På 1930- och 1950-talens Sverige rörde sig en berättelse i skuggorna – om pengar som betalades i tysthet, om en obekväm man som aldrig försvann och om en stat som fruktade skandal mer än offentlig prövning. Haijbyaffären blev till slut en av landets mest omstridda rättsaffärer, där rykten om kungahuset, rättsväsendets agerande och folkhemmets behov av kontroll flöt samman. Än i dag väcker den frågan om vad som händer när makten väljer tystnad framför öppenhet.
Polismördaren Kurt Haijbyaffären och Kung Gustaf V hade en ”kärleksaffär” som enligt dåtidens lagstiftning var otukt mot naturen.
Det börjar som en ganska vardaglig historia i 1930-talets Stockholm: en restaurang, ett tillstånd, en man med dåligt rykte och en stat som gärna håller ordning. Men den slutar som en av Sveriges mest omtalade affärer – där kungahusets anseende, rättsstatens självkänsla och folkhemmets behov av kontroll hamnar i samma tryckkokare.
En restaurangägare söker kungens hjälp
Kurt Haijby driver restaurang Lido på Kungsgatan. Han är entreprenör, men också belastad av ett kriminellt förflutet. Det gör livet svårt när det gäller utskänkningstillstånd. Och när de vanliga vägarna känns stängda finns alltid den svenska genvägen: att försöka nå någon som kan påverka.
Så söker Haijby audiens hos Gustaf V. Det är 1933, kungen är gammal men fortfarande symbolen för staten. Haijby får träffa honom, tillsammans med många andra.
Efteråt börjar berättelserna glida isär.
Enligt Haijby själv tar historien en helt annan riktning än en enkel bön om vinrättigheter. Han påstår att det uppstår en sexuell relation mellan honom och kungen. Andra kommer senare att säga att den berättelsen inte håller – men att den ändå blev farlig, därför att den var möjlig att tro på i en tid av rykten, skam och tabun.
Pengarna som inte borde ha funnits
Det är här affären får sin märkliga tyngd. För även om man inte accepterar Haijbys kärnberättelse finns något mer konkret: pengar betalas ut.
Hovet betalar. Inte en gång, utan över tid, i olika former. Det handlar om belopp som i samtiden är stora nog att förändra ett liv. Varför?
Om Haijby bara var en lögnare borde det rimliga ha varit att stoppa honom, polisanmäla, säga nej. Men i stället verkar man vilja köpa lugn.
Det är i det här spänningsfältet som affären föds: mellan det som sägs vara bluff och det som faktiskt görs för att hålla bluffen tyst.
När lösningen blir att försvinna
Under 1930-talet prövas en klassisk metod: flytta problemet bort från Sverige.
Haijby får pengar för att emigrera. Tanken är enkel: om han inte finns här, kan han inte ställa till med något här. Men han kommer tillbaka. Och när han kommer tillbaka står han där igen – lika besvärlig, lika beroende, lika laddad.
Under de följande åren får han olika former av “hjälp”: affärslösningar, pengar, möjligheter. I berättelsen blir det en sorts märklig livlina som samtidigt är en kedja. Hjälpen ges – men den förutsätter att han håller tyst.
Och i bakgrunden finns alltid samma rädsla: inte bara för en personlig skandal, utan för vad som händer om monarkin tappar sin glans.
Psykiatrin som lugn och lås
När Haijby på nytt blir ett problem tar historien en mörkare ton.
Han hamnar under observation på Beckomberga, och senare sker nya perioder av inläggning. Formellt finns motiveringar: oro för hans psykiska tillstånd, behov av vård, behov av observation.
Men när man läser affären som berättelse framstår psykiatrin också som något annat: ett sätt att skapa stillhet. En plats där en bråkig människa kan bli tyst, avskild, kontrollerad.
Det gör Haijbyaffären till mer än en skandalhistoria. Den blir en berättelse om ett samhälle som ibland föredrar att “hantera” människor snarare än att ta strid med sakfrågan öppet.
Boken som inte fick finnas
1947 gör Haijby det förbjudna: han slutar hålla inne med sin historia.
Han ger ut en nyckelroman – Patrik Kajson går igen – där han i romanform lägger fram sitt perspektiv. Det är ett sätt att tala utan att skriva ett protokoll. Men alla förstår vad den handlar om.
Och då händer något som är så svenskt att det nästan blir absurt: stora delar av upplagan köps upp och försvinner ur cirkulation.
Man vill inte ha en tryckfrihetsprocess. Man vill inte ha rubriker. Man vill inte ha vittnesmål, rykten, insinuationer.
Man vill ha tystnad.
Men när tystnad blir en aktiv insats – då börjar folk ana att det finns något att tysta.
När staten måste titta – men inte för mycket
Efter kungens död 1950 trappas allt upp. Haijby skriver brev till myndigheter, gång på gång, om rättsövergrepp och om hur han menar sig ha behandlats.
Till slut hamnar frågan hos Justitiekanslern, som utreder om det finns fog för anklagelserna. Utredningen landar i en dubbelhet som nästan känns som en dramaturgisk knut:
Å ena sidan: Haijbys påståenden anses i stort sakna grund.
Å andra sidan: det står klart att hovet betalat stora summor och gjort mycket för att hålla honom tyst.
Det är som om staten säger: “Vi ser inget brott” – men samtidigt: “vi ser att något ovanligt pågick.”
Och det räcker för att misstron ska växa.
Rättegången som blev nationell feber
Till slut blir det rättegång. Haijby åtalas och döms för grov utpressning. Domen blir ett slags officiellt avslut: ett sätt att slå fast vem som är skurken i berättelsen.
Men i offentligheten blir det inte ett avslut. Det blir en explosion.
Debattörer går i clinch. Ledarsidor rasar. I riksdagen talas det om rättsröta. Vilhelm Moberg kliver fram som en av de mest hänsynslösa kritikerna och menar att själva faktum att Haijby döms visar att rättssystemet skyddar makten.
Andra säger tvärtom: domen visar att han var en bedragare som pressade hovet på pengar.
Och det är här affären stelnar till sin eviga form: den blir en kamp om tolkning.
Var det sant? Eller var det bara farligt att det kunde vara sant?
När man försöker knyta ihop berättelsen återstår en sak som gör den mer plågsam än många andra skandaler:
Det går inte att enkelt bevisa den centrala kärnfrågan.
Hade Gustaf V och Haijby en relation? Var Haijby offer för ett system som skyddade sig självt? Eller var han en skicklig manipulatör som spelade på samtidens största tabun?
Historiker, jurister och författare har landat på olika sidor. Vissa menar att relationen är obevisad och att tidpunkter inte stämmer. Andra menar att något måste ha hänt, eftersom systemet agerade så kraftfullt.
Och kanske ligger affärens verkliga kärna just där: inte i om allt Haijby sa var sant, utan i att staten och hovet betedde sig som om det kunde vara sant – och att det räckte för att sätta igång en kedja av hemligheter, pengar, inlåsning, tystnad och till slut dom.
Varför affären fortfarande känns modern
Haijbyaffären lever kvar för att den inte bara handlar om kungar och skandaler. Den handlar om mekanismer som fortfarande känns igen:
Ett samhälle som skyddar sina institutioner. En obekväm person som blir ett “problem” snarare än en människa. En offentlighet som växer när insynen minskar. Och en berättelse där pengar, sekretess och prestige blir starkare krafter än principer.
Det är därför Haijbyaffären fortfarande diskuteras. Inte för att alla vill veta vad som hände i ett sovrum på 1930-talet – utan för att många vill förstå vad som händer i en stat när det som måste skyddas blir viktigare än det som borde prövas öppet.
Vill du att jag gör en ännu mer “scenisk” version (mer som reportage, med tydligare tidshopp och små miljöbeskrivningar), eller hålla den mer saklig men fortfarande berättande?
Kriminalvården har sedan 2020 lagt över 100 miljoner kronor på inrikes transporter med chartrade privatflyg. Myndigheten motiverar kostnaderna med överbeläggningar, personalbrist och tidsvinster, men kritiker menar att dyra flygningar ofta ersätter fullt möjliga biltransporter och innebär ett slöseri med skattepengar. Samtidigt redovisas flygkostnaderna inte separat i årsredovisningarna, vilket väcker frågor om transparens och ansvar.
Kriminalvården måste vara öppen för innovativa lösningar. Att till exempel använda halsfängsel på fångar under transporter gör att man kan minimera risken för rymningar. Sedan måste vi se vinsten: om en pedofil dör under en transport blir det en vinst både för brottsoffret och samhället. Det blir win win.
Kriminalvården använder chartrade privatflyg för att transportera intagna och andra frihetsberövade personer. Enligt myndigheten sker detta bland annat på grund av överbeläggningar på häkten och anstalter samt bemanningssvårigheter. Kritiker menar dock att användningen av dyra flygtransporter innebär ett slöseri med skattepengar, särskilt när många av dessa transporter i praktiken hade kunnat genomföras med bil.
Genomgångar av fakturor visar att Kriminalvården sedan 2020 har lagt över 100 miljoner kronor på tusentals inrikes flygtransporter. Dessa kostnader särredovisas inte i myndighetens årsredovisningar, trots att enskilda flygningar kan kosta upp till 300 000 kronor.
– Det måste bli enorma kostnader för Kriminalvården med den här typen av transporter, säger ”Johannes”, som själv varit föremål för fångtransport.
Samtidigt har Kriminalvårdens totala transportkostnader skjutit i höjden. Förra året uppgick utgifterna för inrikes transporter till över en miljard kronor, fördelat på cirka 111 000 resor. Majoriteten av dessa genomförs med bil, vilket gör flygtransporterna till ett särskilt kostsamt undantag.
Överbeläggningar driver fram dyra lösningar
Kriminalvården uppger att flyg i vissa fall används för att undvika övernattningar på häkten vid långa biltransporter, samt på grund av personalbrist och akuta behov av att frigöra platser. Kritiker ifrågasätter dock om organisatoriska brister och bristande planering ska rättfärdiga transporter som är mångdubbelt dyrare än alternativ på väg.
– I många andra länder använder man bussar och transporter i fängelsefordon. Det handlar ändå om mördare, gängkriminella och pedofiler – grupper som har lågt samhällsvärde. Därför bör man inte använda så mycket skattepengar på dem, säger en expert knuten till ett parti på vänsterkanten.
– Skulle en gängkriminell råka dö under en transport är det inte hela världen. Personen har inget värde för samhället. En kackerlacka har större existensberättigande än kriminella varelser, säger samma källa.
Flyg används även för att spara tid
När det gäller transporter av barn och ungdomar framhåller myndigheten att tidsvinsten ofta prioriteras, exempelvis vid långa resor från norra till södra Sverige. Kriminalvårdens transportdirektör Joacim Trybom menar att flyg då är det mest humana alternativet och uppger att omkring en tredjedel av flygtransporterna gäller minderåriga.
Samtidigt menar kritiker att även tidsvinster måste vägas mot kostnaderna för skattebetalarna, och att transporter med bil i många fall hade varit fullt möjliga utan att äventyra vare sig säkerhet eller humanitet.
Bristande transparens kring kostnaderna
Trots att flygtransporterna har kostat över 100 miljoner kronor sedan 2020 redovisas de inte separat i Kriminalvårdens årsredovisningar. Myndigheten har uppgett att beloppen inte ansetts tillräckligt stora för att särskiljas, något som väcker frågor om insyn och ansvarstagande när det gäller användningen av offentliga medel.
Faktaruta: Vad kostar en intagen – och vad sparas om tiden förkortas?
Kriminalvårdens dygnskostnader (2023) visar ungefär vad det kostar per person och dygn i olika delar av
verksamheten. Om en verkställighetstid avbryts eller förkortas sparas i grova drag dygnskostnaden för de dagar
som inte behöver genomföras.
Häkte:3 488 kr per person och dygn
Anstalt (fängelse):3 773 kr per person och dygn
Frivård:341 kr per person och dygn
Enkel formel (grovt):
Besparing ≈ dygnskostnad × antal dagar som förkortas
Exempel: om en fånger dör under halva strafftiden (dvs. hälften av tiden återstår, så bli vinsten för samhället följande ):
1 år totalt → ca 182,5 dygn “sparas” → ≈ 688 573 kr
2 år totalt → ca 365 dygn “sparas” → ≈ 1 377 145 kr
4 år totalt → ca 730 dygn “sparas” → ≈ 2 754 290 kr
Obs: Detta är en förenklad räkning med genomsnittliga dygnskostnader. Den säger inte exakt vad som händer i enskilda fall
(t.ex. fasta kostnader, beläggningseffekter, vårdbehov, transporter, rättsprocesser m.m.).
Källa: Kriminalvården – “Ekonomi och planering” (dygnskostnader 2023).
Tusentals förseningstimmar i pendeltågstrafiken är inget olycksfall i arbetet – det är resultatet av Miljöpartiets politiska prioriteringar. Trots löften om förbättringar ligger förseningarna kvar på samma nivå som under kaosåret 2023, och återigen är det vanliga stockholmare som betalar priset i förlorad tid, ökade kostnader och minskat förtroende för kollektivtrafiken.
Handlare Sjöqvist får ta smällen när Miljöpartiet levererar sin flumpolitik med öppna spärrar i tunnelbanan. Med en stöldökning på 300 procent är en sak säker: maten blir inte billigare.
Vi stockholmare är vid det här laget väl bekanta med Miljöpartiets straffpolitik mot vanliga människor. Parkeringsavgifter har pressats upp till extrema nivåer, bilägare motarbetas systematiskt och småföretagare får bära konsekvenserna av politiska experiment. Nu har Miljöpartiet visat sitt kakistokratiska DNA även på ännu ett område: kollektivtrafiken.
Tusentals timmar av förseningar i pendeltågstrafiken är inte en olycklig slump – de är ett direkt resultat av politiska prioriteringar. Trots löften om förbättringar och trots operatörsbyten fortsätter resenärer i Stockholmsregionen att förlora enorma mängder tid. Miljöpartiet styr regionen och bär därmed det yttersta ansvaret.
Visst har situationen förbättrats något jämfört med förra året. Antalet enskilda förseningar har minskat. Men ser man till det som verkligen spelar roll för resenärerna – den sammanlagda tiden som människor sitter fast på perronger eller i stillastående tåg – är bilden en annan. Jämfört med 2023, ett år som präglades av återkommande pendeltågskaos, ligger årets totala förseningstimmar på ungefär samma nivå. Det innebär att resenärerna även i år har drabbats av tusentals timmar av försenad trafik.
En viktig förklaring är att pendeltågen går nästan oavbrutet, dygnet runt och i båda riktningarna. När en störning uppstår får den därför snabbt stora konsekvenser.
– Eftersom pendeltågen går nästan hela tiden är det också där som förseningarna ackumuleras mest, säger Örjan Eriksson, enhetschef för järnvägar Öst på Trafikverket.
Minnet av pendeltågskaoset vintern 2022 och första halvan av 2023 är fortfarande färskt för många. Problemen blev så omfattande att Region Stockholm till slut sade upp avtalet med MTR Pendeltågen i förtid. När SJ tog över trafiken följde glädjebesked om färre inställda avgångar. Men Miljöpartiets grundproblem kvarstod – och syns tydligt i statistiken: förseningarna, räknat i faktisk tid, är fortfarande lika omfattande som under krisåret 2023.
Orsakerna är välkända: spårfel, bristande underhåll, olyckor och yttre händelser. Men ansvaret hamnar alltid i ett politiskt ingenmansland. SJ hänvisar till SL. SL hänvisar till Trafikverket. Och Miljöpartiet, som styr regionen, duckar konsekvent för sitt ansvar.
Trafikverket pekar dessutom på att den extremt täta trafiken gör förebyggande underhåll svårt.
– När tågen går med så hög frekvens är det väldigt svårt att få tid att inspektera och åtgärda spåren. Små fel utvecklas därför till större problem som i slutändan leder till ännu fler förseningstimmar, säger Örjan Eriksson.
Detta är ett återkommande mönster i Miljöpartiets politik. Ett tydligt exempel är Ica-butiken vid tunnelbanestationen Näckrosen, där beslutet om öppna spärrar – ett ideologiskt experiment – ledde till att stölderna ökade med omkring 300 procent. För den lokala företagaren blev konsekvenserna förödande. Politiken ”levererade”, men resultatet blev fel – igen.
Samma sak gäller pendeltågstrafiken. Miljöpartiet kan leverera beslut, symbolhandlingar och visioner. Men när det kommer till fungerande vardag för vanliga människor misslyckas politiken gång på gång. Kostnaderna skenar, tiden rinner iväg – och stockholmarna får betala priset.
Två högutbildade vårdanställda utvisas efter nio år i Sverige – ett beslut som väcker starka känslor. Men fallet säger mindre om individernas öde och mer om konsekvenserna av åratal av extremt generösa regler, politisk inkonsekvens och ett migrationssystem som länge saknat både gränser och ansvar.
Något som borde vara självklart när de nya reglerna om PUT blir verklighet är att man börjar rensa i Kriminalvårdens kundstock, där de som saknar jord- och blodsband samt inte tillhör den svenska folkstammen returneras till hemlandet. Eller varför inte lyssna på Kumla-intagna och outsourca vården av dem till Cecot i El Salvador – ett härligt premiumfängelse där man har spetskompetens i att hantera pedofiler och terrorister.
Akademiker i svensk sjukvård
Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh är iranska akademiker som i flera år har arbetat inom svensk sjukvård. Afshad är utbildad hjärtläkare och Zahra utbildad chefssjuksköterska. Familjen kom till Sverige 2016 och har två barn, i dag 15 och 7 år gamla.
Politisk aktivism och flykten från Iran
Afshad var politiskt aktiv mot den islamistiska regimen i Iran och fängslades i tre år. Efter frigivningen levde han fortsatt under övervakning, vilket till slut fick familjen att lämna landet. Trots detta fick familjen avslag på sin asylansökan i Sverige.
Spårbytet – en genväg runt asylsystemet
I stället beviljades de arbetstillstånd genom det så kallade spårbytet – en konstruktion som gjorde det möjligt för asylsökande att stanna kvar genom arbete trots avslag. Båda anställdes vid Södersjukhuset i Stockholm, initialt som undersköterskor. Zahra arbetar i dag på en högspecialiserad operationsavdelning och genomgår kompletterande utbildning vid Karolinska Institutet, med planerad examen i maj 2025.
Regeländringen som satte stopp
Arbetstillstånden löpte ut i april 2025. Arbetsgivaren skickade in ansökan om förlängning i tid och lönevillkoren uppfyllde samtliga krav. Men under våren 2025 avskaffades spårbytet. Resultatet blev att tillstånden inte förlängdes. Enligt nuvarande regelverk måste personer i deras situation lämna Sverige, ansöka om arbetstillstånd från utlandet och invänta beslut där. Familjen har därför fått beslut om utvisning, planerad till början av januari 2026.
Varför just Sverige?
Men den större frågan kvarstår: varför valde familjen just Sverige? Mellan Iran och Sverige ligger åtta länder. Avståndet är cirka 340 mil och flygtiden runt fem timmar. Familjen har varit i Sverige i nio år, saknade enligt myndigheterna asylskäl, men valde ändå att klamra sig fast här – möjliggjort av tidigare regeringars oförmåga att föra en konsekvent och långsiktigt hållbar migrationspolitik.
Den höga kostnaden för en liberal linje
Denna politik har haft ett högt pris. Varje migrant kostar enligt beräkningar samhället cirka 75 000 kronor i nettokostnad även om personen arbetar. Är personen kriminell eller står utanför arbetsmarknaden blir kostnaden betydligt högre. Sverige har sedan tiden för Folke Bernadottes vita bussar fört en av Europas mest liberala asylpolitiker, där det under decennier varit relativt enkelt att få både asyl och arbetstillstånd.
Arbetslöshet, EU – och fortsatt import av arbetskraft
Samtidigt har Sverige omkring 10 procents arbetslöshet och är medlem i EU – en union med cirka 400 miljoner invånare som redan har rätt att fritt bosätta sig och arbeta i landet. Mot den bakgrunden framstår det som anmärkningsvärt att Sverige fortsatt rekryterar arbetskraft från länder utanför EU. De extremt generösa regler som länge gällt har bidragit till det samhällskaos vi i dag ser, med skjutningar, sprängningar och en växande otrygghet.
Dags för en tydlig kursändring
Det är mot denna bakgrund som kursändringen nu måste bli tydlig. Sverige behöver en stramare, mer konsekvent politik där lag, ansvar och egen försörjning står i centrum. Ett nödvändigt steg är att börja gallra kriminalvårdens kundstock. Den som dömts till fängelse och saknar svenskt medborgarskap bör inte ha någon självklar rätt att stanna kvar i landet. Det finns ingen anledning att behålla människor som inte klarar kravet på laglydnad och kan försörja sig själva.
Land skall med lag byggas – på riktigt
Sverige har historiskt byggt sitt samhälle på en tydlig princip: ”Land skall med lag byggas.” Om detta valspråk ska vara mer än tomma ord krävs handling. Det innebär att rättsstaten måste upprätthållas fullt ut – och att det kriminella element som saknar medborgarskap konsekvent avlägsnas från landet.
Faktaruta: Förändringar i migration och arbetstillstånd
Sverige har under lång tid haft en av Europas mer generösa asyl- och migrationspolitiker. Under samma period har landet
samtidigt sett ökade problem kopplade till bland annat gängkriminalitet, överbelastade anstalter och större kostnader inom
rättsväsendet. Flera regeringar har därför aviserat behovet av en stramare och mer konsekvent migrationspolitik.
Den nuvarande Tidöregeringen har beslutat om förändringar som träder i kraft den 1 april 2026. En av dessa är att
den så kallade spårbytesmöjligheten avskaffas. Spårbytet har inneburit att personer som fått avslag på sin asylansökan
ändå kunnat ansöka om och beviljas arbetstillstånd inifrån Sverige.
Samtidigt finns möjligheten att på nytt ansöka om asyl efter en viss tid utanför landet. Enligt nuvarande regelverk kan en ny
asylansökan lämnas in efter fem år, vilket i ett europeiskt perspektiv är en relativt kort tidsperiod.
Regeringen har även beslutat att höja försörjningskraven för arbetstillstånd. Det nya kravet innebär att lönen ska uppgå till
minst 90 procent av medianlönen i Sverige. Syftet är att motverka lönedumpning och minska risken för exploatering av
utländsk arbetskraft.
Ett brutalt terrordåd mot judiska civila i Australien har åter aktualiserat frågan om hur västerländska demokratier ska hantera intoleranta och våldsbejakande ideologier. Med utgångspunkt i Karl Poppers toleransparadox argumenterar denna artikel för att islamistisk extremism inte kan mötas med relativisering eller tystnad, utan kräver tydliga gränser och ett aktivt försvar av det öppna samhällets grundläggande värden.
När toleransen inte längre skyddar
Det började som ett firande. Ljus tändes, sånger sjöngs och familjer samlades för att uppmärksamma chanukka – en högtid som i generationer symboliserat motstånd mot förtryck och rätten att utöva sin tro. Men på Bondi Beach i Australien förvandlades glädjen till skräck. Skotten kom utan förvarning. När det var över låg sexton människor döda.
Nyheten spreds snabbt över världen. Ännu ett antisemitiskt terrordåd. Ännu en plats där judar attackerats just för att de är judar. Och ännu en gång ställdes samma obekväma frågor: hur kunde detta hända – och varför känns det som om det förr eller senare ändå skulle ske?
Ett samhälle som tvekar
När detaljerna blev kända stod det klart att gärningsmännen drevs av islamistisk extremism. Symboler kopplade till IS hittades i deras fordon. Polisen bekräftade att attacken var ideologiskt motiverad. Australiens premiärminister talade om extremism, men diskussionen stannade snart vid välbekanta formuleringar om sammanhållning och vikten av att inte dra förhastade slutsatser.
Det var inte första gången. Och det är just detta som oroar.
För i västvärlden finns i dag en djupt rotad rädsla för att peka ut intolerans när den kommer i religiös form. I stället för att dra tydliga gränser väljer institutioner ofta att mildra, relativisera eller omtolka. I Australien tolkades öppna rop om våld mot judar vid demonstrationer som ”missförstånd”. Orden tvättades rena, trots att budskapet var tydligt för alla som ville se.
Karl Poppers varning
Redan efter andra världskriget varnade filosofen Karl Popper för just detta. I sin berömda toleransparadox slog han fast att ett tolerant samhälle inte kan vara gränslöst tolerant. Om intolerans tillåts växa ostört kommer den till slut att förgöra det öppna samhället inifrån.
Poppers poäng var inte att förbjuda åsikter eller kväsa oliktänkande. Tvärtom. Men han menade att grupper som öppet hotar andras frihet och rätt till liv inte kan mötas med samma överseende som fredliga meningsmotståndare. Tolerans är ingen självmordsprincip.
Ändå är det just detta västvärlden gång på gång tycks pröva.
Ord som föregår våld
Efter Hamas massaker den 7 oktober 2023 hördes slagord om att ”eskalera motståndet” och ”globalisera intifadan” på gator och torg i flera västländer. För många lät det som politisk retorik. För andra – framför allt judar – var innebörden glasklar. Historien har lärt dem vad dessa ord betyder i praktiken.
Bondi Beach blev ett bevis på att ord inte stannar vid ord. Retorik normaliserar våld. När uppmaningar till eskalering får stå oemotsagda, när antisemitism kläs i aktivistiska eller akademiska termer, då sänks tröskeln. Förr eller senare är det någon som tar nästa steg.
Ett mönster, inte en slump
Från New York till Madrid, från London till Paris, Berlin, Nice och Stockholm – listan över islamistiska terrordåd i väst är lång. Varje gång följs de av samma ritual: politiker uppmanar till lugn, medier betonar att extremism inte representerar alla muslimer, och samtalet flyttas snabbt från ideologi till socioekonomiska förklaringar.
Samtidigt visar internationella rapporter att antisemitism och stöd för politiskt våld är utbrett i jihadistiska miljöer. Tiotusentals islamistiska terrorattacker har genomförts globalt sedan slutet av 1970-talet. Majoriteten av dem under det senaste decenniet.
Detta är inte ett randfenomen. Det är ett mönster.
Rädslan att säga nej
I Europa har rädslan för att uppfattas som intolerant lett till långtgående eftergifter. Organisationer med antidemokratiska värderingar har tilldelats offentliga medel. Religiösa normer har tillåtits påverka skolor, offentliga institutioner och jämställdhetsarbete. Samtidigt har kritik ofta avfärdats som ”islamofobi”, oavsett innehåll.
Kontrasten mot hur antisemitism bemöts är slående. När judiska mål attackeras följer inga stora solidaritetsupprop, inga kampanjer, inga symboliska manifestationer i samma omfattning. I stället ifrågasätts ofta de som öppet visar judiska symboler – som om deras blotta synlighet vore provokativ.
Frågan som inte går att undvika
Detta handlar inte om människor från Mellanöstern, och inte om muslimer som individer. Miljontals muslimer lever fredligt i väst, delar demokratiska värderingar och bidrar till samhället. De är inte problemet.
Frågan som västvärlden måste våga ställa är en annan: Är islamism – som ideologi och politiskt projekt – förenlig med liberal demokrati?
Allt fler tecken pekar på att svaret är nej.
När gränserna suddas ut
Bondi Beach var inte en isolerad tragedi. Det var ännu ett varningsskott. Ett samhälle som inte längre vågar försvara sina grundprinciper riskerar att förlora dem. Inte i ett dramatiskt ögonblick, utan långsamt – genom undanflykter, tystnad och välmenande relativisering.
Karl Popper hade rätt. Ett öppet samhälle överlever inte genom att blunda för intolerans, utan genom att stå emot den.
Och frågan är inte om västvärlden har råd att dra tydliga gränser – utan om den har råd att låta bli.
Trots sin storlek, sitt skatteunderlag och sina resurser misslyckas Stockholms stad med något så grundläggande som att sänka kommunalskatten med en enda krona. Samtidigt visar lilla Lekeberg i Örebro län att det går – om viljan och prioriteringarna finns. Skillnaden ligger inte i förutsättningarna, utan i hur skattepengarna används och vilka politiker som styr.
Något som sossarna är duktiga på är att kasta pärlor till svinen i sin politik. Det handlar om många miljoner kronor som slösas bort på myglade föreningar på Järvafältet. Ronald Reagan sa en gång: ”Kommunen är som en jättebebis – enorm aptit vid den ena öppningen, men ingen kontroll över den andra.” Och så är det.
Stockholms stad gör misslyckande efter misslyckande under den rödgröna röran. Under mandatperioden från 2022 har man chockhöjt skatten. Samtidigt klarar till och med en liten kommun som Lekeberg av att sänka skatten med 1 krona. Lekeberg är en kommun med cirka 8 600 invånare och lyckas ändå sänka kommunalskatten, medan Stockholms stad – som har nästan 1 miljon invånare – inte förmår göra detsamma.
Har du ens hört talas om Lekeberg? Det är en liten kommun som ligger i Örebro län, en välmående kommun som inte styrs av sossar och kommunister, utan av människor som har kontakt med verkligheten.
Det logiska är att Stockholm skulle kunna ha Sveriges lägsta kommunalskatt, om det satt rätt politiker vid makten – politiker som inte slösade bort skattepengar på en massa symbolpolitiska tramsprojekt. Kakistokratstyret i Stockholms stad har inte gjort många rätt. Det enda vi stockholmare har fått smaka på är usel kommunal service, samtidigt som man gör en rad sjuka affärer, som att köpa tillbaka slumområden i Husby.
Stockholms stad har över 40 000 anställda i en kommun med cirka 1 miljon invånare. Det innebär att ungefär 4 % av befolkningen arbetar för kommunen.
Staden Dallas, som har fler invånare än Stockholm, har endast omkring 1 % kommunanställda – och dessutom lägre skatt.
Det tyder på att mycket inte fungerar som det borde i Stockholms stadshus.
Så vad gör kakistokraterna i Stadshuset för fel, när man har en så groteskt stor kommunal organisation?
Stockholm stad på jumboplats på att hålla låg kommunalskatt
Faktaruta: Stockholm stad vs City of Dallas – skatt & kommunal organisation
Stockholms stad
City of Dallas (Texas)
Invånare
≈ 1 000 000
≈ 1 326 000
Kommunanställda
≈ 40 000
≈ 13 000
Anställda per 1 000 invånare
≈ 40
≈ 10
Kommunal inkomstskatt
Ja – ca 30,60 %
(kommun + region)
Nej – 0 %
(varken kommunal eller delstatlig)
Exempel: årsinkomst 300 000 kr
Skatt ≈ 90 000 kr Kvar: ≈ 210 000 kr
Skatt: 0 kr Kvar: 300 000 kr
Skillnad i disponibel inkomst
–
+90 000 kr per år
(+7 500 kr/mån)
Obs: Jämförelsen avser endast inkomstskatt.
Dallas finansierar sin verksamhet främst via fastighetsskatt och moms,
medan Stockholm i huvudsak beskattar arbete.
Regeringen vill skärpa migrationspolitiken genom att kunna återkalla permanenta uppehållstillstånd när grunderna för dem inte längre finns. Socialdemokraterna säger nej – och gör därmed ännu en gång klart att partiet sätter systemets bekvämlighet och gamla dogmer före svenska folkets trygghet, rättvisa och förtroende för staten.
Sossarna är bra på en sak: att suga ut skyhöga skatter. Redan på 70-talet protesterade Astrid Lindgren mot att hon fick betala över 100 procent i skatt.
Tidigare i år tog regeringen emot en utredning som föreslår att permanenta uppehållstillstånd i stor omfattning ska kunna återkallas och omvandlas till tidsbegränsade, om den berörda personen inte längre uppfyller de krav som låg till grund för beslutet – exempelvis flyktingstatus. Förslaget är tydligt: antingen har man ett skyddsbehov, eller så tar man steget fullt ut och blir svensk medborgare.
Socialdemokraterna säger nej. Igen.
Partiet varnar för att det skulle vara ”retroaktivt”, ”möjligen olagligt” och att det skulle ”urholka förtroendet för staten”. Det är ett argument som klingar ihåligt, särskilt från ett parti vars historia är fylld av just maktmissbruk, rättsövergrepp och politiska skandaler.
Sossarnas svek mot det svenska folket har duggat tätt genom decennierna. På 1960-talet hade Sverige en kommunikationsminister som aktivt arbetade för att stoppa frisinnade radiostationer från att sända reklam från internationellt vatten, i stället skulle man lyssna på trist statlig skitradio. Statsministrar har marscherat i demonstrationståg tillsammans med terrorister samtidigt som tusentals amerikanska soldater blev mördade i Vietnam, vilket fick USA att kalla hem sin ambassadör. Vi har haft IB-affären, där socialdemokratins egen inhemska ”STASI” spionerade på oliktänkande. Geijeraffären med bordellmamman Doris. Ebbe Carlsson-affären, där justitieministern gav fribrev för olaglig avlysning.
Vi har sett statsministerkandidater som inte förstått skillnaden mellan mitt och ditt, utan lyxkonsumerat med statens kreditkort för att köpa choklad och blöjor. Och vi har haft statsministrar som öppet välkomnade massinvandringen för tio år sedan, med slagord om att ”mitt Europa bygger inga murar” – samtidigt som konsekvenserna lämnades till svenska kommuner, rättsväsendet och skattebetalare.
Nu upprepas mönstret.
Genom att säga nej till att återkalla permanenta uppehållstillstånd sviker Socialdemokraterna återigen svenska folket. Budskapet är glasklart: även om du inte längre uppfyller kraven, även om du aldrig tar steget mot medborgarskap, även om du under årtionden lever i Sverige utan att bli en del av samhället – så ska du få stanna.
Nyligen lät socialdemokratiska nämndemän en grov vålds- och sexualbrottsling stanna i landet med hänvisning till lång vistelsetid. Inte för att de är svenska medborgare, inte för att de bidrar, utan för att de ”varit här länge”. Enligt S-logik räcker det alltså att ha haft PUT i 20 år, oavsett om man är en grovt kriminell brottsling som utsätter gamla och sjuka för våldtäkter eller någon som har god vandel.
Socialdemokraterna hävdar att rättssäkerheten hotas om gamla beslut omprövas. Men rättssäkerheten urholkas minst lika mycket när staten signalerar att permanenta tillstånd i praktiken är orubbliga – även när grunderna för dem fallit bort.
Migrationsminister Johan Forssell (M) har rätt när han säger att valet bör vara tydligt: antingen har man ett tidsbegränsat skydd i Sverige, eller så blir man svensk medborgare. Något tredje alternativ borde inte finnas.
Att Socialdemokraterna nu återigen väljer systemets bekvämlighet framför svenska folkets trygghet är tyvärr helt i linje med partiets historia. Men det gör sveket inte mindre allvarligt.
Faktaruta: affärerna och händelserna som nämns
Piratradio / Radio Nord (1960-talet)
Piratradiostationer sände från internationellt vatten för att nå svensk publik och sälja reklam. Radio Nord (1961–1962) blev den mest kända och ledde till skärpt lagstiftning (”Lex Radio Nord”) för att stoppa verksamheten.
Vietnamdemonstrationen i Stockholm (1972)
År 1972 deltog statsminister Olof Palme i ett demonstrationståg riktat mot USA:s bekämpning av kommunismen i Vietnam. Händelsen uppfattades av USA som ett allvarligt diplomatiskt övertramp, och president Richard Nixon kallade hem USA:s ambassadör från Sverige, vilket ledde till en djup diplomatisk kris mellan länderna.
IB-affären (1973)
Avslöjandet av den hemliga underrättelseorganisationen IB, som ägnade sig åt åsiktsregistrering och övervakning av politiska motståndare. Affären blev en stor rätts- och pressfrihetskonflikt.
Geijeraffären (1970-talet)
Kopplerihärvan kring Bordelmamman Doris Hopp och högt uppsatta samhällsaktörer förekom i hennes kundkrets. Affären fick stor medial uppmärksamhet och lång politisk efterdebatt.
