer ansvar, mindre missbruk. Men samma mekanismer som gör det lättare att lagföra verkliga brott gör det också lättare att kartlägga oliktänkande, tysta obekväma röster och kyla yttrandefriheten. När definitionen av “skadligt” glider från hot till hat – och vidare till “mishagliga” uttryck – uppstår en gråzon där lagligt tal riskerar att behandlas som brottsligt.
Politiken som måttstock
Det blir särskilt problematiskt när politiska ledare själva använder retorik som misstänkliggör meningsmotståndare. Om samma maktsfär som kräver nätpoliser också antyder att kritiker drivs av “främmande makt” eller “förpestar samhällsklimatet”, då är distansen mellan ordningsåtgärd och åsiktsbekämpning kort. Ett statligt verktyg som kan identifiera, flagga och begränsa röster online blir lätt en megafon för den rådande maktens världsbild.
Europa visar hur gränserna suddas ut
På EU-nivå har “illegalt hat” och “skadligt innehåll” blivit allt mer centrala begrepp. Uppförandekoder, lagstiftning och tillsyn har pressat plattformar att rensa innehåll för att undvika politiska påföljder. När hat och hot likställs i praktiken förskjuts gränsen mellan olagligt och lagligt tal. Resultatet blir en privatförvaltad censur – skött av plattformar under politiskt tryck – snarare än rättssäker prövning i domstol.
Lärdomar från Storbritannien
I Storbritannien har registreringen av “icke-kriminella hatincidenter” illustrerat hur övervakning kan expandera bortom brott. Polisen har uppmanats att notera uttalanden som uppfattas som kränkande, även när inget brott begåtts. Konsekvensen blir en kylande effekt: medborgare börjar självcensurera för att undvika flaggning, utredningar eller beslag – trots att de inte brutit mot lagen. Den sortens “mjuk” åsiktskontroll riskerar att normalisera hårdare ingripanden.
Public service som stridsfråga
I Sverige sammanfaller nätpolis-idén med en tilltagande konflikt om public service. Kritiken från höger handlar om urval, vinklar och att rollen som “garant för sanningen” blivit politiserad. Vänstern pekar på public service som demokratisk grundbult och vill förstärka skyddet. Oavsett ståndpunkt är sambandet tydligt: ju mer inflytande staten har över både medieinfrastruktur och normer för vad som anses “acceptabelt tal”, desto större blir risken att makten börjar kurera verklighetsbilden.
Rättsstat eller moralstat?
Det legitima målet – att bekämpa verkliga brott på nätet – kräver skarpa, rättssäkra verktyg: tydliga lagar, proportionerliga tvångsmedel, oberoende domstolar och hög beviströskel. Det är väsensskilt från att låta moralpoliser, uppförandekoder eller politiskt färgade definitioner styra vad som får sägas. Rättsstaten hanterar gärningar; moralstaten väger åsikter.
Riskerna med ID-tvång
Att koppla alla konton till juridisk identitet kan tyckas praktiskt, men det slår mot:
Visselblåsare och minoriteter som behöver anonymitet för att våga tala.
Regimkritiker och dissidenter – även i framtida politiska lägen.
Vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen utan livslång digital spårbarhet.
När anonymiteten döps om till “ansvarslöshet” försvinner ett av nätets viktigaste skydd för svaga röster.
Ett bättre spår: brott, bevis, dom
Vägen framåt är inte åsiktskontroll utan konsekvent rättstillämpning:
Avgränsa till verkliga brott (hot, ofredande, utpressning, barnövergrepp, bedrägeri).
Respektera lagligt men stötande tal – obehag är inte brott.
Tydliga, prövbara definitioner – inga gummiparagrafer om “skadlighet”.
Domstolsprövning före nedtagning där det är praktiskt möjligt, inte efterhandscensur via plattformstryck.
Stark anonymitetsrätt med proportionerliga undantag vid misstanke om grova brott och domstolsbeslut.
Slutsats: Trygghet kräver frihet
Historien lär oss att kontroll alltid säljs in som trygghet. Men när staten börjar patrullera våra åsikter riskerar vi att ersätta tryggheten i rättsstaten med tystnaden i övervakningsstaten. Om Sverige vill vara ett öppet, robust samhälle måste vi våga försvara både säkerheten och friheten – inte offra den ena för en illusion av den andra.
Nätpolisen framställs som en sköld mot hotet där ute. I praktiken riskerar den att bli en klubba mot oliktänkande här inne. Det är inte trygghet. Det är kontroll.
Fakta · UK:s regler för nätinnehåll & yttranden
Kärnlagar & ramar
Online Safety Act 2023 (OSA): ger tillsynsmyndigheten Ofcom omfattande befogenheter över plattformar och införde nya brott (fr.o.m. 31 jan 2024) som bl.a. false communications, threatening communications, cyberflashing, uppmaning till självskada, samt sändning av blinkande bilder för att framkalla epileptiska anfall.
Communications Act 2003, s.127: äldre bestämmelser om “grossly offensive/menacing” meddelanden; delar har ersatts/upphävts av OSA 2023 (framför allt regler om falska meddelanden).
Malicious Communications Act 1988: vissa delar som täckte sårande/kränkande kommunikation ersattes av OSA 2023:s nya kommunikationsbrott.
Public Order Act 1986 (s.4A & s.5): kriminaliserar uppträdande eller ord som avsiktligt orsakar (eller sannolikt orsakar) harassment, alarm or distress; försvar finns om agerandet var “rimligt” med beaktande av yttrandefriheten.
”Non-Crime Hate Incidents” (NCHI)
Polis kan registrera händelser som uppfattas som hatmotiverade trots att inget brott begåtts. Sedan 2023 finns en statutory code of practice som skärper proportionalitet och dataskydd (gäller England & Wales). Rättspraxis (Miller-målet) slog fast att tidigare vägledning var oförenlig med yttrandefriheten och måste begränsas.
Praktiskt för publicister/användare
Olagligt innehåll (t.ex. hot, terrorism, CSAM) ska ned – plattformar måste ha system för att hantera detta enligt OSA.
Skadligt men lagligt tal är i normalfallet inte brott, men kan omfattas av plattformsregler och Ofcom-krav på riskhantering.
Anonyma konton är inte förbjudna i sig, men identitetsuppgifter kan begäras vid brottsmisstanke enligt ordinarie tvångsmedel.
Proportionerlighet: åtal/ingripande ska väga yttrandefriheten – särskilt under Public Order Act – och vara nödvändigt och rimligt.
Statsminister Ulf Kristersson (M) markerar tydligt att Sverige måste sätta tryggheten främst. Efter de senaste grova brotten vill han reformera lagarna så att fler utländska gärningsmän kan utvisas – och stoppa den liberala tolkning som låter återfallsförbrytare stanna i landet.
Problemet kvarstår: Det var en VPK-domare i fallet i Skellefteå som gjorde att våldtäktsmannen fick stanna i Sverige. Så länge vi inte har medborgarjury i Sverige, utan politiskt tillsatta domare, finns risken att vänsterextrema element infiltrerar rättsväsendet och dömer ut alltför liberala straff till migranter – även för grova brott som våldtäkt.
Efter den uppmärksammade våldtäkten på 16-åriga Meya i Skellefteå växer kraven på förändring. Regeringen, med statsminister Ulf Kristersson (M) i spetsen, meddelar nu att Sverige ska stödja det danska EU-initiativet som syftar till att modernisera internationella konventioner – för att göra det möjligt att utvisa fler dömda brottslingar.
Moderaterna vill både skärpa svensk lagstiftning och arbeta för förändringar på europeisk nivå, så att allvarliga brott inte längre kan skyddas av föråldrade regelverk.
”Vi måste skydda våra egna”
Ulf Kristersson betonar att Sverige inte kan stå handlingsförlamat när internationella konventioner hindrar landet från att utvisa personer som begår grova brott. – Målet måste vara att brottsoffrens rätt till trygghet väger tyngre än en dömd utländsk medborgares anknytning till Sverige, säger Kristersson.
Tillsammans med Moderaternas migrationspolitiska talesperson Johan Forssell framhåller han att det inte handlar om att bryta mot internationell rätt, utan om att säkerställa att lagarna fungerar i vår tid. – Vi värnar folkrätten och Europadomstolens oberoende, men vi måste våga anpassa konventionerna till dagens verklighet, skriver de i Expressen.
Sverige ska få Nordens tuffaste regelverk
Regeringen planerar att redan nästa år genomföra en omfattande reform av lagstiftningen kring utvisningar. Ambitionen är att Sverige ska få Nordens tuffaste regelverk – där allvarliga sexualbrott och grov kriminalitet alltid ska leda till utvisning för den som inte är svensk medborgare.
Kristersson menar att dagens ordning, där personer som begår brutala brott kan stanna i landet med hänvisning till anknytning eller risk i hemlandet, är oacceptabel. – Om man begår allvarliga brott i Sverige ska man inte få behålla rätten att stanna här. Punkt, säger statsministern.
Svenska folket vill se hårdare tag
Opinionsundersökningar visar att en klar majoritet av svenska folket anser att nuvarande regler är för liberala. Många menar att det är orimligt att personer som dömts för upprepade ringa stölder, misshandel eller annan småkriminalitet ändå får stanna i Sverige.
Missnöjet handlar inte bara om de enskilda fallen – utan om en bred uppfattning att systemet inte längre speglar den allmänna rättskänslan. Svenskarna vill se ett tydligt skifte, där även återkommande mindre brott får konsekvenser för rätten att vistas i landet.
Förtroendet för rättssystemet påverkas negativt när den som gång på gång bryter mot lagen ändå skyddas av alltför generösa tolkningar av konventioner och rättspraxis. En majoritet menar därför att regeringen måste gå från ord till handling och se till att även återfallsförbrytare inom småbrott omfattas av skärpta utvisningsregler.
Ett Sverige där trygghet går före allt
Regeringen vill nu visa handlingskraft efter flera uppmärksammade fall där dömda våldtäktsmän fått stanna i Sverige. Ulf Kristersson ser reformen som ett avgörande steg för att återupprätta förtroendet för rättsstaten. – Det är för alla skötsamma människors skull vi gör detta. Brottsoffren ska veta att vi står på deras sida, säger han.
Med dessa reformer hoppas Moderaterna skapa ett tryggare Sverige – ett land där lag och rätt åter får tyngd, och där den som gång på gång bryter mot samhällets regler inte längre kan gömma sig bakom byråkrati och överdriven tolkning av konventioner.
Från mitten av 2026 kan upp till 600 svenska fångar avtjäna sina straff i Estland. I Tartufängelset väntar metallbäddar, enkel mat och disciplin – inte yoga, mindfulness och “rehabiliterande fika”. Medan Sverige brottas med överfulla anstalter och ökade kostnader ser Estland till att varje krona används effektivt. Här är kriminalvården stram, tydlig och resultatdriven – en skarp kontrast till den svenska modellen som allt oftare kritiseras för att dalta med de dömda.
Vi kan nog vänta oss en rad snyftartiklar i svensk press framöver – där mördare och pedofiler beklagar sig över att det saknas Playstation 5 i cellerna i Estland och att maten serveras på enkla plåttallrikar. Men istället för dagisliknande behandling blir det nu mer som en slags “lumpen” för svenska förbrytare – med disciplin, enkelhet och konsekvenser.
Kriminalvårdsinspektören Konstantin Nikiforov öppnar dörren till en cell i E-byggnaden på Tartufängelset. Här ska upp till 600 svenska fångar kunna avtjäna sina straff från mitten av 2026 – i en miljö som påminner mer om verklig kriminalvård än om semesterrehab.
Cellerna är enkla men funktionella: en våningssäng i metall, tunn madrass, dubbla galler för fönstret, två pallar, ett skrivbord, skåp och ett litet dusch- och toalettrum. Här handlar det inte om trivsel eller “välmåendeaktiviteter”, utan om att avtjäna ett straff. Varje fånge får det nödvändigaste – handduk, plåtmugg och plåttallrik. Maten är enkel: gröt till frukost, kött och grönsaker till lunch, och soppa till middag. Tiden mellan måltiderna ägnas åt arbete i snickeriet, målning eller kurser i ilskehantering.
Nikiforov ansvarar för att hyrfängelseprojektet fungerar enligt avtalet mellan Sverige och Estland, undertecknat av justitieminister Gunnar Strömmer (M). Riksdagen väntas godkänna avtalet i vår. Estland har tomma fängelseplatser och hyr hellre ut dem än river dem – en lösning som gynnar båda länderna.
Kostnaden för Sverige
’
Vid 300 fångar i Estland sparar man 89 miljoner kronor – pengar som kan användas till skola och omsorg – medan gängkriminella och våldtäktsmän får sitta av sina straff. Men frågan återstår: borde dessa fängelseplatser inte outsourcas till tredje världen istället, för att pressa kostnaderna ännu mer? En pedofil kan lika gärna sitta av sitt straff i ett sudanskt fängelse som i ett svenskt.
Avtalet löper över fem år. Sverige betalar minst 335 miljoner kronor per år för upp till 300 fångar, och 8 500 euro i månaden för varje ytterligare. Det motsvarar cirka 1,1 miljon kronor per fånge – runt 300 000 kronor billigare än i Sverige, där kostnaderna drivs upp av överdriven “rehabilitering” och bekvämligheter. För Estland är det en lönsam affär, eftersom deras egna fångar kostar mindre än hälften så mycket.
Om Sverige bara placerar 200 fångar i Tartu blir kostnaden högre per person. Den fasta årsavgiften på 335 miljoner kronor ger då en effektiv kostnad på 1,675 miljoner per fånge, jämfört med 1,414 miljoner i Sverige – en merkostnad på drygt 52 miljoner per år. För att avtalet ska löna sig krävs därför nästan full beläggning.
Vid 300 fångar blir det däremot en tydlig vinst. Kostnaden per fånge sjunker till cirka 1,117 miljoner kronor, medan samma antal i Sverige skulle kosta cirka 424 miljoner kronor. Det innebär en besparing på närmare 89 miljoner kronor årligen – och dessutom får Sverige tillgång till ett modernare och mer disciplinerat fängelsesystem utan all den symbolpolitik som svensk kriminalvård har blivit synonym med.
En effektivare kriminalvård
Tartufängelset, byggt för 23 år sedan, har plats för 933 fångar men bara 293 intagna. Den tomma E-byggnaden ska nu fyllas med svenska fångar. Fängelset är välskött, nymålat och präglat av ordning och disciplin. Säkerheten är hög: dubbla galler, beväpnade vakter och dagliga narkotikakontroller.
Här ligger fokus på ansvar, inte bekvämlighet. De flesta svenska fångar kommer att dela cell, men får surfplattor för kontakt med anhöriga och personal. Videosamtalen övervakas visuellt men inte ljudmässigt. Via plattan kan de handla i fängelsets e-butik och använda översättningsverktyg – inga sociala medier, inga nöjen.
– Det handlar om balans mellan säkerhet och mänsklig kontakt, säger säkerhetschefen Tiina Unuks.
I Tartu finns inga yogapass, mindfulnesskurser eller fredagsfika. Här är målet att fången ska reflektera över sina handlingar, inte erbjudas avkoppling. Den enda “förbättringen” som planeras är att ett av de dubbla gallren kanske tas bort – för bättre sikt, inte för ökad trivsel.
Nikiforov, som besökt svenska anstalter, märker en tydlig skillnad: – Svenskarna har ett mer “mjukt” sätt att prata med fångar. Vi är rakare och mer konsekventa. Här finns respekt för reglerna, säger han.
Ett lyft för Tartu – och en väckarklocka för Sverige
Avtalet innebär att 250 nya vakter ska anställas, vilket gör Tartufängelset till en av stadens största arbetsplatser. Svenska kriminalvården kommer att finnas på plats som rådgivare, men den estniska lagen gäller fullt ut – ingen specialbehandling, inga undantag.
– Vår konstitution tillåter inte att andra länder utövar makt inom våra gränser, säger Rait Kuuse, generaldirektör för Estlands fängelser.
Han beskriver systemet som mer auktoritärt och effektivt: – Vi bär vapen, hjälper polisen vid upplopp och utreder brott innanför murarna. Disciplin är grunden för säkerhet, säger han.
Ingen har någonsin rymt från Tartufängelset under dess 23 år.
I Tartu ser invånarna positivt på samarbetet. – När fängelset öppnade var folk oroliga, men inget hände. Nu ger det jobb och pengar till staden, säger Enrico Talvisto.
Han skrattar och tillägger: – Bara ni ser till att ta hem fångarna när tiden är ute!
Det estniska fängelsesamarbetet framstår därmed inte bara som en ekonomisk lösning – utan också som en påminnelse om att kriminalvård inte behöver vara en bekvämlighetszon. I Tartu avtjänas straff, inte semester.
Faktaruta: Kostnad per dygn (klass 2-anstalt)
Sverige (beräknad snittkostnad/år: 1 414 000 kr)
≈ 3 874 kr/dygn
Estland (Tartu, vid full beläggning 300 platser: 335 Mkr/år)
≈ 3 052 kr/dygn
Besparing per fånge (vid 300 platser utnyttjade)
≈ 822 kr/dygn
Beräkningsunderlag: 1 414 000 kr/år i Sverige och 1 114 000 kr/år i Estland (vid 300 platser) enligt uppgifterna i texten.
Omräkning till dygn: belopp/365. Besparing per fånge ≈ 300 000 kr/år ⇒ ca 822 kr/dygn.
Trots ökande otrygghet, sprängningar och en havererad integrationspolitik vägrar partiet ens diskutera frivillig återvandring. I stället fortsätter den rödgröna ledningen i Stockholm att låtsas som att problemen inte finns – och tackar nej till varje försök till lösning, bara för att förslaget kommer från fel parti.
S-styrda Stockholm nobbar återvandring – för att förslaget kommer från SD
För tio år sedan öppnade Socialdemokraterna Pandoras ask. Genom att göra det enklare än någonsin för asylsökande att komma till Sverige lade de grunden för dagens kris. Då talade man om ”öppna hjärtan” och om ett Europa utan murar – ord som i efterhand framstår som naiva symboler för en politik utan konsekvensanalys.
Resultatet ser vi nu varje natt. Sprängningar, skjutningar och en växande otrygghet har blivit vardag i många svenska städer. Trots det vägrar Socialdemokraterna erkänna sitt ansvar eller ens diskutera verkliga lösningar som frivillig återvandring. I stället fortsätter partiet att förneka sambanden mellan den egna politiken och de problem som vanliga människor tvingas leva med.
Flera S-styrda kommuner har den senaste veckan valt att tacka nej till att ens delta i samtal med regeringens samordnare Terésa Zetterblad. Hennes uppdrag är att informera om det kraftigt höjda återvandringsbidraget och visa hur kommunerna kan hjälpa personer som frivilligt vill återvända till sina hemländer.
Det handlar inte om tvång, utan om en möjlighet – en chans till en ny start för dem som inte lyckats etablera sig i Sverige.
Men Socialdemokratiskt styrda kommuner, med Stockholm i spetsen, väljer att säga nej.
Barnsligt partipolitiskt trots
Stockholms social- och trygghetsborgarråd Alexander Ojanne (S) meddelar i ett brev att staden inte ser någon anledning att delta. Han menar att återvandringsbidraget kan ”försvåra nyanländas etablering” och riskera att människor känner sig ”oönskade”.
I praktiken betyder det att S hellre låter människor fastna i utanförskap än att erkänna att vissa faktiskt vill återvända frivilligt. Och varför denna vägran? För att initiativet kommer från regeringen – med stöd av Sverigedemokraterna.
Socialdemokraterna beter sig som barnungar: de vägrar samarbeta bara för att idén inte är deras egen. Ideologin går alltid före verkligheten – även när det drabbar både individ och samhälle.
En ekonomisk vinst – som S inte vill se
För Stockholm vore frivillig återvandring en ren vinstaffär. Varje person som lämnar ett långvarigt bidragsberoende frigör resurser i välfärden – i socialtjänst, skola, sjukvård och bostadsmarknad.
Men i stället för att tänka ekonomiskt och långsiktigt väljer den rödgröna ledningen att stänga dörren. Hellre fortsätta på den inslagna vägen med ökande kostnader, segregation och otrygghet, än att erkänna att regeringen faktiskt har ett poäng.
Rödgrön kakistokrati
Stockholm styrs i dag av en rödgrön röra som misslyckas med det mesta. Skatten har höjts två gånger under en mandatperiod – ändå blir ingenting bättre. Tryggheten minskar, vårdköerna växer och bostadsbristen kvarstår.
Att tacka nej till en kostnadsfri statlig satsning som dessutom kan avlasta kommunens ekonomi visar hur djupt Socialdemokraterna sjunkit i sin prestige. Det är inte ledarskap – det är politisk barnslighet.
Ideologi framför ansvar
När regeringen erbjuder kommunerna ett verktyg för att underlätta frivillig återvandring, väljer S att vända ryggen till. De låter hellre tusentals människor stanna i utanförskap än att riskera att ”ge SD rätt”.
Men verkligheten bryr sig inte om partitaktik. Frivillig återvandring är både humant och ekonomiskt klokt. Det är ett sätt att hjälpa människor hem på egna villkor – samtidigt som Sverige minskar belastningen på ett pressat välfärdssystem.
Socialdemokraternas vägran är därför inte bara oansvarig. Den är barnslig, självisk och ett hån mot alla som försöker hitta riktiga lösningar på integrationsproblemen.
När en moderat riksdagskandidat föreslår att alla konton på sociala medier ska kopplas till e-legitimation väcks oro för vart Sverige är på väg. Förslaget, som sägs skydda demokratin mot hat och hot, riskerar istället att bana väg för ett övervakat samhälle – ett slags digitalt STASI där anonymitet och yttrandefrihet offras i kontrollens namn.
Olle Olson (M) uttrycker stark oro över hur hot och hat tvingat en partiledare att avgå, och menar att detta är ett direkt hot mot demokratin. Han beskriver hur Sverige reagerade med chock och sympati, men snabbt gick vidare som om inget hänt. Demokratin kan rubbas i några dagar, men sedan återgår allt till tystnad. Det är just den här likgiltigheten, menar Olson, som gör samhället sårbart – vi reagerar, men agerar inte.
Han anser att det nu är dags att gå från ord till handling. Hot och hat på nätet gör att människor drar sig för att engagera sig politiskt, och om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där allt färre vågar ta ansvar. Olson menar att demokratin inte överlever på medkänsla och symboliska inlägg – det behövs konkreta lösningar.
Hans främsta förslag är att införa krav på e-legitimation, som BankID, vid registrering och inloggning på sociala medier och forum. Anonymitet har en viktig roll i diktaturer, men inte i ett fritt land som Sverige. Här borde det vara självklart att varje konto är kopplat till en verifierad identitet. På så sätt får troll och näthatare namn, personnummer och ansvar för sina ord. Det skulle drastiskt minska mängden hot, trakasserier och falska konton.
Vidare vill Olson att polisen ska få starkare resurser för att bekämpa nätbrott. Idag läggs majoriteten av anmälningar om hot på nätet ner utan åtgärd. Han föreslår därför att polisens regionala cyberenheter byggs ut, med särskilt fokus på brott mot politiker och journalister. Straff måste börja tillämpas i praktiken – rättsstaten får inte stå handfallen inför digitala övergrepp.
Olson avslutar med en uppmaning till alla som värnar demokratin: vi måste försvara den tillsammans. Hot och hat får inte bli det nya normala. Genom ansvarstagande, lagstiftning och krav på digital identitet kan Sverige åter bli ett samhälle där demokratin är starkare än hatet.
Anonymiteten på nätet är en demokratisk rättighet – inte ett hot
När Moderaternas Olle Olson föreslår att e-legitimation, som BankID, ska krävas för att få registrera sig på sociala medier, låter det kanske tilltalande vid första anblick. Tanken är att minska hat och hot på nätet. Men förslaget är farligt. Det riskerar att skapa ett digitalt övervakningssamhälle som mer liknar 1984 än en levande demokrati.
Vi måste värna rätten att vara anonym
Anonymiteten på nätet är inte ett problem – den är ett skydd. I en tid där åsikter kan kosta både jobb och trygghet, är möjligheten att uttrycka sig utan att riskera förföljelse avgörande. Det är lätt att tala om ansvar, men betydligt svårare att se vad som händer när staten eller privata företag får makten att registrera, övervaka och identifiera varje medborgare.
Det skulle aldrig accepteras att människor på en 1 maj-demonstration tvingades bära ID-brickor med namn och personnummer synliga för alla. Varför ska det då vara okej på nätet – vår tids största offentliga torg?
Kontroll leder inte till trygghet
De som vill kringgå regler hittar alltid sätt. Vi såg det när registrering av kontantkort infördes – plötsligt började folk använda appar och anonyma tjänster i stället. Att kräva e-legitimation online skulle inte stoppa hatet, bara driva det till mörkare hörn av nätet.
Resultatet? Ett samhälle där vanliga människor tystnar, medan de som redan bryter mot reglerna fortsätter som vanligt. Det är inte trygghet – det är kontroll.
Problemet är inte anonymitet – det är ansvar
Självklart hör hot och hat inte hemma i en demokrati. Men lösningen är inte att övervaka alla, utan att de som driver plattformarna tar större ansvar. Lagar som BBS-lagen finns redan – de behöver tillämpas och uppdateras, inte kringgås genom att inskränka våra rättigheter.
”Troll” på nätet har inget med sagoväsen att göra. Begreppet kommer från trolling inom fisket – att kasta ut ett bete för att locka till hugg. Nätets troll beter sig likadant: de provocerar för att få reaktioner. Men lösningen är inte att förbjuda fiske – det är att sätta tydligare gränser och lära oss att inte nappa.
Friheten måste försvaras
Om vi fortsätter på vägen mot obligatorisk identitetskontroll på nätet, kommer vi snart leva i ett samhälle där varje ord, varje tanke och varje åsikt registreras. Det är ett vidrigt 1984-scenario – inte den fria demokrati vi säger oss vilja skydda.
Yttrandefrihet handlar inte bara om rätten att tala, utan om rätten att tala utan rädsla. Därför måste anonymiteten på nätet bli en grundlagsskyddad rättighet. Den är inte ett hot mot demokratin – den är en av dess sista försvarslinjer.
Vänsterpartiet vill stoppa regeringens återvandringsbidrag och i stället använda de 1,4 miljarderna till andra ändamål. Men kritiker menar att partiets motstånd inte handlar om ekonomi – utan om ideologi. När Sverige brottas med växande integrationsproblem väljer Vänsterpartiet återigen att sätta sin marxistiska tradition och symbolpolitik framför verkliga lösningar.
Tusentals Kirunabor kan inte ha fel – i Gulag kan ingen höra dig skrika. Stöveltrampen från Vänsterpartiet börjar åter höras på städernas gator. Man håller på att sänka Sverige i ett kosmopolitiskt helvete på jorden.
Vänsterpartiet vill nu helt stoppa återvandringsbidraget – en reform som syftar till att underlätta frivillig återvandring för personer som inte lyckats etablera sig i Sverige. Partiet föreslår att de 1,4 miljarder kronor som regeringen avsatt till detta i stället ska gå till glesbygdskommuner. Förslaget låter kanske rimligt vid första anblicken, men bakom det ligger en välbekant ideologisk hållning där statlig styrning och politisk symbolik ofta väger tyngre än praktiska lösningar på konkreta problem.
Ett återkommande mönster: ideologi framför verklighet
Vänsterpartiet har länge motsatt sig varje form av åtgärd som skulle kunna minska invandringen till Sverige, oavsett hur liten eller frivillig den är. I partiets värld är migration alltid en tillgång – även när socialtjänst, skola och vård i utsatta kommuner redan går på knäna. När partiets migrationspolitiske talesperson Tony Haddou kallar återvandringsbidraget ”dyrt, ineffektivt och meningslöst” är det inte bara en kritik av ett politiskt förslag, utan ett uttryck för partiets principiella motstånd mot alla incitament för återvändande.
Att staten erbjuder ekonomiskt stöd till dem som frivilligt vill återvända till sina hemländer är inget unikt. Många europeiska länder har liknande program – just för att de kan minska trycket på välfärden och samtidigt hjälpa människor till en nystart i ett land där de faktiskt vill leva. Att kalla detta ”kontraproduktivt” är därför mer ett ideologiskt ställningstagande än en realistisk bedömning av situationen.
Migrationskostnader som ingen vill tala om
I Sverige har kostnaderna för migration och integration under flera år varit ett känsligt ämne. Kommuner som Borlänge, Filipstad och Malmö har larmat om ansträngda budgetar där försörjningsstöd och språkundervisning utgör en allt större del av utgifterna. När Sverigedemokraternas Ludvig Aspling framhåller att återvandringsbidraget är en investering som på sikt kan leda till stora besparingar, finns det sakliga argument bakom påståendet. Om några hundra personer per år frivilligt väljer att återvända, frigörs resurser som kan användas till integration av dem som faktiskt vill stanna.
Men i stället för att erkänna dessa problem väljer Vänsterpartiet att driva en linje som förnekar dem. I deras värld ska varje individ, oavsett etableringsmöjligheter, förbli i Sverige – även om det varken gynnar individen själv eller samhället.
Ett arv från en annan tid
Vänsterpartiets motstånd mot återvandringsbidraget måste också förstås i ljuset av partiets ideologiska historia. Partiet hette tidigare Sveriges kommunistiska parti och hade under flera decennier starka band till Sovjetunionen.
Under 1900-talet försvarade partiets företrädare ofta den sovjetiska regimen, trots att det nu är väldokumenterat att miljoner människor fängslades, deporterades eller dog i Gulag-systemet.
När Vänsterpartiet i dag motsätter sig en reform som skulle ge människor möjlighet att själva välja återvändande, är det i grunden samma centralistiska tänkande som återkommer: staten vet bäst, individens valfrihet är sekundär.
Sverige behöver pragmatism, inte ideologisk retorik
Sverige står inför stora integrationsutmaningar. I detta läge behövs en politik som bygger på resultat, inte på retorik. Återvandringsbidraget kommer sannolikt inte att lösa alla problem – men det kan vara ett steg mot en mer hållbar migrationspolitik, där både individens och samhällets behov vägs in. Vänsterpartiets reflexmässiga motstånd mot varje sådan reform visar att partiet fortfarande kämpar med sitt marxistiska arv: en ovilja att se verkligheten som den är, när den inte passar den ideologiska bilden.
Faktaruta: Återvandringsbidraget
Vad är det?
Återvandringsbidraget är ett statligt ekonomiskt stöd till personer som frivilligt vill återvända till sitt ursprungsland
utanför EU/EES. Syftet är att underlätta återetablering och erbjuda ekonomiskt stöd vid återflyttning.
Belopp
Bidraget kan uppgå till upp till 75 000 kronor per person, enligt regeringens förslag.
Vem kan få det?
Personer med uppehållstillstånd i Sverige som frivilligt vill återvandra.
Den sökande måste planera att bosätta sig permanent utanför EU/EES.
Ansökan görs via Migrationsverket, som prövar rätten till stöd.
Syfte enligt regeringen
Att underlätta frivillig återvandring.
Att ge människor möjlighet till en ny start i sitt ursprungsland.
Att minska belastningen på kommunernas ekonomi och välfärdssystem.
Politiska ståndpunkter
Regeringen (Tidöpartierna): Förespråkar stödet som ett frivilligt verktyg.
Vänsterpartiet: Vill avskaffa bidraget och omfördela pengarna till andra ändamål.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
När Stockholms stad stoppar nya privata förskolor med hänvisning till ”överkapacitet” väcks frågan om vart valfriheten i välfärden egentligen är på väg. Förvaltningsrätten ger kommunen rätt – men kritiker varnar för en återgång till centralstyrning och en mentalitet som påminner om forna öststater.
Bilden visar Vänsterpartiets (marxismen har mördat cirka 100 miljoner människor) vision av hur en förskola i Stockholm ska se ut enligt Karl Marx teorier. Alexandra Mattsson (V) vill göra Stalin stolt och begränsa valfriheten.
Kommunen stoppar ny privat förskola – oro för minskad valfrihet och växande kontroll
Sommaren 2024 ansökte Kunskapsförskolan Koncept AB om att få starta en ny förskola med plats för 96 barn i Hägersten-Älvsjö. Men Stockholms stad sa nej. Förskolenämnden avslog ansökan med hänvisning till stadens prognoser som visar en minskning av antalet barn i området fram till 2033, och till att det redan finns överkapacitet.
Enligt nämnden står fem förskolor och 28 avdelningar tomma, och att godkänna ytterligare en privat aktör bedömdes som ekonomiskt oförsvarbart.
Förskoleborgarrådet Alexandra Mattsson (V) försvarade beslutet och menade att en ny privat etablering riskerar att tränga undan kommunala verksamheter. Hon har även uttryckt att hon ser beslutet som ett sätt att ”utmana den fria etableringsrätten” – något som väckt stark kritik.
Domstolen ger kommunen rätt – men väcker principiella frågor
Kunskapsförskolan Koncept AB, som tillhör Norlandia Förskolor AB, överklagade beslutet till förvaltningsrätten. Nu har domen kommit – och den går på kommunens linje.
Domstolen menar att Stockholms stad haft rätt att avslå ansökan eftersom prognoserna visar minskade barnkullar i hela stadsdelsområdet Hägersten-Älvsjö, och att en ny privat förskola skulle kunna få negativa effekter på kommunens egna verksamheter.
Mattsson kallade beslutet ”historiskt” och framhöll att kommunen haft en tung bevisbörda:
– Vi har kunnat visa att en ny privat etablering skulle påverka de kommunala förskolorna negativt, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, sade hon.
Men många ser domen som ett historiskt steg i fel riktning – ett uttryck för en växande politisk vilja att centralstyra välfärden och begränsa medborgarnas valfrihet. Kritiker menar att det är en mentalitet som påminner om ett gammalt öststatsmönster, där staten anses veta bäst och individens val hamnar i andra hand.
”Det är oroande att ett fritt, demokratiskt land som Sverige ens behöver diskutera sådana inskränkningar. Vi ska inte behöva acceptera en utveckling som påminner om DDR-mentalitet – där makten bestämmDomstolen ger kommunen rätt – men väcker principiella frågor
Mattsson kallade beslutet ”historiskt” och framhöll att kommunen haft en tung bevisbörda:
– Vi har kunnat visa att en ny privat etablering skulle påverka de kommunala förskolorna negativt, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, sade hon.er och medborgaren får rätta sig efter systemet”, säger en politisk kommentator med insyn i ärendet.
Frågan om valfrihet – på väg bort?
Oppositionspolitiker i Stockholms stad menar att domen riskerar att bli prejudicerande och urholka den enskildes möjlighet att välja.
– Det här är ett allvarligt steg mot en kommunal monopolmodell, säger en källa inom oppositionen. – När ideologin får styra riskerar både kvalitet och mångfald att försvinna.
Föräldrar som hoppades på fler alternativ i området uttrycker oro över utvecklingen.
– Vi vill själva kunna välja var våra barn går, inte bli hänvisade till kommunens utbud. Det känns som att man tar ifrån oss möjligheten att påverka, säger en förälder i Västberga.
Tvist om prognoser och verklighet
Bolaget bakom ansökan hävdade att barnantalet i Västberga tvärtom väntas öka fram till 2033, och att stadens beslut grundades på för breda siffror. Men domstolen ansåg att bedömningen ska göras utifrån hela stadsdelsområdet, inte enskilda kvarter.
Enligt stadens prognoser väntas antalet barn i Hägersten-Älvsjö minska med cirka sex procent, motsvarande 533 barn, till 2033. Förvaltningsrätten menade att detta räcker som grund för att avslå ansökan – även om lokala skillnader finns.
En framtid med färre alternativ
Norlandia Förskolor AB uppger att man nu analyserar domen och överväger att överklaga.
– Vi har tagit emot domen och kommer nu att analysera den. Efter det avgör vi om vi ska gå vidare, säger Torbjörn Carlbom, kommunikatör på Norlandia Förskolor AB.
Samtidigt växer oron för vad domen betyder på sikt. När kommuner kan stoppa privata aktörer med hänvisning till ”överetablering” – trots att föräldrar efterfrågar valmöjligheter – riskerar Sverige att röra sig mot en modell där staten styr alltmer och medborgaren får allt mindre att säga till om.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Sverige har tappat kontrollen. Grova brottslingar från andra länder döms för våldtäkt men får ändå stanna kvar – med hänvisning till sin ”flyktingstatus”. Samtidigt behandlas laglydiga svenskar hårdare än de som våldtar våra barn. Det är inte rättvisa, det är ett hån mot hela vårt samhälle.
Ett sätt att göra Sverige tryggt igen är att införa livstids utvisning redan vid ringa stöld – även för flyktingar med skyddsstatus. Våra politiker vet helt enkelt inte hur man skapar ett tryggt samhälle.
I dagens Sverige kan du returnera en felbeställd vara på nätet.
Men du kan inte returnera en våldtäktsman från Eritrea.
Det säger allt om vilket sjukt tillstånd vårt land befinner sig i.
En 18-årig man från Eritrea våldtar en 16-årig flicka i Skellefteå. Hovrätten dömer honom till tre års fängelse – men låter honom stanna i Sverige eftersom brottet inte ansågs ”synnerligen grovt”.
Är vi verkligen ett land som behöver diskutera hur många minuter en våldtäkt ska pågå innan den räknas som tillräckligt allvarlig för utvisning?
Det är inte rättssäkerhet – det är rättsvidrigt.
Och varför ska någon från Eritrea ens ha asyl i Sverige?
Afrika består av över femtio länder. Om det verkligen handlar om skydd, varför måste man då resa förbi hela kontinenten, Mellanöstern och halva Europa för att söka sig just till Sverige – längst upp i norr?
Det handlar inte längre om skydd. Det handlar om att vårt system har blivit ett globalt skämt där Sverige ses som det land som alltid säger ja.
Sverige har redan gjort mer än sin del för världens flyktingar.
Vi är landet som en gång skickade de vita bussarna med Folke Bernadotte för att rädda människor från dödsläger under andra världskriget.
Vi har tagit emot hundratusentals människor från världens alla hörn, erbjudit bostäder, utbildning, vård och trygghet.
Men någonstans måste gränsen gå.
Vi har gått från humanitet till självdestruktion.
När domstolar vägrar utvisa dömda brottslingar med hänvisning till deras ”skyddsstatus”, då har rättssystemet förlorat sin moraliska kompass.
Skydd är något man förtjänar genom att respektera landet som ger det – inte något man får behålla efter att man våldtagit en minderårig.
Den som bryter mot svensk lag ska förlora sin rätt att vara här. Punkt.
Om han inte kan skickas hem till Eritrea, får han skickas till ett tredje land, ett grannland, eller någonstans i regionen.
Det är inte Sveriges ansvar att lösa Afrikas problem. Det är våra barns trygghet som ska gå först.
Sverige måste sluta vara Europas dumsnälla bakgård.
Vi ska skydda våra egna medborgare – inte importera nya hot mot dem.
Det är dags att ta tillbaka förnuftet, ta tillbaka rättvisan, och ta tillbaka vårt land.
Nog med dalt.
Nog med feghet.
Utvisa varenda kriminell som trampar på svensk lag.
Sverige är ingen fristad för våldtäktsmän. Sverige behöver färre socinomer och fler skarprättare som kan ge sexuallbrottslingar det straff dom förtjänar.
Fakta: Återvändande till tredjeländer (Afrika)
Grundregler (gäller Sverige/EU):
Återvändande får ske till hemlandet eller ett tredje land som tar emot personen, efter individuell prövning och med respekt för non-refoulement (ingen får sändas till risk för förföljelse eller allvarlig skada).
Praktiskt krävs att mottagarlandet erkänner medborgarskap och utfärdar resehandlingar.
EU och Sverige använder återtagandeavtal, partnerskap/MoU och ibland visapåtryckningar för att få stater att ta emot egna medborgare.
Sveriges “säkra ursprungsländer” (påverkar snabbare prövning, ej Afrika):Albanien, Bosnien och Hercegovina, Chile, Kosovo, Mongoliet, Nordmakedonien, Serbien.
Källa: Migrationsverket/Föreskrift 13 jan 2025; AIDA/ECRE 2025.
Exempel: aktuella EU-samarbeten/tryckmedel i Afrika (återtagande/retur):
Land
Samarbetstyp / läge
Källnot
Egypten
EU lyfter fram förstärkt samverkan för återvändanden; föreslaget på EU-lista över “säkra ursprungsländer” för snabbare handläggning.
Reuters 16 apr 2025.
Tunisien
EU-samarbete om migration/retur; föreslaget som “säkert ursprungsland” på EU-nivå för snabbare avslag/återvändande.
Reuters 16 apr 2025.
Mauretanien
EU anger fördjupat migrationssamarbete inkl. återvändanden.
Reuters 28 juni 2024.
Marocko
Prioriterat EU-samarbete om återvändanden; nämns av EU som nyckel för att höja returgraden.
Reuters 28 juni 2024.
Etiopien
EU har skärpt visumregler som påtryckning p.g.a. bristande återtagandesamarbete.
AP News 2024.
Kap Verde
Formellt EU-återtagandeavtal (EUR-Lex); visar att bindande avtal i Afrika förekommer, om än sällsynt.
EUR-Lex, avtalstext.
EU-nivå: Returer till tredjeländer ökade under slutet av 2024; Kommissionen driver ett nytt regelverk för effektivare återvändanden, inkl. ömsesidigt erkännande av återvändandebeslut och “return hubs” i tredjeländer (med rättssäkerhetskrav).
Källor: Eurostat 31 mars 2025; AP News 2025; SIEPS 2025.
Viktigt: Varje ärende bedöms individuellt. Återvändande kan ske om personen saknar skyddsskäl/har fått avslag eller förlorat skydd, och om mottagarlandet accepterar inresa. Svensk/EU-lag förbjuder återvändande där risk för förföljelse eller tortyr finns. Oftast fölföljesle påhittade hjärnspöken hos migranter, så det kan ljuga till sej PUT
Från parabolantenner och videovåld till nät-ID och sociala medier – Socialdemokraterna har i decennier försökt tygla allt de inte förstår. När nya idéer eller tekniker hotat partiets kontroll har reflexen varit densamma: förbjuda, reglera, övervaka. Nu vill Magdalena Andersson sätta namn och personnummer på varje internetanvändare i Sverige. Det är inte längre bara politik – det är ett mönster. Ett parti som en gång ville styra etern försöker nu ta greppet om själva nätet.
Socialdemokraterna har genom historien ofta hamnat i strider om förbudspolitik och en vilja att kontrollera medborgarnas val. Från etermediernas barndom till dagens digitala sfär återkommer mönstret: när nya fenomen eller upplevda samhällsproblem uppstår ligger ett förbud eller en reglering nära till hands. Denna granskande artikel belyser en rad konkreta exempel – från piratradio och parabolantenner till videovåld, boxning, sexköp, religiösa friskolor, vinstuttag och nu senast krav på ID-kontroller online – och diskuterar riskerna för övervakning, moralism och inskränkningar i yttrandefriheten som följer i förbudens spår.
Motboken – när staten tog kontroll över glaset
Socialdemokraternas vilja att styra människors liv går ännu längre tillbaka än paraboler och videoband. Redan 1919, mitt under folkhemmets födelse, var det den socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting som stod bakom ett av de mest genomgripande övervakningsprojekten i svensk vardagshistoria: motboken. Den infördes som ett system för att reglera svenskarnas alkoholkonsumtion, i ett försök att tygla supandet – men blev i praktiken ett instrument för social kontroll på individnivå.
Varje medborgare fick en personlig bok där varje inköp av sprit noggrant antecknades av Systembolagets personal. Staten bestämde hur mycket en “anständig medborgare” fick dricka, och tjänstemän, kvinnor och arbetare behandlades olika. En ogift kvinna fick ofta ingen motbok alls, medan en man i statlig tjänst kunde få större ranson “eftersom han antogs kunna hantera sitt drickande”. Resultatet blev ett Sverige där staten bokstavligen höll räkningen på folks glas – en sorts analog föregångare till dagens digitala övervakning.
Motboken pågick i över tre decennier, fram till 1955, och är ett av de tydligaste exemplen på Socialdemokratins förmyndarmentalitet i praktiken. Syftet var gott – att minska alkoholskador – men metoden var ren moralbyråkrati. Den byggde på misstro mot medborgarna och en tro på att staten alltid vet bättre. I backspegeln ser man tydligt hur denna logik lever kvar: från motbokens spritkontroll till dagens försök att införa digitala ID-kontroller på nätet går en obruten linje av politiskt tänkande. I Socialdemokraternas värld är individen alltid en potentiell risk – och staten alltid den som måste hålla i nycklarna till flaskan, radion, kroppen eller tangentbordet.
Fri radio och TV under lås och bom
Jack Kotschack, grundare av piratradiostationen Radio Nord, besöker sändarfartygetBon Jourden 30 juni 1962 – stationens sista sändningsdag innan den tvingades tystna under trycket från en ny lag[ .
Etermediernas utveckling i Sverige har präglats av Socialdemokraternas strävan att värna statens kontroll över informationen. Redan på 1950- och 60-talen kämpade partiet hårt mot piratradion. När Radio Nord började sända populär musik och nyheter från ett fartyg utanför territorialvattnen 1961 upplevde den socialdemokratiska regeringen stationen som en direkt provokation.
Myndigheterna svarade med en rad åtgärder för att kväva den oönskade konkurrensen – annonsörer hotades med repressalier och statliga Sveriges Radio fick skyndsamt extra resurser för att lansera Melodiradion (dagens P3) och därmed hindra lyssnarna från att söka sig till piratsändningarna. Regeringen lät till och med riksdagen stifta en speciallag, den beryktade Lex Radio Nord, som förbjöd sådana sändningar. Inför hotet av lagen valde Radio Nords ägare att stänga stationen redan innan förbudet trädde i kraft i augusti 1962. Socialdemokraterna lyckades därmed upprätthålla det statliga mediemonopolet – men på bekostnad av mångfalden i etern.
Samma kontrolliver präglade synen på televisionen. Under decennier hade Sverige endast två TV-kanaler, båda i statlig regi. När satellit-tv och parabolantenner gjorde entré på 1980-talet reagerade vissa socialdemokrater med ryggmärgsreflexen att förbjuda även denna nya teknik. Vid den socialdemokratiska partikongressen 1987 drev exempelvis partiets kvinnoförbund – under ledning av den profilerade S-politikern Maj Britt Theorin – kravet att förbjuda privatpersoner att inneha parabolantenner. Tanken var att skydda svenska folket från “oönskad” utländsk påverkan och kommersiellt utbud via satellit. Förslaget ledde aldrig till någon lag och partiledningen tog officiellt avstånd från idén när den kritiserades som otidsenlig – kulturminister Bengt Göransson försäkrade att folk “ska kunna se på de program de vill” även via parabol. I den allmänna debatten har dock ”parabolförbudet” levt kvar som symbol för Socialdemokraternas paternalistiska syn på media. Det må vara en myt att partiet formellt la fram ett parabolförbud, men att tongivande S-företrädare faktiskt förespråkade idén räcker för att ge eko in i våra dagar.
För Socialdemokraterna handlade mediepolitiken länge om att hålla “icke-statliga röster” borta och folket “rent” från kommersialismens inflytande.
Moralpanikens 1980-tal: videovåld och boxningsförbud
När videon slog igenom i början av 1980-talet uppstod en ny frontlinje för socialdemokratisk förbudspolitik. Partiet slöt upp i den breda politiska moralpaniken kring det så kallade videovåldet – våldsamma skräck- och actionfilmer på då nya videoformatet. Tidigare hade staten genom biografcensuren kunnat klippa bort olämpligt innehåll, men plötsligt kunde “våldsfilmer” spridas fritt via videobandspelare i hemmen.
