I september 2026 kan flera hundra år av demokratiskt arv i Sverige vara utraderade för gott. Om ett marxistiskt parti tillåts inta ministerposter och får ett avgörande inflytande över regeringen, finns risken att ideologin börjar tränga undan grundläggande fri- och rättigheter. I denna artikel undersöker vi vilka grupper som historiskt har förföljts av marxistiska regimer – och vilka som sannolikt skulle rensas ut om marxismens bödlar fick bestämma i Sverige.

---

Vad skulle hända med det fria ordet, den akademiska friheten och den intellektuella mångfalden om ett totalitärt Vänsterpartistisk tog makten i Sverige? Historien ger en tydlig fingervisning. När marxistiska partier tagit total kontroll – i Sovjetunionen, Kina, Kambodja eller Östtyskland – har det ofta lett till förföljelse av oliktänkande, utrensningar av akademiker och förbud mot ideologiska konkurrenter.

Om samma typ av regim uppstod i Sverige är det inte långsökt att tänka sig att vissa typer av tänkare och röster skulle tystas. Nedan följer en genomgång av historiska mönster – och en spekulation om vilka som skulle riskera att försvinna från det offentliga samtalet i en sådan utveckling.

---

Historiska förebilder: Vem rensades ut?

Sovjetunionen (Lenin–Stalin):
Liberaler, konservativa, religiösa, anarkister och till och med partiinterna kritiker betraktades som ”klassfiender”. Intellektuella som vägrade följa partilinjen fängslades, deporterades eller avrättades. Ett välkänt exempel är poeten Osip Mandelstam, som fängslades för en dikt riktad mot Stalin.

Kina (Mao Zedong):
Under kulturrevolutionen angreps universitetslärare, teknokrater och konfucianska tänkare. Tusentals akademiker förlorade sina jobb, förödmjukades offentligt och skickades till ”omskolning”.

Kambodja (Pol Pot):
Röda khmererna tog antiintellektualismen till sin yttersta extrem. Alla som bar glasögon kunde misstänkas vara ”bildade” och avrättas. Lärare, läkare, religiösa och konstnärer mördades i hundratusental.

DDR (Östtyskland):
Kritiska filosofer, journalister och kyrkliga röster förföljdes av säkerhetspolisen Stasi. Samhället präglades av massiv övervakning, ideologisk likriktning och tystnad.

---

Sverige i ett marxistiskt totalstyre: Vem skulle vara i riskzonen?

Om ett totalitärt marxistiskt parti – av leninistisk eller maoistisk typ – tog makten i Sverige, skulle vissa grupper av tänkare sannolikt tystas, marginaliseras eller fängslas. Här är några hypotetiska exempel:

1. Liberala ekonomer och marknadsvänner

Tänkare som förespråkar fri marknad, globalisering och ekonomisk individualism skulle sannolikt betraktas som ideologiska fiender.
Exempel: Johan Norberg, Nima Sanandaji.

2. Konservativa röster

Förespråkare för traditionella värden som familjen, nationen och religionen har historiskt sett stämplats som reaktionära.
Exempel: Roland Poirier Martinsson, Patrik Engellau.

3. Religiösa ledare

Eftersom marxismen ofta bygger på en ateistisk världsbild och ser religion som ett ”opium för folket”, är det troligt att pastorer, präster och teologer skulle begränsas eller förbjudas.

4. Socialdemokratiska reformister

Även om de delar många mål med marxister (som jämlikhet), har reformister i totalitära marxistiska stater ofta betraktats som farliga konkurrenter.
Sovjetstaten beskrev dem som ”socialfascister”.

5. Anarkister och frihetliga socialister

Ironiskt nog har även andra vänsterrörelser förföljts av marxistiska regimer, särskilt de som inte accepterar centralstyre.
Tänkare inspirerade av Emma Goldman eller Noam Chomsky skulle sannolikt klassas som splittrande.

6. Oberoende akademiker och forskare

Vetenskap som inte stämmer med partilinjen har ofta förkastats. I Sovjetunionen förbjöds t.ex. delar av genetiken. Kritiska samhällsforskare, ekonomer eller historiker skulle riskera tystas.

7. Satiriker och journalister

Fria skribenter, krönikörer och komiker som ifrågasätter makten är ofta bland de första som förföljs i totalitära regimer.

---

Skillnad mellan demokratiska och totalitära marxister

Men när frågan gäller ett marxistiskt parti som tar total makt och avskaffar det demokratiska systemet, pekar historien mot att vi får en ideologisk enpartistat där avvikande röster inte tillåts.

---

Slutsats

Att spekulera om ett marxistiskt maktövertagande i Sverige kan kännas långsökt. Men historien visar att när ideologier ges total makt – oavsett färg – tenderar yttrandefriheten att vara en av de första offren. En levande demokrati kräver inte bara fria val, utan också plats för olika tänkare, teorier och perspektiv.

---

Vänsterpartiet har återkommande misslyckats med att ta avstånd från antisemitism inom sina egna led. Det handlar inte längre om enskilda snedsteg – det är ett mönster.

Riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas spred nyligen en bild med klassiska antisemitiska konspirationsteorier: att sionistiska judar kontrollerar världen via banker, media och politik. Partiets reaktion? Ingen uteslutning – bara en ”time out” med fortsatt plats i partistyrelsen. När partiledningen markerade, möttes det av uppror inifrån partiet, där flera riksdagsledamöter och över 1 000 medlemmar försvarade henne.

Liknande mönster återfinns hos andra V-företrädare. Malcolm Momodou Jallow har kallat Israels ambassadör för en ”sionistisk lögnare” och gillat inlägg om judisk världskontroll. Oppositionsrådet Anfal Mahdi liknade Hamas terrorattack med en befrielse från fängelse.

Flera har också deltagit i aktiviteter med Grupp 194, en organisation kopplad till DFLP – en känd terrorgrupp ansvarig för mord på civila israeler. Hyllningar till terrorister och kartor där Israel är utraderat har spridits från aktiva partimedlemmar utan att partiet agerat.

När hatet mot judar uttrycks i ett ”anti-israeliskt” sammanhang, blundar Vänsterpartiet. Så länge partiledningen vägrar agera konsekvent mot judehat, kvarstår frågan: Hur kan andra partier betrakta detta som en legitim samarbetspartner?

Precis som sina ideologiska kusiner i NSDAP sprider Vänsterpartiet öppet judehat – nu maskerat som ”israelkritik”. Efter Hamas brutala massaker den 7 oktober 2023 tvingades Israel försvara sin befolkning. Samtidigt sitter V-politiker och sprider bilder och uttalanden så grovt antisemitiska att de hade gjort självaste Hitler stolt. Det handlar inte om politisk kritik – det är förakt mot judar, i ny förpackning. Och partiledningen låter det ske, utan att ingripa.

---

Här är en sammanställning av genomsnittliga priser för bensin 98 oktan och diesel i Sverige från 2005 till 2025, inklusive den årliga procentuella förändringen för varje bränsletyp. Observera att vissa värden är uppskattade baserat på tillgängliga data.

År	Bensin 98 (kr/l)	Diesel (kr/l)	Bensin 98 % förändring	Diesel % förändring	Kommentar
2005	10,50	9,50	–	–
2006	11,00	10,00	+4,8%	+5,3%
2007	11,50	10,50	+4,5%	+5,0%
2008	12,50	11,50	+8,7%	+9,5%	Oljekris, rekordpris på råolja.
2009	11,50	10,50	–8,0%	–8,7%	Finanskrisen minskade efterfrågan.
2010	12,00	11,00	+4,3%	+4,8%
2011	13,00	12,00	+8,3%	+9,1%	Ökade råvarupriser efter lågkonjunkturen.
2012	13,50	12,50	+3,8%	+4,2%
2013	13,20	12,20	–2,2%	–2,4%
🟩 2014	13,30	12,30	+0,8%	+0,8%	Miljöpartiet i regering.
🟩 2015	13,00	12,00	–2,3%	–2,4%	Lägre oljepris globalt.
🟩 2016	13,50	12,50	+3,8%	+4,2%
🟩 2017	14,00	13,00	+3,7%	+4,0%
🟩 2018	14,50	14,00	+3,6%	+7,7%	Högre skatter & reduktionsplikt.
🟩 2019	15,00	14,50	+3,4%	+3,6%
🟩 2020	13,50	13,00	–10,0%	–10,3%	Pandemin minskade efterfrågan drastiskt.
🟩 2021	15,50	15,00	+14,8%	+15,4%	Återhämtning efter pandemin.
2022	18,00	18,00	+16,1%	+20,0%	Rysslands invasion av Ukraina – kraftigt stigande oljepris, reduktionsplikt fortsatt hög.
2023	17,00	17,00	–5,6%	–5,6%	Politisk press sänkte skatter tillfälligt.
2024	16,00	16,00	–5,9%	–5,9%	Minskad reduktionsplikt, global prisnedgång.
2025	15,50	15,50	–3,1%	–3,1%	Stabilisering efter krisåren.

Grön fyrkant markerar de år då Miljöpartiet satt i regeringen och därmed kunde påverka bränslepriset direkt genom politiska beslut. Tabellen tar inte hänsyn till de tillfällen då Miljöpartiet, utan att sitta i regering, har förhandlat fram exempelvis höjda drivmedelsskatter i utbyte mot att släppa fram en socialdemokratisk regering.

Noteringar:

• Priserna är avrundade till närmaste 0,50 kr/liter.
• Procentuell förändring beräknas jämfört med föregående år.

Sammanfattat:
När Miljöpartiet var i regeringen ökade dieselpriset med över 22 %, och bensin 98 med cirka 16,5 %. Detta är en kraftigare ökning än under flera tidigare perioder och drevs delvis av politiska beslut inom för att jävlas med Svensson.

Höga bränslekostnader driver upp inflationen genom dyrare transporter, högre produktionskostnader och ökade konsumentpriser. De påverkar också förväntningarna, vilket kan leda till ytterligare prishöjningar och lönekrav – en inflationsspiral.

En söndag 2020 fick Egon Malmgren, 72, sitt hår antänt av en ung man på en buss i Stockholm. Händelsen filmades, en förundersökning om försök till grov misshandel inleddes – men lades senare ner. Skälet: den misstänkte, nu 24 år, har redan dömts till tolv års fängelse för ett bombdåd kopplat till gängkriminalitet. Enligt åklagaren täcker det straffet även bussattacken. Egon, tidigare nyhetsuppläsare i Sveriges Radio, är djupt besviken. Han fick aldrig sin sak prövad och ingen ersättning. Händelsen har satt djupa spår. – Det känns som om det aldrig hände, säger han. Hans advokat kallar beslutet rättsosäkert och menar att brottsofferperspektivet helt åsidosatts.

---

Välkommen till det nya Sverige. En gängkriminell tänder eld på en äldre mans hår – mitt på en buss, inför vittnen. Händelsen fångas på film. Ändå lägger rättsväsendet ner fallet. Varför? För att gärningsmannen redan dömts för ett annat brott. En bomb i Hässelby. En av de största sprängningarna i svensk civil historia. Straffet? Tolv år. Låter hårt? Glöm det.

I praktiken handlar det om åtta år bakom lås och bom – om ens det. Och medan vi andra går till jobbet betalar vi hans uppehälle: 3 800 kronor per dygn. Lyxfängelse med fritid, utbildning och tre mål mat om dagen.

Samtidigt får brottsoffer som Egon – 72 år, före detta nyhetsuppläsare – inte ens sin sak prövad. Ingen upprättelse. Ingen rättvisa. Som om brottet aldrig ägt rum.

Hur blev det så här? Hur kan en våldsam gängmedlem få mängdrabatt på sin brottslighet medan hans offer glöms bort?

Det är dags att vi slutar skämmas för sunt förnuft. Den som begår brutala brott ska låsas in – länge, billigt och effektivt. Inte vårdas som ett missförstått barn. Vi måste sätta ett pris på kriminaliteten – och sluta betala med vår trygghet.

---

---

Inledning

Atari är ett varumärke som de flesta förknippar med klassiska arkadspel, banbrytande hemmakonsoler som Atari 2600 och 8-/16-bitars datorer som Atari ST. Men få känner till att Atari under en kort period i slutet av 1980-talet försökte slå sig in på marknaden för avancerade arbetsstationer – med en dator som var långt före sin tid: Atari Transputer Workstation, även kallad ATW-800.

ATW-800 är idag en extremt ovanlig maskin. Den byggdes i mycket begränsad upplaga och riktade sig till en helt annan målgrupp än Ataris vanliga användare. Den innehöll teknologi som vanligtvis återfanns i forskningslaboratorier snarare än i hemdatorer – däribland en transputer-arkitektur med möjlighet till massiv parallellbearbetning. Den här artikeln berättar hela historien om denna tekniska udda fågel.

---

Bakgrund: Från arkad till arbetsstation

Atari grundades 1972 och blev snabbt synonymt med TV-spel och arkadspel. Men efter några turbulenta år och flera ägarbyten hamnade företaget i händerna på Jack Tramiel, tidigare VD för Commodore. Tramiel satsade på att ta upp kampen mot Apple och Commodore genom att lansera Atari ST – en billig 16-bitarsdator som döptes till Jackintosh i folkmun.

Under Tramiels ledning blev Atari ST en succé i Europa, inte minst bland musiker, grafiker och hobbyutvecklare. Men Tramiels ambitioner slutade inte där. Med hjälp av det brittiska företaget Perihelion Software tog Atari fram något helt nytt: en arbetsstation för vetenskaplig och teknisk databehandling baserad på den då revolutionerande Transputer-teknologin från brittiska INMOS.

---

Vad är en transputer?

En transputer var en typ av processor designad för parallell bearbetning – alltså att flera processorer arbetar samtidigt på olika delar av en uppgift. Varje transputer hade ett eget lokalt minne och kunde kommunicera med andra transputers via snabba serielänkar. Den mest avancerade modellen vid tiden var INMOS T800, en 32-bitars CPU med inbyggd flyttalsenhet (FPU).

Tanken med transputers var att enkelt kunna bygga upp nätverk av processorer som kunde skalas i kapacitet beroende på behov – ett slags tidigt klusterkoncept i hårdvara.

---

Tekniska specifikationer: En arbetsstation i flera nivåer

Atari ATW-800 lanserades 1989 i ett tornformat chassi och bestod av tre huvudsakliga system:

1. Processorenhet

• Primär CPU: INMOS T800-20, 20 MHz, med inbyggd FPU
• RAM: 4 MB (expanderbart till 16 MB)
• Utbyggnad: Upp till 3 “farmkort” – varje kort med 4 extra T800-processorer → totalt 17 transputers

2. I/O-system

• Ett integrerat mini-Atari Mega ST-kort med Motorola 68000 och 512 KB RAM, som skötte:
  • Mus/tangentbord
  • Serieportar
  • Diskettkontroll
  • Bildskärmsutgång

3. Grafiksystem: Blossom

• Grafikprocessor: Blossom, Ataris egen grafiklösning
• VRAM: 1 MB dual-ported video-RAM
• Upplösningar:
  • 1280×960 i 16 färger
  • 1024×768 i 256 färger
  • 512×480 i 16,7 miljoner färger (Truecolor)
• Funktioner: Hårdvarublitter, färgskalning, snabbt bildhantering

4. Lagring

• Intern hårddisk på 44 MB (SCSI)
• 3,5” diskettenhet

---

Operativsystem: HeliOS

ATW-800 körde HeliOS, ett Unix-liknande operativsystem utvecklat av Perihelion Software. Det var skrivet specifikt för transputerarkitektur och stödde:

• Multitasking och processfördelning mellan processorer
• Kommunikation över transputerlänkar
• X Window System för grafiskt gränssnitt
• Standard Unix-verktyg och utvecklingsmiljö

Eftersom varje transputer hade eget minne men saknade en MMU (Memory Management Unit), hade HeliOS inget minnesskydd, men kunde ändå erbjuda effektiv processfördelning.

---

Användningsområden och målgrupp

ATW-800 riktade sig till institutioner som arbetade med:

• Vetenskaplig simulering
• Finita elementmetoder
• Bildbehandling och renderingsuppgifter
• Utveckling av parallella algoritmer

Den marknadsfördes inte till traditionella Atari-användare utan snarare till universitet, forskningsinstitut och tekniska laboratorier.

---

Varför blev den inte en succé?

Trots sin avancerade teknik blev ATW-800 inte en kommersiell framgång. Några skäl till detta var:

• Högt pris (över 5000 GBP)
• Brist på tredjepartsprogramvara
• Svåranvänd utvecklingsmiljö
• Begränsad tillgång (endast ~350 enheter tillverkade)
• Transputer-tekniken blev en återvändsgränd i och med ökningen av flertrådiga CPU:er och SMP (Symmetric Multiprocessing)

---

Arv och samlarvärde

Även om ATW-800 floppade kommersiellt, har den blivit en eftertraktad samlarobjekt bland retrodatorentusiaster. Dess betydelse ligger i:

• Ett av de första försöken med parallell desktop computing
• Tidigt exempel på distribuerat operativsystem (HeliOS)
• Ursprung till tekniker som kom att påverka Atari Jaguar-konsolen (grafikchip från Blossom-teamet)

Ett fungerande exemplar idag kan vara värt tiotusentals kronor – om du ens lyckas hitta ett.

---

Bilder

---

Slutsats

Atari Transputer Workstation var ett teknologiskt djärvt experiment som föregick sin tid. Med en arkitektur baserad på parallella transputers, ett Unix-liknande OS och ett grafiksystem i toppklass var den långt från vad man annars förknippar med Atari. Men med en kort livslängd och liten produktion blev den ett stycke datorhistoria snarare än en kommersiell milstolpe.

Idag är ATW-800 ett fascinerande exempel på vad som händer när ingenjörer får fria tyglar – och vad som ibland händer när marknaden inte är redo för framtiden.

---

P-avgiften på Vrenavägen i Högdalen höjs från 220 till 670 kr/mån – en höjning som får Marcos Bearcub att protestera. Han har startat en namninsamling och delat ut flygblad för att få med sig grannar. – Jag tänker inte skriva på det nya avtalet, säger han. Familjebostäder menar att avgiften legat still i 20 år, men Marcos hävdar att en inflationsjustering bara motiverar 329 kr. Även garagehyran höjs kraftigt, från 900 till 1 500 kr, vilket fått Daniel Johnsson att starta en egen protest.

Den rödgröna kakistokratröran fortsätter sitt krig mot vanligt folk. Nu pressar Stockholms stads ägda Familjebostäder , upp hyrorna med absurt 200 % på parkeringplaster. . Det här är inte en justering – det är ett rån, sanktionerat av politiker som länge drivit en linje där arbetarklassen får betala notan.

Den som inte har råd att köpa sig in på bostadsmarknaden och bara lyckas få en hyresrätt får nu smaka på den kommunala girigheten. Om skatterna inte räcker, kommer nästa attack via ockerhyror från de allmännyttiga bostadsbolagen – som ironiskt nog en gång skapades för att skydda just vanliga människor.

Det som en gång var ett verktyg för trygg och rättvis bostadspolitik har förvandlats till en kassako åt giriga politiker. Hyresgästerna ses inte längre som människor – de är intäkter på ett Excel-ark. Skamligt.

Fakta om Familjebostäder

Familjebostäder, ägt av Stockholms stad, gjorde 78 miljoner kr i vinst 2023 – en kraftig minskning från 251 miljoner kr året innan. Orsaken var främst ökade räntekostnader och högre avskrivningar.

Källa: Årsredovisning 2023 (PDF)

Fredrik Grufman (MED) vill riva vissa hyreshus i Järfälla istället för att renovera, både av ekonomiska skäl och för att kunna vräka hyresgäster genom att införa tidsbegränsade rivningskontrakt. Han menar att detta även kan minska kriminalitet och olovliga boenden. Dan Engstrand (M) är öppen för rivning om det är ekonomiskt motiverat, men ifrågasätter kalkylen och vill fokusera på trygghetsarbete utan att kommentera Grufmans ordval.

Miljonprogrammen är i förfall. Hus som aldrig borde ha uppförts har nu nått vägs ände – de är dyra att renovera och fyllda av personer utan förstahandskontrakt. Trots skärpt lagstiftning mot olovlig uthyrning frodas en svart marknad där oseriösa aktörer tjänar stora pengar.

Fredrik Grufman säger det som många tänker: det krävs krafttag. Lösdrivare, kriminella och personer som vistas illegalt i landet måste bort från dessa områden. Miljonprogrammens ursprungliga idé om ett folkhem har ersatts av en brutal verklighet – en socialt havererad dystopi, dominerad av migranter som ofta står långt från integration.

En 25-årig taxichaufför från Afghanistan döms till dagsböter efter att ha knuffat och kört på en parkeringsvakt i Skellefteå som gett honom en p-bot. Han uppgav i förhör att vakten betett sig rasistiskt och inte ville lyssna på honom.

Det svenska rättsväsendet har återigen visat sin svaghet. En utländsk medborgare använder våld mot en tjänsteman – och ändå får han stanna kvar i landet. Varför har han inte redan utvisats på livstid?

Det är fullständigt orimligt att våldsamma individer som inte respekterar våra lagar ges fortsatt uppehållstillstånd. Vi måste sluta dalta med dem som inte har här att göra. Sverige är ingen fristad för dem som angriper våra myndighetspersoner.