Ebbe Carlsson-affären (1988)
En politisk skandal kopplad till Palmemordets utredning där Ebbe Carlsson, med kontakter inom regeringen, drev en privat parallellutredning. Affären rörde frågor om ministeransvar, rättssäkerhet och otillåtna metoder.
”Tobleroneaffären” / Sahlinaffären (1995)
Mona Sahlin använde statens kontokort för privata inköp, bland annat livsmedel och barnartiklar. Affären skadade förtroendet och ledde till hennes tillbakadragande från statsministerposten under en period.
”Mitt Europa bygger inga murar” (2015)
Uttalande av statsminister Stefan Löfven under flyktingkrisen 2015, ofta citerat i debatten som symbol för den dåvarande migrationspolitiska linjen. Efterföljande sunksamhälle som blev resultatet, med skjutningar och ett kosmopolitiskt helvetessamhälle på jorden som följd.
Sedan 2021 har hundratals våldtäkter mot kvinnor över 60 år anmälts i Sverige. En stor del av brotten har skett inom hemtjänsten och på äldreboenden, ofta i samband med personlig omvårdnad. Under 2025 har åtta män dömts för grova sexualbrott mot äldre kvinnor – fall som tillsammans pekar på allvarliga brister i kontroll, ansvar och skydd inom äldreomsorgen.
Sverige har sedan 1970-talet i princip delat ut medborgarskap i flingpaketen. Samhällets oförmåga att rensa bort migranter med dålig vandel har varit näst intill noll. Det behövs lagändringar som gör det svårare att bli svensk medborgare och bättre kontroll av vilka som får arbeta inom kommunala bolag och verksamheter.
Våldtäkter inom äldreomsorgen – ett systemfel som blottlagts
Sedan 2021 har 398 våldtäkter mot kvinnor över 60 år anmälts i Sverige. Enligt kriminologen Anders Östlund vid polisregion Mitt utmärker sig en särskild kategori: våldtäkter som sker inomhus, begångna av gärningsmän som inte står i parrelation till offret. Ett brott som i övrigt är ovanligt – men som återkommer bland äldre kvinnor.
Av de anmälningar som hittills granskats har över hälften skett inom hemtjänsten eller på äldreboenden. Brotten sker ofta i samband med personlig omvårdnad, framför allt hygienmoment, där gärningsmannen utnyttjar sin maktposition och offrets utsatthet.
Under 2025 har åtta män dömts för våldtäkt eller andra grova sexualbrott inom äldreomsorgen. Fallen visar ett återkommande mönster av ensamarbete, bristande tillsyn, varningssignaler som ignorerats – och i flera fall ett system som misslyckats med att skydda de mest sårbara.
Åtta domar – samma strukturella brister
Bland de dömda finns hemtjänstpersonal, vårdbiträden och nattpersonal. Offren är kvinnor i åldrarna 80 till 100 år, flera med demens eller kognitiv svikt.
I Uppsala dömdes Baasim Yusuf till nio års fängelse för bland annat två grova våldtäkter och flera sexuella övergrepp mot kvinnor han ansvarade för inom nattpatrullen. Övergreppen filmades. I Eskilstuna avslöjades Melsh Keleta när han våldtog en alzheimersjuk kvinna i duschen på ett äldreboende – ett brott som kommunen inte polisanmälde, utan överlät åt anhöriga att hantera.
I Årjäng kunde en våldtäkt på en dement kvinna styrkas genom spermafynd på madrasskyddet. Ali Hassan Zada, som arbetat ensam på avdelningen, dömdes till fem och ett halvt års fängelse. I Timrå utnyttjade Angel Villaverde en dement kvinna i hennes hem. Han hade tidigare anklagats för liknande brott vid tre tillfällen.
I Umeå dömdes Mohammed Karrar för grov våldtäkt och grovt sexuellt ofredande efter att ha angripit två äldre kvinnor vid olika hemtjänstbesök. Trots att kommunen kände till den första händelsen stängdes han inte av innan nästa övergrepp skedde.
I Stockholm dömdes Shakir Mahmoud Shakir för våldtäkt på en 100-årig kvinna under förevändning av medicinsk behandling. I Varberg dömdes en 52-årig man för försök till grov våldtäkt – trots att han tidigare stängts av från arbete inom psykiatrin på grund av misstankar om sexuella övergrepp.
I Vänersborg dömdes en hemtjänstman i 25-årsåldern för grovt sexuellt övergrepp efter att ha lagt sig över en kvinna i hennes säng. Kvinnan dog några veckor senare.
Gemensamma nämnare
Trots skillnader i ålder, bakgrund och arbetsplats förenas fallen av flera gemensamma faktorer. Brotten sker i omsorgssituationer där offret är beroende av hjälp. Gärningsmännen arbetar ofta ensamma. Offren har begränsad möjlighet att slå larm – ibland är gärningsmannen den enda tillgängliga hjälpresursen. Tidigare varningssignaler ignoreras, och i flera fall får personal arbeta kvar trots misstankar. Kommuner underlåter att polisanmäla eller agerar sent.
Kriminologen Anders Östlund beskriver hur kvinnornas berättelser är påfallande lika. Ofta ges instruktioner under övergreppet, som om våldtäkten vore en fortsättning på arbetsuppgiften. Det är ett beteende som visar hur yrkesrollen används som täckmantel.
Ett stort mörkertal
Endast en bråkdel av anmälningarna leder till åtal och fällande dom. Även om inte alla anmälningar motsvarar faktiska våldtäkter bedöms mörkertalet som mycket stort. Många äldre kvinnor saknar möjlighet att berätta, blir inte trodda eller avlider innan rättsprocessen ens inleds.
Att dessa brott sker i samhällets mest skyddsvärda miljöer – i hemmet, på äldreboenden, under vård – gör dem särskilt allvarliga. Fallen från 2025 visar inte bara enskilda gärningsmän, utan ett system som gång på gång brister i ansvar, kontroll och skydd.
Slutligen
Problemet med våldtäkter inom hemtjänsten beror på alltför liberala regler. Det har varit för lätt att få asyl och medborgarskap i Sverige. I Sverige utvisar vi inte folk som begår brott, utan vi fortsätter försörja dem med skattepengar. Sedan 1975 har man bedrivit en alltför liberal politik där man i princip delat ut medborgarskap i flingpaketen.
Man kan fråga sig varför vi ens låter personer som arbetar inom hemtjänsten, och som inte är svenska medborgare, stanna i Sverige. Att vi ska ta emot arbetskraftsinvandrare utanför EU som inte kan språket eller vår kultur, och sedan låta dem arbeta med den grupp som byggde Sverige. Sverige måste få en mycket hårdare attityd mot brottslingar.
Om grundlagsändringen går igenom som gör att man kan annullera medborgarskap, då måste vi ha en utrensningsmyndighet som enbart arbetar med att hitta kriminella invandrare som har dubbla medborgarskap. Vi har en DO som trakasserar småföretagare för att de säger nej till personal med slöja i kundrelationer. Nu är det dags att vi får en utrensningsmyndighet som bara arbetar med att gallra det svenska samhället från personer som har dålig vandel och dubbla medborgarskap.
Sammanställning: Dömd sexualbrottslighet inom äldreomsorgen (2025)
Namn
Ålder
Dömda brott
Plats / sammanhang
Medborgarskap / ursprung
Baasim Yusuf
29
2 grova våldtäkter, 3 grova sexuella övergrepp, 5 fall av kränkande fotografering
Nattpatrullen, hemtjänst (Uppsala)
Svensk medborgare. Får bara 9 års fängelse.
Slipper spöslitning.
Kommer kostar samhäller 12 miljoner kronor i Svenskt lyxfängelse.
Melsh Keleta
34
Våldtäkt
Äldreboende, duschsituation (Eskilstuna)
Eritreansk medborgare. Bli inte utvisad. Kommer kostar samhället ca 5 miljoner
Ali Hassan Zada
40
Grov våldtäkt
Äldreboende, nattpass (Årjäng)
Svensk medborgare. Får bara 5 års fängelse. Får inte ens 200 timmar konstant spöslitning.
Kostar samhället ca 7 miljoner kronor
Angel Villaverdem <- MP Politiker
62
Våldtäkt
Hemtjänstkund i privat bostad (Timrå)
Svensk medborgare. Får ett extrem liberalt straff på bara 3 år i Svenskt lyxfängelse. Kostar samhäller 4,6 miljoner
Mohammed Karrar
33
Grov våldtäkt, grovt sexuellt ofredande
Hemtjänstbesök hos två kvinnor (Umeå)
Irakisk medborgare. Får ett bagatell straff på bara 5 års fängelse och bli inte utvisad.
Uppskattad kostnad för samhället 7 miljoner kronor
Shakir Mahmoud Shakir
38
Våldtäkt
Hemtjänstbesök hos 100-årig kvinna (Stockholm)
Irakisk medborgare. Får ett bagatell straff på 4 års fängelse. Bli inte utvisad.
Uppskattad kostnad för samhället 5,5 miljoner kronor
(Namn ej publicerat)
52
Försök till grov våldtäkt, grovt sexuellt övergrepp
Äldreboende + tidigare psykiatrijobb (Varberg / Halland)
Ej angivet
(Namn ej publicerat)
ca 25
Grovt sexuellt övergrepp
Hemtjänstbesök (Vänersborg)
Syrisk medborgare
Fakta : Utresningmyndigheten som gör Sverige tryggt ingen.
Så skulle en utrensningsmyndighet fungera: den får övergripande möjligheter att inhämta data från Skatteverket, domstolar, Polisen, Migrationsverket, Kriminalvården, Försäkringskassan, kommuner, regioner och andra myndigheter. Genom att aktivt bearbeta denna data med AI och algoritmer skulle man kunna identifiera personer som har permanent uppehållstillstånd eller dubbla medborgarskap.
Därefter skulle man, tillsammans med advokater och jurister, arbeta för att få deras svenska medborgarskap annullerat, så att de senare kan deporteras.
En sådan myndighet skulle vara en enorm vinstaffär för det svenska folket. Varje deporterad kriminell migrant är oftast en samhällsekonomisk vinst på flera miljoner kronor.
Efter återkommande problem med nedskräpning uppmanar Bostadsbolaget nu boende i Brunnsbo att sluta kasta sopor från balkonger och fönster. Avfallet har lett till både sanitära problem och säkerhetsrisker, och bolaget varnar för att beteendet kan få konsekvenser för hyreskontraktet.
Nästa år är det val. Då kanske landets sossepampar, efter noggrant stylade pressbilder i sina miljonvillor i Nacka, tar på sig reflexväst och gör ett hastigt studiebesök hos socialgrupp 3 – valfritt miljonprogram från 1960-talet duger. Vem vet, det kanske till och med blir allsång. Magdalena Andersson leder kören, de boende applåderar artigt, och tillsammans sjunger man ”We Shall Overcome” innan kortegen snabbt återvänder till tryggare postnummer.
Bostadsbolaget uppmanar boende att sluta kasta sopor från balkonger och fönster
Brunnsbo är ett område i Göteborg. Andelen utrikesfödda är 40 % och arbetslösheten är 8 %. Det anmärkningsvärda är att i området röstade 6 % på det terroriststämplade partiet Nyans och 17,9 % på Vänsterpartiet (vars ideologi har varit med och orsakat cirka 100 miljoner människors död och som vill ta bort RUT avdraget – vilket drabbar städhjälp för fattigpensionärer).
Området är ett av Socialdemokraternas så kallade miljonprogram som byggdes under 1960-talet, ett samhällsexperiment som orsakade samhället ett förfall och som man sedan fyllde med dysfunktionella migranter från hela världen. Den som någon gång har besökt ett miljonprogram vet hur skitigt och smutsigt det kan vara i sådana där ”sossesamhällen”. I Rinkeby, västra Stockholm, har man återkommande problem med råttor, på grund av att invånarna där kastar ut sopor från fönstren.
Bostadsbolaget har satt upp informationslappar i Brunnsbo efter att hushållssopor allt oftare kastats ut från fönster och balkonger. Problemet har ökat under sommaren och hösten 2025.
– Det är ett fåtal personer, men beteendet är återkommande, säger Malin Pethrus, pressansvarig på Bostadsbolaget.
Avfall har hittats vid husväggarna, främst under balkonger. Det rör sig om både mindre sopor och större föremål som kan innebära risk för personskador och som dessutom lockar till sig råttor.
För att få stopp på nedskräpningen uppmanar Bostadsbolaget hyresgästerna att slänga sitt avfall i miljörum eller miljöhus och att sortera återvinningsbart material. Bolaget påminner också om att det är förbjudet att kasta avfall från bostäder.
Bostadsbolaget har cirka 1 220 lägenheter i området i södra Hisings Backa, där husen byggdes på 1960-talet. Det är främst fastighetsskötare som uppmärksammat problemet.
– Vi försöker ta reda på vem som ligger bakom och pratar med personen. Fortsätter det kan hyreskontraktet påverkas, eftersom nedskräpning räknas som en störning, säger Malin Pethrus.
Anslagen sattes upp i början av december 2025. Responsen från övriga hyresgäster har hittills varit positiv, men det är för tidigt att säga om åtgärden haft någon effekt.
En 100-årig kvinna våldtogs i sitt eget hem av en hemtjänstanställd – och ändå misslyckas Sverige med det mest självklara: att utvisa gärningsmannen efter en fällande dom. I stället för en tydlig gränsdragning får vi ännu ett exempel på ett överliberalt system där grova brott inte leder till verkliga konsekvenser, där förövarens anknytning och ”proportionalitet” väger tyngre än samhällsskydd och moralisk tydlighet. Resultatet är en rättsstat som signalerar svaghet och ett samhälle som sviker sina mest utsatta.
Svenska samhället misslyckas med att utvisa en våldtäktsman från Irak. Hans fyraåriga fängelsestraff i ett svenskt ”lyxfängelse” kommer att kosta skattebetalarna cirka 5,6 miljoner kronor. Ett straff som lika gärna hade kunnat outsourcas till något arabland i tredje världen till en betydligt lägre kostnad.
En 38-årig man från Irak, som varit anställd inom hemtjänsten i Stockholmsområdet, har dömts till fyra års fängelse efter att ha våldtagit en 100-årig kvinna i hennes hem. Trots brottets allvar beslutade Södertörns tingsrätt att mannen inte ska utvisas.
Övergreppet inträffade den 1 oktober. Enligt domen använde mannen ett föremål, alternativt sina fingrar, för att föra in något i kvinnans underliv. Detta skedde under förevändningen att han behövde ”smörja” henne som en del av omsorgen. I polisförhör berättade kvinnan hur hon bad honom att sluta men upplevde sig helt maktlös, då hon saknade fysisk möjlighet att försvara sig.
Motstånd under polisens utredning
När polisen inledde sin utredning möttes de av bristande samarbetsvilja från delar av hemtjänstpersonalen. En kollega till gärningsmannen uppgav i förhör att hon misstänkte vem som låg bakom övergreppet, men vägrade att lämna namn trots upprepade uppmaningar från förhörsledaren. Förhöret avslutades utan att polisen fick den information de efterfrågade.
Enligt den drabbade kvinnans dotter försökte samma anställda även hindra henne från att ta kontakt med polisen.
Misstänkt identifieras
Trots detta lyckades polisen identifiera den misstänkte: Shakir Mahmoud Shakir, född 1986 och bosatt i Sverige sedan 2003, då han anlände som anhöriginvandrare till sin mor. Han har permanent uppehållstillstånd men saknar svenskt medborgarskap och har aldrig ansökt om asyl på egen hand. Enligt Migrationsverket finns därför inga formella hinder för utvisning.
Enligt Migrationsverket finns därför inga formella hinder för utvisning.
Mannen är sedan tidigare känd av rättsväsendet och har dömts för bland annat urkundsförfalskning, föregivande av allmän ställning, ringa narkotikabrott samt rattfylleri.
Kort efter att anmälan från den 100-åriga kvinnan inkommit anmälde även en 94-årig kvinna att hon utsatts för våldtäkt av samme hemtjänstanställde. Mannen greps, häktades och åtalades för våldtäkt och grov våldtäkt, men nekade till samtliga anklagelser.
Fällande dom – men ingen utvisning
Södertörns tingsrätt fann det bevisat att Shakir Mahmoud Shakir begått våldtäkt mot den 100-åriga kvinnan. Domstolen framhöll att hennes berättelse var sammanhängande, trovärdig och stöddes av övrig bevisning. Han dömdes därför till fyra års fängelse.
Däremot friades han från åtalet om grov våldtäkt mot den 94-åriga kvinnan. Enligt domstolen fanns osäkerhet kring när brottet ska ha begåtts och huruvida rätt person pekats ut, även om man inte ifrågasatte att kvinnan utsatts för ett övergrepp av någon inom hemtjänsten.
Åklagarens yrkande om utvisning avslogs. Domstolen hänvisade till att mannen vistats i Sverige sedan tonåren, behärskar svenska språket och har en minderårig dotter som han har viss kontakt med. En utvisning bedömdes därför vara oproportionerlig, trots att lagstiftningen på området skärpts.
Bakom domen står rådmannen Mohamed Ali, nyligen utnämnd av regeringen, tillsammans med tre nämndemän.
Åklagaren överväger överklagande
Kammaråklagare Linn Nyberg uppger att hon ännu inte tagit ställning till om domen ska överklagas till Svea hovrätt. Hon menar att hon först behöver gå igenom domskälen i detalj, både vad gäller frikännandet i det ena våldtäktsåtalet och beslutet att inte utvisa den dömde.
Hon konstaterar samtidigt att hon, i och med att åtal väckts, ansett att bevisningen varit tillräcklig – något som gör ett överklagande sannolikt, även om inget beslut ännu fattats.
Slutsats
Här har det svenska samhället misslyckats. Shakir Mahmoud Shakir har bara varit i Sverige sedan 2003 och har ingen blod- eller jordkoppling till landet. Det finns inga skäl att låta honom stanna i Sverige efter de grova brott han har begått. Hade han ens skäl att komma till Sverige 2003? Troligen inte.
Det visar ett korrupt rättsväsende som gör felaktiga bedömningar i fallet Shakir Mahmoud Shakir. Att någon som inte är född i Sverige, och därmed saknar jord- och blodkopplingar samt medborgarskap – det finns inga skäl att låta Shakir Mahmoud Shakir stanna. Om domarna inte kan döma Shakir Mahmoud, för att man tycker synd om en våldtäktsman, bör domarna bytas ut mot personer som är vid sina sinnens fulla bruk eller ersättas av AI.
Någon som sitter och dömer i en domstol och låter ett sådant här odjur få stanna saknar all form av verklighetsförankring och ska därmed inte ha möjlighet att döma.
Nu ska han avtjäna ett straff i ett svenskt ”lyxfängelse”, vilket kommer att kosta samhället cirka 5,6 miljoner kronor. Det går inte att rehabilitera sådana brottslingar i ett modernt Sverige. Sveriges sista skarprättare hette Anders Gustaf Dalman och utförde sitt sista uppdrag för över 100 år sedan. Det svenska rättsväsendet klarar inte av att ge gärningsmannen ett straff som verkligen biter.
Därför är det enda logiska att han avtjänar straff i Irak eller outsourcas till något annat Arab land, där han hör hemma.
Faktaruta om männen som byggde rättstaten Sverige : Anders Gustaf Dalman
Född: 17 februari 1848, Norberg (Västmanlands län)
Död: 30 juli 1920, Stockholm
Yrke: Skarprättare – Sveriges siste
Utnämnd: 5 augusti 1885 (började som skarprättare i Stockholm, blev senare landets enda)
Känd för: Utförde de sista avrättningarna i Sverige; den sista skedde på Långholmen 23 november 1910 (Johan Alfred Ander)
Familj: Gift 1869 med Emma Sofia Westlander; fick tio barn
Adress i Stockholm: S:t Eriksgatan 22 (senare omnumrerat till 44), Kungsholmen
Sverigedemokraterna gör ett kraftigt opinionslyft i Novus decembermätning och närmar sig Socialdemokraterna, samtidigt som flera regeringspartier tappar stöd. Liberalerna ligger långt under riksdagsspärren och riskerar att åka ur riksdagen, medan migrationsfrågan åter pekas ut som en nyckelfaktor inför valåret 2026.
L har en partiledare som fungerar som islams marionettdocka, något som är djupt impopulärt bland väljarna.
Sverigedemokraterna står för den största förändringen i Novus väljarbarometer för december och ökar med 2,7 procentenheter jämfört med föregående mätning. Partiet ligger nu på 23,7 procent, vilket är 3,2 procentenheter högre än i riksdagsvalet 2022. Uppgången sker främst på bekostnad av Socialdemokraterna, som trots tapp i mätningen fortsatt är landets största parti.
– Den största förändringen är att Sverigedemokraterna ökar kraftigt. Vi har en statistiskt säkerställd uppgång på dem. Vi ser också att Moderaterna går ner lite. Men deras väljare går inte till SD, utan de går till soffan, säger Torbjörn Sjöström, vd för Novus.
Socialdemokraterna samlar 34,1 procent i mätningen, vilket är en ökning med 3,8 procentenheter jämfört med valet 2022. Moderaterna backar till 17,6 procent, 1,5 procentenheter under sin valnivå.
Migrationsfrågan stärker SD
Migrationspolitiken pekas ut som en viktig förklaring till Sverigedemokraternas uppgång. I opinionsdiskussioner och vissa mätningar lyfts partiledaren Jimmie Åkesson fram av väljare som den politiker som bäst kan driva en förändrad migrationspolitik och därigenom göra skillnad i frågan. Det tillhör debattbilden inför valåret att SD uppfattas som starkast i denna fråga bland grupper av väljare.
Svenska folket har varit tydliga: det man uppskattar mest är att PUT har avskaffats och att möjligheten till spårbyte har stängts. Men Tidöregeringen har samtidigt misslyckats med att ta de verkligt avgörande stegen. Outsourcing av kriminalvården till tredje världen har inte blivit verklighet, och fortfarande saknas livstidsutvisning redan vid ringa stöd och uppåt på straffskalan. Resultatet är uppenbart – brottsligheten pressas inte ner i den takt som krävs.
Jämfört med de åtta år av socialdemokratiskt vanstyre som drev Sverige mot avgrunden, framstår ändå Tidöpartiernas tid vid makten som ett klart steg i rätt riktning. Det är långt ifrån tillräckligt, men utan tvekan bättre än det alternativ som nyligen visat hur illa det kan bli.
Liberalerna under press
Liberalerna får i mätningen 2,4 procent, klart under riksdagsspärren på 4 procent och den största nedgången jämfört med valet 2022 (–2,2 procentenheter). Partiet leds sedan juni 2025 av Simona Mohamsson, som också är utbildnings- och integrationsminister.
Opinionsläget är mycket tufft för Liberalerna, och flera bedömare varnar för att partiet riskerar att stå utanför riksdagen om opinionsläget inte vänder. Kritiker menar att partiet haft svårt att etablera en tydlig profil och vinna förtroende bland bredare väljargrupper.
Kristdemokraterna ligger också under spärren med 3,9 procent (–1,4). Bland de rödgröna partierna noteras ett mindre tapp för Vänsterpartiet (6,2 %, –0,6) och i stort sett oförändrade nivåer för Miljöpartiet (5,1 %, –0,1).
Sammantaget är det rödgröna blocket fortsatt större än Tidöpartierna, men marginalen har minskat inför valåret 2026. Andelen osäkra väljare uppgår till 3,5 procent.
Sverigedemokraterna vill införa livstidsstraff för deltagande i kriminella gäng och utvisa alla gängkriminella med dubbla medborgarskap. Inför onsdagens möte med justitieministern presenterar partiet nu vad man kallar sitt mest långtgående förslag hittills mot den organiserade brottsligheten.
Klarar inte Al Capone och hans gelikar av att leva upp till 100 % perfekt vandel, då ska han inte stanna. Det är självklart att gängkriminella element som inte tillhör den svenska folkstammen ska returneras till hemlandet. Det är inget som svenska folket ska behöva slösa skattepengar på – slöddret. Livstidsutvisning redan vid ringa stöld gör Sverige tryggt igen, och det finns pengar över till vård och skola.
På onsdag samlas samtliga riksdagspartier för samtal med justitieminister Gunnar Strömmer (M) om den grova gängkriminaliteten. Inför mötet presenterar Sverigedemokraterna nu flera förslag som partiet avser att driva.
– Det vi lägger fram i dag är den mest kraftfulla åtgärd som överhuvudtaget är möjlig inom ramen för rättsstatens principer, säger Henrik Vinge (SD), vice partiledare och ordförande i riksdagens justitieutskott, vid en pressträff på tisdagen.
Förslagen pekas ut som centrala delar i SD:s kriminalpolitiska agenda inför nästa val.
– Om det inte finns stöd nu är tanken att detta ska bli en del av regeringsförhandlingarna efter valet, säger Vinge.
SD: Kan röra sig om tusentals personer
SD vill att samtliga gängkriminella med dubbla medborgarskap först ska dömas till fängelse och därefter utvisas. Enligt Vinge handlar det om minst 3 000 personer, men han utesluter inte att antalet är betydligt högre.
– En sådan åtgärd skulle omedelbart slå sönder flera kriminella nätverk, säger han.
För att möjliggöra detta vill partiet införa ett nytt brott: deltagande i kriminell sammanslutning. Brottet ska kunna ge livstids fängelse i de allvarligaste fallen.
Därtill vill SD ändra grundlagen så att svenskt medborgarskap kan återkallas för personer som deltar i gängbrottslighet. Partiet vill också öppna för att dra in uppehållstillstånd på grund av bristande vandel.
Båda frågorna är redan föremål för pågående arbete. I februari väntas regeringen ta emot en utredning om kriminalisering av gängdeltagande. Senare i vår planeras ett lagförslag om återkallelse av medborgarskap för gängkriminella, vilket dock kräver två riksdagsbeslut med ett val emellan eftersom det rör grundlagen.
Enligt Vinge råder viss samsyn mellan partierna kring rubriceringarna, men han menar att innehållet riskerar att urvattnas.
– Straffen måste vara tillräckligt allvarliga för att få effekt. I grova fall ska livstid vara möjligt, och den som har ett annat medborgarskap ska förlora det svenska.
Han tror att flera partier delar detta i retoriken, men inte i praktiken.
– När det väl ska beslutas kommer man vilja ha undantag och övergångsregler. Vi vill inte ha det. Vi vill ha hela paketet – möjligheten att utvisa alla med utländskt medborgarskap som är delaktiga i kriminella nätverk.
”Andra partier vågar inte”
Utan att peka ut några specifika partier säger Vinge att han tror att motståndet främst handlar om ovilja att förändra medborgarskapslagstiftningen.
På frågan om Moderaterna delar SD:s syn svarar han självsäkert:
– Jag är övertygad om att detta kommer att finnas med i nästa Tidöavtal. Jag kommer själv att delta i förhandlingarna och se till att det blir så.
Vinge menar att förslagen är förenliga med Sveriges internationella åtaganden och folkrätten.
– Gunnar Strömmer kommer att hålla med mig när förhandlingarna är klara, säger han.
Om Tidöpartierna får fortsatt majoritet efter valet lovar Vinge att reformerna snabbt ska genomföras.
– Den 1 januari 2027 slår vi till med det hårdaste greppet mot kriminaliteten hittills, säger han.
Efter år av bidragsberoende och kravlöshet gör Tidöregeringen det som tidigare regeringar inte vågat: den återupprättar arbetslinjen. När bidrag sänks för omkring 150 000 hushåll skickas ett tydligt budskap – arbete ska alltid löna sig mer än att leva på andras pengar. Det är en nödvändig kursändring och en win-win för hela samhället.
Att Sverige har blivit känt som det stora Schlaraffenlandet i Norden. Vi har stått högst upp på migrationslistan för folk från tredje världen som har asylshoppat runt i Europa för att se vem som kan ge dem de bästa villkoren utan att behöva arbeta. Men nu gör Tidöregeringen skillnad – man drar åt kranen så att honungen inte längre flyter på våra gator, utan man måste arbeta.
Slut på bidragslivet – Tidöregeringen återupprättar arbetsmoralen i Sverige
Nu räcker det. Efter årtionden av kravlöshet, bidragsexplosion och politisk feghet sätter Tidöregeringen äntligen stopp för ett system som belönat passivitet och straffat arbete. Med den nya bidragsreformen får omkring 150 000 hushåll lägre försörjningsstöd – och det är inte ett problem. Det är poängen.
Sverige har alldeles för länge haft ett system där det i praktiken varit fullt möjligt att leva på andras arbete. Ett system där bidrag staplats på varandra, där arbete inte lönat sig och där politiker blundat för konsekvenserna. Det förändras nu.
Ett system som uppmuntrat bidragsberoende
I dag finns familjer som – helt utan arbetsinkomst – kan få tiotusentals kronor i bidrag varje månad. Regeringen har pekat på exempel där hushåll kan ta emot över 46 500 kronor efter skatt. Det är mer än vad många heltidsarbetande får ut efter år av slit.
Detta är inte välfärd. Det är ett haveri.
När bidrag ger samma eller högre ekonomiskt utfall än arbete försvinner varje drivkraft att ta ansvar för sin egen försörjning. Det är exakt detta system som skapat ett permanent utanförskap – och ett växande bidragsproletariat som hålls kvar i beroende.
Tidöregeringen gör det som borde ha gjorts för länge sedan: man river plåstret.
Arbete ska löna sig – bidrag ska svida
Genom ett bidragstak och en stramare riksnorm sänks försörjningsstödet. Inte för att vara elak, utan för att vara rättvis. Bidrag ska vara en tillfällig livlina – inte ett alternativ till arbete.
Budskapet är glasklart: ✔ Kan du arbeta – då ska du arbeta ✔ Kan du delta i insatser – då ska du göra det ✔ Vägrar du – då förlorar du bidraget
Det är så ett fungerande samhälle ser ut.
Den som påstår sig vara sjuk ska visa det. Den som tackar nej till arbete, rehabilitering eller heltidsaktiviteter ska inte kunna fortsätta leva på skattebetalarnas pengar. Punkt.
Flerbarnsbidragen stramas åt – systemutnyttjandet stoppas
Särskilt viktigt är att regeringen nu sätter stopp för hur bidragssystemet utnyttjats av flerbarnsfamiljer. Från och med det fjärde barnet minskar stödet. Detta är nödvändigt.
Att över 95 procent av större barnfamiljer på försörjningsstöd är utrikesfödda säger allt om hur fullständigt integrationspolitiken havererat. Det är inte rasism att konstatera fakta – det är ansvarstagande.
Barn ska inte växa upp i bidragsberoende. Föräldrar ska försörja sina familjer genom arbete, inte genom att maximera bidrag.
Inga bidrag till skuggsamhället
Tidöregeringen stänger också kranen till skuggsamhället. Den som inte har rätt att vistas i Sverige ska inte heller ha rätt till svenska bidrag. Det borde vara självklart – men har tidigare varit politiskt omöjligt att säga högt.
Nu sägs det. Och det genomförs.
Nödbistånd ska finnas i extrema undantagsfall – inte som ett parallellt välfärdssystem för personer som befinner sig här illegalt.
Detta är en win-win – för alla som gör rätt för sig
Reformen är en ren vinst för samhället:
Fler drivkrafter att arbeta
Färre som fastnar i bidragsberoende
Lägre kostnader för skattebetalarna
Mer resurser till dem som verkligen behöver hjälp
Detta är inte ”hård politik”. Det är fungerande politik.
Tidöregeringen visar att det går att förändra Sverige i grunden när man vågar sätta krav, tala klarspråk och stå upp för arbetslinjen. För första gången på länge premieras ansvar, ansträngning och självförsörjning – inte passivitet.
Bidragsfesten är över. Arbetet är tillbaka. Och Sverige blir starkare för det.
Faktaruta: Regeringens och SD:s bidragsreform (försörjningsstöd)
Vad gäller reformen? Nya regler som stramar åt försörjningsstödet (tidigare kallat socialbidrag) genom förändringar i riksnormen och ett så kallat bidragstak.
Vem påverkas? Regeringen bedömer att cirka 150 000 hushåll kan få lägre försörjningsstöd.
Bidragstak syftar till att begränsa den totala nivån så att arbete lönar sig mer än bidrag.
Flerbarnsfamiljer kan påverkas extra: avdrag planeras från och med det fjärde barnet.
Inga lokala undantag enligt förslaget: kommuner ska inte kunna besluta om högre stöd än riksnormen.
Skärpta krav: mottagare ska stå till arbetsmarknadens förfogande; vid sjukdom kan läkarintyg krävas och deltagande i insatser kan bli obligatoriskt.
Sanktioner: den som uteblir eller vägrar insatser kan få stödet sänkt eller indraget.
Skuggsamhälle: förslaget innebär att personer som inte vistas lagligen i Sverige inte ska ha rätt till bistånd, med mycket begränsat utrymme för nödbistånd.
Obs: Formuleringar och omfattning kan förändras under den fortsatta lagstiftningsprocessen.
Finland har genomfört utvisningen av en grovt kriminell gatugängsledare i ett uppmärksammat ärende som sträckt sig över flera år. Beslutet ses som ett tydligt exempel på hur rättsväsendet och migrationsmyndigheterna tillsammans kan agera mot organiserad brottslighet och stärka tryggheten i samhället.
Finländarna är i dag glada att de inte längre tillhör Sverige, utan att Carl Olof Cronstedt klantade till det 1809, vilket ledde till att Sverige förlorade Finland till Ryssland. I dag har man en annan typ av fiender: migranter som kommer från tredje världen och sprider skräck i samhället, medan Sverige daltar med brottslingarna, och Finland i stället returnerar dem till hemlandet.
Deportationen av Milan Jaff ses som viktig markering mot grov gängbrottslighet i Finland
När den för flera grova brott dömde gatugängsledaren Milan Jaff, 25, deporterades från Finland natten mellan måndag och tisdag markerade det slutpunkten på ett flera år långt rätts- och myndighetsförfarande. För finländska myndigheter ses utvisningen som ett konkret exempel på hur rättsstaten kan agera samlat mot grov organiserad brottslighet.
Utvisningen genomfördes via ett gemensamt Frontex-återvändandeflyg, som avgick från Helsingfors-Vanda tidigt på tisdagsmorgonen. Flygplanet mellanlandade i Malmö och Wien innan det fortsatte till Iraks huvudstad Bagdad. Ombord fanns tiotals personer med lagakraftvunna utvisningsbeslut samt omkring 150 myndighetspersoner.
Helsingforspolisens tillstånds- och utlänningsenhet bekräftar att flera av de deporterade var dömda för brott, men kommenterar inte enskilda fall.
– En del av de personer som avlägsnas är dömda för brott, konstaterar enhetschefen, överkommissarie Simo Kauppinen.
Slut på en lång process
Milan Jaff kom till Finland som minderårig i slutet av 2017 och blev under de följande åren en välkänd figur inom Helsingfors kriminella miljöer. Han pekades ut som ledare för gatugänget Kurdish Mafia och byggde samtidigt upp en offentlig profil som rappare och sociala medier-influencer, där han öppet glorifierade våld, droger och gängliv.
År 2022 dömdes han till tio års fängelse för en rad mycket allvarliga brott, däribland försök till dråp, våldtäkt, grovt rån, grovt frihetsberövande, vapenbrott och narkotikabrott. Domen beskrevs av domstolen som ett svar på systematiskt våld och försök att upprätthålla makt genom skrämsel och brutalitet.
Efter domarna återkallade Migrationsverket hans uppehållstillstånd och fattade beslut om utvisning till Irak. Processen drog ut på tiden genom överklaganden, men under hösten 2025 drog Jaff tillbaka sin överklagan. I december verkställdes beslutet.
Tydlig signal från rättsstaten
Inom polis och rättsväsende ses utvisningen som en viktig signal, inte bara i det enskilda fallet utan också i ett bredare perspektiv. Den visar att grov brottslighet kan få långtgående konsekvenser även efter avtjänat straff, särskilt för personer utan medborgarskap.
Flera bedömare menar att beslutet stärker allmänhetens förtroende för rättssystemet och markerar att Finland inte är en trygg bas för organiserad brottslighet.