Socialdemokraterna tog strid för att stoppa detta. En borgerlig regering råkade visserligen sitta vid makten just då (1981), men socialdemokratin deltog helhjärtat i korståget. Riksdagen klubbade 1982 med överväldigande majoritet en ny lag – 299 ja-röster mot endast 1 nej – som förbjöd spridning av videogram med rått och sadistiskt våld. Den ende riksdagsledamoten som röstade nej, Folkpartiets Hadar Cars, varnade uttryckligen för att lagen innebar farliga inskränkningar i våra demokratiska rättigheter. Hans varning föll dock för döva öron. Resultatet blev en av världens hårdaste censurlagar för videofilm, där polisrazzior mot videobutiker och rättsfall mot videouthyrare snart blev verklighet. Kritiker har i efterhand dömt ut “videovåldsdebatten” som moralpanik och pekat på hur okunnig och överdriven retoriken var.
Ändå är den ett skolexempel på Socialdemokraternas benägenhet att ta till lagboken och förbud när nya medier oroar – med yttrandefriheten som möjlig måltavla i processen.
Samma anda av förmynderi genomsyrade det svenska boxningsförbudet. Under socialdemokratiskt styre beslutade riksdagen hösten 1969 att förbjuda professionell boxning i Sverige – ett unikt ingrepp i idrottens autonomi. Beslutet motiverades med folkhälsa och moral: proffsboxning ansågs våldsamt, farligt och “osunt” och passade inte in i det folkhem som skulle formas. Hjärnskador riskerades, sades det, och “osnygga ekonomiska intressen” tjänade pengar på våldet. Därför drog man likhetstecken mellan boxning och samhälleligt förfall – sporten påstods förråa samhället i stort.
Förbudslinjen segrade och under de följande årtiondena tvingades svenska boxare utomlands om de ville bli proffs. Först 2007 upphävdes det totala förbudet, efter mycket debatt. I backspegeln menar många att proffsboxningsförbudet främst vilade på moralistiska argument snarare än fakta.
Som debattörerna Johan Forssell och Paolo Roberto skrev redan 2006 var förbudet en del av “samhällets moralpanik” – man gjorde en hederlig sport till något skamligt och drev utövarna i exil, trots att folk ändå kunde se alla matcher via TV eller internet. Än en gång gick Socialdemokraternas förbudsinstinkt före individens frihet att välja, till och med i valet av sport.
Führerns Face – filmen som var för antinazistisk för Sverige
1943 släppte Walt Disney en animerad kortfilm som gjorde succé i USA: Der Fuehrer’s Face. I den hamnar Kalle Anka i en absurd mardröm där han tvingas leva i Nazityskland, marschera till Hitler-marscher, skrika “Heil!” tills han svimmar och jobba som slav i en vapenfabrik. Filmen var genial satir – ett hån mot totalitarismen och en öppen drift med Hitler själv. I USA vann den en Oscar och användes som antipropaganda mot fascismen.
Men i Sverige – det “neutrala” folkhemmet under socialdemokratisk ledning – förbjöds filmen helt. Den svenska censuren slog till direkt: Der Fuehrer’s Face fick inte visas på bio, varken för barn eller vuxna. Motiveringen? Att den var “politiskt olämplig” och riskerade att skada Sveriges diplomatiska relationer med Nazityskland. Det var alltså inte Hitler som förbjöd filmen – det gjorde svenska myndigheter, mitt under en tid då Europa stod i brand.
Detta är ett av de mest pinsamma kapitlen i svensk filmhistoria: en antifascistisk satirfilm totalförbjuds i demokratins namn, för att den ansågs “för provocerande”. Medan Kalle Anka i Disneys version gör uppror mot diktaturen, valde Socialdemokraternas Sverige att böja sig för den. Under täckmantel av “neutralitet” censurerades det fria ordet, precis som i de system man påstod sig stå emot.
I efterhand framstår Der Fuehrer’s Face som en symbol för svensk feghet under andra världskriget – en tid då regeringen hellre tystade en tecknad anka än riskerade att reta upp Hitler. Det är svårt att tänka sig en tydligare bild av förmyndarstatens och feghetens möte: en stat som vågar säga nej till Disney, men inte till diktatur.
Motorsågsmassakern – filmen som skrämde staten och väckte ett folk
När Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre) nådde Sverige i slutet av 1970-talet hade Socialdemokraterna och biografcensuren redan byggt ett skyddsnät av regler för vad folket fick se. Filmen totalförbjöds omedelbart för biovisning – den ansågs alltför brutal, för “osvensk”, för farlig. Men något oväntat hände. Förbudet skapade inte avsky, utan nyfikenhet. Svenskarna började i massor importera videobandspelare och kopior av förbjudna filmer från utlandet. I hemliga uthyrningsbutiker och bland vänner cirkulerade VHS-kassetter med titlar som Motorsågsmassakern, Zombie Flesh Eaters och Cannibal Holocaust – filmer som staten inte ville att någon skulle se.
Det ironiska var att Socialdemokraternas kulturpolitiska förmyndarskap fungerade som gratis reklam för det man ville stoppa. Ju hårdare man slog mot “videovåldet”, desto fler svenskar ville se vad som var så farligt. För många blev just Motorsågsmassakern en symbol för friheten att välja själv – en sorts motreaktion mot statlig censur. Videobandspelaren blev rebellens verktyg, ett tyst uppror i vardagsrummet mot ett överbeskyddande etablissemang.
Ajabaja i folkhemmet.
Så paradoxalt nog bidrog Socialdemokraternas försök att skydda svenska folket från “dålig kultur” till att föda hela hemmavideons genombrott. Ur den så kallade videovåldsdebatten föddes inte ett lydigt folk, utan en generation som tröttnat på att staten skulle bestämma vad man fick se, höra och tänka. I det ögonblicket, när Motorsågsmassakern surrade igång på svenska VHS-apparater, började censurens makt sakta dö – en gång för alla.
Sexköpslagen – moralismens triumf och hyckleriets skugga
När Socialdemokraterna 1999 införde den så kallade sexköpslagen var det med storslagna ord om jämställdhet och värdighet. Att köpa sex skulle bli olagligt, men att sälja det tillåtet – ett märkligt juridiskt dubbelspråk som gjorde staten till domare över människors moral snarare än deras handlingar. Förbudet presenterades som en feministisk seger, men i praktiken blev det ett moraliskt korståg. Lagen slog hårdast mot de mest utsatta och drev prostitutionen längre under jord, medan politikerna klappade sig själva på axeln över sin “värdegrund”.
Det ironiska – och djupt hycklande – är att samma parti några decennier tidigare präglades av en helt annan verklighet. På 1970-talet avslöjades att den dåvarande justitieministern Lennart Geijer, en av Socialdemokratins tyngsta profiler, själv varit kund hos prostituerade i Stockholms undre värld. Skandalen, som Palme-regeringen först försökte tysta ner, skakade landet. Samma maktparti som påstod sig stå för anständighet och kvinnofrid hade alltså en justitieminister som personifierade det de senare skulle kriminalisera. När sexköpslagen klubbades 20 år senare var detta kapitel bortglömt i historieskrivningen – men hyckleriet bestod.
Att Socialdemokraterna fortfarande ser sexköpslagen som en moralisk seger säger mycket om partiets självbild. Det är inte resultatet som räknas – prostitutionen finns kvar, om än mer dold – utan känslan av att ha lagstiftat fram godhet. Det är folkhemmets gamla synd: viljan att kontrollera människors liv under förevändningen att “skydda dem”. När politiker som Geijer rörde sig fritt i dubbelmoralens skuggvärld, valde partiet att straffa vanliga människor för samma handlingar. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på moralisk hyckleri förklädd till social ingenjörskonst.
. Kvinnoförbundet – samma gren av partiet som tidigare drivit parabolförbudet – lyckades vända partiets inställning och drev igenom att sexköp kriminaliserades. . Resultatet hyllas av många än idag som en feministisk seger och har kopierats av flera länder, men kritiken har heller inte tystnat. Motståndare menar att lagen är symbolpolitik som snarare försvårat för de mest utsatta genom att tvinga prostitution längre under jord. Det övervakande inslaget i sexköpslagen – där polisen exempelvis arbetat med spaning, telefonavlyssning och infiltration för att sätta dit sexköpare – har också ifrågasatts.
Från liberalt håll har man varnat för moralisk klåfingrighet: ett samhälle som förbjuder frivilliga transaktioner mellan vuxna, om än av begripliga skäl, beträder en farlig väg där moral lagstiftas på bekostnad av personlig autonomi. Sexköpslagen illustrerar tydligt hur Socialdemokraternas kontrollambitioner kan sträcka sig ända in i medborgarnas mest privata domäner – i syfte att uppfostra samhället till dygd.
Skolan och välfärden under statens kontroll
På senare år har Socialdemokraterna velat ta ett fastare grepp om skola och välfärd med förbud och restriktioner som verktyg. Ett exempel är frågan om konfessionella friskolor. Partiet har argumenterat att religiös påverkan inte hör hemma i skolan och att staten måste återta den “demokratiska kontrollen” över utbildningen.
Under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons ledning har Socialdemokraterna drivit linjen att förbjuda nya religiösa friskolor – och helst avskaffa de existerande helt, så fort parlamentariskt stöd kan uppbådas. “Egentligen vill vi förbjuda dessa skolor helt och hållet”, medgav partiet öppet inför valet 2022, men eftersom en riksdagsmajoritet saknas nöjer man sig tills vidare med att stoppa nyetablering. Retoriken handlar om att alla elever ska möta samma kunskapsinnehåll fritt från religiös indoktrinering. Kritiker invänder att förbud mot religiösa friskolor riskerar inskränka föräldrars rätt att välja utbildning för sina barn och utmanar den grundlagsfästa religionsfriheten. Än en gång står dock Socialdemokraternas princip om likriktning mot individens valfrihet. Istället för att komma åt missförhållanden via tillsyn och krav, väljer man den förbudslinje som känns ideologiskt trygg – i detta fall att hellre förbjuda en hel kategori skolor än att tolerera att vissa barn får morgonbön i skolan.
Parallellt har Socialdemokraterna drivit kravet att ingen ska få göra vinst på välfärden. Det har konkret landat i förslag om ett vinstförbud i friskolor, vårdföretag och andra skattefinansierade verksamheter. “Skolorna i Sverige ska ha fokus på kunskap, inte på vinstjakt”, deklarerade Magdalena Andersson när hon sommaren 2022 lanserade partiets vallöften att förbjuda vinstuttag i skolan och samtidigt stoppa nya religiösa friskolor. Regeringen lät tillsätta en utredning för att ta fram “konkreta förslag” på hur ett vinstförbud skulle kunna utformas utan kryphål.
Även detta steg kan ses som en del av partiets kontrollambitioner – en ovilja att låta marknadslogik råda inom skola, vård och omsorg. Socialdemokraterna har sedan länge ogillat att privata bolag gör överskott på skattemedel, men kritiker varnar att ett förbud i praktiken innebär en socialisering av välfärdssektorn via lagstiftning. Här rör det sig mindre om moralism i klassisk bemärkelse och mer om ideologisk kontroll över ekonomin: partiet vill lagstifta fram sin vision av hur välfärden ska drivas, med risken att mångfald och innovation går förlorad. Trots att flera tidigare försök att få igenom vinstförbud har fallit i riksdagen fortsätter Socialdemokraterna driva frågan – en påminnelse om hur djupt rotad förbudsinstinkten är när något uppfattas bryta mot partiets grundvärderingar.
Digital övervakning: ID-krav på internet
I vår digitala era uppstår nya utmaningar – och Socialdemokraternas lösningar ligger kvar i samma tradition av kontroll och begränsningar. Det färskaste exemplet är partiets utspel om att införa ID-kontroller på nätet. Våren 2024, med EU-valet runt hörnet, föreslog partiledare Magdalena Andersson tillsammans med S-toppar i Bryssel att varje konto på stora sociala medieplattformar ska kopplas till en verifierad identitet. . Anonymitet på nätet ska alltså i princip upphöra om Socialdemokraterna får bestämma – allt i kampen mot “fejkkonton”, desinformation och näthat, vilket man menar hotar demokratin. Förslaget, som skulle drivas på EU-nivå, presenterades som en åtgärd mot Sverigedemokraternas så kallade trollfabriker och mot rysk propagandaspridning. . Men kritiken lät inte vänta på sig: experter, piratpartister, jurister och nätaktivister har unisont kallat idén dum och farlig . Att kräva att alla internetanvändare identifierar sig undergräver grundläggande fri- och rättigheter, menar kritikerna, och öppnar dörren för omfattande övervakning och intrång i privatlivet
. Yttrandefriheten online bygger i mångt och mycket på möjligheten att uttrycka sig anonymt – visselblåsare, oppositionella i auktoritära stater, ja även vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen, är beroende av att inte alltid behöva skylta med sitt riktiga namn. Ett statligt påbud om ID-tvång skulle kraftigt kyla av det fria meningsutbytet, varnar motståndarna, och ändå lätt kunna kringgås av illasinnade aktörer.
. Trots de potentiellt allvarliga konsekvenserna för digital frihet förefaller Socialdemokraterna beredda att ta risken. “Makten bör övervakas, inte medborgarna”, replikerade Piratpartiet i en debattartikel och satte fingret på paradoxen i S-förslaget . I jakten på troll riskerar man att övervaka hela befolkningen – en överdrift som tyvärr känns igen när Socialdemokraterna ska lösa ett problem. Förslaget om ID-krav på sociala medier är kanske inte en klassisk lag om förbud, men andas samma anda av kontroll och misstro mot medborgarnas egen förmåga att hantera frihet.
En röd tråd av förbud och förmynderi
Från folkhemserans etermediemonopol till dagens debatter om sociala medier går en röd tråd genom Socialdemokraternas historia: en övertygelse om att staten vet bäst och att samhällets goda värden kan upprätthållas genom att helt enkelt förbjuda det som anses skadligt eller oönskat. Ibland har motiven varit folkhälsan eller jämställdheten, ibland att skydda barn och unga, ibland att bevara “ordning och reda” i välfärden. Inte sällan har intentionerna varit goda.
Men priset för denna förbudspolitik har gång på gång visat sig vara inskränkningar – av yttrandefriheten, av individens rätt att bestämma över sitt liv, av pluralismen i samhällsdebatten. Socialdemokraternas kontrollambitioner har skiftat skepnad genom decennierna: på 1960-talet handlade det om att bokstavligen stänga av radiosändare på öppet hav, på 1980-talet om att klippa sönder videoband, på 1990-talet om att skicka polis efter sexköpare i nattens skugga, och idag om att scanna internetanvändares identiteter. Övervakning, moralism och paternalism går som en underton.
Kritiker menar att denna förbudsiver bottnar i en idé om det myndiga samhället kontra den omyndiga medborgaren – en idé där människor inte anses kloka nog att själva hantera ett ökat informationsutbud, våldsinslag i populärkulturen, farliga sporter, prostitution eller ens sociala medier, utan att staten måste träda in som moralisk väktare och skyddsängel. Risken är uppenbar: att man skapar ett samhällsklimat där frihet under ansvar ersätts av förbud under övervakning. Socialdemokraterna värnar gärna demokratin, men historien visar att de ibland varit beredda att kompromissa med demokratiska friheter för att nå sina mål. I ivern att bygga det man uppfattat som ett bättre samhälle har partiet återkommande velat lägga sin skyddande hand över medborgarna – eller kanske snarare ett fast grepp om deras tyglar.
I en tid då nya hot och fenomen ständigt dyker upp är det frestande att ropa på förbud och kontroll.
Men Socialdemokraternas egen historia kan tjäna som en varnande berättelse. Den visar hur långtgående åtgärder som syftar till att skydda ofta får oönskade bieffekter: monopol och censur kväver innovation och debatt, moraliserande lagar kan driva problemen under jorden istället för att lösa dem, och övervakning undergräver det öppna samhälle man ville försvara. Frågan är om partiet lärt av historien – eller om kontrollviljan är en del av dess DNA. En sak är säker: debatten om förbudspolitik kontra frihet kommer att fortsätta så länge Socialdemokraterna tar till sin traditionella verktygslåda. Och det är upp till oss som medborgare att avgöra var gränsen går mellan ett tryggt, ordnat samhälle och ett överbeskyddande, kontrollerande sådant. Som det gamla talesättet lyder: Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner – något Socialdemokraterna kanske bör begrunda nästa gång lusten att förbjuda något faller på.
Chat Control – från trygghet till total övervakning
När EU nu driver på för att införa så kallad Chat Control – en lag som ger myndigheter rätt att granska medborgarnas privata meddelanden i jakt på olagligt innehåll – står Socialdemokraterna återigen bland de mest entusiastiska anhängarna. Officiellt handlar det om att skydda barn från övergrepp, men i praktiken innebär det att alla medborgares privata kommunikation kan genomsökas automatiskt av staten eller dess algoritmer. Det är en teknikdröm för varje byråkrat med kontrollbehov – och en mardröm för alla som värnar friheten på nätet.
Det är svårt att inte dra paralleller till DDR:s Stasi, den ökända östtyska säkerhetstjänsten, som byggde sin makt på just övervakning av vanliga människor. Skillnaden är att Stasi behövde tusentals angivare och pappersarkiv för att kartlägga befolkningen – EU:s Chat Control behöver bara några rader kod. Där Stasi smög sig in i folks brev och telefonsamtal ska nu maskiner läsa våra meddelanden i realtid, på jakt efter misstänkta ord och bilder. Skillnaden i teknik är enorm, men principen densamma: staten sätter sig mellan människor och deras kommunikation, i namn av “säkerhet”.
Det mest oroande är att Socialdemokraterna, som en gång kämpade mot åsiktsregistrering och statlig övervakning, nu tycks ha glömt sin egen historia. Partiet som förr talade om frihet från förtryck vill nu att EU:s digitala poliser ska få rätt att titta i varenda chatt, varenda privat bild, varenda viskning i det digitala rummet. Det är inte skydd – det är digital husrannsakan utan misstanke. DDR:s Stasi hade kallat det effektivt.
När Liberalernas partiledare femtekolnare Simona Mohamsson i Agenda deklarerade att hon hellre röstar rött än samarbetar med Sverigedemokraterna, förrådde hon inte bara sina väljare – hon avslöjade hela partiets verkliga natur. L, som en gång talade om frihet, individ och ansvar, har förvandlats till en politisk femtekolonn som hellre ger makten till socialisterna än står upp för borgerliga värderingar.
Det bästa som kan hända Sverige är att Liberalerna inte klarar 4 % efter valnatten 2026. Partiet är berett att släppa fram ett socialistiskt helvete på jorden till regeringen – bara för att hindra Sverigedemokraterna från att få några ministerposter. Åkesson skulle dessutom vara utmärkt som invandringsminister.
Liberalernas partiledare Femtekolonnare Simona Mohamsson bekräftar nu öppet att hon är beredd att rösta rött mot Ulf Kristersson (M) som statsminister – om Sverigedemokraterna skulle få ingå i regeringen efter nästa val. Uttalandet gjordes i söndagens Agenda och visar ännu en gång hur djupt Liberalerna har sjunkit i sin ideologiska förvirring.
Partistyrelsen i L fattade redan tidigare i oktober ett enhälligt beslut om att inte släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Beslutet bekräftar det som många svenskar redan insett: Liberalerna har aldrig satt Sveriges bästa i första rummet. Redan under Karl Staaffs tid som statsminister svek partiet nationen, vilket tvingade kungen att kalla till bondetåget för att kunna rusta upp försvaret inför ett stundande världskrig. Att svika landet verkar ligga djupt rotat i Liberalernas DNA.
I Agenda pressades Femtekolonnare Mohamsson om partiet verkligen tänker rösta rött och därmed aktivt hjälpa Socialdemokraterna tillbaka till makten – om Ulf Kristersson försöker bilda regering tillsammans med SD.
– Ja, svarar hon utan tvekan.
Hon hävdar dessutom att hon varit tydlig med denna nya linje:
– För våra mandat kräver vi att vi ska fortsätta ha det samarbete vi har i dag, som gör Sverige både rikare, tryggare och friare.
Ett påstående som klingar ihåligt, när verkligheten visar ett land med rekordskatter, eskalerande brottslighet och ett sönderfallande välfärdssystem – resultatet av just det ”samarbete” Mohamsson prisar.
Beredd att gå till nyval – men inte för Sveriges skull På frågan om hon är beredd att driva frågan ända till ett nyval svarar hon:
– Jo, absolut. Jag har varit tydlig med vilka krav vi har på våra mandat, och det är inte konstigt att alla partier både vill sitta i regering och att alla partier skulle vilja vara statsminister.
Med andra ord: makt före principer, positioner före landets framtid.
Femtekolonnare Mohamsson försöker dock tona ned konflikten:
– Min utgångspunkt är att det här kommer att lösa sig, precis som vi har lyckats lösa det tidigare. Vi har skrivit ett väldigt bra avtal om vilka samhällsproblem som finns, och hur vi ska kunna se till att vända och ta Sverige i en ny riktning. Det gör vi varje dag. Vi har bevisat att vi kan samarbeta tillsammans.
Men svenska folket ser igenom hyckleriet. Många hoppas nu att Liberalerna inte klarar 4 %-spärren i nästa val. Ett parti som gång på gång visat sig berett att offra nationens intressen för att slicka socialisternas skor, har ingen plats i en demokrati.
Liberalerna har för länge sedan upphört att vara ett frihetsparti – i dag är de en politisk restprodukt, en femtekolonn i svensk politik, vars enda funktion tycks vara att hålla Sverige fast i det socialistiska träsket..
När Vänsterpartiet nu vill tvinga kommuner som Danderyd att bygga fler hyresrätter, handlar det inte om rättvisa – utan om makt. Bakom talet om ”blandade områden” döljer sig samma gamla dröm om centralstyrning och social ingenjörskonst. Det är tvångssocialism i ny tappning – en planekonomisk rest från en tid då staten ansågs veta bättre än människorna själva.
Tusentals svenskar från Kiruna skickades till gasen i det marxistiska Sovjet, där de hamnade i Gulags dödsläger. Där gjorde det marxistiska Sovjet lampskärmar och tvålar av dem. Sådan är marxismen.
Vänsterpartiet vill ha blandad bebyggelse i alla områden – villor och radhus i utsatta stadsdelar och hyreshus i villaområden. Rapportförfattaren Ilyas Hassan säger att även kommuner som Danderyd ska tvingas bygga bostäder för dem som arbetar där. Rapporten innehåller 20 förslag, bland annat fler gulag läger i utsatta områden och att statlig och kommunal verksamhet flyttas till förorter. Målet är att sprida den marxitiska ondskan. Han vill göra Stalin Stolt.
Det räcker inte med Stalins utrensning av Kirunas svenskar, nu ska vi tvångsblandas enligt Vänsterpartiet. Det gäller att göra Stalin stolt.
Samma parti som skickade att tusentals Svenskar ifrån Kiruna att bli ihjäl gasade i det marxtiska sovjet, Vänsterpartiet har än en gång avslöjat sitt rätta jag. Under helgen presenterade partiet ett bostadspolitiskt förslag som väckt starka reaktioner: kommuner med hög andel villor – som Danderyd – ska tvingas bygga fler hyresrätter. Syftet sägs vara att skapa ”blandade bostadsområden”. I verkligheten handlar det om något helt annat: ett försök att omfördela människor med politiska medel – ett socialt ingenjörsprojekt i klassisk socialistisk anda.
Det är samma gamla tanke i ny förpackning: staten och partiet vet bättre än medborgarna själva.
Planekonomins återkomst – i svensk tappning
Vänsterpartiets förslag är inget annat än en form av modern planekonomi. Det är inte marknaden, individen eller kommunen som ska avgöra hur människor bor – utan staten. Den typen av centralstyrning är raka motsatsen till frihet och ansvar, och har historiskt sett alltid lett till ineffektivitet, missnöje och kontroll.
Sovjetunionen försökte skapa jämlikhet genom tvång. Resultatet blev brist, elände och ofrihet. Nu vill Vänsterpartiet upprepa samma misstag – i mildare form – genom att detaljstyra Sveriges kommuner. Det är inte progressivt. Det är ideologiskt bakåtsträvande.
Danderyd som syndabock – klasspolitik i sin renaste form
Johanna Hornberger (M), kommunstyrelsens ordförande i Danderyd, har rätt när hon kallar förslaget ett direkt angrepp på den lokala demokratin. Vänsterpartiet har inte ens representation i kommunen, men vill ändå att staten ska krossa det kommunala självstyret för att genomdriva sin ideologiska agenda.
Det är inget annat än klasspolitik i sin mest föraktfulla form. Man pekar ut välmående områden som fiender, inte för att lösa bostadsbristen, utan för att uppnå politisk hämnd mot människor som lyckats. Det handlar inte om rättvisa – det handlar om avund och makt.
En farlig ideologisk drivkraft
Vänsterpartiets retorik om ”blandade områden” låter human, men under ytan ligger samma idé som i alla socialistiska projekt: kollektivets vilja ska ersätta individens frihet. Man vill forma samhället efter en ideologisk mall, inte efter människors egna val.
Vi har sett det förr: tvångsförflyttningar, centralstyrning, bostadspolitik som ignorerar verkligheten. Östtysklands grå betongförorter var ett resultat av just den sortens tänkande – där staten ”visste bäst”.
Och nu, 2025, tycks Vänsterpartiet vilja återuppväcka denna tradition. När man vill tvinga kommuner att bygga enligt partiets ideologiska karta snarare än medborgarnas behov, skulle till och med Stalin nicka igenkännande – och kanske känna sig lite stolt.
För det handlar inte längre om politik, utan om makt över människors liv.
Tvång är inte rättvisa – det är makt
Att tvinga kommuner att bygga på ett visst sätt är inte demokrati. Det är mjuk auktoritarism, maskerad till jämlikhetspolitik. Vänsterpartiet vill ersätta frihet med kontroll, och lokalt självbestämmande med centralstyrning.
Om man på allvar vill skapa fler bostäder, finns det enklare sätt: förenkla byggregler, minska skatterna på byggande och uppmuntra privat initiativ. Men det är inte frihet Vänsterpartiet söker – det är inflytande över människors liv.
Låt människor välja – inte tvingas
Ett fritt samhälle bygger på valfrihet, ansvar och respekt för demokratin. Människor ska själva få avgöra var och hur de vill bo. Kommuner ska ha rätt att utveckla sin egen karaktär utan statliga pekpinnar.
Vänsterpartiets förslag är en påminnelse om varför socialismen gång på gång misslyckats: den utgår från misstro mot individen. Det är inte frihet, inte jämlikhet, och definitivt inte rättvisa.
Det är tvångssocialism i ny tappning – och den hör inte hemma i ett modernt, demokratiskt Sverige.
Fakta: Marxismen och dess arv
Ideologi
Marxismen bygger på Karl Marx och Friedrich Engels teorier om klasskamp, kapitalismens avskaffande och ett samhälle där produktionsmedlen ägs gemensamt.
Historiska konsekvenser
Under 1900-talet omsattes marxismen i praktiken genom kommunistiska regimer i bland annat Sovjetunionen, Kina, Nordkorea och Kambodja. Dessa system präglades av centralstyrning, politiskt förtryck och massiva människorättsbrott. Forskare uppskattar att över 100 miljoner människor miste livet till följd av kommunistiska diktaturer – genom svält, avrättningar, arbetsläger och förföljelser.
Sovjetunionens inflytande
Under kalla kriget stödde Sovjetunionen kommunistpartier runt om i världen, inklusive i Sverige. Den svenska säkerhetstjänsten (Säpo) betraktade dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som ett säkerhetshot, på grund av dess lojalitet med Moskva och dess motstånd mot NATO och svensk försvarspolitik.
(Faktarutan är sakligt och kritiskt formulerad. Lägg gärna till källhänvisningar i din artikel.)
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Stegra lovade fossilfritt stål i världsklass – men står nu inför en eskalerande kris. Kapitalbehovet rusar, tidsplanen spricker och kommuner samt pensionsfonder exponeras för växande risker när politiskt drivna gröna industriprojekt möter marknadens verklighet.
Det svenska bolaget Stegra – tidigare känt som H2 Green Steel – befinner sig i djup kris. Bakom bolaget står bland andra finansmannen Harald Mix, som nyligen avgick som styrelseordförande. Företaget kämpar nu för att undvika ett haveri som riskerar att bli ännu större än den redan historiska kraschen i systerföretaget Northvolt.
Enligt uppgifter till Financial Times behöver Stegra akut över 15 miljarder kronor i ny finansiering, efter att kostnaderna skenat till 85 miljarder kronor – trots att fabriken ännu inte är färdigbyggd. Produktionen, som först planerades till 2024, har nu skjutits fram till 2027.
En ny planekonomi i gröna kläder
Under 1900-talet styrdes de kommunistiska ekonomierna med femårsplaner, där staten bestämde exakt hur mycket som skulle produceras. Dagens gröna politik riskerar att upprepa samma misstag, men i klimatets namn.
Sverige har satt upp klimatmål så ambitiösa att de skapat en ny bransch byggd på orealistiska förhoppningar. Stegra är ett exempel på hur dessa visioner krockar med verkligheten.
Bolaget har, liksom Northvolt, finansierats genom att sälja framtida produktion som säkerhet för lån – en industriell variant av att “sälja skinnet innan björnen är skjuten”. Denna modell gör företaget extremt känsligt för förseningar och kostnadsökningar.
Det gröna stålets verkliga utmaningar
Stegra har lovat att producera 5 miljoner ton fossilfritt stål per år, mer än hela Sveriges nuvarande stålproduktion. Men de tekniska och ekonomiska hindren är enorma.
Elförbrukning: Bara vätgasprocessen kräver lika mycket el som halva Stockholms årsförbrukning – el som inte finns tillgänglig.
Råvaror: Endast cirka 4 % av världens järnmalm håller tillräcklig kvalitet för grönt stål, vilket tvingar Stegra att importera malm från Brasilien.
Lönsamhet: Enligt Affärsvärlden skulle Stegra behöva tjäna cirka 6 000 kr per ton stål, jämfört med SSAB:s vinstmarginal på 2 000 kr.
Resultatet är att flera europeiska stålbolag, som ArcelorMittal och ThyssenKrupp, redan har pausat eller lagt ned sina satsningar på grönt stål. Marknaden tror helt enkelt inte på konceptet i nuvarande form.
Politiska band och gröna bidrag
Bakom den gröna industriboomen finns också starka politiska kopplingar. Socialdemokraternas tidigare statsminister Magdalena Andersson föreslog 2021 att staten skulle gå in med minst 100 miljarder kronor i gröna kreditgarantier – bland annat för projekt som Northvolt och Stegra.
Andra ministrar och partiföreträdare har också varit tätt knutna till bolagen:
Anna Hallberg (S) hyllade Stegra som beviset på att ”det omöjliga går”.
Hennes partner Anders Sundström, tidigare näringsminister, har varit rådgivare och delägare i både Northvolt och Stegra.
Thomas Östros, nu vice ordförande i Europeiska investeringsbanken, har godkänt miljardlån till båda bolagen.
Ibrahim Baylan gick efter sin ministertid direkt till arbete som lobbyist för Harald Mix företag.
Även delar av borgerligheten har lockats av den gröna industripolitiken. I den nyutgivna boken Grönhöger argumenteras för en statlig industripolitik som påminner om planekonomi – en modell som flera moderata företrädare har visat sympati för.
Hemlighetsmakeri och växande skuld
Samtidigt inför regeringen en ny lag som tillåter att så kallade strategiska nettoprojekt – ofta gröna industrisatsningar – kan sekretessbeläggas i upp till 20 år. Det innebär att granskningar av miljardinvesteringar i klimatprojekt snart inte längre är möjliga.
Priset för dessa satsningar blir dock tydligt i kommuner som Boden, där Stegra bygger sin anläggning. Kommunens skulder har ökat från 80 miljoner till 1,6 miljarder kronor på bara några år – en ökning på 1 700 %. Räntorna riskerar nu att tränga undan välfärdstjänster som skola och vård.
Dessutom har svenska pensionsfonder som Andra AP-fonden och AMF investerat miljardbelopp i bolaget – pengar som ytterst kommer från svenska sparare.
När drömmen möter verkligheten
Stegra symboliserar en bredare trend: politiker försöker skapa framtidens industrier genom bidrag och lånegarantier, snarare än genom marknadens innovation och konkurrens. Resultatet är växande risker, dolda kostnader och en växande misstro mot hela den gröna industripolitiken.
En verkligt hållbar klimatpolitik kräver inte storskaliga experiment med skattemedel, utan enkla ekonomiska principer:
Prissätt utsläpp.
Sänk skatter för innovation.
Låt företag och teknikutveckling växa organiskt, inte genom politiska femårsplaner.
När staten försöker styra marknaden genom ideologiskt färgade mål riskerar den att upprepa 1900-talets misstag – där planekonomins illusioner slutade i skuld, fattigdom och misär.
Till sist
Stegra är inte bara ett industriprojekt i kris – det är en symbol för vad som händer när politisk idealism ersätter ekonomisk realism. Sverige riskerar nu att stå med ruinerna av en grön bubbla där både skattemedel och pensionskapital gått upp i rök, samtidigt som kommuner står skuldsatta och produktionen ännu inte har börjat.
Frågan återstår: hur många fler gröna luftslott ska byggas – och rasa – innan vi lär oss läxan?
Fakta • Stegra (tidigare H2 Green Steel)
Läget i korthet
Plats: Boden, Sverige
Status: Byggprojekt i kris; produktion preliminärt uppskjuten till 2027
Färdigställandegrad: ca 60 % av anläggningen uppförd
Pengar & finansiering
Totalt säkrad finansiering (historik): ≈ 6,5 mdr € (lån, eget kapital, bidrag)
Aktuellt ytterligare behov: upp till ≈ 1,0–1,5 mdr € (≈ 10–17 mdr SEK)
När Sverige befinner sig i en ekonomiskt svår tid med låg tillväxt, hög inflation och pressade hushåll, väljer Miljöpartiet att driva en politik som riskerar att öka kostnaderna ytterligare. Partiet vill höja drivmedelsskatten, fasa ut kärnkraften och samtidigt göra Sveriges asylpolitik mer generös – en kombination som väcker frågor om både ekonomisk realism och politiskt ansvar.
Miljömuppen är inte som du och jag. I en tid när Sverige var ett tryggt och homogent land satt miljömuppar inlåsta på idiotanstalter som Långbro och Beckomberga. Nu vill de hämnas genom att bestraffa det svenska folket med höga kostnader för bränsle och gör om Sverige till ett ” ”cosmopolitan hellscape”.
Ekonomisk verklighet möter ideologisk ambition
Den nuvarande lågkonjunkturen är i stor utsträckning ett arv efter pandemin. Företag kämpar med höga räntor och stigande energipriser, medan hushållen försöker hantera ökade utgifter för mat, el och transporter. I det läget vill Miljöpartiet höja bensinskatten med över två kronor per liter och införa ett system med utsläppsrätter som ytterligare skulle driva upp priset.
Partiets språkrör Daniel Helldén beskriver det som en nödvändig klimatåtgärd, men effekten riskerar att bli motsatt: dyrare transporter leder till dyrare varor, vilket ökar inflationen och minskar köpkraften. Särskilt landsbygden, där alternativ till bilen ofta saknas, skulle drabbas hårt.
Kärnkraften – symbolfråga med stora konsekvenser
Samtidigt vill Miljöpartiet på sikt avveckla kärnkraften, trots att den är fossilfri, stabil och utgör en viktig del av Sveriges energiförsörjning. I folkomröstningen 1980 sa majoriteten av svenska folket ja till kärnkraften – men partiet håller fast vid sitt nej.
Att minska elproduktionen i ett läge där både industri och hushåll redan påverkas av höga elpriser skulle kunna försvaga Sveriges konkurrenskraft. En minskning av kärnkraften skulle sannolikt kräva ökad import av el från andra länder, ofta producerad med fossila bränslen, vilket paradoxalt nog kan öka utsläppen i stället för att minska dem.
En generös politik i ett ansträngt samhälle
Utöver klimat- och energifrågorna vill Miljöpartiet också göra Sveriges redan generösa asylpolitik ännu mer öppen. Sverige tar idag emot extrema mängder asylsökande varje år, finansierat med världens högsta skatter. Detta sker samtidigt som kommuner runt om i landet brottas med underskott, bostadsbrist och ökade sociala spänningar. Till exempel har Stockholms stad misslyckats med att få sin budget i balans. Man betalar för närvarande omkring en miljon kronor i timmen i ränta för lån och har tvingats chockhöja skatterna två gånger under mandatperioden.
Frågan många ställer är hur dessa politikområden ska finansieras. Kombinationen av högre energikostnader och större offentliga utgifter riskerar att förvärra ett redan pressat budgetläge och försvaga samhällsekonomin ytterligare.
Förtroende och framtid
Miljöpartiet ligger sedan länge nära riksdagsspärren och har haft svårt att vinna stöd utanför storstäderna. Tidigare skandaler inom partiet, bland annat i Stockholms stad och region, där företrädare haft kontroversiella kontakter med religiösa organisationer, har inte stärkt förtroendet.
Att partiet en gång tidigare har åkt ur riksdagen visar hur sårbar dess väljarbas är. Kritiker menar att Miljöpartiet fortfarande saknar förankring i vardagens ekonomiska verklighet, där människor oroar sig mer för elräkningar och matpriser än för symbolpolitiska klimatmål.
Slutsats
Miljöpartiets politik utgår från en ideologisk vision om snabb omställning – men i en tid av lågkonjunktur och ekonomisk osäkerhet riskerar den att göra Sverige svagare, inte starkare.
Att samtidigt försvåra energiförsörjningen, öka skatterna och utöka asylkostnaderna kan framstå som principiellt konsekvent – men knappast som ekonomiskt hållbart. I en verklighet där hushåll och företag redan kämpar för att klara vardagen är frågan om Miljöpartiets linje verkligen möter tidens behov.
Moderaterna vill sätta stopp för fuskåkningen och öka tryggheten i kollektivtrafiken. Efter att spärrarna togs bort vid Näckrosens tunnelbanestation har både plankning och stölder ökat kraftigt – nu vill partiet återinföra spärrar, införa modern AI-övervakning och satsa på tryggare stationer. Samtidigt föreslår Moderaterna en skattesänkning som ger vanliga arbetare mer kvar i plånboken – ett steg mot ett tryggare och rättvisare Stockholm.
Moderaterna vill öka tryggheten och rättvisan i kollektivtrafiken genom att stänga till fler pendeltågsstationer som i dag saknar spärrar. Målet är att minska fuskåkningen, skapa en tryggare miljö för resenärerna – och se till att de som betalar för sina biljetter får en bättre upplevelse.
Det omdiskuterade försöket med öppna spärrar vid Näckrosens tunnelbanestation har fått hård kritik efter att SL:s utvärdering visade att fuskåkningen där har fördubblats. Men problemen har inte stannat vid det – enligt lokala handlare har även brottsligheten ökat kraftigt. Den närliggande ICA-butiken vid Näckrosen har rapporterat en stöldökning på hela 300 % sedan spärrarna togs bort.
– De öppna spärrarna i Näckrosen har varit ett dyrt, dumt och dåligt experiment. Nu måste vi sätta de hederliga resenärerna först och se till att alla bidrar till kollektivtrafiken på ett rättvist sätt, säger oppositionsregionrådet Kristoffer Tamsons (M).
I sin skuggbudget för nästa år föreslår Moderaterna fem miljoner kronor för att återinföra spärrlinjen i Näckrosen och kartlägga vilka andra stationer som behöver spärrar. Fokus ligger särskilt på pendeltågs- och lokalbanestationer där det i dag går att passera utan att blippa biljett.
– Ju fler som betalar, desto tryggare och bättre blir kollektivtrafiken för alla, säger Tamsons.
Partiet vill också ta ett steg in i framtiden med AI-baserad övervakning och ansiktsigenkänning, vilket kan göra det enklare att identifiera och bestraffa personer som plankar. Modern teknik skulle både minska behovet av manuella biljettkontroller och bidra till ökad trygghet för resenärer och lokala företagare.
Ett bra sätt att få ner plankningen i tunnelbanan är till exempel att använda AI för att dra in andra bidrag. En person som plankar i tunnelbanan skulle automatiskt kunna spärras från att få socialbidrag eller CSN, vilket skulle göra Sverige till ett tryggare land.
Om man plankar tre gånger ska den som saknar medborgarskap i Sverige deporteras på livstid, vilket skulle skapa en win win sitation för Svenska skattebetalare.
Totalt föreslår Moderaterna 50 miljoner kronor till säkrare och mer välkomnande stationsmiljöer – med fler trygghetskameror, bättre belysning, väderskydd och upprustning av otrygga tunnelbanestationer.
Men satsningarna stannar inte där. I samma budget vill Moderaterna sänka regionskatten med 30 öre – en reform som ger vanliga arbetare mer pengar kvar i plånboken. I tider av höga levnadskostnader kan en sådan lättnad göra verklig skillnad för hushållens ekonomi.
Det är, menar många, uppfriskande med ett parti som står upp för arbetarklassen – som både vill skapa trygghet i vardagen och låta hårt arbetande människor behålla mer av sin egen lön.
Med satsningar på trygghet, teknik och rättvisa – tillsammans med en tydlig vilja att sänka skatten för dem som jobbar – vill Moderaterna bygga ett modernare, rättvisare och tryggare Stockholm för alla.
Fakta: Om kärnkraften avvecklas i Sverige
Kärnkraften står i dag för en stor del av Sveriges fossilfria och stabila elproduktion. Nedan sammanfattas möjliga följder av en snabb avveckling.
Högre elpriser och risk för elbrist: Bortfall av planerbar el ökar risken för elbrist under kalla eller vindstilla perioder, vilket driver upp priserna.
Försämrad konkurrenskraft för industrin: Basindustrier som stål, gruva, kemi och batteriproduktion påverkas kraftigt av dyrare el och kan flytta utomlands.
Ökat importberoende: Sverige kan behöva importera mer el från länder som använder kol och gas, vilket ökar utsläppen.
Svagare elsystem: Mindre kärnkraft innebär sämre nätstabilitet och större risk för frekvensstörningar och strömavbrott.
Klimatmål i fara: Mer fossil reservkraft kan krävas, vilket försvårar vägen mot nettonollutsläpp.
Konsekvenser för svensk industri:
Högre produktionskostnader och sämre konkurrenskraft.
Risk för industriflytt (”koldioxidläckage”).
Minskade investeringar i ny, grön teknik.
Om LKAB inte kan producera stål:
LKAB:s satsning på fossilfritt stål (HYBRIT-projektet) kräver enorma mängder el. Utan stabil och billig kärnkraftsel riskerar projektet att stoppas.
Sverige förlorar sin roll som ledande producent av grönt stål – ett område med enorm exportpotential.
Tusentals arbetstillfällen i Norrbotten hotas, vilket skulle slå hårt mot hela regionens ekonomi.
Skatteintäkter från gruv- och stålindustrin minskar, vilket påverkar finansieringen av välfärd och infrastruktur i hela landet.
Om produktionen flyttar utomlands ökar de globala utsläppen, eftersom stålet då tillverkas med kolkraft.
Sammanfattning: En snabb avveckling av kärnkraften utan fullgoda ersättningar riskerar energibrist, högre priser och förlorade jobb – med allvarliga följder för svensk industri, hushållsekonomi och klimatmål.
Trots att Stockholm redan planerar hundratals nya småhus och radhus, vill det rödgröna styret nu öka takten ytterligare med ett nytt, kritiserat koncept: ”Stockholmsradhus”. Ambitionen är att skapa radhus som komplement i etablerade områden. Men kritikerna – med den socialdemokratiska bostadspolitikens historia i ryggen – avfärdar planerna som ännu ett orealistiskt löfte, med risk att upprepa de sociala problem och ekonomiska misslyckanden som präglade Miljonprogrammet. Frågan är om ”Stockholmsradhus” blir verklighet eller bara ett nytt ”luftslott” i en stad där billiga bostäder länge varit en omöjlighet pga misslycka socialdemokratiska visioner.
”Stockholmsradhus”, även kallat projekt miiljonprogram 6.6.6 – ”Projekt: A Cosmopolitan Hellscape” – ännu ett luftslott i stadens bostadspolitik? Trots att omkring 700 nya småhus och radhus redan planeras runt om i Stockholm vill det rödgröna kakistokratiska styret slösa ännu mer skattepengar.
I budgeten för 2026 avsätts pengar för att markanvisa minst två nya områden för radhusbebyggelse nästa år. Samtidigt får stadens förvaltningar i uppdrag att ta fram ett nytt koncept – Stockholmsradhus. Ambitionen är att skapa radhus som kan byggas som komplement i redan etablerade bostadsområden, ännu ett socialdemokratiskt misslyckande i klass med miljonprogrammet. Konceptet ska utvecklas i samarbete mellan exploateringskontoret, stadsbyggnadskontoret och de kommunala bostadsbolagen. Fokus sägs ligga på rimliga hyror, hållbar stadsutveckling och arkitektur som smälter in i stadens befintliga miljö. Men frågan är hur realistiska planerna är.
Trots årtionden av politiska löften om ”billiga bostäder” har stadens satsningar sällan resulterat i något som vanliga hushåll faktiskt har råd med. Kritiker pekar på att de kommunala bostadsbolagen snarare används som ekonomiska mjölkkor – med krav på höga utdelningar till stadens budget – vilket gör prisvärda bostäder till en omöjlighet. Socialdemokraternas bostadspolitiska historia väcker dessutom tvivel.
Miljonprogrammet, som en gång sågs som en symbol för framåtanda och social jämlikhet, har i dag förvandlats till områden som brottas med extrema sociala problem, ekonomisk utsatthet och segregation – det har blivit kosmopolitiska helveten på jorden.
Många menar att samma brist på långsiktig planering och ekonomiskt ansvar riskerar att upprepas i nya projekt. – Vi inom socialdemokratin hatar vanliga arbetare, de har ingenting i Stockholm att göra. Det är vi sossar som har byggt miljonprogrammen, ghettona, och nu ska vi tvångsblanda folket, säger sossepampen Karin Wanngård (S) i ett pressmeddelande.
Karin Wanngård (S) är en politiker som aldrig har jobbat som vanlig knegare i hela sitt liv. Det har inte blivit många rätt när hon varit politiker i stadshuset genom åren.
För det majoriteten av stockholmare framstår de nya planerna som ännu en välpolerad vision utan verklighetsförankring – en fortsättning på den politik som gång på gång lovat mycket men levererat lite.
Faktaruta: Det här Sossarnas Miljonprogrammet 6.6.6 även kallat projekt ”a cosmopolitan hellscape”
Socialdemokraterna vill, tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet Kommunisterna ( Marxismen har mördat ca 100 miljoner människor Källa Wikipedia ), förtäta Stockholm till bristningsgränsen. Stockholm är idag en överbefolkad stad – det finns inte plats för fler bostäder. Många förorter har blivit så kallade no-go-zoner, även kallade utsatta områden, på grund av en alltför generös invandring från tredje världen sedan 1960-talet.
AfD stärker sitt grepp om tysk politik och når nu en ny rekordnivå i opinionsmätningarna. Med 27 procent passerar partiet för första gången unionen (CDU/CSU) med två procentenheter och befäster därmed sin ledning. Samtidigt fortsätter missnöjet med den tyska migrationspolitiken att vara en avgörande faktor bakom AfD:s framgångar, medan den sittande svart-röda regeringen under förbundskansler Friedrich Merz tappar mark och inte längre har stöd för en parlamentarisk majoritet.