Här skulle Tidöregeringen verkligen kunna göra skillnad. Att dra på denna våldsbrottsling en spottluva och returnera honom till hemlandet vore att göra hela det svenska folket en god gärning. Har man inte viljan att följa lagen, då har man förverkat rätten att vistas här. Den här taxichauffören borde redan ha varit på väg tillbaka till Afghanistan.

Om lagen inte tillåter utvisning i sådana fall, då måste lagen skrivas om – så att kriminella individer som dessa inte ges möjlighet att stanna i Sverige.

Tidigt liv och militär karriär

Hilding Andersson föddes 9 december 1909 i Solna kommun. Efter militär utbildning tjänstgjorde han som underofficer (flaggmaskinist) vid Stockholms örlogsvarv. Där fick han ansvar för tekniska uppgifter om marina fartyg och anläggningar. Exakt när han anställdes i flottan är inte dokumenterat i öppna källor, men han var verksam där under och efter andra världskriget.

Ideologisk bakgrund och värvning

Andersson var en övertygad kommunist, vilket gjorde honom mottaglig för Sovjetunionens underrättelseorganisation. Säkerhetstjänsten har konstaterat att han värvades i slutet av 1940-talet genom kontakter i Moskva, bland annat via en sovjetisk GRU-officer stationerad i Stockholm. Han blev då inblandad i spioneri åt Sovjet på grund av sin politiska övertygelse. Kontakter med sovjetiska agenter och underrättelsetjänst gjorde att han under några år kartlade svenska försvarsförhållanden åt kommunistiska Kreml.

Spioneriet – Uppgifter och metoder

Under åren 1949–1951 lämnade Andersson sekretessbelagda uppgifter om Sveriges marinförsvar till Sovjetunionen. Bland de hemligstämplade uppgifter han förmedlade ingick:

• Fartygsdispositioner i flottan (t.ex. var svenska örlogsfartyg befann sig).
• Militära anläggningar och beredskap vid örlogsbaserna i Stockholm och Karlskrona.
• Befästningsverk längs Norrlandskusten samt uppgifter om brittiska krigsfartyg som besökte Karlskrona.

För att dölja överlämnandet smugglade Andersson dokument med hemlig information. Vid gripandet påträffade polisen bevis i form av åtta fulltecknade A4-sidor invirade i en cykelpump. Dessa handlingar gällde bland annat Karlskronas marina försvar. Andersson erhöll för detta arbete relativt blygsam ersättning – totalt cirka 4 530 kronor från Sovjetunionen – vilket enligt honom själv inte täckte hans utlägg för bland annat fotoutrustning.

Efter avtjänat fängelsestraff levde Andersson ett tillbakadraget liv under ett annat namn. Han höll sig undan offentligheten och få detaljer om hans civila tillvaro är kända. Han avled den 24 oktober 2007, 97 år gammal, i Solna kommun. Intresset för hans fall återuppväcktes på 2010-talet – 2019 utkom spionjägaren Göran Janrells bok Spionens sista resa om ”marinspionen” Andersson. I Karlskrona finns numera en spionutställning där Anderssons kamera och uniform visar på hans marinsaker som illusterar fallet.

Upptäckt och gripande

Säkerhetspolisen (Säpo) hade redan hösten 1949 börjat övervaka en sovjetisk underrättelseofficer i Stockholm. Under sommaren 1951 upptäcktes att officeren hade kontakt med Andersson. Dessa upptäckter ledde till att Andersson greps i september 1951 och anhölls misstänkt för grovt spioneri. Vid gripandet säkrades bevismaterial – inklusive det dokument som gömts i en cykelpump – vilka pekade på hans hemliga överföringar till Sovjet.

Rättegång och dom

Den 14 november 1951 dömdes Hilding Andersson av Stockholms rådhusrätt till livstids straffarbete för grovt spioneri. Rätten konstaterade att han olovligen överlämnat underrättelseuppgifter till Sovjets underrättelsetjänst. I domen framgår att spioneriet omfattade uppgifter om flottans fartygsfördelning, militära anläggningar samt beredskapen vid örlogsbaserna i Stockholm och Karlskrona, liksom om försvarsanläggningar längs Norrlands kuster och om brittiska örlogsfartyg i Karlskrona. Detta räknades som grovt spioneri och ledde till hårt straff. Andersson ska ha förnekat brottsanklagelserna under rättegången, men domstolen fann bevisningen – bland annat de konfiskerade dokumenten – övertygande.

Liv efter fängelset

Efter fängelsestraffet frisläpptes Andersson tidigt på 1960-talet och bytte då tillfälligt namn. Han drog sig tillbaka från allmänhetens blickfång och syns inte märkbart i samband med andra spionfall. Den officiella informationen om hans liv därefter är begränsad. Han finns begravd på Solna kyrkogård, och anses ha levt i relativ anonymitet fram till sin död 2007. Hans spioneri blev senare föremål för historiska studier: exempelvis har Säpo-veteranen Göran Janrell dokumenterat Anderssons fall i en bok, och föremål från marinspionaget visas i en spionutställning i Karlskrona.

Tidslinje över viktiga händelser

• 1909 – Hilding Andersson föds den 9 december i Solna, Stockholms län.
• 1940-talets slut – Andersson arbetar vid Stockholms örlogsvarv och uppmärksammas för sina kommunistiska sympatier. Han blir värvad av Sovjetunionens underrättelsetjänst (GRU) sent 1940-tal.
• 1949–1951 – Under denna period spionerar Andersson åt Sovjet, bl.a. genom att överlämna uppgifter om flottans fartygsfördelning och örlogsbasers försvar. Säpo inleder 1949 spaning mot en sovjetisk GRU-officer i Stockholm och upptäcker sommaren 1951 att denne har kontakt med Andersson.
• 1951 – I september grips Andersson och anhålls för misstänkt spioneri. Den 14 november döms han av Stockholms rådhusrätt till livstids straffarbete för grovt spioneri.
• 1960-talet – Andersson friges villkorligt tidigt på 60-talet och lever därefter under ett annat namn i det civila.
• 2007 – Hilding Andersson avlider den 24 oktober vid 97 års ålder.

Källor: Sammanställning baserad på nyhets- och försvarskällor samt offentliga handlingar, bl.a. Säpo:s vittnesmål och domstolsprotokoll.

Kommunister och marxister har genom historien konsekvent utgjort ett hot mot Sveriges stabilitet och demokratiska ordning. Deras ideologi är inte bara systemomstörtande – den syftar också till att kväva den fria marknaden, undergräva äganderätten och centralisera makten i statens händer. Nedan följer en koncentrerad genomgång av hur marxistiska idéer har hotat Sverige genom tiderna.

En dag kan dessa subversiva krafter ta sig hela vägen in i regeringskansliet. Det gör det desto viktigare att förstå den destruktiva ideologiska bakgrund som dessa aktörer bär med sig.

Under andra världskriget och det efterföljande kalla kriget uppfattades kommunismen i Sverige som ett potentiellt hot mot rikets säkerhet, både internt och externt. På hemmaplan bevakades Sveriges Kommunistiska Parti (SKP, senare Vänsterpartiet) noggrant. SKP hade från sin grund 1919 följt Kominterns 1928-program som krävde proletariatets våldsamma maktövertagande, och redan 1935 konstaterade en parlamentarisk utredning att kommunisternas mål var ”våldsamma omstörtningen” och föreslog partiförbud. Under kriget välkomnade SKP till en början Molotov–Ribbentrop-pakten och Sovjetunionens angrepp på Finland, vilket väckte en ”kraftfull opinionsstorm mot partiet”.

SKP sökte inflytande i fackföreningsrörelsen. Säkerhetstjänstens rapporter beskriver hur SKP:s aktiva medlemmar systematiskt säkrade poster i fackföreningsstyrelser genom att i lugn och ro låta trogna kommunister möta upp och rösta på varandra vid årsmöten. Detta gav dem flera förtroendeposter i viktiga förbund. De valda kommunisterna framstod ofta som kunniga och samarbetsvilliga, vilket gjorde det svårt för motståndare att väcka stridsstämning i fackmötena. På så sätt kunde kommunister utnyttja missnöje i arbetarklassen (t.ex. med pris- och lönestopp under kriget) för att få gehör för radikalare linjer. Även ledande socialdemokrater noterade denna utveckling och reagerade först med att isolera SKP, men sedan med att själva driva mer radikal politik för att motverka kommunisternas inflytande.

Parallellt utförde SÄPO omfattande lojalitetskontroller. Från 1945 byggdes ett centralt register upp med hundratusentals personer med kopplingar till kommunistiska organisationer eller vänstersympatier. Av SÄPO:s organisation framgår att särskilda byråer inrättades för att övervaka SKP: första och tredje byrån vid Säpo ansvarade för kommunistisk bevakning, medan andra byrån hanterade nazister. Säpo förde därför centralt register och utförde personalkontroller inom bl.a. statsförvaltning och försvaret, men kom enligt senare granskning fram till att det inte fanns spår av faktiskt ”kommunistisk infiltration” i myndigheterna. Man fruktade ändå att kommunistsympatisörer i militären eller staten kunde hota rikets säkerhet, och gjorde noggranna bakgrundskontroller av personal på säkerhetskänsliga tjänster.

Utländskt spionage och propaganda

Sovjetunionen och dess allierade bedrev aktiv underrättelseverksamhet i Sverige. Den sovjetiska ambassaden och dess kurirnät utnyttjade diplomatiska täckmantlar för att rekrytera agenter; säkerhetstjänsten bedömde att kommunistpartiets medlemmar och sympatisörer utgjorde en betydelsefull rekryteringsbas för ryska underrättelsetjänster. Under efterkrigstiden konstaterade Must (militära underrättelsetjänsten) att allt större del av den sovjetiska beskickningens personal utgjordes av underrättelsemän som sökte kontakter i Sverige.

Flera svenska medborgare avslöjades som sovjetiska agenter. År 1951 dömdes t.ex. flottmaskinisten Hilding Andersson (”marinspionen”) till livstids straffarbete för spioneri åt Sovjet. Året därpå dömdes journalisten Fritiof Enbom (”Bodenspionen”) för grovt spioneri och förberedelse till krigsförräderi efter att ha lämnat försvarsuppgifter till Sovjetunionen; även han fick livstids straffarbete. Både Andersson och Enbom var aktiva inom den kommunistiska rörelsen. Enboms avslöjande kom efter att han i berusat tillstånd berättat om sina kontakter med Sovjet – ett erkännande som sägs ha utlöst hans gripande när han läste om Anderssons fall. Andra svenska spioner under kalla kriget inkluderade personer utan formell kommunistisk koppling men rekryterade av Sovjet. Ett känt exempel är överste Stig Wennerström i flygvapnet, som 1963 avslöjades som agent för GRU (Sovjetiska militära underrättelsetjänsten). Enligt försvarsmakten spionerade Wennerström åt Sovjet under minst 15 år (ca 1948–1963) och hade rekryterats av GRU. Wennerströms underrättelser om svenska försvarsplaner, robotteknik och NATO-samarbete blev ett stort säkerhetspolitiskt klavertramp när de nådde Moskva.

Utöver rena spionfall bedrevs omfattande psykologisk krigföring och propaganda riktad mot Sverige. Sovjet och dess sympatisörer drog nytta av fredsrörelsen och andra frontorganisationer för att påverka opinionen. SKP kopplade fredsfrågor till sin kommunistiska agenda: partiets fredsarbete och propagandan för Sovjet gick ”hand i hand”. SKP-kuriren C.H. Hermansson hävdade vid ett centralkommittémöte 1951 att ”kampen för fred och kampen för socialismen är oupplösligt sammanknutna” och att Sovjet stod ”i spetsen för en världsomfattande fredsfront”. I Sverige engagerade sig SKP starkt i Svenska Fredskommittén och Världsfredsrådet, ofta under sovjetisk guidning. Fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna reagerade genom att varna för kommunistiska frontorganisationer. Exempelvis gick LO 1958 ut med ett meddelande att Svenska Fredskommittén var ett verktyg för kommunistisk verksamhet, och regeringen vägrade utfärda visum till en kommunistisk fredskongress i Stockholm samma år.

Konkreta fall och händelser

• 1947 – Industribränder: Hösten 1947 uppstod ett stort antal fabrik- och industriolyckor som inledningsvis misstänktes vara kommunistiskt sabotage.
• 1951–52 – Marinspionen och Bodenspionen: Flottmaskinisten Hilding Andersson och journalisten Fritiof Enbom avslöjades 1951–52 som spioner åt Sovjetunionen. Andersson dömdes i november 1951 till livstids straffarbete för att ha överlämnat hemliga marina uppgifter till den sovjetiska underrättelsetjänsten. Enbom greps efter att ha skrytit om sin spionring och dömdes 1952 till livstids straffarbete för grovt spioneri och krigsförräderi, tillsammans med flera medhjälpare. Båda var aktiva kommunister och deras fall förstärkte bilden av kommunistiska penetrationsförsök i försvarsmakten.
• 1958 – Fredskongressen i Stockholm: I juli 1958 samlades ett par hundra ”fredsdelegater” i Stockholm under rubriken Internationella fackliga fredskongressen. Säkerhetspolisen noterade att kongressen arrangerats utan formell transparens och finansierats av organisationer med kommunistkopplingar. Både LO och SAP tog offentligt avstånd – LO varnade medlemmarna att Svenska Fredskommittén var ett kommunistiskt verktyg, och regeringen stoppade planerade utländska fredsagenter från att få visum. Kongressen blev därför ett tydligt exempel på hur kommunistiska nätverk försökte utnyttja fredsrörelsen för propaganda.
• 1963 – Wennerströmaffären: Den kanske största spionhärvan var avslöjandet av överste Stig Wennerström i juni 1963. Efter 15 års underrättelseverksamhet greps Wennerström under ett rutinärt besök till jobbet. Det framkom att han rekryterats av Sovjetunionens GRU och hade försett Moskva med omfattande militära hemligheter (bl.a. mobiliseringsplaner och signalspaning). Fallhöjden var stor: avslöjandet bidrog till ökad misstro mot kommunistsympatier och stärkte viljan att övervaka vänsterorganisationer.

Dessa och liknande händelser bidrog till att SKP/Vänsterpartiet Kommunisterna förblev hårt övervakade och att misstanken om kommunistiska säkerhetsrisker genomsyrade svensk politik och myndigheters arbete under hela krigsåren och kalla kriget.

Källor: Analysen bygger på offentliga utredningar och säkerhetstjänstmaterial, bl.a. SOU 2002:87 och 2002:90, samt dokument ur riksdagens protokoll. Dessa källor redovisar detaljer om SKP:s politik, Säpos övervakning och konkreta spionfall i Sverige under perioden.

---

I över två decennier var Volvo 240 en självklar syn på svenska vägar. Med sin kantiga siluett, robusta konstruktion och kompromisslösa säkerhet har modellen skrivit in sig i både svensk bilhistoria och folksjälen. Från lanseringen 1974 till det sista exemplaret 1993 har 240-serien kommit att bli en av Volvos mest älskade och långlivade modeller – både i Sverige och internationellt.

En vidareutveckling av 140-serien

När Volvo 240 introducerades hösten 1974 var den en evolution av den tidigare 140-serien, med förbättrad säkerhet, ny fjädring och uppdaterad design. Den byggdes huvudsakligen i Torslanda, men även i Kalmar och Belgien. Totalt tillverkades över 2,8 miljoner exemplar av 240-serien.

Bilen fanns i tre karosstyper:

• 242 – tvådörrars sedan
• 244 – fyradörrars sedan
• 245 – femdörrars kombi

Självklart! Här är ett stycke som beskriver de viktigaste förändringarna som skedde med Volvo 240 under dess produktionsår:

---

Årsmodeller och förändringar genom åren

Under sin nästan 20-åriga produktion genomgick Volvo 240 en mängd förändringar – både tekniskt och kosmetiskt – som speglar utvecklingen inom säkerhet, miljökrav och konsumentpreferenser. Redan till modellår 1975 infördes nya stötfångare för att klara amerikanska krockkrav, och under slutet av 70-talet förbättrades motorerna löpande, bland annat med införandet av K-Jetronic bränsleinsprutning i B21E-motorn. År 1981 genomgick bilen sin största designuppdatering hittills, med ny front, bredare grill, ändrade strålkastare och förbättrad inredning. Samma år lanserades 244 Turbo – den första serietillverkade Volvon med turbo.

År 1983 bytte Volvo officiellt benämningssystem och alla versioner kallades därefter bara ”240”, oavsett om det var sedan eller kombi. Samma år infördes även den femväxlade M47-lådan. 1985 introducerades de nya lågfriktionsmotorerna B200 och B230 som ersatte äldre B19/B21/B23, och katalysator blev tillval i många länder. Under andra halvan av 1980-talet skedde förbättringar av ljudisolering, elektriska tillval och rostskydd. 1988 infördes ABS-bromsar som tillval och från 1991 blev det standard. 1991–1993 såldes den slutliga specialversionen 240 Classic/SE, ofta med extrautrustning som elhissar, sportstolar och luftkonditionering.

Sammantaget utvecklades Volvo 240 stegvis från en robust bruksbil till en säkerhetsorienterad, modern klassiker – utan att tappa sin ursprungliga karaktär.

---

Modellöversikt

Modell	Kaross	Tillverkad	Kommentar
242	2-dörrars sedan	1974–1984	Sportigast i serien, avvecklades 1985.
244	4-dörrars sedan	1974–1993	Den vanligaste modellen.
245	5-dörrars kombi	1974–1993	Än idag ett begrepp i kombivärlden.
262C Bertone	2-dörrars coupé	1977–1981	Lyxversion med V6 och design av italienska Bertone.
264/265	Sedan/Kombi	1974–1982	Premiumvariant med V6-motor, inslag av mer utrustning.
244 DL DDR	4-dörrars sedan	1980–1990	Exportmodell till Östtyskland, främst för statlig användning.

Kraft under huven – motoralternativ

Volvo 240 erbjöds med ett stort antal motorer – från bensinmotorer i klassiska röda blocket till VW-byggda dieselaggregat. Även turboversioner dök upp, vilket gav modellen sportigare prestanda.

Urval av motoralternativ

Motorbeteckning	Cylindrar	Volym (cc)	Effekt (hk)	Typ	Anmärkning
B19A	4	1 986	90	Bensin, förgasare	Enkel och driftsäker
B21A/E	4	2 127	100–123	Bensin	E = insprutning
B23A/E	4	2 316	112–140	Bensin	Högre prestanda, särskilt B23E
B230A/F/FX	4	2 316	113–136	Bensin	Användes i sena årsmodeller
B21FT	4	2 127	155	Bensin, Turbo	244/245 Turbo – världens första turbokombi
B200K	4	1 986	103	Bensin	Lågfriktionsmotor
D24	6 (rak)	2 383	82	Diesel	VW-motor, populär som taxibil
D20	5 (rak)	2 000	68	Diesel	Sällsynt, mest exportmarknader

Volvo 262C – italiensk elegans möter svensk ingenjörskonst

Volvo 262C Bertone lanserades 1977 och baserades på Volvo 264. Den tillverkades i Volvos belgiska fabrik men slutmonterades hos Bertone i Turin. Med lägre taklinje, exklusiv inredning och vinylklätt tak var 262C en ovanlig syn – och idag ett eftertraktat samlarobjekt.

Modell	Motor	Cyl.	Effekt	Växellåda	Kommentar
262C	B27E	V6	140 hk	Manuell/Automat	PRV-motor utvecklad med Peugeot/Renault

Volvo 260-serien – när lyx stod i fokus

Volvo 260 (264 och 265) var en mer påkostad version av 240, med V6-motor, träpaneler och högre utrustningsnivå. Många komponenter levde senare vidare i standardmodeller. 260-serien byggdes mellan 1974 och 1982.

Motorer i 260-serien

Motor	Volym	Cylindrar	Effekt	Kommentar
B27A	2,7 l	V6	125 hk	Förgasarversion
B27E	2,7 l	V6	140 hk	Elektronisk insprutning
B28E/F	2,8 l	V6	145–155 hk	Från 1979 – förbättrad PRV V6

Volvo 240 i DDR – svensk lyxbil bakom järnridån

Mellan cirka 1980 och 1990 exporterade Volvo ett antal 244 DL till Östtyskland. Dessa gick till staten, polisen, posten eller högt uppsatta partifunktionärer. Modellerna var enkla men robusta, ofta med B21A-motor och manuell låda. För östtyskar var detta rena lyxbilar – med komfort och prestanda som vida översteg inhemska alternativ som Trabant eller Wartburg.

Modellnamn	Marknad	Motor	Effekt	Kommentar
244 DL	DDR	B21A	100 hk	Ofta statligt ägd, mycket begränsad tillgång

Idag är dessa exemplar eftertraktade rariteter, särskilt om de är välbevarade med ursprungsdokumentation.

En säkerhetsförebild

Volvo 240 var inte bara känd för sin hållbarhet – utan också för sin säkerhet. Modellen fick flera internationella utmärkelser och användes som referensbil vid amerikanska krocktester. Den var bland de första att erbjuda krockskyddszoner, säkerhetsbälten med rullspärr och dubbla bromskretsar. Kombin utsågs till säkraste bil i sin klass i USA under slutet av 80-talet.