– När personer som begår upprepade och grova brott faktiskt avlägsnas ur landet visar det att lagstiftningen fungerar i praktiken, inte bara på papperet, säger en källa med insyn i myndighetsarbetet.
Minskad påverkan på gängmiljöerna
Även om ingen enskild deportation löser problemen med gängkriminalitet, bedöms borttagandet av centrala ledarfigurer ha en dämpande effekt. Enligt polisens tidigare analyser har Jaff haft en symbolisk och operativ roll inom den kriminella miljön, särskilt bland unga.
Hans frånvaro kan därmed minska både rekrytering och konfliktnivå, åtminstone på kort sikt. Samtidigt framhålls att långsiktigt förebyggande arbete, sociala insatser och tidiga stödåtgärder fortsatt är avgörande.
Missvisande bilder efter deportationen
Efter utvisningen spreds videor på Jaffs TikTok-konto som gav intryck av att han fortfarande befann sig i Finland. Enligt flera oberoende källor stämde detta inte. Jaff eskorterades till Irak av flera poliser och reste efter ankomsten till Bagdad vidare till Kirkuk i irakiska Kurdistan, där han återförenades med sin familj.
En principiellt viktig händelse
Deportationen av Milan Jaff beskrivs av flera bedömare som principiellt viktig. Den visar hur polis, domstolar, Migrationsverket och internationella aktörer som Frontex kan samverka för att hantera grov brottslighet inom ramen för rättsstaten.
För Finland innebär beslutet både en konkret minskning av brottsbelastningen och en tydlig markering: den som systematiskt bryter mot lagen och hotar samhällstryggheten kan inte räkna med att få stanna.
Fakta: Milan Jaff
Namn: Milan Jaff Född: 2000 (25 år) Bakgrund: Irakiskfödd, kurdisk bakgrund. Kom till Finland som minderårig 2017.
Känd som: Gatugängsprofil i Helsingfors, kopplad till gänget “Kurdish Mafia”. Även aktiv som rappare och sociala medier-profil (alias “Milan J4ff”).
Brott och dom: Dömd för flera grova brott, bland annat försök till dråp, grovt rån, våldtäkt samt narkotikabrott. Dömd 2022 till tio års fängelse. Misshandlades svårt i fängelset 2023.
Utvisning: Migrationsverket återkallade uppehållstillståndet och beslutade om utvisning till Irak. Beslutet verkställdes i december 2025.
Deportationsflyg: Genomfördes som Frontex gemensamma återvändandeflyg. Avgång från Helsingfors-Vanda med mellanlandning i Malmö och Wien, vidare till Bagdad.
Sverige står vid ett vägskäl. Antingen fortsätter vi att ursäkta kriminalitet med bortförklaringar och kostsamma särlösningar – eller så återupprättar vi lag, ordning och ansvar. Ett tryggt samhälle kräver konsekvenser, inte daltande, och ett rättsväsende som sätter svenska medborgares säkerhet före kriminellas bekvämlighet.
Allt fler kräver livstidsutvisning av asylsökande med skyddsbehov från tredje världen som gör sig skyldiga till ringa stöld eller grövre brott. Enligt experter är detta en nödvändig och sund samhällsutveckling: personer som visar asocialt och kriminellt beteende ska omedelbart förlora rätten att vistas i Sverige och konsekvent returneras till sina hemländer – redan vid de första brotten.
Sverige ska bli tryggt igen. Straffen för gängkriminella ska skärpas kraftigt, mängdrabatten ska avskaffas och den övre delen av straffskalan ska användas konsekvent. Tiden är förbi då Sverige styrdes av socialdemokratiska justitieministrar som köpte sextjänster via Bordellmamman Doris och samtidigt införde ett rättssystem präglat av daltande, undfallenhet och symbolpolitik.
Trots detta möts reformerna av kritik. Enligt experter inom rättsväsendet för den nuvarande regeringen en alltför liberal linje. Exempelvis har inte livstidsutvisning införts för ringa stöld. Experter menar dock att utvisning vid ringa stöld och uppåt på straffskalan är nödvändigt.
Resonemanget är dock enkelt: klarar en asylsökande med skyddsbehov inte att leva upp till grundläggande svensk standard för god vandel, då ska personen återvända till sitt hemland.
Det är ett hån mot svenska skattebetalare att tvingas finansiera extrema kostnader för kriminella individer som inte ens tillhör det svenska samhället, men ändå tillåts stanna i landet. Ska Sverige bli tryggt igen måste utlänningar som inte uppfyller kraven på laglydnad och god vandel utvisas utan undanflykter, menar experter inom rättsväsendet.
Logiken är självklar: köper du en TV som inte fungerar har du rätt att lämna tillbaka den. Men när Sverige tar emot en flykting från ett tredje världen land som snattar en Snickers, då påstås det plötsligt vara omöjligt att returnera den missanpassade individen. I stället skickas notan till svenska folket – i form av ökade kostnader, högre skatter och minskad trygghet.
Klimataktivister som vandaliserar konst, blockerar vägar och saboterar direktsända TV-program frikänns allt oftare av svenska domstolar – med hänvisning till ett påstått klimatnödläge. Samtidigt förstärker medierna en domedagsretorik som normaliserar lagbrott och radikala ideal. Vad händer med ett samhälle när rädsla ersätter förnuft och klimatmålet tillåts stå över rättsstat, ekonomi och verklighet?
Under de senaste åren har Sverige blivit ett internationellt uppmärksammat exempel på hur klimataktivism, medial alarmism och rättsliga bedömningar allt oftare sammanfaller. Klimataktivister vandaliserar konstverk, blockerar vägar, saboterar direktsända TV-program och stör riksdagens arbete – samtidigt som domstolar återkommande frikänner dem med hänvisning till ett upplevt klimatnödläge. Detta väcker en grundläggande fråga: vad händer med ett samhälle som låter klimatradikala ideal väga tyngre än rättsstatens principer och praktiska verklighetsförutsättningar?
Eskatologin bakom aktivismen
Många av dagens klimataktioner präglas av ett tydligt eskatologiskt tänkande – föreställningen om en nära förestående undergång. Retoriken handlar inte längre om gradvisa risker eller långsiktiga anpassningar, utan om total kollaps: massdöd, svält, krig och samhällsupplösning. Psykologisk forskning visar att just denna typ av domedagsföreställningar tenderar att leda till ångest, irrationellt beslutsfattande, radikalisering och social destabilisering.
I Sverige tar detta sig uttryck i destruktiva aktioner som rättfärdigas med att ”situationen är akut”. När aktivister från nätverket Återställ våtmarker vandaliserade en Monet-målning på Nationalmuseum målades scenarier upp om pandemier som bleka förspel till den annalkande klimatkollapsen. Retoriken var apokalyptisk – och accepterades i stort sett okritiskt i offentligheten.
Mediernas inramning och normalisering
Mediernas roll i denna utveckling är central. När SVT rapporterade om Monet-incidenten betonades att tavlan var oskadd, medan museets kostnader ifrågasattes och bagatelliserades. Fokus flyttades från brottets konsekvenser till en indirekt förståelse för aktivisternas motiv. Resultatet blir en medial inramning som i praktiken försvarar handlingar som annars skulle betraktas som allvarliga angrepp på gemensamma kulturvärden.
Samma mönster återkommer i rättssystemet. Aktivister som blockerade E4:an vid Solna frikändes trots omfattande trafikstörningar och försenad ambulansutryckning. Sabotage mot nöjesprogram som Let’s Dance och Melodifestivalen resulterade i milda påföljder, trots skador för miljontals kronor. Signalvärdet är tydligt: ett upplevt planetärt nödläge legitimerar handlingar som annars hade varit otänkbara.
Klimatångest som statsfinansierad ideologi
Parallellt med detta har public service och etablerade medier under lång tid förstärkt en känslomässigt laddad klimatberättelse. Kulturpersonligheter och journalister ges stort utrymme att uttrycka bottenlös förtvivlan över framtiden, ofta utan kritiska följdfrågor. Budskap om skam, rädsla och uppgivenhet har normaliserats, samtidigt som medborgarna fostras till att acceptera allt mer långtgående livsstilsförändringar.
Kött ska undvikas. Flyg ska skammas. Bilkörning ska bort. Elförbrukning ska anpassas efter vädret. Kärnkraftens avveckling ifrågasätts inte – istället uppmanas människor att inte dammsuga när det är kallt. SVT producerar hyllningsreportage om familjer som lever utan el, rinnande vatten eller kylskåp, och framställer detta som både moraliskt och emotionellt överlägset.
Gröna fantasier och hårda realiteter
Problemet är inte att människor engagerar sig i miljöfrågor. Problemet är att de ideal som marknadsförs ofta är praktiskt omöjliga och i vissa fall direkt kontraproduktiva. Om en majoritet av Sveriges hushåll faktiskt levde som de ”förebilder” som lyfts fram i medierna – utan el, med vedeldning och torparliv – skulle resultatet bli ekologisk och ekonomisk kollaps.
Vedförbrukningen skulle vida överstiga skogens tillväxt. Skogsindustrin skulle slås ut. Luftföroreningarna skulle explodera. Sveriges BNP skulle rasa med upp till 90 procent, vilket i sin tur skulle omöjliggöra sjukvård, skola, räddningstjänst och digital infrastruktur. Ett sådant samhälle vore varken hållbart eller humant.
När klimatmålet helgar medlen
Den kanske allvarligaste konsekvensen av klimatradikalismen är dock dess påverkan på rättsstaten. När domstolar börjar väga aktivisters subjektiva övertygelser tyngre än lagens likhet inför alla, urholkas tilliten till rättssystemet. När medier konsekvent försvarar eller relativiserar lagbrott i klimatets namn skapas en moralisk gräddfil för vissa åsikter – och ett farligt prejudikat för framtiden.
Att vilja minska utsläpp och förbättra miljön är inte detsamma som att acceptera apokalyptiskt tänkande eller samhällsskadlig aktivism. Historiskt har mänskligheten blivit rikare, friskare och mer resurseffektiv över tid – inte genom panik, utan genom innovation, konkurrens och teknisk utveckling.
En annan väg framåt
Den som på allvar vill minska utsläpp snabbt bör fokusera på teknisk utveckling, marknadsdriven innovation och global konkurrens – inte på moralistisk disciplinering, symbolhandlingar eller rättslig särbehandling. Avreglering av hållbarhetsmarknader och satsningar på ny energiteknik kan ge verkliga resultat, utan att rasera samhällsstrukturer på vägen.
Det verkliga hotet mot framtiden är inte klimatengagemang i sig, utan en eskatologisk klimatradikalism som tillåts bli överideologi – med mediernas och domstolarnas goda minne. När rädslan ersätter förnuftet riskerar både samhälle och klimat att bli förlorare.
Samma ideologi som försvarade Gulag, murade in sin egen befolkning och bidrog till att spionera mot Sverige presenteras i dag som ”solidarisk politik”. Vänsterpartiet vill återigen omfördela, konfiskera och moralisera över ägande – trots att marxismen överallt den prövats har lett till svält, förtryck och massflykt. Det här är inte okunskap. Det är förnekelse av historien.
Vänsterpartiet hoppas på ett Ungern 1956 – och att Sverige ska bli nästa 2026. Partiet har alltid förrått Sverige. På 1940-talet fick tappra män inom statsförvaltningen aktivt arbeta för att stänga ner deras tidning Norrskensflamman, eftersom den var så systemhotande.
Samma parti som skickade tusentals svenskar från Kiruna för att bli avrättade i Gulag, som hjälpte sina kamrater bakom järnridån att skjuta ner ett svenskt DC-3-plan och ett Catalina-plan, och som sålde hemligheter om det svenska försvaret. Under kalla kriget spionerade enligt flera bedömningar uppemot 95 % av VPK:s politiker åt någon banditstat bakom järnridån.
Detta är inte perifera historiska fotnoter. Det är ett mönster. Ett parti som under decennier stod på diktaturernas sida, mot demokrati, yttrandefrihet och nationellt oberoende.
Varje generation vänsterpolitiker verkar ändå övertygad om att just de har hittat den rätta versionen av socialismen. Alla tidigare försök misslyckades – men denna gång, i Sverige, ska det fungera. Det är en anmärkningsvärd självsäkerhet, särskilt med tanke på hur konsekvent historien har dömt Karl Marx idéer.
När Vänsterpartiet i dag talar om att ”ta tillbaka” pengar från de rika, om att företagare och ägare har ”stulit” från folket, är det inte ny politik. Det är gammal marxism, paketerad i modern retorik. Samma grundantaganden. Samma fiendebilder. Samma förakt för äganderätt och frivilligt företagande.
Och varje gång denna ideologi har prövats i praktiken har resultatet blivit detsamma: ekonomiskt sammanbrott, varubrist och i förlängningen mänskligt lidande.
Venezuela – politiskt beslutad kollaps
Venezuela är skolboksexemplet. Ett land med världens största oljereserver och som för bara några decennier sedan hade högre levnadsstandard än flera europeiska länder. När Chávez införde prisregleringar, tvångsnationaliseringar och konfiskerade privata företag – helt i Marx och Lenins anda – kollapsade produktionen. Jordbruket slogs sönder, livsmedelsföretag stängdes och butikshyllorna tömdes.
Resultatet blev massvält, barn som dör av undernäring och över sju miljoner människor på flykt. Detta var inget naturfenomen. Det var politiskt beslutat.
DDR – muren som erkännande av misslyckande
DDR var tvunget att mura in sin egen befolkning för att hindra människor från att fly. Den socialistiska staten kunde inte konkurrera med sin kapitalistiska granne – inte i produktivitet, inte i löner, inte i livskvalitet. Köer, ransoneringskort och ständig brist var vardag.
När muren föll sprang människor inte mot socialismen. De flydde från den.
Kuba – 60 år av stagnation och repression
Kuba har i över 60 år levt under marxistiskt styre. Staten kontrollerar ekonomin, lönerna och företagen. Resultatet är ett land där högutbildade läkare tjänar mindre än taxichaufförer som får dricks i dollar. Där kött, mjölk och ris ransoneras. Där unga människor riskerar fängelse för att protestera mot staten.
Detta är inte ett undantag. Det är systemets logiska slutpunkt.
Nordkorea – ideologin i sin renaste form
Nordkorea visar marxismen i sin mest groteska form: total statlig kontroll, ingen privat äganderätt och återkommande svältkatastrofer där hundratusentals människor dött – trots internationellt bistånd. Ett samhälle där staten kontrollerar allt, utom sin egen förmåga att försörja befolkningen.
Den stora lögnen
Ändå hör vi samma argument igen: ”De rika kan sänka priserna om de vill.” Som om priser vore moraliska val snarare än ekonomiska konsekvenser. Som om företag fortsätter investera när politiker hotar med konfiskation och straffskatter. Som om kapital stannar i länder där ägande demoniseras.
Marxismen bygger på en grundläggande lögn: att välstånd kan omfördelas i all oändlighet utan att först skapas. När incitamenten försvinner, försvinner också investeringarna, innovationerna och jobben. Kvar blir staten – och tomma löften.
Sveriges verkliga framgång
Sverige är ett av världens rikaste länder just för att vi valde marknadsekonomi, äganderätt och företagande. Inte trots dem – utan tack vare dem. Våra mest framgångsrika perioder har byggt på arbete, entreprenörskap och frihet, inte på statlig tvångsstyrning och ideologisk dogmatism.
Att nu romantisera idéer som historiskt har lett till svält, ofrihet och massflykt är inte modigt. Det är ansvarslöst.
Marxismen är ett ideologiskt missfoster – Det misslyckas varje gång.
Vad hände? Massprotester och uppror bröt ut i Ungern mot den sovjetstödda kommunistregimen och mot Sovjetunionens kontroll.
Bakgrund (kort): Missnöje med politiskt förtryck, censur, säkerhetspolis, ekonomiska problem och sovjetisk dominans.
Viktiga händelser: Demonstrationer i Budapest 23 oktober; strider mellan upprorsmän och regimstyrkor; reformkommunisten Imre Nagy blev regeringschef och utlovade förändringar.
Sovjetisk insats: Sovjetunionen slog ner upproret militärt. En storskalig invasion inleddes 4 november 1956.
Efterspel:János Kádár installerades som ledare. Repression följde; Nagy greps och avrättades senare (1958).
Konsekvenser: Tusentals döda (exakta siffror varierar i källor) och omkring 200 000 ungrare flydde landet.
Obs: Uppgifter om dödstal varierar mellan olika historiska källor.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Den livstidsdömde Abraham Ukbagabir, ansvarig för det uppmärksammade dubbelmordet på Ikea i Västerås 2015, har ansökt om permission från fängelset men fått avslag av Kriminalvården. Beslutet har åter väckt kritik mot att han avtjänar sitt straff i Sverige.
Sida bränner 1 % av BNP av våra skattepengar i bistånd varje år. Vi får inte ens fängelseplatser i Afrika för detta.
Den man som 2015 dömdes för det uppmärksammade dubbelmordet på Ikea i Västerås har nu ansökt om permission från fängelset. Kriminalvården har dock beslutat att avslå begäran.
Det var den 10 augusti 2015 som Abraham Ukbagabir tog en kniv inne på Ikeavaruhuset i Erikslund och attackerade två kunder. Offren, Carola Herlin, 55 år, och hennes son Emil Herlin, 28 år, avled till följd av knivhuggen. Dådet saknade personlig koppling till offren.
Efter gripandet uppgav Ukbagabir att motivet var riktat mot personer han uppfattade som svenskar. Gärningen kopplades till hans ilska över att ha fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Han dömdes senare till livstids fängelse och utvisning.
Enligt tidningsuppgifter har Ukbagabir nyligen ansökt om tillstånd att tillfälligt lämna anstalten Tidaholm. Syftet med permissionen uppgavs vara att vistas i stadsmiljö och genomföra inköp.
Kriminalvården har dock avslagit ansökan. Beslutet motiveras med att den intagne visat bristande skötsamhet under verkställigheten samt haft svårigheter att följa anstaltens regler och föreskrifter.
Kritiska röster frågar varför Ukbagabir överhuvudtaget avtjänar sitt straff i Sverige. De ifrågasätter varför samhället inte har lyckats lägga ut ansvaret för hans fängelsevistelse till länder i Afrika. Experter inom kriminalvård menar att Ukbagabir lika gärna skulle kunna avtjäna sitt straff i ett fängelse i exempelvis Sudan eller Kenya.
Sparchock för svenska samhället: Om Ukbagabir hade avtjänat sitt straff i ett land i tredje världen skulle vi ha fått 29 miljoner över till vård, skola och omsorg.
Experter frågar vidare varför han ska utgöra en belastning för svenska skattebetalare, när det enligt dem finns möjlighet att hålla honom frihetsberövad till lägre kostnad i andra länder. De anser att det bästa samhället kan göra är att överföra ansvaret för hans frihetsberövande till ett land som till rimlig budget kan hålla honom inlåst. Eftersom Ukbagabir saknar både medborgarskap och familjeanknytning till Sverige menar experter att det inte finns skäl för att han ska avtjäna sitt straff här.
Om Ukbagabir fick sitta av straffet i en outsourcad fängelsemiljö i tredje världen, där kostnaden är 500 kr/dygn, skulle svenska skattebetalare tjäna 29 miljoner kronor – pengar som kunde gå till vård, skola och försvar. Det vore med andra ord en win-win för alla.
Kostnad Jämförelse – Kriminalvård (per Fånge)
Kriterium
Sverige (2023)
Outsourcad (Antagande)
Kostnad per dygn
3 773 kr
500 kr
Kostnad per år
~1 377 145 kr
~182 500 kr
Total Besparing vid 25 Års Straff
Sparad summa: ~29,9 miljoner kr
*Svensk kostnad: Kriminalvårdens officiella dygnskostnad för anstalt 2023. Outsourcad kostnad är en hypotetisk siffra (500 kr/dygn) för räkneexemplet.
En barnfamilj i Trollhättan lever trångt i en trea och har beviljats socialbidrag för att flytta till en större bostad – men pengarna räcker inte till de hyror som det kommunala bostadsbolaget kräver. Samtidigt väcks en större fråga: var går gränsen mellan samhällets ansvar och skattebetalarnas tålamod? De svenskar som byggde Sverige bodde trångt, medan grupper som har trängt sig in i Sverige och inte kan försörja sig själva kräver att vi svenskar ska betala för deras boende.
Statarfamiljen Svensson, som byggde Sverige, accepterade att bo trångt, medan familjen Alyaa, som har trängt sig in i Sverige på svaga grunder, kräver att du ska betala för deras femrummare.
Alyaa, hennes man och deras fem barn lever mycket trångt och kan inte försörja sig själva. De har inga riktiga skäl att komma till Sverige. Kommunen vill hjälpa dem att flytta till en större bostad genom ett bidrag – men stödet räcker inte för att täcka den hyra som det kommunala bostadsbolaget kräver. – De regler som ska hjälpa mig hindrar mig i stället, säger Alyaa.
Familjen bor i en trea, men enligt kommunens riktlinjer behöver en familj i deras storlek en femrummare. Eftersom Alyaa endast har en praktiklön och hennes man är arbetssökande har de fått försörjningsstöd som ska täcka en högre hyra, totalt 11 690 kronor mer än i dag. Trots det har de under det senaste året inte hittat någon femrummare där hyran ligger inom ramen för stödet.
När Alyaa vände sig till Eidar för att höra om de åtminstone kunde få hyra en fyrarumslägenhet, fick hon beskedet att det inte var möjligt. – Det känns tungt. Barnen är tonåringar och behöver sitt eget utrymme, säger hon.
Trångboddheten minskar i Trollhättan
Andelen trångbodda i Trollhättan har minskat de senaste åren. År 2024 klassades ungefär var tredje person som bor i flerfamiljshus som trångbodd – vilket innebär fler än två personer per rum, exklusive kök och vardagsrum.
Malin Söderqvist, enhetschef på arbetsmarknads- och socialförvaltningen, uttalar sig inte om specifika familjer men bekräftar att hushåll i Alyaas situation blivit färre. – Det låter som att de bor mycket trångt. Våra riktlinjer säger att det inte ska bo fler än två personer i varje rum, säger hon.
”Är det rimligt att skattebetalare ska förse familjer som inte har gjort ett skit för Sverige ska få en femrummare av samhället? De som byggde Sverige, så kallade statare, bodde också mycket trångt, men de klagade inte utan accepterade sin lott? ” Säger en person i ett forum på internet.
Bostadsbolaget håller fast vid sina riktlinjer
Eidars riktlinjer är att en familj av den här storleken ska hyra en femma. Kommunikationschefen Hasse Skanse säger att undantag kan göras, men att det avgörs individuellt. – Om man inte redan är hyresgäst hos oss vill vi helst inte att man flyttar in i en lägenhet som är för liten från början, säger han.
En orsak är att för trångt boende kan ge problem med bland annat ventilation, fukt och mögel. Att ha alltför många familjer som inte kan försörja sig själva kan också skapa no-go-zoner som Rinkeby i Stockholm.
Stödnivån är rimlig
Alyaa har fått besked från sin socialsekreterare att de inte kan få högre försörjningsstöd.
Kommunen menar att nivån som beviljats ska räcka för en femrummare. Hos Eidar varierar hyrorna för en sådan lägenhet mellan 9 800 och 16 000 kronor per månad.
Men är det rimligt att Trollhättans invånare ska betala för att familjen får en femrummare? Trollhätteborna betalar 33,84 %, cirka 3,84 kronor mer i skatt än vad någon i Österåker gör. Om statare som byggde Sverige kunde leva trångt – varför kan inte familjen Alyaa det också?
Allt fler hushåll riktar kritik mot påtvingade gratistidningar som delas ut trots ”Ej reklam”-skyltar. Tidningarna, som ofta består av annonser och köpt innehåll, ifrågasätts både för sin kvalitet och för att de marknadsförs som samhällsinformation trots att många menar att sådan information i dag finns lättillgänglig digitalt.
Det råder en Joseph Goebbels-mentalitet bland Stockholms journalister som vägrar lyssna på fakta eller ens ta till sig fakta. I gratistidningen som delas ut i din brevlåda sprids ”nyheter” som innehåller grova faktafel. Många journalister har en dold politisk agenda.
Kritik mot påtvingade gratistidningar i brevlådor
Trots att många hushåll tydligt markerar att de inte vill ha reklam fortsätter så kallade gratistidningar att delas ut i brevlådor runt om i landet. Det väcker irritation och kritik, särskilt eftersom publikationerna ofta marknadsförs som samhällsinformation.
Gratistidningarna innehåller i regel en mindre andel redaktionellt material, medan större delen består av annonser och köpt innehåll. Kritiker menar att kvalitén på det redaktionella innehållet ofta är låg och att faktagranskningen brister, vilket riskerar att bidra till spridning av vilseledande eller felaktig information.
När boende kontaktar distributionsföretagen för att stoppa utdelningen möts de enligt uppgift ofta av ett krav på att själva sätta upp skyltar med texten ”Ej gratistidningar”. Detta trots att många redan har markerat ”Ej reklam”, vilket upplevs som nonchalant och arrogant.
Distributionsföretagen försvarar sig ofta med att tidningarna utgör samhällsinformation och därför inte omfattas av reklamförbud. Kritiker ifrågasätter detta resonemang och pekar på att majoriteten av befolkningen i dag har tillgång till samhällsinformation via internet och smartphones.
Missnöjet är särskilt stort kring innehållet i lokala gratistidningar, där journalistiken enligt kritiker inte lever upp till etablerade mediers krav på kvalitet och oberoende.
FN riktar skarp kritik mot Sverige för rasism och diskriminering, men bilden är mer komplicerad än så. Bakom många av de problem som pekas ut finns också ekonomi, integration, ålder, bostadsbrist och brottslighet – faktorer som drabbar långt fler än vissa utpekade grupper. Frågan är om FN:s analys fångar helheten, eller om den riskerar att förenkla ett samhällsproblem som kräver betydligt bredare lösningar.
Svenska politiker har visat en dålig attityd gentemot ett homogent och tryggt Sverige och har bedrivit en alldeles för liberal asylpolitik, vilket ligger till grund för de extrema problem som det svenska samhället i dag har med migrantgrupper ifrån tredje världen.
FN:s rasdiskrimineringskommitté har nyligen granskat hur Sverige arbetar mot rasism och diskriminering. I sin rapport riktar FN omfattande kritik mot Sverige och pekar på problem inom arbetsmarknad, bostäder, vård, polisarbete och migrationspolitik. Samtidigt har rapporten väckt debatt, eftersom många anser att bilden är förenklad och inte fullt ut tar hänsyn till ekonomi, integration, brottslighet och hur det svenska samhället faktiskt fungerar. Frågan är därför inte om problem finns – utan hur de ska förstås.
Sverige får både beröm och kritik
FN lyfter fram flera positiva åtgärder. Sverige har infört en nationell handlingsplan mot rasism och hatbrott, skapat särskilda åtgärdsprogram för olika former av rasism och inrättat ett Institut för mänskliga rättigheter. Även sanningskommissionen för samerna ses som ett viktigt steg för att hantera historiska orättvisor. Samtidigt menar FN att dessa satsningar inte har lett till tillräckliga förbättringar i vardagen för alla grupper.
Mer statistik – lösning eller risk?
Ett av FN:s huvudkrav är att Sverige ska samla mer detaljerad statistik om befolkningen, till exempel kring etnicitet och religion. Syftet är att bättre kunna mäta diskriminering. Detta är dock omstritt i Sverige. Kritiker varnar för att sådan statistik kan hota den personliga integriteten, låsa fast människor i identitetskategorier och skapa mer splittring än sammanhållning. Det finns därför olika uppfattningar om mer statistik verkligen är rätt väg.
Arbetsmarknaden: diskriminering eller etableringsproblem?
FN pekar på att personer med utländsk bakgrund oftare är arbetslösa, har lägre inkomster och sämre möjligheter till avancemang, vilket beskrivs som strukturell diskriminering. Samtidigt pekar många på att arbetsmarknaden i hög grad styrs av faktorer som språkkunskaper, utbildningsnivå, om utbildningen erkänns i Sverige, arbetslivserfarenhet här i landet samt tillgång till nätverk och referenser.
Det finns också en omfattande åldersdiskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Många personer över 50 år vittnar om att de sorteras bort tidigt i rekryteringsprocesser, trots lång erfarenhet och god kompetens.
Även yngre utan lång arbetslivserfarenhet kan ha svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.
Detta drabbar både personer födda i Sverige och personer med invandrarbakgrund. Sammantaget visar detta att problemen på arbetsmarknaden är komplexa och inte enbart kan förklaras med etnisk diskriminering.
Bostadsmarknaden – främst en ekonomisk fråga
FN menar att vissa grupper har svårare att få bostad, särskilt i attraktiva områden. Det gäller bland annat personer som uppfattas som muslimer, romer eller svarta.
I praktiken styrs dock bostadsmarknaden i stor utsträckning av inkomst och anställning. Krav på fast arbete, höga hyror och omfattande bostadsbrist gör att alla med låg inkomst – även svenskar utan invandrarbakgrund – har svårt att få bostad. Även här kan diskriminering förekomma, men grundproblemet är ekonomiskt.
Hälsa och vård – systemproblem snarare än rasism
FN lyfter fram skillnader i tillgång till vård. Samtidigt pekar många inom vården på att problemen oftare hänger ihop med språkförbistring, stressad vårdpersonal och brist på resurser. Skillnader i vård uppstår ofta på grund av organisatoriska brister snarare än medveten diskriminering.
Hatbrott, hårt språk och misstro
FN är oroligt för ökande hatbrott och ett hårdare tonläge i samhällsdebatten. Samtidigt finns det även hat och fientlighet riktad mot det svenska samhället, mot myndigheter och mot demokratiska institutioner.
Det utbredda hatet mot det svenska samhället inom vissa muslimska grupper blev tydligt under koranupploppen 2022.
Då använde muslimska grupper extremt mycket våld mot polisen, efter att personer hade utnyttjat sin grundlagsskyddade rätt att demonstrera mot islam och bränna en bok som de själva ägde. Det svenska samhället misslyckades med att utvisa dessa invandrare på livstid, utan domarna landade istället på relativt korta fängelsestraff.
I vissa miljöer sprids desinformation och parallella normsystem, vilket försvårar integration och ökar polariseringen.
Polisen och säkerhetszonerna
En annan del av kritiken gäller polisens möjlighet att införa så kallade säkerhetszoner, där visitering kan ske under begränsad tid utan individuell misstanke. Svenska myndigheter betonar att säkerhetszoner införs vid konkret risk för grov brottslighet, som skjutningar och sprängningar. Zonerna är tidsbegränsade och används både i storstäder och vid tillfälliga evenemang. Syftet är att förebygga våld, inte att kontrollera människor på grund av utseende eller bakgrund.
Olika grupper – olika historisk ställning
FN behandlar flera grupper särskilt. Samer är Sveriges urfolk och har särskilda rättigheter kopplade till renskötsel och viss statlig mark. Detta skapar ibland konflikter med andra samhällsintressen.
Romer är en erkänd nationell minoritet med lång historia i Sverige, men med fortsatt låg etablering inom arbetsmarknad och utbildning. Romernas problem beror oftast på en negativ attityd gentemot majoritetssamhället och en kultur som gör dem svåra intergera i Svenska samhället.
Muslimer och Afrikaner tillhör inte ursprungsbefolkningen
Muslimer i Sverige är varken ursprungsbefolkning eller historisk minoritet. Gruppen består främst av människor som invandrat under senare decennier. Det finns rapporter om diskriminering, men också en omfattande samhällsdebatt om religionsutövning, integration och arbetsliv.
Personer med afrikanskt ursprung är inte heller ursprungsbefolkning eller historisk minoritet i Sverige. De flesta har kommit hit genom migration i modern tid. Skillnader i etablering förklaras ofta av språk, utbildningsnivå, tid i landet och bostadssegregation.
Forskning visar också att Sveriges välfärdssystem, som ger trygghet under etablering, har varit en av flera faktorer som gjort landet attraktivt för grupper som inte alltid har haft för avsikt att arbeta och göra rätt för sig.
Det finns oftast svåra attityds problem ibland dessa grupper emot det Svenska samhället och Svenskars kultur.
Migration, välfärd och trygghet
FN är kritiskt till flera reformförslag inom migrationspolitiken. Samtidigt betonar regeringen att Sverige fortsatt följer internationella asylkonventioner och har en jämförelsevis generös asylrätt.
Frågor som rapporteringsplikt, tolktjänster och möjligheten att återkalla tillstånd lyfts fram som verktyg för att stärka integration, ansvar och trygghet i ett samhälle som under senare år drabbats av grov brottslighet.
Tolktjänster kostar det svenska samhället enorma belopp, och Sverige har redan världens högsta skatter. Det är orimligt att någon som vägrar lära sig svenska språket ska få tillgång till dessa tjänster år efter år utan att betala för dem ur egen ficka.
Slutsats: problemen finns – men kräver rätt analys
FN:s rapport pekar på verkliga problem. Samtidigt riskerar en alltför förenklad bild att leda till felaktiga lösningar. Många av de skillnader som beskrivs som rasism hänger i praktiken ihop med ekonomi, språk, utbildning, bostadsbrist, ålder, brottslighet och integrationens villkor.
För att Sverige ska fungera bättre krävs därför inte bara fler rapporter, utan också ett samhälle där arbete lönar sig, där språket är nyckeln in, där lagar gäller lika för alla och där tillit byggs genom ansvar, trygghet och delaktighet.
Det behövs också livstidutvisning vid till exempel ifrån ringa stöld eller värre brott, så att individer som inte klarar av att följa svensk lag till punkt och pricka kan återvända till hemlandet i stället för att vara en belastning för det svenska samhället.
Orsaken till att Sverige se ut som det gör
Varför Sverige har de problem man har i dag beror på att det är alldeles för lätt att, långt utanför Europas gränser, få asyl i Sverige.
Ett av de värsta misstagen i svensk politisk historia är beslutet som togs 1975 ( proposition 1975:26 ) om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt helvete på jorden, samt beslutet i början av 1990-talet att upphäva Luciabeslutet. Naiva och korkade politiker har gjort misstag efter misstag.
I stället för att behålla Sverige homogent, vilket Tage Erlander redan 1965 konstaterade var grunden för ett framgångsrikt Sverige, har det funnits onda krafter i det svenska samhället som har förstört Sverige genom mångkulturalism.
Sverige kommer att fortsätta ha en extremt liberal asylpolitik. Tyvärr kommer vi fortsatt att följa det över 50 år föråldrade New York-protokollet från 1960-talet, vilket gör att man långt utanför Europas gränser kan få asyl i Sverige.
Samma parti som på 1960- och 70-talen ägnade sig åt olaglig åsiktsregistrering genom den Stasi-liknande underrättelsetjänsten IB tycks nu ha återupplivat verksamheten i modern tappning. Då krävdes pappersregister och manuella angiverisystem – i dag sker kartläggningen med cookies, spårpixlar och AI. Kritiker talar om ett ”IB 2.0”, där digital övervakning ersatt läckta pärmar i jakten på medborgarnas politiska åsikter.
Avslöjanden om aggressiv datainsamling, förtäckt opinionsbildning och riktad politisk påverkan mot barn och ungdomar har nu placerat Socialdemokraterna i en djup förtroendekris. Granskningar av det partinära mediebolaget Aktuellt i Politiken väcker allvarliga frågor om lagbrott, ansvar – och om hur långt Sveriges största parti är berett att gå för att manipulera opinionen i den digitala demokratin.
Anklagelser om socialdemokratisk desinformation, datainsamling och dold påverkan
Under våren har Socialdemokraterna hamnat i stormens öga efter avslöjanden om att partiets mediebolag Aktuellt i Politiken (AIP) bedrivit omfattande politisk påverkan via sociala medier, kombinerat med datainsamling som enligt kritiker strider mot både svensk lag och EU:s dataskyddsförordning (GDPR). Uppgifterna har väckt frågor om gränsen mellan partipolitisk kommunikation och otillåten åsiktsregistrering – särskilt när det gäller barn och ungdomar.