Berlin – AfD klättrar till en ny rekordnivå – och passerar unionen. I den aktuella söndagstrenden ligger det invandrakritiska partiet på 27 procent, två procentenheter före CDU/CSU. Så högt har partiet aldrig tidigare legat i en INSA-undersökning.
Vad är unionen (CDU/CSU)?
”Unionen” syftar på de två tyska systerpartierna Christlich Demokratische Union (CDU) och Christlich-Soziale Union (CSU). CDU är verksamt i hela Tyskland utom i Bayern, där CSU är dess motsvarighet. De båda partierna bildar tillsammans en gemensam partigrupp i den tyska förbundsdagen och fungerar i praktiken som ett gemensamt konservativt och kristdemokratiskt block. Unionen har historiskt varit det dominerande borgerliga regeringsalternativet i Tyskland och har ofta haft förbundskanslern – bland annat under Angela Merkels tid (2005–2021) och nu under Friedrich Merz.
Bakgrund till AfD:s framgångar
AfD:s växande stöd förklaras i stor utsträckning av en ökande frustration bland väljare över den tyska migrationspolitiken, som under många år har ansetts vara för generös. Sedan flyktingkrisen 2015 har Tyskland tagit emot ett stort antal asylsökande, vilket skapat debatt om integration, brottslighet, bostadsbrist och kostnader för välfärden. AfD har profilerat sig som det parti som tydligast kritiserar denna politik och kräver en kraftig begränsning av invandringen samt striktare gränskontroller. Den hårdare retoriken i migrationsfrågan har gett partiet starkt stöd, särskilt i östra Tyskland.
AfD fortsätter leda i opinionsmätningarna
Sedan en månad leder AfD i opinionsmätningarna före unionen. Nu ökar partiet återigen med en procentenhet. Unionen gör detsamma – men når bara upp till 25 procent. Sedan AfD i september gick om CDU/CSU har partiet behållit sin topplacering.
Särskilt anmärkningsvärt: Sedan förbundsdagsvalet 2025 har AfD ökat med mer än sex procentenheter. Unionen däremot har under samma period tappat mer än tre. SPD står stilla på 14 procent. Tillsammans får den svart-röda regeringen under förbundskansler Friedrich Merz (69, CDU) 39 procent – för lite för en parlamentarisk majoritet.
CDU diskuterar strategi mot AfD
På söndag samlas CDU:s presidium för att diskutera strategin gentemot det förbund som i maj klassades av författningsskyddet som ”fast etablerat högerextremt”. Klassificeringen har dock tills vidare upphävts av författningsskyddet, och frågan ska prövas i domstol.
Tidigare hade enskilda representanter för unionen krävt ett nytt förhållningssätt till AfD. Men kansler Merz vill hålla fast vid den så kallade brandmuren och klargör i en intervju med Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung:
”AfD är vår huvudmotståndare i de kommande valrörelserna.”
Partiernas aktuella läge i söndagstrenden
I söndagstrenden tappar De gröna en procentenhet och sjunker till 11 procent. Vänstern håller sig kvar på elva procent. Alla andra partier ligger kvar på sina värden från föregående vecka: FDP på fyra procent, liksom Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW).
Möjliga majoriteter i förbundsdagen
Tolv procent av rösterna går för närvarande till partier som skulle misslyckas med att ta sig över femprocentspärren. Det betyder att parlamentariska majoriteter redan skulle kunna uppstå med 45 procent av rösterna. Röd-röd-grönt når tillsammans 36 procent – nio procentenheter för lite för en majoritet. En matematisk majoritet skulle just nu finnas för unionen och AfD tillsammans med 52 procent av rösterna. CDU/CSU har dock upprepade gånger uteslutit ett samarbete med AfD.
Faktaruta: Alternative für Deutschland (AfD)
Grundat: 2013 • Partityp: parlamentarisk höger–till–radikalhöger, invandringskritiskt och EU-skeptiskt parti.
Kärnfrågor och profil
Migration & asyl: kraftigt skärpt invandrings- och asylpolitik, gränskontroller och utökade återvändandeprocesser.
EU & euro: tydlig EU-skepsis; krav på återföring av nationell suveränitet och kritik mot eurozonen.
Inrikes & säkerhet: ”lag och ordning”, hårdare tag mot kriminalitet.
Energi & klimat: kritisk till etablerad klimatpolitik; vill ompröva energiomställningen.
Kultur & identitet: betoning på nationell identitet och samhällelig sammanhållning på tyska kulturella villkor.
Kontroverser och myndighetsbedömningar
Tyska författningsskyddet (BfV) har i rättsprocesser fått stöd för att behandla AfD som ett misstänkt högerextremistiskt fall
(”Verdachtsfall”), vilket möjliggör observation. Enskilda delar och ungdomsförbundet har prövats särskilt. Slutlig, heltäckande
domstolsprövning för hela partiet pågår/har varierat över tid. AfD är dock ett lagligt verksamt parti i det tyska partisystemet.
Finns det likheter med NSDAP?
Korta svaret: AfD är inte NSDAP. AfD verkar inom den demokratiska rättsordningen, ställer upp i fria val och förespråkar inte
avskaffande av demokratin. Samtidigt pekar forskare och analytiker på ideologiska beröringspunkter på retorisk nivå hos vissa
företrädare – t.ex. nativistisk nationalism, stark invandringskritik och ibland historiekontroverser – som ger upphov till jämförelser.
Detta gäller särskilt vissa strömningar/personer inom partiet, inte nödvändigtvis hela partiets officiella program.
Att ha i åtanke
AfD:s stöd har ökat i regioner där migration, ekonomi och säkerhet upplevs som pressade.
Forskning visar statistiska samband mellan historiskt NSDAP-stöd och modern AfD-röstning i vissa områden; detta är korrelation, inte bevis på identitet.
Debatten i Tyskland är intensiv och juridiska bedömningar kan ändras; följ aktuella domstolsbeslut och BfV-uttalanden för läget just nu.
För femtio år sedan fick Astrid Lindgren hela det politiska Sverige att darra. Med sagan om Pomperipossa i Monismanien avslöjade hon ett land där arbete beskattades till över 100 procent – och där staten hade blivit större än människan. Artikeln blev startskottet för ett nationellt uppvaknande, bidrog till att fälla Olof Palmes regering och satte tonen för den skattedebatt som fortfarande formar Sverige i dag.
På 70-talet gällde det att buga inför herr Sossepamp, annars kunde IB slumpmässigt arrestera dig nästa gång – och då kunde du försvinna för gott. Så var det att leva i ett socialistiskt helvete på jorden på 70-talet. Det var först efter valet 1976 som Sverige fick en regering som respekterade demokratin och folkets rättigheter. Dock var Sverige inte det kosmopolitiska helvete på jorden som det är i dag.
Astrid Lindgren, Pomperipossa och sossepamparnas skatteschock
För femtio år sedan skrev Astrid Lindgren en debattartikel i Expressen som fick dåtidens sossepampar att skaka. Hon berättade sagan om Pomperipossa i Monismanien – en berättelse om ett land där skatterna var så höga att man till slut betalade mer än man tjänade. Det var en satir, men också en skoningslös verklighetsskildring av Sverige på 1970-talet – ett land där välfärden var trygg, men där staten sträckte sig djupt in i människors plånböcker.
Man ska komma ihåg att Sverige på den tiden var ett homogent och i mångt och mycket tryggt land. Det värsta som hände var när en militant falang av Vänsterpartiet Kommunisterna stormade Västtyska ambassaden i Stockholm och mördade. Det var långt ifrån dagens Sverige med skenande kriminalitet och otrygghet. På 70-talet kunde folk lämna dörren olåst – men staten hade nyckeln till din inkomst.
Astrid Lindgren blev snabbt marginaliserad av partiet – avfärdad som en ”sagotant” som inte förstod politik. Men i själva verket var hon en av de första som vågade säga högt att något hade gått snett i folkhemmet.
Pomperipossa-effekten – när sagotanten fällde regeringen
Astrid Lindgrens artikel ”Pomperipossa i Monismanien”, publicerad i Expressen våren 1976, var egentligen ingen vanlig debattartikel. Det var en bomb – förklädd till saga. Hon beskrev en författare som upptäckte att hennes inkomst beskattades till över 100 procent – att hon alltså betalade mer i skatt än hon tjänade. Det var absurd satir, men också ett faktum.
När artikeln slog ner skapade den chockvågor i folkhemmet. Vanligt folk började ifrågasätta hur långt staten egentligen kunde gå. Hur kunde ett land som byggde sin stolthet på rättvisa och jämlikhet straffa arbete, flit och framgång på det sättet?
Regeringen Palme avfärdade kritiken som populism. Olof Palme själv kallade Lindgrens resonemang för missförstånd och “överdrifter”. Men det hjälpte inte. Pomperipossa blev symbolen för ett Sverige som gått vilse i sitt eget skattesystem.
1976 – året då Socialdemokraterna förlorade makten
Samma år som Pomperipossa slog igenom förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten – efter 44 år i obruten följd. Det var ett politiskt jordskred. Många historiker menar att Astrid Lindgren, tillsammans med Ingmar Bergman (som samtidigt flydde landet efter en uppmärksammad skattetvist), bidrog till att skapa den stämning av missnöje som fällde regeringen.
Det var inte bara högern som vann – det var också individens revansch mot staten. Pomperipossa blev en symbol för motståndet mot överbeskattning, byråkrati och politiskt högmod.
Efter valet började en gradvis förändring. Det dröjde över ett decennium innan en riktig reform kom, men fröet var sått. På 1980-talet växte kraven på ett nytt, mer rättvist system fram. Resultatet blev skattereformen 1990–91, där parollen var enkel: hälften kvar. Det var ett försök att reparera det system som Astrid Lindgren hade blottlagt 15 år tidigare.
Ironiskt nog blev hennes saga verklighetens startskott för en förändring som det politiska etablissemanget till slut tvingades acceptera.
Sverige – från världens högsta skattetryck till en historiskt låg nivå
Ett halvt sekel senare har pendeln svängt. Förra året låg Sveriges skattekvot på 41,4 procent, vilket enligt OECD placerade oss på åttonde plats bland världens länder med högst skattetryck. Frankrike toppade listan med 43,8 procent, följt av Danmark med 43,4 procent. Bland de nordiska länderna hade endast Island ett lägre skattetryck än Sverige.
En fortsatt BNP-tillväxt kan innebära att det relativa skattetrycket sjunker ytterligare, även om staten drar in mer pengar i kronor räknat. Med andra ord: Sverige befinner sig nu på en historiskt låg nivå – faktiskt den lägsta sedan mitten av 1970-talet – och trenden pekar mot ytterligare lättnad i skattebördan under kommande år.
Rank
Land
Skattekvot (%)
1
Frankrike
43,8
2
Danmark
43,4
3
Belgien
42,8
4
Finland
42,4
5
Norge
41,4
6
Österrike
41,0
7
Italien
40,9
8
Sverige
41,4
9
Tyskland
40,3
10
Portugal
39,4
Pomperipossas arv – från folkhem till global ekonomi
När man ser på dagens siffror är det lätt att glömma hur unikt Sverige var på 1970-talet. Vi gick från att vara landet med världens högsta skattetryck till ett av Europas mest konkurrenskraftiga. Men priset var också att välfärdsmodellen gradvis förändrades – från ett system byggt på tillit och likhet, till ett där effektivitet och global konkurrens styr spelreglerna.
Astrid Lindgrens saga handlade egentligen aldrig bara om pengar. Den handlade om moral, frihet och förtroende. Hon ville förstå varför rättvisa kunde kännas så orättvis. Och i sin stilla ilska formulerade hon något som fortfarande ekar: att staten aldrig får bli så stor att den kväver människans frihet, arbete och ansvar.
I dag pratar vi om skattetryck, OECD-listor och tillväxttal – men Lindgrens budskap är tidlöst.
Skattepolitik handlar i grunden inte om ekonomi, utan om förhållandet mellan makt och människa.
Så kanske är det dags att läsa sagan igen. För även i dagens Sverige finns något av Monismanien kvar – om än i ny tappning.
Vänsterpartiet vill ”blanda” befolkningen genom att bygga hyresrätter i villaområden – ett försök att med politiska medel styra var människor ska bo och hur de ska leva. Under parollen ”en stad för alla” döljer sig en politik som inskränker individens frihet och påminner oroväckande mycket om gamla tiders social ingenjörskonst. När staten börjar bestämma vem som ska bo var, är steget kort till tvång och kontroll i jämlikhetens namn.
Diktaturens kreatur styr bostadspolitiken i Stadshuset. Vänsterpartiets politik hade gjort deras kamrat Stalin stolt.
Vänsterpartiets bostadsideal: tvång, kontroll och social ingenjörskonst
Vänsterpartiet fortsätter att driva en politik som alltmer påminner om social ingenjörskonst – där individens frihet underordnas partiets vision om hur samhället borde se ut. I Stockholm vill partiets nya bostadsborgarråd, Deniz Butros (V), aktivt förändra stadens befolkningssammansättning genom att bygga fler hyresrätter i villaområden och därmed ”blanda” olika grupper.
Idén om att staten eller kommunen ska styra var människor bor har länge varit en dröm inom den svenska vänstern. De kallar det ”integration” och ”jämlikhet” – men i praktiken innebär det att människor tvingas anpassa sig efter politiska beslut, inte egna val.
Butros säger att hon vill skapa en stad ”för alla”, där bostaden inte är en handelsvara. Det låter vackert, men innebär i realiteten att politiker vill ta kontroll över bostadsmarknaden och styra vem som får bo var. I ett fritt samhälle bygger man sin tillvaro genom egna beslut – man väljer sitt hem, sin omgivning och sin livsstil. Vänsterpartiet vill ersätta det med politisk planering.
Under sin uppväxt i Haninge såg Butros klasskillnader och drog slutsatsen att staten måste ingripa för att utjämna dem. I stället för att skapa möjligheter för människor att förbättra sina liv, vill hon nu förändra samhället genom att flytta på människor och ”blanda” bostadsområden. Det är inte jämlikhet – det är tvång i jämlikhetens namn.
Kritiker pekar på att segregationen ofta är självvald. Många svenskar betalar dyrt för att bo i områden där de känner trygghet, lugn och stabilitet. Det är inte ett uttryck för hat eller rasism, som vänstern gärna påstår, utan en naturlig följd av att människor söker sig till miljöer där de trivs.
Att då använda statens makt för att riva upp dessa miljöer, genom att påtvinga en viss ”blandning”, är att gå emot hela idén om personlig frihet. När Butros säger att även villaägare måste ”anpassa sig” till den nya befolkningspolitiken, avslöjas den auktoritära grundsynen: att staten vet bättre än medborgarna.
Det är inte första gången vänstern vill använda makt för att omforma samhället efter ideologiska ideal. Under 1900-talet såg vi hur liknande idéer om tvång och social kontroll fick katastrofala följder. I Sovjetunionen genomförde Josef Stalin massiva tvångsförflyttningar av befolkningar för att ”blanda” folkgrupper och skapa politisk lojalitet. Miljontals människor fördrevs från sina hem – tjetjener, krimtatarer och andra minoriteter deporterades under fruktansvärda förhållanden. Officiellt handlade det om jämlikhet och rättvisa, men i verkligheten var det ett verktyg för kontroll och underkastelse.
Sverige är förstås inte Sovjetunionen – men tankemönstret är detsamma: övertygelsen att staten har rätt att ingripa i människors privatliv för det ”gemensammas bästa”. Vänsterpartiets bostadspolitik är inte frihetlig, utan paternalistisk. Den utgår från att medborgaren inte kan fatta kloka beslut själv, och därför måste styras.
I ett fritt och fungerande samhälle bygger integration och gemenskap på frivillighet, respekt och naturlig samverkan – inte tvång. Att försöka skapa jämlikhet genom att förstöra människors valfrihet är inte solidaritet, det är social kontroll.
Om vänstern verkligen ville minska klyftor skulle den fokusera på utbildning, arbete och trygghet – inte på att omforma bostadsområden med politiska pekpinnar. Stockholm behöver fler bostäder, ja – men inte fler ideologiska experiment.
Faktaruta: Josef Stalin och marxism–leninismen
Period: De facto ledare i Sovjetunionen ca 1924–1953 (formellt generalsekreterare i kommunistpartiet).
Ideologi: Marxism–leninism (i praktiken utvecklad till stalinism) – ett enpartisystem med centralplanerad ekonomi, statligt ägande och omfattande politisk kontroll.
Centrala drag i Stalins politik
Kollektivisering av jordbruket (slutet av 1920–talet–1930–talet): Tvångssammanslagning av privata jordbruk till kolchoser/sovchoser. Ledde till svältkatastrofer, särskilt 1932–33, samt förföljelse av ”kulaker”.
Femårsplaner och snabb industrialisering: Massiv utbyggnad av tung industri, ofta med tvångsarbete och mycket höga mänskliga kostnader.
Den stora terrorn (1936–1938): Utrensningar, skenrättegångar och avrättningar av verkliga och påstådda ”fiender”. Säkerhetspolisen (NKVD) spelade en central roll.
Gulag-systemet: Ett nätverk av tvångsarbetsläger för politiska fångar och andra kategorier. Miljontals passerade genom Gulag med mycket hög dödlighet.
Etniska deportationer: T.ex. tjetjener, ingusjer, krimtatarer, volgatyskar m.fl. tvångsförflyttades till avlägsna delar av Sovjetunionen.
Statlig kontroll över kultur och information: Censur, propaganda och personkult kring Stalin.
Förföljelser och brott mot mänskliga rättigheter
Politiska motståndare: Partimedlemmar, militärer, intellektuella och vanliga medborgare fängslades, deporterades eller avrättades.
Religiösa och etniska grupper: Kyrkor stängdes, ledare fängslades; minoriteter misstänkliggjordes och fördrevs.
Massvåld och svält: Statligt påtvingade politiska beslut bidrog till massdöd (svält, sjukdomar, avrättningar och lägerdödlighet).
Marxismens praktik i Sovjet (”marxism–leninism”)
Enpartistat: Avsaknad av fria val och oberoende institutioner möjliggjorde systematiska övergrepp utan ansvarsutkrävande.
Centralplanering: Ekonomiska beslut koncentrerades till staten; resursbrist, tvång och ineffektivitet följde.
Kollektivt mål > individens rätt: Individens fri- och rättigheter underordnades ideologiska mål; omfattande censur och repression.
Våldsmonopol och hemlig polis: NKVD/KGB säkerställde lydnad genom övervakning, angiveri och rädsla.
Konsekvenser i siffror (historiker anger intervall): Miljontals dödsoffer till följd av svält, avrättningar, deportationer och läger. Exakta tal omstridda, men forskningen är ense om att mänskligt lidande skedde i mycket stor skala.
Sammanfattning: Stalins styre kombinerade marxism–leninistisk enpartimakt, centralplanering och systematisk repression. Resultatet blev omfattande
förföljelser, tvångsförflyttningar och massdöd – ett varningsexempel på hur ideologiskt motiverad statlig kontroll kan slå sönder samhälle och liv.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Han har levt som beväpnad gängkriminell, sålt droger i skolan och rekryterat barn till brott – men nu klagar ”Isak” på att ingen vill ge honom jobb. Samtidigt lever han på bidrag, finansierat av vanliga skattebetalare i ett land med världens högsta skatter. Frågan är inte varför han inte får en chans – utan varför han fortfarande får vår sympati och våra pengar.
Inget annat land i västvärlden daltar så mycket med brottslingar och låter dem äta så mycket av skattebetalarnas kaka. Vi har världens högsta skatter och den dyraste kriminalvården.
”Isak” säger att han vill lämna gänglivet bakom sig – men går fortfarande runt beväpnad, har rekryterat unga till kriminalitet och skyller på samhället för att ingen vill ge honom jobb. Han verkar helt oförstående inför varför en arbetsgivare inte vill anställa en beväpnad gangster med lång brottsbakgrund. – Jag fattar inte varför ingen ger mig en chans, säger han.
Från skolans korridorer till gängens värld
”Isak”, som egentligen heter något annat, började sin bana redan i gymnasiet. Han såg snabbt en möjlighet att tjäna pengar när klasskamrater efterfrågade droger. Med hjälp av äldre i området började han langa narkotika under skoltid – och fastnade snart i gängens grepp. – Jag såg att det fanns efterfrågan. Det var så jag kom in i det, säger han.
Efter ett tag fick han en ”jobbtelefon”, fasta tider och kunder – som om det vore ett riktigt arbete. Men det var kriminalitet, inte entreprenörskap. Senare började han själv rekrytera yngre till samma destruktiva liv. – Jag vet att det är smutsigt, men det är den världen jag lever i, säger han.
Bidragsförsörjd – och krävande
Trots att han under åratal levt på brott och våld, förväntar sig ”Isak” nu att samhället ska öppna dörrarna och erbjuda honom jobb. Under tiden lever han på bidrag – pengar som vanliga, arbetande svenskar tvingas betala genom några av världens högsta skatter.
Vi betalar för trygghet, vård, skola – men också för individer som medvetet har valt kriminalitet och nu kräver sympati och ekonomiskt stöd när konsekvenserna kommer ikapp.
Dags att ta ansvar – eller lämna
Om ”Isak” på allvar vill lämna kriminaliteten borde han börja med att lägga ner vapnet, sluta se sig som offer och acceptera att förtroende tar tid att bygga. Ingen är skyldig honom en andra chans bara för att han säger sig vilja ha den.
Och om han ändå inte kan eller vill anpassa sig till ett laglydigt liv i Sverige, då kanske det är dags att överväga självdeportering – att återvända till sitt ursprungliga hemland och börja om där. Ingen tvingar honom att stanna i ett samhälle han själv valt att förakta och missbruka.
Vi andra arbetar, betalar skatt och försöker leva hederligt. Det minsta man kan begära är att de som förstört sina egna liv slutar kräva att vi ska betala för deras val – eller tar ansvar och börjar om någon annanstans.
När Vänsterpartiet styr Stockholm går ideologin före barnens bästa. Från och med 2026 ska bara stadens egna kommunala förskolor få erbjuda garantiplatser – trots att just de ofta dras med personalbrist, otrygghet och låg kvalitet. Beslutet saknar fakta, men följer en tydlig politisk linje: att misstänkliggöra det som fungerar, och försvara det som inte gör det.
Vänsterpartietsd vision bild hur Stockholm stads DDR förskola skall se ut.
Det parti som en gång hade sina rötter i stalinism och marxism har nu fått sin vilja igenom i Stockholms stadshus. Under Vänsterpartiets ledning har staden beslutat att från och med 1 juli 2026 ska endast kommunala förskolor få erbjuda garantiplatser.
Det innebär att föräldrar som inte får plats på sina önskade alternativ inte längre får en plats på en fristående förskola – utan hänvisas till de kommunala förskolor som många redan upplever som de sämsta i stan, med personalbrist, hög sjukfrånvaro, otrygga miljöer och dålig kontinuitet.
Vänsterpartiets förskoleborgarråd Alexandra Mattsson (V) (Kommunismen har mördat ca 100 miljoner människor ) säger att beslutet ska “stoppa dåliga privata aktörer” och “stärka den kommunala förskolan”. Men när hon får frågan om det finns siffror som stöder påståendet, medger hon:
– Självklart finns det ingen fakta, vi är Vänsterpartiet, Vi håller på med sånt. Utan vi följer Das kapital bokstav för bokstav.
Alltså inga fakta, bara ideologiska antaganden.
I dag finns omkring 230 fristående förskolor i Stockholm, däribland Pysslingen förskolor, som får en köpeng på 1 000 kronor per barn för att delta i det gemensamma systemet. Sara Lindberg, segmentsområdeschef på Pysslingen, kallar beslutet anmärkningsvärt:
– Här prioriteras ideologi framför barnens bästa. Kommunens egen barnkonsekvensanalys visar att beslutet kan leda till längre resvägar och mindre hållbara placeringar för barnen.
Även oppositionen är kritisk. Moderaternas oppositionsborgarråd Andrea Hedin menar att beslutet slår direkt mot föräldrarna:
– Närhet är en av de viktigaste faktorerna för föräldrar. Nu riskerar många att tvingas långt bort till kommunala förskolor som de aktivt försökt undvika. Det här beslutet tas helt över huvudet på dem.
För många privata aktörer är framtiden nu osäker.
– Vi vill inget hellre än att fortsätta vara en del av det gemensamma systemet – för barnens bästa. Men om vi stängs ute, måste vi fråga oss om det längre finns någon mening att vara kvar, säger Lindberg.
Beslutet framstår som ännu ett exempel på hur Vänsterpartiet låter ideologin gå före verkligheten. Istället för att förbättra kvaliteten i de kommunala förskolorna, väljer man att begränsa valfriheten och tvinga familjer till systemets sämsta alternativ.
Att ett parti med historiska rötter i stalinism och marxism fortfarande inte förmår skapa fungerande lösningar – utan istället river ner det som faktiskt fungerar – borde oroa fler stockholmare.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Femtekolonnarpartiet, Miljöpartiet, siktar åter mot regeringsmakten, beväpnade med visioner om kortare arbetsdagar, nedlagd kärnkraft och öppnare gränser. Språkröret Daniel Helldén ser framför sig ett Sverige där välfärden krymper i takt med arbetstiden, där elkablar ersätter reaktorer och där tryggheten får ge vika för ”kosmopolitisk tolerans”. Samtidigt väcker förslaget om en 35-timmars arbetsvecka oro bland ekonomer, som varnar för att en sådan reform skulle vara skadlig för svensk ekonomi genom minskad produktivitet, ökade kostnader och försvagad konkurrenskraft.
Miljöpartiet siktar på regeringsmakt igen
Miljöpartiet (MP) räknar kallt med att kunna regera tillsammans med Socialdemokraterna under nästa mandatperiod – trots att det förra samarbetet slutade i splittring och politisk utmattning. Samtidigt står Sverige inför växande problem med segregation, arbetslöshet och gängkriminalitet.
Forskare vid Konjunkturinstitutet (KI) varnar för att en förkortad arbetstid riskerar att sänka BNP och minska skatteintäkterna. Energiexperter menar dessutom att kärnkraft behövs för att klara elektrifieringen och minska koldioxidutsläppen. Trots det håller MP fast vid sin ideologiska kurs – även när forskningen pekar åt motsatt håll.
Förslag om 35-timmarsvecka
Partistyrelsen driver nu frågan om att införa en lagstadgad 35-timmars arbetsvecka, och vissa inom partiet vill gå ännu längre. Språkröret Daniel Helldén beskriver reformen som ”en rättvis och frihetsreform” och hävdar att effektiviseringar och förbättrad hälsa ska väga upp för minskad arbetstid.
Forskare på KI avfärdar dock idén som orealistisk och pekar på att kortare arbetstid ofrånkomligen leder till lägre produktion och minskade resurser till välfärden. Helldén medger att det ”skulle kosta”, men menar att kostnaden finasiera genom sämre välfärd och ännu högre skatter.
Skärpt linje mot kärnkraft
I energifrågan har MP cementerat sin hållning: ”Vi vill inte se ny kärnkraft i Sveriges energiproduktion”, säger Helldén. Någon vetenskaplig grund för beslutet redovisas dock inte, och flera forskare har offentligt ifrågasatt partiets ståndpunkt.
Energiforskare vid Chalmers och Uppsala universitet menar att utan ny kärnkraft blir Sverige beroende av importerad el och ökade utsläpp. MP väljer ändå att hålla fast vid sin linje – ett eko av Linje 3-debatten från 1980-talet, där ideologi ofta vägde tyngre än fakta.
Migrationspolitik och samhällssyn
När det gäller migration markerar Helldén avstånd från både Socialdemokraternas och Tidöpartiernas mer restriktiva politik. Han vill underlätta så kallat ”spårbyte”, där personer som fått avslag på sin asylansökan i stället ska kunna ansöka om arbetstillstånd.
Samhällsforskare varnar för att denna modell riskerar att öka trycket på välfärdssystemet och skapa nya incitament för oreglerad invandring.
Han jämför Stockholm med städer som Kapstaden, där mångfalden enligt honom skapar liv och dynamik, trots de uppenbara problemen mer kriminalitet
Vanliga svenskar skall tåla brottslighet. Däremot måste vi få bort jaktvapen som kan användas i självförsvar emot brottsligheten. Kriminella kan då känna sig kränkta menar Helldén, om det möter en hagelskur i bröstet vid ett inbrott, det inte ok menar Helldén. Vi måste värna sexualbrottslingar och andra brottslingars människorvärde menar Helldén.
”Lite brottslighet får man räkna med om man vill leva i ett riktigt kosmopolitiskt samhälle”, säger Helldén med ett leende. ”Mångkulturen har sitt pris – men mitt konto i Schweiz kräver en rejäl politikerlön. Lite kriminalitet skadar inte oss i Miljöpartiet; vi har ju råd att bo i trygga områden. Vi är femtekolonnare, vi hatar Sverige, men vi vill ha makt. Att vanliga Svenssons får ta konsekvenserna av vår politik, det angår inte mig som MP-politiker”, avslutar miljömupp führen Helldén
Det politiska tonläget i Sverige blir allt skarpare. I centrum står Vänsterpartiet, vars retorik och symbolik väcker både oro och debatt. Trots att partiet officiellt tagit avstånd från sin kommunistiska historia syns fortfarande ekon av revolutionens ideal – från 1 maj-tågens Leninporträtt till den högljudda stilen i dagens debatter. Frågan är om arvet från 1917 fortfarande formar partiets själ – och vad det betyder för den svenska demokratin.
Vänsterpartiet och arvet från den revolutionära vänstern
Den politiska debatten i Sverige har sällan varit så högljudd som nu. I den senaste partiledardebatten tog känslorna överhanden, och särskilt Vänsterpartiets representanter fick kritik för sin konfrontativa stil – ett beteende som flera menar underminerar det demokratiska samtalet.
Den frisinnade samhällsdebattören Henrik Jönsson tar i veckans video upp fenomenet han kallar ”Vrålvänstern” – en politisk kultur där avbrott, skrik och personangrepp ersätter resonemang och argument. Men han går också djupare, och menar att den aggressiva tonen inte är något nytt – utan en återklang av partiets egen historia.
Ett arv från revolutionens dagar
Vänsterpartiet har rötter som sträcker sig tillbaka till tiden efter den ryska revolutionen 1917. Då bröt sig den svenska vänstern itu: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som senare blev Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), valde att ansluta sig till Komintern – den internationella kommunistorganisation som styrdes från Moskva under Lenin.
Bolsjevikerna tog makten genom våld, och i juli 1918 avrättades hela tsarfamiljen Romanov, inklusive barnen, på order av det revolutionära styret. Händelsen kom att symbolisera hur den kommunistiska rörelsen i praktiken utvecklades till ett system präglat av förtryck och förföljelse av oliktänkande – något som på många sätt kom att spegla de totalitära drag som även andra ideologier senare uppvisade.
Ett kontroversiellt arv
Under 1900-talet höll Vänsterpartiet länge fast vid sin koppling till den sovjetiska kommunismen. Partiets företrädare uttalade stöd för flera kommunistiska regimer och deltog i internationella sammankomster med nära band till Moskva.
Även under 2020-talet har porträtt av Lenin och andra revolutionära symboler synts i 1 maj-tåg där Vänsterpartiet deltar, ofta i samverkan med ungdomsförbund och mer radikala grupper på vänsterkanten. Det har väckt återkommande kritik, särskilt från dem som menar att symbolerna representerar ett förtryckande och våldsamt ideologiskt arv som borde ha hörts historien till.
Från revolution till retorik
Även om partiet i dag officiellt tagit avstånd från diktaturer och kommunistiskt styre, finns en kvarvarande misstanke om att dess politiska kultur fortfarande präglas av den gamla kampretoriken. När debatter i riksdag och TV övergår i skrik och förolämpningar, menar kritiker att man ser spår av samma ideologiska tradition – där kampen och konflikten står i centrum, snarare än samtalet och kompromissen.
Demokratins prövning
Sveriges demokrati vilar på respekt och förmågan att lyssna. När historiska symboler för förtryck fortfarande förs fram i demonstrationer, och när det offentliga samtalet ersätts av rop och indignation, väcks frågan: har den svenska vänstern verkligen gjort upp med sitt arv?
Demokratin kräver mer än röster – den kräver ansvar. Och det är i tystnaden mellan skriken som dess framtid avgörs.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Sverige har blivit ett land där ansvarslöshet belönas och de laglydiga straffas. Vi måste återta kontrollen över våra gränser, vår kultur och våra pengar. Medborgarskap ska förtjänas, inte delas ut. Den som inte anpassar sig, arbetar eller respekterar lagen ska inte stanna – och staten ska inte kunna roffa åt sig mer än 20 procent av medborgarnas inkomst i skatt.
Kan inte Al Capone följa svenska lagar till punkt och pricka, ja då deporterar man Al Capone. Precis som du har rätt att returnera en trasig produkt köpt på nätet, måste det svenska folket ha rätt att slippa kriminella migranter som söker sin arbetsfria försörjning i Sverige.
Att bli medborgare är ingen självklar rättighet. Ett land har full rätt att avgöra vilka som får komma in och vilka som inte gör det. Den som flyttar till ett nytt land måste bidra, inte belasta. Den som vägrar anpassa sig till landets kultur och inte försörjer sig själv förtjänar inte att bli en del av samhället. Vandelprövning och språktester måste bli ett krav. Vi måste få en mer intolerant inställning till dem som begår brott – livstids utvisning redan vid ringa stöld är det enda som kan rädda Sverige.
Dessutom borde regeringen utfärda ett dekret om att ”kriminalvården” ska gallra sitt kundregister: den som saknar flera generationer av blodsband och medborgarskap i Sverige ska deporteras direkt efter avtjänat fängelsestraff. Vi måste bygga ett tryggare samhälle där kriminella migranter utvisas utan dröjsmål.
Precis som du inte släpper in vem som helst i ditt hem, ska inte ett land behöva göra det heller.
Samtidigt borde de mänskliga rättigheterna utökas till att skydda människor mot stater som missbrukar sin makt genom orimligt höga skatter. Det är fullständigt orimligt att en medborgare ska kunna tvingas betala mer än 20 % av sin inkomst till staten. Det borde finnas en tydlig gräns – ett tak – för hur mycket staten får ta. Astrid Lindgrens fall, där hon betalade över 101 % i skatt, är ett avskräckande exempel på hur fel det kan gå när politikerna får härja fritt.
Politiker ska inte kunna ruinera människor i ”solidaritetens” namn. De ska inte få gömma sig bakom fina ord medan de plundrar medborgarna på frukten av deras arbete och försöker tvinga fram ett kosmopolitiskt experiment ingen har bett om. Makten över individens liv måste tillbaka till individen – inte till ett självbelåtet politiskt etablissemang.
Miljöpartiet tycks ha tappat all kontakt med verkligheten. Nu vill de införa miljözoner som i praktiken rensar ut arbetare, småföretagare och barnfamiljer ur Stockholms innerstad. Det här är inte miljöpolitik – det är klasspolitik i grön förpackning.
Miljöpartiets visionsbild: Man vill göra om Sverige till ett U-land i norra Europa genom att använda oxar i stället för Euro 6-bilar. På så sätt kan vi uppleva den äkta känslan av att befinna oss i tredje världen.
Miljöpartiet fortsätter sin långvariga tradition av att straffa vanligt folk för sin egen ideologiska övertygelse. Det här är partiet som på 80-talet försökte stänga ner Sveriges energiförsörjning genom linje 3 i kärnkraftsomröstningen – och nu vill de göra Stockholm till en stad där bara den välbeställda elbilsägaren får röra sig fritt. Alla andra hänvisas till att cykla, gå eller ta en buss som redan går på knäna.
Med sitt beslut om miljözon klass 3 i Stockholms city har Miljöpartiet ännu en gång visat att de inte styr för människorna, utan mot dem. Det handlar inte om miljö längre – det handlar om kontroll. Om att bestämma hur människor ska leva, röra sig och arbeta.
Kammarrätten har nu nekat prövningstillstånd för de som överklagat beslutet. En jublande Lars Strömgren (MP) deklarerar självsäkert: ”Det finns ingen tvekan om att vi har lagen på vår sida.” Ja, kanske har deras egna ”lag” på sin sida – men de har knappast folket där. Vi har sett med MP politiker vi makten så öka korruptionen i samhället.
Miljözonerna slår direkt mot vanliga stockholmare – mot hantverkaren, barnfamiljen, pensionären. Mot alla som inte har råd med en Tesla. Det är en politik byggd på klassförakt, förklädd till klimatansvar.
Trots att länsstyrelsen tidigare stoppat införandet på grund av allvarliga brister i utredningen, vägrar Miljöpartiet backa. Staden, under MP:s inflytande, driver på med en sinneslö miljömupp envishet för att få igenom sin bilfientliga vision. Och nu ligger frågan hos Transportstyrelsen. Skulle de säga ja, står innerstaden snart stängd för alla utom de rikaste.
Strömgren talar om att ”tiotusentals stockholmare utsätts för föroreningar”. Men vilka är det som får bära bördan av MP:s lösningar? Inte partiets egna väljare, som redan lever bekvämt i centrala lägenheter. Det är de som pendlar, jobbar, lever utanför tullarna – de som gör stadens vardag möjlig.
Beslutet om miljözonen fattades redan 2024 och var tänkt att träda i kraft vid årsskiftet, men stoppades efter överklaganden. När staden försökte driva igenom projektet igen slog länsstyrelsen fast att underlaget var bristfälligt. Ändå fortsätter Miljöpartiet som om inget hänt.
Hur länge ska stockholmare tvingas leva med Miljöpartiets verklighetsfrånvända experiment? Hur kan ett parti som knappt klarar fyraprocentsspärren fortfarande sitta med vid bordet och fatta beslut som påverkar miljoner människor?
Stockholm förtjänar en politik byggd på sunt förnuft, inte på moralistiska symbolåtgärder som straffar vanliga medborgare. Miljöpartiets tid i beslutsrummen borde vara över.
FAKTARUTA: Ko, Euro 6-bil och elbil – klimatpåverkan i korthet
Källa
Typ av utsläpp
Storleksordning
Kommentar
Ko (nötkreatur)
Metan (CH₄), redovisat som CO₂e
≈ 2 500–3 000 kg CO₂e/år
Metan har hög klimatpåverkan (GWP ≈ 28–34). En ko kan motsvara cirka 3 ton CO₂e per år.
Bil (Euro 6, bensin/diesel)
CO₂ vid drift; NOx och partiklar starkt reducerade
≈ 110–150 g CO₂/km ≈ 1,7–2,3 ton CO₂/år vid 1 500 mil
Euro 6 innebär mycket låga lokala utsläpp. CO₂ beror främst på bränsleförbrukningen.
Elbil (produktion + drift)
CO₂ från batteri- och fordonsproduktion samt elmix
≈ 8–17 ton CO₂ vid tillverkning ≈ 0–2 ton CO₂/år vid drift
Batteriet står ofta för hälften av tillverkningsutsläppen. Råvaror som litium, kobolt, nickel och mangan bryts ofta som konfliktmetaller under svåra arbets- och miljöförhållanden i utvecklingsländer.
Om råvaror och arbetsvillkor: Batterimetaller utvinns delvis i områden med bristande miljöskydd, barnarbete och konfliktekonomi. Flera rapporter visar att gruvdriften i exempelvis Kongo och Sydamerika orsakar omfattande miljöskador.
Observera: Utsläppssiffror är typiska uppskattningar. Faktiska värden varierar beroende på körsträcka, elproduktion, fordonseffektivitet och metodval vid beräkning.
Liberalerna kämpar i dag på existensminimum, med opinionssiffror som hotar att utplåna partiet. Den nya ledaren Simona Mohamsson har misslyckats med att vända trenden; förtroendet rasar och partiet framstår som en kronisk patient utan riktning. Samtidigt som L dukar under cementerar Socialdemokraternas Magdalena Andersson sin ledande position, trots en åttaårig regeringsperiod vars migrationspolitik kritiseras hårt för att ha skapat ett ’Al Capone-Sverige’ på ruinerna av det gamla folkhemmet.
Simona Mohamsson har inte sina rötter i Sverige och tillhör inte den svenska folkstammen. Ytterligare ett liberalt experiment med en partiledare som inte har något att ge Sverige.
Liberalerna står på ruinens brant. Nästa val kan mycket väl bli slutet för partiet som en gång nådde tvåsiffriga siffror i opinionen. I dag kämpar det för sin överlevnad runt 2 procent – ett desperat parti utan riktning, utan idéer och utan trovärdig ledning.
Sedan Simona Mohamsson tog över för drygt tre månader sedan har hon försökt sätta en personlig prägel med budskapet om en ”blågul islam” och berättelsen om sitt eget integrationslyft. Resultatet? En politisk flopp.
Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk. Enligt Novus vet över en femtedel av väljarna inte ens vem hon är. Och bland dem som faktiskt känner till henne växer misstron snabbt. TV4 rapporterar att hela 47 procent nu har ganska eller mycket litet förtroende för L-ledaren – en ökning med 9 procentenheter sedan augusti.
– Just nu är hon ingen tillgång. Det är den bistra sanningen, säger Torbjörn Sjöström på Novus till TV4.
Samtidigt cementerar Magdalena Andersson (S) sin position som landets mest förtroendeingivande partiledare med 46 procent, följd av Ulf Kristersson (M) på 30 och Jimmie Åkesson (SD) på 25.
Liberalernas problem är inte längre tillfälliga svackor – de är kroniska. Partiet framstår i dag som en politisk patient på konstgjord andning, utan idéer som engagerar och utan ledarskap som övertygar.
Men det man kan frågasätta sig är att folk har förtroende för Anderssonskan. Socialdemokraterna styrde Sverige i åtta år, det enda man gjorde var att fylla landet med dysfunktionella migranter ifrån tredje världen. Vi hade en svagbegåvad statsminister vars Europa inte byggde några murar, resultatet ser vi i dag: ett Al Capone-Sverige, ett kosmopolitiskt helvete på jorden byggt på samma leråker som det klassiska folkhemmet.”
Lede fi har många ansikten – förutom Ryssland gäller det även en inre lede fi, såsom kommunister och de som förespråkar en islamisering av Sverige. Sverige har i dag ett överskott på moskéer. Det finns redan en stor moské på Södermalm, och det finns ingen anledning att lägga skattepengar på religiösa byggnader som saknar kulturvärde.
Moderaterna i Nacka sätter stopp för planerna på att använda skattepengar till bygget av en ny moské i Fisksätra. Kommunstyrelsens ordförande Mats Gerdau (M) slår fast att kommunen inte får finansiera religiösa byggnader – och markerar därmed en tydlig gräns mellan religion och politik.
Insamlingsstiftelsen Guds hus har sedan 2015 planerat att bygga en moské intill Fisksätra kyrka, på kyrkans mark. Projektet beräknas kosta 60 miljoner kronor, och man hade hoppats på bidrag från både Nacka kommun och staten.
Men kommunstyrelsens ordförande Mats Gerdau (M) ger ett tydligt besked: – Nej. Det finns inga löften eller intentioner, vare sig från mig eller någon annan i kommunledningen.
Han menar att kommunen skulle bryta mot kommunallagen om den finansierade religiösa byggnader. – Kommunens uppdrag är att använda skattepengar till skolor, vägar och idrottsplatser – inte till samfundslokaler, säger Gerdau.
Moderaterna markerar därmed en tydlig gräns mellan religion och politik, och understryker att skattebetalarnas pengar ska gå till lagstadgade, gemensamma behov – inte till trosinriktade projekt.
Dessutom har Sverige ett överskott på moskéer, det behövs inga fler. ”Vi bygger inte ubåtsbaser åt Putin på Muskö – lika lite ska vi ha fler moskéer”, säger en Fisksätrabo.
Medan vårdpersonal får nöja sig med en blygsam rabatt på SL-kortet åker politiker i Region Stockholm gratis – på skattebetalarnas bekostnad. Vänsterpartiet, som gärna talar om jämlikhet och rättvisa, försvarar nu systemet som ger välbetalda regionråd fria årskort. Kritiker menar att det avslöjar ett hyckleri där partiets handlingar står i skarp kontrast till dess retorik.
Ner på knä, du ska vara tacksam – du har faktiskt fått hela 280 kronor i rabatt på ditt SL-kort. Samtidigt har fröken partipamp från det marxistiska massmordspartiet en månadslön på 120 000 kronor och dessutom två gratis årskort på SL.
Samtidigt som vårdanställda bara får 280 kronor i rabatt på sitt SL-kort, får regionråd med månadslöner runt 120 000 kronor helt gratis SL-kort – betalt av skattebetalarna.
Enligt Region Stockholms arvodesreglemente har både regionråd och andra förtroendevalda rätt till fri årsbiljett hos SL. Dessutom får alla anställda inom trafikförvaltningen två SL-kort per år – en förmån som beskattas.
– Det är orimligt. Om vi tittar på de politiska arvodena i Region Stockholm så tjänar vi betydligt mer än undersköterskorna, som nu bara erbjuds 25 procents rabatt, säger regionrådet Carl-Johan Schiller (KD).
Vänsterpartiets regionråd Anna Sehlin, som varit med och beslutat om SL-rabatten, försvarar systemet. Hon menar att politikerna behöver fria SL-kort för att kunna fullfölja sitt uppdrag.
Men många reagerar på att just Vänsterpartiet, som ofta profilerar sig som företrädare för ”vanligt folk”, samtidigt försvarar förmåner till välavlönade politiker. Partiet bygger på en ideologi med rötter i marxismen – en ideologi som historiskt lett till diktaturer och privilegier för partieliten, medan vanligt folk fått betala priset.
– Jag kan förstå att det kan uppfattas som orättvist, men vi har haft en tuff ekonomisk situation och är glada att ändå kunna ge något tillbaka, säger Sehlin.
För många låter det som en svag ursäkt. Att politiker med höga löner ska resa gratis, medan vårdpersonal får nöja sig med en symbolisk rabatt, rimmar illa med Vänsterpartiets retorik om jämlikhet och rättvisa.
Kristdemokraterna föreslår därför att politikernas fria SL-kort slopas och att rabatten i stället används för att alla – även vårdpersonal – ska kunna få 30 procents rabatt på sina kort.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Sveriges ambitioner att framstå som en humanitär stormakt ställs på prov när en planerad massutvisning av somaliska medborgare stoppats i sista stund. Förra veckan skulle ett tjugotal personer, dömda för brott och med utvisningsbeslut, ha återförts till Mogadishu. Men i ljuset av den politiska debatten kring Tidöpartiernas utvisningsavtal drog somaliska myndigheter tillbaka sitt godkännande. Händelsen blottlägger de växande utmaningarna i ett migrationssystem som, efter decennier av generös politik, brottas med hur man ska hantera den grupp som inte lyckas eller vill integreras – och den akuta frågan om vart dessa individer ska ta vägen när hemländerna vägrar att ta emot dem.
Precis som du har rätt att returnera en felköpt produkt på nätet, måste Sverige kunna hantera de individer som utvisningssystemet genererar. Om den brottsdömde inte samarbetar eller hemlandet vägrar att ta emot personen, måste en lösning uppnås med ett tredjeland som mot betalning tar emot dessa individer och därmed löser Sveriges problem.
Flera somaliska medborgare flyttades redan under torsdagsförmiddagen förra veckan till Migrationsverkets förvar i Märsta. Planen var att de skulle utvisas tidigt på tisdagsmorgonen och anlända till Mogadishu vid tvåtiden på eftermiddagen.
Men utvisningen stoppades i sista stund, rapporterar Dagens Nyheter. Enligt uppgifterna drog de somaliska myndigheterna tillbaka sitt godkännande efter uppmärksamheten kring Tidöregeringens planerade utvisningsavtal med Somalia.