Från bruksbil till samlarfavorit

Volvo 240 är idag en älskad klassiker. Många entusiastägare renoverar sina bilar till originalskick, medan andra bygger om till sport- eller elversioner. Turbo- och GLT-modeller är särskilt eftertraktade, liksom sällsynta versioner som 262C Bertone eller DDR-exporter. Reservdelstillgången är fortfarande god, och det finns ett starkt community kring modellen.

En tidlös svensk ikon

När sista Volvo 240 rullade av bandet 1993 kallade Volvo den för en “levande legend”. Med sitt enkla men kraftfulla uttryck, sin långa livslängd och sin roll i vardagen för miljontals förare har Volvo 240 för evigt förankrats som en av svensk bilindustris viktigaste skapelser.

---

Staden inför p-avgifter i bl.a. Stureby och Tallkrogen. Boende kan välja 300 kr/mån. Syftet är att frigöra platser och minska klimatpåverkan. Dennis Wedin (M) kritiserar beslutet som ”ännu ett dråpslag som gör det dyrare att ta sig fram i Stockholm”.

I början av 80-talet lade man ner idiotanstalterna som Långbro och Beckomberga. Patienterna från dessa anstalter valde att bilda Miljöpartiet.

Miljöpartiet har länge bedrivit en politik som slår direkt mot vanliga arbetare. I stället för att lösa trafikproblem eller förbättra kollektivtrafiken väljer de gång på gång att straffa bilpendlare med nya avgifter – även där ingen trängsel finns.
Kollektivtrafiken i Stockholm är en katastrof sedan 2022, då den rödgröna kakistokratiska röran fick makt i regionen. Vi stockholmare har numera en sjukvård som liknar den soldaterna fick vid slaget om Verdun, och kollektivtrafiken påminner mycket om den standard som ett land i tredje världen erhåller.
Det handlar inte längre om miljö, utan om ideologisk klåfingrighet. MP-politiker, som ofta själva lever bekvämt med skattefinansierade förmåner, driver igenom beslut som försvårar vardagen för människor som kämpar för att få livet att gå ihop. Det är inte ovanligt att MP-politiker åker taxi för stora summor – för att slippa möta vanligt folk i kollektivtrafiken.
Från trängselskatter till nya parkeringsavgifter – partiets politik har blivit en jakt på vanligt folk som använder bilen för att arbeta, hämta barn eller ta hand om äldre. Det är inte grön politik. Det är arrogant maktutövning.

---

Smartphones för samtal, SMS och enkel surf – men var vaksam på NFC-stödet om du använder BankID

Idag är det nästan omöjligt att leva helt utan smartphone. Allt från e-post till BankID och kontakt med vården kräver en uppkopplad enhet. Samtidigt har de flesta telefoner i butik ett startpris över 2200 kronor – trots att många bara behöver ringa, skicka meddelanden och kolla e-post.

Hos många banker krävs idag NFC-stöd i telefonen för att man själv ska kunna hämta ett BankID genom att skanna sitt pass eller ID-handling.
Det kan dock vara så att vissa banker fortfarande tillåter att man hämtar ut BankID utan att behöva skanna pass eller ID – till exempel genom att logga in med besöka bankkontor, säkerhetsdosa, kodkort eller ett tidigare BankID.

---

❗ Varför är NFC viktigt?

NFC (Near Field Communication) används bland annat av:

• Mobilt BankID med fysisk ID-avläsning (t.ex. pass/NFC)
• Digitala körkort (kommande)
• Kontaktlösa betalningar i butiker
• E-legitimation i butik, myndigheter eller e-tjänster

Om telefonen inte har NFC kan vissa funktioner i BankID fungera dåligt eller inte alls.

---

Topp 5 budgettelefoner 2025 för under 1500 kronor

Många tror att en fungerande smartphone måste kosta flera tusen kronor. Men faktum är att det finns pålitliga Android-telefoner i budgetklassen som klarar samtal, sms, e-post och enkel surf utan problem. I den här artikeln listar vi fem modeller under cirka 1300 kronor – perfekt för dig som vill ha en billig, fungerande telefon.

När man köper telefoner i budgetklassen finns det några saker man bör ha klart för sig.
Det handlar ofta om modeller med en äldre version av Android – trots att den senaste versionen (år 2025) är Android 15.

Varför spelar Android-versionen roll?

Om Android-versionen är för gammal, kan vissa appar sluta fungera eller inte ens gå att installera.

Exempelvis kräver vissa BankID-versioner, Google Maps och nyare säkerhetsappar att man har minst Android 11 eller 12.

Dessutom får budgettelefoner sällan några uppdateringar alls. Det betyder att du kan bli fast på en äldre version med sämre säkerhet och kompatibilitet – redan efter ett år.

Det går alltså inte att jämföra med exempelvis en iPhone, som ofta får iOS-uppdateringar i upp till fem–sex år. På Android-sidan är långvarigt stöd oftast reserverat för dyrare modeller från exempelvis Google, Samsung och Sony.

---

1. TCL 501

Pris: ca 800–999 kr
Skärm: 6,0″ IPS LCD, 540×1092 pixlar, 60 Hz
Processor: MediaTek Helio G36 (8x Cortex-A53, 2.2 GHz)
Benchmark: AnTuTu v10 ~114 372, Geekbench 5: 142 / 514
RAM / Lagring: 2 GB / 32 GB + microSD upp till 1 TB
Kamera (bak / front): 5 MP / 2 MP
Batteri: 3000 mAh, 10W USB-C
Operativsystem: Android 14 (Go Edition)
NFC / BankID med pass: Nej

Fördelar:

• Mycket billig
• Kompakt och enkel
• Android Go optimerad för svagare hårdvara

Nackdelar:

• Lågupplöst skärm
• Svag kamera och prestanda
• Klarar inte BankID med ID-skanning

---

2. Xiaomi Redmi 9AT

Pris: ca 999–1190 kr
Skärm: 6,53″ HD+ IPS LCD, 720×1600, 60 Hz
Processor: MediaTek Helio G25 (8x Cortex-A53, 2.0 GHz)
Benchmark: AnTuTu v10 ~102 778, Geekbench 5: 137 / 497
RAM / Lagring: 2 GB / 32 GB + microSD upp till 512 GB
Kamera (bak / front): 13 MP / 5 MP
Batteri: 5000 mAh, 10W, microUSB
Operativsystem: Android 10 med MIUI 12
NFC / BankID med pass: Nej

Fördelar:

• Stor skärm och lång batteritid
• Stabil för enklare användning
• Bra byggkvalitet för priset

Nackdelar:

• Ingen NFC
• Låg RAM och äldre Android
• Saknar fingeravtrycksläsare

---

3. Motorola Moto E22

Pris: ca 1190–1290 kr
Skärm: 6,5″ HD+ IPS LCD, 720×1600, 90 Hz
Processor: MediaTek Helio G37 (8x Cortex-A53, 2.3 GHz)
Benchmark: AnTuTu v10 ~118 448, Geekbench 5: 174 / 952
RAM / Lagring: 3 GB / 32 GB + microSD
Kamera (bak / front): 16 + 2 MP / 5 MP
Batteri: 4020 mAh, 10W USB-C
Operativsystem: Android 12
NFC / BankID med pass: Nej

Fördelar:

• Dolby Atmos-stereo
• 90 Hz skärm för mjuk upplevelse
• Bra ljud och design för prisklassen

Nackdelar:

• Ingen snabbladdning
• Begränsad kamera och multitasking
• Klarar inte BankID med NFC-pass

---

4. Realme Note 60

Pris: ca 1290–1390 kr
Skärm: 6,74″ HD+ IPS LCD, 720×1600, 90 Hz
Processor: Unisoc T612 (2x Cortex-A75 + 6x Cortex-A55, 1.8 GHz)
Benchmark: AnTuTu v10 ~231 893, Geekbench 5: 422 / 1509
RAM / Lagring: 4 GB / 128 GB + microSD upp till 2 TB
Kamera (bak / front): 32 MP / 5 MP
Batteri: 5000 mAh, 10W USB-C
Operativsystem: Android 14 med Realme UI 5.0
NFC / BankID med pass: Nej

Fördelar:

• Mycket lagring för pengarna
• 90 Hz skärm och IP64-klassning
• Fungerar bra för e-post, BankID med kod, surf

Nackdelar:

• Ingen NFC
• Svag selfiekamera
• Klarar inte BankID-pass-skanning

---

5. Samsung Galaxy A05s

Pris: ca 1290–1490 kr
Skärm: 6,7″ FHD+ PLS LCD, 1080×2400, 90 Hz
Processor: Snapdragon 680 (4x Kryo 265 Gold + 4x Kryo 265 Silver)
Benchmark: AnTuTu v10 ~290 292, Geekbench 5: 385 / 1550
RAM / Lagring: 4 GB / 64 GB + microSD
Kamera (bak / front): 50 + 2 + 2 MP / 13 MP
Batteri: 5000 mAh, 25W snabbladdning
Operativsystem: Android 13 med One UI Core
NFC / BankID med pass: Nej

Fördelar:

• Bäst prestanda i testet
• Skarp skärm och bra kamera
• Klarar vardagsanvändning och appar galant

Nackdelar:

• Saknar NFC
• Något högre pris (men fortfarande prisvärd)
• Kan inte skanna ID för BankID

---

Slutsats: Tänk på NFC om du behöver BankID fullt ut

Alla telefoner i denna lista är budgetmodeller som klarar grundläggande användning som samtal, sms, surf och BankID-inloggning med kod. Men ingen av dem har NFC, vilket innebär att du inte kan hämta nytt BankID genom att skanna pass eller ID.

Vissa banker tillåter fortfarande hämtning av BankID utan NFC (t.ex. via bankdosa eller befintligt BankID), men trenden är att NFC krävs allt oftare.

Jämförelsetabell

Modell	Pris	Skärm	RAM / Lagring	Processor (Benchmark)	NFC	BankID med pass
TCL 501	~899 kr	6,0″ / 60 Hz	2 GB / 32 GB	Helio G36 (~114k)	❌	❌
Xiaomi Redmi 9AT	~1090 kr	6,53″ / 60 Hz	2 GB / 32 GB	Helio G25 (~102k)	❌	❌
Motorola Moto E22	~1249 kr	6,5″ / 90 Hz	3 GB / 32 GB	Helio G37 (~118k)	❌	❌
Realme Note 60	~1349 kr	6,74″ / 90 Hz	4 GB / 128 GB	Unisoc T612 (~231k)	❌	❌
Samsung Galaxy A05s	~1449 kr	6,7″ / 90 Hz	4 GB / 64 GB	Snapdragon 680 (~290k)	❌	❌

Tekniska specifikationer

Processor	Kärnor	Tillverkning	GPU
Unisoc T612	2x Cortex-A75 + 6x Cortex-A55	12 nm	Mali-G57 MP1
Helio G36	8x Cortex-A53	12 nm	PowerVR GE8320
Helio G25	8x Cortex-A53	12 nm	PowerVR GE8320
Helio G37	8x Cortex-A53	12 nm	PowerVR GE8320
Snapdragon 680	4x Kryo 265 Gold + 4x Silver	6 nm	Adreno 610

---

Benchmarkjämförelse (AnTuTu v10)

Processor	CPU-poäng	Total AnTuTu	Geekbench 5 (SC/MC)
Unisoc T612	ca 95 000	~231 000	422 / 1509
Helio G36	ca 58 000	~114 000	142 / 514
Helio G25	ca 50 000	~102 000	137 / 497
Helio G37	ca 61 000	~118 000	174 / 952
Snapdragon 680	ca 102 000	~290 000	385 / 1550

---

---

Strejken på Tidaholmsanstalten växer – nära 120 intagna protesterar mot minskad frukost och kvällsmat. Mjölk, yoghurt och ägg har skurits ner. Budgeten på 58 kr räcker inte längre.

Fångarna på Tidaholmsanstalten klagar – men att de kostar samhället 3 800 kronor per dygn tycks inte bekymra dem. Det handlar om hårdbarkade brottslingar som visat noll hänsyn till sina offer, men som ändå förväntar sig omsorg och bekvämlighet bakom murarna.

De får 58 kronor om dagen – fullt tillräckligt i ett storhushåll – men det gnälls ändå. Samtidigt lider Sverige av Magdalena Andersson-effekten: skenande inflation, lågkonjunktur och ett samhälle där allt blivit dyrare.

Och vem är det vi pratar om? Barnamördare, pedofiler och tungt kriminella – individer med negativt samhällsvärde som nu vårdas på skattebetalarnas bekostnad. Hur mycket ska en brottsling få kosta?

Dagens dygnskostnad är en skam. Kriminalvården har tappat kontrollen, saknar kostnadsdisciplin och fortsätter att pytsa ut miljarder på människor som själva förstört sina chanser i samhället. Det är dags att ifrågasätta hela modellen.

---

Ett av Tidöregeringens största misslyckanden är att Kriminalvården inte strypts på budgeten. Förhärdade brottslingar sitter och frossar som om de vore på spa – medan vanliga svenskar kämpar med matpriser och elräkningar. På Tidaholmsanstalten beter sig fångarna som bortskämda barn, men det är Svensson som får ta notan.

Moderaterna i Stockholm vill pausa byggloven för två moskéer i Skärholmen och Rinkeby i väntan på en statlig utredning om utländsk finansiering av trossamfund. Christofer Fjellner (M) uttrycker oro för påverkan från Iran och islamister i Saudiarabien. Socialdemokraterna påpekar att projekten grundar sig i tidigare moderata beslut. Fjellner menar att ny information motiverar en paus och säger att även rysk finansiering av kyrkor bör undvikas.

Sent ska syndarna vakna – men nu är det bråttom

Moderaterna i Stockholm har länge varit pådrivande i planerna på en jättemoské i Skärholmen – trots att det redan finns en stor moské i Fittja, bara några kilometer bort. Kritiska röster har ignorerats. Säkerhetspolitiska farhågor har viftats bort.

Men nu vaknar man. Plötsligt inser man att regimer som Iran varit med och finansierat projektet. Plötsligt förstår man att det finns en baksida med att låta religiösa banditstater använda svenska moskébyggen som brohuvuden för inflytande.

Vi skulle aldrig acceptera en rysk flottbas på Fårö. Men att lede fi får bygga moskéer på svensk mark – det har gått alldeles för länge utan ifrågasättande.

Det är hög tid att sätta stopp.

---

Om de rödgröna vinner valet blir det dyrare att tanka. MP vill höja reduktionsplikten och införa ett nytt utsläppssystem, vilket kan öka bensin- och dieselpriset med 6–7 kr/liter. Amanda Lind: ”Det måste bli dyrare – Vi vill jävlas med Svensson.”

På 80-talet stängde Sverige sina mentalsjukhus och idiotanstalter. I stället för vård valde man att släppa ut personer med grav verklighetsförlust och samhällsfarliga tendenser rakt ut i samhället. Några av dem hittade varandra, bytte tvångströjor mot tygkassar – och grundade Miljöpartiet. Resten är en tragisk del av svensk nutidshistoria.

Miljöpartiet har sedan dess varit ett destruktivt virus i svensk politik. Med bara några procent av rösterna har de gång på gång kidnappat beslutsfattandet och kört över sunt förnuft. Stockholm är idag en splittrad stad med böteszoner för bilister – en mardröm signerad MP. Deras så kallade miljötänk är i praktiken ett krig mot arbetare, pensionärer och barnfamiljer.

Men det stannar inte där. MP har varit pådrivande bakom en havererad migrationspolitik utan styrning, utan krav, utan ansvar. När bostadsbristen exploderade och parallellsamhällen växte fram valde MP att skylla på ”klimatet” och ”diskriminering” – samtidigt som svenskar får sina bostadsköer förstörda och sin trygghet söndersprängd.

Och nu – som kronan på verket – vill Miljöpartiet höja bensinpriset med ytterligare 4 till 6 kronor per liter. Inte för att rädda världen. Utan för att straffa dig. För att straffa Svensson. Kör du 100 mil i månaden? Då ska du minsann pröjsa 1840 kr extra – varje månad – bara för att leva ett vanligt liv.

Detta är inte klimatpolitik. Det är politisk sadism.

Miljöpartiet föraktar vanliga människor. De vill ha ett samhälle där bilen står still, elen är ransonerad, maten är insekter och gränserna är öppna. Allt annat ska straffbeskattas eller förbjudas.

Rösta bort galenskapen – innan du måste be om tillstånd för att tanka bilen och andas ut samtidigt.

Filmer om andra världskriget

Titel (År)	Handling/Fokus	Streamingtjänst (Sverige)
Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan, 1998)	Steven Spielbergs epokgörande krigsfilm inleds med den intensiva landstigningen i Normandie och följer därefter kapten John Miller och hans pluton på ett fiktivt räddningsuppdrag bakom fiendens linjer för att hitta den sista överlevande brodern till en fallskärmsjägare som blivit skadad. Fokus ligger på invasionen av Normandie och krigets fasor utifrån amerikanska soldaters perspektiv.	SkyShowtime, Viaplay
Schindlers lista (Schindler’s List, 1993)	Steven Spielbergs kraftfulla drama om industrialisten Oskar Schindler som under Förintelsen i nazistockuperade Polen räddar över tusen judiska arbetare undan förintelse genom att låta dem arbeta i sina fabriker. Filmen är en känslostark skildring av Förintelsen ur enmanshjältens perspektiv.	SkyShowtime
Allierade (Allied, 2016)	Spionthriller under andra världskriget där den kanadensiske underrättelseofficeren Max Vatan (Brad Pitt) faller för en fransk motståndskämpe (Marion Cotillard) när de låtsas vara gifta i Casablanca 1942. Kort därefter väcks misstankar om att hon kan vara dubbelagent för nazisterna. Filmen fokuserar på krigets underrättelsekrig och kärlek under krigstid.	Netflix
Empire of the Sun (Solens rike, 1987)	Steven Spielberg-film baserad på J. G. Ballards memoarer, som skildrar kriget ur den 12-årige engelske pojken Jims perspektiv. Jim är en förmögen pojke som lever ett bekymmerslöst liv i japanska Shanghai men skiljs från sina föräldrar vid den japanska invasionen 1941. Filmen skildrar hans uppväxt och överlevnad under japansk fångenskap ur ett barns ögon.	Max (HBO) eller hyr på Apple TV eller Viaplay
Tolv fördömda män (The Dirty Dozen, 1967)	Actionfylld krigsfilm där den rebelliske majoren Reisman (Charles Bronson) under andra världskriget får i uppdrag att träna och leda tolv dömda krigsförbrytare på ett hemligt uppdrag bakom tyska linjer. Uppdraget går ut på att mörda tyska officerare vid fronten – en osannolik men nödvändig desperat insats.	Netflix, Prime Video eller hyr på Apple TV
Bron över floden Kwai (The Bridge on the River Kwai, 1957)	Episk krigsfilm av David Lean om brittiska krigsfångar i ett japanskt fångläger i Burma. Fångarna, ledda av den karismatiske översten Nicholson, tvingas bygga en järnvägsbro åt den japanska krigsmakten. Filmen skildrar fångarnas lidande och den interna maktkampen när de allierade planerar att spränga bron för att hindra fiendens transportlinjer.	Netflix eller hyr på Apple TV, Viaplay
Flaggor på härstädes (Flags of Our Fathers, 2006)	Clint Eastwoods motfilm till Letters from Iwo Jima. Här följer vi uppföljande berättelsen om soldaterna som reste USA:s flagga på Iwo Jima. Fokus ligger på USA-soldaternas uppmärksamhet och propagandahemligheter efter slaget. (Fokus: slaget vid Iwo Jima ur amerikanskt perspektiv.)	HBO/Max eller Prime Video
Letters from Iwo Jima (2006)	Clint Eastwoods film om slaget vid Iwo Jima sett ur den japanska arméns perspektiv. Filmen skildrar den japanska befälaren och vanliga soldaters kamp mot övermakten i slutstriden om ön. (Fokus: slaget vid Iwo Jima ur japanskt perspektiv.)	HBO/Max eller Prime Video
Inglourious Basterds (2009)	Quentin Tarantinos alternativa historia om nazijägare. Under krigets slutskede formar den fiktiva plutonen ”Basterds” under ledning av löjtnant Aldo Raine en plan för hämndaktioner mot nazisterna. Filmen är känd för sin svarta humor och omtolkade krigsslut.	Netflix
Schindler’s List	Steven Spielberg’s mästerverk. (Denna rad verkar duplicerad; ignorera i tabellen)

Kommentar: Citaten ovan beskriver filmens handling och fokus och är hämtade från betrodda källor. Streamingtjänsterna är aktuella för Sverige (vissa titlar kan också hyras via Apple TV).