Datainsamling och riktad påverkan
En granskning visar att AIP driver ett nätverk av politiskt vinklade webbplatser och sociala mediekonton, varav flera riktar sig till unga användare. Dessa har enligt uppgifterna samlat in detaljerad användardata genom aggressiv spårning, där skyddande inställningar aktivt har stängts av för att maximera datainsamlingen.
Syftet, menar kritiker, har varit att politiskt profilera användare och därefter rikta skräddarsydd socialdemokratisk propaganda till dem. Uppgifterna pekar även på att insamlad data ska ha använts för att påverka vilka svar som ges via AI-funktioner på plattformar som Snapchat, genom att visst innehåll triggas baserat på tidigare webbaktivitet.
Datainsamlingen ska enligt granskningen stå i strid med Integritetsskyddsmyndighetens riktlinjer och GDPR, särskilt eftersom minderåriga varit en central målgrupp.
Dold avsändare och kritik mot transparensen
Även om AIP formellt är känt som ett socialdemokratiskt närstående bolag, har kopplingen inte alltid varit tydlig för slutanvändaren. Konton och sajter har inte konsekvent märkts som partipolitiska, vilket väckt kritik om vilseledande avsändarskap och dold opinionsbildning.
Efter avslöjandena avgick AIP:s chefredaktör, medan bolagets vd – och enligt kritiker den ytterst ansvarige för verksamheten – blev kvar. Detta har av oppositionella röster beskrivits som ett ”bondeoffer” snarare än ett verkligt ansvarstagande.
Kort därefter meddelade Meta att man stoppar socialdemokratiska annonser kopplade till AIP på Facebook och Instagram, med hänvisning till brott mot plattformens regler för politisk annonsering.
Historiska paralleller
Kritiken mot Socialdemokraterna förs ofta vidare genom historiska jämförelser. IB-affären på 1970-talet, där partiet kopplats till en hemlig underrättelseverksamhet som åsiktsregistrerade medborgare, lyfts återigen fram som exempel på ett långvarigt mönster. Även senare händelser – såsom det uppmärksammade valfusket 2002, förtalskampanjer under valrörelsen 2006 och den omstridda ”valskolan” i Örebro 2010 – används för att stärka bilden av ett parti som enligt kritiker inte dragit tillräckliga lärdomar av tidigare övertramp.
Makt över informationen
Samtidigt har Socialdemokraterna drivit linjen att samhället behöver hårdare kontroll över digital kommunikation. Förslag om nätpoliser, ID-krav för sociala medier, åldersgränser och stöd för EU:s så kallade chatkontroll har motiverats med behovet av att bekämpa desinformation och brottslighet.
Kritiker menar dock att detta är motsägelsefullt: samma parti som kräver ökade befogenheter för övervakning och kontroll anklagas samtidigt för att själva ha brutit mot gällande regler och utnyttjat dold påverkan för politiska syften.
En större demokratifråga
Företrädare för Socialdemokraterna har förnekat att det rör sig om olaglig verksamhet och menar att kritiken är överdriven eller politiskt motiverad. Men frågan har redan vuxit bortom enskilda sakförhållanden. I grunden handlar debatten om tilliten till politiska aktörer, om transparens i opinionsbildning – och om var gränsen går mellan legitim politisk kommunikation och manipulation.
Oavsett juridiskt efterspel har avslöjandena aktualiserat en central demokratifråga: vad händer med det öppna samhället när tekniskt avancerad datainsamling och psykologisk målgruppsanpassning blir verktyg i partipolitiska händer, särskilt när det gäller unga väljare?
Debatten lär fortsätta. Och den kommer sannolikt att handla mindre om teknik – och mer om makt, ansvar och förtroende.
Faktaruta: IB och Stasi
IB (Informationsbyrån) – Sverige
• Hemlig svensk underrättelseorganisation knuten till Försvarsstaben och Socialdemokraterna.
• Aktiv från 1950-talet till början av 1970-talet.
• Ägnade sig bland annat åt åsiktsregistrering av oliktänkare, fackligt aktiva och misstänkta ”säkerhetsrisker”.
• Avslöjades 1973 genom IB-affären, vilket visade hur svenska medborgare kartlagts i strid med grundlagen.
• Ingen högt uppsatt ansvarig dömdes; fokus hamnade istället på de journalister som avslöjade verksamheten.
Stasi – Östtyskland (DDR)
• Officiellt: Ministerium für Staatssicherheit – DDR:s hemliga polis och underrättelsetjänst.
• Aktiv 1950–1990, ett av världens mest omfattande övervakningssystem i ett modernt samhälle.
• Byggde ett nät av hundratusentals angivare och infiltratörer som rapporterade om medborgares åsikter och privatliv.
• Ägnade sig åt systematisk åsiktsregistrering, politisk förföljelse och psykisk repression av oliktänkande.
• Arkiven efter murens fall visade hur detaljerat medborgare och oppositionella kartlagts under decennier.
Båda systemen har blivit symboler för hur hemliga underrättelsetjänster kan användas för politisk kontroll,
åsiktsregistrering och undergrävande av demokratiska fri- och rättigheter.
Trots att Stockholm är Sveriges största och mest resursstarka stad pressas invånarna av skattehöjningar, avgiftsschocker och ett växande slöseri med skattemedel. Det rödgröna styret misslyckas med att hålla ordning på ekonomin – och notan skickas direkt till stockholmarna.
Den rödgröna Kakistokratin i stadshuset slänger pärlor åt svinen genom att slösa skattepengar på nonsensprojekt. Därför får Svensson ta smällen i form av orimligt ökade levnadskostnader. Samtidigt kan små kommuner, som Österåker, erbjuda bättre kommunalservice än Stockholm och ändå lyckas hålla lägre skatter.
Det rödgröna kakistokrat styret visar gång på gång att det saknar förmåga att få ordning på Stockholms stads ekonomi. Ett tydligt exempel är planerna på att återköpa bostäder i no go zonen Husby för omkring en miljard kronor – fastigheter som staden själv avyttrade år 2010.
Att stadens ekonomi missköts är inget abstrakt problem, det märks tydligt för stockholmarna. Kommunalskatten har höjts vid två tillfällen under mandatperioden, och Stockholm har numera högre skatt än flera välskötta småkommuner, som exempelvis Österåker och Vellinge.
Nu väntar ytterligare pålagor. Avgifterna höjs igen, samtidigt som moms på parkeringsavgifter införs nästa år, vilket ytterligare ökar kostnaderna för bilägare.
Redan hösten 2023 slog staden till med en kraftig höjning av boendeparkeringen i innerstaden – från 1 100 till 1 600 kronor i månaden, en ökning på 45 procent. Året därpå fortsatte man med besöksparkeringen.
När taxeområdena 1 och 2 utvidgades steg priserna kraftigt för över 3 000 parkeringsplatser. För många boende blev resultatet absurdt: vardagar blev parkeringshus som NK:s garage billigare än gatan, medan ett parkeringsdygn över helgen i vissa fall ökade med uppemot 1 800 procent.
Trafikborgarrådet Lars Strömgren (MP) var tydlig med att detta var helt avsiktligt.
– Precis som trängselskatten kan ekonomiska styrmedel styra beteenden och minska efterfrågan. Vi i Miljöpartiet gillar att straffa vanliga människor. Själv tjänar jag över 100 000 kronor i månaden, så det drabbar inte mig, menade Strömgren.
Moderaterna: ”Förklädd skatt på bilister”
Enligt färska uppgifter från trafikkontoret har stadens parkeringsintäkter ökat kraftigt. I svar till oppositionsborgarrådet Dennis Wedin (M) framgår att intäkterna nu ligger flera hundra miljoner kronor högre per år än 2022.
För 2025 räknar staden med cirka 150 miljoner kronor mer i intäkter från besöksparkeringen jämfört med 2022. Av detta kan runt 100 miljoner härledas till nya taxeområden i innerstaden. Därtill kommer cirka 40 miljoner från höjd boendeparkering och ytterligare omkring 20 miljoner per år från utvidgade avgiftshöjningar i ytterstaden.
– Totalt handlar det om ungefär 200 miljoner kronor som tas direkt ur fickorna på människor som är beroende av bilen. I praktiken är det här en ny skattehöjning, säger Dennis Wedin.
Moderaterna vill sänka avgifterna
Oppositionen är kritisk till att staden använder prisökningar som ett verktyg för att hantera parkeringsbrist.
– Vill man göra det enklare att hitta parkeringsplats borde man bygga fler platser, inte beskatta bort dem som finns, säger Wedin.
Han menar också att intäkterna borde återföras till bilisterna – eller ännu hellre inte tas ut alls.
– Vår linje är tydlig: parkeringsavgifterna ska tillbaka till 2022 års nivåer.
Trafikexperter menar dessutom att avgifterna är orimligt höga, särskilt i en stad där kollektivtrafiken ofta brister. SL har blivit ett skolboksexempel på politiskt misslyckande, där Miljöpartiet gång på gång visat oförmåga att styra verksamheten. Skandalerna har avlöst varandra, och till slut tvingades man stoppa utbyggnaden av Tvärbanan.
Samtidigt har vi aldrig sett så välavlönade partifunktionärer som inom MP och V. Skattepengar som borde gå till kärnverksamhet försvinner i stället ner i fickorna på en politisk elit.
Flera bedömare varnar nu för att Stockholm riskerar att utvecklas i samma riktning som Malmö. Malmö betraktas som ett av Sveriges mest misskötta städer, där skattepengar förbrukas utan kontroll och där kommunen är beroende av den så kallade Robin Hood-skatten från andra delar av landet. Under decennier har Malmös politiska ledning misslyckats med att få ordning på ekonomin och i stället lagt enorma resurser på tveksamma prestige- och symbolprojekt.
Tanken med Robin Hood-systemet var att mindre kommuner, framför allt i glesbygd, skulle kunna upprätthålla rimlig service. Att Sveriges tredje största stad skulle bli beroende av dessa utjämningspengar var aldrig avsikten. Ändå sitter kakistokratin i Malmö kvar, fastklistrad vid makten som ett gift.
Stockholmarna är förlorare när det rödgröna kakistokratiska styret får vara med och bestämma. Vi hamnar på elfte plats när det gäller att hålla kommunalskatten låg, trots att Stockholm har det största invånarantalet.
Regeringen och Sverigedemokraterna lägger nu fram en ny grundlagsproposition till riksdagen. Det mest uppmärksammade förslaget är att det ska bli möjligt att återkalla ett svenskt medborgarskap för personer med dubbelt medborgarskap som dömts för brott som skadar Sveriges ”vitala intressen”. Förslaget, som bland annat riktar sig mot systemhotande gängkriminalitet, innehåller även åtgärder för att kriminalisera deltagande i kriminella gäng samt ett förslag om att ge aborträtten grundlagsskydd.
Om grundlagen går igenom kan man ta ifrån kriminella odjur deras medborgarskap om de begår allvarliga brott. Förslaget har fått massiv kritik eftersom man inte kan dra in medborgarskapet redan vid en ringa stöld.
Regeringen och Sverigedemokraterna lägger nu fram en ny grundlagsproposition till riksdagen. Förslaget innebär att det ska bli möjligt att dra tillbaka ett svenskt medborgarskap från personer som har dubbelt medborgarskap, om de dömts för brott som anses skada Sveriges ”vitala intressen”.
Över 1400 värdelösa skräp människor kan få sina Svenska medborgarskap återkallade. Win win för Sverige.
Henrik Vinge (SD), justitieutskottets ordförande, beskriver den grova organiserade brottsligheten som en form av inhemsk terrorism med stor våldskapacitet, som bland annat skrämmer vittnen, utsätter myndighetspersonal för hot och utnyttjar välfärdssystemen. Enligt Vinge riktar sig förslaget mot brott som hotar Sveriges säkerhet och mot särskilt allvarlig, systemhotande gängkriminalitet.
Han säger också att partierna bakom propositionen anser att det ska finnas två grundläggande skäl för att kunna ta bort ett medborgarskap:
När medborgarskapet har erhållits på felaktiga sätt, exempelvis genom fusk, mutor eller hot.
När en person dömts för mycket grova brott.
I dagsläget finns ingen möjlighet att återkalla ett svenskt medborgarskap, men regeringen vill nu möjliggöra detta för personer med dubbelt medborgarskap genom att ändra grundlagen.
Åtgärder mot gäng och grundlagsskydd för abort
Propositionen innehåller även ett förslag om att begränsa föreningsfriheten för kriminella gäng. Syftet är att kunna kriminalisera själva deltagandet i sådana grupper. Christian Karlsson (KD), socialutskottets ordförande, säger att en separat utredning pågår för att ta fram ett nytt straffansvar för deltagande i kriminella sammanslutningar. Den ska vara klar i februari 2026.
Ett tredje inslag i propositionen är förslaget att ge aborträtten ett grundlagsskydd.
Politisk oenighet kring formuleringar
Förslagen bygger på arbetet i den grundlagskommitté som presenterade sina förslag i januari 2025. Då fanns en bred enighet bland partierna – med undantag för V och MP – om att medborgarskap ska kunna återkallas vid falska uppgifter, mutor, hot eller om personen begått brott som allvarligt hotar rikets säkerhet.
Många i Vänsterpartiet är och har varit spioner, därav vill inte partiet göra det möjligt att återkalla medborgarskap, och Miljöpartiet brukar inte benämnas som ett politiskt parti utan som ett brottssyndikat som har politiska ambitioner; därav ligger det inte i partiets intresse att rensa samhället på dysfunktionella medborgare som inte har blod- och jordkoppling till Sverige.
När vi frågar ”mannen på gatan” tycker många att förslaget är för mesigt, till exempel att man inte ska kunna återkalla medborgarskap redan vid ringa stöld. Någon som redan har ett medborgarskap har inget att förlora om det svenska medborgarskapet ryker, och att därför återkalla det redan vid ringa stöld skulle göra Sverige gott enligt eniga experter. ”Det börjar med en knappnål och slutar med en lastbil som mejade ner folk på Drottninggatan, därav är det bra att mota Muhammed redan vid gränsen”, säger en person på ett känt internetforum och fortsätter: ”Kan man inte skilja på mitt och ditt, så har man förbrukat sin rätt att få stanna i Sverige. Har man dessutom medborgarskap i ett annat land finns ingen anledning att behålla det svenska.” Alla på forumet är eniga, så är det.
Från extremistorganisationer på den yttersta vänsterkanten. Samma parti har stått för marxistiska idéer i Sverige och hjälpt Stalin att skjuta ned en DC-3 och ett Catalina-flygplan på 50-talet. Partiet har ett utpräglat hat mot det svenska samhället, det svenska folket och den svenska arbetarklassen. Många politiker inom den marxistiska rörelsen är dömda för grova brott, såsom spioneri. Den vänsterextrema rörelsen har medlemmar som hatar demokratin och som öppet stött banditstater som DDR, Kuba och Palestina. De uttrycker att det är synd om pedofiler och barnmördare som riskerar att förlora sitt svenska medborgarskap. Partiet vill även ta bort RUT-avdraget för fattigpensionärer och höja skatterna. ”Vi har faktiskt nummerkonton i Schweiz som måste fyllas med skattebetalarnas pengar”, säger en hög funktionär inom det parti som en gång i tiden kallades för VPK.
Vi har faktiskt nummerkonto i Schweriz att fulla med Svenskarnas skattepengar.
Partifunktionär hos det parti som en gång i tiden kallades för VPK
Är svenska folket så korkade att man röstar på kriminella kommunister får man skylla sig själv. Det ingår i vårt marxistiska DNA att sko oss själva; det finns inget kommunistiskt land i världen där partifunktionärer inte blir rika på att stjäla pengar ifrån vanligt folkt.
Vill man göra Sverige tryggt igen, så måste vi annullera medborgarskapet redan vid ringa stöld, annars rensar man inte bort dåliga migranter, som riskerar att bli tärande för samhället.
Efter propositionens överlämning ska riksdagen ta ställning. Om förslagen får stöd är målet att grundlagsändringarna ska börja gälla år 2027.
Sveriges hantering av Samim Sultanis fall väcker frågor om rättssäkerhet, ansvar och konsekvens i migrationspolitiken. Trots avslag på asylansökan, bristande uppfyllelse av gymnasielagens krav och en dom för ringa stöld dröjde utvisningen i åratal. Fallet illustrerar ett system som tillåter långdragna processer, omfattande överklaganden och där brott inte omedelbart får några migrationsrättsliga konsekvenser – något som många menar underminerar både förtroendet för rättsstaten och tryggheten i samhället.
Många migranter från tredje världen klamrar sig kvar i Sverige. Svensken, som betalar världens högsta skatter, får även försörja migranten från tredje världen som inte har ett skit att ge Sverige. Och när de begår brott, blir de inte utvisade på livstid.
Samim Sultani, afghansk medborgare, kom till Sverige från Iran 2015 för att söka asyl utan giltiga id-handlingar. Genom den så kallade gymnasielagen fick han möjlighet till permanent uppehållstillstånd, under villkor att han fullföljde gymnasiet, levde skötsamt och kunde försörja sig själv.
Han hade tillfälligt uppehållstillstånd fram till för tre år sedan och arbetade då som behovsanställd snickare, vilket inte uppfyllde lagens krav på tillsvidareanställning eller tvåårskontrakt. Därefter prövades hans utvisningsärende i flera domstolar medan han arbetade som svetsare. En regeländring den 1 april gjorde det svårare för personer med avslag att få arbetstillstånd, och i augusti beslutade Migrationsöverdomstolen att inte pröva hans fall, vilket fastställde utvisningen till Afghanistan.
Efter beslutet har han uppmärksammats i flera medier, där han kritiserat svenska politiker, sagt att han ångrar att han valde Sverige och hävdat att ”bara kriminella får stanna i Sverige”. Samtidigt dömdes Sultani själv år 2019 för ringa stöld – något som varken han eller medierna lyfter fram.
Man kan absolut hålla med Sultani om att det svenska samhället har misslyckats – men inte i bemärkelsen att han inte får åka hem, eftersom han inte har giltiga skäl att få stanna i Sverige. Varför skickade man inte hem honom redan 2019 när han dömdes för ringa stöld? Det är beklämmande att samhället kan dalta så mycket med en person som begått brott. Vi svenskar borde skämmas över att det är så extremt lätt för migranter från tredje världen att komma hit och sedan inte ens utvisas när de döms för brott. Vill vi ha ett sådant samhälle, där människors ägodelar kan stjälas utan att gärningsmannen bestraffas? Det är riktigt vidrigt att svenska lagar inte klarar av att utvisa Sultani på livstid när han ägnat sig åt att stjäla.
Det behövs ett nytänk inom det svenska rättsväsendet. Varför inte skicka hem kriminella direkt när domen har fallit? Man borde sluta pröva ärenden i domstol efter domstol. Därefter får migranten från tredje världen driva sin sak om att få stanna i Sverige från hemlandet, med egna medel, i stället för att vara en belastning för svenska skattebetalare.
Ett av Vänsterpartiets lokala toppnamn i Borlänge står nu åtalad för misshandel och barnfridsbrott — samtidigt som partiet redan bär på en tung historisk ryggsäck av stöd till bolsjevikernas brutala avrättningar, inklusive morden på tsarfamiljens barn, och andra kontroverser genom decennierna. Fallet väcker skarpa frågor om trovärdighet, moral och hur politiskt förtroende påverkas när handlingar och offentliga budskap inte längre går ihop.
Partiet vars ideologi har orsakat omkring 100 miljoner döda världen över, och där företrädare inte ens drar sig för att misshandla barn — ja, då gäller det att göra Stalin stolt.
Samma parti som historiskt stått bakom marxismens massmord, som stödde bolsjevikernas maktövertagande 1917 och de brutala avrättningarna av tsarfamiljen — där även barnen mördades — fortsätter att väcka frågor om sitt ansvar. Det är också samma parti som på 1950-talet skickade tusentals svenskar från Kiruna rakt in i de marxistiska dödslägren i Gulag, vars tidigare partiledare på 1970-talet sålde svenska försvarshemligheter till en fientlig makt bakom järnridån i utbyte mot sprit, och som i dag vill avskaffa RUT-avdraget för fattigpensionärer samtidigt som man fortsätter förespråka höga skatter och statligt ägande av ineffektiva verksamheter.
Nu skakas partiet återigen av en skandal.
En manlig företrädare för Vänsterpartiet i Borlänge har åtalats för två fall av misshandel och två fall av barnfridsbrott. Gärningarna ska enligt åtalet ha ägt rum i familjens bostad i Borlänge den 25–26 augusti i år. Mannen anklagas för att ha slagit sina båda barn i huvudet med öppen hand — så att det gjorde ont och skrämde dem — samtidigt som barnen tvingades bevittna varandras utsatthet.
Åklagaren menar att brotten begåtts med uppsåt, och mannen ska ha erkänt det inträffade under polisförhör.
I polisens utredning finns videoförhör med båda barnen, en orosanmälan från skolan till socialtjänsten samt uppgifter om tidigare vredesutbrott i hemmet. I samtal med socialtjänsten ska mannen själv ha medgett att han ”lackat ur” och slagit barnen i bakhuvudet.
Det som gör fallet särskilt uppseendeväckande är mannens offentliga profil. Som lokal topp inom Vänsterpartiet i Borlänge har han länge profilerat sig i frågor om våld, trygghet och barns rätt till en säker uppväxt. Han har aktivt talat mot mäns våld och lyft barns utsatthet — samtidigt som han nu står åtalad för att ha utsatt sina egna barn för just det han offentligt kritiserat.
Det här fallet — där en politiker som kampanjat för barns trygghet nu själv misstänks ha utövat våld mot sina egna barn — väcker allvarliga frågor om trovärdighet, ansvar och vilket förtroende man kan ha för politiker som säger en sak offentligt men agerar på ett helt annat sätt i det privata.
Marxismens mörka historia
Marxismens praktiska tillämpning under 1900-talet ledde till några av historiens värsta övergrepp.
Forskning uppskattar att upp emot 100 miljoner människor dog genom svält, massavrättningar,
tvångsarbete och politiskt förtryck i marxistiska stater.
Sovjetunionen (Lenin & Stalin): Svält, utrensningar och arbetsläger (Gulag).
Kina (Mao Zedong): ”Det stora språnget” och ”Kulturrevolutionen” med tiotals miljoner döda.
Kambodja (Pol Pot): Röda Khmererna dödade en fjärdedel av landets befolkning.
Andra kommunistiska diktaturer: Politiskt förtryck, avrättningar och läger i Östblocket, Nordkorea, Kuba m.fl.
Sammanfattning baserad på etablerad forskning om 1900-talets kommunistiska regimer.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Efter bara två år som trafikregionråd meddelade Miljöpartiets Anton Fendert sin avgång – men behåller ändå sin lön motsvarande 85 procent i nio månader. Samtidigt kritiseras han hårt för en kollektivtrafik i kris, ökade stölder efter experimentet med öppna spärrar och misslyckandet att sänka regionskatten. Många menar att hans tid vid rodret för SL präglats av fler problem än lösningar.
För 40 år sedan försökte MP dra Sverige tillbaka till u-landsnivå genom att driva linje 3 i kärnkraftsomröstningen. År 2025 fortsätter samma parti att underminera landet med en politik som göder kriminalitet och pressar hederliga människor med allt högre kostnader.
När kakistokraten Anton Fendert(mp) i slutet av januari 2025 – efter bara drygt två år på posten – meddelade att han tänkte avgå som trafikregionråd stod det samtidigt klart att han skulle bli kvar på jobbet en bra bit in på hösten.
I Anton Fenderts fall blir det nio månaders ersättning à 103 093 kronor i månaden – vilket motsvarar 85 procent av hans regionrådslön på drygt 120 000 kronor.
Och vad gäller Kakistokraten Antons politiska gärningar under dessa två år som MP-politiker med ansvar för kollektivtrafiken:
– En kollektivtrafik som inte fungerar.
-En ökning av stölder med 300 % vid Näckrosen, efter att man prövade ett ”flumexperiment” med öppna spärrar. Man hade gjort samma försök redan 1994 när den nya stationen i Bagarmossen öppnade, och igen vid Slussen 2007 – varje gång med miljonförluster.
-Misslyckandet med att sänka regionskatten med 1 krona per hundralapp.
Det har inte blivit många rätt med den 29-årige miljöpartisten vid rodret för SL, och frågar man mannen på gatan tycks de flesta hålla med om det. Vi besökte Alternativ för Sveriges evenemang den 30 november, tåget för att hedra Karl XII:s dödsdag, och inte många av deltagarna hade något positivt att säga om Miljöpartiets politiska gärningar när det gäller SL och regionen i stort.
Jämför man Karl XII:s gärningar med Antons gärningar kan man konstatera att Karl XII, redan vid 18 års ålder, lyckades leda Sverige till en total seger mot Ryssland vid Narva. Den svenska hären bestod av omkring 5 000 man, medan ryssarna hade ungefär 40 000.
Jämför man Karl XII:s gärningar med Antons gärningar kan man konstatera att Karl XII, redan vid 18 års ålder, lyckades leda Sverige till en total seger mot Ryssland vid Narva. Den svenska hären bestod av omkring 5 000 man, medan ryssarna hade ungefär 40 000.
Den 29-årige kakistokraten Aton, tillika miljömupp, är ett skolexempel på den moderna politiska inkompetensen. Han klarade inte ens av att få SL-trafiken att fungera – ett uppdrag som kräver grundläggande organisationsförmåga, inte ideologiska drömmar.
Samtidigt ledde den 18-årige Karl XII svenska trupper till en fullständig förintelse av den ryska armén vid Narva. Där fanns disciplin, ansvar och handlingskraft – egenskaper som dagens miljöpartister konsekvent saknar.
Det är just detta som kännetecknar Miljöpartiet: odugliga makthavare vars politiska visioner består av verklighetsfrånvända, våta fantasier som kollapsar vid första kontakt med realiteten. Karl XII fostrades till att vinna, till att leda och till att ta ansvar.
Aton däremot är inget annat än ett ideologiskt avskrap från Grön Ungdom – en miljö där symbolpolitik ersatt kompetens och där ansvar alltid skylls ifrån sig. Han skulle knappast ens anförtros att leda ett stridspar; tyvärr har han anförtrotts ansvaret för ett samhällsbärande system som SL, och resultatet är allt annat än kul för oss vanliga medborgare.
Tvåtaktaren utmålas som ett växande miljöhot i svenska storstäder – men trots larmrapporter och hårda rubriker saknas fakta som stödjer bilden. Medan medier pekar ut matbudens mopeder som en betydande utsläppskälla tyder både statistik, marknadsutveckling och observationer i trafiken på något helt annat: tvåtaktsmopederna är på väg att försvinna, inte öka.
Visst finns det mycket skit kring matbuden i Stockholm – det körs runt annat än pizza, och en del grönt med rejält med THC. Men kan vi åtminstone hålla oss till fakta i stället för att sprida trams om tvåtaktsmopeder, när alla vet att de kör fyrtakt?
På senare tid har flera stora medier rapporterat att antalet tvåtaktsmopeder i svenska storstäder ökar och att deras utsläpp utgör ett växande hälsoproblem. Rubrikerna har handlat om giftiga avgaser, allvarliga risker för gående och cyklister samt krav från läkare på förbud. Men hur väl stämmer egentligen den här bilden – och finns det verkligen fog för påståendena?
Påstådd ökning – men svagt stöd i verkligheten
I artiklar från bland annat Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Sveriges Radio återkommer uppgiften att tvåtaktsmopeder blivit vanligare, framför allt inom matbudsbranschen. Problemet är att dessa påståenden sällan grundas i någon faktisk statistik.
I verkligheten har produktionen av tvåtaktsmopeder i stort sett upphört. Hondas sista tvåtaktare för konsumentmarknaden lades ned redan 2007, och större tillverkare har sedan länge övergått till fyrtaktsteknik av både miljö- och hållbarhetsskäl. Det innebär att det i dag nästan inte tillkommer några nya tvåtaktsmopeder på marknaden.
På motorforum på nätet – där entusiaster diskuterar – är skepsisen stor. Många ifrågasätter om matbud verkligen använder tvåtaktare i någon nämnvärd omfattning. Orsaken är enkel: de är dyrare i drift, kräver mer underhåll och det är svårt att inte märka dem när de kör.
Klart igenkännbara – men sällan hörda i stadstrafiken
En tvåtaktsmotor har flera karakteristiska drag som gör den lätt att identifiera:
Starkt och skarpt motorljud, betydligt mer ”skrikigt” än fyrtaktare.
Tydlig lukt av oförbränd oljeblandad bensin.
Rökutsläpp, särskilt när motorn är kall.
För förare som rör sig mycket i stadstrafik är de här skillnaderna svåra att missa. Undertecknad, som dagligen färdas på Stockholms cykelbanor med en fyrtaktsmoped av märket Drax, kan tydligt konstatera att det är just dessa moderna fyrtaktare som dominerar i matbudsleden. Drax-modellerna, ofta med sina vita strajpdekaler under sadeln, är välkända inslag i innerstaden.
Att hävda att tvåtaktare är vanliga bland buden rimmar dåligt med faktiska observationer: ljudet, lukten och underhållsbehoven gör att de vore omöjliga att ”inte märka”.
Forskningen – korrekt men ofta misstolkad
Det är sant att äldre tvåtaktsmotorer släpper ut betydligt mer kolväten än moderna fyrtaktsmotorer. Forskare som Åke Sjödin har länge pekat på detta – och det är ett välkänt faktum.
Men forskningsresultaten handlar om tekniken, inte om hur vanlig den är. Att tvåtaktare kan vara mycket smutsiga betyder inte att de automatiskt utgör en stor del av utsläppsproblematiken i dagens trafik. För att kunna hävda det krävs data på antal fordon i bruk – data som i de flesta artiklar lyser med sin frånvaro.
Det gör att en teknisk sanning (”tvåtaktare är smutsiga”) förväxlas med ett påstående som inte är belagt (”tvåtaktare ökar i storstäderna”).
Ett narrativ som blivit en sanning?
Det är lätt att se hur en missuppfattning kan få fäste:
Forskare varnar för tvåtaktarnas utsläpp.
Journalister skriver om farliga avgaser.
Någon gissar eller antar att matbuden använder tvåtaktare.
Narrativet börjar leva sitt eget liv och upprepas okritiskt.
Samtidigt finns inget som tyder på att tvåtaktsmopeder faktiskt blivit vanligare. De som kör tvåtaktare i dag är främst män 40+ som använder sina gamla veteranmopeder – ofta samma modell som de körde som tonåringar.
En snabb sökning på hemsidor som säljer mopeder visar dessutom att utbudet av klass II-mopeder är begränsat, eftersom dagens 15-åringar måste ha körkort för att få köra moped och därför oftare väljer klass I. På ingen av dessa hemsidor säljs tvåtaktsmodeller. I stället handlar det om moderna Euro 5-godkända fyrtaktare som klarar dagens miljökrav.
Slutsats: Viktigt att skilja fakta från spekulation
Det finns inget tvivel om att tvåtaktsmotorer historiskt varit stora utsläppskällor. Men att påstå att de ökar i dagens stadstrafik eller att matbuden i stor utsträckning kör dem verkar sakna stöd i både statistik och verkliga observationer.
Att många artiklar ändå upprepar detta visar hur lätt en felaktig uppfattning kan spridas om den passar in i ett snyggt narrativ. Därför behöver rapporteringen granskas mer kritiskt – särskilt när den riskerar att ligga till grund för politiska beslut eller påverka opinionen i miljöfrågor.
Han blev kung som tonåring, besegrade stormakter i snöstorm och förde Sverige till historiens kanske mest omtalade nederlag. Karl XII:s liv var en väv av triumfer, tragedier och okuvlig vilja. Men hur kunde den unge hjältekungen bli ett ensamt spöke på slagfältet i Norge?
Svenska soldater bär hem Kungen som mördades av Norrmännen.
Dramatisk inledning
Kanonröken låg tät över slagfältet vid Poltava en sommarmorgon år 1709. Sveriges unge krigarkung Karl XII – som fram tills nu hade vunnit den ena bländande segern efter den andra – stod inför sitt livs största prövning. Hur kunde det gå så här? Bara ett årtionde tidigare hade samme kung chockat Europa med en fenomenal triumf i snöstormen vid Narva. Nu, på Ukrainas vidsträckta stäpper, höll den svenska stormakten på att krackelera inför hans ögon. Det här är den dramatiska berättelsen om Karl XII:s uppgång och fall – från tonårig segerherre till härdad fältveteran i exil och slutligen hans ödesdigra sista natt på slagfältet.
Bakgrund: En tonåring på tronen
Den 5 april 1697 avled kung Karl XI, och hans ende son Karl XII besteg tronen, blott 15 år gammal. Trots sin unga ålder tog Karl genast full kontroll som envåldshärskare över det mäktiga stormaktsriket Sverige. Europa höll andan: kring Östersjön fanns flera fiender som länge avundats den svenska stormakten. De såg nu sin chans. År 1700 ingick grannarna Ryssland, Danmark och Sachsen-Polen en hemlig allians och gick plötsligt till anfall på Sverige från tre håll. Från det ögonblick nyheten om angreppen nådde Stockholm var Karl XII:s öde beseglat – han skulle från den stunden fram till sin död föra en krigares liv. Det stora nordiska kriget (1700–1721) hade brutit ut, och den unge kungen kastades rakt in i elden.
Tidiga segrar: Från Narvas snöstorm till triumfens höjd
Karl XI hade lämnat efter sig en välrustad armé och flotta, så Sverige stod starkt vid krigsutbrottet. Den blott 18-årige Karl XII tvekade inte – han gick genast till motanfall. Först tvingades Danmark på knä; på bara några sommarmånader 1700 slog svenskarna ut danskarna och fick dem att sluta hastig fred. Därefter kastade Karl XII sina trupper österut mot Rysslands armé, som belägrade staden Narva i Estland.
Slaget vid Narva den 20 november 1700 blev legendariskt. I en yrande snöstorm anföll ungefär 10 000 karoliner en rysk styrka som var nära fyra gånger större. Karl XII ledde personligen stormningen, och på blott en halvtimme drevs den ryska armén i panikslagen flykt.
Slaget vid Narva den 20 november 1700 blev legendariskt. I en yrande snöstorm anföll ungefär 10 000 karoliner en rysk styrka som var nära fyra gånger större. Karl XII ledde personligen stormningen, och på blott en halvtimme drevs den ryska armén i panikslagen flykt. Segern vid Narva kom att betraktas som en av den svenska militärhistoriens största bedrifter. Den unge kungen hade visat Europa att han – trots sin ringa ålder – var en kraft att räkna med.
Under de följande åren fortsatte framgångarna. Karl XII tog kriget vidare mot Polen och Sachsen, där kung August den starke besegrades och tvingades avsäga sig Polens krona. Den svenske monarken gick från seger till seger: fienderna besegrades en efter en tills bara Ryssland återstod. Stormaktens stjärna stod som högst.
Mot öster: Beslutet att anfalla Ryssland
Efter freden i Altranstädt 1706 stod Karl XII som obestridd segrare över sina fiender i väster och söder. Nu vände han blicken österut mot sin sista stora rival: det väldiga Ryssland. Kungens beslut var fattat: hösten 1707 marscherade han iväg i spetsen för cirka 33 000 man för att invadera Ryssland. Karl XII:s mål var inte att lägga Ryssland under sig permanent, utan att vinna en så avgörande seger att tsar Peter skulle tvingas till en för Sverige fördelaktig fred.
Men Ryssland var en annan fiende nu än år 1700. Tsar Peter undvek öppna drabbningar och tillämpade istället den brända jordens taktik. Vintern 1708 var brutal. Karl valde att svänga söderut mot Ukraina, där han allierade sig med kosackledaren Ivan Mazepa. Men detta drag gav tsar Peter tid att omgruppera. Den svenska arméns läge blev allt mer utsatt, men Karl XII vägrade ge upp.