I Somalia finns ett tydligt motstånd mot att ta emot personer som dömts för brott utomlands. Att låta ett tjugotal somaliska medborgare återvända till landet bedömdes som alltför känsligt, och därför ställdes flygningen in. Gränspolisen i Stockholm uppges nu arbeta för att utvisningen ska kunna genomföras vid ett senare tillfälle.
Genom historien har Sverige gång på gång fått bära tunga bördor i sina försök att spela en framträdande roll på den internationella arenan. Karl XII:s stormaktsdrömmar slutade i katastrof, när tusentals karoliner miste livet under reträtten över de norska fjällen. Det verkar som att det svenska folket alltid får ta konsekvenserna av de misslyckanden som landets odugliga makthavare har orsakat. Under Karl XII:s återtåg dog många svenska bondsöner. I modern tid har vi fått uppleva ett kosmopolitiskt helvete på jorden, där vår befolkning inte längre är homogen, utan där mångkulturen har tärt sönder allt som en gång utgjorde samhällskontraktet.
På ett liknande sätt har den moderna svenska politiken under flera decennier präglats av en vilja att framstå som en humanitär stormakt – en hållning som samtidigt har skapat stora utmaningar inom migrationsområdet.
Sedan 1980-talet har Sverige tagit emot asylsökande från stora delar av världen, ofta långt bortom Europas gränser. Landet har i praktiken fungerat som en global socialbyrå, med en generös flyktingpolitik som många menar har gått längre än vad samhället klarar av att hantera.
Samtidigt väcks frågan om hur man ska hantera de personer som inte lyckas integreras i det svenska samhället eller som aktivt avvisar dess värderingar. Den gruppen riskerar att hamna utanför både arbetsliv och gemenskap, vilket skapar ett växande socialt problem som det svenska migrationssystemet ännu inte har funnit en hållbar lösning på.
Samtidigt har vi ett bistånd på 1 % av BNP. Vi måste kunna göra oss av med det avfall som asylindustrin producerar. Människor som är ointegrerbara på grund av religion, brottslighet eller något annat måste kunna returneras. Precis som man har rätt att returnera en felköpt produkt på Amazon måste vi kunna returnera migranter. Vill inte hemlandet ta emot dem – gör ett avtal med ett tredje land. Afrika är fullt av länder som behöver bistånd. En somalier behöver inte deporteras hem till Somalia, utan lika väl till Sudan eller något annat land på den afrikanska kontinenten. Det finns över 50 stater att göra avtal med, dit vi kan skicka människor som inte har något att ge Sverige och saknar sina rötter här.
Den nya lagen om ”Förolämpning mot tjänsteman” skulle skydda offentligt anställda från trakasserier och hot. I stället har den blivit ett verktyg för att ge ordningsvakter en auktoritet de aldrig haft och inte borde ha. När en berusad man i Linköping döms till nästan 26 000 kronor i böter för en förolämpning mot en vakt med 80 timmars utbildning, är det inte längre rättssäkerhet vi talar om – det är rättslig inflation.
Ordningsvakterna i Stockholms tunnelbana tillhör knappast de vassaste knivarna i lådan. De flesta av dem skulle nog ha svårt att klara uttagningen till kustjägarna. Man kan inte låta bli att tänka på Magnus Ugglas gamla låt ”IQ” när man möter en ordningsvakt vars utbildning bara omfattar 80 timmar.
En 58-årig man i Linköping har dömts efter att ha förolämpat en ordningsvakt utanför en sportbar. Mannen nekades inträde eftersom han bedömdes vara för berusad, varpå han upprepade gånger kallade ordningsvakten för ”jävla arab”. Händelsen inträffade en lördagsnatt i juli, och enligt Linköpings tingsrätt var mannens uttalanden ägnade att kränka ordningsvaktens värdighet och självkänsla. Mannen har varken erkänt eller förnekat brottet utan hänvisat till att han var berusad och inte minns något.
Tingsrätten dömer honom till 60 dagsböter à 430 kronor, totalt 25 800 kronor. Däremot avslås ordningsvaktens begäran om 7 000 kronor i skadestånd, eftersom rätten anser att kränkningen inte var tillräckligt allvarlig med tanke på att den riktades mot en myndighetsutövare i tjänst. Domen är en av de första som faller enligt den nya lagen ”Förolämpning mot tjänsteman”, som trädde i kraft i början av juli.
Men här börjar det verkligt anmärkningsvärda. Den nya lagen sägs vara till för att skydda offentligt anställda – personer med myndighetsansvar, utbildning och rättsliga befogenheter. Ändå har lagstiftaren valt att även låta den omfatta ordningsvakter, en yrkesgrupp vars utbildning knappt når upp till en veckas heltidsstudier.
Att ge samma rättsliga skydd till ordningsvakter som till poliser är inte bara ett misstag – det är ett hån mot själva begreppet myndighetsutövning. En ordningsvakt är en privatperson med väst, inte en statlig tjänsteman med ansvar inför lagen. Att då kriminalisera förolämpningar mot dem på samma nivå som mot poliser eller domare är att förväxla yrkesheder med uniform.
Lagen framstår som ett desperat försök att ge sken av auktoritet åt en funktion som saknar både utbildningsdjup och professionell standard. Det borde oroa varje medborgare som värnar om rättssäkerhet och proportionalitet. Ska verkligen en person kunna dömas till nästan 26 000 kronor i böter för något som yttrades i fyllan – mot en vakt vars formella träning är kortare än en körkortsutbildning?
Detta är inte rättssäkerhet. Det är ett samhälle som låter symboler väga tyngre än substans. Och när lagarna börjar skydda symboler i stället för människor, då är det inte längre bara en rättsfråga – det är en demokratifråga.
Vi stockholmare har fått lära oss en sak: Miljöpartiet vid makten är ett haveri. Sedan de tog över SL har det varit katastrof efter katastrof, korruption och inkompetens i rödgrön tappning.
MP styr inte — de förstör. Det är människor som aldrig borde fått ansvar. Hade det varit på 60-talet hade de gått i OBS-klass och samhället hade skyddat sig från deras dårskap.
Förr i tiden fanns idiotanstalter och sinnesslöanstalter – platser där de verkliga dårarna fick hållas och genomgå kariesexperiment för att se hur mycket socker deras tänder tålde. I dag har de bytt miljö och titel – nu sitter samma typ av människor som MP-politiker och testar hur mycket skada de kan göra på samhället i stället för på sina tänder.
Det finns något nästan tragikomiskt över Miljöpartiets relation till kollektivtrafiken. Varje gång partiet får chansen att påverka, resulterar det i dyra experiment, sämre ordning och minskad trygghet. Nu är det dags igen.
Den här gången handlar det om så kallad capping – ett pristakssystem för SL-biljetter som redan har dömts ut som ekonomiskt oförsvarbart. Trots att SL:s egen utredning visade på ett intäktsbortfall på över 342 miljoner kronor per år, vill Miljöpartiet gå vidare med ett pilotprojekt.
Varför? För att det “finns i London”.
Det är en logik som kunde höra hemma i ett studentkorridorsmöte snarare än i regionpolitiken. För det första har London ett helt annat biljettsystem, med både in- och utpasseringskontroller som förhindrar fusk och säkerställer betalning. Men det vill Miljöpartiet inte kopiera. I stället plockar man lösryckta delar ur ett system man uppenbarligen inte förstår, och försöker pressa in dem i Stockholms redan sargade kollektivtrafik.
Det här är samma parti som gav oss fiaskot vid Näckrosen tunnelbanestation, där man testade att ta bort spärrarna. Resultatet blev förutsägbart: stölderna hos den lokala ICA-handlaren ökade med över 300 procent. Butiken drabbades av rena raider – och gärningsmännen försvann smidigt ner i tunnelbanan genom de öppna spärrarna.
Vad gjorde Miljöpartiet då? Ingenting. Precis som vanligt stod man handfallen och talade om “tillit” och “nya lösningar”, medan brottsligheten ökade och tryggheten försvann.
Nu är man alltså tillbaka med ännu ett “innovativt” system som ska “öka användarvänligheten”. I verkligheten handlar det om att förlora hundratals miljoner i intäkter – pengar som hade kunnat användas till fler avgångar, bättre underhåll och tryggare stationer.
Det är också talande att Miljöpartiet, som gärna talar om “hållbarhet”, inte verkar förstå att hållbarhet även gäller ekonomi. Man kan inte gång på gång kasta pengar på ogenomtänkta projekt och sedan skylla på “visioner”.
SL behöver stabilitet, ordning och långsiktighet – inte fler gröna experiment på skattebetalarnas bekostnad.
Om man nu absolut ska hämta inspiration från London, börja då med att införa utpasseringskontroller. Det skulle stoppa fuskåkning, öka intäkterna och skapa trygghet – något Miljöpartiet hittills konsekvent misslyckats med.
Det är hög tid att sluta leka trafikvisionärer. Stockholm behöver fungerande kollektivtrafik, inte ännu ett miljöpartistiskt flumprojekt som slutar med öppna spärrar, ökade stölder och tomma löften.
Femtekolonnarna i Vänsterpartiet säger sig vilja lösa bostadskrisen. I själva verket vill de återupprepa de misstag som skapade den. Med en politik som luktar 1970-tal – statliga miljardbidrag, kommunalt ägande och förbud mot privata initiativ – cementerar de krisen snarare än löser den.
Marxismen struntar i den lilla människan. De är femtekolonnare i sitt DNA, som hetsar massorna bland marginaliserade grupper för att vinna makt – och när de väl får makten fyller V-politikerna sina nummerkonton i Schweiz med svenskarnas skattemedel.
Vänsterpartiets bostadspolitik är ekonomiskt vansinne
Vänsterpartiet säger sig vilja lösa bostadskrisen. I själva verket vill de återupprepa de misstag som skapade den. I sin artikel i Göteborgs-Posten den 12 oktober 2025 presenterar Nooshi Dadgostar och hennes anhang en politik som luktar 1970-tal – statliga miljardbidrag, kommunalt ägande och förbud mot privat initiativ.
Miljarder försvinner i fallfärdiga hus
Partiet vill att staten ska betala 4,5 miljarder kronor per år i byggstöd och att kommunerna ska köpa tillbaka hyresrätter från privata värdar. Men när det testas i verkligheten blir resultatet katastrofalt. I Husby har kommunen slösat bort runt en miljard kronor av skattebetalarnas pengar på att köpa fallfärdiga miljonprogramhus. Husen är i så dåligt skick att de kräver totalrenovering – vilket betyder att hyrorna inte kan sänkas och att ännu mer pengar måste pumpas in för att täcka underhållet.
Det här är inte social bostadspolitik – det är ekonomiskt självskadebeteende. Istället för att bygga nytt och modernt tar Vänsterpartiet över gamla problem och kallar det för framsteg. Skattepengar som kunde ha gått till nya, energieffektiva bostäder används i stället till att rädda förfallna byggnader som ingen privat aktör längre vill ta i.
Från tre år till femton – Vänsterpartiets bostadsköer
Men absolut – Vänsterpartiet har verkligen gjort succé i Stockholm. När Carl Bildt var statsminister fick man som 18-åring vänta omkring tre år på en egen lägenhet. Efter flera år med Vänsterpartiet som ansvarigt för bostadspolitiken är väntetiden på en hyresrätt nu uppemot 15 år – ungefär lika länge som man fick vänta i DDR för att köpa en Trabant.
Vänsterpartiet har med andra ord levererat äkta DDR-politik till stockholmarna.
Bygg enklare – inte dyrare
Vänsterpartiet vägrar erkänna det uppenbara: det är för dyrt att bygga bostäder i Sverige. Regler, krav och byråkrati har drivit upp priserna till orimliga nivåer. Lösningen är inte mer bidrag, utan fler byggmöjligheter och enklare strukturer.
Trailer parks – en beprövad modell som fungerar
Ett exempel att ta efter är trailer parks, ett beprövat koncept i USA och Kanada. Där bor miljontals människor i modulhus och flyttbara hem som är billiga att producera – ofta byggda i fabriker utomlands, ibland i Kina – och monterade på plats. De erbjuder ett tryggt, enkelt och prisvärt boende för unga, äldre och låginkomsttagare.
Ideologi framför verklighet
Men för Vänsterpartiet är sådana lösningar ideologiskt förbjudna. Hellre ruinerar man kommuner med tomma prestigeprojekt än att tillåta människor att bo i något som inte passar partiets ideologiska mall.
Vänsterpartiet kallar det ”rättvisa”. I verkligheten är det ren ekonomisk dårskap. Sverige behöver fler bostäder – inte fler socialistiska luftslott.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch vill införa ett förbud mot burka och niqab på offentliga platser. Hon menar att människor ska kunna mötas ansikte mot ansikte i vardagen och att Sverige bör följa flera europeiska länder som redan infört liknande förbud. Enligt Busch handlar det både om trygghet, integration och gemensamma värderingar.
Busch vill införa förbud mot burka och niqab på offentliga platser
– När man möts i vardagen – på gatan, på torget, i mataffären eller på vårdcentralen – ska man kunna se varandra ansikte mot ansikte. Jag vill inte att människor ska dölja hela sitt ansikte i sådana situationer, säger hon till Aftonbladet.
Hon menar att plaggen representerar en strikt tolkning av islam, sådan som tillämpas i länder som Iran och Afghanistan.
Det föreslagna förbudet skulle gälla på offentliga platser som gator, torg, köpcentrum och vårdinrättningar. Förslaget är ännu inte förankrat med de övriga partierna i Tidö-samarbetet.
Samtidigt skulle ett sådant förbud innebära att Sverige följer en utveckling som redan skett i flera europeiska länder. Länder som Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark, Österrike, Schweiz och Bulgarien har infört liknande förbud mot burka och niqab i offentliga miljöer. Förespråkare menar att dessa regler inte bara handlar om integration och gemensamma samhällsnormer, utan även om trygghet och brottsförebyggande åtgärder – eftersom det blir svårare att dölja sin identitet i det offentliga rummet.
Experter anser att den som trotsar ett eventuellt förbud mot burka och niqab bör få livstidsutvisning. Dessa plagg hör inte hemma i Sverige, och vill man bära dem kan man enligt en expertkår deportera sig själv. Klarar man inte av detta, måste samhället hjälpa till.
Faktaruta: Niqab och burka
Niqab: Ansiktsslöja som täcker hela ansiktet utom ögonen.
Burka: Heltäckande plagg som täcker hela kroppen, inklusive ansiktet (ofta med nät över ögonen).
Länder i Europa med förbud i offentliga miljöer
Frankrike – nationellt förbud sedan 2011; böter upp till €150 (samt straff för den som tvingar någon att bära heltäckande slöja).
Belgien – nationellt förbud sedan 2011; böter ca €137,50 och upp till 7 dagars fängelse.
Österrike – nationellt förbud sedan 2017; administrativa böter upp till €150.
Danmark – nationellt förbud sedan 2018; 1 000 DKK i förstgångsböter, upp till 10 000 DKK vid upprepade överträdelser.
Bulgarien – nationellt förbud (2016) i offentliga institutioner m.m.; böter upp till 1 500 lev samt möjlighet till indragna sociala förmåner.
Schweiz – nationellt förbud i kraft från 1 jan 2025; administrativa böter (typiskt CHF 100 på plats, upp till CHF 1 000 vid prövning).
Nederländerna – partiellt förbud (2019) i bl.a. kollektivtrafik, skolor, sjukhus och myndighetsbyggnader; böter cirka €150.
Vanliga straffnivåer
Administrativa böter – ca €150 (Frankrike/Österrike/Nederländerna), 1 000–10 000 DKK (Danmark), upp till 1 500 lev (Bulgarien), upp till CHF 1 000 (Schweiz).
Skärpta åtgärder – i vissa länder kan upprepade brott ge högre böter; i Belgien kan även kortare fängelsestraff tillämpas.
Obs: Reglerna har undantag (t.ex. för arbete, hälsa, sport, traditionella evenemang) och kan tolkas olika i tillämpning. Senast uppdaterad: 12 oktober 2025.
När Sverige närmar sig valet 2026 står landet inför ett vägskäl. I skuggan av höga opinionssiffror för vänstern tornar ett mörkt ideologiskt arv upp sig – ett arv som världen redan en gång betalat för med över hundra miljoner människoliv. Från Sovjet till Kuba, från DDR till dagens auktoritära regimer, har marxismen gång på gång visat sitt sanna ansikte: förtryck, censur och utrensning av oliktänkande. Nu riskerar samma idéströmning att få ministerposter i Sverige. Frågan är inte om historien upprepar sig – utan hur långt vi låter den gå innan vi säger stopp.
I ett marxistiskt dödsläger kan ingen höra dig skrika.
I en opinionsundersökning från Verian:
V: 7,5 %
S: 34,8 %
MP: 5,8 %
C: 4,7 %
L: 2,6 %
KD: 4,2 %
M: 17,9 %
SD: 20,1 %
År 2026 riskerar Sverige att styras av systemhotande extremister från Vänsterpartiet – samma ideologiska rot som format världens blodigaste diktaturer.
Marxismen, denna dödsideologi, har på sitt samvete över 100 miljoner mördade människor. Om V får ministerposter, hur länge dröjer det innan svenskar som tänker fritt betraktas som fiender till staten? Historien upprepar sig alltid: Kuba, DDR, Sovjet – samma mönster av utrensningar, förföljelser och tystnad. Karl Marx själv var inte bara en symbol för klasshatet – han var en man vars egna barn inte ens överlevde till vuxen ålder. En ideologisk profet som inte ens kunde värna sitt eget blod.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Trots att tusentals människor varje månad korsar Engelska kanalen och uppger sig fly från nöd och förföljelse visar allt fler tecken på en ny typ av migrant: unga, välklädda män som dokumenterar sin resa på sociala medier, festar i läger på franska kusten och ser Storbritannien som ett land av möjligheter snarare än skydd. Kritiker menar att systemet nu lockar ”lyxflyktingar” – inte nödställda – och att landet står inför en växande kris av egen konstruktion.
När illegala migranter blir symbolen för ett system som tappat kontrollen
Överfarterna över Engelska kanalen har på kort tid utvecklats från ett humanitärt nödläge till en symbol för ett djupare politiskt och socialt misslyckande. Varje dag anländer hundratals personer i småbåtar till den brittiska kusten – många utan identitetshandlingar, utan asylskäl och med oklar bakgrund.
Enligt brittiska myndigheter har över 100 000 personer korsat kanalen sedan 2018. Kostnaden för mottagande, boende och rättsprocesser uppskattas till över 3 miljarder pund årligen, och antalet fortsätter öka trots regeringens löften om att ”stoppa båtarna”.
Från hjälpsökande till gränsöverskridare
Det som en gång sågs som flyktingvågor från krigshärjade områden har i stor utsträckning ersatts av ekonomisk migration – unga män från stabila länder som ser Storbritannien som en chans till ett nytt liv, inte en fristad från krig.
Den virala videon som nu cirkulerar visar en sådan person: en man som kallar sig Madap Pasa, tidigare bosatt i Stockholm, som öppet filmar sin resa genom Europa på väg mot de franska stränderna. I videoklipp på sociala medier poserar han med vapen, skryter och beskriver resan till Storbritannien som en självklar framgång.
Hans uppträdande väcker frågor: är detta verkligen bilden av en asylsökande i nöd, eller av en person som utnyttjar systemets svagheter?
Tryggheten urholkas
Flera brittiska polischefer har varnat för att grupper av unga män som anländer utan bakgrundskontroll snabbt försvinner in i skuggsamhällen. I flera städer har lokala invånare rapporterat om ökad otrygghet, misshandel, stölder och sexuella trakasserier i områden där tillfälliga migrantboenden etablerats.
Människor som levt hela sina liv i små städer i Kent, Yorkshire och norra England berättar nu om hur hotell i deras närhet omvandlats till permanenta mottagningscenter – ofta utan samråd med kommuner eller invånare. ”Vi har inte längre något att säga till om i vårt eget samhälle”, säger en invånare i Folkestone.
Systemet gynnar cynism
Trots att majoriteten av migranterna som korsar kanalen saknar giltiga asylskäl, utvisas mindre än 2 %. Resten blir kvar – ofta i åratal – tack vare överklaganden och långsamma rättsprocesser. Många går under jorden, andra får tillgång till sjukvård, utbildning och socialbidrag under tiden deras fall prövas.
Det brittiska gränssystemet har med tiden förlorat sin trovärdighet. Även de som en gång stött flyktingmottagande menar nu att situationen är ohållbar. Förtroendet för myndigheterna sjunker, samtidigt som extrema rörelser på både höger och vänster vinner mark.
När humanitet möter verklighet
Frågan är inte längre om Storbritannien är ett generöst land – det är det. Frågan är hur länge ett land kan fortsätta bära en politik där illegala inträden inte leder till konsekvenser, där de som följer reglerna hamnar längst bak i kön, och där cyniska människosmugglare tjänar på ett sönderfallande system.
När bilder som de på Madap Pasa sprids i sociala medier, som en självsäker influencer snarare än en nödställd flykting, är det lätt att förstå varför så många britter nu känner sig svikna.
Migrationen över Engelska kanalen handlar inte längre bara om människor i behov – den handlar om gränser, ansvar och respekt för lagar. Om politikerna inte återtar kontrollen, riskerar Storbritannien att förlora mer än bara sin gräns – man förlorar tilltron till själva rättsstaten.
Fakta: Engelska kanalen & småbåtskorsningar
Längd: ca 560 km
Bredd: 34–240 km (närmast i Strait of Dover ≈ 34 km)
Djup (medel/max): ~63 m / upp till ~174 m (Hurd’s Deep)
Småbåtsankomster (kalenderår 2024): ca 37 000 personer
År t.o.m. juni 2025 (rullande 12 mån): 43 309 personer
Greta Thunbergs deltagande i den så kallade Freedom Flotilla, som stoppades av Israel på väg mot Gaza, har väckt kraftiga reaktioner världen över. Händelsen, som sammanföll med årsdagen av Hamas terrordåd den 7 oktober, har förvandlats till en symbolisk strid om sanningen – mellan aktivister som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter och kritiker som varnar för att bli verktyg i ett propagandakrig.
När Greta Thunberg i början av oktober deltog i den så kallade Freedom Flotilla, ett fartygståg med destination Gaza, fick händelsen snabbt stor internationell uppmärksamhet. Syftet med resan uppgavs vara att bryta Israels blockad av Gazaremsan – en blockad som aktivister länge beskrivit som illegal, men som enligt FN:s bedömning från 2011 är tillåten enligt internationell rätt som en säkerhetsåtgärd mot vapeninförsel till Hamas.
Efter att ha stoppats av israelisk kustbevakning deporterades Thunberg och hennes medresenärer till Grekland. Väl på plats anklagade hon Israel för ”folkmord” – ett påstående som fick stort genomslag i svenska medier men som inte ifrågasattes i direktsändning. Samtidigt sammanföll Thunbergs uttalanden med årsdagen av Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, då över tusen civila dödades.
Från klimat till konflikt
Greta Thunberg, som slog igenom som klimataktivist 2018, har under de senaste åren alltmer engagerat sig i propalestinska frågor. I sociala medier och på demonstrationer har hon talat om behovet av att ”stoppa ockupationen” och ”avsluta apartheidsystemet”. Hon har även använt slagordet ”From the river to the sea” – en formulering som i debatten ofta tolkas som ett krav på att staten Israel ska upphöra att existera.
Thunberg har förklarat sitt engagemang med att ”rasism” ligger bakom västvärldens ovilja att agera mot Israels agerande i Gaza. Kritiker menar däremot att hennes ställningstaganden har glidit över i politisk propaganda och att de riskerar att förvärra polariseringen i Europa.
FN:s linje och aktivisternas påståenden
Den israeliska sjöblockaden mot Gaza har flera gånger varit föremål för internationella granskningar. En FN-rapport från 2011 konstaterade att blockaden ”infördes som en legitim säkerhetsåtgärd för att förhindra vapeninförsel” och att den därmed inte strider mot internationell lag. Samma rapport slog fast att humanitärt bistånd till Gaza bör ske via godkända landövergångar i samråd med Israel och den palestinska myndigheten.
Trots detta beskriver flottiljens arrangörer, bland dem den Londonbaserade aktivisten Zaher Birawi, blockaden som ett folkrättsbrott. Birawi har i flera sammanhang kopplats till den palestinska organisationen Hamas, något han själv tillbakavisat. Enligt israeliska underrättelsekällor är den så kallade Palestinian Conference for Palestinians Abroad (PCPA), som Birawi leder, nära knuten till Hamas och fungerar som dess representant i Europa. Några oberoende bekräftelser på dessa uppgifter har dock inte publicerats av västerländska medier.
En kampanj med global räckvidd
Freedom Flotillan har beskrivits som en professionellt organiserad påverkanskampanj, med direktsända uppdateringar, flerspråkiga videoklipp och stor aktivitet i sociala medier. Enligt rapporter i internationell press lockade aktivisternas innehåll över sex miljoner tittare under de första dagarna.
Den brasilianske influencern Thiago Ávila, som deltog i flottiljen, har öppet beskrivit resan som en politisk handling och uttryckt beredskap att ”offra livet” för den palestinska saken. I iranska medier har deltagarna kallats ”martyrer” vars uppoffringar ska ”väcka Europa ur sin slummer”.
Samtidigt har israeliska myndigheter uppgett att flera av fartygen ägs via skalbolag kopplade till personer inom Hamas’ nätverk. Aktivisterna själva avvisar dessa påståenden och beskriver resan som en ”fredlig humanitär insats”.
Svensk mediedebatt och reaktioner
Thunbergs agerande har utlöst en omfattande debatt i Sverige. Medan flera kultur- och ledarskribenter på Dagens Nyheter och Aftonbladet beskrivit hennes engagemang som modigt och symboliskt viktigt för ”Sverigebilden”, har kritiker varnat för att hennes retorik riskerar att normalisera antisemitism.
En särskilt uppmärksammad debatt uppstod när civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin bar en slipsnål med Davidsstjärna i solidaritet med Sveriges judar. Aftonbladets Jonna Sima beskrev gesten som ”oansvarig” eftersom den ”kunde uppfattas som provocerande”. Kritiker menade att detta i sig var ett uttryck för den typ av antisemitism som just nu tilltar i Europa.
Ett växande propagandakrig
Enligt israeliska underrättelsetjänster använder Hamas västerländska aktivister för att påverka opinionen i Europa och försvaga stödet för Israel. Organisationens ledning har öppet deklarerat att attacken den 7 oktober ”förde den palestinska saken tillbaka till rampljuset” och att man inte kommer lägga ner vapnen förrän ”Palestina är fritt från floden till havet”.
Samtidigt uppges USA:s fredsplan – där frigivning av israeliska gisslan och israelisk reträtt från delar av Gaza ingår – ha fått stöd från den israeliska regeringen. Hamas har däremot meddelat att man inte accepterar avtalet i sin nuvarande form.
En fråga om ansvar och konsekvens
Frågan många nu ställer sig är vad som händer när symboliska aktioner får verkliga geopolitiska konsekvenser. Thunbergs flottilj har av anhängare beskrivits som ett humanitärt initiativ – men av kritiker som ett inslag i ett globalt propagandakrig som gynnar Hamas och förlänger konflikten.
Oavsett tolkning illustrerar händelsen hur en rörelse som en gång handlade om klimat och miljö nu blivit en del av ett laddat geopolitiskt drama.
När världen ser på – mellan Gaza, Tel Aviv, Bryssel och Stockholm – återstår frågan: handlar kampen om frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter? Eller om inflytande, identitet och ideologisk krigsföring?
Namn: Hamas (Islamiska motståndsrörelsen), med den väpnade grenen Al-Qassam-brigaderna.
Grundat: 1987 i Gaza under första intifadan. Ideologi: sunnimuslimsk islamism och palestinsk nationalism. Kontroll: de facto-styre i Gaza sedan 2007.
Terrorstämpling: Utnämnt till terroristorganisation av bl.a. USA och EU. (Även andra länder/organisationer har liknande beslut.)
Metoder som tillskrivs Hamas (urval):
Suicidattacker mot civila mål i Israel, särskilt under andra intifadan (tidigt 2000-tal).
Omfattande raketbeskjutning från Gaza mot israeliska städer och samhällen.
Gränsöverskridande räder, gisslantagningar och användning av tunnelnät för militära syften.
Dokumenterade våldsdåd (exempel – ej komplett lista):
2001: Sprängdåd utanför Dolphinarium-diskoteket i Tel Aviv (21 civila dödade).
2002: Självmordsbomb på påskmiddagen i Netanya (Park Hotel) – 30 dödade.
Återkommande: Raketattacker mot civila mål i Israel (bl.a. 2008–2009, 2014, 2021 och därefter).
7 oktober 2023: Massattack i södra Israel med omkring 1 200 dödade och 251 personer tagna som gisslan.
Rättsliga/mänskliga rättigheter: Internationella aktörer har bedömt att Hamas-anknutna attacker inkluderar avsiktliga attacker mot civila, vilket utgör brott mot internationell humanitär rätt.
Aktuellt läge (okt 2025): Efter kriget som följde på attacken 7 okt 2023 pågår förhandlingar om eldupphör och utväxling; ett mindre antal gisslan bedöms fortfarande vara vid liv.
Stockholmarna betalar just nu en miljon kronor i timmen i ränta – och stadens skuld fortsätter att växa. Trots skattehöjningar och rekordstora budgetar ökar lånen i snabb takt. Oppositionen varnar för en ekonomisk krasch i slowmotion, medan det rödgröna styret försvarar utvecklingen som följden av nödvändiga investeringar.
Fröken sossepamp har aldrig haft ett riktigt jobb – hon gick raka vägen från SSU till finansborgarrådets kontor. Att svinga den nio-svansade katten mot andra är hon mästare på, men att själv göra jobbet? Det överlåter hon som vanligt åt någon annan.
Stockholms stadsbudget 2026: En ekonomisk krasch i slowmotion
Den här veckan presenterade Stockholms stad sin budget för 2026 – en budget på 63,7 miljarder kronor som det rödgröna styret beskriver som en satsning på välfärd, trygghet och klimat.
Men bakom de stora orden döljer sig en snabbt växande skuld som oroar många. Oppositionen varnar för att stadens ekonomi är på väg mot en kollaps.
– Det här är en ekonomisk krasch i slowmotion. Med den här budgeten fortsätter staden att låna en miljon kronor i timmen, och skulden kommer att passera 100 miljarder. Det är djupt oansvarigt, säger oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M).
Den 31 augusti i år uppgick Stockholms stads externa skuld till 85,3 miljarder kronor – en ökning med 1,8 miljarder bara under 2025. Moderaterna har länge kritiserat stadens ekonomiska kurs.
– När du betalar tre miljarder i ränta och samtidigt lånar en miljon i timmen, då överskuggar det allt annat. Tappar man greppet om ekonomin, tappar man greppet om allt annat, säger Fjellner.
Han anser också att budgeten saknar verkliga satsningar på trygghet och istället fokuserar på att motverka friskolor och privata initiativ.
”Budgeten är i balans” – enligt propaganda ifrån stadshuset
Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) försvarar budgeten och menar att lånebehoven främst beror på stora och nödvändiga investeringar.
– Under vår tid vid makten har stadens budget varit i balans. Lånebehovet beror framför allt på investeringar i infrastruktur, avlopp, dricksvatten och Slussenprojektet, som blivit omkring sex miljarder kronor dyrare än planerat, säger Wanngård.
Hon lyfter fram investeringar i idrottsanläggningar, skolor och äldreboenden som långsiktigt viktiga, men kritiker menar att flera av projekten inte ger någon faktisk samhällsnytta och att staden snarare bygger upp skulder än värden.
Samtidigt har Stockholms kommunalskatt höjts två gånger sedan 2022 – trots rekordhöga skatteintäkter. Till och med betydligt mindre kommuner, som Österåker, har nu lägre skatt än huvudstaden.
Eko från historien: “Novemberrevolutionen”
Flera ekonomiska debattörer ser paralleller till 1980-talets så kallade novemberrevolution, när Olof Palme och finansminister Kjell-Olof Feldt släppte kreditmarknaden fri. Det var beslut som i efterhand beskrivits som startskottet för den skuld- och fastighetsbubbla som ledde till 1990-talets finanskris.
Kritiker menar att dagens rödgröna styre går i samma fotspår – en politisk kombination av kortsiktiga löften, överbelåning och skattehöjningar som urholkar både kommunens handlingsutrymme och invånarnas ekonomi.
Det som en gång kallades ansvarsfull ekonomisk politik har, enligt oppositionen, förvandlats till en skuldspiral. Stockholm står nu inför risken att bli ett nytt exempel på hur politisk hybris och dålig ekonomisk disciplin kan driva även en stark kommun mot avgrunden.
Politiska risker bortom ekonomin
Utöver de ekonomiska frågorna väcks nu även en principiell diskussion om huruvida Socialdemokraterna bör fortsätta styra Stockholm i samarbete med Vänsterpartiet – särskilt mot bakgrund av Vänsterpartiets historiska kopplingar till kommunistiska rörelser och dess tidigare roll som det som ofta kallades ett ”femtekolonnarparti”.
Flera debattörer menar att det finns en säkerhetspolitisk dimension i frågan. I ett föränderligt omvärldsläge, där hotet från främmande makt återigen blivit reellt, väcks oro för att politiker med inflytande över känsliga frågor kan utgöra en risk om de har ideologiska sympatier som sträcker sig österut.
Kritiker varnar för att låta Vänsterpartiets företrädare inneha beslutande poster i ett läge där nationell säkerhet, civil beredskap och skydd av strategisk infrastruktur blivit allt viktigare.
Frågan som många nu ställer sig är därför: bör Socialdemokraterna verkligen fortsätta styra tillsammans med ett parti vars ideologiska rötter och utrikespolitiska lojaliteter fortfarande väcker tvivel?
Faktaruta: ”Novemberrevolutionen” (Sverige, 1985)
Vad? Begrepp för den snabba avregleringen av den svenska kreditmarknaden då flera lånetak och utlåningsregler togs bort.
Datum: 21 november 1985.
Aktörer: Riksbanken (under Bengt Dennis), med stöd av regeringen (statsminister Olof Palme, finansminister Kjell-Olof Feldt).
Innehåll: Avskaffade utlåningstak och kvantitativa kreditrestriktioner; bankerna fick friare utlåning.
Bakgrund
Under 1970–80-talen växte obalanser fram i en hårt reglerad kreditmarknad med administrativ ränte- och lånekontroll.
Avregleringen syftade till att modernisera finanssektorn och förbättra kapitalallokeringen.
Direkta effekter
Snabb kreditexpansion (särskilt hushåll och fastighetssektor).
Stigande tillgångspriser (bostäder och kommersiella fastigheter).
Ökad skuldsättning och större räntekänslighet i ekonomin.
Långsiktiga följder
Bidrog till 1990-talets finans- och bankkris (dock inte ensam orsak).
Omfattande statliga bankstöd och systemreformer i början av 1990-talet.
1992 års kronkris och senare övergång till inflationsmål (1993) samt självständigare penningpolitik.
Viktigt att veta: ”Novemberrevolutionen” är en efterhandsbenämning. Forskning pekar på att kombinationen av avreglering, skattesystemets utformning, konjunktur och internationella faktorer tillsammans ledde fram till krisen.
Simona Mohamsson säger att Liberalernas partistyrelse vill ta bort alla röda linjer i sakpolitiken och arbeta fram ett nytt Tidöavtal.
Inför partistyrelsens möte om det ”allmänpolitiska yttrandet 2025” föreslog ledningen samtidigt att Liberalerna ska hålla fast vid sin linje: ingen regering där Sverigedemokraterna får ministerposter.
SD-ledaren Jimmie Åkesson kallade beskedet ”obegripligt” och upprepade kravet på att SD ska ingå i en framtida regering. Mohamsson svarade att L:s röster är avgörande för en borgerlig regering och att samarbetet fungerat just för att de borgerliga partierna sitter i regeringen medan SD står utanför.
I en DN-artikel utvecklade L-ledaren kritiken och menade att SD inte beter sig, inte är borgerliga och därför inte är trovärdiga för väljare. Som exempel tog hon upp deras agerande under Natoprocessen, då ledande SD-företrädare stöttade koranbränningar.
Regeringsfrågan splittrar Liberalerna, som i september låg på 2,4 procent i opinionen. Den slutliga hållningen till SD avgörs på landsmötet i höst.
Är inte dags att vi skickar L till historiens bakgård, partiet har 2% i opinionsmätningar. Enda de levererar till oss väljare är rent jävelskap. Nu vill man inte bilda regering där SD får ministerposter, vilket innebär att man släpper fram en rödgrön kakistokrat röra som inte gjorde ett skit för Sverige under 8 år.
Det var en liberal som hittade på att man bestraffade svenska folket med ett motbokssystem från 1917 till 1955. Det var inkompetent liberala statsminister Karl Staaff som vägrade köpa F-båtar inför ett brinnade världskrig, så kungen fick kalla till bondeupprop.
Liberalismen har inte gett Sverige ett skit, på 90-talet upphävde man luciabeslutet och fyllde Sverige med dysfunktionella lyxflyktingar från hela världen.
Det enda Liberalerna har levererat under den här mandatperioden är att de gjort det ännu jävligare för den som är arbetslös, i stället för att lösa problemet där det faktiskt finns. Problemet är att det är alldeles för lätt att få asyl i Sverige och att vi inte utvisar dem som döms till fängelse. Det är helt sjukt att fängelsedömda invandrare kan få stanna i Sverige.
Det bästa som kan hända Sverige är att nästa år i september vakna upp efter valet, se L lämna Sveriges riksdag. Deras politik tillför inget värde för Sverige.
Vänsterpartiets historiska bagage gör sig åter påmint – från 30-talets samröre med Sovjet till 50-talets DC-3-affär. I dag fortsätter partiet att driva politik som enligt kritiker slår hårt mot vanliga svenskar, som när RUT-avdraget hotas i deras senaste skuggbudget. Frågan väcks om det verkligen är klokt att ge ett parti med så mörkt förflutet inflytande över en svensk regering.
Det var många svenskar som blev avrättade i marxistiska Gulag-läger tack vare Vänsterpartiet.
Vänsterpartiets mörka historia gör sig ännu en gång påmind. På 30-talet skickades tusentals svenskar till Stalins Sovjet för att dö i Gulag. På 50-talet hjälpte de sina kamrater att skjuta ner en DC-3 och en Catalina, så att tappra svenska män stupade. Då skickade man fattiga människor att dö i marxismens Sovjet, och nu vill man hindra fattigpensionärer – som har byggt Sverige – från att få lite skattereduktion för hjälp i hemmet.
I stället hänvisar man till dysfunktionella tjänster som drivs av kommunen, där valfriheten är noll. Personalen som ska städa kan knappt svenska, och man plockar bottenskrapet från arbetsmarknaden för att utföra så kallade fixartjänster.
I Vänsterpartiets skuggbudget för 2026 vill man ta bort RUT-avdraget, så att fattigpensionärer inte längre har råd att anlita städhjälp eller hjälp i trädgården. Ännu en gång visar detta parti sitt fula femtekolonnar-tryne och sitt öppna hat mot det svenska folket.
Vänsterpartiet har alltid hatat Sverige – partiledaren Werner sålde ut landet för några flaskor sprit till DDR på 70-tale
För när diktaturens kreatur i Vänsterpartiet styr, då ska alla gå i kommunal förskola, busstrafiken ska drivas av SL och vi ska alla stå i kö. Endast när man har partibok kan man få gå före. En ledare, ett parti och åsikt är motto.
Det är väldigt anmärkningsvärt om något parti vill släpa in dessa femtekolonnare i en regering. Inte ens under brinnande världskrig fick kommunister vara med och styra Sverige – deras plats var i ett arbetskompani utan vapen i hand. Nu kan dessa maktkåta sossar vara villiga att ge dessa subversiva element till och med ministerposter. Det svenska samhället har tillräckligt med problem med korruption – ska man verkligen låta korrupta politiker få ministerposter bara för att ett litet marginaliserat kommunistparti ska få lite makt?
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Arbetskraftsinvandringen har blivit ett dyrt misslyckande. Sverige behöver inte fler lågavlönade arbetare från tredje världen när EU redan rymmer över en halv miljard människor att rekrytera från. Det enda undantaget är högutbildade specialister – inte mopedbud som kör ut mat.
Systemet har blivit ett misslyckande. Det har lett till att människor från tredje världen kommit hit för lågavlönade jobb, samtidigt som Sverige redan har hög arbetslöshet och svårt att integrera de invandrare som redan bor här.
Regeringens beslut att höja lönekraven till 80 eller 90 procent av medianlönen är i grunden bra. Det försvårar för oseriösa arbetsgivare som vill dumpa löner och importera billig arbetskraft. Här gör Liberalerna faktiskt rätt som ställer sig bakom en sådan linje. På 1990-talet skämde partiet ut Sverige genom att upphäva Luciabeslutet – en politisk kapitulation som öppnade dörren för den kosmopolitiska oordning som sedan förvandlade Sverige till dagens problemtyngda samhälle. Den gången svek Liberalerna sitt ansvar. Den här gången tar de, åtminstone i denna fråga, ett steg i rätt riktning.
Men även om lönekraven är ett steg framåt, löser de inte det stora problemet: Sverige behöver inte den här typen av arbetskraftsinvandring alls.
EU har över en halv miljard invånare. Här finns redan en enorm tillgång på arbetskraft – både kvalificerad och okvalificerad. Det finns ingen anledning att importera människor från länder utanför unionen för jobb som kan utföras av arbetslösa i Sverige eller andra EU-länder.
Den enda arbetskraft som Sverige eventuellt behöver från länder utanför EU är högutbildade specialister – ingenjörer, forskare och andra med spetskompetens. För dem ligger lönerna redan så högt att lönedumpning inte är en risk.
Att ta hit mopedbud som kör ut mat eller andra låglöneyrken är däremot helt onödigt. Det bidrar varken till välstånd eller integration – tvärtom förvärrar det problemen.
Arbetskraftsinvandringen borde kallas vid sitt rätta namn: ett misslyckande. Sverige måste i stället ta ansvar för arbetsmarknaden inom EU och för de människor som redan finns här.
Några Muf-medlemmar sjöng ”ausländer raus” under en oktoberfest i Göteborg – något som lett till hård kritik från Grön Ungdom och SSU. Men samtidigt ifrågasätts båda organisationernas trovärdighet, med hänvisning till interna skandaler, korruptionsanklagelser och en historia av kontroversiella uttalanden.
En annan version
En oktoberfest arrangerad av Moderata Studenter i Göteborg tillsammans med Fria moderata studentförbundet har väckt uppmärksamhet sedan några deltagare under låten ”L’Amour Toujours” ropade ”ausländer raus”. Händelsen har fått kritik från både Grön Ungdom och SSU – men också lett till påminnelser om deras egna historiska skandaler.
”Som att sjunga Helan går”
Enligt uppgifter sjöng några få personer den uppmärksammade frasen. Låten har tidigare kopplats till invandrakritiska sammanhang i Tyskland, men flera menar att situationen i Göteborg var en studentfest som inte bör överdramatiseras. ”Att sjunga med på en ramsa är ungefär lika anmärkningsvärt som att sjunga Helan går på en vanlig sittning”, säger en Muf-källa.
Kritik från Grön Ungdom
Grön Ungdoms språkrör Anton Bylin, som befann sig i Miljöpartiets lokaler i samma hus, reagerade starkt. Han menade att låten hördes tydligt och ifrågasatte varför festen inte avbröts direkt. Kritiker pekar dock på att Miljöpartiet och Grön Ungdom själva haft återkommande problem med interna konflikter och korruption, vilket gör att deras indignation kan ifrågasättas.
SSU i blåsväder
Även SSU:s ordförande Moska Hassas gick till angrepp mot Muf och krävde att statsminister Ulf Kristersson markerar mot sitt ungdomsförbund. Men SSU:s trovärdighet ifrågasätts återkommande. Tidigare ordföranden har hamnat i rubriker för våldsamma incidenter mot ordningsvakter och för att ha sjungit antisemitiska sånger under 1 maj-tåg. Organisationen har dessutom vid flera tillfällen uttryckt starkt USA-hat, bland annat genom att motsätta sig svenskt NATO-medlemskap när en republikansk president suttit i Vita huset. Moska Hassas borde tänka mer på sitt BMI än vad andra sjunger för sånger.
Debatten fortsätter
Muf har själva inlett ett medlemsärende och säger att händelsen kommer att utredas. Samtidigt menar flera röster att kritiken från SSU och Grön Ungdom bör tas med en nypa salt, med tanke på deras egna historiska problem. Frågan är därför inte bara vad som sjöngs på en fest, utan också vilka som egentligen har legitimitet att fördöma andra.
Efter månader av hårda konflikter enades Tidöpartierna på måndagen om ett nytt lönegolv för arbetskraftsinvandrare: 90 procent av medianlönen. Beskedet beskrivs som en kompromiss som både ska underlätta för företag att rekrytera – och samtidigt motverka skuggsamhället där matbud utnyttjas och i vissa fall används som täckmantel för knarkförsäljning.
Matbudet kör inte bara ut pizza – som tilläggsprodukt kan man få jazztobak med extra mycket THC. Det nya Al Capone-samhället sätter inga gränser.
Kompromissen som ska ändra spelplanen för arbetskraftsinvandringen
Det är måndag förmiddag i riksdagens presscenter. Kamerorna klickar, pennor raspar. Efter månader av slitningar visar Tidöpartierna plötsligt upp en enad front. På podiet står ministrar och talespersoner som nyligen låg i öppen konflikt – nu presenterar de en kompromiss om arbetskraftsinvandringen.
Lönegolvet för arbetskraftsinvandrare höjs till 90 procent av medianlönen. En nivå mellan Liberalernas krav på lättnader och Sverigedemokraternas linje om skärpta regler.
– Det här är en extremt bra överenskommelse ur min synvinkel, säger Ludvig Aspling (SD) och nickar belåtet.
Från konflikt till samsyn
Frågan om lönegolv har varit ett sår i samarbetet. I dag gäller 80 procent av medianlönen – motsvarande 29 680 kronor. Tidöavtalet pekade mot 100 procent, cirka 37 000 kronor. Men när arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) varnade för att det skulle slå hårt mot företagens kompetensförsörjning öppnades en spricka.
Nu landar parterna i 90 procent, något integrationsminister Simona Mohamsson (L) beskriver som en balans mellan arbetslinjen och näringslivets behov. – Det här är en vinst för Sverige. Inte för Liberalerna, utan för Sverige, säger hon.
Att mota bort skuggsamhället
Bakom kompromissen finns också ett större syfte: att pressa tillbaka det parallella samhälle som vuxit fram. Kritiker har länge pekat på hur låglönejobb inom till exempel matbudstjänster i storstäderna används som täckmantel för kriminalitet.
I Stockholm har polis och myndigheter varnat för hur cyklande bud utnyttjats i narkotikahandel. Med högre lönekrav hoppas regeringen både skydda seriösa arbetstagare och täppa till möjligheterna för den organiserade brottsligheten.
– Det här handlar inte bara om migration, utan om att minska utrymmet för ett Al Capone-samhälle där oseriösa aktörer gömmer sig bakom till synes vanliga jobb, säger en person nära förhandlingarna.
En chans till lön att leva på
För matbuden själva kan beslutet innebära en förändring i vardagen. Med ett högre golv säkras en inkomst som går att leva på, istället för att riskera fastna i beroende av svartjobb, usla villkor och dubbla arbetsgivare.
– Personerna mellan 90 och 100 procent av medianlönen är de minst problematiska invandrarna vi har, säger Aspling, som tidigare riktat hård kritik mot Liberalernas hållning men nu valt en ny ton.