TV-serier och miniserier om andra världskriget (USA)

Titel (År)	Handling/Fokus	Streamingtjänst (Sverige)
Band of Brothers (2001)	Amerikansk HBO-miniserie i 10 avsnitt om den amerikanska fallskärmsjägartruppens “Easy Company” under 101:e luftburna divisionen. Serien följer soldaterna från grundutbildningen till D-dagen i Normandie, vidare genom slaget vid Market Garden och Ardenneroffensiven, fram till krigets slut.	Max (HBO)
The Pacific (2010)	HBO-miniserie i 10 delar, uppföljare till Band of Brothers, om tre amerikanska marinsoldater i Stilla havet. Följer deras upplevelser i ökendamm vid Guadalcanal, djunglerna vid Peleliu, Iwo Jima och Okinawa med flera grymma ö-kamper.	Max (HBO), Prime Video
Masters of the Air (2024)	Drama-miniserie från Apple TV+ av samma team som Band of Brothers. Skildrar den legendariska 100th Bomb Group (övemyggsgruppen) i USA:s åttonde flygvapen, som genomför farliga bombuppdrag över Nazityskland. Fokus är på vapengemenskap och motståndskraft hos de amerikanska bombflygarna under krigets Europa-propaganda.	Apple TV+
Krigets vindar (The Winds of War, 1983)	Amerikansk storslagen miniserie (7 delar) baserad på Herman Wouks roman. Följer en amerikansk familj och diplomater i Europa under krigets utbrott, fram till Pearl Harbor. Skildrar krigets förspel på diplomatiska arenan och första skedet av USA:s inträde i kriget (till Pearl Harbor 1941).	SVT/Viaplay eller hyr via Apple TV
Krigets skugga (War and Remembrance, 1988)	Fortsättning på Krigets vindar, i 12 delar. Följer samma familjer genom hela andra världskriget från Pearl Harbor till krigsslutet. Inkluderar viktiga händelser som Dagen D och Förintelsen.	Hyr via Apple TV eller Viaplay
Catch-22 (2019)	Satirisk miniserie (Hulu) baserad på Joseph Hellers roman. Utspelar sig 1944 på Sardinien och följer amerikaner i det italienska fälttåget och den absurda militära byråkrati som skapar “Catch-22”. (Ej officiellt svensk streaming, men finns på Apple TV ibland.)	Apple TV (Hyr) eller Disney+ (ibland)
Hogan’s Heroes (1965–1971)	Komediserie om amerikanska krigsfångar i ett tyskt fångläger (Stalag 13). Colonel Hogan leder ett hemligt motståndsnätverk bakom fiendens linjer och lurar iväg nazisterna med humor. (Fokus: låna krigets konventioner med komedi.)	Disney+ eller SVT Play (retroutgivning)

Kommentar: Serien Band of Brothers och The Pacific är producerade av Spielberg/Hanks för HBO och är tillgängliga på tjänsten Max (tidigare HBO Nordic). Masters of the Air är en ny Apple TV+-serie (2024). Krigets vindar och Krigets skugga är äldre amerikanska miniserier som i svensk tappning kan ses via SVT/Viaplay eller hyras, och skildrar familjers erfarenheter i krigets värld. Catch-22 och Hogan’s Heroes ger alternativa eller komiska perspektiv på kriget.

Källor: Filmtitlar och handlingar är hämtade från bl.a. Wikipedia och filmartiklar. Streamingtjänsterna är aktuella för Sverige (information från tjänsternas egna sidor och nyhetskällor).

För 80 år sedan avslöjade de allierade det obeskrivliga barbariet i de nationalsocialistiska utrotningslägren. Omkring sex miljoner judar mördades kallblodigt i gaskammare av nationalsocialisterna.

I dag sprider kommunisten Lorena Delgado Varas (V) grovt judehat som reaktion på Israels kamp mot terrorismen. Trots massiv kritik vägrar hon att lämna sin plats i riksdagen. Att en riksdagsledamot som öppet uttrycker antisemitism får sitta kvar och lyfta skattefinansierad lön är en skam för hela det demokratiska systemet.

Hon må vara politiskt fredlös, men med riksdagslön kan även en kommunist leva som en kung. Hennes store förebild Stalin var inte bara diktator – han var också bankrånare. Likheterna är slående.

---

Här är 10 konkreta punkter som belyser vad som sannolikt skulle hända i Sverige ur ett västerländskt perspektiv om sharialagar infördes och islam blev dominerande:

1. Yttrandefriheten begränsas
   – Kritik av islam, Muhammed eller religiösa normer kan bli förbjuden som hädelse, vilket stoppar satir, konst och fri debatt.
2. Kvinnors rättigheter försämras
   – Kvinnor kan få sämre arvsrätt, begränsad rörelsefrihet, slöjtvång och mindre rätt i domstol jämfört med män.
3. Rättssäkerheten urholkas
   – Rättssystemet kan ersättas eller kompletteras av religiösa domstolar som dömer utifrån Koranen snarare än sekulär lag.
4. Religionsfriheten blir asymmetrisk
   – Att konvertera från islam eller vara ateist kan förbjudas eller bestraffas, i strid med västerländsk trosfrihet.
5. Sexuell läggning kriminaliseras
   – Homosexualitet kan förbjudas eller bestraffas med fängelse eller värre – i direkt konflikt med västvärldens syn på mänskliga rättigheter.
6. Sekulär utbildning ersätts delvis av religiös
   – Skolplanen kan innehålla obligatorisk undervisning i islam och könssegregering kan införas i undervisningen.
7. Kultur och nöjen stryps
   – Musik, dans, filmer och konst som upplevs som ”osedliga” kan förbjudas. Prideparader och liknande evenemang stoppas.
8. Ekonomin påverkas kraftigt
   – Ränta förbjuds, vilket slår ut bolån, pensionssparande och hela banksystemet. Alkohol och spelindustrier avskaffas.
9. Välfärdssystemet islamiseras
   – Statlig välfärd kan ersättas eller kombineras med obligatorisk zakat (allmoseskatt för muslimer), vilket skapar ojämlikhet.
10. Politiska friheter begränsas
    – Partier och organisationer som strider mot islamiska värderingar kan förbjudas, och demokratiska institutioner förlorar självständighet.

---

Vad händer med Sverige om sharialagar införs? – En västerländsk spegling

Att föreställa sig ett Sverige där en muslimsk majoritet inför islamisk lagstiftning, till exempel sharialagar, innebär att man tänker sig en total samhällsomvandling. Ur ett västerländskt perspektiv – präglat av sekularism, individuell frihet och demokratiska principer – väcker ett sådant scenario flera allvarliga frågor. Vad händer med kvinnors rättigheter, yttrandefriheten, religionsfriheten och hela rättssystemets grundvalar?

1. Demokratins och rättsstatens försvagning

I västerländska demokratier ses lagar som något som formas av folkets vilja genom fria val, oberoende av religiösa dogmer. Sharialagar däremot bygger på religiösa texter och tolkningar som i praktiken står över folkviljan. Det innebär att lagstiftning inte längre kan kritiseras, omprövas eller förkastas genom politisk debatt – något som är fundamentalt i västerländsk demokrati.

Än mer problematiskt är att sharialagar ofta gör skillnad på människor beroende på kön, religion eller sexualitet. Principen att “alla är lika inför lagen” – en bärande pelare i västerländsk rättstradition – sätts därmed ur spel. Västvärldens rättsstat bygger på universella rättigheter, medan sharialagar ofta tillämpar olika regler för muslimer och icke-muslimer, män och kvinnor.

2. Begränsad yttrande- och konstfrihet

I ett västligt samhälle är det tillåtet att skämta om religion, ifrågasätta traditioner och provocera genom konst. Det är till och med ett uttryck för ett friskt samhälle. Under sharialag är kritik av religion – särskilt islam och profeten Muhammed – inte bara socialt tabu utan kan vara ett straffbart brott. Detta står i skarp kontrast till västerländska normer där religionskritik är en del av det offentliga samtalet.

Konsekvenserna skulle vara omfattande: böcker, filmer, konstutställningar och tidningsartiklar som idag är tillåtna skulle kunna förbjudas eller censureras. Debattklimatet tystnar, självcensur ökar, och det fria ordet dör långsamt. Västvärldens idé om tankens och ordets frihet riskerar att försvinna i ett samhälle där tro skyddas från granskning.

3. Kvinnors rättigheter urholkas

Jämställdhet mellan könen är en självklarhet i väst, men inom strikt islamisk rätt har män ofta en juridisk fördel. Exempelvis kan kvinnor i många tolkningar av sharialag bara ärva hälften så mycket som män, och deras vittnesmål väger mindre i domstol. Månggifte för män kan tillåtas, medan kvinnor nekas samma rätt.

Ur västerländskt perspektiv är detta oacceptabelt. Den svenska könsneutraliteten i lagstiftning och familjerätt skulle ersättas med könsspecifika regler, ofta till kvinnans nackdel. Detta skulle upplevas som en direkt tillbakagång från de framsteg västvärlden kämpat för under flera generationer.

4. Religionsfriheten blir asymmetrisk

Religionsfrihet i väst handlar inte bara om rätten att tro – utan också rätten att låta bli, byta tro eller lämna religionen. I många länder med sharialagar är konvertering från islam förbjudet eller förenat med sociala och juridiska straff. Ateism kan ses som ett brott, och missionerande från andra religioner mot muslimer kan förbjudas.

Detta strider direkt mot västerländska idéer om trosfrihet. Det skulle innebära att Sverige inte längre är ett fritt land i egentlig mening, utan ett där vissa trosuppfattningar har privilegierad ställning och andra motarbetas eller förbjuds.

5. Ekonomisk omdaning och minskad individuell frihet

Västvärlden är ekonomiskt uppbyggd kring fria marknader, privat egendom och räntesystem. Sharialagen förbjuder ränta (riba), vilket innebär att hela det svenska finanssystemet – från bolån till pensionssparande – skulle behöva omarbetas. Samtidigt styr sharialagar vad man får arbeta med (t.ex. inga alkoholrelaterade eller “osedliga” verksamheter), vilket kraftigt inskränker individens valfrihet i yrkeslivet.

Många kvinnor kan tvingas ut från arbetslivet, särskilt om normer om könssegregering eller ”kvinnans plats i hemmet” stärks. Det är ett enormt avsteg från västerländsk syn på yrkesmässig självförverkligande och jämlik ekonomi.

6. Kultur och livsstil stryps

Det som ofta definierar västvärlden – musik, dans, konst, personlig klädstil, fria relationer, individualism – krockar med konservativa islamiska ideal. Slöjtvång, förbud mot “osedlig” musik eller dans, könssegregering på offentliga platser och förbud mot alkohol skulle dramatiskt förändra vardagen. Det offentliga rummet skulle inte längre präglas av pluralism utan av religiös likriktning.

Det svenska midsommarfirandet, pridefestivaler, pubkulturen, samskolor, jämställdhetsprojekt och konstnärlig frihet är exempel på sådant som skulle hotas eller försvinna helt. Från västerländskt håll kan detta ses som en förlust av kulturell mångfald, livsglädje och det öppna samhället.

---

Kristna i Egypten: Erkänd minoritet i ett system som diskriminerar

Egypten lockar tusentals svenskar varje år – men få inser hur kristna behandlas där. Den verkligheten kan bli vår egen, om Sverige fortsätter att öppna dörren för massinvandring från muslimska länder.

En västerländsk spegling med stöd i fakta och rapporter

Kristna i Egypten – främst tillhörande den koptisk-ortodoxa kyrkan – utgör cirka 10–15 % av befolkningen i ett land där islam är statsreligion. Trots formellt erkännande lever kristna egyptier i en verklighet präglad av diskriminering, rättsliga begränsningar och periodiskt våld. Ur ett västerländskt perspektiv – där jämlikhet inför lagen, religionsfrihet och yttrandefrihet är grundläggande värden – väcker detta allvarlig oro.

Religionsfrihet på pappret – begränsningar i praktiken

Enligt Egyptens konstitution (artikel 64) erkänns kristendom som en av de tillåtna religionerna. Samtidigt slås det i artikel 2 fast att ”islam är statens religion och principerna i islams sharia är huvudkällan till lagstiftningen”. Detta innebär att kristna får utöva sin tro, men under överinseende av ett system där islam har företräde.

Exempel:

• Konvertering till islam accepteras och underlättas.
• Konvertering från islam till kristendom är i praktiken omöjlig.
• Kristna konvertiter nekas ofta identitetshandlingar eller utsätts för trakasserier.

Human Rights Watch:
”Kristna konvertiter från islam kan inte lagligt få ändra sin religiösa tillhörighet i ID-handlingar, vilket utsätter dem för juridiska och sociala svårigheter.”
(Rapport 2021)

Begränsad tillgång till bygglov, utbildning och inflytande

Att bygga eller renovera kyrkor i Egypten kräver särskilda tillstånd – en byråkratisk process som ofta stoppas av lokala myndigheter eller motstånd i närområdet. En lag från 2016 skulle förenkla tillstånden, men enligt USCIRF (U.S. Commission on International Religious Freedom) står över 3000 kyrkor fortfarande i kö för legalisering.

Samtidigt:

• Moskéer byggs utan motsvarande restriktioner.
• Kristna barn får ofta islamisk undervisning i skolan.
• Kristna är grovt underrepresenterade i parlamentet – endast 1–2 % av ledamöterna är kristna, ofta handplockade.

Amnesty International:
”Kristna skolbarn utsätts för diskriminering i klassrum och läroplanen är partisk till fördel för islam.”

Våld, hot och kollektiv bestraffning

Förutom strukturell diskriminering utsätts kristna egyptier regelbundet för våld – särskilt i landsbygdsområden i södra Egypten. Mellan 2011 och 2017 dokumenterade Open Doors över 100 attacker mot kyrkor och kristna egendomar.

Exempel på attentat:

• 2016: Bombdåd mot Sankt Petrus och Paulus-kyrkan i Kairo – 29 döda.
• 2017: Två självmordsattacker mot kyrkor på Palmsöndagen – 45 döda.
• 2018: Beväpnat överfall mot pilgrimer i Minya-provinsen – 7 döda.

Open Doors (World Watch List 2024):
”Kristna i Egypten är utsatta för våld, hot, diskriminering och social exkludering – ofta utan att gärningsmännen ställs till svars.”
(Egypten rankas som nr 38 bland världens farligaste länder för kristna.)

Reformer med begränsad effekt

President Abdel Fattah al-Sisi har vid flera tillfällen uttryckt stöd för de kristna och närvarar årligen vid den koptiska julmässan – en symboliskt viktig gest. En ny lag 2016 syftar till att underlätta kyrkobyggande, och vissa kristna har tillsatts i regeringen.

Men enligt Freedom House och Human Rights Watch är dessa åtgärder främst kosmetiska.

Freedom House (2023):
”Kristna har begränsat utrymme att uttrycka sig offentligt om diskriminering, och konstitutionella reformer har inte förändrat deras verklighet.”

Slutsats: Erkända men inte jämlika

De kristna i Egypten är inte förbjudna att tro, men deras frihet är kraftigt begränsad i jämförelse med västerländska normer:

• Rättssystemet diskriminerar dem.
• Sociala normer och lokal administration motverkar deras jämlikhet.
• Våld och hot mot kristna sker med bristande rättsligt skydd.
• Kyrkor och religiösa uttryck kontrolleras hårt.
• Konstitutionens islamiska dominans genomsyrar hela samhällsapparaten.

Det handlar alltså om en paradox: en formellt erkänd minoritet – som ändå lever under osäkerhet och förtryck. Sett med västerländska ögon är det ett brott mot grundläggande principer om religionsfrihet, rättssäkerhet och människovärde.

---

📚 Källor:

• Amnesty International – Egypt country reports 2022–2023
• Human Rights Watch – Discrimination against Copts in Egypt
• USCIRF Annual Report 2023: Egypt
• Open Doors – World Watch List 2024
• Freedom House – Freedom in the World: Egypt
• Egyptens konstitution (artiklar 2, 64, 235)

---

---

Slutsats

För någon som är van vid ett västerländskt samhälle – där individens frihet, rättsäkerhet, jämställdhet, sekularism och öppen kultur är självklarheter – skulle ett samhälle styrt av islamisk lagstiftning innebära stora inskränkningar. Det är inte bara lagar som ändras, utan hela världsbilden: från ett samhälle där människan styr sitt öde, till ett där en religiös tolkningsram styr vad som är tillåtet och förbjudet.

Att diskutera dessa frågor öppet och nyanserat är inte islamofobi – det är ett försvar för de principer som utgör grunden i det västerländska frihetssamhället. Frågan är: vad är vi beredda att offra, och var går gränsen för förändring?

---

---

Sverige delar fortfarande ut medborgarskap som om det vore godis. Migrationsverket har gång på gång kritiserats för att bevilja svenskt medborgarskap till personer vars identitet inte ens är ordentligt fastställd. Det är ett allvarligt svek mot det svenska folket och skapar ett inre hot emot vanliga Svenskar.

Kraven för att bli svensk medborgare är skrattretande låga. Det räcker med att ha bott här några år – och du kan till och med ha ett brottsregister. Har du blivit dömd för ringa stöld? Inga problem – du är ändå välkommen som ny medborgare. Det är fullständigt oacceptabelt. Svenskt medborgarskap måste vara något du förtjänar, inte något du får trots att du har brutit mot våra lagar. Endast den som kan uppvisa 100 % fläckfritt förflutet ska ha rätt att bli svensk medborgare.

Det måste sättas stopp för att människor från tredje världen utan relevant kompetens, lojalitet eller respekt för våra värderingar får fotfäste i vårt land. Sverige behöver ett omedelbart och permanent migrationsfilter mot tredje världen – annars står vi inför en framtid av ökande kriminalitet, sociala konflikter och ett samhälle som riskerar att implodera.

Tidöregeringen har misslyckats med att införa den lagändring som skulle möjliggöra livstids utvisning vid ringa stöld och uppåt på straffskalan. Det är ytterst anmärkningsvärt och visar tydligt på ett politiskt misslyckande – man klarar inte av att rensa bort kriminella element som saknar såväl rötter som lojalitet till Sverige.

Svenska fängelser ska vara till för dem som tillhör den Svenska folkstammen. Har man ett medborgarskap i ett annat land och begår brott här, ska möjligheten att stanna i Sverige förverkas – permanent.

Vi måste åter göra Sverige tryggt ingen,
Ett straff = livstrid utvisning.

---

Grundig Satellit 2100 var en avancerad och kraftfull flerbandsradio från den tyska tillverkaren Grundig. Den lanserades 1976 som en vidareutveckling av Satellit 2000 och tillverkades fram till cirka 1979. Apparaten blev snabbt populär bland radioentusiaster och DX-lyssnare som ville ha tillgång till internationella radiosändningar med god ljudkvalitet och hög känslighet.

Typ och användningsområde
Satellit 2100 är en portabel världsmottagare som täcker långvåg, mellanvåg, kortvåg och FM. Den är utformad för att lyssna på både lokala och avlägsna rundradiostationer. Trots att den var portabel, var den stor och tung nog (ca 6,3 kg) för att främst användas som en stationär radio i hemmet eller på kontor.

Tekniska specifikationer

• Frekvensomfång:
  • Långvåg: ca 150–400 kHz
  • Mellanvåg: 510–1600 kHz
  • Kortvåg: 1,6–30 MHz (uppdelat i 10 band)
  • FM: 87,5–108 MHz
• Kretstyp: Superheterodyn med dubbel mellanfrekvens för högre kortvågsband
• Mellanfrekvenser: 2 MHz / 460 kHz (AM), 10,7 MHz (FM)
• Ljud: Mono med två högtalare (bas/diskant), uteffekt 2,5–4 W
• Strömförsörjning: 6 x 1,5 V batterier (D-cell), 110–240 V AC, eller 9–15 V DC
• Mått: ca 46 x 27 x 12 cm
• Vikt: ca 6,3 kg

Funktioner och handhavande
Satellit 2100 har ett användargränssnitt med tre horisontella skalor, signalstyrkemätare och separata rattar för volym, bas, diskant samt avstämning. Kortvågsbanden väljs via en vridbar bandtrumma. Bandbredden på AM kan växlas mellan smal och bred för att minska störningar. FM-bandet har automatisk frekvenskontroll (AFC). Apparaten har uttag för hörlurar, extern antenn, bilantenn, bandspelare och extern högtalare.

Historisk betydelse
Modellen representerade höjdpunkten av Grundigs analoga radioteknik innan digitala mottagare tog över. Den är i stort sett identisk med Satellit 2000 men med uppgraderade komponenter och ett förändrat yttre. Satellit 2100 blev den sista helt analoga modellen i serien, då nästa modell (Satellit 3000) införde digital display.

Samlarvärde idag
Satellit 2100 är idag ett eftertraktat samlarobjekt bland kortvågsentusiaster. Ett exemplar i gott skick säljs ofta för mellan 1500 och 3000 kr. Kompletta exemplar med originaltillbehör, såsom SSB-tillsats, manual och kartong, kan vara värda betydligt mer. Vanliga defekter är skadade antenner och slitage på kontakter och reglage.

Slutsats
Grundig Satellit 2100 är en ikonisk apparat som kombinerar teknisk precision med hög ljudkvalitet. Den utgör ett stycke radiohistoria från en tid då internationell radiolyssning krävde både kunskap och rätt utrustning. För samlare och nostalgiker är den fortfarande en högt skattad klassiker.

Bakgrund och karriär fram till gripandet (till 1979)

Stig Svante Eugén Bergling (född 1937) växte upp i Stockholm och gjorde sin värnplikt som kustjägare vid KA 1 (Vaxholm), varefter han utbildades till reservofficer. År 1958 började Bergling arbeta som polis i Stockholm, med placering vid Östermalms polisstation. Under 1960-talet avancerade han inom poliskåren och arbetade bland annat vid radiopolisen och utlänningsroteln. Bergling visade intresse för säkerhetsfrågor och 1969 rekryterades han till Säkerhetspolisen (Säpo), där han fick tjänst vid spaningsroteln (byrå II) som fokuserade på kontraspionage mot sovjetiska underrättelseagenter i Sverige. Samtidigt fortsatte han sin militära bana som reservofficer inom kustartilleriet.