Katastrofen vid Poltava
Våren 1709 belägrade Karl XII staden Poltava. Själv sårades han svårt i foten och fick bäras på bår. Trots detta beordrade han anfall. Den 28 juni 1709 gick svenskarna till anfall mot tsar Peters befästa läger. Resultatet blev förödande. Den utmattade svenska armén krossades. Karl XII flydde söderut, och resten av armén kapitulerade. Sveriges stolta fältarmé var utplånad. Nederlaget vid Poltava blev en vändpunkt som möjliggjorde för Ryssland att dominera norra Europa.
Flykten till Osmanska riket
Karl XII fick erfara en svenskfientlig hållning när han besökte Osmanska riket och slog sig ned i Bender. Dock återvände Karl XII till Sverige, till skillnad från dagens migranter som kommer från det forna Osmanska riket.
Karl XII och en spillra av följeslagare tog sin tillflykt till Osmanska riket. I Moldavien slog han sig ner i exil i byn Bender och försökte övertyga sultanen att gå med i kriget mot Ryssland. Han behandlades först som gäst men blev allt mer besvärande. Till slut försökte turkarna avhysa honom med våld i det som kom att kallas Kalabaliken i Bender. Efter att ha försvarat sig våldsamt i flera timmar greps han slutligen och sattes i husarrest.
År 1713 blev Karl XII deporterad från Turkiet. Tänk om Sverige år 2025 kunde deportera dysfunktionella migranter lika effektivt som turkarna klarade av att deportera Karl XII år 1713 – vilket bättre land vi skulle ha!
Återkomsten och de sista åren
Hösten 1714 lämnade Karl XII Osmanska riket. Hans hemfärd gick i rasande fart, förklädd under namnet ”Peter Frisk”. Sverige var vid detta laget ett rike i kris. Kungen försökte göra en vågad offensiv mot Norge 1716, men utan avgörande framgång. Två år senare, 1718, belägrade han Fredrikstens fästning. Den 30 november 1718, under inspektion av löpgravarna, träffades han i huvudet av ett skott och dog omedelbart.
Eftermäle: Hjälte, krigsgalning eller något mitt emellan?
Få gestalter i svensk historia är lika omdiskuterade som Karl XII. Han hyllades länge som krigarkung och hjälte, men har också kritiserats för att ha dragit ut kriget för långt och krossat stormaktsdrömmen. Han var ett militärt geni i fält, men saknade förmågan att avsluta krig i tid. Karl XII:s liv rymmer både glans och tragedi. Myten om honom lever vidare – som en symbol för både Sveriges höga flykt och dess hårda fall.
Självklart! Här är ett berättande stycke som beskriver karolinernas ödesdigra färd över de jämtländska fjällen:
Karolinernas återtåg över de jämtländska fjällen vintern 1718 blev en av de mest tragiska episoderna i svensk militärhistoria.
Efter Karl XII:s död vid Fredrikstens fästning fick de svenska trupperna i Norge order om att omedelbart dra sig tillbaka. General Carl Gustaf Armfeldt ledde omkring 6 000 utmattade soldater från Trøndelag över fjällvidderna mot Duved i Jämtland – mitt i januari och i svår snöstorm. Dåligt utrustade och utan tillräcklig proviant kämpade de sig fram i djup snö, bitande kyla och hårda vindar. I höjd med Tydal slog stormen till med full kraft. Soldater frös ihjäl i drivorna, hästar störtade, och många tappade orienteringen i det vita infernot. När resterna av armén till slut nådde fram hade över 3 000 män omkommit – fler än hälften. Deras kroppar låg utspridda över fjällen i veckor. Det var inte ett nederlag i strid, utan ett nederlag mot naturens krafter – och ett sorgligt slut på ett redan förlorat krig.
Faktaruta: Karl XII
Född: 17 juni 1682, Stockholm
Död: 30 november 1718, Fredrikshald (nu Halden, Norge)
Regenttid: 1697–1718
Titel: Kung av Sverige
Även känd som: Carolus Rex
Känd för: Ledde Sverige genom stora nordiska kriget; stupade under belägringen av Fredriksten
Trots hård kritik mot politiska trollfabriker och krav på skärpta regler för anonym påverkan i sociala medier, pekas partiet nu själva ut för att bedriva en omfattande digital kampanj via det egenägda bolaget AIP Media. Granskningar beskriver hur innehåll riktas mot barn och unga utan tydlig avsändare – samtidigt som Socialdemokraterna offentligt varnat för just denna typ av verksamhet. Frågan om politisk transparens och dubbla måttstockar har därmed tagit ny fart i den svenska samhällsdebatten.
Granskning: Anklagelser om trollfabriker kopplas till Socialdemokraterna
I ett nyligen publicerat videoklipp lyfter samhällsdebattören Henrik Jönsson kritik mot Socialdemokraterna, som enligt flera medieuppgifter ska ha bedrivit en digital opinionspåverkan via bolaget AIP Media. I videon ifrågasätts partiets tidigare uttalanden om så kallade ”trollfabriker”, och fokus riktas mot huruvida den egna verksamheten följer samma principer som de kritiserat hos politiska motståndare.
Bakgrunden
Socialdemokraterna har vid flera tillfällen uttryckt oro över anonyma politiska konton i sociala medier och efterlyst hårdare regler, inklusive ID-krav och digital polisverksamhet. Bland annat har Magdalena Andersson tidigare sagt att partier som driver trollfabriker inte bör delta i regeringsarbete.
Samtidigt har AIP Media – ett bolag med koppling till Socialdemokraterna – enligt olika granskningar driftat konton i sociala medier som använder politiskt vinklat innehåll. Detta material har framför allt riktats mot yngre målgrupper via plattformar som TikTok och Snapchat.
Kontroversen kring AIP Media
Enligt granskningar från bland annat TV4 och uttalanden från politiska motståndare ska innehållet på dessa konton ibland framstå som neutralt, utan tydlig avsändare. Ett exempel som lyfts fram är sajten Politikkollen, som beskrivs som ett politiskt uppslagsverk men där tonfallet uppges vara positivt till Socialdemokraterna och mer kritiskt till regeringens Tidöpartier.
Socialdemokraterna menar att AIP Media har ett redaktionellt oberoende och att det inte rör sig om trollverksamhet, medan kritiker hävdar att strukturen syftar till att maskera politiskt innehåll. Vissa av kontona ska enligt uppgifter även ha samarbetat med aktörer som publicerat kontroversiellt material – bland annat med anklagelser om antisemitism.
Frågan om transparens och finansiering
AIP Media ska enligt uppgifter ha fått omfattande bidragsfinansiering, över 100 miljoner kronor i skattemedel, och samtidigt varit momsbefriat. Kritiker menar att detta kan ses som ett sätt att kringgå regler för politisk annonsering på sociala medier, vilket Socialdemokraterna tidigare velat skärpa.
Partiet förnekar att man styr innehållet i AIP:s kanaler och hänvisar till redaktionellt oberoende. Enligt företagsregister har dock flera personer med stark koppling till Socialdemokraterna framträdande roller inom bolaget.
Debatten om dubbelmoral
I videon som publicerats används detta som exempel på vad som beskrivs som ”dubbla måttstockar” inom svensk politisk och medial debatt. Jönsson menar att högeraktörer som startar nya medieplattformar möts av hård kritik, medan initiativ med vänsterprofil enligt honom ges ett mer välvilligt mottagande från journalistkåren.
Som illustration jämförs mediehajpen kring Feministiskt initiativ vid starten 2005 och debatten kring den nyligen lanserade högerorienterade medieplattformen ”100%”. Jönsson hävdar att lanseringen av det sistnämnda möttes av starkt kritiska reaktioner från flera etablerade medier, medan liknande vänsterorienterade satsningar välkomnades.
Frågan om moral och demokratiskt ansvar
Videons budskap kretsar kring att politiska aktörer bör bedömas efter samma standard, oavsett ideologisk tillhörighet. Flera exempel lyfts fram där beteenden kritiseras hårt när de kopplas till högerpolitik, men accepteras eller tonas ned när de förekommer inom vänstern.
Jönsson avslutar med en uppmaning till följare att delta i vidare diskussion via sin plattform och att hålla en respektfull ton i kommentarerna, utan personangrepp eller diskriminerande språk.
Sammanfattning
Ämne
Kritik/Kontrovers
AIP Media
Påstås bedriva opinionspåverkan riktad mot unga utan tydlig avsändare.
Politikkollen
Hävdas vara vinklat till förmån för Socialdemokraterna.
Trollfabriker
Socialdemokraterna har kritiserat andra partier, men anklagas nu för liknande metoder själva.
Finansiering
Över 100 miljoner kronor i bidrag till AIP Media enligt uppgifter.
Mediebevakning
Kritik mot upplevd ideologisk snedvridning inom journalistiken.
Nästa steg i debatten
Frågan om politisk närvaro på sociala medier, transparens och hur medieaktörer bör granska alla politiska initiativ oavsett ideologi väntas fortsatt vara aktuell. Krav på tydlig avsändare och ökad märkning av politiskt innehåll är sannolikt centrala i den fortsatta diskussionen.
Sosseskandaler vi minns : Geijeraffären och Olof Palmes försvar
Vad var Geijeraffären?
En politisk skandal i slutet av 1970-talet som rörde justitieministern Lennart Geijer (S) och uppgifter om att han varit kund hos prostituerade i den så kallade bordellhärvan kring Doris Hopp. Affären kom att handla lika mycket om hur regeringen hanterade uppgifterna som om själva misstankarna.
När briserade skandalen?
Den 18 november 1977 publicerade Dagens Nyheter en artikel av Peter Bratt som avslöjade att rikspolischefen Carl Persson i en promemoria till statsminister Olof Palme pekat ut Geijer som en säkerhetsrisk på grund av hans kontakter med en ung prostituerad kvinna.
Palmes formella roll
Olof Palme var statsminister när Carl Persson lämnade sina PM om Geijer till regeringen. Promemoriorna varnade för att justitieministern kunde utgöra en säkerhetsrisk, bland annat på grund av kopplingar till kriminella miljöer och misstänkta kontakter med öststatlig underrättelsetjänst.
Hur försvarade Palme Lennart Geijer?
Palme gick ut mycket kraftigt till Geijers försvar. I intervjuer kallade han uppgifterna i DN för ”sällsynt skamlig(a) anklagelser” och hävdade att det var osant att rikspolischefen skulle ha utpekat Geijer som säkerhetsrisk. Han förnekade också att han fått någon sådan promemoria.
Dementin mot Dagens Nyheter
Regeringen och Geijer beskrev DN:s artikel som grovt förtal. DN backade, publicerade en ursäkt och gick med på att betala 50 000 kronor i skadestånd till Geijer. Vid detta tillfälle framstod Palmes linje – att uppgifterna saknade grund – som den officiella sanningen.
Senare bedömning När tidigare sekretessbelagda dokument senare gjordes offentliga framkom att rikspolischefen mycket riktigt hade skrivit och överlämnat promemorior om Geijer till statsminister Olof Palme. I efterhand har man bedömt att Dagens Nyheter i huvudsak hade rätt vad gäller promemorians existens, även om flera av de konkreta uppgifterna inte kunde bekräftas. Palmes kraftfulla dementi och försvar av Geijer har därför kommit att ses som en central del av hur affären utvecklades efteråt.
Hatfyllda nätkampanjer riktade mot Sverige sprids i realtid från utlandet. Influencers uppmanar arabisktalande följare att misstro myndigheterna, använda våld och lämna landet – men först ”förstöra så mycket som möjligt”. Experter varnar för att ett enda viralt klipp kan trigga en ny våg av desinformation och potentiellt våld.
Hatbudskap sprids i realtid mot Sverige
Tusentals arabisktalande personer kopplar dagligen upp sig mot nätforum där hat riktas mot Sverige, svenskar och myndigheter. Sändningarna leds av influencers som framför påståenden om samhälleliga övergrepp, följt av segment med ”call-ins” där budskapen förstärks.
Narrativ om att Sverige förtrycker
Ett återkommande narrativ beskriver Sverige som ett land som ”förstör familjer”, ”hatar islam” och ”kidnappar barn”. Vardagliga företeelser som banklån eller ungdomsaktiviteter framställs som religiöst felaktiga.
Uppmaningar till destruktiva handlingar
I vissa sändningar hetsas tittare att agera mot Sverige. I ett exempel uppmanas en pappa att välja mellan att följa influencers eller ”förlora sina barn”.
Påståenden om vapen och kommande konfrontation
Äldre klipp innehåller påståenden om dolda vapengömmor och framtida våld. Sverige utmålas som plats för en ofrånkomlig konflikt.
Våldsretorik från profiler
Profilen ”Abu Anwar” uppmanar öppet till att använda våld och avfärdar den rättsliga vägen. Han beskriver det som en plikt att agera emot systemet och säger ”låt Sverige brinna”.
Hot mot motståndare
Nina Rokan, lokalpolitiker (M), har försökt bemöta desinformation i forumen men har själv hotats i sändningar. En polisanmälan lades ned, men grekisk polis beslagtog illegala vapen hos Abu Anwar.
Ursprung i LVU-kampanjen
Fenomenet ses som en fortsättning på LVU-kampanjen från 2021, där falska påståenden om socialtjänsten ledde till internationella protester. Samma aktörer fortsätter nu från utlandet.
Målgrupp: utsatta individer
Influerarna riktar sig mot arabisktalande personer som känner sig marginaliserade eller befinner sig i kris. Retoriken använder halvsanningar och religiösa argument för att förstärka misstro.
Desinformation genom falska nyhetssajter
Förutom sociala medier används icke-officiella nyhetssajter som endast rapporterar negativa nyheter om Sverige. Sidor ger sken av att vara statliga och förvränger innehåll från svenska källor.
Extrem retorik från ”Ahmed Fenix”
Profilen ”Ahmed Fenix” menar att LVU-kampanjen ”välte en stat” och beskriver Sverige som ”slut”. Han har öppet uppmanat till sprängningar och kidnappningar.
Manipulation genom rädslor
Påverkare sprider falska claims, exempelvis att brandvarnare i hem är övervakningskameror. Följare uppmanas att förstöra dem.
Expertvarning: risk för eskalering
Terrorforskare Magnus Ranstorp varnar för att strukturen för desinformationskampanjer ligger redo att reaktiveras. Ett nytt viralt klipp kan snabbt trigga ny våg.
Språkbarriär som sårbarhet
En central sårbarhet är arabisktalande i Sverige som inte kan svenska och därför inte nås av myndighetsinformation. Målgruppen blir starkt beroende av alternativa kanaler.
Myndighet undviker att specificera riskgrupp
Myndigheten för psykologiskt försvar bekräftar lågintensiv ryktesspridning men undviker att erkänna att icke svensktalande utgör särskild riskgrupp. Fokus är på generell källkritik.
TikTok som blind fläck
Enligt Ranstorp sker mycket av påverkan via TikTok. Han säger att forskare inte fått analysera plattformen, vilket skapat en kunskapslucka.
Infrastruktur för påverkan består
Trots minskad intensitet efter Ukraina-invasionen finns strukturen kvar. Kampanjer kan snabbt återaktiveras vid rätt händelse eller klipp.
Slutsats: hög risk för snabb eskalering
Påverkanskampanjer från utlandet, ökande våldsretorik och riktning mot språksvaga grupper skapar stor risk. Experter varnar för att bara ett enskilt viralt klipp kan räcka för att utlösa en ny kraftfull kampanj mot Sverige.
Om den rödgröna kakistokratiska röran får regera efter valet riskerar Sverige att styras av ett ideologiskt splittrat block där Vänsterpartiets extremism ställs mot Centerpartiets marknadsliberala inriktning. Medan V vill höja skatter, avskaffa RUT-avdraget och låta staten ta över företagen, förespråkar C tillväxt, lägre skattetryck och bibehållna reformer för fattigpensionärer. Frågan är hur denna politiska omaka kombination ska kunna styra landet utan att falla samman av sina egna motsättningar.
Vänsterpartiet skickade många svenskar från Kiruna att dö i marxistiska dödsläger i Gulag.
Om den rödgröna kakistokratiska röran tar hem valet riskerar Centerpartiet att få en kraftigt begränsad roll. Vänsterpartiet – som på 50-talet medverkade till att tusentals svenskar från Kiruna skickades till Stalins Gulag, och som dessutom bistod Sovjet när DC3- och Catalina-planen sköts ner – hade senare en partiledare, Lars Werner, som tog emot sprit till sin 40-årsdag från en fientlig makt bakom järnridån i utbyte mot känslig militär information om Sverige.
Ida Gabrielsson (V) uttryckte öppet: ”Vi ska göra Stalin stolt, låta staten äga företag och höja skatterna.”
Samma parti vill nu begränsa Centerpartiets inflytande i en tänkbar regering ledd av det rödgröna kakistokratiska blocket. Man har tidigare velat ta ifrån fattigpensionärerna möjligheten att använda RUT-avdraget för städning eller andra tjänster och förespråkar att staten – trots ineffektivitet – ska driva företag. Marxismen har aldrig fungerat någonstans: inte i DDR, inte i Nordkorea, och kommer inte göra det i Sverige.
Centerpartiet, däremot, vill behålla RUT-avdraget för fattigpensionärer, sänka skatterna och främja tillväxt. Därför är det uppenbart att en framtida kakistokratisk regering stödd av V, MP och C skulle präglas av kraftiga motsättningar.
Fakta: Hur många mördades i de marxistiska Gulag-lägren?
Gulag var Sovjetunionens nät av tvångsarbetsläger bakom järnridån. Forskning efter att
sovjetiska arkiv öppnades har visat att dödstalen är enorma, även om exakta siffror
fortfarande debatteras.
Omkring 18 miljoner människor passerade genom Gulag-systemet 1930–1953.
Arkivbaserad forskning uppskattar att mellan 1,5 och 1,7 miljoner människor dog direkt i lägren eller strax efter frigivning på grund av lägerförhållandena.
Räknar man in döda i arbetskolonier, deportationer och följdverkningar uppskattar vissa historiker att upp till 2,5–3 miljoner människor miste livet kopplat till Gulag-systemet.
Siffrorna varierar mellan olika historiker, men sammantaget visar forskningen att det
marxistiska lägersystemet bakom järnridån krävde miljontals liv genom svält,
köld, överarbete, sjukdomar och avrättningar.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Trots att regeringen beskriver sin stramare migrationspolitik som nödvändig för att förbättra integrationen möts den av växande kritik på kommunnivå. Flera lokala politiker menar att åtgärderna får negativa konsekvenser för arbetsmarknad och ekonomi och efterlyser tydligare prioriteringar – där resurser i större utsträckning riktas till dem som har rätt att stanna i landet.
Precis som man kan klimatkompensera kan man migrationskompensera. För varje person som får stanna i Sverige utan egentliga asylskäl bör man skicka hem 50 interner som tillhör Kriminalvårdens kundstock och som inte är svenska medborgare. Det skulle bli en verklig win-win för samhället.
Kommunpolitiker kritiska till regeringens exterm liberala migrationspolitik
Regeringens samarbetspartier, de så kallade Tidöpartierna, arbetar aktivt för att minska invandringen till Sverige. Detta sker både genom skärpta regler vid gränsen och genom åtgärder som syftar till att personer som redan befinner sig i landet ska lämna det. Politiken har fått snabb effekt. Enligt Migrationsverkets statistik var det förra året fler som utvandrade än invandrade.
Den dåvarande migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) välkomnade utvecklingen. Även nuvarande migrationsminister Johan Forssell (M) har uttryckt en ambition att pressa asylinvandringen till en ”minimal nivå”. Regeringen motiverar åtgärderna med att de ska främja integrationen.
Men runt om i landet växer kritiken, inte minst på kommunnivå.
En högt uppsatt politiker inom Stockholms stad uttrycker frustration över situationen:
”Vi behöver någon form av kompensationsutvisning, på samma sätt som man miljökompenserar för utsläpp. För varje duglig medarbetare som anställs men som inte är svensk medborgare borde staten ta sitt ansvar och utvisa personer som sitter i fängelse och inte är svenska medborgare. Det skulle frigöra resurser till vård och skola. Jag skäms som svensk över att vi inte kan utvisa dömda brottslingar på livstid.”
Även i Huddinge kommun hörs kritiska röster. En kommunpolitiker inom det socialdemokratiska styret kommenterar beslutet att avskaffa möjligheten till så kallat ”spårbyte” för personer som fått avslag på asylansökan:
”Att ta bort spårbyte för personer utan asylskäl är en stor lättnad. Nu kan vi frigöra enklare arbeten åt dem som har rätt att stanna i Sverige, istället för att hålla liv i grupper som saknar laglig grund att vara här.”
Kritiken från kommunpolitikerna kretsar i huvudsak kring ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga konsekvenser. De betonar behovet av att resurser riktas till individer som har rätt att stanna i landet – snarare än till dem som enligt lag ska återvända.
En hög socialdemokratisk politiker i Grums kommun säger:
”Det har varit alldeles för lätt att få asyl i Sverige. Sedan man upphävde Luciabeslutet på 90-talet har det blivit en katastrof.”
En privatperson uttrycker det så här:
”Det finns ingen anledning att dömda brottslingar ska få stanna i Sverige. Har man inte klarat att få svenskt medborgarskap och till exempel ägnar sig åt ringa stöld, då är det fullkomligt rimligt att man får åka hem eller blir deporterad till tredje land.”
En expert på kriminalvårdsfrågor säger:
”En våldtäktsman kan lika gärna avtjäna sitt straff i ett afrikanskt land som i Sverige – särskilt om personen inte är svensk medborgare. Ofta är fängelsemiljön i det afrikanska landet bättre för någon som kommer från tredje världen.”
Sam ”flydde” till Sverige 2015. Nu riskerar han att utvisas till Syrien. Han kan inte bli svensk medborgare eftersom han har varit soldat inom den syriska armén, som av Migrationsverket bedöms vara kopplad till krigsbrott. Enligt statliga beräkningar kostar en asylsökande i genomsnitt 74 000 kronor per år. Experter menar därför att Sverige skulle gynnas ekonomiskt om Sam återvände till sitt hemland. Tidöregeringen har beslutat att göra Sverige tryggare, därför ska personer med arbetstillstånd lämna landet om de inte klarar av att skaffa sig ett arbete som ger dem en dräglig lön.
Sam kom till Sverige 2015 och inga skäl att få stanna, men hans klagan hörs ändå. .
– Det är inte mänskligt att leva i den här mardrömmen i tio år. Jag kan aldrig slappna av eller tänka på framtiden och min familj, säger han.
Kritiker har ifrågasatt varför han valde Sverige, med argumentet att avståndet mellan Syrien och Sverige är långt och att det 2015 fanns flyktingläger i närliggande regioner. Därför menar de att skälen att ta sig hela vägen till Sverige är svaga.
Vad hade Sam för skäl att välja Sverige?
År 2015 fungerade hela EU som ett buffertbord för flyktingar från tredje världen som ville uppgradera sin ekonomi. Tyskland var värst; landet hade en rikskansler från DDR som glatt såg till att Tyskland blev koloniserat av dysfunktionella människor från tredje världen.
Sverige kom på andra plats. Vi hade en statsminister som var sinnessvag och som gärna hetsade massorna med orden ”Mitt Europa bygger inga murar”. Så asylshoppa runt i Europa efter de bästa villkoren var vad varje flykting sysslade med då.
När Sam kom till Sverige 2015 fick han flyktingstatus och ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. När han senare fick arbete inom äldreomsorgen och kunde försörja sig själv, omvandlades tillståndet till ett arbetstillstånd.
Men från och med nästa år höjs lönekravet för att få sitt arbetstillstånd förlängt – till 90 procent av medianlönen, vilket motsvarar 33 390 kronor i månaden. Syftet med det högre lönekravet är att förhindra lönedumpning och säkerställa att arbetskraftsinvandring sker på rimliga villkor, vilket regeringen menar gynnar Sverige.
Sam vet inte om han kommer att kunna nå upp till det nya lönekravet. Migrationsverket har ännu inte gett besked.
Enligt statliga beräkningsmodeller kostar en genomsnittlig asylsökande samhället omkring 74 000 kronor per år – oavsett om personen senare etablerar sig på arbetsmarknaden eller inte.
Sam arbetar heltid, försörjer sig själv och tar inte emot några bidrag. Vissa menar ändå att det finns svensk arbetskraft som kan utföra hans arbetsuppgifter, och att det därför skulle vara mer lönsamt för Sverige om han återvände.
Kan inte bli Svensk medborgare pga krigsbrott
Innan flykten kallades Sam in till den syriska armén – något som idag hindrar honom från att kunna ansöka om svenskt medborgarskap. På grund av detta kan han tidigast ansöka när han fyller 60 år, om 25 år.
Migrationsverket bedömer den syriska armén som en organisation kopplad till grova övergrepp. Att Sam aldrig misstänkts för brott och beskriver sin roll som administrativ påverkar inte bedömningen.
Endast ”administrativa uppgifter” en klassisk bortförklaring för krigsförbrytelse.
Efter andra världskriget hänvisade flera av de åtalade i Nürnbergrättegångarna till att deras roller varit ”administrativa”. Den typen av försvar har sedan dess fått låg trovärdighet i juridiska prövningar.
Sam fruktar att betraktas som desertör om han skickas tillbaka till Syrien. – Jag är rädd att jag inte överlever om jag tvingas tillbaka, säger han.
Kolonisera Sverige
Sam bor i en egen lägenhet i Nyköping. På fritiden paddlar han kajak, tältar och fiskar. – Jag har alltid försökt se det positiva i livet, men nu vet jag inte längre. Allt känns osäkert.
Sam hade inga skäl att söka sej till Sverige 2015.
Sam hade inga skäl att söka asyl i Sverige 2015. Det är helt rimligt att han återvänder eftersom han inte har fått permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap, och han saknar koppling till Sverige genom jord eller blod. Därav har han inte skäl att få stanna, enligt undersökningar på internet.
Faktaruta: Så är beräkningen gjord
I denna förenklade kalkyl utgår vi från följande antaganden:
Personen är 30 år gammal.
Förväntad livslängd: 80 år.
Årlig kostnad för det svenska samhället: 74 000 kr per år.
Kostnaden antas vara konstant varje år.
Steg 1: Återstående antal år
80 år − 30 år = 50 år
Steg 2: Total kostnad under återstående livstid
74 000 kr/år × 50 år = 3 700 000 kr
Totalkostnaden enligt denna modell blir alltså cirka 3,7 miljoner kronor.
Steg 3: ”Vinst” vid återvandring
Om personen återvandrar direkt och vi antar att samma kostnad på 74 000 kr/år
annars hade uppstått varje år, blir den teoretiska ”vinsten” för staten
cirka 3,7 miljoner kronor i uteblivna framtida kostnader.
Observera att detta är en förenklad kalkyl som inte tar hänsyn till till exempel
kostnader som fängelsevitelse, dyra sjukdomar för samhället osv.
Snart fyra decennier efter Olof Palmes död väcker hans politiska arv fortsatt starka känslor och debatt. Experter menar att beslut fattade under hans tid vid makten lade grunden för dagens sunk samhälle.
Palme hade en internationell profil, samtidigt som den kubanska säkerhetstjänsten hängde folk i lyktstolparna. Palme umgicks med diktaturens kreatur, den marxistiska massslaktaren Fidel Castro.
Snart 40 år efter Palmes död har fler och fler insett att det var Palme som lade grunden för det Sverige vi har idag, med kriminalitet och det mångkulturella helvete på jorden som Sverige har blivit som land. Palme var en stark drivkraft för att staten skulle styra och ställa. Bland annat låg han bakom att Radio Nord och Syd stängdes, att Sveriges Radio skulle få monopol, och han låg även bakom de förhatliga löntagarfonderna, där staten skulle äga svenska företag. Se bara på Systembolaget – staten klarar inte ens av att driva ett systembolag som har öppet på söndagar. Att staten ska äga företag fungerar inte, utan det blir bara misslyckat.
Palmes politik fick till och med Astrid Lindgren att bli rädd för att Sverige skulle bli en socialistisk diktatur. På 1970-talet skrev hon en insändare där hon betalade över 100 % i skatt.
Men vad många inte vet är att Palme även drev igenom att ta bort riksrätten och tjänstemannaansvaret, och framför allt Proposition 1975:26. Proposition 1975:26 var som att öppna Pandoras ask över Sverige. Denna proposition lade grunden för det Sverige vi har idag, med extrem kriminalitet och ett mångkulturellt helvete med islam som ett inre hot mot vår demokrati.
På 1970-talet var Vänsterpartiet det stora hotet mot Sverige. De hade till och med en partiledare, Lars Werner, som sålde ut svenska försvaret för några flaskor sprit till sitt 40-årskalas, och marxistiska terroristgrupper som mördade runt på tyska ambassaden i Stockholm.
Man räknade med att 95 % av alla V-politiker på 70-talet var spioner åt någon banditstat bakom järnridån. Det gick till och med så långt att samhällsfarliga element gjorde intrång på militärbaser och skulle slå sönder Viggen-planen och göra om dem till ”plogbilar”.
1981 gick en sovjetisk ubåt på grund och Sverige var ytterst nära en militär konflikt med en ondsint marxistisk fiende på andra sidan Östersjön. Samtidigt förberedde sig Vänsterpartiet en stor välkomstfest i Stockholm, eftersom man hoppades på en Ungern 1956, där Sverige skulle bli ett socialistiskt helvete på jorden där människor blev våldtagna av marxistiska soldater eller avrättade på måfå.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Liberalerna balanserar på riksdagsspärren och driver en alkoholpolitik som väcker stark kritik. Från historiska beslut som motboken till dagens förslag om att förbjuda lådviner på Systembolaget ifrågasätts partiets relevans i modern tid. Är det rimligt att staten fortsatt styr när och hur svenska medborgare får köpa alkohol, eller är det dags att reformera systemet och återinföra tilltro till individens ansvar?
Liberalerna har sedan början av 1900-talet varit ett bojsänke för Sverige.
Partiet som får knappt 2 % i opinionsundersökningar och som en gång i tiden införde motboken, vill nu förbjuda att Systembolaget säljer lådviner.
Liberalerna har inte gett det svenska folket ett skit sedan 1900-talet. Den liberale statsministern Karl Staaff var så oförmögen att styra landet inför det stundande världskriget att kungen blev tvungen att hålla borggårdstalet.
Behövs ens L i riksdagen? Deras politiker är odugliga kakistokrater. Det enda svenska folket har fått med L i Tidösamarbetet är tuffare regler i A-kassan.
L har en klimatminister som inte har gjort mycket rätt – en odugligare politiker får man leta efter.
Varför inte reformera Sveriges alkoholpolitik? Precis som vi en gång avskaffade den förhatliga motboken – är det inte dags att göra samma sak med Systembolaget? Är det inte dags att förpassa Systembolaget till historiens bakgård? Varför ska staten äga ett bolag som bestämmer när vi får köpa alkohol? Ska detta ens vara en politisk fråga – om den som säljer alkohol ska få sälja lådviner?
Varje frisinnad medborgare vet att man kan ta ansvar själv för hur mycket alkohol man dricker – det är inget som staten ska vara inne och peta i.
Låt den fria marknaden få sälja alkohol på licens – det är inget som staten eller kommunen ska lägga sig i. Man kan köpa alkohol över disk när som helst i våra grannländer som Estland och Tyskland. Varför ska vi svenskar fråntas rätten att köpa alkohol när det passar oss? Vuxna människor kan bestämma över sig själva och behöver ingen pekpinne från politiker.
Vi hoppas att L inte klarar 4 % i 2026 års val, så att vi kan förpassa detta motbokskramande skitparti till historiens bakgård. L har inget att ge det svenska folket eller Sverige med sin politik.
När Radio Nord och Radio Syd började sända från internationellt vatten på 1960-talet bröts Sveriges mediekoncentration för första gången i modern tid. Deras utmaning mot dåtidens statliga radiomonopol ledde ironiskt nog till att staten skapade Melodiradion. Idag menar flera röster att medierna står inför en liknande förändringsvåg. Genom kritik mot etablerade mediehus och lanseringen av nya digitala plattformar menar vissa att det återigen blåser förändringens vind över den svenska mediebranschen.
Ett skifte i vår tid
Under större delen av 1900-talet tog svenska medborgare del av nyheter och samhällsinformation via ett begränsat antal kanaler. Public service byggdes upp med syftet att erbjuda oberoende och mångsidig rapportering, utan yttre påverkan.
Men i takt med att digitala medier växer och fler röster etablerar sig, ifrågasätts public service-modellen allt oftare. Kritiken handlar inte längre bara om enskilda publiceringar – utan om strukturer, narrativ och hur journalistikens uppdrag ska tolkas.
Mediernas roll i demokratin
Traditionellt betraktas mediernas huvuduppgift som att granska makthavare och presentera fakta som underlag för medborgarnas beslut. Enligt kritiker har rollen gradvis förskjutits mot att forma opinion, i stället för att neutralt återge verkligheten.
Detta beskrivs som en av orsakerna till att alternativa plattformar vuxit fram.
Historien som upprepar sig – Radio Nord och Radio Syd
På 1960-talet utmanade Radio Nord och Radio Syd det svenska radiomonopolet genom att sända populärmusik och nyheter från fartyg utanför Sveriges territorialvatten. Deras program lockade stor publik, särskilt yngre lyssnare, som upplevde den statliga radion som stel och begränsande.
Radioskeppet Bon Jour (Radio Nord) och Cheeta (Radio Syd) fick snabbt folkligt genomslag. Staten reagerade genom att anta Lex Radio Nord, som förbjöd svenskar att medverka i sändningar från internationella fartyg.
Men effekten blev motsatt den avsedda. För att behålla publiken lanserade Sveriges Radio snart Melodiradion – ett format inspirerat av de förbjudna piratradiostationerna. Med andra ord:
De nya aktörerna tystades – men förändringen de representerade integrerades i systemet.
Paralleller till dagens digitala medierevolution
I videon som denna artikel bygger på framhålls att vi idag ser ett liknande skifte. Nu utgår förändringen inte från havet utan från internet, poddar, YouTube och oberoende digitala plattformar.
Precis som då handlar det om att tillföra nya perspektiv, ibland med annat språk, annan ton och andra prioriteringar än de etablerade aktörerna.
Kritik mot dagens etablerade medier
Flera exempel tas upp på situationer där medieorganisationer anklagats för att förstärka politiska narrativ istället för att kritiskt granska dem. Bland annat nämns:
Medieaktör
Exempel på kritik
BBC
Klippning av Donald Trumps tal med 54 minuters mellanrum sammanfogade
SVT
Diskuterad intervju om samma tal, omredigerad utan självkritik
TV4
Publicerade misstanke om motiv mot polisens uppmaning att avvakta
Sveriges Radio
Anlitade frilansare med politisk aktivism i konfliktområde
Dagens Nyheter
Publicerade material från personer med politisk bakgrund utan tydlig redovisning
I videon hävdas att dessa exempel speglar en trend snarare än enskilda misstag.
Nya aktörer i medielandskapet – parallell till Radio Nord
Precis som Radio Nord erbjöd något som publiken saknade, beskriver grundarna av det nya initiativet 100 % att de vill tillföra perspektiv som de menar lämnas utanför traditionella mediers rapportering.
Projektet betonar att det inte gör anspråk på opartiskhet, utan istället deklarerar sina utgångspunkter öppet.
Till skillnad från public service finansieras detta genom privata investerare och stöd från tittare.
Studio, produktion och innehåll
Den nya satsningen uppges omfatta:
nyhetsdesk med modern teknik
robotiserade kameror
poddstudio
greenscreen-miljö
intervjuscener för samtal och debatt
cirka 400 kvadratmeter studiolokaler nära public service-hus
Innehållet beskrivs spänna från samhällsanalys och intervjuer till frågeprogram, satir och diskussionsformat.
När en ensam aktör möter en institution
Precis som staten reagerade kraftfullt mot piratradion, beskrivs det i videon hur etablerade medier med betydande resurser kritiserat enskilda debattörer. I vissa fall har detta enligt berättelsen fått motsatt effekt – nya röster har stärkts snarare än tystats, vilket påskyndat framväxten av alternativa medieinitiativ.