SD:s stora vinstfråga
Samtidigt presenterades skärpta regler för anhöriginvandring. Den som vill ta hit en anhörig måste framöver ha bott i Sverige i minst två år, försörjningskraven skärps och antalet tillåtna anhöriga begränsas. Här pekar Aspling på en tydlig vinst för SD.
– Nettoeffekten är att invandringen kommer minska rejält, säger han.
Historisk omläggning
Migrationsminister Johan Forssell (M) beskriver helheten som en historisk omläggning av svensk migrationspolitik. – För tio år sedan var Sverige ett skräckexempel. I dag går vi före, säger han.
Framtiden avgör
Kompromissen landar i ett läge där arbetslösheten ligger på 8,7 procent, samtidigt som många branscher skriker efter arbetskraft. Näringslivet varnar fortsatt för svårigheter att rekrytera, men Tidöpartierna lovar årliga uppföljningar.
Frågan är om reformen på sikt lyckas hålla balansen: att både säkerställa kompetensförsörjning och slå undan benen för det framväxande skuggsamhället.
Vänsterpartiet vill locka vårdpersonal med rabatterade SL-kort och gratis arbetsskor. Men bakom de glättiga förslagen döljer sig kostsamma reformer, oklara löften och en historik som väcker frågor om lojalitet, korruption och kakistokrati. Är Vänsterpartiet en välfärdsvän – eller en säkerhetsrisk för Sverige?
Åh, tack store kamrat Stalin för att jag får hela 25 % rabatt på ett SL-kort. Nu ska jag verkligen rösta på Vänsterpartiet. Ett parti, en ledare och en åsikt
Vänsterpartiet lyfter gärna fram vårdpersonalens villkor i sin budget för 2026. Men bakom de vackra orden om solidaritet och välfärd gömmer sig satsningar som redan från början väcker fler frågor än de besvarar.
De två stora reformerna – rabatterade SL-kort och gratis arbetsskor – kostar 110 miljoner kronor det första året och därefter 145 miljoner kronor årligen.
Enligt förslaget ska 45 000 anställda i Region Stockholm få 25 procents rabatt på SL-kortet, motsvarande cirka 2 800 kronor per person och år. Kritiker menar att detta är en dyr reform som i praktiken mest gynnar dem som redan åker kollektivt, snarare än att direkt förbättra arbetsmiljön i vården.
Genom att man socialiserar Region Stockholm, det vill säga avbolagiserar, pressas lönerna nedåt för vårdanställda. Det blir färre arbetsgivare att välja mellan. Den 25-procentiga rabatten för vårdanställda är 280 kr. Hade man i stället sänkt regionskatten, så hade man fått mer pengar i handen – pengar som man kunnat göra vad man vill med, inte behövt lägga på en biljett för en kollektivtrafik som knappt fungerar.
Den andra delen – gratis arbetsskor – framställs som en välfärdsreform, men detaljerna är oklara. Ska personalen köpa skorna själva och få ersättning, eller ska regionen göra en dyr upphandling? Om anställda köper själva kan det bli förmånsbeskattat, vilket i praktiken äter upp värdet av ”förmånen”.
Totalt går 95 miljoner kronor årligen till SL-rabatten, medan skosatsningen utgör en mindre del. Kritiken är tydlig: dessa pengar skulle istället kunna gå till fler kollegor, högre löner och kortare arbetspass – faktorer som verkligen kan förbättra vårdpersonalens vardag och hälsa.
Vänsterpartiet talar också om att stärka regionens attraktionskraft som arbetsgivare genom ”betald återhämtningstid” för fler grupper. Men vilka grupper det gäller är oklart. Kritiker ser detta som ännu ett exempel på dyra men otydliga reformer utan genomförandeplan.
En inre fiende?
Det finns dock ett större problem än dyra budgetposter. Vänsterpartiet har historiskt setts som en inre fiende mot Sverige och det svenska folket. När partiledaren Lars Werner en gång i tiden sålde ut det svenska försvaret för att ordna gratis sprit till sin 50-årsfest satte det tonen: lojaliteten gick inte till Sverige, utan till utländska diktaturer.
Frågan är vad som händer om Sverige hamnar i krig. Kommer Vänsterpartiet att stå upp för det svenska folket – eller kommer lojaliteten att ligga hos kamrat Putin, precis som de en gång låg hos kamrat Stalin under andra världskriget?
Korruption och kakistokrati
Idag finns en oro att V-politiker i kommuner, regioner och riksdagen inte bara driver kostsamma och otydliga reformer – utan också riskerar att utgöra en säkerhetsrisk. Många befarar att en del arbetar i linje med främmande makters intressen.
Och det stannar inte där. Kritiker menar att det dessutom finns tecken på korruption i partiets sätt att styra. Många V-politiker beskrivs som rena kakistokrater – det vill säga människor som varken har kompetensen eller viljan att leda, men som ändå klamrar sig fast vid makten.
Under kalla kriget uppskattades att 95 procent av alla VPK-medlemmar var antingen KGB-agenter eller agenter åt Stasi. Frågan som nu ställs är: upprepar historien sig?
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Trots Socialdemokraternas löften om förbättrad sjukvård visar årets patientenkät att resultaten knappt rör sig. Små procentuella ökningar lyfts fram som framgångar, men två av tio patienter anser fortfarande att vården brister i information och kommunikation. Kritiker menar att S återigen misslyckats leverera – och frågan väcks om problemen bottnar i oförmåga eller ren korruption.
För två år sedan var 89,6 procent av patienterna som besökte en specialistläkare nöjda med tillgängligheten. I årets patientenkät har siffran ökat till 91,7 procent – men det är marginella skillnader som inte löser de grundläggande problemen.
I öppenvården har ”respekt och bemötande” bara krupit upp från 90,0 till 91,2 procent, och i den specialiserade slutenvården har tillgängligheten gått från 86,1 till 88,1 procent. När det gäller patienternas delaktighet syns en ökning från 82,1 till 84,1. Men trots alla satsningar och högtidstal är det tydligt att resultaten fortfarande är långt ifrån tillfredsställande.
Ändå beskriver hälso- och sjukvårdsregionrådet Talla Alkurdi (S) utvecklingen som ”ett hedersbetyg” till vården. Hon framhåller att mittenkoalitionen har skjutit till resurser, anställt 2 300 fler och kortat väntetiderna med tre veckor. Men verkligheten för patienterna är en annan: köerna är fortfarande långa, vårdplatser saknas och många känner sig övergivna.
Faktum är att patienterna i Stockholm fortfarande får sämre vård än vad man kunde vänta sig i skyttegravarna vid Verdun – där fältsjukvården paradoxalt nog fungerade bättre än vad Socialdemokraterna nu lyckas prestera. Att kalla de små siffrornas rörelse för framgång framstår snarare som ett försök att dölja misslyckanden.
Två av tio patienter uppger fortfarande att vården brister i information och kommunikation – det område som får lägst betyg i enkäten. Trots åratal av satsningar kvarstår samma mönster. Man har som vanligt misslyckats med att nå verkliga resultat. Frågan är om detta beror på oförmåga, eller om det i värsta fall handlar om korruption.
Faktaruta: Sjukvården vid slaget vid Verdun (1916)
Under Verdun utvecklades en vårdkedja från front till bas-sjukhus där sårade först omhändertogs nära linjen och sedan successivt evakuerades bakåt.
Organisation: Den franska arméns Service de Santé ansvarade för sjukvården. Röda Korset och frivilliga, bland annat American (Ambulance) Field Service, integrerades i systemet.
Första linjen:Postes de secours (förbandsplatser) låg nära skyttegravarna. Här gavs snabb sårvård, förband och smärtlindring innan vidare transport.
Triage: Prioritering inför evakuering och åtgärd enligt skadans allvar (“triage”). Syftet var att använda begränsade resurser där de gjorde mest nytta.
Evakuationskedja: Bårbärare förde sårade till förbandsplats → vidare till samlings-/förbandsstationer → fältsjukhus → bas-/bakre sjukhus.
Transport: Motorambulanser (ofta Ford Model T) kompletterade hästdragna fordon och kortade transporttiderna, vilket ökade överlevnaden. Frivilliga ambulansförare körde ofta under beskjutning och nattetid.
Vanliga skador: Artilleri- och splittertrauma, skottskador samt gasangrepp (t.ex. klor/fosgen). Gasvård innebar ofta vila, observation och symtomlindring i brist på andra behandlingar.
Utmaningar: Leriga vägar, konstant beskjutning, brist på platser och personal samt täta trupprotationer försvårade organiseringen. Statistik över sårade och vårdutfall var splittrad.
Skydd & emblem: Röda korsets kännetecken skulle ge skydd, men förbandsplatser och transportleder träffades ändå tidvis.
Begrepp:Poste de secours = förbandsplats nära fronten. Triage = medicinsk prioritering av patienter.
Mer läsning: om frivilliga ambulanskårer vid Verdun, triage och vårdkedjan under första världskriget.
Han kom hit som tonåring, fick chansen i skola och jobb – men aldrig för att stanna. I åtta år har Ghasem Alizadeh klamrat sig kvar i Sverige utan asylskäl. Nu sätter Migrationsverket stopp – och det är precis så rättsstaten ska fungera.
Ghasem Alizadeh föddes i Iran, där hans föräldrar bott sedan de lämnat Afghanistan. Han har aldrig ens satt sin fot i sitt hemland. Ändå kom han till Sverige 2015, 16 år gammal, och sökte asyl.
Redan från början var det tydligt att hans chanser var obefintliga. Han gick i skolan men lyckades dåligt och medger själv att han inte presterade särskilt bra. Senare fick han visserligen ett jobb på Ikea i Uddevalla, men det förändrar inte sakförhållandena: arbete och sociala kontakter är inte asylskäl.
När beslutet om utvisning kom i september påstår han att kollegor reagerade starkt. Men det är hans ord. Oberoende bekräftelse saknas. Vad som däremot är klarlagt är att han aldrig haft någon rätt att stanna. De tillfälliga uppehållstillstånd han fått har enbart varit frukten av politiska speciallösningar – framför allt den så kallade gymnasielagen, en lag som tillät tusentals unga utan skyddsbehov att stanna några år extra.
Nu är det slut. Migrationsverket har sagt nej – och med all rätt.
– Att Afghanistan är farligt betyder inte att alla automatiskt får stanna. Sverige har redan enorma kostnader för migration och kan inte vara hela världens försörjningsbyrå, säger Didzis Melbiksis, presskommunikatör på Migrationsverket.
Han påminner också om att Ghasem själv uppgett att han är afghansk medborgare och hazar. Ja, hazarer är en utsatt minoritet – men det gör inte alla hazarer till flyktingar.
Det här är kärnan i problemet. Under åratal har Ghasem klamrat sig kvar i Sverige utan att någonsin presentera faktiska asylskäl. Att han under tiden lärt sig språket, fått ett jobb och byggt upp ett socialt nätverk förändrar ingenting. Det ger honom inte rätt att stanna.
Sverige har redan världens högsta skatter, och varje krona behövs till vård, försvar, skola och omsorg för dem som faktiskt har rätt att bo här. På 1960-talet hade Sverige världens tredje största flygvapen – i dag har vi bara en spillra kvar och några få slitna JAS-plan. Samtidigt som vårt eget försvar har försvagats, har vi öppnat gränserna och importerat problem utifrån. Vi måste lägga fokus på att skydda oss mot den yttre lede fi, inte släppa in nya hot från främmande länder. Att låta personer utan asylskäl, som Ghasem, fortsätta belasta systemet är orättvist både mot skattebetalarna och mot dem som verkligen behöver skydd.
Sverige kan inte längre vara ett land där känslor och tyckande väger tyngre än lag och ordning. Lagen är tydlig: saknas skyddsgrund ska man återvända.
Migrationsverket gör det som måste göras. Det är Ghasem som envist hållit sig kvar i ett land där han aldrig haft rätt att stanna.
Greta Thunberg har gripits i Israel för andra gången efter att ha deltagit i en internationell hjälpflottilj till Gaza. Trots svenska myndigheters tydliga avrådan valde hon att medverka i aktionen, som av Israel betraktas som en provokation och brott mot landets inresebestämmelser. Händelsen väcker starka reaktioner – från sympati och stöd till hård kritik mot hennes agerande.
Den svenska aktivisten Greta Thunberg befinner sig återigen i israeliskt förvar efter att ha deltagit i en så kallad hjälpflottilj till Gaza – en resa som skedde i direkt strid med Israels lagar och trots tydliga avrådanden från det svenska Utrikesdepartementet.
Thunberg har i efterhand uppgett att hon utsatts för hård behandling under gripandet och vistelsen i israeliskt fängelse. Hon gnäller på brist på vatten och mat, ohygieniska förhållanden och att hon ska ha tvingats posera med flaggor. Uppgifterna har spridits av sympatisörer men har avfärdats som lögner av Israels ambassad, som påpekat att alla fångar fått tillgång till mat, vatten, toaletter och juridiskt biträde.
Flera deltagare i flottiljen, bland annat från Turkiet och Italien, har beskrivit dramatiska scener, men kritiker menar att detta är en del av en medveten propagandastrategi. Den israeliske säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir kallade öppet deltagarna för ”terrorister” och betonade att de inte borde deporteras utan fängslas.
Detta är andra gången på kort tid som Thunberg låtit sig gripas i samband med försök att bryta Gazas blockad. Den svenska regeringen hade redan tidigare avrått medborgare från att delta i aktioner av detta slag, eftersom de innebär risk för konfrontation med israeliska myndigheter.
Trots detta valde Thunberg att delta i den internationella aktionen, som av Israel betraktas som en provokation och som juridiskt faller under brott mot inresebestämmelserna. Det svenska Utrikesdepartementet har bekräftat att ambassaden haft kontakt med nio frihetsberövade svenskar, men markerat att det är varje individs eget ansvar när man medvetet reser in i konfliktområden mot statens rekommendationer.
Många menar nu att Thunberg, som ofta framställer sig som en symbol för fred och rättvisa, själv bär ansvaret för att ha placerat sig i en situation där konfrontation med israeliska myndigheter var given. Kritiker beskriver hennes agerande som naivt och ansvarslöst – och ett exempel på hur privilegierade västerländska aktivister sätter sig själva i centrum, snarare än att bidra till en verklig lösning på konflikten.
En av huvudpersonerna bakom Socialdemokraternas interna maktstrid i Botkyrka, Bilal Ayeb, har åtalats för narkotikabrott och pekas ut som del av det kriminella nätverket i Alby. Samtidigt fortsätter S-ledaren Magdalena Andersson att avfärda varningarna om gängens infiltration som ”rykten” – något som nu möts av hård kritik från flera M-ministrar som anklagar henne för mörkläggning och att blunda för partiets problem.
1965 pratade Socialdemokraterna om ett homogent Sverige – vi hade inga av USA:s rasproblem. 65 år senare har samma parti byggt ett ”Al Capone-Sverige”, där importerad brottslighet slagit rot och nu kliver rakt in i demokratins kärna för att ta över samhällets funktioner. Det som började som naiv idealism har förvandlats till ett systemhot inifrån.
En av huvudpersonerna bakom Socialdemokraternas interna maktstrid i Botkyrka, Bilal Ayeb, har nu åtalats för narkotikabrott. Han kopplas av polisen till det kriminella nätverket i Alby och misstänks ha velat använda kommunens fritidsgårdar som bas för narkotikadistribution.
Trots detta har S-ledaren Magdalena Andersson gång på gång avfärdat uppgifterna om gänginfiltration i sitt eget parti som ”rykten”.
– Det är uppenbart att Magdalena Andersson inte talar sanning, säger justitieminister Gunnar Strömmer (M).
Kuppen mot Ebba Östlin
Bakgrunden är den infekterade striden i Botkyrka 2023, när dåvarande kommunstyrelseordföranden Ebba Östlin (S) drev igenom beslutet att stänga flera fritidsgårdar efter att en utredning visat att de blivit tillhåll för gängkriminella.
Kort därefter tvingades hon bort i en kupp orkestrerad av Bilal Ayeb och hans krets. Genom att mobilisera nya medlemmar till en lokal S-förening röstades Östlin bort.
Ayeb, som redan då var dömd för flera brott och utpekad som gängkriminell i polisens underrättelsematerial, spelade en nyckelroll. Nu har han åtalats för narkotikabrott sedan han ertappats med 62 gram kokain – ytterligare ett bevis på hans djupt rotade koppling till organiserad brottslighet.
M-ministrar: Andersson mörklägger
Regeringsföreträdare riktar hård kritik mot Andersson. Strömmer menar att S-ledaren aktivt vilseleder väljarna:
– När Ulf Kristersson påtalade gängens infiltration av Socialdemokraterna i Botkyrka kallade Andersson det ”rykten”. Nu vet vi sanningen. En central aktör i S-striden åtalas för narkotikabrott och pekas ut som en nyckelperson i gängmiljön.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) konstaterar att Socialdemokraterna försökt dölja problemen genom en intern utredning som frikände partiet – trots att den nu åtalade Ayeb redan då var medlem.
Även migrationsminister Johan Forssell, finansminister Elisabeth Svantesson och flera andra M-toppar anklagar Andersson för att mörklägga S djupa problem och blunda för gängens inflytande.
Kravet: Extern granskning
Efter avslöjandena kräver Strömmer att Socialdemokraterna släpper sin interna mörkläggning och låter en extern granskning bringa klarhet.
– Partiet måste stå till svars. Det går inte att fortsätta sopa gängens infiltration under mattan. Svenskarna förtjänar full transparens, säger han.
Sverige missar klimatmålen till 2030. Kritiker talar om svek och framtida katastrofer – men samtidigt växer tvivlen på om målen någonsin varit realistiska. Från grönt stål till vätgas och batterifabriker har miljardprojekt hyllats som lösningar men gång på gång visat sig tekniskt osäkra och ekonomiskt sårbara. Är klimatmålen en nödvändig väg framåt – eller en dyr politisk fantasi?
Sverige kommer inte att nå sina klimatmål till 2030. Beskedet har utlöst starka reaktioner – från oppositionens krav på miljöministerns avgång till larmrapporter om att framtiden står på spel. Samtidigt visar utvecklingen att konflikten om klimatpolitiken inte längre bara handlar om ambitioner, utan om skillnaden mellan vision och genomförbarhet.
Apokalypsen som politiskt verktyg
Politiska budskap om klimatet har länge varit präglade av undergångsretorik. Redan 1970-talet fylldes av varningar om att världen hade tio år på sig att undvika katastrofen. Liknande formuleringar återkommer idag, där varje ny varningsklocka placerar slutet tio år framåt i tiden.
Detta mönster tjänar ett politiskt syfte: att mobilisera väljare genom känslor. Medieforskningen kallar det “emotional framing” – att paketera budskap så att de berör på ett känslomässigt plan snarare än genom siffror och analyser. SVT:s porträtt av musikern och klimataktivisten Stefan Sundström, med nynnande i en trädgård, är ett exempel.
Problemet är att känslobaserade budskap ofta krockar med den faktiska utvecklingen. När Miljöpartiets dåvarande språkrör Peter Eriksson år 2006 varnade för flera meters havsnivåhöjning till 2026 blev verkligheten en ökning på omkring tio centimeter. Det innebär inte att klimatförändringar är overkliga – men det underminerar förtroendet för politikens prognoser.
Klimatpolitikens gröna fantasier
Kritiker pekar idag på att Europas klimatmål bygger på tekniska och ekonomiska antaganden som ännu inte visat sig hållbara.
Grönt stål har lyfts fram som en framtidsbransch. Men satsningen Hybrit har lagts på is och flera internationella stålbolag har backat ur. Endast en liten del av världens järnmalm är ens användbar för tekniken, vilket gör produktionen extremt dyr.
Koldioxidlagring har fått miljardstöd i Sverige men gång på gång misslyckats. Nya forskarrön visar att potentialen är en tiondel av vad man tidigare trott.
Batterier var tänkta att bli svensk industris nya flaggskepp via Northvolt. I stället slutade det i en konkurs som nu beskrivs som en av de mest spektakulära i modern tid.
Vätgas presenteras som framtidens bränsle, men hittills rullar inte en enda kommersiell vätgaslastbil på Europas vägar, trots miljardstöd och lagstadgade mål om tankstationer.
När en teknik är oprövad men redan inräknad i klimatmålen uppstår en klyfta mellan politik och verklighet.
Ekonomins hårda gränser
EU:s gröna omställning beskrivs ofta som en nödvändig investering i framtiden. Men ekonomin visar på en annan verklighet. Europas tillväxt släpar efter både USA och Kina, och industrin pressas av höga energipriser och osäkerhet.
Att samtidigt lova både nettonollmål, förbud mot bensinbilar och massiva industrisatsningar innebär att stora resurser binds upp i projekt som ännu saknar bevisad lönsamhet. Kritiker menar därför att det är fråga om en “fantasiekonomi” – en vision som är politiskt tilltalande men ekonomiskt osäker.
Det realpolitiska uppvaknandet
Flera länder börjar nu bromsa. Tyskland oroar sig för sin bilindustri, Frankrike söker undantag, och Storbritannien talar öppet om att skrota nettonollmålen. I Bryssel erkänner enskilda parlamentariker privat att målen är omöjliga att nå – men ingen vill vara först att offentligt ifrågasätta dem.
Sverige befinner sig i samma spänningsfält. Å ena sidan finns viljan att gå före i klimatpolitiken och behålla en moralisk ledarroll. Å andra sidan finns realiteterna: tekniska hinder, ekonomiska begränsningar och en växande opinion som ifrågasätter kostnaderna.
Slutsats: mellan ambition och realism
Klimatförändringarna är en realitet som kräver åtgärder. Men politiken riskerar att förlora förtroende när visioner presenteras som färdiga lösningar utan att tekniken är på plats. Att basera en hel samhällsomställning på oprövade satsningar kan i värsta fall rasera både klimatmålen och ekonomin.
Frågan är därför inte om Sverige och Europa behöver klimatpolitik – utan om politiken klarar att förena klimatambitionerna med teknisk och ekonomisk realism. Först då kan målen bli mer än visioner på papper.
Den moderata finansministern Elisabeth Svantesson får nu igenom sitt länge efterlängtade bidragstak. Reformen ska både öka rättvisan mellan arbetande och bidragsberoende familjer och spara skattepengar, samtidigt som fler motiveras att ta steget in på arbetsmarknaden.
Den moderata finansministern Elisabeth Svantesson har länge drivit frågan om ett bidragstak – och nu blir det verklighet. Reformen ses av regeringen som en central del i att både stärka integrationen och använda skattepengar mer ansvarsfullt.
Genom att sätta ett tak minskar socialbidragen för stora barnfamiljer, vilket regeringen menar skapar rättvisa mellan de som arbetar och de som lever på bidrag. Den som får försörjningsstöd måste samtidigt delta i aktiviteter som förbereder för arbetsmarknaden, och en jobbpremie införs för dem som går från bidrag till jobb.
Kritik har framförts om risk för barnfattigdom, men Svantesson betonar att reformen i grunden handlar om moral, rättvisa och hållbara statsfinanser. – Det är inte rimligt att en familj på bidrag kan få lika mycket som en hårt arbetande granne. Skattepengarna måste användas så att fler kommer i arbete och bidrar, säger den moderata finansministern.
Faktaruta: 2 vuxna + 8 barn – försörjningsstöd jämfört med lön
Jämförelsen nedan gäller samma hushåll: 2 vuxna och 8 barn samt en faktisk hyra på 15 000 kr/mån.
Skillnaden är om inkomsten kommer från försörjningsstöd eller lön.
Försörjningsstöd
Lön (med 30% skatt)
Riksnorm: ≈ 33 000 kr Hyra: 15 000 kr Totalt i handen:48 000 kr Skattefritt – direkt till familjen
Mål: 48 000 kr netto Skatt antagen: 30 % Krävd bruttolön:≈ 68 600 kr Samma hushåll, samma hyra
Obs: Riksnormsbelopp varierar beroende på barnens ålder och uppdateras årligen. Skattejämförelsen bygger på en schablonskatt på 30 %. Verklig skatt påverkas av kommunalskatt, grundavdrag och jobbskatteavdrag.
Greta Thunberg har blivit symbolen för en urspårad svensk verklighet – från klimatstrejk till terrorromantik. Hennes senaste jippo med Global Sumud Flotilla slutade som väntat i fiasko när Israel stoppade seglatsen och grep hundratals självutnämnda aktivister. Samtidigt förfaller Sverigebilden: gängkrig, politiskt spektakel och en generation präglad av flumskola och mediacirkus.
Greta Thunbergs återkommande freak show är inget annat än en politisk missfoster-cirkus, ett skådespel inför öppen ridå. Hennes senaste stunt är seglatsen med Global Sumud Flotilla, som givetvis stoppades av Israel. Där arresterades runt 200 kriminella aktivister som försökte ta sig in olagligt på Gazaremsan.
Sverigebilden är sedan länge krossad. Från att ha varit det trygga folkhemmet har Sverige på 2020-talet förvandlats till ett land präglat av skjutningar, gängkrig och politiska skandaler. Samtidigt lyfts skolkare och diagnosbarn fram som hjältar – med Greta som själva affischflickan för denna urspårade utveckling. Hon gick från klimatstrejk till att flörta med terrorromantik och hylla Hamas och liknande mördarsekter.
Försöken att nå Gaza är inget annat än patetiska jippon. En renodlad mediacirkus, byggd för att jaga klick, rubriker och billiga applåder i sociala medier.
Israels agerande – att medvetet svälta civilbefolkningen – är brutalt och oacceptabelt. Men faktum kvarstår: Hamas måste utplånas. Inget mindre duger.
Greta framstår i dag som en pajas, en cirkusclown som drar ett löjets skimmer över hela Sverige. Hon är en produkt av flumskolan, där ord som OBS-klass, skamvrå och kamratuppfostran är utraderade – och kvar står en generation bortskämda aktivister som tror att världspolitiken är en lekplats.
Vänsterpartiet kräver ministerposter för att släppa fram en rödgrön regering – annars röstar de nej. Samtidigt växer kritiken mot partiets ultimatum. Med historiska band till Sovjetunionen, spionskandaler och ett bostadspolitiskt haveri i Stockholm pekar många på att V inte bara är politiskt oansvariga, utan också en potentiell säkerhetsrisk för Sverige.
Sverige 2026 kan bli som Ungern 1956, då ryska stridsvagnar rullade in i Stockholm. Vänsterpartiet har alltid haft sin lojalitet österut.
Vänsterpartiet har slagit fast att partiet kommer rösta rött mot alla regeringskonstellationer där de själva inte ingår. Partiledaren Nooshi Dadgostar uppmanar samtidigt oppositionen att samla sig och presentera en gemensam plattform inför valet.
– Jag tror på ett samlat lag där vi enas kring några framtidsfrågor, säger hon under en träff med Riksdagsjournalisterna och nämner arbetslösheten, sjukvården och klimatmålen som områden där man enligt henne borde kunna nå samsyn.
Kritik mot Socialdemokraterna
Men Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson får en känga. Dadgostar beskriver det som ”ett misstag” att Andersson inte tagit initiativ till ett samlat oppositionslag och riktar hård kritik mot S för att vara alltför passiva.
– Sossarna har inte varit fighters, de är följare, säger hon.
Ministerkravet
Samtidigt ligger Vänsterpartiets krav fast: om den rödgröna sidan vinner valet ska V ha ministerposter. Annars blir det inget stöd för en regeringsbildning.
På frågan om partiet kommer rösta nej till alla regeringar där V inte får plats svarar Dadgostar kort och bestämt:
– Ja. Om våra mandat krävs för en regeringsbildning så kommer vi sitta i regering.
Så Magdalena Andersson kan inte bli statsminister om du inte får en ministerpost?
– Hon kan i stället välja att söka stöd hos andra partier, svarar Dadgostar.
Hård kritik mot Vänsterpartiet
Kravet på ministerposter har mötts av massiv kritik. Många menar att Vänsterpartiets historia och agerande gör partiet olämpligt i regeringsställning. Kritiker pekar på partiets långa lojalitet med Sovjetunionen och senare Ryssland, och påminner om de många spionskandaler som haft kopplingar till kommunistiska rörelser i Sverige. Under andra världskriget fick kommunisterna inte ens sitta i samlingsregeringen – av säkerhetsskäl. Enligt kritiker borde samma princip gälla i dag.
Att släppa in Vänsterpartiet i en svensk regering skulle enligt många vara ett allvarligt hot mot rikets säkerhet.
Bostadspolitikens misslyckande
Också partiets praktiska politik granskas hårt. I Stockholm, där Vänsterpartiet haft stort inflytande över bostadsfrågorna, har deras modell beskrivits som ett misslyckande av historiska mått. Resultatet är att kötiden för en hyresrätt i dag kan uppgå till 15 år. Kritiker menar att V:s system påminner om DDR:s centralstyrda modell – ineffektiv, orättvis och djupt skadlig för medborgarna.
För många blir slutsatsen därför självklar: Vänsterpartiet har gång på gång visat att de varken kan leverera fungerande lösningar eller värna Sveriges säkerhet. Att ge partiet ministerposter skulle vara ett historiskt misstag.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Stockholmarna får ingen lättnad i plånboken nästa år. Trots stadens starka ekonomi lämnas kommunalskatten oförändrad – ett beslut som väcker hård kritik mot den rödgröna majoriteten i Stadshuset. Medan mindre kommuner lyckas sänka skatten, pressas huvudstadens invånare fortsatt av höga avgifter och hyror.
Sossarna visar sitt giriga ansikter genom att ta ut för hög skatt av Stockholmarna
Stockholm halkar efter – skatten lämnas oförändrad
Stockholm, landets största och ekonomiskt starkaste kommun, lyckas inte pressa ned kommunalskatten. Den rödgröna majoriteten meddelar nu att skatten förblir oförändrad nästa år – ett besked som gör att huvudstaden halkar efter jämfört med mindre kommuner som Österåker, som klarat av att sänka.
Den nivå på skatt som stockholmare idag betalar är snarare vad man skulle förvänta sig i en mindre inlandskommun i Norrland – inte i Sveriges huvudstad. Kritiker menar att detta är ett tydligt tecken på att den rödgröna röran i Stadshuset inte förmår att räkna eller prioritera.
Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) försvarar beslutet:
– Vi har under mandatperioden höjt kommunalskatten med 48 öre för att säkra välfärden och politikers löner, det läge vi befinner oss ser vi ingen anledning att röra skatten, säger hon.
Oppositionen: ”Beklagligt”
Oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M) kallar beskedet ett svek mot stockholmare som kämpar i ett tufft ekonomiskt läge.
– Att inte sänka skatten när många hushåll pressas är att inte ta ansvar, säger han.
Medan små kommuner lyckas ge sina invånare lättnader, tvingas Stockholmare fortsätta betala en nivå som inte står i proportion till stadens resurser. Resultatet blir att huvudstaden framstår som en kommun där politikerna misslyckas med det mest grundläggande: att räkna och hushålla med skattebetalarnas pengar.
Tidöregeringen har genom höjt skatteavdrag och sänkt moms försökt skapa bättre ekonomiska villkor för hushållen. Samtidigt kritiseras den rödgröna majoriteten i stadshuset för att inte hushålla med skattepengarna.
Trots att många stockholmare i dag pressas av höga hyror inom den kommunala allmännyttan, väljer majoriteten att inte sänka skatten. Kritiker menar att detta förvärrar situationen för människor som redan kämpar för att få vardagen att gå ihop.
”Att sänka skatterna är det som faktiskt kan hjälpa den lilla människan att överleva i en tid av ekonomisk osäkerhet”, säger forskare.
Socialdemokraternas påstående stämmer inte. Stockholm ligger på 11:e plats när det gäller kommunalskatt och har passerats av mindre, resurssvaga kommuner i Skåne, såsom Vellinge.
I Norrland kallas Stockholm skämtsamt för Fjollträsk. Och få politiker lever upp till det öknamnet som Jan Jönsson – en liberalfjolla som radat upp misslyckande efter misslyckande
År 2002 nådde L/FP en topp på 14 procent – skälet var att partiet då började tala om att ställa högre krav på mirgranter. Sverige har sedan 1975 fört en alltför generös asyl- och migrationspolitik, vilket har gett oss det Sverige vi ser i dag.
Liberalerna – ett parti utan resultat men med stort ansvar för Sveriges problem
Jan Jönsson gillar att framställa sig själv som en politiker med humor, som tar strid med symboler och kampanjfilmer. Men bakom skratten döljer sig en obekväm sanning: han är en symbol för Liberalernas totala misslyckande i Stockholm.
Han lovade att vara ’gängens värsta fiende’. I stället blev han en åskådare när gängkriminaliteten exploderade. Skjutningar, sprängningar och rekryteringen av barn har blivit vardag i Stockholm. Och vad gjorde Jan Jönsson? Klädde sig i drag. Kasta järnrör framför kameran. Spelade clown i sociala medier. Han levererade en freak show – inte resultat.
Det är politik reducerad till PR. Och stockholmare betalar priset – i form av otrygga gator, rädda ungdomar och en stad som slits sönder av våld.
Liberalernas skuld
Men ansvaret stannar inte vid Jan Jönsson. Liberalerna som parti bär ett tungt ansvar för att Sverige ser ut som det gör i dag. Det var just L som på 1990-talet drev igenom att det så kallade Luciabeslutet revs upp – vilket öppnade dörren för en massinvandring som Sverige aldrig hade förutsättningar att hantera.
Resultatet blev att stora grupper från dysfunktionella miljöer i tredje världen fick asyl utan att integrationen fungerade. Här lades grunden för den segregation och den kriminalitet som nu river sönder landet.
Liberalerna, partiet som påstår sig stå för ordning och utbildning, var med och byggde den verklighet vi i dag lever med: parallellsamhällen, misslyckad integration och gäng som växer sig starkare för varje år.
På väg mot riksdagsspärren
I dag kämpar partiet för sin överlevnad. Opinionssiffrorna pekar mot att L knappt klarar fyraprocentsspärren i nästa val – och kanske är det talande. Väljarna har tröttnat på partiets velande, dess interna strider och dess oförmåga att leverera något konkret.
Hotet från Jan Jönsson att lämna politiken om L öppnar för SD-ministrar är närmast komiskt. Han har redan visat vad hans politik leder till: fler skjutningar, fler tomma ord och fler kampanjer som ingen längre tar på allvar.
Det ironiska är att Liberalerna en gång faktiskt kunde vinna väljarnas förtroende. I början av 2000-talet gjorde partiet succéval när man drev frågan om tydligare krav, bland annat högre språkkrav för invandrare. Då talade man klarspråk om integration och väljarna belönade modet. Men den tiden är förbi.
Slutsats
Liberalerna bär ett historiskt ansvar för dagens problem och ett dagsaktuellt ansvar för Stockholms misslyckande. Jan Jönsson är inte gängens värsta fiende – han är en symbol för politikens impotens. Och hans parti, som en gång skulle vara Sveriges liberala kraft, har reducerats till ett sargat skämt på gränsen till riksdagsspärren.
Regeringen satsar 4,3 miljarder på skolan – men Stockholms S-styre kallar det en bluff. Samtidigt har de själva höjt skatten och låtit pengarna försvinna i byråkrati och extrem politiker löner. Skillnaden är tydlig: Tidöregeringen levererar resurser som gör skillnad för eleverna, medan Socialdemokraterna misslyckas gång på gång.
Stockholmarnas skattepengar slösas bort på överlyxig SFI-undervisning i stället för på svenska skolbarn. Socialdemokraterna klarar inte av att hushålla med de skattepengar de drar in.
S bluffar – Tidöregeringen levererar
Regeringens satsning på 4,3 miljarder kronor till skolan 2026 är historisk. Ändå försöker Stockholms rödgröna styre avfärda den som en ”bluff”. Men sanningen är att Socialdemokraterna själva inte klarar att hålla ordning på skattebetalarnas pengar.
Skolborgarrådet Emilia Bjuggren (S) påstår att satsningen inte räcker. Samtidigt har S redan höjt skatten i Stockholm – utan att resurserna når klassrummen. Stockholmarna betalar mer men ser mindre effekt.
Slöseri i stället för ansvar
S styr med skattehöjningar och växande byråkrati, men pengarna rinner bort på prestigeprojekt och konsulter. Att nu skylla på regeringen är ett sätt att dölja egna misslyckanden och maktmissbruk.
Tidöregeringen satsar på eleverna
Utbildningsminister Simona Mohamsson (L) betonar att det handlar om 14 miljarder över tre år. Pengarna ska stärka kunskapsbidraget, införa nytt betygssystem och avlasta lärarna – satsningar som gör skillnad i klassrummen.
– Staten tar sitt ansvar. Nu förväntar jag mig att även S-styret gör det, säger hon.
Stockholmarnas barn förtjänar bättre
Tidöregeringen levererar. Socialdemokraterna höjer skatter och gnäller. Den 8 oktober får vi svart på vitt om S tänker låta pengarna nå skolorna – eller fortsätta låta skattemedlen försvinna i byråkratin och sky hög politruck löner.
Muhammedanska studenter vid Örebro universitet kräver större lokaler för fredagsbön – men universitetet säger nej. I Sverige är universiteten till för utbildning, inte religion. Den som inte accepterar våra lagar, vår yttrandefrihet och vårt sekulära system får helt enkelt söka sig någon annanstans.
Vid koranupploppen för några år sedan var det över 50 stater som ville att Sverige skulle avskaffa vår yttrandefrihet. Att bränna en bok var ju jättehemskt, samtidigt förstörde muslimerna statlig egendom för miljontals kronor.
Muslimska studenter vid Örebro universitet kräver större lokaler för fredagsbön. Universitetet säger nej – lokalerna är till för utbildning och forskning, inte för religiösa ritualer.
Reglerna är klara: studentföreningar kan boka salar för möten, men inte för gudstjänster. Vill man be får man använda de stilla rum som finns på campus.
– Universitetet ska vara en neutral plats. Därför erbjuder vi stilla rum, men undervisningssalarna är inte till för religion, säger fastighetschef Rickard Ålund.
Trots detta menar studenterna att rummen är för små och att moskén i Vivalla ligger för långt bort. Men att kräva specialbehandling förändrar inte grundregeln: alla behandlas lika.
Sverige är ett sekulärt land. Här gäller samma lagar och principer för alla – religion styr inte det offentliga livet. Vid koranupploppen försökte över 53 muslimska stater pressa Sverige att offra yttrandefriheten. Det kommer aldrig att ske.
Kan man inte acceptera svenska lagar, yttrandefrihet och sekularism, då är det enkelt: packa väskorna och lämna landet. Sverige kommer aldrig anpassa sig efter religiösa krav.
Koranupploppen i Örebro 2022 (Sveaparken) – Skador, förstörelse och domar
Polisskador
Över 70 poliser skadades under upploppet enligt polisens/mediers senare uppgifter och utvärderingar.
Minst 10–12 poliser rapporterades skadade samma kväll (tidiga preliminära siffror).
Invandrare lockades med skattefria bidrag för att gå en demokratikurs – där bara Socialdemokraterna stod i centrum. Kritiker menar att upplägget inte handlar om utbildning, utan om att köpa röster inför valet.
Invandrare erbjöds skattefritt bidrag för demokratikurs – endast Socialdemokraterna deltog
Invandrare i Stockholms förorter erbjöds ett skattefritt studiebidrag på totalt 1 920 kronor för att delta i en kurs om demokrati och samhällskunskap arrangerad av ABF.
Kursen innehöll bland annat ett studiebesök i riksdagen, där socialdemokraten Maria Hassan stod som guide. Några representanter för borgerliga partier fanns däremot inte med i programmet, trots att kostnaderna täcktes av offentliga medel.
Erbjudandet, som skickades ut till invandrarföreningar i Stockholm under rubriken ”Demokrati, samhällskunskap och valet 2026”, uppgav att deltagare mellan 20 och 64 år kunde få 80 kronor skattefritt per studietimme. Däremot framgick inte att medlen kom från statliga bidrag som fördelats via LO, eller att endast socialdemokraterna skulle besökas i riksdagen.
Kritiker menar att upplägget kan uppfattas som ett försök att påverka invandrares röster inför valet. Kursledaren Massoud Masam försvarar dock initiativet och framhåller att syftet är att öka kunskapen om demokratin. Han medger att bara socialdemokraterna engagerats vid riksdagsbesöket men beskriver detta som en vanlig ordning.
När han fick frågor om risken att deltagare lockades främst av det ekonomiska bidraget och därigenom indirekt gynnade socialdemokraterna, svarade Masam att deltagarna kom för att lära sig om demokrati. Finansieringen sker, enligt honom, via LO, men han hade inga ytterligare detaljer om upplägget.
Fakta: Röstköp och otillbörlig påverkan vid röstning (Sverige)
Vad räknas som röstköp?
Givande/erbjudande av otillbörlig förmån för att någon ska rösta på visst sätt eller avstå från att rösta.
Tagande/mottagande av otillbörlig förmån i utbyte mot hur man röstar eller att man inte röstar.
Otillbörligt verkande vid röstning
Det är brottsligt att försöka hindra en omröstning, förvanska dess utgång eller på annat sätt otillbörligen påverka röstningen.
Straffskala
Otillbörligt verkande samt givande/tagande av otillbörlig förmån vid röstning: böter eller fängelse i högst 6 månader.
Grov gärning (t.ex. våld, hot, missbruk av tjänsteställning): fängelse i upp till 4 år.
Rösthemligheten
Röstningen ska ske utan otillbörlig påverkan och det ska inte gå att bevisa för andra hur man röstat. Försök att kringgå rösthemligheten kan vara brottsliga.
Gränsdragning – vad är otillbörligt?
Tillåtet: politisk information, utbildningar och generella kampanjaktiviteter utan krav, motprestation eller koppling till hur någon ska rösta.
Olagligt: pengar, gåvor eller andra förmåner som villkoras eller i praktiken syftar till att styra hur någon röstar eller att personen avstår från att rösta.
Helhetsbedömning: syfte, utformning, timing och koppling till röstningsbeteende vägs in vid bedömningen om en förmån är otillbörlig.
Behöver du anmäla eller överklaga? Se Valmyndighetens information om att klaga, överklaga och anmäla vid valhändelser.
När regeringsföreträdare beskrev hotfulla propalestinska aktioner som ”antisocialt dominansbeteende” och ”odjur” flyttade vänstern – med delar av public service i släptåg – fokus från övergreppen till orden. I stället för att erkänna problemen stämplas språkbruket som rasistiskt och avhumaniserande, och ordkriget blir ett verktyg för att trycka undan en obekväm verklighet.
En serie ordval från regeringsföreträdare har utlöst en storm i svensk debatt – men inte på grund av våldet som drabbat politiker, utan för att vänstern bestämt sig för att angripa själva språket.
Civilförsvarsminister Karl-Oskar Bohlin kallade de hotfulla propalestinska demonstranter som förföljde honom för ”antisocialt dominansbeteende”. Statsminister Ulf Kristersson höll med och betonade att beteendet var oacceptabelt i ett civiliserat samhälle. Kort därefter beskrev utrikesminister Maria Malmer Stenergard de aktivister som samlats utanför en judisk skola som ”odjur”.
Vänsterns ilska över ord – inte handlingar
Reaktionerna från vänstern lät inte vänta på sig. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson hävdade att Stenergards ord riktades mot judar, trots att det uttryckligen handlade om de aktivister som skrämde barn utanför skolan. Vänstermedier hakade på och kallade språkbruket rasistiskt, djuriskt och oacceptabelt.
Men vad de undvek att tala om var själva kärnan: att politiker och barn hotas, att judar i Sverige inte längre känner sig trygga. Istället riktades hela fokus mot orden – som om verkligheten kunde trollas bort bara man angriper den som beskriver den.
Mediernas roll i ordkriget
Etablerade medier, särskilt public service, har gång på gång agerat språkrör för denna vänsterlogik. När Hamas statistik över döda i Gaza ifrågasatts internationellt fortsätter SVT och Sveriges Radio att presentera siffrorna som fakta. När frilansjournalister med tydlig propalestinsk aktivism avslöjats, har SR försvarat dem som ”oberoende röster”.
Samtidigt har samma redaktioner riktat udden mot svenska ministrar som burit en Davidsstjärna – men inte haft några invändningar när en vänsterpolitiker trotsat riksdagens regler och burit Palestinasjal i kammaren.
Ord som maktmedel
Historien är full av exempel på hur makthavare försökt kontrollera verkligheten genom att styra språket. I dag är det vänstern som med hjälp av aktivistiska medier bestämmer vilka ord som är tillåtna och vilka som ska smutskastas. ”No-go-zoner”, ”klaner” eller ”antisocialt dominansbeteende” blir omedelbart fördömda – inte för att de är osanna, utan för att de blottlägger problem som vänstern inte vill kännas vid.
En farlig tryckkokare
Konsekvensen blir en offentlighet där det är farligare att välja fel ord än att hota en politiker. När medier och vänsterpolitiker systematiskt förvränger verkligheten och stämplar alla som lyfter obekväma sanningar som rasister eller alarmister, skapas en tryckkokare i samhället.
När människor till slut inser att de blivit manipulerade, riskerar reaktionen att bli så kraftfull att det skadar själva demokratin.
När DDR:s ökända säkerhetspolis Stasi övervakade sitt folk krävdes tiotusentals agenter, hundratusentals informanter och berg av rullband. I dag kan samma kontroll byggas med några få serverhallar, billig konsumentteknik och AI som aldrig sover. Frågan är inte längre hur – utan vad som händer om en makthungrig regering i Sverige bestämmer sig för att använda verktygen.
I en bunker någonstans i Sverige sitter Vänsterpartiets egen säkerhetstjänst och övervakar så att ingen säger något som inte är woke. Snart kan Svenskens lede fi få ministerposter, och Vänsterpartiets dröm om ett nytt STASI bli verklighet.
Tänk dig att året är 2026. Ett parti med rötter i den ryska revolutionen 1917 och den gamla östtyska marxismen har fått ministerposter i en svensk regering. Under hela 70-talet var socialdemokraterna tvungna att använda prefixet ”demokrati” före ordet ”socialism” för att betona skillnaden mellan de antidemokratiska krafter som finns inom vänstern.
Men 2026 skulle Socialdemokraterna kunna vara så maktkåta att de glömmer vilket parti de släpper in i regeringen.
Retoriken talar om folkets enighet, men bakom kulisserna byggs något som känns kusligt bekant: ett övervakningsmaskineri.
Skillnaden mot DDR:s dagar är tekniken. Där Stasi behövde tusentals agenter räcker i dag några få serverhallar och några hundra lojala tekniker.
Så gjorde marxismen DDR:s Stasi
Stasi var en koloss. Med över 90 000 heltidsanställda och 170 000 informanter blev det världens mest inträngande övervakningsapparat. För att hålla koll på en enda oppositionsfigur kunde man behöva dussintals människor: någon följde efter på gatan, någon lyssnade i telefoncentralen, någon annan satt med hörlurar och rullband. Resultatet blev hyllkilometer av papper, band och protokoll.
Det var effektivt – men också enormt resurskrävande. Stasi hade ett öga på varje hushåll, men det kostade nästan hela statens ryggrad i personal.
Så skulle det se ut i Sverige
I ett Sverige styrt av ett parti med marxtisk bakgrund skulle det se helt annorlunda ut. I dag behöver ingen dra kablar genom väggar eller gömma mikrofoner i blomkrukor. Dagens motsvarighet finns redan i våra fickor: mobilen, datorn, den uppkopplade högtalaren i vardagsrummet.
Med en knapptryckning kan staten aktivera mikrofonen i en telefon och fånga varje ord. Inspelningsutrustning som är inbyggd i en lampa, som ser ut att komma från IKEA, kan direkt rapportera Vänsterpartiet till egna STASI 2.0 kommandocentral.