I början av 1970-talet kombinerade Bergling sin Säpo-karriär med internationella uppdrag. År 1971 beviljades han tjänstledighet från Säpo för att arbeta som förbindelseofficer vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning (Fst/Säk). Parallellt deltog han vid flera tillfällen i FN-tjänst runt om i världen. Bland annat tjänstgjorde han 1968 som militärpolischef i en svensk FN-bataljon på Cypern och från november 1972 som FN-observatör i Mellanöstern, först i Israel och sedan i Libanon året därpå. Genom dessa roller fick Bergling insyn i både svenska försvarshemligheter och internationella förbindelser, vilket kom att prägla hans fortsatta öde.

Spion för Sovjetunionen: motiv, tillvägagångssätt och lämnad information

Berglings spioneri för Sovjetunionen tog sin början under hans tid vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning i början av 1970-talet. Där fick han tillgång till en pärm med topphemliga handlingar – den s.k. fortifikationskoden (FO-koden), en komplett förteckning över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleriförsvar och mobiliseringsförråd. Bergling kopierade denna pärm i hemlighet och gömde materialet i sitt bankfack. Han har uppgett i förhör att han sparade det hemliga materialet “för en regnig dag”, som en personlig hämnd mot kollegor inom militären som han upplevde som otrevliga. Motivbilden var dock mångfacetterad; Bergling själv erkände senare att pengarna lockade – totalt erhöll han 67 000 kronor från sovjetisk underrättelsetjänst för sina gärningar – vilket antyder att ekonomiska motiv vägde tungt. Ideologiskt tycks han inte ha drivits av övertygelser, utan snarare av personlig bitterhet och utsikten till ekonomisk vinning.

Det hemliga materialet i pärmen kom väl till pass redan året därpå. Under sin FN-tjänst i Libanon 1972 tog Bergling kontakt med Sovjetunionens militärattaché i Beirut, Alexander Nikiforov, som i själva verket var underrättelseofficer för GRU (sovjetiska militära underrättelsetjänsten). Bergling erbjöd Nikiforov den kopierade pärmen med försvarshemligheterna, och den 30 november 1973 överlämnade (och sålde) han detta topphemliga material till Sovjetunionen. Därmed hade Bergling självmant blivit en sovjetisk agent – någon formell värvning skedde aldrig från GRU:s sida, utan det var Bergling som själv tog initiativet att förråda hemligheterna.

Efter försäljningen av FO-koden fortsatte Bergling att spionera under resten av 1970-talet. När han återvände till Sverige 1975 placerades han åter på Säpos “Ryssrotel” (kontraspionageenheten mot öst). Paradoxalt nog gav detta honom ytterligare möjligheter att läcka information. GRU insåg att Bergling kunde vara mer användbar på hemmaplan, och gav honom i uppdrag att rapportera vilka misstag sovjetiska spioner i Sverige gjorde och om några av dem var komprometterade. Bergling utnyttjade sin insyn på Säpo för att upplysa Moskva om vilka sovjetiska agenter som var under svensk bevakning, vilket ledde till att Sovjet kallade hem de avslöjade spionerna.

Tillvägagångssättet för kontakten med GRU var intrikat men effektivt för sin tid. Bergling kommunicerade med sina sovjetiska uppdragsgivare genom brev skrivna med osynlig skrift (framställd med hjälp av karbonpapper och avslöjad med en särskild vätska). När han skickat meddelanden på detta vis fick han instruktioner tillbaka via kortvågsradio på hemliga frekvenser. Faktum är att Bergling hade fått spionutbildning av GRU i Östtyskland, dit han reste i största hemlighet eftersom Säpo-anställda inte fick åka till öststaterna. Genom sina dubbla roller som Säpo-officer och reservofficer i försvaret kunde han under flera år samla in och förråda känsliga uppgifter. Summa summarum lämnade Bergling ut några av Sveriges mest skyddsvärda försvarshemligheter – något som i efterhand bedöms som en av de allvarligaste säkerhetsläckorna i svensk historia.

Avslöjande, gripande och rättegång (1976–1979)

Under andra halvan av 1970-talet började misstankarna gro om att en “mullvad” fanns inom Säpo. Berglings beteende hade väckt intern uppmärksamhet – han lyckades lite för ofta avslöja sovjetiska agenters gömställen och planer, vilket fick kollegorna att ana att något inte stod rätt till. Vid mitten av 1970-talet var Bergling därför själv föremål för Säpos spaning. Samtidigt nåddes västliga underrättelsetjänster av indikationer på förräderiet: den högt uppsatte KGB-officeren Oleg Gordievskij (som i hemlighet samarbetade med brittiska MI6) rapporterade att GRU hade en agent inom Säpo. Dessa uppgifter stärkte misstankarna mot Bergling.

År 1977 hade Säpo fått konkreta indikationer på Berglings samröre med GRU, bland annat bevis för hans kontakter med en identifierad GRU-officer i Mellanöstern. Insikten om Berglings förräderi satte igång ett samarbete med utländska kollegor för att kunna gripa honom. Problemet för Säpo var att de bevis man samlat in på egen hand kunde vara svåra att använda i en svensk domstol utan att avslöja källor och metoder. När Bergling våren 1979 planerade att återvända till sin FN-tjänst i Mellanöstern, såg Säpo en möjlighet att låta ett annat land agera.

Den 12 mars 1979, under en mellanlandning på Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv, slog den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet till och grep Stig Bergling. Gripandet skedde i samförstånd med svenska myndigheter – Säpo hade på förhand informerat israeliska kollegor om misstankarna och att Bergling sannolikt skulle passera via Israel. Shin Bet tog in Bergling till förhör, officiellt med motiveringen att utreda om han även spionerat på israeliska intressen under sin tid som FN-observatör i området. Efter avslutade förhör deporterades han till Europa: Bergling sattes på ett plan till Köpenhamn, där svenska Säpo-officerare tillsammans med dansk säkerhetspersonal tog emot honom och eskorterade honom vidare till Stockholm. Svenska staten hade därmed sin inre fiende i förvar, och ett av våra största spiondraman gick mot sin upplösning.

Väl i Sverige häktades Bergling omgående (mars 1979) och åtal väcktes för grovt spioneri. Rättegången blev uppmärksammad – det var ovanligt att en Säpo-tjänsteman själv stod anklagad för att ha sålt rikets hemligheter till främmande makt. Den 7 december 1979 föll domen: Stig Bergling befanns skyldig till grovt spioneri samt grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Straffet bestämdes till livstids fängelse. Domstolen ansåg det ställt utom rimligt tvivel att Bergling under 1970-talet hade överlämnat fortifikationskoden – det detaljerade registret över Sveriges befästningar – till Sovjetunionen, vilket innebar ett synnerligen allvarligt angrepp på rikets säkerhet. Efter domen vidtogs ovanliga säkerhetsåtgärder kring den dömde spionen. Med hänsyn till rikets säkerhet belades Bergling med stränga restriktioner i fängelset: han isolerades från andra intagna, och all kommunikation (brev och besök) censurerades eller begränsades av säkerhetsskäl. Den dåvarande justitieministern utfärdade särskilda föreskrifter som kriminalvården och rikspolisstyrelsen fick följa för att förhindra ytterligare informationsläckor genom Bergling. Stig Bergling hade avslöjats och dömts, men historien skulle visa sig vara långt ifrån över.

Fängelsestraff, rymningen 1987 och åren i exil

Inledningsvis avtjänade Bergling sitt straff under hårda förhållanden. Han satt 39 månader i total isolering, bland annat på säkerhetsanstalten Kumla. På grund av den psykiska press isoleringen innebar flyttades han i början av 1980-talet till rättspsykiatrisk vård en period (bl.a. Karsuddens sjukhus). År 1983 bedömde läkarna att Bergling inte längre behövde psykiatrisk vård, och han återfördes då till ordinarie fängelsemiljö – Norrköpingsanstalten – om än under fortsatt noggrann bevakning. Med tiden lättades dock restriktionerna något. Bergling började få ta emot besök, och en av besökarna var en barndomsvän vid namn Elisabeth (född Sjögren). Hon var frånskild fyrabarnsmor och arbetade i hemtjänsten, men kom nu att knytas allt närmare den dömde spionen. De två inledde en relation genom brevväxling som övergick i kärlek, och i mars 1986 gifte de sig inne på fängelset (Bergling bytte vid vigseln efternamn till Eugén Sandberg, hans mors flicknamn, vilket även Elisabeth tog). Under dessa övervakade möten och även under beviljade permissioner i Elisabeths bostad i Rinkeby började paret smida planer på en flykt.

I oktober 1987 blev planerna verklighet. Trots att Bergling var en av landets mest bevakade fångar, lyckades han få beviljat en permission (tillfällig utevistelse) tillsammans med sin hustru utan adekvat bevakning – ett beslut som i efterhand skulle kritiseras hårt. Den 6 oktober 1987 genomförde Stig och Elisabeth Bergling sin djärva rymning under en obevakad permission. De reste från Stockholm upp till Grisslehamn där de tog färjan över Ålands hav till Eckerö på Åland (finsk mark). Via Åland tog de sig sedan vidare till Helsingfors i Finland, där den sovjetiska ambassaden anlitades för att föra dem i säkerhet. I Helsingfors placerades Stig Bergling i bagageutrymmet på en diplomatbil tillhörande Sovjetunionens konsulat, och paret smugglades över den finsk-sovjetiska gränsen till Sovjetiskt territorium. På bara ett dygn hade Sveriges mest beryktade spion undkommit rättvisan och nått sin uppdragsgivare.

Berglings spektakulära rymning skapade enorm uppståndelse i Sverige. Nyheten slog ned som en bomb i medierna och ledde omedelbart till en politisk kris. Justitieminister Sten Wickbom tvingades avgå på grund av skandalen, likaså chefen för kriminalvårdsstyrelsen Ulf Larsson – ansvaret för de bristfälliga säkerhetsrutinerna under permissionen fick tas av högsta ort. Dessutom inledde Säpo och kriminalvården separata utredningar för att analysera hur spionen kunnat rymma och vad som gått fel.

Under tiden hade Stig och Elisabeth Bergling bosatt sig i Sovjetunionen, där de till en början togs emot som hedersgäster. Bergling kom dock att leva ett kringflackande liv i exil under de följande sju åren. Paret stannade en tid i Moskva men levde även periodvis i andra länder i Östblocket och Mellanöstern. Under tidigt 1990-tal rapporterades de befinna sig i Ungern (Budapest) och i Libanon. I Libanon fick de skydd av den inflytelserike drusiske ledaren Walid Jumblatt – Bergling uppgav där en falsk identitet som “brittisk jordbruksexpert” för att dölja sin bakgrund. (När sanningen uppdagades uttryckte Jumblatt i efterhand viss ånger: “I am sorry if I did any harm to the Swedish. But politics is politics”, ska han ha sagt om att ovetande huserat den svenske spionen.) Under dessa år i exil drabbades Bergling av tilltagande hälsoproblem, bland annat ska han ha utvecklat Parkinsons sjukdom. Hälsan och de förändrade geopolitiska förhållandena efter Sovjetunionens kollaps bidrog sannolikt till vad som hände härnäst – ett överraskande beslut av den förrymde spionen själv.

Återvändo 1994, straffets slut och Berglings egen syn på sin gärning

I augusti 1994, sju år efter rymningen, valde Stig Bergling att frivilligt återvända till Sverige. Hans hälsa hade försämrats och Sovjetunionens fall 1991 innebar att han inte längre kunde räkna med samma beskydd som tidigare. Exakt hur återkomsten arrangerades hölls relativt diskret, men det är känt att Bergling tog kontakt med svenska myndigheter via utlandet och förhandlade fram sin överlämning. Tillsammans med hustrun anlände han till Stockholm i början av augusti 1994, där han omedelbart greps och fördes tillbaka till svenskt fängelse för att avtjäna resten av sitt livstidsstraff. Att en förrymd spion självmant återvänder hör till ovanligheterna, och fallet väckte åter stor medial uppmärksamhet – om än inte lika tumultartad som vid rymningen sju år tidigare. Elisabeth Bergling, som hade hjälpt honom att fly, följde med tillbaka till Sverige; hon dömdes senare för medhjälp till rymningen (ett relativt kort fängelsestraff), men parets relation tog slut några år därefter.

Efter återkomsten satt Bergling fängslad i ytterligare ungefär tre år. I juli 1997 blev han villkorligt frigiven, efter totalt nära två decennier bakom lås och bom (exklusive åren på flykt). Han hade då avtjänat minimikravet för livstids fängelse och bedömdes inte längre utgöra någon säkerhetsrisk – särskilt med tanke på hans höga ålder och vacklande hälsa. Under slutet av 1990-talet och 2000-talet levde Bergling ett tillbakadraget liv i Sverige under olika nya identiteter (bl.a. namnet Stig Sydholt på äldre dar). Han gjorde dock vissa offentliga framträdanden och intervjuer, där han delade med sig av sina erfarenheter.

En central fråga har varit hur Stig Bergling själv beskrev och förklarade sin gärning. Under de första förhören 1979 angav han ekonomiska motiv – han erkände att han spionerat för Sovjet under hela 1970-talet i huvudsak för pengarnas skull. Någon djupare ideologisk övertygelse tycktes han inte åberopa; det handlade om personlig vinning och kanske spänning. I ett senare skede uttryckte Bergling ånger. Efter sin frigivning deltog han 2003 i en publik diskussion i Lund där även den före detta kontraspionagechefen Tore Forsberg medverkade, och syftet var att varna för spionagets baksidor. Inför det evenemanget intervjuades Bergling av SVT och sade då berörande ord om sin insats: “Själva överlämnandet av dokumenten ångrar jag djupt alltså… i grunden, det är klart att jag ångrar mig”. Han medgav att spioneriet hade gett honom “ett liv utöver det vanliga” – en märklig form av äventyr – men betonade att han innerst inne ångrade sitt förräderi. I andra intervjuer har han beskrivit sig själv som ung och naiv under spionåren, och han har erkänt att konsekvenserna blev långt större än vad han föreställt sig. På äldre dar engagerade han sig kortvarigt politiskt (han gick med i Vänsterpartiet 2006, men lämnade snart politiken då han ansåg den “inte så kul”) och han skrev debattartiklar – bland annat stödde han 2008 införandet av den nya FRA-lagen om signalspaning, kanske färgad av insikten om underrättelseverksamhetens betydelse. Sammantaget gav Stig Bergling intrycket av en man som kom att ångra sitt förräderi, även om han aldrig helt kunde sudda ut bilden av sig själv som en av Sveriges mest ökända spioner.

Säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige – då och i efterhand

Omedelbara konsekvenser på 1970- och 80-talet: Stig Berglings spionage orsakade betydande skada för Sveriges säkerhet, både direkt och indirekt. Enligt Sven-Åke Hjälmroth, som var Säpochef 1976–1987, hann Bergling under sina aktiva år läcka information som förstörde pågående säkerhetsoperationer och gjorde att flera kontraspionage-insatser misslyckades. Säpo insåg att man drabbats av ett allvarligt internt säkerhetshaveri. Redan upptäckten av spionen (1979) ledde till en självrannsakan inom säkerhetstjänsten: att en högt betrodd tjänsteman kunnat agera sovjetisk agent avslöjade brister i Säpos rekrytering, kontroll och övervakning av egen personal. Man jämförde med Wennerström-affären 1963 (då överstelöjtnant Stig Wennerström avslöjades som sovjetspion) – trots den chock det innebar hade det bara dröjt drygt ett decennium innan en ny spion gjorde stor skada. Detta faktum ansågs mycket allvarligt och föranledde omfattande förändringar i Säpos arbetsmetoder och internkontroll. Säkerhetspolisen skärpte sin interna säkerhet, införde noggrannare registerkontroller och stärkte sin kontraspionageverksamhet för att förhindra liknande insider-hot i framtiden. På ett bredare plan ökade även medvetenheten inom Försvarsmakten om behovet av skydd för känslig information – Berglings fall blev ett avskräckande exempel på hur “insidern” utgjorde en av de största riskerna.

När det gäller ren försvarsplanering tvingades Sverige vidta dyrbara åtgärder för att hantera skadan. Sovjetunionen hade tack vare Bergling full insyn i våra fortifikationsanläggningar och mobiliseringsförråd, vilket innebar att hela det svenska försvarskonceptet riskerade att undermineras. En uppskattning som gjordes inom Försvarsmakten var att tiotusentals svenska soldaters liv hade stått på spel vid en eventuell mobilisering eller krigssituation, eftersom Sovjet kände till alla våra försvarshemligheter. Mycket av planeringen fick göras om eller anpassas för att reducera denna sårbarhet, till enorma kostnader för staten. Även om inget väpnat angrepp inträffade under kalla kriget, innebar Berglings spioneri att Sveriges militära deterrens (avskräckningsförmåga) potentiellt försvagades betydligt.

Konsekvenser av rymningen 1987: Själva spioneriet var en stor skandal, men Berglings spektakulära flykt från fängelset 1987 ledde till ännu fler omedelbara säkerhetspolitiska konsekvenser. På den inrikespolitiska arenan rullade flera huvuden: justitieministern och chefen för kriminalvården avgick, som nämnts, och händelsen utlöste en kris i förtroendet för svenska myndigheter. Misstron mot Säpo och rättsväsendet fördjupades; att en dömd landsförrädare kunnat rymma så lätt väckte berättigade frågor om slapphänthet och rutiner. En rapport om Säpos arbetsmetoder konstaterade att misstankarna mot myndigheten fick “ytterligare näring” av Bergling-rymningen. Både Säkerhetspolisen och Kriminalvården fick skärpa sina rutiner kraftigt efter detta fiasko. Säpo genomförde en ny utredning av Bergling, denna gång för att kartlägga hur rymningen planerats och om han haft några medhjälpare inom systemet. Kriminalvården å sin sida införde striktare regler för permissioner, särskilt för högriskfångar som spioner och terrorister, för att förhindra upprepning. Samverkan mellan kriminalvården och Säpo förbättrades också – vid framtida permissioner för säkerhetsfall skulle Säpo kopplas in och ge riskbedömningar. Sverige lärde sig en dyrköpt läxa: nationens mest skyddsvärda fångar måste hanteras med största noggrannhet.

Långsiktiga och efterhandsbedömningar: Med tiden – särskilt efter kalla krigets slut – har Stig Berglings fall utvärderats i ett historiskt perspektiv. Det råder enighet bland experter om att Bergling-affären är en av de allvarligaste spionskandalerna i svensk historia. Skadorna han orsakade var inte bara materiella utan även psykologiska: förtroendet för att Sverige kunde skydda sina hemligheter fick en knäck. I efterhand har dock svenska säkerhetsorgan tagit fasta på lärdomarna. Säpo förbättrade sina interna säkerhetsprövningar av personal och byggde upp bättre analysförmåga för att upptäcka avvikande beteenden (för att identifiera eventuella mullvadar i tid). Försvarsmakten och andra myndigheter införde principen om ”flera ögon” på känsliga uppgifter för att inte en enskild person ska kunna kopiera hemligheter obemärkt. Dessutom bidrog Bergling-fallet till en ökad vaksamhet mot påverkansoperationer och spionage inom de neutrala staterna – Sverige insåg att trots sin alliansfrihet var man ett högprioriterat mål för sovjetisk underrättelseinhämtning, vilket påverkade landets säkerhetspolitiska orientering mot mer samarbete med västliga underrättelsetjänster.

I den säkerhetspolitiska debatten efteråt har Bergling ofta använts som ett exempel på “insider threat”. Myndighetsrapporter har pekat på strukturella brister som möjliggjorde hans gärning och rekommenderat reformer. Det militära försvaret tvingades revidera sina krigsplaner och vidta tekniska motmedel (som att flytta vapenförråd och ändra koder/förbindelser) för att minimera konsekvenserna av läckan. På det politiska planet bidrog affären till en ökad förståelse för behovet av signalspaning och kontraspionage – något som Bergling ironiskt nog själv förespråkade på äldre dar. Sammanfattningsvis medförde Stig Berglings spioneri omfattande säkerhetspolitiska konsekvenser: då, i form av direkta skador, skandaler och reformer; och i efterhand, som en ständig påminnelse om vikten av vaksamhet mot hot inifrån samt en dyrköpt erfarenhet som format Sveriges säkerhetsdoktrin under och efter det kalla kriget. Bergling-affären blev en katalysator för förbättrad säkerhetskultur – en tragisk men lärorik episod som än idag präglar svensk underrättelse- och säkerhetspolitik.

Källor: Myndighetsrapporter, historiska dokument och granskningar har använts för denna sammanställning, bl.a. Försvarsmaktens historiska artikel om svenska spioner, uttalanden från Säpo-chefer i media, Sveriges riksdags protokoll från 1987, samt dokumentärer och biografier (SVT/SR). Dessa källor ger en samstämmig bild av händelseförloppet och konsekvenserna kring Stig Bergling – en av de mest omvälvande spionhistorierna i Sveriges moderna historia.