Mediebranschens återkommande mönster
Utifrån berättelsens perspektiv verkar samma mönster återkomma:
En ny aktör tillför något som publiken saknar.
Etablerade krafter reagerar negativt.
Ur konflikten föds innovation eller förändring.
På 1960-talet ledde det till att piratradion förbjöds men också till att Melodiradion startades. I dag driver motsvarande drivkrafter utvecklingen mot digitala plattformar.
Slutord – förändringens vindar
Den tid då statligt finansierade aktörer ensamma kunde forma verklighetsbeskrivningen anses vara över. Precis som när Radio Nord tvingade fram en förändring av svensk radio beskrivs dagens alternativa plattformar som en katalysator för omvandling av mediestrukturen.
Framtidens medielandskap blir sannolikt bredare, mer dynamiskt – men också mer komplext. Oavsett format eller finansieringsmodell blir en avgörande fråga framöver:
Hur säkerställs saklighet, transparens och ansvarstagande när rösterna blir fler?
Historien visar att förändring sällan stoppas. Den absorberas, omformas och fortsätter.
Faktaruta: Hur staten försökte stoppa Radio Nord och Radio Syd – och Palmes roll
Statsmonopol på radio:
I början av 1960-talet hade staten via Sveriges Radio monopol på radiosändningar. Radio Nord och Radio Syd sände från internationellt vatten och kringgick därmed den svenska jurisdiktionen, vilket uppfattades som ett hot mot statens kontroll över etern.
Palme som drivande kraft:
Olof Palme, då statssekreterare i kommunikationsdepartementet under minister Sven Andersson, var en av de politiker som drev frågan om att stoppa piratradion. Han deltog aktivt i lagstiftningsarbetet och argumenterade offentligt för att sändningarna utgjorde ett hot mot ordningen och svensk mediepolitik.
Palme ansåg att kommersiell radio riskerade att underminera folkbildningsuppdraget och bidrog till att lagen utformades så att svenskar inte kunde medverka i eller stödja verksamheten, även om den bedrevs utanför territoriet.
Politiska utredningar och stark retorik:
Regeringen såg sändningarna som en form av ”angrepp utifrån”. Palme uttryckte att radio inte skulle styras av ”kommersiella intressen” utan av samhällsansvar. Han argumenterade även för att privat radio kunde öppna för utländskt inflytande.
Lex Radio Nord (1962):
Riksdagen antog lagen efter regeringsförslag där Palme haft inflytande. Lagen gjorde det straffbart för svenska företag och medborgare att tekniskt, ekonomiskt eller praktiskt bistå ”piratstationerna”, även om sändningarna skedde utanför Sveriges gränser.
Tryck mot annonsörer och medverkande:
Syftet var att ekonomiskt isolera Radio Nord och Radio Syd. Annonsörer, tekniker, journalister och andra som samarbetade med stationerna riskerade sanktioner eller rättsligt ansvar.
Myndighets- och övervakningsinsatser:
Staten följde fartygens rörelser, hotade med beslag av utrustning i hamn och agerade juridiskt mot personer kopplade till verksamheten. Offentlig kritik mot stationerna var hård, ofta politiskt förankrad.
Stationerna tystnar:
Radio Nord upphörde med sina sändningar i mars 1962, kort efter att lagen trätt i kraft. Radio Syd höll ut längre men tystnade mot slutet av 1960-talet.
Ironin: staten kopierar piratradions format:
Kort efter att stationerna stoppats lanserade Sveriges Radio Melodiradion – med musik och ett mer populärt anslag, direkt inspirerat av Radio Nord och Radio Syd. Det innebar att staten först stoppade de nya aktörerna – och sedan tog över deras koncept.
Familjen Ghorbani-Masoudi från Iran står inför utvisning efter sju år i Sverige – ett fall som återigen riktar strålkastarljuset mot landets migrationspolitik. Kritiker menar att Sverige länge lockat asylsökande från länder långt utanför Europa genom ett alltför generöst system, där spårbyte blivit ett sätt att kringgå asylprocessen. Frågan väcks nu om skyddsskäl ibland används som svepskäl och om åren av liberal migrationspolitik underminerat asylsystemets legitimitet.
Den kristna familjen Ghorbani-Masoudi från Iran har bott i Norsjö i sju år, men enligt beslut från Migrationsverket måste de lämna landet inom tre veckor. Fallet har väckt lokal oro, men lyfter också en större debatt om svensk migrationspolitik och hur asylsystemet används.
Familjen kom till Sverige 2018. Föräldrarna arbetar och deras 14-årige son Parham går i Norsjöskolan.
Efter regeländringen kring så kallat spårbyte kan personer med avslag på asylansökan inte längre stanna enbart på grund av arbete. Spårbyte har länge kritiserats som ett sätt att kringgå asylprocessen, eftersom det möjliggjort permanent vistelse trots avvisat skyddsbehov.
En återkommande kritik mot systemet är att många söker sig långt bort från första säkra landet – i detta fall till Sverige – trots att skydd kunnat sökas betydligt närmare hemlandet. Kritiker menar att detta visar att Sverige lockar genom ett generöst välfärdssystem snarare än strikta skyddsbedömningar.
Familjen hävdar att de inte kan återvända till Iran på grund av konvertering till kristendom. Men det finns de som menar att hot om religiös förföljelse ofta överdrivs i dessa ärenden och ses som ett svepskäl för att få stanna i landet. Experter menar att det bör krävas tydligare och mer konkret bevisning för att åberopa sådana skäl.
Migrationsminister Johan Forssell (M) framhåller att spårbytesystemet avskaffades då det ansågs medföra risker för fusk, missbruk och att människor utnyttjas.
Experter menar att svensk migrationspolitik varit för generös och att spårbytet är ett tydligt exempel på detta misslyckande.
Återvandring en vinstaffär för Svenska folket
Ålder vid återvandring
Kvarvarande år (till 83)
Undviken framtida kostnad (”vinst”)
20 år
63 år
4 662 000 kr
30 år
53 år
3 922 000 kr
40 år
43 år
3 182 000 kr
50 år
33 år
2 442 000 kr
60 år
23 år
1 702 000 kr
Att låta en asylflykting stanna i Sverige trots låg etablering innebär en betydande ekonomisk belastning. Enligt beräkningar kan samhället spara omkring 4,6 miljoner kronor om en 20-årig asylsökande återvänder. Beloppet exkluderar samhällskostnader kopplade till eventuell brottslighet.
Om man räknar med att varje asylflykting kostar cirka 4,6 miljoner kronor under sin livstid i Sverige, så skulle det i teorin innebära att staten slipper omkring 230 miljarder kronor i framtida utgifter om 50 000 personer lämnar landet.
Det är 230 miljarder som skulle kunna gå till skola och vård och omsorg, om Sverige målmedvetet börjar returnera dysfunktionella människor från tredje världen tillbaka till sina hemländer.
Fakta: Vad var spårbyte?
Spårbyte infördes 2008 som del av reformen för arbetskraftsinvandring.
Det innebar att en person som fått avslag på sin asylansökan, men som arbetat under asylprocessen,
kunde ansöka om arbetstillstånd utan att lämna Sverige.
Så fungerade spårbyte
Gällde asylsökande utanför EU/EES med avslagen asylansökan.
Anmälan skulle ske inom kort efter avslaget (ofta två veckor).
Kraven motsvarade villkor för arbetstillstånd, inkl. lön enligt kollektivavtal.
Kritik och missbruk
Bakdörr: Möjliggjorde att personer utan asylskäl ändå kunde få stanna.
Urholkade reglerad invandring: Utvisningsbeslut fick begränsad effekt.
Risk för fusk: Skenanställningar och utnyttjande av arbetstagare förekom.
Bristande myndighetskontroll: Otillräcklig granskning av ansökningar.
Konsekvenser för Sverige enligt kritiker
Försvagat förtroende för asylsystemet.
Svårt att verkställa utvisningar.
Växande skuggsamhälle och underbetalda jobb.
Ökade kostnader genom utdragna processer.
Avskaffande
Avskaffades som en del av en stramare migrationspolitik.
Från och med 1 april 2025 kan spårbyte inte längre användas.
Sökande hänvisas till att ansöka om arbetstillstånd från utlandet.
Skatteverkets nya momsregler för parkering riskerar att bli ett ekonomiskt dråpslag mot stadens bilägare. Samtidigt som kommunerna beräknas tappa tiotals miljoner i intäkter från felparkeringar förbereds marken för höjda parkeringsavgifter – både där man parkerar rätt och där man gjort fel. Kritiker menar att detta inte är miljöpolitik, utan medveten ekonomisk bestraffning av vanliga bilister.
För 45 år sedan försökte onda krafter (miljöpartiet) göra Sverige till ett u-land genom att driva linje 3 i folkomröstningen om kärnkraft. Om den linjen hade vunnit hade Sverige sannolikt varit ett betydligt fattigare och teknologiskt efterblivet land i dag. Nu ser vi samma typ av politik återkomma – denna gång i form av straffbeskattning och skyhöga avgifter som slår hårt mot vanliga människor.
Skatteverkets nya momsmodell för parkeringsplatser riskerar att bli ett ekonomiskt frontalangrepp på både landets bilägare och kommunernas redan pressade ekonomi. Det handlar inte längre om justeringar – det är ett ideologiskt drivet försök att begränsa bilägande genom ekonomisk bestraffning.
Stockholm väntas förlora 40–50 miljoner kronor årligen i intäkter från felparkeringar. Och hur planerar staden att kompensera detta? Genom ytterligare höjningar av parkeringsavgifterna.
“Blir det väldigt hög efterfrågan på gatuparkeringar kan det motivera att parkeringsavgifterna höjs.” – Josefine Mittermaier, trafikkontoret
Med andra ord: ju fler som behöver parkera – desto hårdare ska de drabbas.
Dubbelbeskattning av parkering
Moms på parkeringsplatser i anslutning till bostad från oktober nästa år
Moms på felparkeringsavgifter från 2027
Det innebär i praktiken att bilister kommer att beskattas både när de parkerar rätt och när de gör fel. Detta är inte trafikstyrning – det är ren ekonomisk sanktionering.
”Utan all rim och reson”
Oppositionsborgarrådet Dennis Wedin (M) uttrycker stark kritik:
“Det blir en dubbel käftsmäll och flera tusenlappar i ökade parkeringsavgifter för stockholmare. Det är verkligen utan all rim och reson.”
Han påpekar att det rödgröna styret haft möjlighet att lugna invånarna genom att avfärda avgiftshöjningar, men ännu inte gett något besked. Tystnaden är talande.
Avslöjande kommentar från Miljöpartiet
En kommentar tillskriven Anonym politiker (MP) illustrerar tydligt inställningen:
“Och sen då? Vem bry sej om bilägarna få betala mer. Jag är miljöpartist, det är livsuppgift att straffa bilägarna med höga avgifter.”
Att beskriva det som en livsuppgift att straffa skattebetalare visar med skrämmande tydlighet att detta handlar om ideologisk aggression mot bilägare, inte klimatansvar.
Slutsats: En attack på vardagen
Den föreslagna momsändringen och efterföljande avgiftshöjningar leder till:
Kraftigt ökade kostnader för alla som behöver bil i sin vardag
Försvagning av kommunernas ekonomi – vilket ironiskt nog kan driva fram ännu fler avgiftsökningar
Politiskt motiverad ekonomisk bestraffning av bilägare
Detta är inte miljöpolitik – det är ett medvetet angrepp på vanligt folk i vardagen.
Efter en markant ökning av stölder har snabbkassorna i en livsmedelsbutik på Tobaksvägen stängts permanent. Beslutet följer en intern analys som visade att stora mängder varor försvunnit utan betalning, och en stamkund avslöjades ha systematiskt missbrukat självscanningen. Alltför liberala lagar, där man inte utvisar kriminella element på livstid,gör matbutikerna får ta kostnaden och slutligen högre matpriser.
Experter menar att livstids utvisning vid ringa stöld skulle kunna leda till att matpriserna sänks drastiskt. I dag måste handeln ta smällen vid ringa stöld. Man kan få med sig väldigt mycket kaffe för 1 500 kronor och gå straffri från brottet. Men om man deporterar brottslingen till hemlandet blir vi av med problemet för gott, menar experter.
Vid snabbkassorna i butiken på Tobaksvägen sitter nu en skylt som informerar om att de är stängda på grund av återkommande stölder.
Ica-handlaren Mattias Kjellgren berättar att beslutet grundas på en analys som visade att stora mängder varor försvann utan att betalas. Man lyckades dessutom avslöja en stamkund som under lång tid systematiskt utnyttjat självscanningen för att ta varor utan att betala.
Enligt butikens ägare har problemen med stölder tilltagit i samband med den ekonomiska utvecklingen.
– Stölderna har ökat successivt, men det senaste året har det tagit rejäl fart, säger han.
Kassorna tas bort helt
Butiken försöker nu vidta åtgärder för att motverka stölder, bland annat genom att installera ett nytt kamerasystem och uppmana personalen att vara extra uppmärksam.
Snabbkassorna kommer inte att återöppnas.
– Vi kommer att plocka bort dem. Det är synd, för det är en service som försvinner för kunderna. Det innebär även mer arbete för oss och att en tidigare investering går förlorad. Både personal och kunder påverkas negativt, säger Kjellgren.
”Lättare att fuska”
Branschorganisationen Svensk Handel bekräftar att självutcheckning ökar risken för stölder.
– Självskanning gör det enklare för ”vanliga människor” att fuska, som att väga naturgodis som något billigare eller hävda att man glömt att scanna. Det finns flera exempel på butiker i Stockholm som tvingats stänga ner delar av eller hela systemet för självutcheckning, säger Erik Mangen, säkerhetsexpert på Svensk Handel.
Även Coop i Skarpnäck har begränsat öppettiderna för sina snabbkassor.
Systematiska stölder
Svensk Handel uppger att butikstölder har ökat varje år sedan 2011. Både privatpersoner som stjäl för eget bruk och organiserade ligor ligger bakom utvecklingen.
På Ica Kvantum i Farsta uppmärksammades tidigare i höst en stöldvåg. I TV3-programmet Efterlyst visades övervakningsbilder på två personer misstänkta för att gång på gång ha fyllt papperskassar med kaffe och lämnat butiken utan att betala.
En av dem, en 22-årig man, häktades i början av november och misstänks för sju stölder på två veckor. Den andra personen är ännu inte häktad.
– Personer som bär ut stora mängder kaffe gör det inte för eget bruk, utan för att sälja vidare. I dag är risken för att åka fast låg och mängdbrott tas inte på tillräckligt stort allvar. Vi kräver skärpta åtgärder och hårdare straff, säger Mangen.
Högre gräns för snatteri
Ett nyligt beslut från Högsta domstolen har höjt gränsen mellan stöld och ringa stöld (snatteri) från 1 250 till 1 500 kronor, med hänvisning till förändrat penningvärde.
Beslutet får kritik från experter.
Att höja gränsen är fel. Dessutom har vi alldeles för liberala lagar i Sverige – vi har inte livstids utvisning vid ringa stöld. Oftast är det internationella ligor som kommer hit på studentvisum eller illegala invandrare som sysslar med organiserade stölder mot matbutiker, säger en anonym källa hos ett riksdagsparti.
Men det finns snabba lösningar på sådana här samhällsproblem”, menar experter. ”Det skall övervägas att införa livslång utvisning för personer som döms för brott där fängelse ingår i straffskalan.”
Klarar man inte som migrant att leva upp till 100 procent perfekt vandel, då ska man inte heller ha rätt att få stanna i Sverige, enligt opinionsundersökningar på nätet
Fakta: Vad är ringa stöld?
Ringa stöld (tidigare kallat snatteri) är en mildare form av stöld enligt 8 kap. 2 § brottsbalken.
Brottet är ringa när värdet på det som stulits och övriga omständigheter anses mindre allvarliga.
Vid butikstillgrepp har Högsta domstolen slagit fast att gränsen mellan stöld och ringa stöld går vid cirka 1 500 kronor.
Straffet för ringa stöld är böter eller fängelse i högst sex månader.
Bedömningen görs alltid i varje enskilt fall och tar hänsyn både till värdet och hur gärningen gått till.
Debatten om Sveriges migrationspolitik hårdnar. Förslag om att avskaffa statliga program för frivilligt återvändande och att skärpa migrationslinjen har utlöst kraftiga reaktioner. Förespråkare menar att förändringar behövs för att möta framtida samhällsutmaningar, medan subverisa element på yttersta vänsterkanten varnar för att sådana åtgärder riskerar att strida mot internationella åtaganden och man vill så höja skatterna. Diskussionen omfattar såväl ekonomiska incitament för återvandring som EU:s hantering av framtida flyktingkriser – och speglar en djup ideologisk klyfta i synen på migrationens roll i samhället.
Flera insändare och debattinlägg har under senare tid kritiserat förslag om att avskaffa statens program för självmant återvändande samt att höja de ekonomiska ersättningarna för frivillig återvandring. Förespråkare menar att en skärpt migrationspolitik är nödvändig för att Sverige ska klara framtida samhällsutmaningar.
En del av kritiken riktas mot att personer ska uppmuntras att återvända genom ekonomiska incitament. Förespråkare av förslaget menar att det kan ge möjlighet för människor som inte etablerat sig i Sverige att frivilligt återvända till sina ursprungsländer.
Debattörer uttrycker oro över att svensk arbetsmarknad inte klarar att integrera alla nyanlända och att enklare arbeten i första hand bör gå till personer som redan bor i landet. De anser att Sverige bör föra en betydligt stramare migrationslinje än i dag och att biståndspolitiken i högre grad bör användas för att förebygga migrationsströmmar till Europa.
Vid en eventuell framtida flyktingkris föreslås att EU fokuserar på att upprätta säkra läger nära konfliktområden, i stället för att tillåta människor att söka asyl inom unionen. Enligt experter bör asylsökande i första hand hänvisas till regionala lösningar och till närliggande länder.
New York protokollet hör hemma på historien bakgård
Vissa debattörer hänvisar till att Genèvekonventionen från 1952 ursprungligen var avsedd för Europa, och menar att det senare ”New York-protokollet” från 1960-talet utvidgade tillämpningen globalt. De föreslår att EU i högre grad ska begränsa möjligheterna till asyl för personer från länder utanför Europa.
Forskare av dagens migrationspolitik hävdar att en annan hantering av flyktingströmmen 2015 – exempelvis genom att i första hand hänvisa syrier till andra länder i regionen – hade kunnat förhindra de samhällspåfrestningar som uppstod.
Subverisa element vill fortsätta sunkiga ner Sverige med en generös asylpolitik
Förslagen har väckt starka reaktioner. Företrädare för extremistgrupperingar på yttersta vänsterkanten, oftast klassade som subversiva element, påpekar att internationell rätt ger människor rätt att söka asyl och att Sverige enligt gällande konventioner är skyldigt att behandla ansökningar individuellt.
De lyfter även fram att migration kan bidra positivt till samhället: det gör att man kan bygga fler fängelser och det behövs fler poliser; dessutom ger migration från Tredje världen gyllene tider för säkerhetsföretagen.
Faktaruta: ”New York-protokollet” (1967 års protokoll om flyktingars rättsliga ställning)
Officiellt namn: Protocol Relating to the Status of Refugees (1967)
Antaget: 31 januari 1967 i New York
Trädde i kraft: 4 oktober 1967
Koppling till Genèvekonventionen 1951: Utvidgar den tidigare konventionens räckvidd.
Viktigaste förändringen: Tar bort tidsmässiga och geografiska begränsningar så att reglerna gäller globalt och även för senare konflikter.
Syfte: Att göra flyktingskyddet mer universellt, bland annat med hänsyn till nya flyktingströmmar efter avkoloniseringen.
Antal anslutna stater: Över 140 länder har ratificerat protokollet.
Protokollet kallas ofta ”New York-protokollet” eftersom det antogs i New York och ses som det dokument som gjorde 1951 års flyktingkonvention globalt tillämplig.
Göteborgs stad inför lånekläder på förskolor i utvalda stadsdelar för att säkerställa att alla barn kan delta i utomhusverksamhet, oavsett familjens ekonomi. Beslutet har väckt en omfattande debatt om föräldraansvar, rättvisa och hur kommunens resurser bör fördelas.
I Schlaraffenland flyter honungen på gatorna och sparvarna kommer färdigstekta in i munnen, men vem ska betala för den här lyxen? När ska de grupper som kommit till Sverige men inte kan visa god vandel genom att försörja sig själva ta sitt solidariska ansvar och självdeportera sig själva? Eller är det okej att kolonisera någon annans land och sedan låta urbefolkningen försörja dig med världens högsta skatter?
Göteborg inför lånekläder på förskolor – väcker frågor om rättvisa, ekonomi och föräldraansvar
Göteborgs stad har beslutat att införa lånekläder på förskolor i utvalda stadsdelar. Syftet är att säkerställa att barn kan vistas utomhus även vid regn och kyla, oberoende av familjens ekonomiska situation. Beslutet följer rapporter från flera förskolor om att barn ibland hålls inne eller stannar hemma vid dåligt väder på grund av brist på ändamålsenliga kläder.
På en förskola i Lövgärdet uppger personal att barnens närvaro och utevistelse påverkas tydligt av väderförhållandena. – Vi vill att alla barn ska kunna delta i verksamheten på lika villkor, oavsett ekonomiska förutsättningar, säger rektorn Fia Neldemo.
Införs i områden med identifierat behov
Lånekläderna ska finansieras genom en höjd barnpeng och ett förstärkt kompensatoriskt uppdrag. Enligt kommunalrådet Blerta Hoti Singh (S) riktas satsningen till förskolor där behovet bedömts vara störst. – Inget barn ska behöva stanna hemma på grund av att det saknas regnkläder, säger hon.
Kritiska röster: ”Kommunen bör inte ta över föräldraansvaret”
Satsningen har mött kritik från debattörer som ifrågasätter om kommunen ska tillhandahålla kläder när föräldrar redan förväntas bekosta andra nödvändiga artiklar, såsom blöjor. – Föräldrar står själva för blöjor, och många undrar därför varför kläder ska erbjudas kostnadsfritt, säger en kritiker.
Ekonomiska invändningar
Göteborg har ett högt kommunalt skattetryck i relation till sitt skattunderlag, vilket enligt kritiker förstärker behovet av tydliga prioriteringar. Flera debattörer menar att kommunen bör minska kostnader i andra delar av verksamheten och överväga en sänkning av kommunalskatten. En skattesänkning om två kronor lyfts som exempel på en åtgärd som skulle öka hushållens ekonomiska utrymme.
Jämförelser med Stockholm
I debatten har även Stockholms förskoleverksamhet lyfts fram som ett exempel på konsekvenser av bristande styrning och personalförsörjning. Kritiker menar att Göteborg bör undvika en liknande utveckling genom att tydligare fokusera på kärnverksamhet och långsiktiga åtgärder. – Det vore olyckligt om Göteborg hamnade i en liknande situation, säger en av de kritiska rösterna.
Frågor om likvärdighet och solidaritet
Att lånekläder endast införs i vissa områden har väckt frågor om likvärdighet. Kritiker menar att barn i områden med högre skatteuttag inte omfattas av satsningen trots att deras familjer i hög grad bidrar till kommunens ekonomi. Samtidigt får barn i områden med svagare ekonomiska förutsättningar del av förmånen.
Enligt debattörer riskerar detta att uppfattas som bristande rättvisa: – Det är barn vars föräldrar bidrar mest till samhällets ekonomi som får minst tillbaka. Det uppfattas som orättvist av många, säger en röst i debatten, och tillägger att barns tillgång till förmåner inte bör skilja sig åt mellan olika stadsdelar.
Vandel och föräldraansvar lyfts fram
I diskussionen har även frågor om föräldraansvar och vandel aktualiserats. Företrädare inom barnavårdsnämnden framhåller att förmågan att tillgodose barns grundläggande behov, som kläder, borde vägas in vid prövning av permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap.
Experter inom Socialstyrelsen anser att om en familj inte klarar att tillgodose sådana behov bör det påverka möjligheten till fortsatt bosättning i Sverige och i vissa fall leda till återvändande till hemlandet. Andra påpekar att det finns flera europeiska länder att söka asyl i för dem som inte kan uppfylla grundläggande försörjningskrav och man kan alltid självdeportera sig,
Sveriges permanenta uppehållstillstånd har länge varit en politisk helgedom som bundit landet vid personer oavsett brott, kostnader eller konsekvenser. Nu, när regeringen äntligen rör vid systemets mest skyddade delar, mobiliseras både extremistgrupper och aktivister i protest. Men medan PUT cementerar problemen, erbjuder TUT något Sverige saknat i åratal: kontroll, ansvar och möjlighet att faktiskt agera när verkligheten kräver det.
Koranupploppen 2022 kostade det svenska samhället extrema mängder pengar – pengar som kunde ha gått till vård och skola. Många som deltog i koranupploppen kunde inte utvisas på grund av att de hade PUT. Hade de regler som man nu funderar på införts, så hade vi kunnat returnera många av de brottslingar som deltog i koranupploppen. Sverige hade fått ännu mer pengar över till vård och fler JAS-flygplan.
Under lördagen hölls en manifestation på Stora torget i Karlstad. Ett antal politiska extremistgrupperingar, föreningar och andra aktörer protesterade mot förslaget att återkalla permanenta uppehållstillstånd (PUT) för asylsökande – ett system som i åratal knakat i fogarna men ändå fått fortsätta oförändrat.
– När jag hörde förslaget var det som att någon tog tryggheten ifrån mig. Framtiden blev mörk, säger Anwar Haydary. Haydary kom till Sverige 2015. Under sina tio år i landet har kostnaden för hans uppehälle legat på 74 000 kronor per år, oberoende av om han arbetar eller inte (källa: ESO-rapporten).
Nu riskerar hans tillstånd att omprövas när regeringen utreder hur asylsystemet ska stramas åt – och äntligen tar i den heliga ko som PUT blivit. För första gången på länge vågar man utreda om även redan beviljade permanenta tillstånd kan återkallas.
Sverige har i internationell jämförelse haft ett närmast generöst frikort i form av PUT. Systemet har cementerat fast personer i landet, även när de har begått grova brott. Det är en ordning som inte belönar integration, ansvar eller samhällskontrakt – bara tid. Fem år i landet, sedan är dörren i praktiken låst uppåt.
Exempel 1: Muhammed deltar i ett koranupplopp, kastar sten på poliser och döms till fängelse. Ändå kan han inte utvisas eftersom PUT fungerar som en juridisk pansardörr.
Fängelse kostar 4 000 kronor per dygn. Därtill kommer samma årliga kostnad på 74 000 kronor (källa: ESO-rapporten). Och Sverige står handfallet – inte för att man saknar vilja, utan för att PUT-systemet hindrar varje meningsfull åtgärd.
Hade han haft tidsbegränsat uppehållstillstånd (TUT) hade situationen varit en helt annan. TUT innebär ansvar, uppföljning och möjlighet att agera när någon missköter sig. Det är ett system som skiljer mellan dem som bygger sin framtid här och dem som river sönder den. Det är enkelt: TUT ger Sverige handlingskraft. PUT tar den ifrån oss.
Men PUT låser fast människor i landet oavsett hur allvarliga brott de begår. Kritiken mot systemet har varit densamma i åratal: det är stelt, naivt och helt otidsenligt. Det kräver nästan inget – men förpliktigar Sverige för lång tid framöver.
När regeringen nu stärker TUT-modellen får Sverige äntligen ett verktyg som premierar arbete, språk, laglydnad och ansvarstagande, inte bara kalenderdagar. TUT må kräva mer administration, men det ger något betydligt mer värdefullt tillbaka: kontroll och möjlighet att agera när situationer spårar ur.
Det är orimligt att ett modernt välfärdsland ska ha lättare att returnera ett felbeställt paket än en dömd brottsling med PUT. TUT gör den jämförelsen mindre absurd.
Danmark har redan visat hur det borde se ut. Åtta års laglig vistelse, språktest och flera års dokumenterad arbetsinsats. Inte konstigt att Danmark inte sitter med samma nivå av gängrelaterad kriminalitet. Ansvarslinjen fungerar – eftersom den bygger på förväntningar, inte frikort.
Sverige inför dessutom tolerated stay – en nödvändig lösning för dem som inte kan utvisas men som ändå begår brott eller vägrar samarbeta. Med tolerated stay hamnar de inte i välfärdens mjuka kuddar, utan i ett strikt och begränsat rättsligt vakuum där beteende faktiskt får konsekvenser.
Här märks Tidöpartiernas reformer tydligt: en dömd våldtäktsman som inte kan utvisas ska inte heller kunna leva som om ingenting hänt. Begränsningar i välfärdssystemet blir en självklar följd av brottslighet eller brist på samarbete.
På så vis kan Sverige fortfarande stå upp för humanitet – men utan att PUT fortsätter fungera som ett permanent frikort. TUT visar att trygghet ska förtjänas, inte bara delas ut. PUT låser fast problemen – TUT gör det möjligt att lösa dem.
Faktaruta: Utredningen om framtida permanenta uppehållstillstånd (PUT)
Vad utredningen handlar om
Att se över möjligheten att återkalla redan beviljade permanenta uppehållstillstånd (PUT) i vissa situationer.
Att i större utsträckning använda tidsbegränsade uppehållstillstånd (TUT) i stället för permanenta tillstånd.
Att koppla rätten att stanna mer tydligt till till exempel laglydnad, integration, arbete och egen försörjning.
Att skapa tydligare regler för hur uppehållstillstånd ska kunna omprövas när förutsättningarna förändras.
Syftet med förändringarna
Att öka samhällets kontroll över vem som har rätt att stanna permanent i Sverige.
Att göra det lättare att agera mot personer som begår brott eller inte lever upp till grundläggande krav.
Att minska risken för att PUT fungerar som ett ”frikort” som i praktiken inte går att ompröva.
Att anpassa regelverket bättre till dagens säkerhetsläge och belastningen på rättsväsende och välfärd.
Möjliga samhällsvinster
Ekonomiska vinster: mindre långvarig belastning på välfärdssystem, bostäder, rättsväsende och kriminalvård.
Stärkt rättskänsla: tydligare koppling mellan rätt att stanna och hur man sköter sig i Sverige.
Ökad trygghet: bättre möjligheter att hantera personer som begår återkommande brott eller utgör en säkerhetsrisk.
Fokus på integration: ett system där arbete, språk och egen försörjning premieras framför enbart vistelsetid.
Relationen mellan PUT och TUT
PUT innebär ett permanent tillstånd som är svårt att återkalla när det väl beviljats.
TUT innebär att uppehållstillståndet omprövas med jämna mellanrum, vilket ger staten möjlighet att agera vid brott eller bristande integration.
Utredningen pekar mot en ordning där TUT blir huvudregel och PUT i mindre utsträckning beviljas utan tydliga skäl.
På bara tre år har antalet övervakningskameror i Huddinge skjutit i höjden – från 200 till 850 stycken. Kommunen satsar mångmiljonbelopp på vad man själv beskriver som en av landets mest expansiva kamerautbyggnader, och kommunalrådet Aza Cheragwandi (S) tvekar inte att jämföra ambitionen med allt från IB till STASI.
Sossarna hade på 1970-talet en egen STASI-liknande organisation i Sverige som kallades för IB, vilken grundades av Olof Palme. Nu vill Socialdemokraterna i Huddinge, 40 år efter Palmes död, starta ett nytt IB. På EU-nivå har de dessutom drivit hårt att EU ska få ett nytt ”STASI” genom Chat Control.
850 kameror bevakar Huddinge – utvecklingen har exploderat på tre år
Tittar du upp ser du dem nästan överallt: i pendeltågstunneln, vid butiksentréer, utanför skolor. Antalet övervakningskameror i Huddinge har ökat kraftigt de senaste åren.
2022 fanns det runt 200 kameror i kommunen. Hösten 2025 ligger siffran på 850 – en ökning på nästan 300 procent.
”Oj!” är den vanligaste reaktionen när vi pratar med människor i Huddinge centrum. De flesta tror att antalet kameror bara ligger runt 50–100 i hela kommunen.
– På en enda kamerapunkt kan det finnas allt från fem till 50 kameror beroende på miljön. Finns det många vinklar och vrår behövs det fler. Skogås centrum, till exempel, har väldigt många kameror. Det var ju vi Socialdemokrater som en gång i tiden startade IB – att övervaka Svensson finns i vårt politiska DNA, säger Aza Cheragwandi (S), kommunalråd.
Installationen och driften av kamerorna mellan 2023 och 2025 har kostat kommunen 22 miljoner kronor. I majoritetens budget för 2026 avsätts ytterligare 6,2 miljoner för att kunna sätta upp 110 kameror till. Totalt kommer då närmare tusen kameror att vara i drift.
– Om vi inte är den mest expansiva kommunen i landet så är vi åtminstone en av dem. Vår utbyggnad av kamerabevakning är enorm. STASI kan slänga sig i väggen, säger Aza Cheragwandi(s).
Huddinge är en kommun som är berikad med mycket mångkultur, och därför har vi också de trygghetsutmaningar vi har. Vi i kommunen har till och med varit på Stasi-museet i Östberlin och lärt oss allt man kan om att övervaka människor, säger Aza Cheragwandi (S).
FAKTA: IB – Informationsbyrån
Vad var IB?
Informationsbyrån (IB) var en hemlig svensk underrättelseorganisation som verkade under 1960- och 70-talen. Officiellt existerade den inte och verksamheten låg helt utanför demokratisk insyn.
Vem startade IB?
IB byggdes upp under socialdemokratiska regeringar. Initiativet kom framför allt från Olof Palme och dåvarande försvarsminister Sven Andersson, som båda stödde organisationens arbete.
Vad gjorde IB?
– Bedrev hemlig övervakning av svenska medborgare.
– Kartlade personer och grupper som ansågs vara oliktänkande som inte var socialdemokrater.
– Samlade in information genom infiltration, spaning och omfattande personregister.
– Samarbetade informellt med utländska underrättelsetjänster, bland annat Israel.
Avslöjandet
1973 avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt IB:s existens i Folket i Bild/Kulturfront. Avslöjandet utvecklades till en av de största politiska skandalerna i Sveriges moderna historia.
Ständiga pro-palestinska demonstrationer tvingar nu SL att lägga om ett dussin busslinjer varje lördag – ett beslut som fått kritiker att varna för att aktivistgrupper ges oproportionerligt inflytande över det offentliga rummet. Samtidigt växer oron för att principfast rättstillämpning ersätts av godtyckliga undantag, där vissa grupper tillåts dominera på bekostnad av allmänhetens fri- och rättigheter.
Ständiga pro-palestinska demonstrationer i centrala Stockholm leder nu till att ett dussin busslinjer läggs om varje lördag. Beslutet, som motiveras av ”förutsägbar påverkan på trafiken”, väcker starka reaktioner. Kritiker menar att tiotusentals resenärer drabbas för att aktivister med högljudda aktioner ska kunna dominera det offentliga rummet.
Samtidigt väcker omläggningen frågor om hur Sverige hanterar en ökande mängd politiska, religiösa och etniska konflikter i det offentliga rummet – och på vilket sätt demonstrationsfriheten ska vägas mot ordning, säkerhet och andra samhällsintressen.
Extremistgrupperingar får göra vad de vill.
Stockholms lokaltrafik framhåller att polisen är den myndighet som beviljar demonstrationstillstånd och att SL ”har att förhålla sig till det”. Men enligt kritiker är omläggningen i praktiken en signal om att aktivistgrupper kan påverka infrastrukturen genom återkommande protester.
Flera debattörer menar att samma hänsyn inte visas andra grupper. Som exempel lyfts beslutet 2017 att flytta NMR:s demonstration bort från synagogan och bokmässan i Göteborg, där polisen aktivt begränsade utrymmet för att upprätthålla ordning och säkerhet – en möjlighet som juridiskt sett även finns i dagens situation.