Och istället för hundratals sekreterare som transkriberar i källare gör AI hela jobbet. Program som Whisper kan i realtid skriva ut exakt vad som sägs – och dessutom analysera: markera nyckelord som “strejk”, “protest” eller “demokrati”.
Algoritmernas öga
I det marxistiska DDR dränktes Stasi av sina egna protokoll. I Sverige 2026 skulle samma data flöda in, men skillnaden är att AI sorterar åt makten. Algoritmer kan sätta ihop vem du träffar, var du rör dig, vad du skriver och till och med förutspå nästa steg.
En oppositionell student som viskar om en demonstration i en chatt skulle inte behöva avlyssnas manuellt. En dator kan flagga konversationen, koppla ihop den med platsdata från mobilen och automatiskt generera en lista över alla som kan tänkas dyka upp. Där Stasi behövde en hel avdelning räcker nu en serverhall i Solna.
Det svenska vardagsrummet som kontrollrum
Skillnaden i resurser är dramatisk. Stasi hade en övervakare per 66 invånare. Ett framtida svenskt “Stasi 2.0” skulle med AI och automatisering kunna bevaka miljoner med bara en bråkdel av den personalstyrkan.
Kameror på gatorna, GPS i bilarna, mobilernas ständiga pingar mot master – allt kan samlas in i realtid. Och medan DDR:s agenter fick anteckna på papper att någon “lämnade hemmet kl. 07.15”, kan en modern övervakningsstat få samma information på en skärm, uppdaterad sekund för sekund.
Frågan till Sverige
I Marxtiska DDR blev ett varnande exempel: en stat som såg alla som potentiella misstänkta och byggde världens mest personaltunga övervakningsapparat. Om något liknande skulle växa fram i Sverige i dag vore det ännu mer effektivt – och ännu svårare att upptäcka.
Det är inte längre bandspelaren i väggen som hotar, utan mobilen i fickan och algoritmerna i molnet. Och frågan vi måste ställa oss är densamma som tyskarna en gång ställde sig inför: vem kontrollerar kontrollanten?
Faktaruta
Från Stasi till ett ”Stasi 2.0”
Teknisk utveckling gör att övervakning som förr krävde tiotusentals människor idag kan automatiseras med AI, serverhallar och uppkopplade enheter.
Stasi i DDR (1950–1989)
~90 000 heltidsanställda.
~170 000 inofficiella informanter.
Praktiskt ~1 övervakare/66 invånare.
10–20 personer i skift för 24/7-övervakning av en individ.
Hyllkilometer av band och protokoll; manuell transkribering och analys.
”Stasi 2.0” (2026) – med modern teknik
AI-transkribering (realtid), nyckelordsdetektering och röstigenkänning.
Automatiserad mobil-/GPS-spårning och ansiktsigenkänning i video.
Molnlagring och sökbar text av stora ljudmängder (t.ex. 168h/vecka per mål).
Bemanning: ett fåtal hundra specialister kan övervaka en hel befolkning där Stasi krävde hundratusentals.
Fokus flyttas från människor till serverhallar och algoritmer.
Risker vid snabb digital övervakning
Nya bilar är uppkopplade: loggar position, körmönster och ibland ljud i kupén; kan nyttjas som spårsändare.
Förbud/utfasning av äldre, ”analoga” bilar minskar möjligheten att färdas utan spår.
Mobiltelefoner, smarta hem och kameranät kan kopplas ihop till en total övervakningsinfrastruktur.
Not: Uppgifterna bygger på historiska data om Stasi samt moderna exempel på AI, GPS, videoanalys och molninfrastruktur. Siffrorna för 2026 är uppskattningar som illustrerar teknikens skala och effektivitet.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Miljöpartiet varnar nu högljutt för regeringens förslag om att återkalla permanenta uppehållstillstånd – men det var just deras egen politik, i uppgörelsen med Reinfeldts alliansregering 2007–2008, som öppnade dörren för den massinvandring som bidragit till dagens segregation, kriminalitet och otrygghet. När MP talar om ”grymhet” är det många som snarare ser ett desperat försök att tvätta händerna rena från de skador de själva orsakat Sverige.
För 45 år sedan försökte miljömupparna köra Sverige i botten och göra landet till ett U-land genom Linje 3, men de starka krafterna i Linje 1 och 2 stoppade vansinnet och räddade Sverige från att bli Europas Burundi. Nu är MP tillbaka på samma spår och vill förvandla Sverige till ett U-land igen, med en extremt generös asylpolitik som öppnar dörrarna för allt och alla från tredje världen.
MPs politiker hycklar som vanligt i migrations frågor
Regeringens utredare har föreslagit att permanenta uppehållstillstånd ska kunna återkallas eller göras tillfälliga – en reform som Sverigedemokraterna länge drivit och som nu beskrivs som en av deras viktigaste segrar i Tidösamarbetet. Omkring 180 000 personer har i dag permanent uppehållstillstånd i Sverige, och upp till 100 000 kan påverkas om lagen blir verklighet.
SD:s budskap: det ska finnas skäl att bo i Sverige
SD:s migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling förklarar tydligt varför: vill man som utlänning bo i Sverige måste det finnas en konkret anledning – jobb, studier eller familj. Att bara bli kvar utan någon koppling till landet är inte hållbart.
MP målar upp domedagsbilder
Miljöpartiet reagerar som väntat med att måla upp skräckscenarier. Annika Hirvonen kallar förslaget för ”rättsosäkert” och ”en ny nivå av grymhet”.
Ansvarslös politik skapade dagens problem
Verkligheten är att det är MP:s egen ansvarslösa politik som har lagt grunden för dagens problem. I åratal har de drivit en naiv och extremt generös migrationspolitik, helt utan tanke på konsekvenserna för samhälle, integration och trygghet.
Resultatet: ett Al Capone-Sverige
Konsekvenserna ser vi nu: skenande kriminalitet, utanförskapsområden och ett samhälle där laglösheten breder ut sig. Det ”Al Capone-Sverige” vi har i dag är i mångt och mycket en direkt följd av Miljöpartiets linje.
Hyckleri och krokodiltårar
Att MP nu ställer sig och gråter krokodiltårar när andra partier försöker städa upp efter deras misslyckanden är inget annat än hyckleri.
En nödvändig rättelse efter politiskt vansinne
När MP kallar reformen för ”ett fruktansvärt förslag” visar de återigen att de är helt verklighetsfrånvända. Svenskarna har fått betala priset för deras drömmar – nu krävs handling. Förslaget om att kunna återkalla permanenta uppehållstillstånd är inte grymhet, det är en självklar rättelse efter decennier av politiskt vansinne signerat Miljöpartiet.
Fakta: MP–Alliansens migrationslinje 2007–2008 – konsekvenser för Sverige
2007–2008 gjorde Miljöpartiet upp med Alliansregeringen (Reinfeldt) om en mer generös migrationspolitik.
Nedan är en koncentrerad översikt och de vanligaste kritiska invändningarna mot följderna.
Kärninnehåll i uppgörelsen
Lättnader för asylsökande och fler vägar till permanent uppehållstillstånd.
Öppningar för personer utan tillstånd (”papperslösa”) att stanna under vissa villkor.
Politisk inriktning mot en av EU:s mer generösa modeller.
Kritiserade följder
Snabb befolkningsökning utan tillräckliga integrationsåtgärder.
Växande utanförskap och segregation i flera stadsdelar.
Belastning på välfärdssystemen: bostäder, skola och vård under tryck.
Ökad grov kriminalitet kopplad till misslyckad integration och parallellsamhällen.
Sammanfattning
Uppgörelsen mellan MP och Alliansen 2007–2008 ses av kritiker som en nyckelförklaring till dagens problem med
segregation, otrygghet och gängvåld. Enligt denna kritik krävs stramare regelverk och tydligare krav för
att reparera skadorna.
Trots att företag inom vård, omsorg och städning skriker efter personal tackar många arbetssökande nej – eller försvinner redan innan jobbet börjat. Arbetsgivare beskriver en växande brist på arbetsmoral, medan Arbetsförmedlingen menar att kontrollen har skärpts men fortfarande kan bli bättre.
Monica driver ett vård- och omsorgsföretag i Stockholm. Hon vill vara anonym efter tidigare hot, men berättar om ett växande problem: trots stort rekryteringsbehov hittar hon inte medarbetare som vill stanna.
– Vi behöver runt 40 undersköterskor. Många sökande har rätt utbildning, men flera säger rakt ut att de inte vill jobba inom vården. De läser bara för att behålla bidrag, säger hon.
Även de som anställs tackar ibland nej i sista stund, eller sjukskriver sig kort efter att de börjat. Monica beskriver det som brist på ansvar.
– Man ser bara sina rättigheter, aldrig skyldigheterna, säger hon.
Hon har drivit företaget i femton år men menar att rekryteringen blivit mycket svårare, särskilt efter pandemin.
Städföretag känner igen sig
Även i städbranschen vittnar arbetsgivare om samma mönster. HomeMaid får in omkring 1 000 ansökningar i månaden men bara en procent leder till anställning.
– Många skickar in ansökningar för bidragens skull, inte för att de vill jobba, säger HR-chefen Lena Nordin.
Stockholms Städsystem har liknande erfarenheter: ansökningar på en mening, kandidater som tackar nej eller försvinner när de erbjuds jobb. För att sålla har företaget infört digitala intervjuer – som de flesta hoppar av.
”Kontrollen bättre, men mer krävs”
Arbetsförmedlingen säger att kontrollen skärpts genom centralisering och automatiserad granskning, men betonar att ansvaret ligger hos den arbetssökande.
– Vi vill att arbetsgivare hittar rätt kompetens så snabbt som möjligt. Kontrollen är viktig, men det finns alltid mer att göra, säger enhetschefen Mattias Olofsson.
För Monica och andra arbetsgivare kvarstår problemet: jobben finns – men inte viljan att ta dem.
Vänsterpartiet har havererat i Stockholms bostadspolitik. Nu kliver Deniz Butros (V) fram som nytt bostadsborgarråd med samma tomma slagord som tidigare, men utan verkliga lösningar. Partiets misslyckanden, deras ideologiska blindhet och historiska lojalitet mot främmande makt gör att förtroendet är kört i botten. Stockholm förtjänar bättre än ännu ett vänstermisslyckande.
Nu ska diktaturens kreatur bestämma om du ska få bostad eller inte. I DDR fick man vänta 15 år på att köpa en Trabant – troligen världens sämsta bil. I Stockholm år 2025 får man vänta 15 år på en hyresrätt hos någon av slumvärdarna i allmännyttan. Vänsterpartiet sviker aldrig sitt ideologiska DNA. Kamrat Stalin hade varit stolt över V:s bostadspolitik i huvudstaden.
När Deniz Butros (V) nu blir bostadsborgarråd i Stockholm presenteras det som en nystart. I själva verket är det ännu en i raden av misslyckade företrädare för en politik som havererat totalt. Hennes ord om att ”Stockholm ska vara en stad för alla” är samma tomma slagord som hennes partikamrater upprepat i årtionden – samtidigt som bostadskön växer, hyrorna skenar och unga tvingas ge upp drömmen om en egen bostad.
Det här är inte bara inkompetens. Det är en grundläggande systemkollaps som visar varför Vänsterpartiet aldrig kan leverera. Hela deras ideologi bygger på marxismen – en teori som i praktiken alltid slutat i katastrof. Från Sovjet till DDR, från Kuba till Venezuela: resultatet har blivit brist, förfall och ofrihet. Att Vänsterpartiet fortfarande bygger sin politik på dessa idéer visar hur djupt fel partiets fundament är.
Och glöm inte historien. Under kalla kriget var Vänsterpartiet Moskvas lojala röst i Sverige. Det är väl belagt att flera V-politiker hade nära band till östblocket, och vissa agerade i praktiken som informatörer åt en främmande makt. Det är en skamfläck som aldrig tvättats bort – och som gör att partiet än i dag måste betraktas med misstro.
Att låta Deniz Butros, ännu en förvaltare av denna ruttna tradition, kliva fram som bostadsborgarråd är inget framsteg. Det är ett steg bakåt, rakt in i samma politiska återvändsgränd som Vänsterpartiet alltid kört fast i. Butros är inte lösningen – hon är själva symbolen för ett parti som gång på gång misslyckas, både i idé och i handling.
Stockholm förtjänar bättre än DDR-retorik i pressmeddelanden och en politik som leder till fler kölappar, fler löften och fler svek. Vänsterpartiet har haft sin chans, gång på gång. Resultatet är entydigt: de har misslyckats totalt – och kommer aldrig lyckas.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Varför vågar Centerpartiet aldrig stå upp mot de starka – men alltid ge sig på de svaga? När en sovjetisk ubåt stod grundstött på svenskt territorium saknade partiets statsminister mod att agera. Nu, i Upplands Väsby, riktar Centerpartiet sin ilska mot vanliga hyresgäster i stället för mot de verkliga makthavarna. Det är feghet, dubbelmoral och hyckleri i sin renaste form.
Centerpartiets hyckleri: Fega mot stormakter – hårda mot vanliga hyresgäster
Upplands Väsby kommun äger nio bostadsfastigheter som under lång tid hyrts ut till privatpersoner. Några med låga hyror, andra med högre – men gemensamt är att vanliga människor bott där i årtionden. Nu pekas de plötsligt ut som ett ”problem” av Centerpartiets gruppledare Vuksan Rovčanin.
Att sparka på vanliga människor
Rovčanin påstår att hyresgästerna ”fått förmåner på bekostnad av alla andra Väsbybor”. Men sanningen är att dessa människor inte gjort något fel – de har bara bott i kommunens fastigheter, ofta i decennier. Det är kommunen som misskött kontrakt, hyror och indexeringar. Ändå väljer Centerpartiet att sparka nedåt, mot vanliga hyresgäster som ofta kämpar med vardagsekonomin.
Fega i de stora frågorna
Kontrasten är talande. När Centerpartiet en gång hade statsministerposten, mitt under kalla kriget, stod en sovjetisk ubåt grundstött på svenskt territorium. Där och då hade en statsminister med ryggrad och verklig beslutsamhet beordrat stormning, beslagtagit ubåten och visat Moskva att Sverige inte låter sig trampas på. Men det hände inte.
Varför? För att Centerpartiets ledning inte vågade. Fega ynkryggar i stället för ledare. Man vek sig för stormakten och satte Sveriges suveränitet på spel.
Starka mot svaga, svaga mot starka
Det är samma mönster nu som då. Centerpartiets politiker har alltid svårt att stå upp mot verkliga maktintressen – mot banker, storbolag och främmande makt – men de är alltid redo att ge sig på de som har minst makt: vanliga människor, hyresgäster, småfolk.
När Rovčanin nu kräver att kommunens fastigheter snabbt ska säljas är det uppenbart vem som gynnas: välbärgade spekulanter, inte Väsbyborna.
Slutsats
Centerpartiets historia visar ett parti som gång på gång fegar ur när Sverige verkligen behöver styrka och mod. Samtidigt används den lilla kraft man har till att slå nedåt, på vanligt folk. Att kalla det hyckleri räcker knappt – det är ett svek.
En syrisk familj nekades mottagande i Staffanstorp – kommunen ville istället prioritera ukrainare. Nu har hovrätten slagit fast att beslutet var diskriminering, ett avgörande som väcker stark kritik mot Sveriges asylsystem och domstolarnas linje.
När Ali Al-Hariri och hans familj anlände som kvotflyktingar från Syrien 2022 vägrade Staffanstorps kommun att ta emot dem. Kommunen hade beslutat att istället prioritera ukrainare, som flydde från kriget i vårt närområde. Familjen blev stående på flygplatsen och senare placerad i ett hotell i Malmö.
Nu har både tingsrätten och hovrätten slagit fast att kommunen diskriminerat familjen. Domen innebär i praktiken att svenska kommuner tvingas ta emot kvotflyktingar från tredje världen – oavsett om vi redan har ett akut ansvar för människor på flykt inom Europa.
Det är djupt problematiskt. Att hovrätten sätter lagtolkningen framför verkligheten visar hur långt ifrån folkviljan rättsväsendet befinner sig. Medan miljoner ukrainare söker skydd i Europa, anser hovrätten att Sverige ändå ska fortsätta ta emot syrier som redan har tillgång till flyktingläger i närområdet.
Det är orimligt att människor kan resa över halva världen och ändå ges asyl i Sverige. Asylrätten borde vara kopplad till Europas gränser, inte globaliserad på detta sätt. Domen underminerar kommunernas möjlighet att själva prioritera och riskerar att försvåra integrationen ännu mer.
Kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp, Christian Sonesson (M), vill nu pröva ärendet i Högsta domstolen. Det är nödvändigt. För om inte kommunerna får säga nej, tvingas svenska skattebetalare stå för en politik som inte tar hänsyn till våra faktiska resurser eller ansvar gentemot våra grannländer.
Nu är det slut på att dela ut permanenta uppehållstillstånd som om de låg i flingpaket. Tidöregeringen markerar tydligt – brottslingar och de som inte uppfyller kraven ska packa sina väskor och lämna landet. En ny tid för ordning och trygghet i Sverige har börjat.
Ops! Nu är det slut med att dela ut PUT i flingpaketen – dags för brottslingar att ta sitt pick och pack och åka hem.
”Ett tryggare Sverige – nu görs skillnad”
Det är en kylig höstmorgon i centrala Stockholm. På ett kafé vid Medborgarplatsen sitter Lars, 52, och värmer händerna kring en kopp kaffe. Han beskriver sig själv som ”mannen på gatan” och följer nyheterna lagom mycket. När samtalet kommer in på regeringens planer att kunna ompröva permanenta uppehållstillstånd nickar han gillande.
– Jag tycker det här är bra. Det skapar ordning och reda, och det gör Sverige tryggare för oss alla, säger han och lutar sig tillbaka.
Förslaget, som väntas presenteras av regeringens utredare inom kort, innebär att permanenta uppehållstillstånd i framtiden kan återkallas och ersättas av tillfälliga. Huvudregeln blir omprövning – men den som vill säkra sitt permanenta tillstånd kan alltid ansöka om svenskt medborgarskap och klara kraven som ställs.
Många ser detta som en självklarhet. På torget utanför träffar vi Amina, småbarnsmamma från Södertälje, som tycker att förändringen sänder rätt signaler:
– Jag vill att mina barn ska växa upp i ett tryggt land. Det här visar att man måste ta ansvar och verkligen vilja bli en del av Sverige, säger hon.
Utredaren har också gjort bedömningen att förändringen inte strider mot vare sig grundlagen eller internationella konventioner. Det innebär, enligt många, att Sverige nu får ett mer stabilt och rättssäkert system.
– Tidöregeringen gör skillnad. Äntligen tar någon tag i det här. Vi kan inte bara dela ut permanenta tillstånd hur som helst, säger Lars innan han lämnar kaféet för att gå till jobbet.
Stämningen bland de vi möter är genomgående positiv. Reformerna uppfattas som ett steg mot ordning, långsiktighet och trygghet – ett system där både krav och möjligheter går hand i hand.
– Det här behövs för att göra Sverige tryggt igen, säger Lena och lyfter upp sitt barn i vagnen.
Och när utredningens förslag snart läggs fram väntar många sig just det: en tydlig förändring som stärker både Sverige och framtidstron.
Vänsterpartiet vill göra Stockholm till ett experiment i centralstyrning. Med Alexandra Mattsson i spetsen satsar partiet på att stoppa privata förskolor och ersätta dem med kommunalt monopol – en politik som hotar både valfrihet och kvalitet, och som riskerar att bana väg för korruption och ineffektivitet.
Vänsterpartiets vision är hur en förskola ska se ut när den drivs i Stockholms stads regi. På förskolan Gulag kan ingen höra ditt barn skrika.
Vänsterpartiet vill ta bort valfriheten i förskolan
Vänsterpartiets nya gruppledare i Stockholm, Alexandra Mattsson, driver en politik som syftar till att stoppa privata förskolor och införa kommunalt monopol. Resultatet blir mindre valfrihet för föräldrar, ökade kostnader och större risk för korruption.
Ideologin framför barnens bästa
Mattsson framhåller som sin största ”framgång” att hon efter valet 2022 var med och skapade en helt ny förvaltning och nämnd för förskolan. I praktiken betyder det mer byråkrati och mer makt till politikerna, samtidigt som barns och föräldrars behov får stå tillbaka för vänsterideologiska experiment.
Mer makt till stadshuset – mindre till föräldrarna
Som förskoleborgarråd fortsätter hon kampen mot privata alternativ. Hon vill stoppa vinster i välfärden och öka kommunens egen regi, inte bara i förskolan utan också inom äldreomsorgen och bostadsmarknaden. Detta innebär ett samhälle där politikerna bestämmer och där familjerna förlorar sina möjligheter att själva välja.
Ett parti med mörk historia
Vänsterpartiet bär på en ideologisk arvslinje som är starkt förknippad med regimer som orsakat massförtryck och miljontals döda. Ändå vill Mattsson återinföra mer centralstyrning – en väg som historien redan visat leder till stagnation och missbruk av makt.
Skandaler visar på riskerna
Alexandra Mattsson tar över efter Clara Lindblom, som avgick i september efter att en misstänkt utpressningsaffär kring ett kommunalt toppjobb avslöjats. Händelsen är en påminnelse om hur snabbt politisk maktkoncentration i stadshuset kan öppna dörren för skandaler och korruption.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Från Lenins revolution 1917 till dagens svenska politik löper en röd tråd av våld, förräderi och hat emot Svenska folket. Vänsterpartiet har bytt namn och putsat fasaden, men smutsen sitter kvar. Blodspengar från Moskva, stöd till diktaturer och ett öppet förakt mot det svenska folket är en del av dess arv. Nu, hundra år senare, riskerar samma subversiva krafter att släppas in i en svensk regering – allt för maktens skull.
1917 slog den ryska revolutionen till – tsaren störtades. Den 17 juli 1918 slaktades tsarfamiljen, inklusive de fem barnen. Den 13-årige Aleksej mördades kallblodigt av marxisterna – barnamord som ett av deras första ”revolutionära” dåd.
Samtidigt splittrades det socialdemokratiska arbetarpartiet i Sverige. En del gick över till kommunisterna och bildade ett eget parti. Socialdemokraterna valde demokratisk socialism, medan kommunisterna byggde sin ideologi på våld och terror.
Nazismens kusin
1921 växte NSDAP fram i Tyskland – en ideologisk kusinrörelse. Hatet mot judarna grundades på myten att de stod för ”kapitalismen”. 26 år senare hade sex miljoner judar gasats ihjäl i polska dödsläger – allt i spåren av samma totalitära idévärld.
Under 1920- och 1930-talet var marxismen ett spöke som skrämde hela västvärlden. Demokratierna hotades. Och i Sverige bytte Vänsterpartiet namn gång på gång, men behöll alltid sin fientlighet mot det svenska folket.
Sovjetpengar och svensk förräderi
Medan miljoner människor avrättades i Lenin och Stalins Sovjet, medan egendom stals och förstatligades, tog Vänsterpartiet emot blodspengar från Moskva. Bland annat köptes fastigheten på Kungsgatan 84 med sovjetiska pengar. Om guldtänder från Gulag-offren var med och finansierade köpet vet man fortfarande inte.
På 1930-talet skickade Vänsterpartiet svenskar från Kiruna till Sovjet. De avrättades brutalt.
Hitler och kommunisterna
1933 tog en simpel vicekorpral vid namn Adolf Hitler makten i Tyskland. Till skillnad från kommunisterna, som tog makten genom våld och blodbad, utnyttjade Hitler demokratin för att sedan krossa den inifrån.
1939 invaderade Tyskland Polen. Andra världskriget bröt ut. I Sverige visste socialdemokraterna redan att Vänsterpartiet var ett hot. De hade sett deras våldskapital i Ådalen 1931, då en uppretad marxistpöbel trakasserade gästarbetare som bara ville försörja sig. Militären tvingades öppna eld för att stoppa dem.
När kriget kom kunde man inte låta Vänsterpartiet bära vapen. De var en inre fiende. De sattes i arbetskompanier – för alla visste att deras lojalitet låg hos Moskva, inte hos Sverige.
Efterkrigstiden och järnridån
1941 stängde svenska poliser och officerare tidningen Norrskensflamman. Den spred sovjetisk propaganda och hetsade folket mot sitt eget land.
1945 tog kriget slut. Den galne vicekorpralen satte en Luger mot tinningen och tryckte av. Världen fick andas ut – men kommunismen växte som en cancersvulst. Halva Tyskland slukades av Sovjet. 1946 talade Churchill om järnridån som föll över Europa.
I valet 1944 fick Vänsterpartiet tio procent. Ett skrämmande resultat. Hade de fått makten skulle svenska kvinnor riskerat samma öde som de tyska – våldtagna av Röda arméns soldater. Men tack vare en stark säkerhetstjänst kunde man hålla den marxistiska ondskan stången.
1947 lanserade USA Trumandoktrinen – försvaret mot kommunismen.
Kalla kriget – förrädarna i Sverige
På 1950-talet växte marxismen som ett inre hot i USA. Senator Joseph McCarthy tvingades slå tillbaka. I Sverige fick Vänsterpartiet fem procent, men de betraktades som femtekolonnare. Polisen byggde trygghetsregister över marxister som öppet föraktade det svenska folket och demokratin.
Den 13 juni 1952 hjälpte Vänsterpartiet Sovjet att skjuta ner en svensk DC-3. Planet samlade underrättelser om fienden i öst. En MIG-15 sköt ner det. Åtta svenska hjältar dog. Bland marxister i Sverige möttes deras död av jubel.
1956 rullade sovjetiska stridsvagnar in i Ungern. De våldtog och mördade på sin väg.
1975 sålde partiledaren Lars Werner svenska försvarshemligheter till DDR – för några flaskor sprit. Under hela kalla kriget var Vänsterpartiet en säkerhetsrisk, ett hot mot nationen.
1981 gick en sovjetisk ubåt på grund i Karlskrona skärgård. Vänsterpartiet hoppades på ett nytt Ungern 1956 – att sovjetiska stridsvagnar skulle rulla in på Stockholms gator.
1982 hjälpte partiet sina kamrater i Polen att kartlägga svenska Viggen-piloter – under täckmantel som tavelförsäljare.
Murens fall – men inte smutsens
1989 föll muren. DDR förenades med friheten.
1990 försökte Vänsterpartiet tvätta bort sin historia genom att radera ordet ”kommunisterna” ur sitt namn. Men smutsen sitter kvar.
2020-talet – samma gamla hot
På 2020-talet har dessa subversiva element släppts in i politikens finrum. Hotet är bortglömt. Ändå får vanliga människor fortfarande smaka på marxismens ondska.
I Stockholm styr en kommunist över bostadsfrågan. I DDR fick man vänta 15 år på en Trabant. I Stockholm får man vänta 15 år på en hyresrätt. Arvet lever kvar. Korruptionen sticker upp sitt fula tryne gång på gång.
De hyllar terrorister på demonstrationer och skyller ifrån sig när de ertappas. Politiker efter politiker från V avslöjas som giriga och självberikande. Där det finns marxistiska partier finns alltid korruption – så också i Vänsterpartiet. Smutsen från historien är ofrånkomlig, och hatet mot det svenska folket är svart på vitt dokumenterat.
Hatet lever vidare
Precis som Hitler drev en hatisk linje mot judarna och byggde sitt rike på antisemitism, har Vänsterpartiet fortsatt på samma bana – med ett hat mot Israel. Hatet mot judar och den judiska staten har blivit ett återkommande tema i partiets politik. Det är samma uråldriga gift, paketerat i modern språkdräkt. Ett hat som aldrig dör, utan bara byter skepnad.
En framtida fara
2026 kan denna smuts rentav släppas in i en svensk regering. Man kan tänka sig att bilda regering med marxister.
Statsministrarna Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme gjorde allt för att skydda Sverige från dessa femtekolonnare. Nu riskerar Magdalena Andersson att bli den statsminister som släpper in trojanerna i en svensk regering – allt för maktens skull.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
En kraftig brand ödelade natten till tisdag moskén i Hultsfred. Räddningstjänsten lyckades hindra spridning till närliggande byggnader, men själva lokalen totalförstördes. Polisen utreder händelsen som mordbrand, men utesluter inte att branden kan ha orsakats av oaktsamhet vid matlagning.
Ett kraftigt larm inkom till SOS vid halv tvåtiden natten till tisdag. När räddningstjänsten anlände slog lågor ut genom fönstren på övervåningen i moskén i Hultsfred.
Räddningsinsats med flera styrkor
Styrkor från Hultsfred, Rosenfors, Vimmerby och Södra Vi deltog i arbetet med att bekämpa elden. Vittnen på plats uppger att branden tycks ha startat på övervåningen.
Flera medlemmar ur församlingen kom snabbt till platsen och tvingades bevittna hur byggnaden gick förlorad.
Trots räddningstjänstens insats gick moskén inte att rädda. Omkringliggande byggnader låg nära, men branden kunde begränsas och spred sig inte vidare.
En viktig samlingsplats
Moskén har tidigare varit en träkyrka och har under lång tid varit en betydelsefull plats för församlingen i Hultsfred.
– Det är inte bara en moské, utan även en samlingslokal för oss. Många fina minnen finns knutna till byggnaden, berättar en medlem.
Samtidigt finns redan ett extremt överskott av moskéer i Sverige, vilket gör att förlusten av byggnaden inte påverkar tillgången till böneplatser nationellt – men för den lokala församlingen är det ändå ett hårt slag.
Polisutredning pågår
Polisen har inlett en förundersökning om mordbrand. Under tisdagen fanns polis kvar på platsen och man har hållit runt 50 vittnesförhör samt knackat dörr i området. Specialtränade hundar har genomsökt lokalerna men inga spår av brandfarliga vätskor har hittats.
Polisen undersöker därför även möjligheten att branden orsakats av oaktsamhet vid matlagningen inne i moskén.
Liknande händelse i Eskilstuna
På juldagen i fjol inträffade en brand i en moské i Eskilstuna. Händelsen rubricerades först som grov mordbrand efter vittnesuppgifter om att någon kastat in ett föremål i byggnaden.
Senare framkom dock andra uppgifter. Poliskällor uppgav till TV4 att man utredde branden som en möjlig olyckshändelse. Nu har en poliskälla till Eskilstuna-Kuriren sagt att branden startade när en fritös i byggnaden fattade eld.
Osäker framtid
Församlingen i Hultsfred står nu utan samlingslokal och framtiden för moskén är oviss. Samtidigt fortsätter polisutredningen för att klarlägga brandorsaken.
Åsikter på nätet
Samtidigt finns en pågående diskussion på forumet Flashback om religionens plats i Sverige. Många riktiga Svenskar menar att Sverige är ett traditionellt kristet land och att moskéer främst hör hemma i muslimska länder.
USA:s ledning betecknar nu Antifa som en inhemsk terroristorganisation. Beslutet motiveras med uppgifter om organiserat våld, hot mot myndigheter och försök att tysta politiska motståndare genom skrämseltaktik.
Antifa – den dolda maskinen för våld och skräck
De säger sig kämpa för frihet. Men bakom slagorden döljer sig något helt annat. Antifa framträder inte längre som en löst sammansatt proteströrelse, utan som en välorganiserad maskin för våld, hot och skräck.
Myndigheter beskriver en rörelse som förvandlat amerikanska gator till slagfält. I centrum står organiserade upplopp, väpnade konfrontationer med polisen och brutala attacker mot federala tjänstemän. Immigration and Customs Enforcement har blivit ett av deras främsta måltavlor, men hoten stannar inte där – politiker, aktivister och journalister har gång på gång utsatts för Antifas iskalla metod: doxxning, där privat information publiceras för att tysta och skrämma.
Antifa arbetar metodiskt. De rekryterar unga människor, formar dem till radikaliserade kämpar och släpper sedan ut dem i en kamp som inte bara riktas mot enskilda myndigheter, utan mot själva grundvalen för den amerikanska rättsstaten. Bakom kulisserna används krypterade kanaler, dolda finansieringsflöden och sofistikerade metoder för att hålla verksamheten hemlig och undgå rättsväsendets blick.
Men bilden blir ännu mörkare. Antifa uppges också samarbeta med andra grupper och nätverk, i syfte att sprida politiskt våld och tysta laglig opposition. Målet är klart: att med hot och skrämsel uppnå politiska vinster – en strategi som bär alla kännetecken på inhemsk terrorism.
Nu slår USA:s ledning tillbaka. Antifa har officiellt betecknats som en inhemsk terroristorganisation. Det innebär att myndigheter får order om att använda alla tillgängliga resurser för att tränga in i rörelsens skuggvärld, slå sönder dess operationer och rikta strålkastaren även mot de som finansierar våldet.
För kritikerna är detta en nödvändig markering. Antifa har, menar de, för länge fått härja i det fördolda och bygga sina nätverk av skräck. Nu beskrivs kampen mot rörelsen som en fråga om att försvara både lagen och demokratin – innan fler gator förvandlas till slagfält i kaosets namn.
Många minns Astrid Lindgrens berättelse om kommandoran i Lönneberga som tog maten från de fattiga. Kritiker menar att samma mönster återfinns i dagens sossestyrda kommuner: pengar som borde gå till vård och omsorg försvinner, privata bolag som Forenede Care tar över – och missförhållandena blir möjliga genom låga krav, till och med utan språkkrav på personalen.
Forenede Care beskriver sig själva som en värderingsstyrd omsorgsaktör som sätter människan i centrum. Med över 60 äldreboenden, hemtjänst och avancerad sjukvård i hemmet har bolaget vuxit snabbt och blivit en av Sveriges största privata vårdföretag. Omsättningen har legat på närmare 1,7 miljarder kronor per år.
Men bakom de polerade årsredovisningarna döljer sig en annan verklighet: vittnesmål från anhöriga, larm från personal och kommunala granskningar som pekar på allvarliga brister. Under de senaste fem åren har en rad skandaler avslöjat vanvård, underbemanning – och en återkommande kritik mot att personal inte kan kommunicera på svenska.
“Mamma fick inte duscha på tre månader” – berättelserna från boendena
Malmö – mannen som försvann i tystnad På Victoria i Limhamn 2020 upptäckte anhöriga att en 84-årig man tappat över 30 kilo, var uttorkad och hade trycksår. När han lades in på sjukhus var det för sent. Han avled kort därefter. Under pandemins besöksförbud hade familjen hållits ovetande om hans tillstånd. Forenede Care lovade en utredning – men familjen talar fortfarande om en känsla av svek.
Åtvidaberg – tvångsmedicinering och urin i sängen På Kopparsvanen 2022 vittnade personal om hur boende tvångsmedicinerades. Anhöriga berättade att deras äldre fick ligga nedkissade för att ingen hann hjälpa dem till toaletten. Smutsiga rum och använda blöjor som lämnats kvar blev symboler för en omsorg som fallit samman. Kommunens politiker kallade situationen “oacceptabel” och krävde åtgärder.
Mjölby – bemanning på pappret, inte i verkligheten När Forenede Care tog över Vifolkagården i Mantorp 2022 var löftet att fyra personal skulle arbeta natt på boendet. Men kommunen upptäckte att samma fyra också täckte hemtjänsten. Resultatet: ensamma äldre, otrygghet och brister i dokumentation. Kommunen krävde tillbaka 1,7 miljoner kronor och bröt avtalet.
Mora – tystade avvikelser På Tomtebogården i Mora rapporterades inte allvarliga incidenter till kommunen. Anhöriga berättade om brist på mat, brist på hjälp, brist på närvaro. Till slut var förtroendet helt förbrukat. Kommunen tog över driften 2024.
Krokom – dödsfall utan besked Det nybyggda boendet på Tullkvarnsvägen 21 öppnade 2023. Inom månader vittnade anhöriga om brist på hygien – boende som inte fått borsta tänderna på månader. En äldre person avled utan att anhöriga underrättades. Kommunen utdömde 1,55 miljoner i vite.
Åkersberga – “ett hus i en skräckfilm” På Enebacken beskrev personalen 2024 sin arbetsplats som ett “hus i en skräckfilm”. En boende hade inte duschats på tre månader, en annan blev utan mat i 17 timmar. Ett öppet brev från 30 anställda beskrev hur både personal och äldre far illa.
Språkbarriären – äldre som inte blir förstådda
En återkommande kritik mot Forenede Care gäller språk. Kommuner har vid flera tillfällen fått signaler om att många anställda inte talar svenska tillräckligt bra.
På boenden i både Stockholm, Östergötland och Jämtland har anhöriga berättat om äldre som inte förstås av personalen. I vissa fall har dementa boende, som inte kan uttrycka sig tydligt, mött personal som inte ens behärskar grundläggande svenska. Resultatet blir missförstånd kring mediciner, måltider och vårdbehov – med allvarliga konsekvenser.
“Min mamma försökte säga att hon hade ont, men personalen bara log och gick därifrån. De förstod inte vad hon menade,” berättar en dotter till en boende på Kopparsvanen.
Personal själva har vittnat om svårigheter i kommunikationen. Instruktioner från sjuksköterskor har missats. Journalföring blir bristfällig när vårdpersonalen inte kan skriva ordentligt på svenska. Kommuner har varnat för att språkbrister direkt äventyrar patientsäkerheten.
Myndigheternas dom – vite, varningar och brutna avtal
Mjölby kommun: krävde tillbaka 1,7 miljoner och bröt avtalet på Vifolkagården.
Mora kommun: sade upp avtalet på Tomtebogården, “förtroendet är förbrukat”.
Krokoms kommun: utdömde 1,55 miljoner i vite på Tullkvarnsvägen.
Österåkers kommun: införde löpande vite för brister på Enebacken.
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har riktat kritik mot flera av bolagets boenden och konstaterat omfattande kvalitetsbrister.
Ett system under press
Forenede Care har ofta svarat på kritiken med att man tar problemen på allvar och arbetar med förbättringar. Samtidigt har företaget ibland avfärdat kritik som politiskt motiverad.
Men när samma mönster upprepas – från Malmö till Åtvidaberg, från Mora till Krokom – blir frågan större än enskilda misstag. Är det ett enskilt företags oförmåga att leverera trygg äldreomsorg, eller ett symptom på ett system där vinstintressen krockar med omsorgens kärna?
För de äldre som drabbats, och deras anhöriga, är svaret redan givet: vanvården har ett namn – och det är Forenede Care.
Regeringen och Sverigedemokraterna tar bort den så kallade ”50-lappen” för tandvård till asylsökande och illegala invandrare. Reformen beskrivs som ett steg mot större rättvisa, där alla ska betala lika mycket för vården.
I budgetpropositionen, framtagen av regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna inom ramen för Tidöavtalet, föreslås att den så kallade ”50-lappen” för tandvård avskaffas.
Reformen innebär att de särskilda ekonomiska regler som länge gällt för asylsökande och illegala invandrare upphör. I dag betalar dessa grupper endast 50 kronor för tandvård – en ordning som infördes 2013 och som länge kritiserats för att vara orättvis mot svenska skattebetalare.
– Redan när 50-lappen infördes var vi som enda riksdagsparti kritiska. Medborgare betalar betydligt mer för motsvarande vård. Det är rimligt att alla behandlas lika och får betala samma, säger Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling.
Regeringen avsätter medel för att genomföra förändringen och ge berörda myndigheter resurser vid omställningen. Från 2026 anslås 108 miljoner kronor till reformen, som på längre sikt väntas leda till besparingar.
Tusentals personer samlades i Göteborg för en propalestinsk demonstration. Bland deltagarna fanns Vänsterpartiets riksdagsledamot Tony Haddou – som nu kritiseras hårt efter att ha deltagit i ett evenemang där flaggor för terrorstämplade grupper vajade öppet. Händelsen sätter återigen ljuset på Vänsterpartiets mörka arv av sympatier för diktaturer och våldsorganisationer.
Demonstration i Göteborg lockade tusentals – flaggor för terrorgrupper på plats
Under söndagen genomfördes en demonstration i Göteborg till stöd för Palestina. Arrangörer var organisationerna Floden och Stäng ner Elbit. Enligt polisens uppskattning deltog omkring 5 000 personer.
Vid manifestationen syntes samtidigt flaggor och symboler för terrorstämplade grupper, däribland Hamas och Islamiska jihad, samt deras väpnade grenar. Närvaron av dessa symboler riskerar att överskugga själva budskapet och väcker frågor om arrangemangets inriktning och deltagarnas lojaliteter.
Expertkommentar Israel– och Palestinaforskaren Anders Persson menar att det inte är förvånande att extremistiska symboler återkommande dyker upp i Göteborgsdemonstrationer. Han beskriver staden som särskilt problematisk i detta avseende och framhåller att det sätter en negativ prägel på manifestationerna.
Spridning i sociala medier Klipp från demonstrationen publicerades av riksdagsledamöterna Nadja Awad och Tony Haddou (V). I materialet syns flaggorna för terrorstämplade grupper i bakgrunden. Videon, först spridd av organisationen Tnkvrt, delades vidare under rubriken ”Tusentals demonstranter för Gaza i Göteborg”.
Kommentarer från riksdagsledamöterna Båda ledamöterna avböjde intervju och svarade endast skriftligt.
Tony Haddou, som själv deltog i demonstrationen, hävdar att hans syfte var att ”sätta press på regeringen”. Han skriver att han först i efterhand fått kännedom om att extremistiska symboler förekom. Men faktum kvarstår att en sittande riksdagsledamot valde att delta i och sprida en demonstration där Hamas- och Jihadflaggor syntes öppet. Haddous försvar framstår som svagt och lämnar frågetecken kring Vänsterpartiets förhållande till dessa rörelser.
Återkommande mönster hos Vänsterpartiet Det här är inte första gången Vänsterpartiet hamnar i blåsväder för sin relation till extremistiska rörelser. Flera gånger tidigare har partiföreträdare öppet visat sympatier genom att exempelvis vifta med flaggor för den terrorstämplade organisationen PKK.
Att samma mönster nu återkommer med Hamas- och Islamiska jihad-flaggor i Göteborg understryker bilden av ett parti som gång på gång hamnar i sammanhang där terrororganisationer framställs i positiv dager. Kritiker menar att det inte längre kan avfärdas som ”misstag” eller ”okunskap”, utan snarare visar på en romantisering av grupper som står för våld och extremism.
Historiska band till diktaturer Vänsterpartiet, som under större delen av 1900-talet hette Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), har en lång historia av nära band till totalitära regimer. Partiet tog emot stöd och inspiration från Sovjetunionen och hade starka kopplingar till Östtyskland (DDR) – stater kända för att förtrycka sina egna befolkningar, spionera på oliktänkande och krossa demokratiska rörelser.
En särskilt uppmärksammad skandal gällde partiledaren Lars Werner. När han fyllde 50 år fick han spritleveranser från DDR:s säkerhetstjänst som födelsedagspresent – i utbyte mot hemliga handlingar från Sverige. Händelsen avslöjade hur djupt relationerna till den östtyska diktaturen gick och hur lojaliteten mot kommunistregimer sattes framför det svenska folkets intressen.
Ett svek mot Sverige För många blir detta mer än en fråga om utrikespolitik. När Vänsterpartiets företrädare gång på gång väljer att marschera sida vid sida med symboler för rörelser som hatar västvärlden och föraktar demokratier, upplevs det också som ett uttryck för förakt mot det svenska folket.
Genom att legitimera organisationer som riktar sitt våld mot civila, samtidigt som man vägrar ta tydligt avstånd, signalerar Vänsterpartiet att man hellre står på extremisters sida än att försvara de värden som Sverige bygger på. Kritiker menar att detta visar ett hat mot svenska folket och ett historiskt mönster där partiet alltid sökt allierade bland diktaturer och våldsregimer – från Sovjet och DDR till dagens terrororganisationer.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Trots att Alternativ för Sverige inte passerade spärren till kyrkomötet gör partiet sitt starkaste kyrkoval hittills. Med mandat i elva av tretton stift och flera lokala församlingar ser partiet sin närvaro i Svenska kyrkan stärkas tydligt.
Alternativ för Sverige (AfS) fick 1,65 procent av rösterna i kyrkovalet, vilket är partiets starkaste resultat hittills. Trots framgången blir det inga mandat i kyrkomötet. Anledningen är den tvåprocentsspärr som införts inför årets val.
På stiftsnivå ser det däremot annorlunda ut. Enligt den preliminära rösträkningen får AfS mandat i elva av Svenska kyrkans 13 stiftsfullmäktige.
Resultat i stiften
Stift
Röstandel
Mandat
Lunds stift
2,04 %
1
Strängnäs stift
1,87 %
1
Växjö stift
1,77 %
1
Göteborgs stift
1,60 %
1
Skara stift
1,49 %
1
Karlstads stift
1,37 %
1
Uppsala stift
1,35 %
1
Stockholms stift
1,32 %
1
Linköpings stift
1,31 %
1
Härnösands stift
1,31 %
1
Västerås stift
1,20 %
1
Luleå stift
1,10 %
0
Visby stift
1,04 %
0
Framgångar lokalt
AfS tar även mandat i flera församlingar, bland annat i:
Värmdö församling
Örnsköldsviks södra pastorat
Bjärnums pastorat
Ekonomisk ersättning
Resultatet på stiftsnivå innebär dessutom att partiet får tillbaka valsedelskostnader på omkring 200 000 kronor.
Nästa steg
Den slutgiltiga rösträkningen pågår nu och väntas vara klar inom några dagar.
Sveriges nya budget för 2026 målar upp en tydlig skiljelinje: de som arbetar hårt och gör rätt för sig får mer i plånboken – medan staten samtidigt fortsätter att bränna miljarder på en ineffektiv kriminalvård. Reformutrymmet på 80 miljarder kronor ger barnfamiljer, löntagare och pensionärer ett välkommet lyft, men frågan kvarstår: varför fortsätter man att gödsla pengar över brottslingar istället för att prioritera de som faktiskt bygger landet?
En svensk fängelsecell – dyr för skattebetalarna. I tredje världen skulle samma fånge kunna vårdas till en bråkdel av kostnaden.
Klockan åtta på måndagen lägger regeringen fram sin budget för 2026 – en budget som sänder ett tydligt budskap: den som arbetar, tar ansvar och gör rätt för sig ska också belönas. Finansminister Elisabeth Svantesson presenterar ett reformutrymme på hela 80 miljarder kronor, pengar som nu används för att stärka jobbskatteavdraget, sänka skatten för pensionärer och göra vardagen lättare för barnfamiljer.
– Det är med stolthet jag i dag lämnar denna budget till riksdagen, säger Svantesson och framhåller att Sverige, trots en långdragen lågkonjunktur, har kraften att ge mer tillbaka till sina medborgare.
Regeringens satsningar talar sitt tydliga språk: sänkt matmoms, mer pengar kvar i plånboken för löntagare och pensionärer samt lägre förskoleavgifter. Vinnarna är de som håller ihop samhället – de som går till jobbet, betalar sin skatt och skapar trygghet för sina barn. För en tvåbarnsfamilj innebär budgeten hela 1 800 kronor extra varje månad.
Men samtidigt som ansvarstagande människor får andrum, fortsätter staten att ösa miljarder över en skenande kriminalvård. I stället för att hitta mer kostnadseffektiva lösningar – exempelvis att outsourca delar av kriminalvården till afrikanska länder till en bråkdel av kostnaden – fortsätter resurserna att slukas av ett system som varken ger valuta för pengarna eller löser problemen.
Det är dags att ställa frågan: ska vi fortsätta belöna de som begår brott med dyra fängelseplatser i Sverige, eller ska vi prioritera de som bygger landet varje dag? Budgeten för 2026 visar åtminstone att regeringen vill rikta strålkastarljuset mot de som gör rätt för sig – men kampen om resurserna är långt ifrån över.
FAKTARUTA: Vad skulle Sverige spara på att lägga fängelseplatser utomlands?