Vi har sett det förut. När Luciabeslutet skrotades på 90-talet öppnade man portarna för kriminella nätverk från forna Jugoslavien – och Sverige betalade priset. Runt år 2000 fortsatte ansvarslösa politiker att blunda för verkligheten, trots att problemen växte framför ögonen på dem.

Inte ens efter terrordådet den 11 september 2001 insåg man faran med att släppa in icke-västerländska invandrare i Europa, utan gjorde det istället ännu enklare att komma hit från tredje världen.

År 2015 nådde naiviteten sin kulmen, då en svag begåvad statsminister stod och mässade om att ”i mitt Europa bygger vi inga murar” – medan gränserna stod vidöppna för allehanda brottslingar från tredje världen.

Idag lever vi med konsekvenserna. Det skjuts, mördas och sprängs i ett Sverige som förlorat kontrollen. Och det började med politiska beslut – eller snarare, med frånvaron av dem.

Sammanfattad analys: Extremt liberal invandring från tredje världen och dess konsekvenser för Sverige

Denna analys sammanfattar effekterna av en extremt liberal invandring från utvecklingsländer (s.k. tredje världen) till Sverige. Tidsramen sträcker sig från nutid till tio år framåt, med särskilt fokus på vad som skulle kunna hända vid en samtidig djup lågkonjunktur.

Arbetsmarknad och sysselsättning
Redan idag är arbetslösheten högre bland utrikes födda (16,2 %) än inrikes födda (5,7 %). En kraftig ökning av invandringen riskerar att spä på detta, särskilt om många nyanlända saknar utbildning. Fler personer konkurrerar om låglönejobb inom exempelvis service och transport. Samtidigt ökar efterfrågan på välfärdstjänster, vilket kan skapa nya jobb.

Vid en lågkonjunktur förvärras detta kraftigt: arbetsgivare minskar nyanställningar och säger upp personal, vilket drabbar lågutbildade och nyanlända först. Konjunkturkänsliga sektorer som bygg och industri bromsar in, vilket minskar integrationsmöjligheterna.

Löneutveckling
Sveriges reglerade arbetsmarknad, med starka kollektivavtal, har hittills hindrat invandring från att pressa löner. Men vid kraftigt ökad konkurrens om enkla jobb – särskilt i lågkonjunktur – kan trycket öka på att införa lägre ingångslöner eller så växer svartjobb och informella anställningar.

Offentliga finanser
Invandring med låg sysselsättningsgrad är idag en nettokostnad för staten (cirka 1,5–2 % av BNP). Vid extrem invandring ökar trycket på skola, vård, SFI och bidrag. En lågkonjunktur förstärker detta ytterligare – fler får stöd, färre betalar skatt. Det ökar belastningen på både stat och kommuner.

Social och politisk stabilitet
Snabb befolkningsökning kan öka segregation, trångboddhet och otrygghet. I utsatta områden riskerar kriminalitet att öka. Samtidigt kan det uppstå starkare politisk polarisering om invandringen sker samtidigt som ekonomin försämras.

Integration
Språkinlärning, skolgång och bostäder är nycklar till integration. Barn som anländer sent i skolåldern har svårt att nå gymnasiebehörighet. Brist på billiga bostäder förstärker segregationen. Under en lågkonjunktur blir resurserna för integration ännu mer begränsade.

Slutsats
Extremt liberal invandring kombinerat med lågkonjunktur innebär betydande risker:

– Långtidsarbetslöshet bland invandrare
– Tryck på löner och ökning av svartjobb
– Stigande offentliga utgifter och belastning på välfärd
– Ökad segregation och brottslighet
– Starkare politisk polarisering

Utan kraftfulla investeringar i integration, utbildning och bostäder riskerar både välfärden och samhällstilliten att försvagas kraftigt.

Men framför allt måste vi utvisa dem som begår brott – livstids utvisning vid ringa stöld och värre brott är ett minimikrav för att göra Sverige tryggare ingen.

---

Ekonomiska konsekvenser av en marxistisk majoritet i riksdagen

Om ett marxistiskt parti får egen majoritet i riksdagen skulle Sveriges ekonomi förändras radikalt. Målet vore att omvandla det kapitalistiska systemet i socialistisk riktning – vilket i praktiken kan leda till att politiska funktionärer skaffar sig fördelar och berikar sig själva. Korruptionen riskerar att öka kraftigt.

Ägandestrukturer
Privat ägande av banker, industri och infrastruktur skulle sannolikt ersättas med statligt eller kollektivt ägande. Nationaliseringar av storföretag vore troliga, eventuellt genom löntagarfonder eller kooperativ. Kritiker varnar för att statligt ägande ofta leder till ineffektiv byråkrati och maktkoncentration snarare än verklig demokratisering.
Detta skulle även kunna innebära långa leveranstider – som i DDR där man kunde få vänta i 15 år på en undermåligt byggd bil – samt köbildning och brist på basvaror som bröd.

Skattesystem
Skatterna på kapital, arv och höga inkomster skulle höjas kraftigt. Marginalskatterna kunde nå konfiskatoriska nivåer, och förmögenhetsskatt skulle återinföras för att finansiera en större tärande offentlig sektor. Företag skulle riskera extra vinsteruttag eller vinsttak, särskilt inom sektorer som uppfattas som oligopol. Följden kan bli att stora mängder kapital lämnar Sverige. Företag som Volvo och Ericsson skulle sannolikt flytta sin verksamhet utomlands.

Från marknad till planering
Ekonomin skulle styras mer centralt, åtminstone inom nyckelsektorer. Statliga planer skulle ersätta marknadens roll i investeringar och prissättning. Detta riskerar att skapa ineffektivitet, brist på varor och hämma innovation – klassiska problem i tidigare planekonomier. En hybridmodell med vissa marknadselement vore mer sannolik och stabil, men långt ifrån effektiv.

Arbetsmarknad
Målet vore full sysselsättning och jämlika löner. Staten skulle kunna fungera som ”arbetsgivare i sista hand”, och löneskillnader skulle minska genom lönetak och centrala avtal. Detta skulle sannolikt leda till att många ”låtsasjobb” skapas för att ge intryck av en fungerande ekonomi.

Det är inte osannolikt att arbetsläger liknande Gulag skulle inrättas för att tysta oppositionella. Människor med ”fel åsikter” riskerar att deporteras till dessa läger.
Fackföreningarna skulle få ökat inflytande, men troligen underordnas den statliga makten. Arbetsmotivationen skulle kunna påverkas negativt när ekonomiska incitament försvagas.

Investeringar och tillväxt
Privata investeringar och entreprenörskap skulle minska kraftigt. Kapitalflykt är att vänta när förtroendet för äganderätt och lönsamhet försvinner. Kortsiktigt skulle offentliga satsningar kunna stimulera ekonomin, men på längre sikt riskerar Sverige att drabbas av budgetunderskott, inflation och svagare tillväxt. Innovationsklimatet skulle försämras utan marknadsdrivna incitament.

Historiska jämförelser
Exempel från Sovjet, Kuba och Venezuela visar att hård planekonomi ofta leder till ineffektivitet, stagnation eller systemkollaps. Chile under Allende såg först en ekonomisk uppgång men därefter hyperinflation och kollaps. Kina och Vietnam har lyckats bäst genom att kombinera socialistiskt styre med marknadsekonomi – en modell som en svensk marxistisk regering kanske skulle försöka efterlikna.

Slutsats
En marxistisk regering i Sverige skulle innebära en grundläggande systemförändring: från marknadsekonomi till en mer politiskt styrd modell. Det är sannolikt att oliktänkande skulle straffas hårt – kanske till och med avrättas samma dag som de ertappas med att lyssna på annat än statligt media. Tillgången till internet skulle sannolikt begränsas kraftigt eller kontrolleras helt.
Partifunktionärer skulle gynnas och få bättre levnadsvillkor, medan vanliga medborgare – ”Svenssons” – skulle tvingas stå i kö i timmar för att köpa en limpa bröd. Risken för ineffektivitet, kapitalflykt och stagnation är mycket stor. Historien visar tydligt: planekonomi har aldrig fungerat – det är ett misslyckat system.

---

EU vill locka arbetskraft från länder utanför unionen – men till vilket pris?

---

EU-kommissionen har lagt fram ett förslag om att skapa en så kallad talangpool – en gemensam plattform där människor från länder utanför EU ska kunna söka jobb i medlemsländerna. Arbetsgivare i EU ska kunna lägga upp annonser, och tanken är att det ska bli enklare att matcha arbetssökande med företag som har svårt att hitta personal. Plattformen ska bygga vidare på EURES, som redan idag låter EU-medborgare söka jobb i andra EU-länder.

Men det handlar inte bara om teknik. EU vill också göra det lättare att erkänna utbildningar och yrkeserfarenheter från länder utanför unionen, och skapa ett mer enhetligt system mellan medlemsstaterna. Syftet är att göra EU mer attraktivt för utländsk arbetskraft – men det väcker också frågor. Är det här en verklig lösning på kompetensbrist, eller ett sätt att fylla luckor med billigare arbetskraft?

Statistik visar att många från tredjeländer som redan bor i EU har jobb de är överkvalificerade för. Det är ett slöseri med människors kunskap – men också ett tecken på att systemet redan idag inte fungerar särskilt rättvist. Att skapa en talangpool utan att först lösa de problem som redan finns riskerar att upprepa samma misstag.

EU:s talangpool presenteras också som en väg till ”laglig migration”, men det kan tolkas som att ekonomiska behov styr mer än mänskliga rättigheter. Att ge människor på flykt möjlighet att arbeta är bra i teorin – men frågan är om det verkligen handlar om solidaritet, eller om det i första hand handlar om att täcka arbetskraftsbrist på EU:s villkor.

---

Att Centerpartiets politiker inte direkt tillhör de vassaste knivarna i lådan blev smärtsamt tydligt när vi hade en korkad fårbonde som statsminister – oförmögen att ens hantera en grundstött sovjetisk ubåt på svenskt territorium.

Nu vill samma bondlurksparti öppna Pandoras ask ännu en gång och göra det ännu enklare för kriminella element från tredje världen att ta sig hit.

Centerpartiet, som redan brottas med interna skandaler – där högt uppsatta politiker blottat sig och onanerat inför barn på offentlig plats – vill nu göra det löjligt lätt att ”rekrytera talanger” via EU:s så kallade talangpool.
Resultatet? Lönedumpning av vanliga Svensson och urholkning av den svenska arbetsmarknaden.
Samtidigt blir reglerna för A-kassan ännu hårdare i höst – långtidsarbetslösa behandlas snart sämre än statare gjorde på 1800-talet.

Växjö islamiska skola och dess stiftelse krävs nu på över 3,8 miljoner kronor av Alvesta kommun för felaktiga fakturor rörande fritids- och förskolebarn mellan 2019 och 2024. Enligt kommunen har upp till 40 barn per år varit inskrivna på fritids utan rätt till det, t.ex. när vårdnadshavare varit föräldralediga. Dessutom har stiftelsen tagit ut för mycket förskolepeng för 54 barn. Stiftelsen har JO-anmält kommunen och menar att kravet saknar rättsligt stöd. Tidigare har de även tvingats betala tillbaka en halv miljon för barn som inte varit på plats.

Vi skulle aldrig låta Putin bygga en flottbas på Fårö – ändå tillåter vi att islamister driver skolor med svenska skattepengar.
Det är dags att sätta stopp. Religiösa grupper har ingen plats i det svenska skolsystemet.
Friskolesystemet har blivit en frizon för fusk, mygel och religiös indoktrinering – och staten ser på.
Extrema grupper får hjärntvätta barn i skolmiljö, betalt av oss alla. Det är inte bara ett svek mot barnen – det är ett direkt hot mot Sveriges inre säkerhet.
Vi såg det under korankravallerna 2022: när våldet briserade stod just islamistiska grupper redo att utmana lag och ordning.
Att fortsätta blunda för detta är inget annat än nationellt självskadebeteende.

80-åriga Anette, som lider av demens, lurades att teckna 13 postkodlotter för totalt 2 340 kr i månaden – trots en pension på bara 11 900 kr och höga levnadskostnader. Sönerna upptäckte detta efter pappans död och försökte säga upp lotterna, men Postkodlotteriet krävde att Anette själv deltog i samtalet. Under uppsägningen försökte en försäljare dessutom sälja ytterligare en lott. Anette, som nu ska flytta till äldreboende, förstod inte vad hon hade köpt. Sönerna är upprörda över hur lätt äldre och funktionsnedsatta kan utnyttjas. Postkodlotteriet kallar händelsen ”fullständigt oacceptabel” och lovar att agera mot berörda säljföretag.

---

I Sverige är spel- och lotteriverksamhet hårt reglerad – i teorin. I praktiken har ett fåtal aktörer, som Socialdemokraternas A-lotterier och Postkodlotteriet, i princip monopol på att sälja lotter. Med den statliga licensen i ryggen kan de sedan ägna sig åt aggressiv, provisionsdriven försäljning riktad mot samhällets mest utsatta: äldre, ensamma, personer med kognitiva nedsättningar.

Det är cyniskt. Det är omoraliskt. Och det är fullt lagligt.

Jag har själv spärrat mig mot spelreklam, ändå får jag reklam från Postkodlotteriet. Det visar hur urholkat konsumentskyddet är – och hur systemet missbrukas av de få som tillåts sälja lotter.

De här bolagen måste kontrolleras mycket hårdare. Försäljning av lotter bör bara få ske via internet, och varje köp ska kräva Bank-ID. Telefonförsäljning borde förbjudas helt. Tillsynsmyndigheten måste få muskler – rätten att dela ut kännbara böter vid överträdelser.

För i dag är lotteriverksamheten allt annat än rättvis. Privata aktörer får inte sälja lotter, men de som får – de kan bete sig hur som helst. Och staten ser på.

Det är hög tid att sätta stopp för detta godkända rovspel på människors sårbarhet.

---

Shahrdad Sherbabaki kom till Sverige från Iran som 14-åring med sin mamma. Han har gått i svensk skola, jobbat som barnskötare och integrerats i samhället, men ska nu utvisas eftersom han fyllde 18 innan mamman beviljades permanent uppehållstillstånd. Trots att han saknar band till Iran avslår Migrationsöverdomstolen hans överklagan. Shahrdad uttrycker sorg över beslutet och menar att Sverige borde göra mer för unga i liknande situationer.

---

SVT är en statlig propagandakanal som varje svensk tvingas finansiera via skatten – oavsett om man tittar eller inte. Medan andra medier konkurrerar om publik med abonnemang och reklam, har SVT en garanterad ström av skattepengar. Istället för att kryptera sitt innehåll och låta marknaden styra, tvångsbeskattas alla för att bekosta en agenda som i praktiken driver vänsterliberal opinionsbildning.

Idag serveras vi ännu en i raden av snyftartiklar – denna gång om Shahrdad Sherbabaki, som nu efter 11 år i Sverige ska utvisas. Det faktum att Migrationsverket äntligen fullföljer ett beslut framställs som en tragedi. SVT gråter ut åt hans vägnar men ställer inga kritiska frågor: Varför fick hans mamma asyl från första början? Vad gör människor från Iran eller MENA-regionen berättigade till asyl i Sverige?

Behöver man asyl om man kommer ifrån Iran? – varför söker man sig till Sverige, på andra sidan jorden? Det finns gott om närliggande länder. Sanningen är att Sverige i decennier bedrivit en extremt naiv migrationspolitik som gjort oss till världens största socialkontor. Det är alldeles för enkelt att ta sig hit, spela på känslor och kvittera ut ett PUT. Och det har vi fått betala för – i form av klansamhällen, grov kriminalitet och en organiserad brottslighet som idag biter sig fast i hela vårt samhälle.

Sverige är inte längre en humanitär stormakt – Vi har blivit hela världens slaskhink.

---

När resten av landet får köpa små mängder lokalproducerad alkohol direkt från bryggerier och destillerier – även på en söndag – står Stockholm still. Den lokala sossen har bestämt att frihet är farligt.

Über-sossepampen i Stadshuset tycks ha ett mål: göra om Stockholm till ett nytt DDR, till ett trist Östberlin ifrån 1985.

I DDR kunde man avrättas samma dag för att ha lyssnat på västtysk radio eller köpt sprit som inte var producerad av staten.
Samma tänk håller nu på att etableras i Stockholms stad, som styrs av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och de onda kommunisterna från Vänsterpartiet.

Riksdagen har nyligen klubbat igenom en ny lag som tillåter gårdsförsäljning av vin, sprit, öl och cider. Det innebär att man i övriga landet kan besöka sitt lokala mikrobryggeri, upptäcka något som inte smakar diskvatten à la Pripps Blå, och köpa små mängder direkt från producenten – till exempel på en söndag.

Lagen tillåter försäljning mellan klockan 10 och 20.

Men inte i Stockholm.

Samma parti som en gång ville förbjuda internet, parabolantenner och fler TV-kanaler än de statliga, som införde löntagarfonder och gav Sverige sin egen version av Stasi dvs IB, vill nu förvandla huvudstaden till en light-version av Östberlin före murens fall.

Ajabaja, Svensson – att köpa alkohol när Systembolaget har stängt är tydligen livsfarligt.

De här über-sossepamparna, ofta formade i SSU:s skyddade verkstad, har aldrig haft ett vanligt jobb och har ingen som helst aaaaaaaning om verkligheten, t.ex vad priset är på mjölk.

De vet inte att lokala langare av smuggelsprit bara är ett SMS bort – med leverans snabbare än när du beställer mat på nätet. (Ofta är det samma mopedbud som kör ut maten som också levererar smuggelspriten och andra droger.)

För dessa icke-arbetarklassiga sossar handlar det inte om alkoholpolitik – det handlar om makt. Om att göra livet lite krångligare för vanliga, frisinnade svenssons som vill köpa lite lokalproducerat brännvin på en söndag, när man har tid för kulturella arrangemang.

Det är knappast A-lagaren utanför Systembolaget som kommer att besöka ett bränneri och betala överpris för en flaska hantverkssprit. Det är nyfikna medborgare som vill prova något nytt – och dessutom tvingas stå ut med en 45 minuter lång rundvisning innan köpet.

I

Kommunistledaren Nooshi Dadgostar har fått nog: det är orimligt att barnen på Östermalm och i Djursholm inte har råd att åka till St. Moritz på sportlovet. Lösningen? Höj räntorna och beskatta ”matjättarna” – så att eliten får helikopterpengar till lyxiga skidresor.

Enligt planen ska varje barn i överklassen få 5000 kronor i ”lovbidrag” för att kunna stå i liften i Zermatt utan att behöva sälja en av sina Canada Goose-jackor.

Vem ska betala? Jo, ”giriga” matbutiker som enligt vänsterlogik säljer spaghetti för över 12 kronor. Även små Ica-butiker i glesbygden, som redan kämpar med höga kostnader, verkar ingå i planen – för solidaritet har inga gränser, särskilt inte när Djursholms kids riskerar att missa afterskin i Kitzbühel.

Att begreppet ”överpris” är lika luddigt som en politisk ambition från 1970-talet bekymrar inte partiledningen – huvudsaken är att klasskampen leder till finare semesterbilder på Instagram.

Att Sverige skulle kunna spara miljarder på att införa livstids utvisning för till exempel ringa stöld – nej, sådant vill kommunistledarna förstås inte höra talas om. I deras värld är det en mänsklig rättighet att både stjäla en cykel och få gratis tandvård. Vänsterpartiet håller hårt på att även seriebrottslingar ska få känna sig trygga i Sverige – tryggare än deras offer, faktiskt.

Och det är kanske inte så konstigt. Alla marxismens stora husgudar – Stalin, Lenin och Marx – hade sina händer djupt ner i brottslighetens kakburk. Att vara kriminell verkar närmast vara ett medlemskrav. Lenin livnärde sig på pengar från ”sympatisörer” som råkade råna banker – ett slags tidig version av penningtvätt med ideologisk fernissa. Stalin gick steget längre: han var professionell revolutionär, vilket i praktiken innebar att han sysslade med beväpnade bankrån på heltid. Mest känt är det lilla tillslaget i Tiflis 1907, där 40 människor dog – men det var ju för en god sak, förstås.

Så byggdes alltså den marxistiska revolutionen: med dynamit, stulna pengar och ett ganska flexibelt förhållande till moral.

Och så har vi Karl Marx – socialisternas helgon och teskrivare. För lat för att jobba, för upptagen med att tänka stora tankar. Av hans barn överlevde färre än hälften barndomen – svält och vanvård stod på menyn, medan pappa Marx filosoferade om arbetarklassens vedermödor från soffan han inte betalat för.

I Storbritannien kan du få böter på upp till 1 000 pund för att störa ordningen i kollektivtrafiken. Det är något Sverige bör ta efter.

I dag störs man ofta av människor som pratar med högtalarfunktionen, spelar hög musik eller tittar på videor med ljudet på – utan hörlurar. Det här är ett vanligt problem, inte bara i Londons tunnelbana utan även i Stockholms tunnelbana.

Folk visar ingen hänsyn och beter sig som om de satt hemma i vardagsrummet. Det är en ordningsstörning och borde bemötas som en sådan – med höga böter.

Ge ordningsvakter rätt att utfärda böter på plats. Låt dessutom bötesbeloppet i Sverige vara högre än i Storbritannien – så att det verkligen känns i plånboken när man stör andra resenärer.