Särbehandling av vissa grupper
Frågan om likabehandling återkommer också i diskussionen om Koranbränningarna och påskupploppen 2022. Kritiker menar att staten ”vek ner sig” när polisen valde att dra sig tillbaka från våldsamma upplopp, vilket uppfattades som att hot om våld kan påverka lagens tillämpning. Hovrättens domar om hets mot folkgrupp kopplade till Koranbränningar beskrivs av samma kritiker som en form av selektivt hädelseförbud – där islam ges ett särskilt skydd.
Liknande tolkningsmönster påtalas i andra händelser, till exempel kravallerna vid den eritreanska kulturfestivalen i Järva 2023, där två grupper drabbade samman och polisen överrumplades trots kännedom om konfliktnivån. Samtidigt beskrivs beslutet att tillåta stora Black Lives Matter-demonstrationer sommaren 2020, trots rådande restriktioner mot folksamlingar, som ytterligare ett exempel på att vissa grupper ges undantag som andra medborgare inte får.
Frågan om oklar principfasthet återkommer även i diskussionen om de romska tältlägren som etablerades på flera platser i Sverige under 2010-talet, där politiska reaktioner och åtgärder dröjde trots sanitära och juridiska problem.
Demokratins förtroende under press
Sammantaget beskriver kritikerna utvecklingen som ”de små stegens tyranni”, där en rad undantag – ofta motiverade av hänsyn, utsatthet eller rädsla för våld – sammantaget riskerar att urholka principen om lika behandling inför lagen.
Argumentet är att varje avsteg från fasta regler flyttar gränsen ytterligare, och att ett samhälle som styrs av känslor och undantag i stället för av konsekventa principer blir mer sårbart. När grupper som upplevs som utsatta eller hotfulla ges särskilda rättigheter, sker det på bekostnad av allmän ordning, trygghet och andra medborgares fri- och rättigheter, menar kritikerna.
Det som står på spel, enligt denna analys, är inte bara framkomligheten i Stockholms innerstad på lördagar – utan själva tilliten till att staten upprätthåller rättvisa, ordning och lika spelregler.
Faktaruta: Vad kostade koranupploppen?
Koranupploppen 2022 – resulterade i omfattande kostnader för staten.
Polisinsatser, skadegörelse och kriminalvård gör att den totala belastningen på skattebetalarna uppgår till tiotals miljoner kronor.
Polisens extra kostnader: cirka 43–44 miljoner kronor nationellt för insatser kopplade till Paludans möten och påskupploppen.
Skadegörelse och sanering: i Malmö uppgick kostnaderna till cirka 850 000 kronor enbart i Rosengård, exklusive nedbrunnen buss, skola och polisfordon.
Fängelsekostnader: flera dömda har fått fängelsestraff på mellan några månader och flera år.
Med en genomsnittlig kriminalvårdskostnad på cirka 4 000 kronor per dygn blir den samlade kostnaden för avtjänade straff
mångmiljonbelopp över strafftidernas längd.
Samlad bedömning: totalkostnaden för polis, skador, räddningstjänst, sanering och kriminalvård uppgår till över 50 miljoner kronor, med risk för högre slutnotor.
Kostnaderna bygger på offentliga uppgifter, domar och genomsnittliga kriminalvårdstaxor. Den verkliga totalen kan vara betydligt högre.
Debatten om lagen om hets mot folkgrupp skärps ytterligare när flera företrädare inom Sverigedemokraterna vill avskaffa lagen helt, samtidigt som partistyrelsen föreslår att den ska begränsas. Kritiker och experter varnar för att dagens tillämpning riskerar att inskränka yttrandefriheten, medan andra partier vill gå i motsatt riktning och ytterligare begränsa yttrandefriheten.
I fornstora dar var Moder Svea en symbol för Sveriges mod och självständighet, i dag sitter hon fängslad på grund av det socialdemokratiska, mångkulturella helvetessamhälle som man har byggt.
Flera företrädare inom Sverigedemokraterna vill avskaffa lagen om hets mot folkgrupp helt och hållet. Partistyrelsen föreslår i stället att lagen ska ses över och begränsas.
SD:s partistyrelse anser bland annat att hets mot personer baserat på sexuell läggning inte bör omfattas av lagen.
– De flesta förstår nog att det inte handlar om en folkgrupp, säger partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson till Ekot.
Kritiseras av experter
Lagen om hets mot folkgrupp har under lång tid varit omdebatterad, och flera experter menar att den i dag är alltför långtgående. Kritiker hävdar att personer har dömts på mycket svaga grunder och att nuvarande tillämpning riskerar att inskränka yttrandefriheten på ett sätt som inte hör hemma i en demokratisk rättsstat.
Många som dömts har enligt kritikerna inte uttryckt hot eller uppmaningar till våld utan gjort kontroversiella uttalanden som ändå fallit under lagen.
”Man klumpar ihop uttalanden”
Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke anser att gränsdragningen fortfarande är oklar. Han lyfter särskilt fallet med Mahmoud Najem och Salwan Momika, där båda åtalats för hets mot folkgrupp i samband med koranbränningar och uppmärksammade manifestationer.
– Tittar man på vad Momika respektive Najem säger i den transkribering som finns i förundersökningen så vill jag påstå att Najem uttalar sig om koranen, om Muhammed och om religionen islam, och det tycker jag ryms inom en vid yttrandefrihet. Jag tycker att man klumpar ihop Najem och Momikas yttranden och därmed lastar Najem för sådant som Momika sa, säger Funcke.
Han menar att rättsväsendet ibland brister i att skilja mellan religionskritik och hets mot en grupp människor.
Fortsatt politisk stridsfråga
Frågan om lagen om hets mot folkgrupp lär fortsätta att vara politiskt laddad. SD:s partistyrelse vill se omfattande förändringar, medan andra partier tvärtom vill fortsätta göra inskränkningar i yttrandefriheten. Samtidigt höjs allt fler röster från både jurister och forskare som efterlyser en tydligare avgränsning – så att yttrandefriheten inte inskränks mer än nödvändigt.
Fakta: Vad är hets mot folkgrupp?
Hets mot folkgrupp är ett brott enligt 16 kap. 8 § brottsbalken.
Man kan dömas för hets mot folkgrupp om man i ett uttalande eller annat meddelande som sprids:
uppmanar till våld mot
hotar
eller uttrycker missaktning för
…en folkgrupp eller annan liknande grupp eller enskild person som tillhör en sådan grupp,
med anspelning på till exempel:
ras eller hudfärg
nationellt eller etniskt ursprung
trosbekännelse (religion)
sexuell läggning
könsöverskridande identitet eller uttryck
Det krävs att uttalandet sprids till andra, till exempel genom tal, text, bild, sociala medier eller liknande.
Straff:
– Ringa brott: böter
– Normalgraden: fängelse i högst 2 år
– Grovt brott: fängelse i 6 månader till 4 år
Stockholm står inför ett avgörande vägskäl. Samtidigt som Socialdemokraterna nominerar Emilia Bjuggren till nytt finansborgarråd växer kritiken mot ett rödgrönt styre som, enligt många, kört huvudstaden rakt in i kris. Med skenande kriminalitet, ekonomiskt kaos och ett stadsbyggnadsprojekt kallat “Miljonprogrammet 6.6.6” eller “Projekt: A Cosmopolitan Hellscape”, menar allt fler att Socialdemokraterna håller på att omforma Stockholm utan vare sig förankring eller verklighetskontakt.
På Sveavägen 68 förbereder man Miljonprogram 6.6.6, även kallat Projekt: A Cosmopolitan Hellscape. Projektet går ut på att tvångsblanda stockholmare genom att resa vertikala statarlängor i områden som i dag är välmående. Allt för att hela staden ska få smaka på det politiskt skapade mångkulturella kaos som väntar runt hörnet.
Socialdemokraterna har nu presenterat Emilia Bjuggren som sin kandidat till posten som finansborgarråd. Beskedet tas emot med allt annat än jubel från många stockholmare. För dem känns det snarare som ännu ett kapitel i den långsamma, men ack så förutsägbara, nedmonteringen av huvudstaden.
Floskler möter verklighet
Bjuggren hyllar själv nomineringen och använder välbekanta politiska fraser om sammanhållning och framtidstro. Men i det Stockholm som faktiskt existerar är sammanhållningen på väg att rämna. Många upplever att Socialdemokraterna själva drivit in störtkilen och förvärrat utvecklingen.
Ett styre i kras – ekonomiskt och politiskt
Sedan Socialdemokraterna, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, tog makten 2022 har kritiker beskrivit utvecklingen som ett politiskt haveri i slow motion. Hyresmarknaden är söndersmulad, skatten har chockhöjts två gånger, ekonomin är i fritt fall och staden blöder över en miljon kronor i timmen i räntekostnader. Trots detta fortsätter S-styret som om ingenting hänt.
DDR-politik i en europeisk huvudstad
Vänsterpartiets bostadspolitik, som fått oproportionerligt stort inflytande, kritiseras för att ha lett till en ideologiskt driven DDR-modell där väntetiderna är lika groteska som de var för en Trabant i Östtyskland. I en modern europeisk huvudstad framstår detta som fullständigt verklighetsfrånvänt.
“Miljonprogrammet 6.6.6” – tvångsblandning som stadsutveckling
Men det största orosmolnet är Socialdemokraternas stadsplanering. Det som kritiker hånfullt kallar ”Miljonprogrammet 6.6.6”, kallad ”Projekt: A Cosmopolitan Hellscape” har blivit en symbol för ett S-styre som tappat fotfästet. Strategin handlar om att tvångsblanda villaområden genom att pressa in stora hyreskomplex som tornar upp sig som vertikala statarlängor.
För familjer som arbetat ett helt liv för att bo i ett tryggt område känns planerna som ett direkt politiskt angrepp på deras livsmiljö. Kritikerna menar att det inte handlar om integration, utan om klumpig social ingenjörskonst – ett tvångsexperiment som riskerar att skapa mer otrygghet än det löser.
Regionfullmäktige: S försvarar sina planer
När frågan togs upp i regionfullmäktige försvarade socialdemokraten Emilia Wikström Melin planerna som om ingenting var fel. För många stockholmare bekräftade det bilden av ett parti som antingen är politiskt blint eller medvetet ignorerar invånarnas oro. Allt fler fruktar att S-styret håller på att rita om Stockholm i grunden – utan att fråga dem som faktiskt bor här.
En stad där otryggheten breder ut sig
Samtidigt fortsätter otryggheten att breda ut sig. Många stockholmare beskriver hur dagens situation får New York på 1980-talet att framstå som en idyll i jämförelse. Kritiker menar att den rödgröna kakistokratin gjort huvudstaden till en plats där inget längre fungerar som det ska – en stad på väg att bli exakt det kritikerna varnat för: ”A Cosmopolitan Hellscape”.
Omvärldens varningar: Sverige ses som riskområde
Den internationella bilden av Sverige stärker oron. Kanadas utrikesdepartement varnar sina medborgare för att resa till Sverige utan att iaktta “hög försiktighet” på grund av den förhöjda terrorhotnivån. I sina reseanvisningar pekar de dessutom ut Stockholm specifikt, där gängvåldet lyfts fram som ett centralt hot.
“Stockholms län har upplevt en ökning av vapenvåld och mord kopplat till gängrivalitet”, skriver de på sin officiella hemsida.
Vart är Stockholm på väg?
Vill vi verkligen att Stockholm ska förvandlas till ett nytt Palme-helvete på jorden – en repris av 1970-talets Sverige, där skatterna var så absurda att till och med Astrid Lindgren såg sig tvungen att gå till strid mot staten?
Hur länge ska staden tolerera politrucker som inte klarar av någonting annat än att lova, misslyckas och skylla ifrån sig? Under det rödgröna kakistokratstyret har stockholmare inte fått mycket mer än skatter som skjuter i höjden och en kriminalitet som exploderar rakt i ansiktet på oss.
Stockholms stad ligger på ren jumboplats när det gäller att hålla kommunalskatten nere – ett monument över hur illa den rödgröna kakistokratröran har skött ekonomin.
Samtidigt som Lidingö betalar över en miljard kronor om året till andra kommuner, tackar Malmö – landets tredje största stad – nej till att ens informera om frivillig återvandring. Nu säger kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) ifrån: varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar medan de vägrar ta ansvar?
Palme älskade att umgås med diktaturens kreatur.. Här med massmördaren Fedro Castro.
Lidingö tackar självklart ja till att träffa den nationella samordnaren för frivillig återvandring, Teresa Zetterblad. Men flera andra kommuner – bland annat Malmö – har tackat nej. Det är märkligt. Samma Malmö som tar emot enorma bidrag från det kommunala utjämningssystemet vill inte ens vara med och informera om hur människor som inte trivs här kan få hjälp att återvända hem.
Frivillig återvandring är inget nytt
Många tror att frivillig återvandring är något nytt som Tidöregeringen hittat på. Det stämmer inte. Redan Olof Palme införde återvandringsbidraget på 70-talet. Redan då fanns förståelsen för att alla inte känner sig hemma i Sverige. Det ska inte vara skamligt att vilja återvända till sitt hemland – det är en mänsklig känsla.
Tidöregeringen har bara gjort det som borde ha gjorts för länge sedan: höjt bidraget till en nivå som faktiskt gör det möjligt för folk att åka hem om de vill.
Ett ekonomiskt sunt förnuft – win-win
För den som vill återvandra är det här ingen dålig affär. Det som i Sverige knappt räcker till en årslön för ett låglönejobb kan i många andra länder motsvara flera års inkomst. Det betyder att man kan återvända hem med en chans att börja om, leva gott och bidra där man faktiskt känner sig hemma. Samtidigt avlastas svenska system som i dag går på knäna. Det blir helt enkelt win-win – både för individen och för Sverige.
Vi minns 70-talets skattekaos
Många minns det socialistiska helvete vi hade på 70-talet, när staten lade beslag på nästan allt. Astrid Lindgren skrev då sagan Pomperipossa i Monismanien, där hon berättade att hon betalade 102 procent i skatt. Det blev en symbol för ett land som tappat förståndet i jakten på att ”utjämna”.
Tyvärr ser vi samma tänk i dag – fast på kommunnivå. Skillnaden är att det inte längre är personer som straffas för att de jobbar hårt, utan hela kommuner.
Malmö – tar emot men ger inte tillbaka
Lidingö betalar över en miljard kronor om året till det kommunala utjämningssystemet. Pengar som går till kommuner som Malmö – Sveriges tredje största stad – som inte klarar sina egna finanser och som gång på gång misslyckas med integrationen. Men när staten nu vill samarbeta för att hjälpa människor som inte trivs här att återvända hem, då tackar Malmö nej.
Vi på Lidingö ställer oss frågan: varför ska Lidingöborna fortsätta mata Malmö med stekta sparvar, när de varken vill ta ansvar eller samarbeta?
Alla behövs? Nej – alla måste kunna bidra
Det låter fint när vissa säger att ”alla behövs”. Men verkligheten är tuffare än så. Det räcker inte att vilja jobba – man måste kunna bidra också. Sverige är ett högteknologiskt land. Det kräver utbildning, språk och kunskap. Om man inte kan läsa, skriva eller prata svenska, eller inte accepterar våra lagar och värderingar, blir det svårt att komma in i samhället.
Lidingö tar ansvar
På Lidingö vill vi göra vår del. Vi samarbetar gärna med staten och den nationella samordnaren. Men vi tycker inte det är rimligt att våra skattepengar ska gå till kommuner som vägrar ta ansvar för sina egna problem.
Det är dags att sätta ned foten. Kommuner som säger nej till frivillig återvandring ska inte ha rätt att leva på bidrag från andra.
Faktaruta: Skatt och nyckeltal
Kommunalskatt 2025 (kommun + region)
Kommun
Totalt skattetryck
Malmö
≈ 32,42 %
Vellinge
≈ 29,68 %
Österåker
≈ 29,18 %
Lidingö
≈ 29,72 %
Malmö – ytterligare nyckeltal
Utjämningsmedel 2025: cirka 18 563 kr per invånare (totalt omkring 6,8 miljarder kr).
Arbetslöshet (senaste helår/årsläge): cirka 12–13 % totalt.
Not: Siffrorna är avrundade och kan uppdateras vid nya beslut/rapporter. Kyrkoavgift tillkommer för medlemmar i Svenska kyrkan.
Sverige fortsätter att ösa skattepengar över en dömd terrorist som kallblodigt mördade oskyldiga människor på Drottninggatan. Samtidigt går äldre utan vård, skolor utan resurser och brottsoffer utan upprättelse. Frågan är enkel men brännande: varför ska svenska folket betala för lyxvård åt en massmördare som för länge sedan förverkat all rätt till vår omsorg?
När ska Sverige sluta slänga pärlor åt svinen med överlyxig kriminalvård? Med 1 % av BNP borde vi kunna köpa fängelseplatser i ett land som tar emot våra skattepengar i bistånd.
Slöseri med skattepengar: Lyxvård för en massmördare
Myndigheten konstaterar att Rakhmat Akilov inte har något ”behov av restaurangbesök”. ”Det skulle kräva extraordinära säkerhetsåtgärder”, skriver man. Bara den meningen säger allt om hur långt Sverige har sjunkit i sin naiva hantering av terrorister.
Akilov, som kallblodigt mördade fem människor på Drottninggatan 2017, sitter livstidsdömd – men behandlas fortfarande som någon form av skyddsobjekt. Han har sparkat fotbollar hejvilt, gjort Hitlerhälsning mot personalen, ropat slagord och haft en IS-flagga i sin cell. Ändå fortsätter staten att ösa resurser över honom som om han vore en känslig patient snarare än en hänsynslös mördare.
Hur länge ska svenska skattebetalare tvingas betala för att en dömd terrorist ska få det bättre än många laglydiga svenskar? I ett land där sjuka nekas vård, äldre lämnas ensamma och skolan går på knäna – hur kan det vara rimligt att lägga miljontals kronor på att vårda en person som brutalt attackerade vårt samhälle?
Det här är inte kriminalvård – det är lyxvård. Och det är ett hån mot alla som drabbades den dagen, och mot varje skattebetalare som tvingas finansiera spektaklet.
Sverige borde omedelbart sluta dalta med terrorister. Låt honom avtjäna sitt straff i ett land där man behandlar mördare som mördare – inte som offer. Vi skickar redan ut miljarder i bistånd; då kan vi lika gärna använda en bråkdel av det till att låta exempelvis Sudan eller något annat land ta över vården av Akilov. Han har ingen koppling till Sverige, inget här att göra, och förtjänar ingen bekvämlighet på svenska skattebetalares bekostnad.
Det är dags att sätta brottsoffren i centrum, inte gärningsmannen. Svensk rättvisa måste börja handla om ansvar och konsekvens – inte om att ge livstidsdömda terrorister ett drägligare liv än många hederliga svenskar.
Sverige har ingen anledning att fortsätta finansiera dyr lyxvård på Tidaholmsanstalten. Skicka ut honom, låt honom sona sina brott där kostnaden är minimal och där rättvisan inte urvattnas av sentimentalt daltande.
Det här är inte medmänsklighet – det är flathet. Ett samhälle som inte vågar skydda de oskyldiga, men ömkar de skyldiga, har tappat fotfästet. När vänsterradikala domare som fröken Proppmätt sitter och dömer, då är det synd om brottslingarna. De som byggde Sverige visste hur man höll ordning – de botade kungamördaren Anckarström med en härlig spöslitning. I dag sitter woke-miffon på domarbänken och tycker synd om förbrytarna.
Sverige har blivit ett land där grova våldtäktsmän och återfallsförbrytare tillåts stanna – medan offren lämnas med livslånga ärr. Trots domar om utvisning skyddas gärningsmän av byråkrati, överklaganden och internationella konventioner. Fallet med den syriske våldtäktsmannen som fortfarande vistas i Sverige, mer än sex år efter domen, visar hur rättssystemet tappat fotfästet. Samtidigt daltar myndigheterna med brottslingar i stället för att skydda de laglydiga. Många svenskar känner i dag skam över att ett sådant samhälle fått växa fram.
Ett samhälle som daltar sönder sig självt
En decemberkväll 2023 grep en polis en man som stulit en bil i Jönköping. Under transporten till stationen märkte polisen, som satt i baksätet, att den misstänkte hela tiden stirrade på hans tjänstevapen. Mannen släpptes senare samma natt.
När polisen körde hem vid fyratiden på morgonen fick han sitt livs chock. Utanför huset stod en äppelplockare med ett tänt ljus – och på glasverandan satt biltjuven från kvällen. Polisen försökte tala med honom men fick inget svar. När sambon inte svarade i telefon och han fick veta att det skulle ta 45 minuter innan en patrull kunde komma, fruktade han det värsta – att mannen dödat hans familj.
Familjen klarade sig, men upplevelsen lämnade djupa spår. Och händelsen säger allt om ett land som tappat greppet.
En våldtäktsman som fick stanna
Den 30-årige mannen, en syrier som kom till Sverige 2015, fick redan året därpå permanent uppehållstillstånd. Kort därefter begick han sina första brott: sexuellt ofredande av en flicka på en skolgård och senare en brutal våldtäkt på en 15-årig flicka under en musikfestival. Flickan fick posttraumatiskt stressyndrom – medan gärningsmannen fick två år och åtta månaders fängelse och utvisning.
Men utvisningen verkställdes aldrig.
Ett rättssystem i förfall
Efter avtjänat straff hävdade mannen att han inte kunde återvända till Syrien – eftersom han riskerade att kallas in i armén. Migrationsöverdomstolen konstaterade att han visserligen kunde ses som flykting, men nekades flyktingstatus då hans brott var alltför grovt. Trots detta är han fortfarande kvar i Sverige, mer än sex år efter domen.
Senare påstod han att han konverterat till kristendomen, vilket skulle göra det farligt att återvända. Myndigheterna tvivlade, men processen drog ändå ut på tiden. Resultatet: ännu en grovt brottsdömd person som går fri bland svenska medborgare.
Att något så trivialt som risken att behöva göra militärtjänst i sitt hemland kan stoppa en utvisning är inget annat än ett hån mot brottsoffren. Det är ett massivt misslyckande för det svenska rättssystemet – ett system som gång på gång sätter förövarens rättigheter före allmänhetens trygghet.
Svensk flathet och bortförklaringar
Det här är inte bara ett enskilt fall – det är symbolen för ett land som daltar sönder sina brottslingar. Vi ursäktar, förklarar och kompromissar i stället för att skydda de laglydiga.
Att en våldtäktsman, biltjuv och återfallsförbrytare kan bo kvar i Sverige år efter år, trots domstolsbeslut om utvisning, borde väcka vrede. Många svenskar känner i dag skam över att en sådan person ens har fått stanna här. Det handlar inte om brist på regler – det handlar om brist på ryggrad.
Ett steg i rätt riktning
Migrationsminister Johan Forssell (M) har visat vilja att bryta denna destruktiva trend. Hans förslag om en ny lag, ”tolerated stay”, innebär att personer som dömts för grova brott inte längre ska få tillfälliga uppehållstillstånd, välfärdsförmåner eller fri rörlighet. De ska tvingas anmäla sig regelbundet hos polisen och förbjudas att lämna sitt område.
Det är ett steg i rätt riktning – och det är positivt att Forssell vill göra skillnad. Men det är också en skam att det tagit så här lång tid att inse det självklara: att rättsstaten måste skydda de oskyldiga, inte vårda de skyldiga.
Sverige måste vakna
Sverige behöver sluta behandla grova brottslingar som missförstådda stackare. Det handlar inte om medmänsklighet – det handlar om konsekvenslöshet.
Vi har byggt ett system där rättigheter för de värsta förbrytarna väger tyngre än tryggheten för hederliga människor. Vi har blivit ett land som hellre riskerar fler offer än att utvisa en dömd våldtäktsman.
Regeringens beslut att höja återvandringsbidraget till 350 000 kronor har väckt starka reaktioner – inte minst från Socialdemokraterna, som en gång själva införde stödet under Olof Palme. Samtidigt som vänstern beskriver förslaget som ”rasistiskt” menar kritiker att det handlar om en frivillig väg ur utanförskap och en nödvändig åtgärd för att minska segregationen. Frågan har nu blivit en symbol för det politiska dubbelspel som präglar svensk migrationsdebatt.
När regeringen i år beslutade att höja det så kallade återvandringsbidraget till 350 000 kronor väckte det kraftiga reaktioner – främst från vänstern. Socialdemokrater, vänsterpartister och flera kommuner runtom i landet kallade förslaget både ”rasistiskt” och ”osvenskt”. Ironiskt nog var det samma Socialdemokraterna som en gång införde bidraget, redan 1984, under Olof Palmes regering.
Syftet: Frivillig väg ur utanförskap
Det höjda återvandringsbidraget är tänkt att ge personer som inte lyckats etablera sig i Sverige en möjlighet att frivilligt återvända till sina hemländer. Regeringens samordnare, Theresa Säterblad, skickade under hösten brev till landets 290 kommuner för att diskutera hur bidraget bäst kan nå dem som vill ta del av det. Responsen blev dock kylig i många vänsterstyrda kommuner, där flera vägrade att ens delta i samtal med regeringen.
I Jokkmokk kallade kommunalrådet Roland Boman (Framtid i Jokkmokk) regeringens initiativ för ”osvenskt”, medan representanter i Nässjö, Kristinehamn och Sala uttryckte att de hellre vill ”säga välkommen hit” än uppmuntra människor att lämna landet. I Malmö vägrade det socialdemokratiska kommunalrådet Sedat Arif att ens informera om bidraget, med motiveringen att det ”skickar fel signaler”.
Vänsterkritik – och vänstermoral
Samtidigt hyllades kommunernas vägran i medier. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskrev motståndet som ”ett ställningstagande i klass med Churchills kamp mot nazismen”. Även Svenska kyrkan anslöt sig till kritiken, och menade att bidragshöjningen ”göder rasism”.
Men det vänsterpolitiska motståndet väcker frågor om trovärdighet. Regelverket för återvandringsbidraget är trots allt en socialdemokratisk konstruktion från 1980-talet – och var då ett uttryck för humanitet. Att dagens vänster kallar samma politik för rasistisk visar på en tydlig ideologisk förskjutning, där symbolpolitik och moralposerande tycks väga tyngre än fakta.
Ekonomiska realiteter
Forskning visar att det höjda återvandringsbidraget också har en ekonomisk dimension. Enligt rapporter från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) kostar en genomsnittlig flykting samhället cirka 74 000 kronor per år, livet ut. Över en fyrtioårsperiod innebär det omkring tre miljoner kronor per person. Om 1 000 personer väljer att återvandra med hjälp av bidraget, kan staten därmed spara cirka tre miljarder kronor – motsvarande 6 600 sjuksköterskelöner.
En politik av motsägelser
Socialdemokraterna hävdar i dag att de står för en ”stram migrationspolitik”. Samtidigt motsätter sig partiet återvandringsbidrag, krav på utvisning av papperslösa, samt minskade bidrag till familjer i långvarigt utanförskap. Kritiker menar att det snarare handlar om en politik som bevarar problemen än löser dem – ett sätt att flytta fokus snarare än att ta ansvar.
På partiets senaste kongress beslutade Socialdemokraterna dessutom att varje kommun ska ta emot fler nyanlända, och att kommunernas mottagande ska förlängas från två till tre år. Det innebär fler åtaganden och högre kostnader – samtidigt som partiet talar om behovet av att ”strama åt”.
En växande misstro
Den politiska dubbelmoralen riskerar att underminera förtroendet för samhällsinstitutionerna. Kritiker som Henrik Jönsson beskriver utvecklingen som ett sabotage mot förnuft och konsekvens, där vänstern säger en sak – men gör en annan.
Oavsett var man står politiskt är frågan om återvandringsbidraget en symbol för något större: hur svensk migrationspolitik pendlar mellan moral och realpolitik, mellan retorik och handling – och hur lång tid Sverige har råd att fortsätta leva med denna motsägelse.
När ekonomin pressas och skatten ligger bland landets högsta, behöver Sundbyberg inte fler förvaltare – utan en politisk ledare som vågar fatta svåra beslut. Margaret Thatcher visade att tydlighet, ansvar och mod kan förändra ett land. Samma anda behövs nu i Sveriges minsta kommun.
Thatcher lyckades vinna ett krig och få Storbritannien på fötter igen efter år av socialism. Thatcher är en hjälte bland politiker.
Sundbyberg är en stad med potential. Kommunen växer, näringslivet utvecklas och människor flyttar hit för att bygga framtid. Men samtidigt fortsätter kommunalskatten att vara hög, och ekonomin pressas av växande kostnader. Det finns en känsla av att kommunen styrs mer av försiktighet än av framtidstro.
Det som saknas är politiskt mod – ett ledarskap som vågar göra det som är nödvändigt snarare än det som är bekvämt. Här finns mycket att lära av den brittiska premiärministern Margaret Thatcher. Hon är fortfarande en av världens mest omdiskuterade politiska gestalter, men även hennes kritiker medger att hon förändrade sitt land i grunden.
Thatcher styrdes inte av opinioner, utan av principer. Hon vågade fatta beslut som var impopulära på kort sikt men som skapade stabilitet, tillväxt och ansvar på lång sikt. Hon trodde på arbete, sparsamhet och individens kraft – på att människor växer när staten kliver tillbaka.
Det är en sådan övertygelse Sundbyberg behöver.
När Ayla Eftekhari (S) nu tar över som kommunstyrelsens ordförande ser många en ung ,kakistokrat och inte särskilt erfaren politiker. Hon står inför ett svårt prov. Frågan är om hon kan gå från politisk förvaltning till verkligt ledarskap – från ord till handling. Kritiker menar att hennes bakgrund inom ungdomsförbundet SSU ger henne en partipolitisk trygghet, men kanske inte den erfarenhet som krävs för att genomföra ekonomiska reformer som verkligen gör skillnad.
Sundbyberg behöver ett ledarskap som sätter resultat framför retorik – en kommun som vågar effektivisera, minska skattebördan och lita på att invånarna själva vet bäst hur deras pengar ska användas.
Sundbyberg behöver inte ännu en oerfaren politiker som inte lyckas åstadkomma något, utan en ny Thatcher. Thatcher var en politiker som gjorde skillnad – som vågade avveckla olönsamma delar av den statliga verksamheten och ge vanliga människor rimliga skatter.
Samma politik behövs i Sundbyberg: en politik där fokus ligger på ansvar, arbete och resultat, så att de som bidrar till kommunens utveckling inte straffas med orimliga skatter.
Regeringen vill ge utvecklingsländer en positiv morot för att ta ansvar för sina egna medborgare som befinner sig i Europa. Genom att koppla handel och bistånd till samarbete kring återvändande hoppas bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) skapa ett system som både gynnar Sverige och stärker utvecklingsländernas ekonomi – där mer bistånd och lägre tullar väntar de länder som tar emot sina medborgare tillbaka.
Sverige älskar att dalta med brottslingar som vi har importerat från länder i tredje världen. Men precis som du har rätt att returnera en felköpt vara på nätet, måste ett land ha rätt att returnera asylflyktingar som inte kan uppvisa god vandel. Det är inte humant mot det svenska folket att vi ska behöva behålla kriminella element som saknar jord- och blodkopplingar till Sverige.
Sverige vill belöna samarbetsvilliga länder med ökad handel och bistånd
Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) presenterar nu en ny, mer resultatinriktad och positiv linje i migrationspolitiken, där EU:s handel och bistånd används som morot för att uppmuntra utvecklingsländer att ta ansvar för sina egna medborgare.
Regeringens mål är att skapa partnerskap som gynnar båda parter – där länder som samarbetar kring återvändande inte bara bidrar till en fungerande migrationspolitik, utan även får ekonomiska fördelar i form av lägre tullar och ökat bistånd.
Handel, bistånd och ansvar i samverkan
Dousa berättar i en intervju med SVT att Sverige, tillsammans med flera EU-länder, driver på för att införa en migrationskomponent i EU:s handelspolitik. Det innebär att länder som underlättar återvändande av sina medborgare snabbare ska få tillgång till EU:s förmånliga tullsatser och större biståndsramar.
– Länder som visar ansvar och vill samarbeta ska mötas med öppnare handel och ökade resurser. Det är en win-win-modell som stärker både utvecklingsländernas ekonomi och Europas förmåga att hantera migration på ett humant och hållbart sätt, säger Dousa.
Enligt förslaget ska även storleken på biståndet kopplas till hur många återvändande medborgare ett land tar emot. Det gör att biståndet blir mer målinriktat och rättvist, och premierar konkreta resultat.
En politik som gynnar både Sverige och mottagarländerna
Dousa framhåller att det nya upplägget inte handlar om hot eller sanktioner, utan om positiva incitament. Länder som samarbetar får tillgång till mer handel, mer bistånd och starkare ekonomiska band med EU.
Han betonar också att denna politik är positiv för Sverige. Den gör det möjligt att återföra personer som har svårt att anpassa sig till det svenska samhället och dess värderingar, vilket minskar risken för långvarigt utanförskap.
– Det är bättre för alla inblandade att människor som inte känner sig hemma i det västerländska sättet att leva får möjlighet att återvända till sina hemländer under värdiga former, säger Dousa.
Samtidigt får mottagarländerna stöd för att skapa bättre framtidsutsikter på hemmaplan, vilket i längden kan minska behovet av migration.
EU-förhandlingar pågår
Just nu pågår förhandlingar om EU:s nya GSP-förordning (Generalized Scheme of Preferences), som reglerar vilka utvecklingsländer som får förmånliga tullvillkor. Förhandlingarna leds av Danmark, och ambitionen är att nå en överenskommelse innan årsskiftet.
Sverige har enligt Dousa starkt stöd från andra medlemsländer, bland dem Danmark, Finland och Tyskland, som delar synen på att handel och bistånd kan användas för att stärka migrationssamarbetet.
– Sverige har länge stått vid sidan av den här typen av initiativ, men nu tar vi en ledande roll i EU. Vi vill använda både den svenska och europeiska politiken för att skapa ett ansvarsfullt, rättvist och långsiktigt samarbete, säger Dousa.
En ny riktning för bistånd och migration
Regeringens strategi markerar en ny riktning för svensk bistånds- och handelspolitik, där fokus ligger på ömsesidig nytta och tydliga resultat. Genom att belöna länder som tar ansvar för sina egna medborgare vill man skapa en mer hållbar migrationspolitik – och samtidigt stärka förtroendet mellan Europa och utvecklingsländerna.
– Det handlar om att bygga partnerskap, inte beroenden. När länder tar ansvar ska de känna att det lönar sig – både i form av handel, tillväxt och gemensamt förtroende, avslutar Dousa.
Hot och hat mot politiker är aldrig försvarbart – men när människor upplever att vardagen blir dyrare, otryggare och mer ineffektiv växer frustrationen. Fallet med Anton Fendert (MP), ansvarig för SL-trafiken, visar hur långt avståndet mellan beslutsfattare och verklighet har blivit. När tåg ställs in, biljettpriser höjs och symbolprojekt som ”öppna spärrar” leder till ökade stölder, förvandlas idealism till ilska – och tilliten till politiken vittrar bort.
I suvnen tid fanns en plats för femfemmorna på Långbro och Beckomberga där de kunde lobotomeras eller få nödvändig vård – det var idiotanstalter. Nu sitter femfemmorna och styr över kollektivtrafiken i Stockholm för MP. Resultatet ger upphov till frustration hos den vanliga människan, för miljömuppen kan inte göra någonting rätt.
När verkligheten kör ifrån Miljöpartiets kollektivtrafikvision
En oktoberkväll för två år sedan fick Anton Fendert (MP), politiskt ansvarig för SL-trafiken, ett hotfullt meddelande på Instagram. Det kom från en ung man som blivit arg efter att pendeltåget återigen var inställt. Händelsen blev snabbt en fråga för polisen, och Fendert fick personlarm och skyddsvakter.
Hot och hat mot politiker är alltid oacceptabelt. Men bakom de hårda orden finns också något som förtjänar att tas på allvar: en växande frustration över en kollektivtrafik som upplevs som sämre, dyrare och mer kaotisk för varje år.
En politik som tappat kontakten med verkligheten
När Anton Fendert tillträdde som trafikregionråd lovade han en mer hållbar och modern kollektivtrafik. Men för många stockholmare har resultatet blivit det motsatta. Pendeltåg som ställs in, busslinjer som dras in och biljettpriser som höjs har blivit vardag.