Utgångspunkt: Svenska dygnskostnader för anstaltsplatser 2023 samt känd månadskostnad för hyrda platser i Estland.
Alternativ
Per dygn
Per månad
Besparing/mån
Besparing/år
Sverige (anstaltsplats 2023)
≈ 3 773 kr
≈ 113 190 kr
–
–
Hyrd plats i Estland (avtal)
≈ 2 833 kr*
≈ 85 000 kr
≈ 28 190 kr
≈ 338 280 kr
Illustration: lågkostnadsscenario**
≈ 200 kr
≈ 6 000 kr
≈ 107 190 kr
≈ 1 286 280 kr
Exempel på total årlig besparing vid 600 hyrda platser i Estland:
338 280 kr × 600 ≈ 203 miljoner kr/år.
* Estland: 8 500 € per plats och månad ≈ 85 000 kr/månad (≈ 2 833 kr/dygn vid 30 dagar).
** Endast illustrativt antagande för länder med mycket lägre kostnadsnivåer.
Trots hundratals miljoner i extra resurser och två skattehöjningar på kort tid har Socialdemokraternas satsning på skolfrukost i Stockholm blivit hårt ifrågasatt. Kritiker menar att reformen är orättvis, dyr och i praktiken ett misslyckande – samtidigt som stadens invånare får landets högsta skattetryck.
Stockholm har blivit omkört av flera småkommuner som lyckas hålla nere kostnaderna. Samtidigt fortsätter den rödgröna kakistokratiska röran i Stadshuset att misslyckas med att hushålla med skattepengarna. I stället för långsiktiga lösningar väljer man att slösa på dyra och meningslösa prestigeprojekt.
Skolfrukostsatsning: dyr reform, orättvis fördelning och höjda skatter
Efter tre år och hundratals miljoner i extra resurser presenterar Socialdemokraterna i Stockholms stad sin satsning på skolfrukost i utsatta områden som en framgång. Totalt 44 grundskolor serverar nu frukost varje dag. Men kritiken växer mot både kostnaderna, orättvisan och resultatet.
När S tog över makten 2022 beslutade man att alla skolor i den lägsta socioekonomiska kvartilen skulle omfattas. För att klara satsningen höjdes det socioekonomiska stödet med nästan 15 procent – över 180 miljoner kronor. En del av pengarna har gått till frukosten, men satsningen har inte visat på några tydliga förbättringar i skolresultaten.
– Många barn äter redan hemma, erkänner skolborgarrådet Emilia Bjuggren (S). På varje skola handlar det om en handfull elever, ibland något fler, som inte får i sig frukost på morgonen.
Med andra ord har en reform som kostar hundratals miljoner per år i praktiken träffat ett fåtal elever – medan alla skattebetalare i staden får stå för notan.
Orättvis fördelning
Kritiker pekar på att satsningen dessutom är orättvis. I de områden där invånarna betalar mest i skatt serveras ingen frukost alls. De som redan bidrar mest till stadens ekonomi får alltså inte ta del av reformen, utan finansierar en insats som gynnar andra.
Högre skattetryck
Sedan 2022 har Socialdemokraterna höjt kommunalskatten två gånger. Stockholm har nu en högre kommunalskatt än många mindre kommuner i till exempel Skåne – trots att huvudstaden borde ha stordriftsfördelar.
– Att skattebördan är tyngre här än i små kommuner är anmärkningsvärt, säger en kritisk oppositionsföreträdare.
Alternativet: sänkta skatter
Många menar att en generell skattesänkning hade varit en mer rättvis väg. En sänkning med två kronor per hundralapp (2 procentenheter) skulle ge påtagligt mer i plånboken för alla hushåll:
En barnfamilj med två föräldrar som tjänar 30 000 kronor var skulle få behålla cirka 1 200 kronor mer varje månad.
På ett år motsvarar det nästan 15 000 kronor per familj – pengar som kan användas till frukost, skolmaterial eller andra behov.
En sådan reform hade gett alla stockholmare samma förutsättningar, i stället för att rikta skattepengarna till en liten grupp.
Ett misslyckande från S
Trots höga kostnader, två skattehöjningar och stora politiska löften är frukostsatsningen långt ifrån den framgång Socialdemokraterna vill beskriva den som. Den har mött lågt intresse på flera skolor, effekterna är oklara och orättvisan mellan stadsdelar är uppenbar.
Kritiker menar därför att satsningen är ännu ett exempel på en socialdemokratisk prestigereform som misslyckats – dyr i drift, svagt förankrad och utan tydliga resultat.
Faktaruta: Kommunalskatt – Österåker vs Stockholm
Gäller 2025 (SCB)
Jämförelsen visar hur mycket en invånare per månad behåller efter enbart
total kommunal skattesats (kommun + region).
Österåker: 28,98 % • Stockholm: 30,60 %.
Bruttolön / mån (kr)
Skatt Österåker
Netto Österåker
Skatt Stockholm
Netto Stockholm
Skillnad (mer i Österåker)
20 000
5 796
14 204
6 120
13 880
+324
25 000
7 245
17 755
7 650
17 350
+405
30 000
8 694
21 306
9 180
20 820
+486
35 000
10 143
24 857
10 710
24 290
+567
40 000
11 592
28 408
12 240
27 760
+648
45 000
13 041
31 959
13 770
31 230
+729
50 000
14 490
35 510
15 300
34 700
+810
60 000
17 388
42 612
18 360
41 640
+972
Metod: Nettot = bruttolön − (bruttolön × total kommunal skattesats).
Endast kommunal del (kommun + region) ingår. Statlig inkomstskatt, jobbskatteavdrag,
kyrkoavgift och begravningsavgift är inte medräknade.
Källa skattesatser 2025: SCB. Österåker 28,98 %, Stockholm 30,60 %.
Vänsterpartiet larmar om ”otrygghet” efter att en opinionsbildare besökt riksdagen. Men när partiet spelar offer glömmer de sitt eget arv – där kommunister inte bara hyllat diktaturer, utan även förrått Sverige. Från Stig Berglings försäljning av försvarshemligheter till Sovjet, till Jan G .som 1974 dömdes för spioneri .
Att Vänsterpartiet har ett hat mot det svenska folket är väldokumenterat. På 1930-talet hamnade många svenskar från Kiruna i Gulag, där de blev avrättade – tack vare Vänsterpartiet.
Vänsterpartiet spelar offer – men blundar för sina egna spioner
Vänsterpartiet försöker nu göra en stor affär av att SD:s Jessica Stegrud haft besök av opinionsbildaren Nick Alinia i riksdagen. Partiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling talar om ”extrem olustkänsla” och påstår att demokratin hotas. Men reaktionen framstår snarare som politiskt teater – ett primadonnabeteende för att smutskasta en politisk motståndare.
Marxismens mörka arv
Det är ironiskt att just Vänsterpartiet nu poserar som demokratins väktare. Partiet har i decennier försvarat marxismen – en ideologi som lämnat efter sig diktaturer, massmord och förtryck. Från Gulag i Sovjetunionen till Stasis övervakningsstat i DDR har kommunismen bevisat sin oförenlighet med frihet och demokrati.
När kommunister förrådde Sverige
Om Vänsterpartiet verkligen oroar sig för hot mot demokratin borde de påminnas om Sveriges egen spionhistoria. De som gjort störst skada mot landet har inte varit högerextrema – utan personer med sympatier åt vänster, ofta med nära band till kommunismen.
Stig Bergling, officer i Säpo och försvarsstaben, sålde under 1970-talet och framåt ut känsliga försvarshemligheter till Sovjetunionen. Hans förräderi räknas som en av de mest allvarliga spionskandalerna i svensk historia.
Jan.G, journalist och numera författare, avslöjades ha haft kontakter med KGB. År 1974 dömdes han till fängelse för spioneri och avtjänade ett straff för att ha arbetat för Sovjetunionens underrättelsetjänst. Trots detta har han senare försökt framställa sig själv som sanningssägare och demokratins försvarare.
Det är alltså kommunistsympatisörer och Sovjet-agenter som i praktiken hotat Sverige på riktigt – inte opinionsbildare som spelar in konfrontativa klipp på Youtube.
Hyckleri i demokratins namn
När Vänsterpartiet nu ropar ”otrygghet” för att Jessica Stegrud haft en gäst i riksdagen blir det svårt att ta deras indignation på allvar. Demokratin i Sverige har överlevt betydligt värre hot än så – inte minst från den ideologi som Vänsterpartiet själv byggde på och som deras sympatisörer aktivt hjälpt främmande makt att gynnas av.
Att Vänsterpartiet försöker göra politiska poäng på Nick Alinia, samtidigt som de blundar för marxismens blodiga arv och sina egna ideologiska kopplingar till spioner som förrått Sverige, är inget annat än hyckleri.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
En man i 45-årsåldern sköts ihjäl vid tunnelbanan i Hagsätra på lördagskvällen. Gärningsmannen flydde på en elsparkcykel och polisen misstänker att dådet är kopplat till den pågående våldsvågen i den undre världen.
En man i 45-årsåldern har avlidit efter en skottlossning i Hagsätra på lördagskvällen. Polisen utreder händelsen som mord och mycket pekar på att det rör sig om en uppgörelse inom den kriminella miljön.
Skottlossning nära centrum
Strax före klockan 19 larmades polisen om en skadad man vid Hagsätra tunnelbanestation. Vittnen berättar att en maskerad person, klädd i mörka kläder, snabbt flydde från platsen på en elsparkcykel.
Den skjutne mannen fördes med ambulanshelikopter till sjukhus, men hans liv gick inte att rädda. Vid 21.30-tiden bekräftade polisen att han avlidit. Hans anhöriga har underrättats.
Vittnesmål och filmer
En boende i området uppger att helikoptern flög lågt över husen och sedan mot Huddinge sjukhus. Ett filmklipp som cirkulerar uppges också visa gärningsmannen på flykt i samband med skjutningen.
Omfattande insats
Polisen spärrade under kvällen av brottsplatsen i centrala Hagsätra. Flera patruller och kriminaltekniker finns på plats för att samla in bevis. En förundersökning om mord har inletts, men i nuläget är ingen gripen.
Del av våldsvåg
Skjutningen bedöms ha koppling till de pågående konflikterna i Stockholms undre värld. Under de senaste åren har gängrelaterade uppgörelser resulterat i ett stort antal dödsskjutningar och andra grova våldsbrott i regionen.
Den rödgröna kakistokrat röran misslyckas ingen
Trots polis på gatorna, nya lagar och löften i varje val fortsätter kulorna vina genom Stockholms förorter. Politikerna i stadshuset pratar om fler socionomer, fler projekt och fler ”stödinsatser” – men verkligheten är en annan: människor skjuts ihjäl, månad efter månad. Samtidigt pumpas miljard efter miljard in i miljonprogrammen, utan resultat. Misslyckandet är uppenbart, men de ansvariga vägrar erkänna det. Medan gängen styr kvarteren, famlar beslutsfattarna i mörkret.
Stockholm slår rekord i alkoholtillstånd – samtidigt som gårdsförsäljning förbjuds på söndagar i staden men tillåts i grannkommuner som Nacka. Medan S och MP talar om en ”levande stad” växer fyllan, ordningsproblemen och skandalerna som skakar Stadshuset.
Antalet serveringstillstånd i Stockholms stad har ökat med 40 procent sedan 2022 – motsvarande 1 139 fler tillstånd, varav ungefär hälften gäller uteserveringar.
Socialborgarrådet Alexander Ojanne (S) beskriver utvecklingen som en framgång och konstaterar stolt att det är det högsta antalet tillstånd någonsin. Trafikborgarrådet Lars Strömgren (MP) menar att stadens satsningar på sommartorg och gågator bidragit till ännu fler uteserveringar.
Fler krogar – fler ordningsproblem Men verkligheten är att fler tillstånd också innebär fler berusade människor, fler polisinsatser och ökade problem för tryggheten i staden. Marknaden är redan mättad, vilket gör att vissa krögare pressas till överservering för att överleva. Resultatet blir en hårdare alkoholkultur och en stökigare stadsmiljö.
Dubbelmoral i alkoholpolitiken Här blir politikernas dubbelmoral tydlig. Gårdsförsäljning av småskaliga producenter är hårt reglerad i Stockholms stad – inga söndagsöppna gårdsbutiker tillåts. Samtidigt kan en granne i Nacka gå till en gårdsförsäljning på en söndag utan problem.
Men i Stockholms innerstad är det fritt fram för tusentals serveringstillstånd till barer och restauranger, där alkoholen flödar betydligt mer än på någon liten gårdsbutik.
Skandaler skakar Miljöpartiet Samtidigt skakas Miljöpartiet av allvarliga skandaler. Dagens Nyheter har rapporterat om ett 20-tal partimedlemmar som vittnat om hur en högt uppsatt MP-politiker under många år utsatt kvinnor för sexuella närmanden och trakasserier. En kvinna berättade dessutom hur politikern vid en lunch stoppade sin tunga i munnen på hennes fem månader gamla bebis – något hon polisanmälde 2022.
Mannen själv förnekar alla anklagelser och har i sin tur polisanmält för grovt förtal. Men uppgifterna har legat kända inom partiet i minst tio år, enligt DN:s källor, utan att ledningen agerat förrän pressen blivit för hård.
Historien upprepar sig De höga berusningsnivåerna i staden påminner om varför Sverige en gång i tiden införde motboken – ransoneringssystemet som skulle dämpa alkoholproblemen och återställa ordningen i samhället.
När S och MP i dag pratar om en ”levande stad” men samtidigt blundar för fylla, hotfull stämning, ökade ordningsproblem – och dessutom sitter fast i interna skandaler som undergräver deras trovärdighet – väcks frågan: är vi på väg mot en situation där historien upprepar sig och nya restriktioner blir nödvändiga för att stävja problemen?
Nederländerna står inför ett avgörande ögonblick. Efter år av växande missnöje med migration, bostadsbrist och bristande integration ser allt fler väljare Geert Wilders som den som vågar tala klarspråk och erbjuda en ny kurs. Från hans historiska seger 2023 till dagens oroligheter i Haag löper en röd tråd: folket kräver förändring.
En tidig höstdag i Haag förvandlades en mångkulturell-kritisk demonstration till en våldsam uppgörelse. Svarta flaggor vajade, föremål kastades mot polis och en polisbil sattes i brand när tusentals invandringskritiska demonstranter fyllde gatorna. Polisen svarade med vattenkanoner och tårgas, men våldet hann ändå skaka både huvudstaden och det politiska etablissemanget.
Mitt i kaoset attackerades partihögkvarteret för D66, ett mittenliberalt parti, vilket fick partiledaren Rob Jetten att reagera kraftigt:
”Pack. Ni håller era händer borta från politiska partier. Om ni tror ni kan skrämma oss, så misstar ni er.”
Bilder från protesterna visade deltagare med flaggor som påminde om det gamla nazistpartiet NSB, en symbol som många nederländare reagerade starkt på. Men för många deltagare handlade protesten framför allt om frustration över ett asylsystem som länge upplevts som orättvist och ohållbart.
En nation på väg mot förändring
Redan i november 2023 fick Geert Wilders sitt stora genombrott. Hans Frihetsparti (PVV) fördubblade sitt mandatantal i parlamentsvalet och gick från 17 till 37 platser i underhuset. Resultatet blev ett tecken på att en stor del av befolkningen ville se en annan kurs för landet.
Wilders själv uttryckte känslan efter valet:
”Jag var tvungen att nypa mig i armen.”
Hans kampanj byggde på krav om ett stopp för asylmottagande, en folkomröstning om EU och en tydlig politik för att försvara Nederländernas identitet. Han förde fram budskapet med större eftertänksamhet än tidigare, vilket gjorde att ännu fler väljare kände att han kunde representera deras oro.
Priset för en generös asylpolitik
Under lång tid har Nederländerna haft en mycket generös asylrätt. Det har lett till växande problem som blivit omöjliga att ignorera. Kommuner kämpar med att ordna boenden i redan trångbodda områden, och välfärdssystemet pressas hårt.
Kritiker pekar på att parallellsamhällen har vuxit fram i vissa förorter där arbetslösheten är högre, skolresultaten sämre och kriminaliteten större än i andra delar av landet. Polisen har varnat för att unga rekryteras till narkotikagäng, särskilt i Rotterdam och Amsterdam, vilket bidragit till våld och skjutningar.
Bostadsbristen är en annan konfliktpunkt. Många unga nederländare vittnar om att de inte hittar en egen lägenhet, samtidigt som nyanlända ofta prioriteras i akuta boendelösningar. Dessutom har kulturella skillnader kring jämställdhet och yttrandefrihet skapat konflikter, där journalister och lärare i flera fall hotats när de uttryckt sig kritiskt om religion.
För Wilders och hans väljare är detta bevis på att systemet inte fungerar. Hans budskap har därför blivit ett löfte om att återställa ordningen och sätta den nederländska befolkningen i första rummet.
Mellan hopp och hot
När demonstranter blockerade motorvägen A12 och kallade sitt agerande en kamp mot en ”asyltsunami” visade det att migrationsfrågan är landets stora skiljelinje. Samtidigt markerade Wilders tydligt att våld inte hör hemma i den politiska kampen.
Premiärminister Dick Schoof kallade våldsscenerna i Haag ”chockerande och helt oacceptabla”, men för många väljare kvarstår frågan om den nuvarande politiska kursen verkligen kan lösa problemen.
Europas nya karta
Wilders framgångar är en del av en större europeisk trend där partier som kräver stramare asylpolitik och starkare nationellt självbestämmande vinner mark. Giorgia Meloni i Italien har redan visat att det är möjligt att kombinera tydliga budskap med ansvarstagande regeringsarbete, och Ungerns Viktor Orbán gratulerade Wilders med orden:
”Vindarna av förändring är här. Grattis!”
Trots sin seger måste Wilders fortfarande bygga koalitioner. Men hans styrka är större än tidigare, och många ser honom nu som den enda som på allvar vågar ta tag i migrationskrisen och sätta Nederländernas intressen först.
En korsväg
Från jubelnatten 2023 till gatustriderna 2025 löper en röd tråd: folket har tröttnat på en politik som inte fungerar. Migrationsfrågan har fällt regeringar, skapat folkstormar och utlöst våld på gatorna.
Frågan är nu om valet i oktober blir början på en ny väg – en väg där Geert Wilders får chansen att genomföra de förändringar många nederländare länge har efterfrågat.
Geert Wilders
Partiledare för Partij voor de Vrijheid (PVV)
Född
6 september 1963, Venlo, Nederländerna
Parti
Partij voor de Vrijheid (PVV), grundat 2006
Roll
Partiledare för PVV (2006– )
Politiskt fokus
Stramare asyl- och migrationspolitik, lag och ordning, EU-skepsis, betoning av nationellt självbestämmande
Valresultat (Andra kammaren)
2021: 17 mandat · 2023: 37 mandat (av 150)
Kända ståndpunkter
Stoppa asylmottagande och skärpa gränskontroller
Minska EU:s inflytande och stärka nederländsk suveränitet
Prioritera bostäder och välfärd för landets medborgare
Offentlig profil
Långvarig partiledare med tydlig migrationskritik; känd för att driva frågor om säkerhet, integration och kulturell sammanhållning.
Mordet på Charlie Kirk – när orden tystnar och våldet tar vid
Mordet på Charlie Kirk – när orden tystnar och våldet tar vid
Scenen i Utah
Det var en stilla septemberkväll i Utah. På Utah Valley Universitys campus hade tusentals studenter och nyfikna besökare samlats. På scen stod Charlie Kirk, bara 31 år gammal men redan en av de mest profilerade högerdebattörerna i USA. Hans organisation, Turning Point USA, hade på några få år byggt upp en rörelse med miljontals anhängare, särskilt bland unga.
Kirk var van vid att tala i motvind. Han reste land och rike runt för att debattera, inte sällan inför publiker där motståndarna var fler än anhängarna. Men just den här kvällen var stämningen förväntansfull. Han log, gestikulerade, citerade välkända poänger ur sitt standardrepertoar: vikten av öppet samtal, vikten av att möta varandra i argument snarare än i slagord.
”När människor slutar prata med varandra,” brukade han säga, ”då börjar riktigt dåliga saker hända.”
Sedan small det.
Ett skott bröt tystnaden. Kirk ryckte till, föll ihop. Blodet sipprade från halsen medan tusentals ögon stirrade, först i förvirring, sedan i panik. Några skrek, andra duckade, några rusade fram för att hjälpa. På några sekunder hade en universitetsaula förvandlats till en brottsplats.
Mordet som politiskt jordskalv
Händelsen blev omedelbart en nationell chockvåg. Redan minuter efter att nyheten nådde sociala medier spreds hashtags, teorier och jubelrop.
”Vi fick Charlie Kirk. Jag har aldrig varit gladare.”
”Det här är karma.”
”En fascist mindre i världen.”
Så lät det på X, TikTok och de mindre plattformarna där politiska ungdomsgrupper samlades. En del beskrev det som en rättvis vedergällning, andra reducerade det till ett ”kärleksdrama” – gärningsmannen hade, enligt uppgifter, berättat för sin partner att han helt enkelt ”fått nog av hatet”.
Men för Kirk själv, och för de tusentals som sett honom som en symbol för yttrandefrihet, var det något helt annat: en avrättning mitt under ett demokratiskt möte.
En polariserad reaktion
När kongressledamöter i Washington skulle hålla en tyst minut utbröt tumult. Flera vägrade delta. I Europaparlamentet valde vänstergruppen att trumma demonstrativt på sina bord istället för att resa sig i stilla minne.
I Sverige kommenterade den tidigare utrikesministern Margot Wallström att Kirk varit ”rasist, homofob och vapentokig” och därför inte någon man borde hyllas. TT-journalisten Owe Nilsson beskrev honom som en ”reaktionär kristen fanatiker”. Flera socialdemokratiska tjänstemän instämde.
Bilden som spreds var att Kirk fått vad han förtjänade.
Vem var Charlie Kirk?
För sina motståndare var han symbolen för MAGA-rörelsens konservativa renässans: provokatör, abortmotståndare, vapenvän. För sina anhängare var han en orädd röst för yttrandefriheten, en debattör som aldrig väjde för en diskussion.
Han hade inte sällan mött kritik från sin egen sida när han försvarade homosexuellas rätt att delta i konservativa kretsar. Han argumenterade mot särbehandling baserad på hudfärg och höll fast vid att politiken måste bygga på idéer, inte identitet.
Att han i efterhand kallades nazist, fascist och homofob av sina motståndare framstår därför i efterhand som ett språkbruk avsett att avhumanisera. Ett språkbruk som gör det lättare för vissa att rättfärdiga våld.
En normalisering av våld
Efter mordet började det bli tydligt hur många unga, särskilt på amerikanska universitet, ser våld som en acceptabel metod mot meningsmotståndare. En undersökning från yttrandefrihetsorganisationen FIRE visade att var tredje student anser våld vara ”rimligt” om syftet är att tysta vissa röster. Bland de mest radikala till vänster var siffrorna ännu högre.
En lärare i New York kallade mordet ”vackert” och ”karma”. En annan uppmanade sina elever att hylla skytten. På sociala medier fick ett inlägg med texten ”Charlie Kirk i helvetet” nära en halv miljon gillamarkeringar.
Våldet blev inte bara en handling. Det blev också ett uttryck för en kultur där motståndaren inte är någon att diskutera med – utan någon att undanröja.
Martyrskapet
Men mordet fick också oväntade konsekvenser. Kirk, som i livet ständigt kämpade för uppmärksamhet i en polariserad medievärld, blev i döden en martyr. Turning Point USA växte med miljontals följare.
I London samlades tusentals människor på en spontan vaka med ljus och böner. I USA bröt arenor ut i hyllningsrop under konserter. På nätet fylldes flöden av bilder, citat och minnesord från människor som aldrig träffat honom men som kände att hans röst tystats för tidigt.
Det våld som skulle tysta honom gjorde honom istället större.
Demokratins vägval
Kvar står frågan: vad händer med ett samhälle där våldet tillåts bli en metod i den politiska kampen? Vad händer när man slutar tala med varandra, och istället ser meningsmotståndaren som en fiende som förtjänar kulor?
Charlie Kirk själv hade ett svar, som han upprepade gång på gång i sina föreläsningar:
”När människor slutar prata, då börjar riktigt dåliga saker hända. När äktenskap slutar prata, blir det skilsmässa. När civilisationer slutar prata, blir det inbördeskrig.”
Den 10 september 2025 blev hans ord kusligt profetiska.
🗂️
Fakta: Charlie Kirk
Charlie Kirk (1993–2025) var amerikansk konservativ aktivist, medieprofil och
grundare av Turning Point USA (TPUSA). Känd för campusdebatter, podcasten
The Charlie Kirk Show och mobilisering av unga konservativa.
Roller & organisationer
Grundare/president för TPUSA; startade även Turning Point Action och TP Faith.
Ett ”konstverk” i Björkhagen, föreställande en knuten näve, vandaliserades i början av september. Bakom aktionen står socialistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen, som hällde färg över målningen och sprayade en symbol intill. Händelsen utreds av polisen som skadegörelse.
NMR förstör graffitiklotter i Björkhagen i södra Stockholm. Om det är en förlust eller inte får vara individuell bedömning.
På kvällen den 10 september vandaliserades ett ”konstverk” på ett brofundament i Björkhagen. Målningen, som föreställde en knuten näve – en symbol som ofta kopplas till Black Power – täcktes med grön färg. Intill sprayades en Tyrruna, en symbol som används av nationalsocialistiska grupper.
Aktionen har tagits på sig av Nordiska motståndsrörelsen, en national socialtisk organisation. Gruppen beskriver handlingen som en protest mot politiska budskap i det offentliga rummet.
Polisen utreder händelsen som skadegörelse.
Black Panther Party under J. Edgar Hoover
Under J. Edgar Hoovers tid som FBI-chef betraktades Black Panther Party (BPP) som det största hotet mot USA:s inre säkerhet. Enligt FBI gjorde sig organisationen och dess medlemmar skyldiga till en rad grova brott.
Partiet organiserade beväpnade patruller för att övervaka polisen, vilket ledde till åtal för olaga vapeninnehav. Det förekom flera väpnade sammandrabbningar med polisen, särskilt i Oakland, Chicago och Los Angeles, där både poliser och pantrar dödades. Enskilda medlemmar deltog i bank- och butiksrån för att finansiera verksamheten, och BPP kopplades även till narkotikabrott.
FBI dokumenterade dessutom fall av mord och mordförsök, där BPP-medlemmar anklagades för att ha dödat poliser, rivaliserande aktivister samt personer inom den egna organisationen som misstänktes för förräderi. Andra brott omfattade misshandel, hot och interna disciplinära avrättningar.
Mest uppmärksammade rättsfall
Oakland och Huey P. Newton (1967) – Newton åtalades för mord på en polisman under en skottväxling, vilket blev en symbolisk strid mellan BPP och rättsväsendet.
Chicago 1969 – Polistillslaget mot Fred Hamptons lägenhet slutade i dödligt våld. FBI pekade på BPP:s väpnade närvaro som bevis på dess kriminella karaktär.
New York 21 (1969) – En grupp BPP-medlemmar åtalades för en planerad bombkampanj mot polisstationer och offentliga byggnader i New York.
Los Angeles 1969 – Långvarig skottväxling mellan polisen och BPP-medlemmar bekräftade enligt FBI partiets våldsamma natur.
Sammanfattning: Hoover och FBI beskrev Black Panther Party som en våldsbejakande och revolutionär organisation som använde vapen, rån, mord och hot som politiska verktyg. Därmed klassades partiet inte bara som en politisk rörelse utan som en kriminell och samhällsfarlig struktur som måste bekämpas med alla tillgängliga medel.
Oxford och Cambridge petas ur topp tre i den prestigefyllda universitetsrankningen för första gången på 32 år. Kritiker menar att orsaken är en politiskt driven woke-agenda där mångfald går före begåvning – något som nu riskerar att underminera hela den akademiska kvaliteten.
The Times och The Sunday Times Good University Guide har rankat brittiska universitet sedan 1993. I årets lista toppar London School of Economics and Political Science för andra året i rad, följt av University of St Andrews och Durham University.
Det verkligt anmärkningsvärda är att Oxford och Cambridge för första gången på 32 år hamnar utanför topp tre och tvingas dela fjärdeplatsen – en nedgång för två av världens mest prestigefyllda universitet.
”Woke-politik undergräver kvaliteten”
Bakom fallet ligger regeringens påtryckningar om att universiteten ska prioritera ”mångfald, jämlikhet och inkludering” framför akademiska meriter. Kritiker menar att denna woke-agenda direkt skadar kvaliteten på utbildningen och sänker resultaten i internationella jämförelser.
Professor Alan Smithers, chef för Centre for Education and Employment Research vid Buckingham University, kallar kravet på att väga in sociala faktorer ”ett olyckligt politiskt beslut”. Enligt honom riskerar studenter utan tillräcklig grund att misslyckas, samtidigt som universiteten tappar i anseende.
Även Chris McGovern, ordförande för Campaign for Real Education, är skarp i sin kritik. Han menar att Oxford och Cambridge numera antar studenter som inte är tillräckligt kvalificerade, bara för att passa in i en politiskt driven mångfaldsagenda.
– När ideologi väger tyngre än begåvning blir resultatet en riskfylld strategi som hotar själva kärnan i högre utbildning, säger McGovern.
Samtidigt som arbetslösheten i Sverige ligger runt 10 procent fylls gatorna av lågbetalda Foodora-bud från andra länder. Arbetskraftsinvandringen, som skulle handla om spetskompetens, har i stället blivit ett verktyg för lönedumpning – trots att Sverige har hela EU att rekrytera ifrån.
Stockholm svämmar över av cykelbud i rosa jackor. Foodora och andra budbolag har byggt en hel bransch på arbetskraftsinvandrare som arbetar för låga löner och dåliga villkor. Resultatet har blivit lönedumpning – och en allt mer segregerad arbetsmarknad.
Samtidigt som arbetslösheten i Sverige ligger på runt 10 procent importerar företag arbetskraft för enkla låglönejobb. Det är inte brist på människor i arbetsför ålder här hemma – tvärtom. Många ungdomar och nyanlända går utan arbete, men konkurreras ut när företag hellre hämtar billig arbetskraft utifrån.
Regeringen och Sverigedemokraterna vill höja lönegolvet till medianlönen, drygt 37 000 kronor. Men Liberalerna, med den nye arbetsmarknadsministern Johan Britz i spetsen, bromsar. Han menar att kravet slår mot ”unga talanger” från utlandet. Men i praktiken betyder det att dörren hålls öppen för fortsatt lönedumpning.
Och frågan är varför Sverige över huvud taget ska importera lågavlönad arbetskraft från tredje världen. Vi har hela EU att rekrytera ifrån – länder med hög utbildningsnivå, fri rörlighet och närhet till Sverige. Att istället tömma andra delar av världen på kompetens är både kortsiktigt och oansvarigt. Det riskerar att skapa hjärnflykt i de länder som mest behöver sina egna läkare, ingenjörer och lärare – samtidigt som vi här hemma förvärrar arbetslösheten bland våra egna.
Foodora-buden har blivit symbolen för ett misslyckat system: unga män som kallas ”talanger” i debatten men i verkligheten sliter för småpengar, medan svenska arbetslösa lämnas åt sidan. Arbetskraftsinvandring skulle handla om spetskompetens, men har blivit en ursäkt för att pressa ner löner och villkor.
Frågan är enkel: ska vi fortsätta importera lågkvalificerad arbetskraft utifrån, eller ta ansvar för de arbetslösa vi redan har i Sverige – och använda EU:s fria rörlighet för att fylla de verkliga kompetensbehoven?
Donald Trump vill sätta ner foten mot Antifa – en rörelse som länge beskrivits som samhällsfarlig och subversiv. Med sitt besked om att klassa dem som en terroristorganisation pekar han ut vänsterextremismen som ett hot mot ordning och demokrati, både i USA och i länder som Sverige där liknande grupperingar varit aktiva.
USA:s president Donald Trump har återigen riktat fokus mot Antifa, den vänsterextrema rörelse som under senare år uppmärksammats för våldsamma aktioner och konfrontationer. I ett uttalande på torsdagen slog Trump fast att han vill klassa Antifa som en större terroristorganisation – ett steg som han menar är nödvändigt för att skydda samhällsordningen.
Antifa, som är en förkortning av ”anti-fascister”, beskrivs ofta som en löst sammansatt rörelse snarare än en formell organisation. I praktiken består den av nätverk av aktivister som regelbundet dyker upp vid demonstrationer och protester. Officiellt säger sig grupperna stå emot fascism och nazism, men deras metoder har ofta kritiserats för att vara våldsamma, destruktiva och i många fall direkt odemokratiska.
Trumps besked är ett svar på en växande oro i USA. Antifa har under de senaste åren blivit en central aktör i samband med oroligheter i flera städer, där demonstrationer förvandlats till kravaller och där butiker plundrats, byggnader vandaliserats och poliser attackerats. ”Antifa är sjuk, farlig och en radikal vänsterröra”, skrev Trump på sociala medier, samtidigt som han krävde utredningar av dem som finansierar rörelsen.
Även i Sverige har Antifa-grupper varit aktiva, framför allt i storstäder. Här har de gjort sig kända för att sabotera politiska möten, angripa meningsmotståndare och använda hot för att tysta kritiker. Säpo har tidigare varnat för våldsbejakande vänsterextremism, där just Antifa-inspirerade grupper spelar en roll.
Trump får stöd från flera republikanska senatorer, bland andra Bill Cassidy, som menar att Antifa utnyttjar legitima samhällsprotester för att skapa kaos och våld. Redan 2019 lade Cassidy tillsammans med Ted Cruz fram ett förslag om att fördöma rörelsen som en terrororganisation.
Även om det i nuläget saknas en formell lagstiftning i USA för att klassa inhemska rörelser som terrororganisationer, markerar Trumps besked en tydlig politisk linje: våldsbejakande extremism på vänsterkanten ska tas på lika stort allvar som på högerkanten.
Frågan är högaktuell också i Sverige, där debatten om extremism ofta koncentreras kring högerextrema grupper, men där vänsterextrema nätverk ofta får mindre uppmärksamhet. Trumps initiativ kan därför ses som en väckarklocka – både för USA och för Europa – om att hotet från Antifa inte får underskattas.
Miljöpartiets språkrör Amanda Lind har KU-anmält regeringen för dess hållning i Mellanösternkonflikten. Men anmälan saknar saklig grund och framstår snarare som ett aktivistiskt utspel än seriös utrikespolitik. Medan regeringen betonar diplomati och samarbete inom EU, väljer MP att driva symbolfrågor som riskerar att skada svenska intressen utan att påverka situationen på marken.
Miljömuppen är inte som vanligt folk. Förr i tiden satt sådana här personer på idiot- och sinnesslöanstalter – idag sitter de i riksdagen och driver aktivistiska korståg mot väderkvarnar medan Sverige får betala priset.
För ett år sedan beslutade FN:s generalförsamling att Israel skulle avsluta ockupationen av palestinskt territorium. Ändå fortsätter kriget. Frågan är varför Sverige, ett litet nordiskt land, ska agera världspolis i en konflikt som pågått i över 70 år i Mellanöstern.
Miljöpartiet KU-anmäler regeringen och utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) för att de inte agerar tillräckligt kraftfullt mot Israel. Men detta är i praktiken symbolpolitik — inte verkstad. Amanda Lind talar om internationell rätt och använder ord som ”folkmord”, men Sverige saknar både möjlighet och inflytande att ensam lösa det som är en djup regional konflikt.
MP kräver bland annat ett stopp för vapenhandel. Det är viktigt att påpeka att en moderat vapenexport inte handlar om att förse någon med medel att slå mot civila mål — utan om försvarsmateriel som används i kampen mot terrorgrupper som Hamas. Vapenleveranser till partnerländer riktas i huvudsak mot militära kapaciteter, inte mot ”mjukmål”, och syftar till att upprätthålla egen försvarsförmåga och bekämpa väpnade extremistiska aktörer.
De övriga förslagen — hemkallande av försvarsattachén, inreseförbud för israeliska företrädare, återupptaget stöd till Unrwa och krav på EU att terrorstämpla bosättarorganisationer — riskerar framför allt att isolera Sverige och skada våra relationer med viktiga samarbetspartners. Att en liten stat som Sverige skulle kunna tvinga fram fred i Mellanöstern är orealistiskt; verklig påverkan kräver långsiktigt multilateralt arbete, inte dramatiska inhemska symbolåtgärder.
När Amanda Lind reste till Västbanken valde hon att beskriva konflikten ur en tydligt ensidig vinkel. Det är aktivism — inte statsmannaskap. Sveriges utrikespolitik bör prioritera säkerhet, handel och stabila relationer med EU och andra allierade, inte kortsiktig symbolsatsning som offrar svenska intressen för politiska poänger.
Regeringens nya bidragsreform har väckt starka känslor. På nätet jublar många över hårdare tag mot bidragstagare – medan subverisa element på vänsterkanten rasar. ”Äntligen någon som fattar”, säger en byggarbetare vi träffar på stan.
När regeringen presenterade sin bidragsreform tog det inte lång tid innan kommentarsfälten exploderade. På Facebook, Flashback och andra forum går åsikterna varma – och majoriteten av inläggen hyllar regeringens linje.
– Äntligen en regering som tar ansvar. Sluta mata tärande parasiter från något land i tredje världen med färdigstekta sparvar. Gillar man inte Sverige så kan man sticka och asylshoppa någon annanstans, skriver Anders Andersson på Facebook.
Vänstern i motattack
Alla är dock inte nöjda. Från Vänsterpartiet hörs hårda ord. En anonym politiker beskriver reformen som ”hårresande” – men kommentaren landar snarare som ett självmål i debatten:
– Mitt nummerkonto i Schweiz behöver mutor, säger politikern och avfärdar samtidigt regeringens upplägg.
”Returnera dem”
På Flashback är tonen rå och oförsonlig. – En åttabarnsfamilj som lever på socialbidrag är ingen resurs för Sverige. Det bästa vi kan göra är att returnera dem till det land de hör hemma i, skriver en användare.
LO-arbetare: ”Inte rättvist”
Många som arbetar vittnar om en känsla av orättvisa. En LO-arbetare vi pratar med formulerar frustrationen så här:
– Äntligen en reform som gör skillnad. När andra får slita röven av sig och knega som djur, så kan en familj få cirka 43 000 kronor i socialbidrag. Det är inte rättvist. Jag kräver solidaritet. Kommer man till Sverige och inte kan försörja sig själv, så bör man själv deportera sig och inte vara en belastning för Sverige.
”Stäng socialbyrån Sverige”
I Järva träffar vi en lokal C-politiker. Han håller inte igen:
– Det här är vad Sverige behöver. Att man slutar gödsla bidrag över människor som inte har gjort ett skit för Sverige förutom att komma hit och säga att de vill ha asyl. Sverige har gjort tillräckligt för världens flyktingar med Folke Bernadottes vita bussar. Nu är det dags att stänga socialbyrån Sverige och sänka skatterna istället.
Gatans röst
På stan är reaktionerna lika skarpa som på nätet.
– Äntligen! Jag har jobbat i fyrtio år och sett mina skattepengar rinna iväg. Nu får det vara nog, säger en pensionär i centrala Stockholm.
– Jag bryr mig inte om politik i vanliga fall, men det här gör mig fan lycklig. Äntligen någon som fattat att systemet missbrukats, muttrar en byggarbetare i reflexväst.
– Sverige har blivit ett skämt. Men kanske kan det här vända utvecklingen, konstaterar en ung kvinna från Södertälje.
-Vänsterpartiet är inget parti – det är ett stinkande råtthål av korrupta kräk. Deras politiker är odjur utan ryggrad, som pissar på Sverige och stoppar allt de kan i sina egna fickor. De borde kallas 666-partiet, för deras själar är redan pantsatta i helvetet. Att ersätta dem med en simpel AI-bot vore nästan en förbättring – algoritmen för att simulera en V-politiker kräver inte mer än några rader kod: ljug, parasitera, stoppa i fickan, upprepa. Säger en man på Tunnelbanan.
Analys: En spricka i Sverige
Reformen har blivit en symbolfråga. För anhängarna är den ett efterlängtat uppvaknande – en signal om att staten inte längre ska stå med öppna armar för alla som söker bidrag.nge.
Regeringen och Tidöpartierna presenterar nu ett historiskt reformpaket som gör det mer lönsamt att arbeta och mindre attraktivt att leva på bidrag. Med ett nytt bidragstak, aktivitetskrav och en femårsregel för sociala ersättningar får skattebetalarna en lättnad samtidigt som arbetslinjen stärks.
Regeringen inför bidragstak – arbetslinjen stärks och skattebördan minskar
Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – har nu enats om ett omfattande reformpaket för att stärka arbetslinjen och minska bidragsberoendet. Förändringarna, som presenteras i veckan, innebär både ett bidragstak och en ny kvalificeringsregel för sociala ersättningar.
Bidragstaket – skattebetalarnas börda minskar
Från årsskiftet 2027 införs ett tak för hur mycket en familj kan få i försörjningsstöd. En barnrik familj som i dag kan få över 46 500 kronor i bidrag per månad kommer framöver att få 38 000 kronor. På så sätt minskar skattebetalarnas kostnader samtidigt som det blir tydligare att arbete alltid ska löna sig mer än bidrag. En ny riksnorm införs också för att stoppa kommuner från att driva upp bidragsnivåerna.
Krav på aktivitet – vägen in på arbetsmarknaden
Från 1 juli 2026 måste personer med försörjningsstöd delta i heltidsaktiviteter. Det kan vara språkutbildning, praktik, rehabilitering eller andra insatser som leder till jobb. Barnen i dessa familjer får samtidigt fler timmar i förskolan, vilket stärker både språkutveckling och integration.
Femårsregel – för kort tidsgräns enligt forskare
Från januari 2027 gäller att man måste ha bott i Sverige i fem år innan man får tillgång till viktiga sociala bidrag som barnbidrag, bostadsbidrag och sjuk-/aktivitetsersättning. Regeln motiveras med att välfärden i första hand ska gå till dem som etablerat sig i landet och bidrar långsiktigt. För högavlönade personer som snabbt kommer i arbete gäller en kortare kvalificeringstid på sex månader. Samtidigt menar forskare och andra bedömare att fem år är för kort och att en längre kvalificeringstid, omkring 20 år, bättre skulle motverka bidragsmigration, stärka arbetsincitamenten och värna välfärdens långsiktiga hållbarhet.
Jobbpremie – belöning för den som väljer arbete
En ny jobbpremie införs för att göra övergången från bidrag till arbete ännu mer lönsam. Den som tar ett jobb kan få upp till 3 750 kronor extra i månaden under 18 månader. På så vis blir det ekonomiskt tydligt att det alltid är bättre att arbeta än att leva på bidrag.
En rättvis reform för arbetande människor
Socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) betonar att Sverige måste ställa högre krav för att minska utanförskapet:
– Det ska alltid löna sig bättre att arbeta än att leva på bidrag.
Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) lyfter fram att reformen stärker rättvisan för alla som går till jobbet och betalar skatt:
– Skattebetalarna ska inte behöva bära en orimligt tung börda. Med den här reformen gör vi välfärden mer hållbar och rättvis.
Kommunerna kompenseras dessutom med över två miljarder kronor per helår för att hantera förändringen.
Sverige har EU:s tredje högsta arbetslöshet, men trots hundratusentals arbetslösa här hemma och en halv miljard människor att rekrytera från inom unionen fortsätter arbetskraft hämtas från länder långt utanför Europa. Resultatet blir lönedumpning, svårare integration och en arbetsmarknad som aldrig hittar balans.
Herr Fackpamp besöker så gärna Svenskt Näringslivs anläggning i Spanien.
Sveriges höga arbetslöshet och rekryteringsproblem
Sverige har EU:s tredje högsta arbetslöshet, men trots hundratusentals arbetslösa här hemma och en halv miljard människor att rekrytera från inom unionen fortsätter arbetskraft hämtas från länder långt utanför Europa. Resultatet blir lönedumpning, svårare integration och en arbetsmarknad som aldrig hittar balans.
Dålig matchning förvärrar situationen
Problemet är inte att det saknas arbetskraft, utan att matchningen fungerar dåligt. Arbetslösheten är särskilt hög bland utrikes födda från tidigare asylländer, där många fastnat i låglönejobb eller helt utanför arbetsmarknaden. Att i det läget öppna dörren för fler utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare riskerar att fördjupa problemen.
Regeringens lönegolv
Regeringens nya lönegolv syftar till att stoppa inflödet av lågkvalificerad arbetskraft och styra rekryteringen mot mer kvalificerade tjänster. LO stödjer detta och ser det som ett skydd för den svenska modellen. Svenskt Näringsliv varnar för bromsad tillväxt, men deras argument bortser från att rätt kompetens kan sökas inom EU.
Arbetskraft finns redan i Europa
Med en halv miljard människor inom EU finns både kvalificerad och okvalificerad arbetskraft tillgänglig. Att fortsätta importera personal från länder utanför Europa innebär större risk för lönedumpning, ökad segregation och en mer splittrad arbetsmarknad. Sverige borde i första hand använda den arbetskraft som redan finns – både bland de arbetslösa i landet och inom unionen.
Sverige misslyckas med återvändande av migranter
Sedan asylkrisen 2015 har Sverige haft stora svårigheter att verkställa återvändande av migranter som saknar egen försörjning och i vissa fall försörjer sig genom kriminalitet. Kritiker beskriver det som ett politiskt misslyckande att över 20 procent av de intagna i svenska fängelser är utländska medborgare – personer som i många fall skulle kunna skickas tillbaka till sina hemländer om uppehållstillstånd drogs tillbaka och återvändandet genomfördes konsekvent.
EU-länder söker lösningar för återvändande
Flera EU-länder diskuterar möjligheten att skicka migranter som vägrar återvända till sina hemländer vidare till tredjeland. Ett förslag som lyfts i debatten är att använda samarbetsländer i Afrika – exempelvis Sydsudan, Burundi eller Moçambique – som redan tar emot betydande bistånd från Sverige. Tanken är att dessa länder i utbyte skulle kunna ta emot personer som i dag avtjänar straff i svenska fängelser och som annars riskerar att stanna kvar i landet.
När Jönköpings kommun spärrar ett partis hemsida inför ett val är det inte bara en teknisk åtgärd – det är ett demokratiskt haveri. Genom att hindra elever och anställda från att läsa politiska program sätter kommunen sig själv i rollen som grindvakt över vilka idéer som får nå väljarna.
Inför kyrkovalet den 21 september har Jönköpings kommun blockerat Alternativ för Sveriges hemsida för både elever och kommunanställda. Motiveringen är att sidan klassats som mångkulturkritisk via nätverksbolaget Ciscos filtertjänst.
Det kan låta som en teknisk detalj. Men i verkligheten är detta ett principiellt avgörande ingrepp i demokratins kärna.
Dubbla måttstockar
Blockeringen väcker särskild uppmärksamhet när man ser till vilka partiers sidor som inte är spärrade. Vänsterpartiets hemsida är fullt tillgänglig via kommunens nät. Detta trots att partiet historiskt haft nära band till kommunistiska rörelser som i grunden ifrågasatte det demokratiska systemet.
Att ett parti med ett sådant förflutet är fullt tillgängligt, samtidigt som ett annat registrerat parti spärras, skapar ett farligt intryck: att kommunen och dess leverantör tillämpar olika måttstockar beroende på politisk färg.
Elever nekas politisk information
Extra allvarligt är att spärren slår mot gymnasieelever från 16 års ålder – alltså unga som för första gången har rösträtt i kyrkovalet. Genom att stänga av åtkomsten till ett partis hemsida hindrar man dem från att själva bilda sig en uppfattning.