Det handlar om respekt i det offentliga rummet. Ljuddisciplin borde vara lika självklar som att inte röka eller skräpa ner.

Nu kommer säkert någon invända: ”Men skrikande barn då?”
Visst, det finns inget så stressande som ett skrikande barn – men det är ett oljud vi måste acceptera.

Att däremot acceptera att vuxna människor stör ordningen genom att prata i högtalarläge eller spela upp ljud för alla andra – det är inte okej.

Det enda möjliga hindret jag ser är att ordningsvakterna i Stockholms tunnelbana i dagsläget inte alltid upplevs ha den kompetens och auktoritet som krävs för att genomföra den här typen av bötfällningar på ett rättssäkert och konsekvent sätt.

Det är patetiskt att se hur vissa människor ropar högt om att bojkotta amerikanska varor – ofta utan att reflektera över konsekvenserna eller den verkliga innebörden av sina handlingar.

Ett tydligt exempel är Coca-Cola, som faktiskt produceras i Sverige och skapar svenska arbetstillfällen. Trots det kräver vissa att vi ska bojkotta företaget, samtidigt som de glatt använder produkter från Microsoft, Apple och Google. Ironiskt nog sker dessa bojkottuppmaningar ofta via Facebook – som även det är ett amerikanskt bolag.

Hela EU verkar sitta fast i knäet på amerikanska storföretag. När teknikjättar som Microsoft bestämmer sig för att sluta stödja äldre hårdvara, står vi där med fullt fungerande datorer som måste kastas – enbart för att vi har gjort oss beroende av mjukvara baserad på sluten källkod.

När Windows 10 når slutet av sin livslängd uppskattas det att omkring 240 miljoner datorer kommer att hamna på soptippen, bara för att Microsoft inte längre vill stödja deras hårdvara. Det är både ett resursslöseri och ett klimatproblem – särskilt med tanke på att det faktiskt finns tekniska lösningar för att förlänga livslängden på dessa maskiner, till exempel genom att installera fria operativsystem som Linux eller FreeBSD.

Särskilt ur ett beredskapsperspektiv borde våra politiker ta frågan betydligt mer seriöst än de gör i dag. Vad händer om nya datorer och mobiltelefoner blir för dyra att importera på grund av ett handelskrig? Vad händer om vi stängs ute från nästa generations teknik?

Det vore fullt möjligt för en amerikansk president att ge Microsoft order om att skicka ut en uppdatering – och plötsligt slutar din dator att fungera över en natt. Skärmen blir svart, och du står maktlös.

Sverige har inte tillverkat egna datorer sedan Luxor ABC80 på 1970-talet – och redan då var tekniken beroende av amerikanska företag.

Det är dags att tänka mer långsiktigt än symboliska bojkottaktioner.

Låt oss prata om hållbarhet, digitalt oberoende och verkligt ansvar – inte tomma markeringar på sociala medier.

För exakt 80 år sedan, den 30 april 1945, avslutade Adolf Hitler sitt liv i en underjordisk bunker i Berlin. Han hade då varit Tysklands diktator och ledare för det nationalsocialistiska partiet i över ett decennium, men insåg nu att kriget var förlorat.

Självmordet i bunkern

Hitler sköt sig själv i tinningen med en Walther PPK, medan hans nyblivna hustru Eva Braun tog gift (cyanid) vid hans sida. Paret hade gift sig kvällen innan, men valde gemensam död i stället för att bli tillfångatagna. Kropparna brändes direkt av Hitlers närmaste män, enligt hans uttryckliga instruktioner, för att förhindra att de skulle bli föremål för förnedring eller offentlig uppvisning.

Frågan som kvarstår

Med tanke på att Tysklands standardpistol för officerare under kriget var Luger P08, ställer sig många frågan:

Varför använde Hitler inte en Luger?

Det är särskilt intressant eftersom Luger P08 är ett kraftigare vapen än Walther PPK – faktiskt med cirka 194 % mer mynningsenergi per skott.

Kaliber och kraft – en teknisk jämförelse

Egenskap	Luger P08 (9×19 mm)	Walther PPK (7,65 mm / .32 ACP)
Kuldiameter	9 mm	7,65 mm
Mynningshastighet	350–400 m/s	280–300 m/s
Mynningsenergi	ca 500 joule	ca 170–200 joule
Genomslagskraft	Hög	Låg till måttlig
Militär standard	Ja	Nej (användes civilt och inom underrättelsetjänst)

---

En pistol är bara så kraftfull som dess patron

Skillnaden i kraft handlar inte om själva vapnet – utan om ammunitionen. Luger P08 använder den kraftfulla 9×19 mm Parabellum, standard i militären, medan Walther PPK laddas med en mindre 7,65 mm Browning (.32 ACP), som är avsedd för självförsvar och dold bäring.

---

Varför PPK?

Det finns flera möjliga förklaringar:

1. Personlig vana: Hitler bar ofta en Walther PPK. Den var lätt, kompakt och enkel att hantera.
2. Symbolik: Lugern förknippades med soldater och frontlinjen. PPK användes snarare av Gestapo och högre tjänstemän.
3. Tillgång: I en trång bunker, under kaotiska omständigheter, var det troligen helt enkelt den pistol han hade närmast till hands.
4. Tillräcklig dödlighet: På nära håll räckte PPK mer än väl för att uppnå det han avsåg.

---

Adolf Hitlers val att använda en Walther PPK i stället för en Luger P08 vid sitt självmord var troligen en kombination av praktiska, personliga och symboliska skäl. Trots att PPK har betydligt lägre eldkraft än Lugern var den fullt kapabel att ta ett liv – särskilt vid ett självförvållat skott i tinningen på nära håll.

---

Alla har vi någon gång stött på dem – lösdrivande tiggare från forna Warszawapaktstater som numera är medlemmar i EU. Ofta rör det sig om grupper som undviker arbete. När deras hemländer inte vill försörja dem, söker de sig istället till Sverige för att tigga – och i oftast även begå stölder.

Om man till exempel sitter på tunnelbanan kan man råka ut för dessa lösdrivande individer, och ibland eskalerar det till att man blir trakasserad. Tyvärr avskaffades den så kallade lösdriverilagen från 1885, en lag som bidrog till det ordnade samhälle och den välfärd som etablerades i Sverige under 1900-talet. Idag kan därför personer utan laga försvar röra sig fritt på gator och torg och ägna sig åt tiggeri – vilket ofta också används som en täckmantel för stöld.

Nu har Linköpings kommun visat initiativförmåga genom att ansöka hos Länsstyrelsen om att införa tiggeriförbud på 16 platser i kommunen. Som stockholmare kan man känna viss avund – här i huvudstaden har vi istället bestraffats med en rödgrön röra som främst verkar fokusera på egna intressen. (Exempelvis är 9 av 10 Vänsterpartipolitiker på Järvafältet dömda för brott.)

Förhoppningsvis kan även Stockholm en dag följa i Linköpings fotspår – när vi inte längre styrs av kakistokratier – och införa tiggeriförbud i tunnelbanan, så att huvudstaden åter kan bli en trygg stad för alla.

Polisen larmades om höga smällar nära Vaksala torg i centrala Uppsala klockan 17.04 på tisdagen. När första patrullen anlände bara tre minuter senare, klockan 17.07, hade tre personer redan avlidit av sina skottskador. Polisen har ännu inte gått ut med information om offrens kön eller ålder. Enligt uppgifter till SVT är en av de döda en man som tidigare förekommit i en utredning om ett planerat attentat mot en släkting till den kända gängledaren Ismail Abdo.

Det var inte Anderssonskans Kalle med slangbella som var i farten. Det här handlar om importerad våldskultur. Gangstervåld, klanstrider, uppgörelser – rakt in i svenska bostadsområden.

Vi har sett det förr. Al Capone – en av USA:s mest ökända gangstrar – växte upp i Brooklyn, född i en italiensk immigrantfamilj från Neapel. Fattigdom, segregation, noll skyddsnät. Det var verkligheten i 1900-talets USA.

Men dagens Sverige? Här får du allt serverat. Gratis skola, gratis sjukvård, bidrag, bostadsbidrag, barnbidrag, etableringsstöd – listan är lång. Växer du upp här, är du inte förfördelad. Du är omhändertagen.

Ändå skjuts det. Ändå dör människor i uppgörelser mitt på ljusa dagen.

Hur är det möjligt?

Kanske för att det är lönsamt. Kanske för att staten, med naiv välvilja, matar kriminella med bidrag. Det räcker att ”skenseparera”, så ramlar extra pengar in. Det går att leva gott på ett system som inte vill se verkligheten.

Tre personer mördade. Tystnad i medierna. Få detaljer. Men allt pekar åt samma håll: gängkrig, klanbråk, droger. Den undre världen styr vissa områden. Polisen kommer sent. Samhället är redan förlorat där.

Och nej, de skjutna är knappast några bärande pelare i vårt samhälle.

Frågar man vänsterblocket – S, MP och VPK – så ska det brännas ytterligare miljarder på socialkärringar, gråterskor och lyxiga HVB-hem.

Frågar man Tidöregeringen är det hårdare tag som gäller. Hårdare är nyckelordet. Är man inte svensk medborgare – skicka hem dem.

Högsta domstolen tog nyligen ett steg i rätt riktning när man beslutade att utvisa en gangster från Gambia. Han var född i Sverige men hade inte svenskt medborgarskap.

Men man ska inte behöva begå mord för att få en returbiljett. Det borde räcka med upprepad brottslighet.

Det svenska rättssystemet har en grov bugg i sig: straffrabatter. Du kan råna, våldta, mörda – och ändå slås allt ihop till ett ”paket”, där du får typ 9 års fängelse. Minus 33 % straffrabatt dvs bara 6 år bakom lås och bom.

I fungerande rättsstater – som USA – adderar man straffen. Brott för brott. Straff för straff.

Updatering om gärningsmannen :

Gärningspersonen i trippelmordet är en 16-årig pojke med ursprung i Somalia. Fallet aktualiserar återigen frågan om hur det svenska samhället hanterar unga migranter med sociala problem. Trots upprepade beteendeproblem har pojken placerats på olika HVB-hem istället för att utvisas.

Detta väcker kritik mot samhällets förmåga att hantera fall där individer inte anpassar sig till svenska normer, särskilt när det gäller möjligheten att återvända till hemlandet i ett tidigt skede.

’Är man en fara för det svenska samhället, ska man återvända till det land man kommer ifrån.

---

I El Salvador har man infört ett banbrytande fängelsekoncept: CECOT – en megafacilitet för gängkriminella, byggd för kontroll, ordning och låga kostnader. Kontrasten mot Sveriges anstalter kunde inte vara större. Här kostar varje fånge i snitt 3 800 kronor per dygn, medan Fenix-fångar (de allra farligaste) sannolikt kostar ännu mer – men de siffrorna hålls dolda.

Fenix är en av de mest resurskrävande enheterna inom svensk kriminalvård, avsedd för intagna med särskilt hög risk för rymning, fritagning eller fortsatt grov brottslighet. Verksamheten kräver omfattande säkerhetsåtgärder och hög bemanning, vilket sannolikt bidrar till en betydligt högre dygnskostnad jämfört med genomsnitte

Att vårda en livstidsdömd fånge i Sverige i 24 år kostar alltså minst 38 miljoner kronor, och det är utan att räkna in de tyngsta säkerhetsklassade fallen. Samtidigt vet vi att CECOT-fängelset i El Salvador bygger på enkel logik: minimal bekvämlighet, maximal säkerhet – till en bråkdel av kostnaden.

Med en dygnskostnad på till exempel 200 kronor, som är fullt rimlig i en CECOT-liknande struktur, skulle totalkostnaden för ett livstidsstraff sjunka till 2,2 miljoner kronor (inklusive 2 % inflation). Det är en besparing på över 35 miljoner kronor – per fånge.

Vår generositet är inte hållbar

Sverige är ett av få länder i världen som förser dömda mördare och gängledare med utbildning, tre mål mat om dagen, friskvård, Netflix och ett daltade – på skattebetalarnas bekostnad. Det är ohållbart.

Vi behöver tänka nytt. För de som saknar svenskt medborgarskap bör alternativet vara enkelt: avtjäna straffet i ett CECOT-inspirerat fängelse utomlands – och stanna där. Sverige betalar en fast summa, mottagarlandet tar över ansvaret. Samhällsekonomisk vinst. Säkerhetsmässig vinst. Allmänhetens förtroende stärks.

Sluta dalta – börja prioritera

Det svenska folket har rätt att kräva att skattemedlen används klokt. Vi behöver inte fler lyxrenoverade anstalter med yogaprogram och baristakaffe. Vi behöver resultat – billigare, säkrare och mer rationell kriminalvård. Att outsourca livstidsdömda och extremfall till ett system som CECOT borde stå högst på den kriminalpolitiska dagordningen.

Det är dags att sluta dalta. Det är dags att börja prioritera.

---

---

Schlaraffenland är ett sagoland av överflöd där floder av mjölk och vin rinner, husen är byggda av kakor och ostar ligger på marken. Fåglar flyger färdigstekta, och invånarnas enda dygd är njutning – arbete ses som en synd. Där ”flyger stekta sparvar rakt in i munnen på en”.

I sin slutrapport framhåller Somalilands Riksförbund att en engångsutbetalning riskerar att bli en återvändsgränd om den inte kombineras med konkret stöd för att starta eget företag.

Organisationen menar att det vore mer effektivt att satsa på företagsinvesteringar snarare än att dela ut pengar direkt till enskilda individer. De föreslår även att Sverige bör erbjuda utbildningar inom företagande och yrkeskompetenser som efterfrågas i hemlandet, för att skapa bättre förutsättningar för återetablering.

---

Sverige har blivit ett Schlaraffenland för migrantgrupper från tredje världen. När man väl har fått asyl behöver man inte arbeta utan kan ta flera år på sig. Det kravlösa svenska samhället låter en i egen takt studera på SFI, till enorma kostnader. Hade man agerat rätt, skulle individer som vägrar anpassa sig till Sverige och vår kultur ha återförts till sina hemländer – utan att få 600 000 kronor i bidrag.

Sysselsättningsgraden bland svensksomalier var 48 % år 2018, avsevärt lägre än den nationella genomsnittliga sysselsättningsgraden på 79,5 %.
Arbetslösheten i november 2024 var 13,8 % bland utrikes födda, jämfört med 2,8 % bland inrikes födda.

Att betala ut 600 000 kronor för återvandring av en familj är vansinne – detta riskerar bara att utnyttjas av den organiserade brottsligheten. Hur många skenåtervandringar kommer inte att ske?

Istället borde regeringen ändra lagen så att grupper som inte klarar av att försörja sig själva får sina uppehållstillstånd indragna och måste lämna landet. Och det måste var omöjligt att få Svenskt medborgarskap om man inte kan försörja sej själv och sin familj.

Svenska skattebetalare ska inte behöva bekosta migrantgrupper som inte vill arbeta utan av bekvämlighet låter ”Svensson” betala för deras uppehälle.

Klarar man inte av att anpassa sig till ett kristet västland som Sverige, bör man söka asyl någon annanstans.

---

Sverige år 2025 behöver inte längre 1 maj som helgdag. Varför ska vi stänga ner landet en hel dag för att en liten klick politiska pampar ska hålla tal och vifta med röda fanor? Arbetare i dag behöver inte stå på ett torg och frysa för att höras – de kan göra sin röst hörd betydligt bättre på internet och sociala medier.

Vi har redan mer än nog av lediga dagar på våren: påsk, Kristi himmelsfärd och snart nationaldag. Ändå ska vi offra ännu en arbetsdag på gammal ideologisk symbolik från en annan tid. Det kostar oss dyrt – omkring 28 miljarder kronor i förlorad BNP varje år! Pengar som hade kunnat gå till vård, skola , starkare försvarsmakt och bättre pensioner.

Sverige hade fler SAAB J29 under kalla kriget än vi har SAAB JAS 39 Gripen idag. Är det rimligt att varje ledig dag kostar en halv försvarsbudget i BNP?

Och glöm inte vad 1 maj står för: det är en dag som firas av diktaturer som Nordkorea, Kina, Kuba och Ryssland. Är det de länderna vi vill likna? USA, världens största demokrati, firar inte 1 maj – och vi borde följa deras exempel.

Det är dags att kasta 1 maj på historiens skräphög. Sverige behöver inte fler tomma paroller. Vi behöver jobb, tillväxt och framtidstro – inte fler röda flaggor och politiska jippon.

---

De bytte namn från Carema till Vardaga efter vanvårdsskandalerna på Koppargården i Vällingby. Men bakom den nya fasaden fortsätter samma verklighet: vanvård, underbemanning och systematiska brister i omsorgen av våra mest sårbara.

Samtidigt redovisar moderbolaget Ambea AB vinster på över 1,3 miljarder kronor.

Kommuner bryter samarbetet

Kommun efter kommun väljer nu att avsluta sina avtal med Vardaga:

• Kungsbacka
  Elva döda under pandemin och massiv smittspridning bland personalen. Kommunen sa upp avtalet efter hård kritik.
• Östersund
  Avtalet för äldreboendet på Skogsbruksvägen förnyades inte. Kommunen valde att återta kontrollen.
• Stockholms stad
  Flera äldreboenden har återkommunaliserats efter missnöje med Vardagas drift.
• Östra Göinge
  Kommunen tar tillbaka driften av Lindgården efter upprepade brister.

Skandalerna som aldrig tar slut

Silverpark i Täby: Larver i sår – och tystnad
Ett sår fullt av levande larver hos en boende. Istället för att agera beordrade ledningen personalen att skölja såret med vatten – och att radera dokumentationen. Anhöriga fick inget veta.

Kungsbacka: Fyra boenden underkända
Extern granskning visade allvarliga missförhållanden: för få utbildade, bristande journalföring och systematiska avvikelser.

Visselblåsarsystem som bluff
Vardagas ”visselblåsartjänst” kontrolleras av en advokatfirma där en av ägarna tidigare varit chefsjurist för Ambea. Oberoende? Knappast.

När vinst sätts före värdighet är det de äldre som får betala priset. Vardaga är inte ett enskilt undantag – det är ett varnande exempel på vad som kan hända när äldreomsorgen privatiseras utan tillräcklig kvalitetskontroll.

Kommunal verksamhet är visserligen inte alltid bättre, men den står närmare politiken och därmed också väljarna. Den offentliga driften tål mer granskning – och ansvariga politiker är mer angelägna om att skydda sitt eget anseende.

---

---

Att trakassera vanliga Svenssons ligger djupt rotat i Miljöpartiets DNA. Partiet bildades på 80-talet, i kölvattnet av nedläggningen av idiotanstalter, sinnesslöanstalter och mentalsjukhus. Samhällsfarliga element från dessa institutioner fann varandra – och ur detta kaos föddes Miljöpartiet.

MP:s hat mot den arbetande bilburna medelklassen är inget nytt. Det var MP som, genom mygel och korruption, tvingade på stockholmarna biltullar – trots att hela länet röstat nej. Strafftullarna har sedan dess slagit hårt mot både handel och vanliga människors privatekonomi.

Nu tar Verkehrsführer Lars (MP) nästa steg i partiets kamp mot vanligt folk. Den här gången är det villaägare i Enskede som står i skottlinjen. Genom att införa parkeringsavgifter även på mark direkt utanför folks egna hus – mark som råkar tillhöra kommunen – öppnar man för ännu en straffbeskattning av hederliga Svenssons.

Miljöpartiets budskap är glasklart: har du bil, ska du plågas.

Hussein Al-Abs, 33, avled den 1 februari på Fosieanstalten av bukhinneinflammation orsakat av ett sår i tolvfingertarmen.
Trots att han klagade på smärtor, gångsvårigheter och stundtals var okontaktbar, uppfattade personalen honom som simulerande eller överdrivande.
Kriminalvårdens incidentutredning pekar inte ut någon beslutsfattare som ansvarig.

---

Den liberala slaskpressen gråter floder i dag – en knarklangare och våldsbrottsling har dött på en svensk anstalt. Men istället för att visa respekt för oss som betalar kalaset, får vi serverat ännu en snyfthistoria.

Hussein Al-Abs, 33 år, dömdes till sex månaders fängelse för grovt brott – kniv på allmän plats. En självklar fara för allmänheten. Men givetvis fick han ”straffrabatt” – 33 % strafflindring – och skulle släpptas efter fyra månader.
Kostnad för skattebetalarna? Cirka 420 000 kronor. Fyrahundratjugotusen kronor. För en individ som aldrig borde ha fått sätta sin fot på svensk mark.

Istället för att omedelbart annullera hans uppehållstillstånd och sätta honom på första bästa plan hem, valde våra politiker och myndigheter att låta honom fortsätta parasitera på oss. Även om Al-Abs hade överlevt anstaltsvistelsen, hade han varit tillbaka i brottslighet snabbare än du hinner säga ”återfallsförbrytare”.

Den liberala smörjan skriver snyftreportage om hans WT-sambo fröken Widerström och deras oäkting, men inte ett ord om vad han kostat, vad han hotat, vad han förstört.

Det är dags att säga det högt: Felet är samhället.
Vi ska inte ”rehabilitera” kriminellt avskum på skattebetalarnas bekostnad.
Vi ska kasta ut dem – för gott.