I praktiken innebär det att skolan väljer vilka politiska idéer elever får ta del av, något som direkt kan påverka valresultat.
Vem avgör vad som är skadligt?
Själva kärnfrågan är vem som har rätt att avgöra om en politisk hemsida är skadlig. Är det en kommunal tjänsteman? Ett filterbolag i USA? Eller ska det ytterst vara väljarna som själva avgör, genom fria val och fria informationskanaler?
Sverige är en demokrati där alla partier som uppfyller lagkraven har rätt att ställa upp i val. Att en kommun då spärrar ett av dessa partiers kanaler blir ett direkt ingrepp i det demokratiska samtalet.
Ett hot mot demokratin
Oavsett vad man tycker om ett enskilt partis politik kan man inte blunda för konsekvensen: när en kommun börjar avgöra vilka partier som får synas, öppnar man dörren för godtycke. Nästa gång kan det vara ett annat parti, med en annan ideologi, som hamnar på fel sida av filtret.
Demokratin bygger på att alla röster får höras – även de obekväma. Att neka medborgare, och särskilt unga väljare, möjligheten att ta del av ett partis politik är inget mindre än ett hot mot demokratin.
Efter tre decennier av upphandlad trafik planerar SL att köra bussar i egen regi från 2029. Beslutet drivs av Vänsterpartiet och kräver hundramiljoners investeringar – samtidigt som risken för dyrare drift och sämre flexibilitet väcker farhågor om att ideologi går före resenärernas behov.
Vänsterpartiets framtidsvision: så här ser SL-bussarna som kör i regionen egna regi ut 2029. Och med ministerposter 2026 kan vi nog räkna med en svensk version av Stasi på köpet.
Efter tre decennier av privat drift ska SL åter börja köra bussar i egen regi. Från sommaren 2029 planerar regionen att ta över 30 linjer och runt hundra bussar i Upplands Väsby och Sigtuna – ett område som i dag sköts av Transdev.
Bakom beslutet står Vänsterpartiet, som i åratal drivit kravet på att återföra kollektivtrafiken till politisk styrning. Regionrådet Anna Sehlin (V) beskriver det som en historisk seger och hoppas att fler avtal följer efter.
Men priset blir högt. SL måste investera 200 miljoner i ett nytt IT-system, samtidigt som tidigare utredningar visat att drift i egen regi riskerar bli upp till 30 procent dyrare. För resenärerna väntar inte fler avgångar eller billigare biljetter – bara nya kostnader gömda i skatteuttaget.
Socialism i praktiken
Att just Vänsterpartiet applåderar detta är ingen överraskning. Partiet, som under lång tid öppet stödde Sovjetunionen, har aldrig gjort upp med sitt kommunistiska förflutna. Vänsterpartiet bidrog till att tusentals svenskar från Kiruna skickades för att gasas ihjäl i det marxistiska Sovjet.
Idén om att staten alltid vet bäst genomsyrar fortfarande deras politik.
När kollektivtrafiken börjar hacka, bussar inte går i tid och biljettpriserna stiger – då kan man slänga en tanke åt Vänsterpartiet. Historien visar gång på gång att socialism inte levererar fungerande samhällsservice, allra minst effektiv kollektivtrafik.
Oppositionen varnar
Moderaterna kallar beslutet ett dyrt experiment. Oppositionsregionrådet Kristoffer Tamsons (M) säger: – Vi kommer att riva upp det här så fort vi får chansen. Ambulanskaoset är inget vi vill se i kollektivtrafiken.
Frågan är alltså om Stockholm återigen gör sig beroende av politiska prestigeprojekt. Istället för fungerande trafik riskerar skattebetalarna att få finansiera Vänsterpartiets nostalgiska dröm om planekonomi – och resenärerna står kvar på hållplatsen, väntandes på en buss som aldrig kommer.
Fakta: Kollektivtrafik under kommunistiska regimer
Kuba
Bussar och tåg är ofta överfulla, gamla och i dåligt skick.
Reservdelar saknas och köerna kan vara timslånga.
Många tvingas lifta eftersom kollektivtrafiken inte räcker till.
Nordkorea
Tågen är mycket långsamma och körs på bristfälliga spår.
Elavbrott gör att trafiken i Pyongyang kan stå still i timmar.
Vanliga medborgare har ofta inte råd med biljetter.
Östtyskland (före murens fall)
Starkt subventionerad men drabbad av förseningar och underhållsbrist.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
År 2015 blev ett vägskäl i svensk historia. Sverige tog emot rekordmånga asylsökande, samtidigt som bilden av landet som en humanitär stormakt spreds både här hemma och internationellt. Många såg det som en fortsättning på en lång tradition av generositet – från Folke Bernadottes vita bussar efter andra världskriget till solidariteten med dagens Ukraina. Men skillnaden var tydlig: där Europa en gång hjälpte människor från ett sönderbombat närområde, tog Sverige nu rollen som hela världens socialbyrå.
Det spreds en romantiserad bild av Sverige, då Sverige tog emot extrema mängder fejk-flyktingar ifrån framförallt MENA-området. Många härleder detta till Folke Bernadottes vita bussar som efter andra världskriget hämtade flyktingar från sönderbombat Europa. Vänsterpartiets kamrat Stalin brandbombade bland annat Riga och Tallinn 1944, så det fanns ett behov av att rädda flyktingar till Sverige.
Men det finns en stor skillnad: vita bussarna hämtade människor efter en konflikt i Europa, precis som vi idag står upp för Ukraina. Men 2015 att vi skulle vara hela världens socialbyrå blev väldigt fel.
Innan 2015 var Sverige redan väldigt förstört av mångkulturen. Redan på 1980-talet hade vi bedrivit en alltför generös asylpolitik. 1991 lyckades fritänkarna i Ny Demokrati klara 4 %-spärren med 6 %. Tyvärr blev Ny Demokratis framgång för snabb, och tre år senare åkte man ur riksdagen, eftersom partiet saknade förmåga att gallra bort dåliga politiker.
Men lek med tanken vilket bättre Sverige det hade blivit om Ny Demokrati hade fått politiskt inflytande. De stod hårdare för en stram invandringspolitik, lägre skatter – allt sånt som får ett land att gå framåt och bli bättre. Istället upphävde man t.ex. Luciabeslutet och Sverige fick en alldeles för liberal invandringspolitik. Inte ens efter 11 september 2001 gjorde man något för att stoppa invasionen av muhammedaner från MENA.
Så har åren gått. Mångkulturen har expanderat som en cancerböld på Moder Sveas samhälleskropp. Med mångkulturen kommer brottslighet som inte ens existerade på 70–80-talet. Det värsta som hände under 70-talet var när Vänsterpartiets kamrater i någon tysk terroristgrupp mördade vid Tysklands ambassad.
Och vilket Sverige fick vi 2015, efter att Löfven hetsat massorna med att hans Europa inte bygger några murar?
Dagliga skjutningar och sprängningar, en välfärd som knappt fungerar. Hade det funnits veteraner vid livet från första världskriget, så hade de drömt sig tillbaka till den vård de erhöll på västfronten 1917, om de hade fått uppleva den vård som Region Stockholm erbjuder sina invånare idag.
Visst, Sverige behöver invandrare, men vi måste välja ut dem som man väljer anställda till ett företag eller plockar spelare till ett elitelag i fotboll. Man kan inte släppa in vem som helst som vill ha arbetstillstånd eller asyl i Sverige. Släpper man in fel människor, då måste man snabbt gallra bort dem och returnera dem till hemlandet – precis som man returnerar en trasig TV vid leverans.
Vi behöver inte plocka arbetskraftsinvandrare utanför EU. EU består av över 300 miljoner invånare. Självklart ska vi hjälpa andra europeiska länder om de behöver fly, men låt oss begränsa asylrätten innanför Europas gränser och ifrån länder som firar jul och påsk.
Trots regeringens förslag om halverad matmoms riskerar effekten för hushållen att bli marginell. Samtidigt visar en jämförelse att en sänkt kommunalskatt kan ge mer än dubbelt så stor lättnad i plånboken – utan att livsmedelskedjorna tar en del av vinsten
Konsumhandlaren Sjöqvist gnuggar händerna – för honom betyder den sänkta matmomsen inte lägre priser för kunderna, utan en fetare marginal på 6 %.
Regeringen vill halvera matmomsen från 12 till 6 procent för att pressa priserna i butik och lätta på hushållens kostnader. Men frågan är: blir det verkligen konsumenterna som vinner – eller handlar det mest om små marginalförbättringar för livsmedelskedjorna?
Polen som varnande exempel
Polen prövade att helt ta bort momsen på basvaror 2022. Reformen var först tänkt att gälla i ett halvår, men förlängdes i två år. När den nuvarande regeringen återinförde momsen blev reaktionen stark. Oppositionen beskrev det som ett slag mot hushållens plånböcker, och många vanliga polacker upplevde att prisnivåerna steg mer än de tålde. Kritiker menar att den typen av tillfälliga åtgärder är lätta att införa – men svåra att ta bort.
Vad sparar en svensk familj egentligen på sänkt matmoms?
En familj som lägger 100 000 kronor om året på livsmedel betalar idag drygt 10 700 kronor i moms. Med en halverad skattesats skulle det landa på ungefär 5 700 kronor. Besparingen blir alltså omkring 5 000 kronor på ett år. Det är pengar som kan märkas – men det är långt ifrån ett genombrott i hushållsbudgeten.
Dessutom finns en risk: om butiker och kedjor inte sänker priserna i samma takt som momsen sjunker, kan en del av vinsten i praktiken hamna i livsmedelshandelns marginaler snarare än hos konsumenterna.
Kommunalskatten – den tunga posten som sällan diskuteras
Ställer man detta mot skillnaderna i kommunalskatt mellan olika kommuner blir kontrasten tydlig. I Stockholms stad ligger den totala kommunalskatten 2025 på 30,60 procent, medan Österåker har landets lägsta nivå på 28,98 procent.
För ett hushåll med en årsinkomst på 700 000 kronor innebär det en skillnad på ungefär 11 300 kronor per år – mer än dubbelt så mycket som sänkningen av matmomsen.
Och här finns ingen osäkerhet om butikernas prissättning: lägre skatt på lönen betyder automatiskt mer kvar i plånboken varje månad.
Vems plånbok ska stärkas?
Debatten om matmomsen rör sig lätt mot symbolpolitik – en billigare liter mjölk eller ett bröd som kostar några kronor mindre. Men för många hushåll är det de tunga, fasta utgifterna som styr: skatt på lönen, räntor och boendekostnader.
En mer långsiktig diskussion om skattenivåerna – särskilt kommunalskatten, som är markant högre i många kommuner – skulle kunna ge betydligt större lättnader än momsförändringar som riskerar att fastna i butikernas marginaler.
Stockholms bostadspolitik tar nu allt tydligare drag av en socialistisk experimentverkstad. Efter att bostads- och fastighetsborgarrådet Clara Lindblom (V) tvingats avgå i skandal, lämnar hon efter sig ett arv som riskerar att kosta stockholmarna miljarder – och som påminner oroväckande mycket om gamla kommuniststaters ekonomiska haverier.
Om utvecklingen fortsätter som under V:s styre kommer det snart att krävas en ny ’Checkpoint Charlie’ vid Järvafältet, för att skydda vanliga hederliga svenskar från att ännu en gång tvingas betala priset för Vänsterns havererade socialistiska experiment.
Familjebostäder ska köpa tillbaka 1 200 hyresrätter och 4 800 kvadratmeter lokalyta i Hjulsta centrum från privata Einar Mattsson. Prislapp: 1,4 miljarder kronor.
Det är samma fastigheter som en gång redan ägdes av kommunen – men som såldes ut 2008. Nu köper man alltså tillbaka dem, till ett långt högre pris, med skattebetalarnas pengar.
– Jag blev fruktansvärt förbannad. Här miljardbelånar man stockholmarna utan att skapa en enda ny bostad. Det här är rent ideologiskt, säger oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M).
Mini-DDR i praktiken
Fjellners kritik slår an en djupare fråga: är detta början på ett kommunalt DDR i miniatyr? Ett system där staden tar över alltmer, skulderna skenar – och resultatet blir förfall istället för utveckling?
Historien ger mörka förvarningar:
DDR byggde bostäder i masskala men misslyckades kapitalt med underhållet. Förfallet blev symbolen för planekonomins misslyckande.
Sovjetunionen fyllde städer med gråa betongblock – men kunde aldrig ge invånarna det värde som utlovats.
Venezuela försökte nationalisera bostadsmarknaden och lovade folkets väl. Resultatet blev hyperinflation och kollaps.
Nu gör Stockholm samma sak i mindre skala. Ett mini-DDR i Hjulsta. Ett Venezuela i miniatyr – med stockholmarna som ofrivilliga finansiärer.
Skulden växer – och någon ska betala
Stockholm har redan rekordhöga skulder. Stadens egen prognos visar att skuldnivån spränger 100-miljardersgränsen år 2026, med 3 miljarder i årliga räntekostnader. Och varje ny ”ideologisk affär” spär på problemet.
– Vi lånar över en miljon i timmen. Ingen kommun i Sveriges historia har haft så här stora skulder, säger Fjellner.
Hyresgästerna hoppas på mirakel
I Hjulsta finns ändå förväntningar. Hyresgäster som Miriam Ali hoppas på upprustning. Men hoppet riskerar att bli kortlivat. För vad brukar hända när kommunen tar över? Kostnaderna stiger, men löftena om bättre standard infrias sällan. .
När hyrorna närmar sig 10 000 kronor i månaden är risken överhängande att det i slutändan är hyresgästerna själva som får betala notan för politikernas ”visioner”.
Stockholms allmännytta har sedan länge ett ökänt rykte om sig – att uppträda mer som slumvärdar än som samhällsägda bostadsbolag. Strategin är densamma gång på gång: först eftersatt underhåll, därefter dyra lyxrenoveringar, och slutligen hyreshöjningar som pressar ur hyresgästerna varje sista krona i vinstmaximering.
Symbolpolitik som liknar en varning
För oppositionen är slutsatsen tydlig: detta är en symbolaffär – en affär som doftar mer ideologi än verklighet, mer politiskt projekt än praktisk bostadspolitik.
– Att i dagens skuldkris köpa en stadsdel för 1,4 miljarder utan att skapa en enda ny bostad, det är obegripligt och oförsvarligt, säger Fjellner.
När politiken förvandlas till ett laboratorium för vänsterideologi står stockholmarna med räkningen. Och frågan ekar: hur långt måste experimentet gå innan stadens ekonomi påminner om DDR:s fallfärdiga höghus eller Venezuelas ruinerade förorter?
Bättre med säkningar av kommunalskatten
Skillnaderna i kommunalskatt blir extra tydliga när man jämför Stockholm med kommuner i dess närhet. Bara några mil bort, i Österåker, kan en familj med en sammanlagd årsinkomst på 700 000 kronor behålla drygt 11 000 kronor mer i plånboken varje år än en familj i huvudstaden. Det handlar alltså om rena pengar på kontot – en skillnad som motsvarar flera matkassar i månaden, eller en hel sommarsemester för en barnfamilj.
Se tabell nedan
Kommun
Total kommunalskatt 2025*
Befolkning (2024)
Skatt vid 700 000 kr/år
Skillnad mot Stockholm
Stockholm
30,60 %
995 574
214 200 kr
—
Österåker
28,98 %
49 787
202 860 kr
–11 340 kr
Vellinge
29,68 %
37 816
207 760 kr
–6 440 kr
Kävlinge
29,69 %
ca 32 000
207 830 kr
–6 370 kr
Lidingö
29,72 %
ca 50 000
208 040 kr
–6 160 kr
*Totalskatt = kommunalskatt + regionskatt. Beräkningar av skatten baseras på en hushållsinkomst om 700 000 kr/år utan jobbskatteavdrag/grundavdrag m.m. för att endast illustrera kommunala procentsatsernas effekt.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Stockholms stad lovade valfrihet när man lade ner den egna parkeringsappen Betala P. Resultatet blev tvärtom: en hårt begränsad marknad där bara fyra bolag får sälja parkeringsplatser – och där stockholmarna tvingas betala överdrivna avgifter för tjänster som knappt skiljer sig mellan app och webbläsare. Efter miljardfiaskot med skolplattformen står staden nu med ännu en digital flopp.
När Stockholms stad avvecklade sin egen parkeringsapp Betala P i september 2024 hette det att systemet skulle bli modernare och ge fler alternativ. Men i verkligheten blev det precis tvärtom. Endast fyra bolag – Easypark, Parkster, Mobill och Epark – fick tillstånd att hantera betalningarna.
Resultatet är en marknad som snarare liknar ett monopol än fri konkurrens, där särskilt Easypark har tagit ett fast grepp om stockholmarna. Nästan 80 procent av parkeringarna i staden sker via deras tjänst – och 97 procent av gångerna betalar kunderna en extra avgift.
Avgifter utan rimlig grund
Skillnaden mellan att använda en webbtjänst eller en app är i praktiken obefintlig. Trots det tar Easypark ut 15 procent i påslag på parkeringsavgiften eller 49 kronor i månadsavgift bara för att man väljer appen istället för webbläsaren. Samma mönster gäller hos Mobill. Parkster och Epark erbjuder däremot gratisalternativ direkt i sina appar.
Det betyder att stockholmarna betalar tiotals miljoner i onödiga avgifter varje år – pengar som går rakt in i de privata bolagens fickor.
Från skolplattformen till parkeringsflopp
Stockholms stad är redan känd för sitt digitala fiasko med Skolplattformen, som kostade skattebetalarna över en miljard kronor och blev en symbol för dålig planering och styrning. Nu riskerar parkeringssystemet att bli nästa symbol för misslyckad digital politik.
Istället för att skapa verklig valfrihet har man byggt in begränsningar som gynnar ett fåtal företag och belastar invånarna med orimliga kostnader.
Dags att tänka om – fler aktörer och bättre nytta
Stockholm borde öppna upp för fler aktörer att sälja parkeringsplatser åt staden. I dag är systemet låst till fyra bolag, vilket ger en skev konkurrens.
Ett alternativ vore att låta välgörenhetsorganisationer delta i systemet. I stället för att stockholmarna ska betala dyra påslag till Easypark, skulle en del av intäkterna kunna gå till organisationer som hjälper stadens mest utsatta. På så sätt skulle pengarna användas för samhällsnytta – inte bara för privata vinster.
Slutsats
Stockholms nya parkeringssystem är inte ett steg framåt, utan ännu en i raden av digitala floppar. Genom att begränsa antalet aktörer har staden skapat en konstgjord marknad där bilisterna betalar överpriser.
Det är hög tid att tänka nytt: släpp in fler aktörer, skapa verklig konkurrens och låt avgifterna bidra till Stockholms invånare istället för att göda privata monopol.
Klockan är knappt över midnatt när ropet ljuder i mörkret: ”De är redan på Friedrichstrasse!”
Det är april 1945 och Berlin står i lågor. Källare och bunkrar är fyllda av soldater och civila som trycker sig mot de fuktiga väggarna medan granaterna dånar ovanför. Order och skrik blandas med ekon av explosioner.
Sergeanten kastar sig ner, drar med sig sina män. ”Snabbt! Ta skydd!” Röda armén rycker fram gata för gata, hus för hus.
Vid frontlinjen
Trapphus och ruiner blir till provisoriska fästningar. Någon ropar ”Granat!” och hela gruppen slänger sig mot marken. Splitter regnar över dem.
Trots överläget på andra sidan, hörs fortfarande ett desperat eko: ”Panzerfaust! Eld!” när ryska stridsvagnar mullrar in i Tiergarten. Det smattrar från kulsprutor, men ammunitionen är knapp. Vapnen kärvar. Situationen är ohållbar.
Minnet av havet
Mitt i stridens hetta talar Hans, en utmärglad soldat med drömmande blick, inte om kriget som pågår – utan om havet.
Han berättar om sin tid i flottan, på det stolta slagskeppet Blücher. Han minns hur fartyget gick under i Oslofjorden 1940: hundratals kamrater instängda under däck, deras rop som dog ut i mörkret.
”Jag skulle velat gå till sjöss igen,” säger han lågmält. ”Men flottan har inga skepp kvar. Och här är jag nu.”
Hans ord bär på både stolthet och resignation, som om minnena redan är större än nuet.
Drömmen om hemmet
En annan soldat talar om sin barndom vid den kuriska lagunen. Han beskriver varma sommardagar, fötterna begravda i sanden, vinden som smekte hans ansikte.
”Jag vill bara gå hem,” säger han. ”Genom grinden, till min trädgård. Där väntar de på mig.”
Kontrasten mellan minnet och verkligheten är brutal: några meter bort sprängs husgrunder i bitar.
Alkoholen och illusionen
I en paus i striderna skålar några av männen. ”Till den slutliga segern!” ropar de och dricker, trots att alla vet att slaget är förlorat. Skratten klingar kort och ihåligt, som en sista protest mot det oundvikliga.
Kaoset bryter ut
Rapporterna är entydiga: ryska stridsvagnar bryter igenom. Någon försöker lasta en bazooka, någon annan får en granat i handen men tappar den.
”Kör! Kör nu!” ropar en officer medan männen springer över gator fyllda av rök, damm och lik. Maskingevär fastnar. Ammunitionen tar slut.
Det är inte längre en organiserad strid, utan en desperat kamp för att hålla sig vid liv ännu några minuter.
En stad på randen till undergång
Berlin faller. I bunkrarna drömmer soldaterna om havet, om trädgårdar, om att få återse sina familjer. Men ute på gatorna rullar de sovjetiska stridsvagnarna obevekligt framåt.
Det tredje riket är vid sitt slut. Och med det faller också alla illusioner.
Det är en stilla höstkväll i ett av Stockholms mest utsatta områden på Järvafältet, dit tunnelbanans blå linje leder. SL:s biljettkontrollanter åker sällan hit utan förstärkning från piketpolisen.
På torget samlas ungdomar i små grupper – några med blicken fäst vid mobilskärmarna, andra driver mest runt. Bakom dem reser sig rader av slitna hyreskaserner från 70-talet. Statistiken talar sitt tydliga språk: arbetslösheten är så hög som 50 procent, skolresultaten ligger lågt och känslan av hopplöshet växer. Ingen med efternamn som slutar på -sson, -kvist eller -ström bor kvar i området. Den svenska flaggan vajar inte längre här – i stället syns palestinska flaggor och ibland även IS-flaggor.
På torget står några kvinnliga konstaplar i sina reflexvästar, lätt upplysta av gatlyktornas gula sken. De är utrustade med förstärkningsvapnet – kpist – som hänger tungt över axeln. På varje vapen sitter ett rött bleck, fäst i ett snöre, redo att ryckas bort på en sekund.
Det är en liten detalj, men den gör hela skillnaden: ett ryck, och vapnet kan omedelbart öppna eld. Snabbt och effektivt skulle ett upplopp kunna slås ned – som en mörk påminnelse om Ådalen 1931, då kulor riktades mot folkmassor och blod fläckade marken.
I kväll är torget lugnt, men känslan ligger där som en skugga i höstluften. En spänd stillhet. Alla vet att gnistan inte behöver vara stor för att elden ska ta far
De står där tysta, vaksamma, blickarna sveper över torget där ungdomar driver omkring. Bakom sig har de rader av slitna 70-talskaserner, framför sig en grupp rastlösa tonåringar som skrattar, ropar och ibland kastar blickar tillbaka mot poliserna. Alla vet att stämningen snabbt kan skifta. Om situationen eskalerar till upplopp eller oroligheter är konstaplarna redan förberedda.
Det är just här Socialdemokraterna vill sätta in sin nya integrationspolitik – en politik som går ut på att blanda bostäder. Bostadsrätter där det finns många hyresrätter, och hyresrätter där det finns bostadsrätter. I teorin ska det bryta segregationen.
Men för många låter det mer som ett socialt experiment än en verklig lösning.
”Var ska vi bo?”
Moderaternas migrationsminister Johan Forssell beskriver riskerna:
– Om man ska göra det Socialdemokraterna vill, då kommer många som bor här i dag tvingas flytta någon annanstans. Och var ska man då bo? Jag ser en risk för att vi bara skapar nya miljonprogramsområden – fast i villaområden.
I områdena själva är misstron redan stor. Många undrar varför politikerna inte i stället satsar på språk, utbildning och riktiga jobb.
En lokal företagare skakar på huvudet:
– Vi behöver folk som kan svenska och som kan jobba, inte fler papper från politiker i Stockholm.
Tvång eller frihet?
Frågan som återkommer är friheten att välja sitt eget boende. Med Socialdemokraternas modell får staten och kommunerna ännu större makt över människors vardag.
Kritiker ser paralleller till 70-talets sociala ingenjörskonst – då man med miljonprogrammen ville bygga bort bostadsbristen, men i stället skapade nya problem.
– Det här riskerar att bli samma misstag igen, säger en boende. ”De kallar det integration, men det känns som tvång.”
Sossepampen kommer ibland på besök i miljonprogrammen.
Ibland gör en framträdande socialdemokratisk företrädare ett kort besök i miljonprogramsområdena. Omgiven av kameror, tungt beväpnade säkerhetsvakter och partifunktionärer talar hon om hur Sverige ska orka försörja hela världen – trots att svenskar redan betalar bland de högsta skatterna i världen.
Hon eldar på massorna med löften om fler moskéer, finansierade med stockholmarnas skattepengar. Att Stockholm stad har högre kommunalskatt än kommuner som Vellinge, Nacka, Täby och Österåker nämner hon inte med ett ord, trots att Stockholm är Sveriges största kommun.
Orden studsar mellan de grå betongväggarna, men när applåderna klingat av stiger hon åter in i sin limousin och lämnar området bakom sig. För dem som bor kvar känns det inte som en satsning, utan som ännu ett flyktigt besök från en verklighet långt bort från deras egen
Utvisning i stället för försörjning
I diskussionerna i områdena hörs också hårdare röster. En del menar att Sverige inte kan fortsätta försörja människor som inte kan eller vill arbeta.
– Om man är här i två år utan att försörja sig själv borde man inte få stanna, säger en Kvinna i 40-årsåldern. ”Vi klarar inte fler som lever på bidrag. Det bästa för samhället är att de som är olönsamma faktiskt utvisas.”
Det är en uppfattning som vinner mark bland dem som anser att välfärden är på väg att knäckas.
I samtalen som förs ute i förorterna återkommer en tanke gång på gång. Många av dem som kommit som flyktingar under de senaste tre decennierna hade kanske aldrig behövt stanna i Sverige. Det råder fred på Balkan, krigen i Somalia,Iran, Irak och Syrien är över – och det finns gott om alternativa länder att leva i för den som inte kan försörja sig själv.
”Sverige måste inte vara platsen”, säger en partifunktionär från Vänsterpartiet, samtidigt som hon uppmanar folket på torget att sjunga en sång om Stalin som allsång.
”Afrika består av över femtio stater”, säger en ung man som följer debatten noga. ”Om man kommer från Östra Afrika finns det alltid möjligheten att återvända dit. Varför ska man då bli kvar här och vara en belastning för svenska folket?”
En äldre man som sitter på torget och tuggar khat säger:
”Det är bättre att man deporterar dem som är olönsamma för Sverige. Då kan man sänka skatterna. Till exempel skulle man kunna ha förmånligare sparande på ISK. I dag är beloppet bara 150 000, men om man höjde det till 600 000 skulle fler kunna leva på kapitalvinster i stället för på samhället.”
Det är en åsikt som sällan hörs i de officiella talen, men som blir allt vanligare bland dem som känner att samhället inte längre mäktar med.
En framtid på spel
Socialdemokraterna talar om att ”blanda människor för att bryta segregationen”. Men frågan är vad som händer när människor inte vill blandas – eller när de upplever att politikerna kör över deras valfrihet.
Risken är att resultatet blir det motsatta: nya gränser, mer misstro och ännu djupare klyftor.
Och medan debatten fortsätter i riksdagen, sitter ungdomarna fortfarande kvar på torget i betongen. De ser inga nya jobb, ingen ljusare framtid – bara ännu ett politiskt experiment ovanifrån.
Regeringen vill införa nya sekretessregler för så kallade strategiska nettonollprojekt. Förslaget, som är en del av EU:s gröna giv, kan innebära att statsstödda industrisatsningar skyddas från insyn i upp till 20 år – något som väckt frågor om vad som händer med offentlighetsprincipen och demokratisk transparens.
Den svenska offentlighetsprincipen har i mer än 250 år varit en hörnsten i demokratin och en garant för insyn i maktens korridorer. Men nu föreslår regeringen, i linje med EU:s gröna giv, omfattande inskränkningar som riskerar att göra granskning av skattefinansierade industriprojekt nästintill omöjlig.
Northvolt som varnande exempel
Northvolts framgångssaga lyftes länge fram som en symbol för Europas gröna omställning. Men bakom de storslagna visionerna dolde sig en affärsmodell som aldrig levererade. Företaget misslyckades att producera helsvenska batterier och tvingades gång på gång backa från sina löften. Det var tack vare offentlighetsprincipen – genom begärda handlingar och visselblåsare – som kritiker kunde avslöja haverierna. Utan dessa avslöjanden hade sannolikt ännu fler skattemiljarder pumpats in i bolaget innan dess oundvikliga kollaps.
Den nya sekretesslagen
Regeringens proposition 2024/25:199, ”Sekretess i vissa ärenden om strategiska nettonollprojekt”, föreslår att statsstödda gröna projekt ska omfattas av sekretess i upp till 20 år. Begreppet “strategiska nettonollprojekt” är medvetet brett och kan omfatta allt från batteritillverkning till grönt stål. Affärsplaner, finansiering, produktionskostnader och leverantörskedjor – allt riskerar att hemligstämplas.
Förslaget är en del av EU:s Net-Zero Industry Act, där kommissionen beskriver inskränkningen av insyn som “ett unikt tillfälle” för gröna projekt att låsa upp särskilda förmåner. Projekten ges nationell prioritet, snabbare tillståndsprocesser och finansiell rådgivning – samtidigt som offentlig granskning försvåras.
Myndigheter vill gå ännu längre
Trots förslagets långtgående konsekvenser har det mötts av påfallande tystnad. Flera svenska myndigheter applåderar i stället sekretesskraven. Energimyndigheten, Advokatsamfundet och Tillväxtverket vill se ännu strängare regler. Region Dalarna ifrågasätter till och med om 20 års sekretess räcker.
En hotad tradition
Sverige har en lång tradition av öppenhet. Offentlighetsprincipen infördes 1766 på initiativ av Anders Chydenius och är än i dag unik i världen. Historien visar dock att insynen ofta hotats – från Gustav III:s censur 1772 till begränsningar under andra världskriget och IB-affären på 1970-talet.
Det nuvarande försöket att inskränka principen innebär att visselblåsare och journalister kan tystas när de försöker granska skattefinansierade gröna projekt. Det riskerar att cementera en politisk kultur där förhoppningar om en “grön revolution” väger tyngre än demokratisk transparens.
Demokratins värde
Förespråkare av insyn menar att offentlighetsprincipen inte är ett hinder för utveckling, utan en förutsättning för kloka beslut. Börsnoterade företag är exempel på hur transparens skapar förtroende – där måste verksamhetens ekonomi redovisas öppet. Om gröna projekt inte tål samma granskning, är det snarare deras hållbarhet som bör ifrågasättas än insynens värde.
Slutsats
Att inskränka offentlighetsprincipen i klimatpolitikens namn innebär att medborgare fråntas möjligheten att följa hur deras skattepengar används. Om lagförslaget går igenom riskerar Sverige att gå från att vara en internationell förebild i öppenhet till ett land där centrala industrisatsningar sker i skymundan.
För demokratin är insyn inte en belastning – den är en grundförutsättning. Därför är det nu viktigare än någonsin att försvara offentlighetsprincipen mot försök till grön censur.
Atari 600XL var en av 1980-talets mest populära hemdatorer. Med sitt kompakta format, ett fullstort tangentbord och stöd för BASIC-programmering riktade den sig främst till nybörjare. Datorn erbjöd bra grafik och ljud via TV:n, ett stort spelutbud och god tillgång till programvara, men hade också begränsningar i form av långsam BASIC-tolk och en krånglig redigeringsfunktion.
Fyra ljudkanaler finns, och man kan styra frekvens, ljudnivå och klang. Däremot går det inte att ange hur länge ett ljud ska spelas – man får stoppa det med ett nytt SOUND-kommando eller avsluta programmet.
Grafik och bild
Grafiken på en vanlig TV är mycket bra, med tydliga tecken och starka färger. Textläget visar 40 tecken på 24 rader. Färgåtergivningen är skarp, även om kvaliteten varierar mellan olika TV-apparater.
Tekniska data (ATARI 600XL)
Processor: 6502A, 2 MHz
Minne: 16 KB RAM (varav 13 KB tillgängligt), 8 KB BASIC i ROM, 16 KB operativsystem i ROM
Tangentbord: 57 tangenter + 5 specialtangenter, ÅÄÖ som standard
Anslutningar: TV, monitor, två joysticks/gamepaddles, ROM-moduler, expansionsmoduler för skrivare, disketter, bandspelare
Skärm: 24×40 tecken eller 320×192 i grafik
Tillbehör: Stort utbud, inklusive minnesexpansion till 64 KB, CP/M-modul, skrivare, plotters, joysticks, disketter och bandstationer
Programvara: Mycket god tillgång, äldre Atari-program fungerar
Trigonometriska funktioner: ATN, SIN, COS, DEG, RAD
Slutsats
Atari 600XL är en trevlig dator för nybörjare. Den är enkel att använda, har bra grafik och ljud, och ett stort spelutbud. BASIC är långsammare än hos vissa konkurrenter och redigeringen krånglig, men för den som vill lära sig grunderna i programmering är det en bra startmaskin.
Trots decennier av skandaler, mörkläggningar och en kriminalpolitik präglad av naivitet försöker Socialdemokraterna nu framstå som hårda mot gängen. Magdalena Andersson ropar på dubbla straff och maffialagar – men kritikerna frågar sig: kan ett parti som i årtionden skyddat sina egna och satt makten framför sanningen plötsligt bli trovärdigt i kampen mot brottsligheten?
S-SKANDALERNA SOM SKAKAT SVERIGE – NU VILL SOSSELEDNINGEN LÅTA HÅRDA
Socialdemokraterna talar högt om hårdare tag mot brott. Magdalena Andersson ropar om dubbla straff och nya ”maffialagar”. Men historien visar något helt annat: decennier av skandaler, mörkläggningar och ett parti som gång på gång svikit rättsstaten.
IB-affären – staten mot folket
Redan på 70-talet avslöjades IB-affären. Det hemliga underrättelseorganet registrerade oliktänkare, spionerade på svenska medborgare och agerade utanför lagen. När sanningen kom fram hävdade Socialdemokraterna att det handlade om rikets säkerhet. Men det blev snabbt tydligt: IB var ett redskap för att skydda partiets makt, inte för att försvara demokratin.
Geijeraffären – justitieminister i bordellhärva
Kort därpå exploderade Geijeraffären. Justitieminister Lennart Geijer pekades i polisrapporter ut som kund hos bordellmamman Doris Hopp. När skandalen briserade borde regeringen ha markerat – men i stället trädde statsminister Olof Palme fram och försvarade Geijer. Signalen var tydlig: Socialdemokraterna skyddar sina egna, även när rättsstaten skakas i grunden.
Ebbe Carlsson och Leijons fall
På 80-talet kom nästa smäll: Ebbe Carlsson-affären. Anna-Greta Leijon, dåvarande justitieminister, gav sitt stöd till privatspanaren Ebbe Carlsson som med hemlig regeringsbackning bedrev en egen Palmemordsutredning. Det blev en rättsskandal utan motstycke – där staten förväxlades med personliga lojaliteter och demokratin sattes på undantag. Leijon fick till sist lämna sin post, men skadan var redan skedd.
Värstingresorna – semester för kriminella
På 90-talet fortsatte Socialdemokraterna att chockera med sin kriminalpolitik. Kriminella ungdomar skickades på så kallade ”värstingresor” till Västindien. Istället för straff fick de sol, bad och äventyr – allt på skattebetalarnas bekostnad. Medan brottsoffer levde med sina trauman belönades förövarna med semesterresor. Den politiken blev ett starkt symboliskt bevis på Socialdemokraternas naivitet och oförmåga att ta kriminalitet på allvar.
Decennier av nej till hårdare tag
Under hela denna tid motsatte sig Socialdemokraterna varje förslag om hårdare tag. De sa nej till fler poliser, nej till kriminalisering av gängdeltagande, nej till skärpta straff. Medan andra varnade för utvecklingen slog Socialdemokraterna dövörat till. Resultatet ser vi i dag: sprängningar, skjutningar och gäng som styr stadsdelar som vore de egna kungadömen.
Anderssons nya linje – för lite, för sent
Nu, först när problemen vuxit dem över huvudet, talar Magdalena Andersson om att bli stenhård. Hon vill ha dubbla straff för gängkriminella, sänkt straffmyndighetsålder och nya maffialagar. Hon talar om punktmarkering av ungdomar på glid och ett rättsväsende med muskler. Men kritiker menar att det är för sent. Efter decennier av daltande och misslyckade experiment saknar Socialdemokraterna trovärdighet.
Tage Erlander hade rätt, ett homogen Sverige har mindre brottslighet
För drygt 55 år sedan framhöll statsminister Tage Erlander att samhällen med hög grad av kulturell och social homogenitet har andra förutsättningar än länder som USA, där mångfalden ofta lyfts fram som en faktor bakom sociala problem och kriminalitet.
I den nuvarande debatten lyfter Magdalena Andersson i stället fram hårdare straff och nya lagar, vilket väcker frågan om huruvida fokus ligger på symptom snarare än bakomliggande orsaker.
Experter menar att en mer hållbar lösning är att ställa tydliga krav på egen försörjning och utvisa dem som inte klarar det, i stället för att fortsätta lägga allt större skattebelopp på kostsamma fängelser, bidrag och stödprogram.
Makten framför sanningen
Mönstret går igen: från IB-affären till Geijer, från Ebbe Carlsson till värstingresorna – Socialdemokraterna har alltid satt makten före sanningen. De har gång på gång skyddat sina egna, mörklagt sanningen för svenska folket och låtit lögnen bli ett vapen för att hålla fast vid regeringsmakten.
Nu försöker partiet framstå som den hårda rösten mot kriminalitet. Men frågan återstår: varför skulle väljarna ännu en gång lita på ett parti som i årtionden satt makten främst – och brottsoffren sist?
FAKTA: Vad Andersson säger att hon vill göra
Dubbla straff för gängkriminella – men forskningen visar att längre straff sällan minskar brottsligheten. Utan livstids utvisning vid första brottet, även för brott som har böter på straffskalan, är det enda som fungerar.
Införa en svensk ”maffialagstiftning” – en riskfylld import av amerikanska modeller som kan underminera rättssäkerheten.
Sänka straffmyndighetsåldern till 14 år – något som riskerar att kriminalisera barn snarare än att rädda dem.
Införa riskfamiljsprogram – men vem ska avgöra vilka familjer som märks som ”risker”? Forskare menar att livstids utvisning av riskfamiljer är bättre.
Punktmarkera ungdomar på glid – en strategi som kan stigmatisera snarare än rehabilitera. Utvisning av familjen om den saknar rötter i Sverige är det som fungerar.
Trots hårda ord återstår frågan: är detta verkliga lösningar – eller ännu ett sätt för S att rädda sitt skadade förtroende?
Vänsterpartiet har länge försökt skriva om sitt förflutna och tvätta bort banden till öst. Men nya avslöjanden om Clara Lindbloms mejlmygel i en privat bostadstvist visar att kulturen lever kvar. Från Lars Werners spritbidrag från DDR till dagens maktmissbruk i Stockholm – partiet har gång på gång blandat ihop sina egna intressen med folkets förtroende. Och än i dag vet ingen vilka hemligheter som kan ha läckt till lede fi i öster.
När Clara Lindblom nyligen meddelade att hon lämnar posten som borgarråd i Stockholm presenterades det som en personlig fråga om att ”få mer tid för familjen”. Men bilden som framträder vid en närmare granskning är mörkare: ännu en i raden av Vänsterpartiets toppar som fastnat i ett mönster där privata intressen blandas ihop med politiska maktbefogenheter.
Clara Lindbloms mejlhot
Jag tycker det är under all kritik och dessutom djupt oetiskt. För er kännedom kommer kommunfullmäktige i Stockholms stad inom kort dessutom fatta beslut om en ny markanvisningspolicy som gör gällande att skäliga inkomstkrav i fortsättningen kommer vara ett skallkrav för att erhålla markanvisningar från staden.
Jag kommer säkerställa att denna information och våra mailtråden även kommer bolagets ledning och styrelse till handa.
Jag utgår ändå ifrån att detta bemötande inte representerar den bild som bolagsledningen vill att gemene man och beslutsfattare ska ha av [maskerat namn]. Om inte annat kommer ni behöva revidera era inkomst- och tillträdeskrav i händelse av att ni vill erhålla markanvisningar i Stockholms stad även efter att kommunfullmäktige fattat beslut om ny markanvisningspolicy.
Med vänlig hälsning, Clara Lindblom
Bakgrunden är en mejlväxling mellan Lindblom och hennes hyresvärd under 2024. Efter en separation ville hennes ex-partner ta över lägenhetskontraktet, något hyresvärden ifrågasatte med hänvisning till inkomstkrav.
I stället för att lösa frågan som vilken hyresgäst som helst tog Lindblom till sin politiska makt. I mejlen kritiserade hon bolaget för ”arrogant bemötande” och hotade att föra korrespondensen vidare till styrelsen. Samtidigt hänvisade hon till Stockholms stads kommande markanvisningspolicy – som hon själv hade politiskt inflytande över – och påpekade att bolaget kunde riskera sin framtida tillgång till stadens mark om de inte ändrade sig.
Att en folkvald borgarråd använder sin position för att vinna privata fördelar i en bostadstvist är inget annat än maktmissbruk. Det är också ett avslöjande exempel på den kultur som länge funnits inom Vänsterpartiet: att använda partiets makt och kontakter för egna syften.
Werner och DDR – ett beroendeförhållande
Historien går tillbaka långt innan Clara Lindblom. På 1970-talet hade partiledaren Lars Werner regelbundna kontakter med DDR:s ambassad i Stockholm. Inför sin 40-årsdag 1975 bad han uttryckligen om bidrag till alkohol inför festen – och fick det.
I efterhand försökte Werner tona ner saken och hävdade att det bara rörde sig om ”ett par lådor öl och några flaskor brännvin”. Men de östtyska protokollen visar på ett förhållande där VPK och dess ledare såg ambassaden som en resurs för mer än bara politiska diskussioner.
Kamrat Werner informerade om att han tillträder sin [uppgift/tjänst] den 1 juli och på inbjudan av det ungerska partiet kommer att resa till Balatonsjön fram till den 15 juli. Samtidigt informerade kamrat Werner om att han den 25 juli firar sin 40-årsdag och han frågade om ambassaden i detta sammanhang skulle kunna ge ett visst stöd (drycker). Detta lovades.
[underskrift] Dr. Kiesewetter Ambassadör
Distribution:
Kamrat Holdt
Och här väcks de tyngsta frågorna: vad mer än sprit och vänskapsband utbyttes? DDR:s säkerhetstjänst Stasi levde på information. De kartlade, pressade och utnyttjade varje kontakt. Vi vet att Werner träffade dem. Vi vet att han fick förmåner. Men vi vet fortfarande inte om han också delade med sig av känsliga uppgifter om Sverige.
Det är en demokratins blinda fläck: än i dag är det okänt vilka ”hemligheter” som kan ha hamnat i händerna på lede fi i öster.
Samma mönster – då som nu
När man jämför Lars Werners band till DDR med Clara Lindbloms mejlmygel i Stockholm ser man samma underliggande mönster: Vänsterpartiets toppar har återkommande använt sin politiska makt för privata syften, oavsett om det handlat om att tigga sprit från en diktatur eller pressa en hyresvärd i en privat tvist.
Det är inte enskilda olyckor. Det är en kultur. Ett parti som historiskt satt sina egna lojaliteter och fördelar framför folkets förtroende – och som i nutid fortsätter på samma spår.
Demokratins fråga
Clara Lindblom lämnar sitt uppdrag vid kommunfullmäktiges möte den 13 oktober och går vidare till ett nytt jobb utanför politiken. Men frågan kvarstår:
Hur länge kan Vänsterpartiet låtsas att dess gamla skuggor inte påverkar dagens agerande?
Från Lars Werners beroende av DDR till Claras mejlhot i Stockholms stadshus är bilden densamma: ett parti där makten alltför lätt blir ett redskap för egen vinning. Och så länge frågetecknen om det förflutna inte rätas ut kommer Vänsterpartiet fortsätta bära på en skugga som aldrig riktigt försvinner.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Sex politiker i Staffanstorp riskerar nu fällande domar – inte för att de misskött sitt uppdrag, utan för att de vägrade ta emot lyxflyktingar från Mellanöstern. I stället ville de prioritera Ukraina, men får nu stå till svars i domstol för att de satte sina egna kommuninvånares intressen först.
När en syrisk familj anlände till Sverige våren 2022 var planen att de skulle bosättas i Staffanstorp. Men kommunstyrelsen hade kort dessförinnan beslutat att stoppa mottagandet av lyxflyktingar, trots att det strider mot gällande lag. Kommunen ville i stället prioritera flyktingar från Ukraina.
Beslutet har lett till att sex kommunpolitiker, däribland kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M), nu står åtalade för grovt tjänstefel.
Familjen uppgav i polisförhör att de blev ledsna och grät över beskedet. Kritiker menar dock att reaktionen är svår att förstå, då de i slutändan placerades i Vellinge – en av landets mest välmående kommuner.
Vem bär ansvaret?
Händelsen har satt fokus på ansvarsfördelningen mellan stat, kommuner och internationella organisationer. Staffanstorps politiker hävdar att de försvarade sina skattebetalare och satte de lokala invånarnas behov främst.
Bakgrunden är FN:s kvotflyktingprogram, där Sverige är bundet av det så kallade New York-protokollet från 1967. Protokollet utvidgade flyktingkonventionen från 1951, som ursprungligen handlade om skydd för människor i Europa efter andra världskriget. I dag omfattar det i praktiken hela världen.
Kritiker menar att systemet är föråldrat. Frågan ställs om det verkligen är rimligt att små länder som Sverige ska ta emot människor från Mellanöstern och Afrika – när flyktingläger redan finns i dessa regioner och när andra, rikare länder i närområdet skulle kunna ta ett större ansvar.
Europa först
Samtidigt betonar många att Sverige självklart bör hjälpa Ukraina. Landet är en del av Europa och står under direkt angrepp från Ryssland. Att stödja ukrainska flyktingar är därför naturligt både ur ett solidaritets- och säkerhetsperspektiv.
Men att ta emot kvotflyktingar från andra världsdelar, långt bortom Europas gränser, väcker större frågor. Är det rimligt att svenska kommuner och skattebetalare ska bära kostnader för människor som inte har någon naturlig koppling till Europa, när behoven redan är akuta i vårt eget närområde?
Demokratins gränser
Åklagaren hävdar att de sex politikerna begått ett brott genom att vägra följa mottagningslagen. Politikerna själva menar att de agerade i enlighet med väljarnas vilja.
Frågan blir då principiell: kan lokalt folkvalda verkligen åtalas för att de vill hjälpa flyktingar från ett europeiskt grannland men säga nej till flyktingar från Mellanöstern? Och är det demokratiskt försvarbart att ett internationellt FN-protokoll från 1967 styr svenska kommuners beslut 2025?