Livstids utvisning till hemlandet. Och finns inget hemland? Då får tredje land ta emot dem. Inte en krona mer från svenska folkets fickor!

Sverige – vakna.

---

Den 30 april 2025 är det exakt 50 år sedan Vietnamkriget tog slut.
Den 30 april 1975 föll huvudstaden Saigon, och amerikanska trupper flydde i helikoptrar från ambassaden i en av 1900-talets mest dramatiska scener.

Vietnamkriget har gett upphov till många filmer som skildrat krigets grymhet, hjältemod och meningslöshet.
Här är några klassiker som är värda att se:

---

🎬 Rambo: First Blood (1982)

John Rambo, en ensam Vietnamveteran, kommer till en småstad för att hälsa på en gammal armékompis (som visar sig ha dött i cancer).
Polischefen, Will Teasle, ser Rambo som en luffare och arresterar honom på falska grunder.
Det utlöser en jakt där Rambo, trots att han egentligen inte vill skada någon, måste försvara sig mot polisen och nationalgardet.

---

🎬 Rambo: First Blood Part II (1985)

Grundstoryn:

• Rambo sitter i fängelse efter händelserna i första filmen.
• Han får ett erbjudande: bli fri om han genomför ett hemligt uppdrag i Vietnam.
• Uppdraget: ta bilder som bevis på om amerikanska krigsfångar fortfarande finns kvar – inte rädda dem.
• Men när Rambo hittar fångarna och inser att regeringen sviker honom, tar han saken i egna händer och försöker rädda dem.

Rambo blev en enorm succé och gav även upphov till en mängd dataspel.

---

🎬 Full Metal Jacket (1987)

Stanley Kubricks mästerverk om Vietnamkriget är uppdelad i två tydliga delar:

1. Träningslägret på Parris Island:

• Rekryterna genomgår brutal träning under sergeant Hartman.
• Särskilt följer vi Pvt. Joker och Pvt. Pyle, vars kamp slutar i tragedi.

2. Kriget i Vietnam:

• Joker skickas till Vietnam som krigskorrespondent.
• Där skildras kaoset, brutaliteten och meningslösheten i kriget.

Ton:
Filmen visar hur unga män förvandlas till känslokalla maskiner.

Filmen har även gett upphov till en del klassiker inom musiken.

🎖️ Några klassiska citat från Full Metal Jacket:

🪖 Gunnery Sergeant Hartman (till rekryterna):
”I am Gunnery Sergeant Hartman, your senior drill instructor. From now on you will speak only when spoken to, and the first and last words out of your filthy sewers will be ’Sir.’ Do you maggots understand that?”
(Sv: ”Jag är sergeant Hartman, er högsta instruktör. Från och med nu talar ni bara när ni blir tilltalade, och de första och sista orden ur era smutsiga käftar ska vara ’Sir’. Förstår ni det, era maskar?”)

🪖 Hartman (till Pvt. Pyle):
”Private Pyle, I’m gonna give you three seconds — exactly three fucking seconds — to wipe that stupid looking grin off your face or I will gouge out your eyeballs and skull-fuck you!”
(Sv: ”Menige Pyle, jag ger dig tre sekunder – exakt tre förbannade sekunder – att få bort det där idiotiska flinet från ditt ansikte, annars gröper jag ur dina ögon och knullar din skalle!”)

Private Joker (om sin hjälm och fredssymbol):
”I think I was trying to suggest something about the duality of man, sir.”
(Sv: ”Jag tror jag försökte säga något om människans dubbelnatur, Sir.”)

Fler citat

Sergeant Hartman:

”This is my rifle. There are many like it, but this one is mine. My rifle is my best friend. It is my life.”
”Det här är mitt gevär. Det finns många liknande, men detta är mitt. Mitt gevär är min bästa vän. Det är mitt liv.

Private Gomer Pyle:

”I am… in a world… of shit!”
”Jag är… i en värld… av skit!”

Private Joker:

”I wanted to see exotic Vietnam… the crown jewel of Southeast Asia. I wanted to meet interesting and stimulating people of an ancient culture… and kill them.”
”Jag ville se exotiska Vietnam… Sydostasiens kronjuvel. Jag ville träffa intressanta och stimulerande människor från en uråldrig kultur… och döda dem.”

Door Gunner:

”Anyone who runs is a VC. Anyone who stands still is a well-disciplined VC!”
”Alla som springer är Viet Cong. Alla som står still är disciplinerade Viet Cong!”

---

Private Joker:

”The dead know only one thing: it is better to be alive.”
”De döda vet bara en sak: det är bättre att leva.”

Kommentar:
Många anser att första delen av Full Metal Jacket – tiden på träningslägret med Sergeant Hartman – är filmens starkaste del.

---

🎬 Platoon (1986)

Regisserad av Oliver Stone, själv Vietnamveteran, skildrar filmen en ung soldats upplevelser:

• Chris Taylor (Charlie Sheen) åker frivilligt till Vietnam.
• Han hamnar mellan två sergeanter:
  • Sergeant Elias (Willem Dafoe), hederlig och medkännande.
  • Sergeant Barnes (Tom Berenger), brutal och hänsynslös.
• Droger, mord och interna konflikter förstör plutonens moral.

Platoon visar krigets psykologiska slitage – och hur ingen går oskadd ur det.

Under slaget vid Verdun 1916 stupade cirka 700 000 till 750 000 sammanlagt. Frankrike förlorade 25 % av sin manliga befolkning i åldern 18 till 29 år under första världskriget.

Vid Stalingrad mördade marxistiska Sovjet cirka 200 000 tyska soldater, och cirka 25 % av dessa var mellan 18 och 20 år gamla.

Under Vietnamkonflikten, då USA fick ta fajten mot kommunismen, stupade 33 103 nittonåriga soldater av totalt 58 220 stupade amerikanska soldater.

Hur många svenska soldater som skulle skickas till slakt vid en konflikt med Ryssland vet man inte. Men cirka 6 900 svenskar stupade i direkt strid vid slaget vid Poltava (1707–1709) och cirka 11 000 togs till fånga, varav många senare avrättades av ryssarna.

Dock var framgången större vid slaget vid Narva, då Sverige hade 667 stupade soldater medan ryssarna hade cirka 12 000 stupade och sårade.

---

Trots sviktande stöd för Tidöpartierna väcker möjligheten om Vänsterpartiets inflytande i en framtida regering minst lika stor oro. Med ett ideologiskt arv som präglas av samröre med totalitära regimer, historisk underrättelseverksamhet och bristande ansvar i lokalpolitiken, måste frågan ställas: Är detta ett parti som kan ges förtroende att styra Sverige?

Enligt aktuella opinionsundersökningar har partierna inom Tidösamarbetet fortsatt svagt stöd bland väljarna.

Samtidigt finns det anledning att uppmärksamma en potentiellt oroväckande utveckling: möjligheten att Vänsterpartiet – ett parti med historiska och ideologiska band till auktoritära regimer – skulle kunna få inflytande över en framtida regering.

Under det kalla kriget var det välkänt att många inom Vänsterpartiet hyste starka sympatier för diktaturerna i Östeuropa. Det finns dokumentation som visar att flera partiföreträdare hade kopplingar till underrättelsetjänster i Sovjetunionen och DDR. Detta ledde bland annat till att personer med medlemskap i partiet inte tilläts arbeta vid känsliga anläggningar inom försvaret och industrin, av rädsla för informationsläckor.

Flera V-politiker reste exempelvis runt bland Viggen-piloter under förevändningen att de sålde tavlor, men i själva verket samlade de information om Sveriges försvarsförmåga – information som sedan förmedlades österut.

Ett uppmärksammat exempel på dessa kopplingar är en av Sveriges mest kända författare, med tydliga vänstersympatier, som dömdes för spioneri år 1974.

Även i dag finns det skäl till oro. Flera av partiets representanter har uttryckt förståelse för, eller direkt stöd till, den ryska regimen – trots dess krigföring mot Ukraina och förtryck av den egna befolkningen. Att ett sådant parti skulle ges inflytande över Sveriges utrikes- eller säkerhetspolitik vore djupt problematiskt.

Även på lokal nivå har partiet visat bristande förmåga att bedriva ansvarsfull politik. Ett exempel är löftet om att sänka hyrorna i allmännyttan med 30 % för att skapa rimliga boendekostnader för låginkomsttagare – ett löfte som aldrig infriades. I stället resulterade partiets politik i Stockholm i en hyreshöjning på 5 %, något som drabbade vanliga hushåll hårt.

Därtill finns rapporter om enstaka partiföreträdare med kopplingar till organiserad brottslighet – en utveckling som måste tas på största allvar.

Sedan maktskiftet 2022 har Vänsterpartiet, tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna, genomfört flera skattehöjningar i Stockholm. Detta har resulterat i att stadens skattesats nu överstiger 30 procent. Samtidigt har mindre landsortskommuner såsom Österåker och Vellinge lyckats bibehålla en skattesats under 30 procent

Det senaste i raden av beslut där partiet valt en linje som går emot många väljare, är deras motstånd mot gårdsförsäljning av alkohol. Detta trots brett folkligt stöd för reformen och dess potential att gynna landsbygdsutveckling.

Sammantaget väcker detta frågor om Vänsterpartiets lämplighet som samarbetspartner i en framtida regering. Det är av yttersta vikt att inte enbart fokusera på vad partier säger, utan också på vad de faktiskt gör – och vilken ideologisk grund de vilar på.

Dags att ge domare och annan personal inom rättsvårdande myndigheter en rejäl bonus för varje livsstilskriminell de lyckas få utvisad till hemlandet – så att det skapas ett incitament att rensa samhället från slöddret.

Man bygger inte ett land med snyftande gråterskor som kräver att mördare ska ha rättigheter – man bygger ett land med hårdare straff.

En tonåring som sköt ihjäl en man i Flemingsberg 2023 döms till fängelse och utvisning, trots att han är född och uppvuxen i Sverige. Högsta domstolen anser att beslutet är proportionerligt eftersom mordet var planerat, välorganiserat och en del av en gängkonflikt. Domstolen väger in hans unga ålder och brist på anknytning till Gambia, men menar att brottets allvar väger tyngre. Utvisningen tidsbegränsas dock till tio år.

Försvarsadvokaten Viktor Banke är kritisk och menar att tonåringen utvisas ”till ingenting”, då han aldrig varit i Gambia. Det är osäkert hur utvisningen ska genomföras om Gambia inte erkänner honom som medborgare.

Den liberala slaskpressen har redan kavlat upp ärmarna för att leverera sina snyftartiklar – ännu en gång ska förövaren framställas som offer. Man undrar: varför i hela friden begränsa utvisningen till tio år? Killen är född här, visst, men han har kallblodigt avrättat en annan människa – i dörren till hans hem, inför hans familj.

Nu får han alltså avtjäna 4 år och 7 månader bakom galler, till en prislapp på cirka 5,8 miljoner kronor för skattebetalarna. Det är räknat med ett snittpris på 3 500 kr per dygn – och då har vi inte ens tagit höjd för de extra lyxiga fängelseplatserna på Fenixavdelningen där kostnaden kan klättra upp till 20 000 kr per dygn.

Och när han släpps ut? Då är det fritt fram att återvända – efter bara ett decennium. Man frågar sig: vems intressen försvaras egentligen här? Offrets? Samhällets? Eller är det bara brottslingarnas känslor som räknas numera?

Kan man inte utvisa honom till Gambia, så får man utvisa honom till ett tredje land. Afrika är en stor mottagare av våra skattepengar – då kan vi faktiskt få något tillbaka. Vi har nyligen skickat 48 000 elmopeder till Ghana, så den här kriminella varelsen kan vi lika gärna utvisa dit i stället för till Gambia. Huvudsaken är att vi blir av med avfallet.

Här är förslag på länder som vi kan utvisa det kriminellt avfallet till om Gambia säger nej att ta emot sin egna medborgare.

Sydsudan – Ett jättemysig land i Afrika.

Sierra Leone – Sierra Leones gästfrihet slår allt. Perfekt dumpningsplats för svensk kriminalvård. Landet har spetskomptens att bota pedofiler.

Malawi – Ett litet land i Afrika med ett storhjärtat folk. Perfekt utvisningsland för avfallet från den svenska migrationsindustrin.
Fängelserna är pittoreska byggnader från 1800-talet, så blir man dömd till fängelse här får man sitta av straffet i ett riktigt kulturarv.
Kriminalvården håller högre standard än vad man får på Vardaga äldreboende hemma i Sverige. Här får fångarna en hel måltid om dagen att smaska i sig.

Madagaskar – En ö med stor biologisk mångfald. Här bedrivs jordbruk. Också ett perfekt utvisningsland för den svenska migrationsindustrin att dumpa sitt avfall i, mot betalning förstås.

Centralafrikanska republiken – Ett härligt litet land i centrala Afrika, med förstklassiga fängelser. Om det kriminella odjuret som blir deporterat från Sverige återfaller i brott, så har detta land en kriminalvård som fungerar – till skillnad från Sverige.

Svensson känner en stor glädje idag. Nu återstår bara att få in vettiga politiker i riksdagen som kan ändra lagen, så att utvisning även gäller för ringa stöld – och att den sker på livstid. Då kan vi verkligen börja rensa samhället på slöddret. För kraven idag att bli utvisad vid brott är idag alldeles för högt ställda.

Jag läser att den organiserade brottsligheten har slagit sina klor i personlig assistans-branschen – en bransch som varje år får cirka 32 miljarder kronor av våra skattepengar, pengar som till stor del hamnar i maffians fickor. Ofta handlar det om klaner (dock inte Andersson, Svensson och Nilsson) som kommit till Sverige för att leva gott på den svenska välfärden.

Personlig assistans har sitt ursprung i en reform från 1994, då man införde LSS. Några årtionden tidigare hade man lagt ner ”Mentalsjukhusen”,”idiotanstalter” och ”sinnesslöanstalter”. Nu skulle människor som behövde omfattande omsorg i stället få det genom LSS och personlig assistans – en grund för ett värdigt liv, och det var en mycket bra reform.

Några år tidigare hade dock regeringen Bildt begått det fatala misstaget att upphäva Luciabeslutet, vilket gjorde att Sverige blev en magnet för kriminella element som kom hit och sökte asyl.

Den enda positiva motkraften i samhället i början av 1990-talet var Ny Demokrati, som tog sig in i riksdagen på ett försök. Nackdelen var att partiet var omoget, och därför misslyckades man med att hålla sig kvar i riksdagen efter valet 1994 (på den tiden var mandatperioderna tre år i stället för fyra).

Efter att regeringen Bildt öppnat Pandoras ask över Sverige genom att göra det för lätt att få asyl i Sverige, började den organiserade brottsligheten att växa.

30 år senare har brottsligheten satt sina klor i assistanssystemet. Det har blivit ett system där man ”importerar” brukare till Sverige, och låter deras personliga assistenter – ofta familjemedlemmar – sitta i ett annat land och kassera in pengarna. Allt detta sker inför öppen ridå. Och när det blir kris i skattefrågan? Då höjer man bara skatten, så att man kan fortsätta mata importerade kriminella med härligt grillade sparvar.

Du kan komma till Sverige utan någon medicinsk journal, hävda att du har behov av personlig assistans, och få det beviljat – med dina anhöriga som personliga assistenter. Under de senaste åren har detta fusk avslöjats gång på gång. I Södertälje dömdes nyligen en polis, en advokat och en pilot för ett miljonbedrägeri med assistansersättning. Dessa välutbildade personer hade inte sina rötter i Sverige.

Förslag:

1. Asylsökande med behov av personlig assistans ska inte kunna söka asyl i Sverige. Det finns andra länder i Europa att söka asyl i– svenska skattebetalare ska inte stå för notan.
2. Inför ett licenssystem för assistansbolag. Den som vill driva ett sådant bolag måste genomgå en statlig granskning av verksamheten, styrelsen och anställda. Polisen bör få använda underrättelseinformation i prövningen.
3. Gör det omöjligt att ”importera” brukare till assistanssystemet. Endast personer med dokumenterad vårdhistorik i svenska sjukjournaler ska kunna få personlig assistans.
4. Inför hårdare kontroller för assistansbolag. Om styrelsemedlemmarna inte har fläckfritt förflutet ska det inte vara möjligt att få licens.

Denna kontroll ska ske kontinuerligt. Uppstår problem ska man omedelbart frysa utbetalningar till bolaget.

Det är inget fel i att privata bolag utför vård och omsorg, men kraven på dessa bolag måste bli betydligt högre. Man kan inte ha personer med kopplingar till kriminella klaner och brottssyndikat sittande i styrelsen för dessa bolag.

Överhuvudtaget bör det bli lättare för arbetsgivare att kontrollera belastningsregistret, så att man inte riskerar att anställa olämpliga personer.

Vad var Luciabeslutet?

Lucia-beslutet togs den 13 december 1989 och innebar att Sverige kraftigt stramade åt asylpolitiken. Asyl skulle bara beviljas vid individuell förföljelse enligt Genèvekonventionen, och inte längre på humanitära grunder. Beslutet togs efter en stor ökning av asylsökande. Det blev en symbol för ett tryggare Sverige.

För tre år sedan var det koranupplopp. En grupp migranter blev upprörda över att vi i Sverige har yttrandefrihet och att man kunde bränna en koran. Senare har även människor blivit dömda för att de har använt sin grundlags­skyddade rättighet att få bränna en koran. Koranbränningen resulterade i ett upplopp, som svensk polis misslyckades med att slå ned med full kraft. I stället var det polisen som åkte på stryk.

Sådana enkla saker som att använda gummikulor, napalm och vattenkanoner mot våldsverkare klarade man inte av – det man kunde lösa i Ådalen 1931 klarade man inte av att lösa runt om i Sverige 2022.

Det svenska samhället visade sin mörka sida. När dessa terrorister sedan skulle dömas, var rättsstatens rättsröta enorm. Många fick ett bra straff i tingsrätten med tillhörande utvisning, men sedan kom hovrätten och tog bort utvisningsdelen av straffet. Detta visar hur vidrigt det svenska samhället är, att vi inte klarar att returnera första gradens slödder till deras hemländer, utan att vi ska dalta med dem och låta dem få stanna. De flesta fick 4–5 års fängelse, vilket är ingenting – särskilt med tillhörande straffrabatt på 33 % – för slödder som har sysslat med blåljussabotage.

När ska svenska staten sluta slösa pengar på att hämta hem folk från Gazaremsan? Visst handlar det om svenska medborgare, men de tillhör inte den svenska folkstammen, och man har ignorerat UD:s rekommendationer om att inte resa till Gaza.

Dessutom har vi redan ett stort antal araber i Sverige, så vi behöver inte ta emot fler från Gazaremsan. Vi skulle snarare kunna hem skicka några från det stora överskottet vi redan har av denna migrantgrupp.

Bättre att vi lägger våra pengar på att hjälpa Ukarina istället.
Har man rest till ett område utan att följa UD:s rekommendationer, så får man ta konsekvenserna själv – det är inte något som svenska staten ska bränna skattepengar på.

Det vore bättre om svenska staten annullerade deras svenska medborgarskap, så att de får stanna bland sina egna, så att säga, utan att vara en belastning för oss svenskar.

---

Samhället måste bli bättre på att motverka folkbokföringsbrott. Straffen för folkbokföringsbrott måste höjas. Idag finns det stora pengar att tjäna på till exempel skenseparationer, där den ensamstående föräldern – ofta mamman – kan casha in stora summor i extra bidrag.

Detta är ett mycket vanligt problem i miljonprogramsområdena, där det fuskas med folkbokföringen för att kunna fiska ut mer bidrag.

1) Höj straffen för folkbokföringsbrott och bidragsbrott till det dubbla.
Ändra regelverket så att en automatisk spärr utlöses: om man döms för bidragsbrott ska man inte kunna få några bidrag på 10 år. Man blir så kallad “bidragslös”. Det måste kännas för den kriminelle att göra fel.

2) Skatteverket måste bli striktare med vilka adresser som godkänns som folkbokföringsbara.
Om lagen inte tillåter detta idag – då måste lagen ändras.

3) Använd AI för att filtrera fram adresser som är orimliga att bo på, och skapa en spärrlista.
Om någon skriver sig på en sådan adress felaktigt, plocka bort dem därifrån och sätt en automatisk bidragsspärr.

Om man drar åt bidragskranen kommer de som idag folkbokför sig fel att börja folkbokföra sig rätt.

Misstänker man att någon inte längre bor i Sverige men fortfarande är skriven här – varför inte kalla in personen till en polisstation för att visa upp ID? Sverige måste börja kontrollera bättre. Vi riskerar annars att bli som vissa sydeuropeiska länder där utbrett fusk accepteras.

Det bästa som kan hända samhället är att straffen för bidragsfusk höjs rejält – och att man sedan publicerar en stor artikel i kvällspressen om hur en familj i t.ex. Rinkeby förlorade alla sina bidrag på grund av folkbokföringsfusk. Det skulle sända ett tydligt signalvärde: fuskar man, då får man ta konsekvenserna. De stekta sparvarna slutar flyga in i munnen – och man tvingas börja göra rätt för sig.

Är man inte svensk medborgare, ska givetvis uppehållstillståndet dras in vid bidragsfusk. Personen ska då ha 12 timmar på sig att lämna Sverige.

---