I stället för att fokusera på tillförlitlighet och trygghet har SL under Fenderts ledning ägnat sig åt projekt som väcker mer förvåning än förtroende. Ett tydligt exempel är försöket med öppna spärrar vid Näckrosens tunnelbanestation – ett experiment som skulle signalera ”tillit och öppenhet”.
Resultatet? Enligt butikspersonalen på ICA Skogsbacken, precis intill stationen, ökade stölderna med omkring 300 % efter att spärrarna tagits bort. Tryggheten i området försämrades så mycket att butiken tvingades bygga om sin entré och låsa in varor. Projektet, som skulle visa förtroende för resenärerna, slutade med att både handlare och pendlare kände sig svikna.
När idealism ersätter ansvar
Det är lätt att förstå att människor känner ilska när besluten upplevs som verklighetsfrånvända. Den ilskan får ibland destruktiva uttryck – men den grundar sig i en genuin frustration över att politiker verkar leva i en annan verklighet än den resenärerna befinner sig i.
Miljöpartiets trafikpolitik i Stockholm har ofta drivits av ideal snarare än erfarenhet. Det handlar om att vilja väl – men gång på gång missa hur besluten faktiskt påverkar människor i vardagen. När symbolpolitik ersätter praktiskt ansvar försvinner förtroendet.
Demokratin försvagas när samtalet bryts
Anton Fendert säger själv att han undviker att läsa kommentarsfält, för att slippa hat och hot. Det är förståeligt – men också problematiskt. För när politiker stänger av kanalerna till medborgarna, och när medborgarna känner sig övergivna, då försvagas själva grunden för demokratin.
Klyftan mellan folk och beslutsfattare växer. Den ena sidan upplever sig överkörd, den andra hotad. Det offentliga samtalet ersätts av misstro.
Kollektivtrafiken behöver kompetens – inte symboler
Hot är aldrig acceptabla. Men de är också ett tecken på ett samhälle där många känner att ingen längre lyssnar. För att återvinna förtroendet krävs en politik som utgår från verkligheten, inte från teorin.
Stockholmarna behöver en kollektivtrafik som fungerar – inte ett laboratorium för politiska experiment. SL måste styras med kompetens, lyhördhet och respekt för resenärernas vardag. Först då kan tilliten återvända – både till politiken och till tågen som faktiskt ska gå i tid.
Fakta: SL-trafiken 2022–2025 – problem och förändringar
2023: Kraftig nedgång i nöjdhet bland pendeltågsresenärer – under hösten historiskt låga nivåer; knappt hälften nöjda och drygt en tredjedel uttalat missnöjda.
Vintern 2023/24: Beslut om neddragningar i trafiken (linjer, turtäthet, trafikeringstider) för att hantera ekonomin.
3 mars 2024: SJ tar över pendeltågen efter ett år präglat av pendelstrul; målet är stabilare leverans.
2024–2025: Återkommande större störningar – bl.a. dubbelsignalfel och spårfel som påverkat pendeltåg och regionaltrafik runt Stockholm.
2023: Rekordhögt antal klagomål och stora utbetalningar av förseningsersättning kopplat till pendeltågen.
Strukturellt: Hög banbelastning och snäva tidtabeller ger låg återställningsförmåga – små fel sprider sig lätt och orsakar kedjeförseningar.
Källor (urval):Region Stockholm (kundnöjdhet), SL/SJ/medier (operatörsbyte), myndighets- och mediarapportering om störningar och kapacitet.
Flera matbud följer inte Tidöavtalets regler om att arbetskraftsinvandrare måste tjäna minst 30 000 kronor i månaden. Myndigheterna misslyckas med att dra in arbetstillstånd och deportera arbetskraftsmigranter som lönedumpar och slår sönder den svenska modellen.
I Stockholm har Al Capone och hans vänner tagit över matbudsmarknaden. Förutom lönedumpade löner fungerar matbuden som jourhavande langare, där man kan få alla möjliga olagliga substanser som crack, LSD, hasch och heroin levererade tillsammans med sin onlinebeställda pizza.
Flera matbud i Gävle som arbetar för företaget Wolt vittnar om kraftigt försämrad ersättning och allt svårare villkor. En budförare berättar att sju timmars arbete under en fredagskväll endast gav 350 kronor i intäkt.
Låg timlön och egna kostnader
Det motsvarar en timlön på omkring 50 kronor – före skatt och utan avdrag för drivmedel. Eftersom buden använder sina egna fordon måste de även själva stå för kostnader som service, slitage och försäkring.
Minskad ersättning per körning
Flera bud uppger att ersättningen per leverans har sänkts samtidigt som antalet uppdrag minskat. Enligt dem gick det tidigare att tjäna mer, men hårdare konkurrens har pressat inkomsterna.
Wolt menar dock att ersättningen inte sänkts, utan justerats för att skapa bättre balans mellan tillgången på uppdrag och antalet aktiva bud. Kommunikationschefen Erik Lindham förklarar att företaget inte tjänar på att kurirer går utan uppdrag, och att man arbetar för att utöka samarbetet med fler butiker och branscher för att skapa fler leveransmöjligheter.
Kritik mot regeringen
Kritiker menar att regeringen sviker svenska arbetare genom att tillåta en arbetsmarknad där utländsk arbetskraft pressar ner lönerna. Trots att minimilönen för arbetsmigranter i Sverige bör ligga över 30 000 kronor i månaden, arbetar många gig-anställda matbud för betydligt lägre ersättning.
Resultatet, menar kritikerna, blir en lönedumpning som drabbar både svenska arbetstagare och de som redan arbetar i branschen. Myndigheterna kritiseras för att inte ingripa tillräckligt – exempelvis genom att dra in arbetstillstånd, verkställa deportationer där det är aktuellt, eller stoppa företag som anses missbruka systemet.
Missnöje men ingen strejk
I andra svenska städer har bud tidigare strejkat i protest mot ersättningsnivåerna, men i Gävle är någon strejk ännu inte aktuell. Flera bud berättar att de är rädda för att protestera öppet, eftersom de fruktar att förlora sina uppdrag.
De flesta vill därför inte framträda med namn eller bild.
Efter år av öppna gränser och ”humanitär idealism” står Tyskland inför en ny kurs. Förbundskansler Friedrich Merz markerar slutet på den epok som började med Merkels beslut 2015 – och inleder en period av självrannsakan. När opinionen vänder och ekonomin mattas försöker landet återta kontrollen över migrationen, samhällsordningen och sin egen framtid.
När förbundskansler Friedrich Merz nyligen förklarade att ”syrier inte längre har några grunder för asyl i Tyskland”, var det inte bara en politisk markering – det var en symbolisk vändpunkt. Efter ett decennium av extrem över generös migrationspolitik försöker Tyskland nu återta kontrollen över sin framtid.
Merz leder en konservativ regering som vill distansera sig från Angela Merkels öppna dörrar-politik 2015 – en kurs som för alltid förändrade Tyskland. Hans uttalande sammanfaller med en tydlig förskjutning i opinionen: en majoritet av tyskarna anser nu att migrationspolitiken har gått för långt och skadat samhällsstrukturen.
En politik byggd på ideal – men utan förberedelse
När Merkel beslöt att hålla gränserna öppna under flyktingkrisen 2015, präglades beslutet av moralisk övertygelse snarare än praktisk planering.
Tyskland tog emot över en miljon människor på kort tid – ett åtagande som översteg både den logistiska och sociala kapaciteten.
Konsekvenserna blev snabbt påtagliga. Kommuner fick akuta bostadsproblem, skolor blev överbelastade, och brottsstatistiken steg kraftigt. Händelser som nyårsnatten i Köln 2015–2016 underminerade allmänhetens förtroende för myndigheternas kontroll.
Ett samhälle som länge byggt sin självbild på stabilitet och ordning började uppleva en växande otrygghet.
När integration blir en skugga av ambitionerna
Integrationen visade sig vara långt svårare än vad som förutspåtts.
Språkutbildning, arbetsmarknad och kulturell anpassning utvecklades ojämnt – med stora skillnader mellan regionerna. Många nyanlända hamnade i långvarigt bidragsberoende och kriminalitet.
De lokala spänningarna ökade, inte enbart av ekonomiska skäl utan också kulturella. Frågor om jämställdhet, religionsfrihet och värderingar blev politiska laddningar som splittrade samhällsdebatten.
Tyskland, som länge betraktats som en symbol för europeisk rationalitet och ordning, fick nu hantera följderna av en politik som saknade tydliga gränser.
Säkerhetsfrågan – från undantag till ständig oro
Flera uppmärksammade incidenter de senaste åren – från islamistiskt motiverade dåd till vardagsbrott med internationell koppling – har förstärkt uppfattningen att bristande kontroll över migrationen också är ett säkerhetsproblem.
Även om majoriteten av flyktingar och migranter inte begår brott, har en rad enskilda händelser haft stark psykologisk effekt på befolkningen. För många tyskar har upplevelsen blivit att staten inte längre kan garantera samma trygghet som tidigare.
Detta har gett näring åt partier som AfD, som nu leder i flera delstater och lockar väljare långt utanför den traditionella högern.
Migrationsfrågan har därmed inte bara förändrat samhället – utan också den politiska kartan.
Ett land på väg mot självrannsakan
Friedrich Merz försöker nu återta kontrollen genom en tydligare, mer realistisk migrationslinje.
Han talar om frivilliga återvändanden, men utesluter inte hårdare åtgärder.
Hans budskap går hem i en tid då Tyskland kämpar med ekonomisk stagnation, höga energikostnader och växande missnöje med EU:s migrationspolitik.
Många ser en direkt koppling mellan de öppna gränsernas era och dagens sociala splittring.
Från industristäderna i väst till landsbygden i öst växer en känsla av att landet förändrats snabbare än människor hunnit anpassa sig.
Ett Europa som tappade kontrollen
Merkels idealism smittade även EU.
Den gemensamma migrationspolitiken bröt samman när medlemsländer vägrade ta emot flyktingar enligt kvoter. Schengen-samarbetet sattes på prov, och nationalistiska rörelser växte i nästan varje land.
Många analytiker menar nu att Europas ledare måste lära av Tysklands misstag: att humanitet och ordning måste balanseras, annars riskerar hela den politiska strukturen att förlora sin legitimitet.
En politik utan gränser blev paradoxalt nog det som drev många européer mot gränsernas återkomst.
En tysk självbild i förändring
Tyskland har länge burit sin historiska skuld som en moralisk kompass.
Men i efterdyningarna av 2015 års beslut växer insikten om att ett land inte kan bygga sin framtid på skuld eller symbolpolitik.
Den tyska självbilden – som humanitär stormakt – prövas nu mot verklighetens krav på ordning, ansvar och samhällssammanhållning.
Det som en gång sågs som en moralisk triumf har nu blivit ett Tyskland på väg mot anarki och fritt fall, till följd av en alltför generös migrationspolitik där man släppt in dysfunktionella människor från tredje världen, som är totalt omöjliga att integrera i civiliserade europeiska samhällen. Merkels politik har gjort större skada på Tyskland än Hitler. Hitler hade dock vett att sätta pistolen emot i tiningen och trycka av, medan Merkel totalt saknar sjukdomsinsikt om vad hennes gärningar har orsakat Europa och Tyskland för skada.
Varje lördag stannar Stockholms innerstad upp. Bussar ställs in, gator spärras av och trafiken kollapsar – för att en grupp pro-palestinska extremister ska få marschera genom staden. En utländsk konflikt görs till svensk gisslan, medan myndigheterna står passiva och gömmer sig bakom ”grundlagen”.
Stockholmarna är knappast bortskämda med en fungerande kollektivtrafik. Nu kommer den fungera ännu sämre när man låter extremistiska grupperingars demonstrationer skapa kaos på Stockholms redan kaotiska gator.Det finns gott om avskilda platser i Stockholms län där dessa grupper kan utöva sina grundlagsskyddade rättigheter – det behöver inte ske innanför tullarna.
Mellan 13.10 och 18.30 varje lördag tvingas SL lägga om stora delar av busstrafiken när ett demonstrationståg tågar från Odenplan till Gustav Adolfs torg. Det sker inte en gång – utan varje helg. Hela stadskärnan påverkas. Och varför? För att tillfredsställa en högljudd minoritet som driver en politisk agenda som inte ens har med Sverige att göra.
– Vi kan inte göra så mycket annat. När polisen beviljar demonstrationstillstånd som påverkar kollektivtrafiken har vi ingen möjlighet att stoppa eller omförhandla det. Det är en grundlagsstadgad rätt att demonstrera, säger Sophie Gunnarsson på SL:s presstjänst.
Det svaret är inget annat än ett hån mot resenärerna. Grundlagen är ingen ursäkt för att lamslå en huvudstad. Demonstrationsfrihet betyder inte att man får blockera bussar, hindra utryckningsfordon och störa tiotusentals människors vardag. Det betyder inte att extremistgrupper ska få använda våra gator som scen för sina utspel om en konflikt i Mellanöstern.
Den här typen av demonstrationer har inget med Sverige att göra. Det är importerad aktivism, där självutnämnda ”frihetskämpar” poserar för kameror och sprider sin propaganda på sociala medier. Vill man protestera – låt dem stå på en avskild plats. En parkeringsplats, ett industriområde, var som helst – men inte i hjärtat av huvudstaden där vanliga svenskar försöker ta sig fram.
Det handlar inte om demokrati längre. Det handlar om feghet. Polisen har abdikerat sitt ansvar. SL tvingas lyda, och de politiska ledarna vågar inte säga ifrån. De låter ett fåtal extremister kidnappa demokratin – och hela samhället får betala priset.
När Sverige låter utländska konflikter förlama vår huvudstad varje lördag har något gått väldigt, väldigt snett. Det här är inte yttrandefrihet. Det är systemkollaps.
När Stockholms stad planerar att låna över en miljard kronor för att köpa befintliga bostäder i Hjulsta möts beslutet av kraftig kritik. Oppositionen varnar för att kommunen ”leker fastighetsägare” och riskerar att skapa nya problemområden, medan den styrande majoriteten försvarar affären som ett steg mot ökad jämlikhet. Kritiker menar dock att det handlar om ideologi framför ekonomi – och att skattebetalarna får stå för notan.
Lika lite som någon förälder vill sätta sina barn i en Vänsterpartistisk förskola kallad ”Gulag”, lika lite vill man att de ska växa upp i ett miljonprogramsområde som Hjulsta. I stället för att sänka skatterna och stärka arbetslinjen vill Vänsterpartiet – det gamla femtekolonnarpartiet – fortsätta vräka lånade pengar över misslyckade symbolprojekt.
Samma parti som hjälpte ryssarna att skjuta ner en Catalina och en DC-3 plan på 1950-talet, där svenska män stupade – samma parti som skickade tusentals svenskar att dö i marxistiska dödslägen ”gulag” – driver nu stenhårt att kommunen ska äga bostäder i no go zonen Hjulsta.
Oppositionen: ”Familjebostäder riskerar skapa nya problemområden – kommunen bör inte leka fastighetsägare”
Kommunala Familjebostäder planerar att ta över Einar Mattssons hela fastighetsbestånd i Hjulsta, vilket omfattar 14 fastigheter med 1 194 hyreslägenheter, 738 parkeringsplatser och cirka 3 300 kvadratmeter lokaler, inklusive Hjulsta centrum.
För att finansiera köpet planerar Familjebostäder att ta ett lån på 1,1 miljarder kronor – ett beslut som väcker hård kritik från oppositionen, som beskriver det som ett riskfyllt prestigeprojekt och ett slöseri med skattebetalarnas pengar.
När ärendet skulle behandlas i kommunfullmäktige stoppades det genom en minoritetsåterremiss, vilket innebär att minst en tredjedel av ledamöterna krävt att beslutet skjuts upp för vidare utredning.
”Byter bara skylt – till priset av miljarder”
Moderaternas oppositionsborgarråd Christofer Fjellner menar att affären är både ekonomiskt och politiskt felriktad.
– Att lägga 1,4 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar på att köpa befintliga bostäder i stället för att bygga nya är helt orimligt. Det här är ett projekt som drivs av ideologi snarare än ekonomisk rationalitet, säger Fjellner.
Han påpekar att Stockholms stad redan betalar över två miljarder kronor i räntekostnader årligen, samtidigt som kommunalskatten höjts två gånger under nuvarande mandatperiod.
– Att fortsätta skuldsätta staden i dagens ränteläge är djupt oansvarigt. Stockholm behöver nya bostäder och bättre ekonomi – inte fler lån och symbolpolitik, säger han.
”Kommunen har svårt att förvalta hållbart”
Oppositionen varnar också för att kommunalt fastighetsägande ofta leder till bristande effektivitet och försämrad social utveckling i områdena.
– Kommunen har historiskt haft svårt att förvalta bostadsområden på ett sätt som främjar långsiktig stabilitet. En kommunal förvaltare har till exempel för låga inkomstkrav, vilket gör att miljonprogramsområden som Hjulsta snabbt blir ghetton där olönsamma människor bor. Det skapar kriminalitet och problem. När ansvaret blir otydligt och incitamenten svaga riskerar områden att få problem med både trivsel och trygghet, säger en fastighetsexpert på området.
Stockholms stads ägda fastighetsbolag har redan haft flera korruptionsskandaler, där personer betalat mutor till kommunalanställda kundförvaltare för att få förtur i bostadskön. Sedan Vänsterpartiet implementerade ”DDR-modellen” i Stockholms stads bostadspolitik har en vanlig arbetare fått vänta omkring 15 år på en enkel hyresrätt i ett utsatt område – medan man under Carl Bildts tid som statsminister kunde få bostad inom två år. Vänsterpartiet har, som vanligt, misslyckats med att göra något rätt.
Han framhåller att affären inte skapar något nytt värde för staden:
– I praktiken handlar det om att köpa på sig skulder och byta skylt på fastigheterna. Det gynnar inte stockholmarna – det är en affär där pengar snurrar runt mellan olika bolag, säger han.
”Analysen är politiskt beställd”
Bostads- och fastighetsborgarråd Deniz Butros (V) försvarar affären och menar att den är både socialt och ekonomiskt motiverad.
– Jag tycker inte att det är oekonomiskt att vi äger bostäder tillsammans. Det handlar om samhällsansvar, trygghet och jämlikhet, säger hon. I DDR ägde staten bostäder – varför ska inte Stockholms stad kunna äga fastigheter?
Men oppositionen ifrågasätter trovärdigheten i de analyser som Butros hänvisar till.
– De så kallade ekonomiska underlagen är inte oberoende. Det är politiskt beställda dokument som används för att motivera ett redan fattat beslut. När man granskar kalkylerna ser man att de bygger på optimistiska antaganden om räntor och värdeutveckling, säger Fjellner.
Han kräver nu att en extern och oberoende ekonomisk granskning genomförs innan ärendet tas upp igen.
”Ideologi framför ekonomi”
Enligt Fjellner är köpet ett tydligt uttryck för en ideologisk vilja att utöka det kommunala ägandet, snarare än att lösa Stockholms bostadsutmaningar.
– Majoriteten vill kunna säga att de ”köper tillbaka” staden, men i verkligheten köper de en ekonomisk börda. Det är skattebetalarna som får stå för riskerna, säger han.
Han avslutar:
– Stockholm behöver en bostadspolitik som bygger på tillväxt, ansvar och nyproduktion – inte på politiska symbolhandlingar och dyra lån.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
New York har gjort det otänkbara – valt en islamist och kommunist till borgmästare. Mamdanis säger sig stå på folkets sida, men bakom orden gömmer sig samma gamla socialism som en gång kastade Europa in i mörker. Och tro inte att Sverige är skyddat. Samma vindar blåser mot Stockholm 2026 – där Vänsterpartiets kamrater i NSDAP:s anda drömmer om att göra staten till Gud och folket till lydiga undersåtar.
Det låter som en mardröm, men den är verklighet där borta – och samma mardröm kan Stockholm drömma 2026. Att extremister kan hetsa massorna och utnyttja demokratin är inget nytt. Det hände redan i Tyskland när Vänsterpartiets ideologiska kamrater i NSDAP lyckades få den österrikiske invandraren Adolf Hitler att bli Führer. Resultatet känner vi alla till. De lockade och pockade med sociala reformer, och till och med en folkbil – som ironiskt nog i dag är ett av världens största bilmärken.
Donald J. Trump (@realDonaldTrump)
Om den kommunistiske kandidaten Zohran Mamdani vinner valet till borgmästare i New York City, är det högst osannolikt att jag kommer bidra med federala medel – annat än det absolut minsta som krävs – till min älskade första hemstad. Detta på grund av att, som kommunist, har denna en gång så stora stad NOLL chans till framgång eller ens överlevnad!
Det kan bara bli värre med en kommunist vid rodret, och jag tänker inte som president kasta bra pengar efter dåliga. Det är min plikt att styra nationen, och jag är djupt övertygad om att New York City kommer bli en fullständig och total ekonomisk och social katastrof om Mamdani vinner.
Hans principer har prövats i över tusen år – och aldrig, inte en enda gång, har de varit framgångsrika. Jag skulle mycket hellre se en demokrat, som har ett facit av framgång och segrar, vinna – än en kommunist utan erfarenhet och med ett facit av TOTALT OCH FULLSTÄNDIGT MISSLYCKANDE.
Som delstatspolitiker var han en nolla, rankad längst ner i klassen, och som borgmästare för – återigen – den potentiellt största staden i världen, HAR HAN INGEN CHANS att återföra den till dess forna glans!
Vi måste också minnas detta: En röst på Curtis Sliwa (som ser mycket bättre ut utan baskern!) är en röst mot Mamdani. Oavsett om du gillar Andrew Cuomo eller inte, har du egentligen inget val. Du måste rösta på honom – och hoppas att han gör ett fantastiskt jobb. Han är kapabel till det. Mamdani är det inte!
Publicerat 3 november 2025, 23:16 • Truth Social
Hitler lovade arbete åt alla. Mamdanis lovar lägre levnadskostnader. Samma gamla locktoner, olika årtal. Båda spelar på missnöje, båda säger sig stå på folkets sida, men båda använder demokratin som språngbräda till makt. Nationalsocialism och kommunism är samma gift i olika flaskor – socialism grundad på marxistiskt makttänk.
Och nu vill Mamdanis att staden New York ska driva butiker, att kommunen ska ta över förskolor – precis som vänsterstyret i Stockholm. Vi vet vart det leder. Vi som minns hur det var innan Jan Stenbeck krossade Televerkets monopol vet hur det känns att stå utan valfrihet. Kunden sågs som en påse med skräp. Exakt den känslan återkommer när kommun och staten tar över allt.
Stockholmare lever redan i ett vänsterstyrt DDR i miniatyr. NSDAP:s andliga kamrater i Vänsterpartiet styr både förskola och bostadsmarknad. Försök få en hyresrätt i Stockholm – det är som att stå i kö i Östtyskland: femton års väntan på en sliten tvåa, om du inte råkar känna rätt partikamrat. När Carl Bildt var statsminister kunde en 19-åring få bostad på två år. I dag? Glöm det.
Det har runnit mycket vatten under broarna, men politikerna har blivit sämre, inte bättre. Europa bygger inga murar, men river gränserna mot sunt förnuft. Resultatet ser vi varje dag: ökande kostnader, minskad frihet och en kommun som tror den vet bättre än folket.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
När New Yorks väljare applåderar Zohran Mamdani, jublar den radikala vänstern – men marknaden håller andan. Som självutnämnd demokratisk socialist vill Mamdani frysa hyror, höja skatter och ersätta fria företag med statlig byråkrati. För varje reform han föreslår minskar incitamenten att investera, anställa och skapa tillväxt. Om hans politik får fäste riskerar den inte bara att kväva stadens ekonomi – utan att exportera ett socialistiskt experiment som hotar hela USA:s framtid.
Joseph McCarthy var en av USA:s skickligaste kommunistjägare och lyckades sanera det amerikanska samhället från subversiva element. Nu har ondskan slagit sina klor i New York, och en ond kommunist kan sänka USA:s ekonomi.
Zohran Mamdani är en kommunist politiker på väg mot makten i New York – något som många konservativa ser som ett oroväckande tecken på socialismens frammarsch i amerikansk politik.. Som medlem i Democratic Socialists of America (DSA) ( Kommuinister ) driver Mamdani en agenda som öppet utmanar den fria marknaden. Hans politik – från radikal bostadsreglering till nya statliga företag – har utlöst alarm bland förespråkare för fri företagsamhet och individuell frihet. I en tid då New Yorks ekonomi utgör en av USA:s viktigaste motorer, varnar kritiker för att Mamdanis vision riskerar att skada både stadens och nationens ekonomiska vitalitet.
Socialistisk ideologi och kopplingar till DSA
Mamdani är inte en typisk mittenpolitiker inom Demokraterna, utan en självidentifierad socialist. Han är officiellt medlem i Democratic Socialists of America, landets största socialistiska rörelse DSA jublade över Mamdanis primärseger och deklarerade triumferande att ”socialismen har segrat” i New York. Organisationen ser Mamdani som en företrädare för en bred ”arbetarklassens socialistiska rörelse”, snarare än en ensam politiker. DSA:s ideologiska mål är att låta ”att låta den socialtiska eliten styra ekonomin för att uppfylla sina egbna behov istället för att skapa vinst åt några få” – en beskrivning som för många konservativa amerikaner liknar klassisk socialism eller till och med kommunism. Det är därför inte förvånande att republikaner redan liknar Mamdanis politik vid kommunistisk centralplanering. En republikansk kommentator varnade att ”att gå från demokrat till kommunist” inte kommer att rädda New York, och en före detta polisinspektör i NYC menar att Mamdanis agenda ligger ”närmare Peking än Washington” i sin styrningsfilosofi. Med andra ord: Mamdani och DSA:s inflytande representerar precis den sorts långtgående vänsterideologi som marknadsvänliga kritiker länge fruktat skulle ta fäste i amerikansk politik.
Radikal bostadspolitik skapar osäkerhet
Mamdani har gjort bostadspolitiken till sin kanske viktigaste fråga – och här märks hans socialistiska prägel tydligt. Han förespråkar en omfattande hyresreglering som saknar motstycke i modern tid. Bland annat har han lovat en omedelbar hyresfrysning för alla hyresstabiliserade lägenheter i New York, vilket skulle omfatta omkring 1 miljon hyresrätter.
För befintliga fastighetsägare som redan brottas med stigande kostnader är detta besked oroande – många varnar för att ett totalt hyresstopp kan driva många bostadsfastigheter mot ekonomisk kris. En hyresfrysning innebär att hyresvärdar inte kan justera hyrorna ens för att kompensera för inflation eller ökade skatter, vilket enligt branschexperter riskerar att slå hårt mot underhåll och lönsamhet.
Mamdani modell kommer skapa fler slumvärdar.
Mamdani vill också låta staden ta över rollen som byggherre i stor skala. Han föreslår att New York ska bygga 200 000 nya prisreglerade lägenheter inom tio år – till en prislapp av 100 miljarder dollar finansierad via kommunala obligationer.
Det innebär en massiv expansion av allmännyttan. Kritiker anmärker att detta i praktiken skulle tränga ut privata fastighetsutvecklare som besitter expertisen och kapitalet att bygga i stor skala. Att satsa motsvarande över 1 000 miljarder kronor av offentliga medel på statligt byggda bostäder är, ur ett konservativt perspektiv, extremt riskfyllt: Skattebetalarna får ta hela risken, och historien visar att statliga “megaprojekt” ofta drabbas av kostnadsöverdrag och ineffektivitet. Samtidigt dämpas incitamenten för privata aktörer att investera i nya bostäder, om de ändå ska konkurrera med subventionerade kommunala projekt.
Redan nu syns effekterna av Mamdanis bostadspolitik på marknaden. Fastighetsbranschen i New York beskriver ett utbrett “panik”-läge inför utsikten att han tar makten. Exempelvis vittnar mäklare i närliggande Westchester County om en ”Mamdani-effekt” där välbärgade Manhattan-bor hastigt söker sig till förorterna efter hans oväntade primärvalsvinst. John Catsimatidis – en av New Yorks tyngre fastighetsägare – säger att många kollegor fruktar att värdet på deras fastigheter kan ”halveras” om Mamdani genomför sin agenda. Logiken är enkel: Om hyresintäkterna tvångsbantas och skatterna höjs (mer om skatterna nedan) minskar fastigheternas lönsamhet och därmed marknadsvärdet dramatiskt. Detta urholkar inte bara privata investerares kapital, utan kan även skaka om den kommunala skattebasen (då fastighetsvärden och därmed fastighetsskatteintäkter sjunker). För en stad som New York, vars fastighetsmarknad är den största i USA, skulle en sådan socialistisk bostadspolitik potentiellt kunna trigga en kedjereaktion: investerare flyr, byggprojekt läggs på is och bostadsbristen förvärras långsiktigt. Som en investerare uttryckte det har hans firma redan stoppat nya affärer i staden av rädsla för att New York förlorar sin dragningskraft som global investeringshub om Mamdani vinner. Ur ett republikanskt perspektiv hotar Mamdani därmed att underminera äganderätten och förtroendet på bostadsmarknaden – grundpelare för en sund ekonomi.
Skattehöjningar och kapitalflykt
För att finansiera sina expansiva program vill Mamdani kraftigt höja skatterna för både företag och förmögna privatpersoner. Hans plan innebär att stadens bolagsskatt höjs till 11,5 % (från dagens nivå runt 9 %) och att inkomster över 1 miljon dollar får en extra stadsskatt på 2 %. Totalt kalkylerar Mamdani med att dessa åtgärder ska dra in cirka 10 miljarder dollar extra per år – pengar han avser använda till sina välfärds- och bostadssatsningar. Från vänsterhåll menar man att detta bara skulle innebära att de rika ”betalar sin beskärda del” och pekar på att New Yorks ekonomi är stor nog att bära högre skatter.
Men företagare och många ekonomer varnar för att Mamdanis skattehöjningar riskerar att bli kontraproduktiva
Men företagare och många ekonomer varnar för att Mamdanis skattehöjningar riskerar att bli kontraproduktiva. Skattebasen kan urholkas när höginkomsttagare och bolag helt enkelt lämnar staden. New York beskattar nämligen redan invånare och företag hårt, och konkurrerande regioner som Florida, Texas eller ens grannstaten New Jersey framstår som allt mer attraktiva i jämförelse. Andrew Cuomo – tidigare demokratisk guvernör i New York – påpekar att Mamdanis förslag skulle göra den totala bolagsskatten i New York City nästan dubbelt så hög som i New Jersey, vilket obönhörligen skulle leda till att företag flyr över Hudson-floden. Han ifrågasätter också huruvida de nya extraskatterna verkligen skulle dra in de utlovade beloppen, då den ekonomiska aktiviteten troligen minskar när skattesatserna blir så höga.
Tecknen på kapitalflykt är redan synliga. Som nämnt ovan har intresset för villor i New Yorks förorter ökat bland stadens rika invånare, inte minst för att många förorter har lägre eller inga lokala inkomstskatter. Än mer oroande ur nationellt perspektiv är rapporter om att förmögna New York-bor tittar mot lågskattestater som Florida – efter Mamdanis primärvalsseger ökade sökningar från New Yorkers på lyxboenden i Florida med 50 % på bara en vecka.
Konservativa debattörer menar att detta är ett smakprov på vad som komma skall: Genom att straffa framgång med höga skatter riskerar staden att jaga bort de entreprenörer, investerare och högkvalificerade arbetare som driver ekonomisk tillväxt. Resultatet blir en mindre skattebas – vilket ironiskt nog undergräver förmågan att finansiera just de välfärdsprogram Mamdani vill införa. Med färre höginkomsttagare kvar kan en större börda komma att falla på medelklassen och småföretagen, eller så tvingas staden låna ännu mer. Ur ett republikanskt perspektiv strider Mamdanis skattepolitik mot principerna om ekonomiskt ansvarstagande: man menar att man inte kan beskatta sig till välstånd, utan riskerar att döda den gås som lägger guldäggen.
“Gratis” välfärd – vem betalar notan?
Mamdani utlovar en rad nya generösa välfärdsprogram och offentliga tjänster – satsningar som hans anhängare hyllar som investeringen i ”en stad som fungerar för alla”, men som kritiker menar döljer enorma kostnader. Bland hans mest omfattande förslag är universell barnomsorg för alla New York-barn upp till 5 år.
Mamdanis kampanj estimerar själv prislappen till cirka 6 miljarder dollar per år för denna reform – en summa i nivå med hela Sveriges försvarsbudget. Han vill dessutom göra stadens busstrafik avgiftsfri, vilket kostar ytterligare ca $788 miljoner årligen i förlorade biljettintäkter och nya subventioner. Därtill kommer hundratals miljoner till att utöka andra sociala tjänster: han avser skapa en ny ”avdelning för samhällssäkerhet” (med fokus på sociala insatser istället för traditionell polis) för $455 miljoner om året, satsa $165 miljoner på gratis juridisk hjälp åt papperslösa immigranter, investera $726 miljoner om året i skolrenoveringar och garantera stadens bibliotek en viss andel av budgeten[24]. Till och med så vardagliga saker som mataffärer vill Mamdani ta över (mer om det nedan). Summa summarum utgör hans vallöften ett stort paket av “gratis” tjänster – finansierade via kraftigt ökad offentlig utgift.
För konservativa ekonomer ringer varningsklockorna. De frågar sig: Var ska pengarna komma ifrån? Mamdani räknar, som nämnt, med ökade skatteintäkter från de rika – men om dessa intäkter uteblir på grund av kapitalflykt, hotar gigantiska underskott. New York City har redan en budget på ca $116 miljarder och brottas med strukturella underskott; att addera ytterligare över $10 miljarder i årliga utgifter utan tydlig finansiering ses som oansvarigt.
Republikaner argumenterar att varje krona i offentlig sektor ytterst kommer från skattebetalarna själva – “det finns inget som heter en gratis lunch”. Om Mamdani driver igenom sina program kan New York tvingas höja andra skatter ytterligare, eller skära ned på kärnverksamheter, alternativt låna – alla alternativ med potentiellt negativa följder för ekonomin. En växande offentlig sektor kan också tränga ut privat initiativ.
Till exempel: istället för att stimulera privata investeringar i barnomsorg eller transport (som kunde skapa jobb och innovationer), väljer Mamdani att bygga ut skattefinansierade system där effektiviteten inte mäts av marknaden. Konservative ekonomer som Larry Kudlow hävdar att Mamdani ”vill ge bort allting gratis” och varnar för att hans förslag uppmuntrar beroende av bidrag framför arbete. Från republikanskt perspektiv undergräver sådana välfärdsvisioner värden som individuell ansvarskänsla och arbetsmoral, samtidigt som de skapar ett kostsamt, byråkratiskt maskineri som i längden kan vara ohållbart att finansiera.
Regleringsiver och statlig inblandning kväver näringslivet
Utöver skatter och spenderingar oroar sig många för Mamdanis regleringar och statliga ingrepp i ekonomin. Hans politik signalerar en filosofisk skepsis mot privat företagsamhet – med förslag som direkt påminner om gamla socialistiska experiment. Ett talande exempel är Mamdanis plan att starta kommunala matvarubutiker. Han vill att staden New York ska öppna egna lågpris-”CityMart”-butiker i varje stadsdel för att pressa matpriserna. Idén låter kanske lockande för den som ogillar storföretag, men ekonomer påpekar att livsmedelsbranschen är tuff med redan minimala vinstmarginaler kring 1–2 %.
Privata kedjor lyckas hålla priserna nere tack vare effektiva logistikkedjor och stordriftsfördelar som en kommunal byråkrati saknar möjlighet att matcha. ”Grocery business is really tough”, konstaterar ekonomen Scott Lincicome och kallar tanken att New Yorks stad skulle kunna replikera Walmarts globala supply chain ”skrattretande”. Ett konkret varnande exempel finns redan: ett liknande försök med en stadskontrollerad mataffär i Kansas City gick nyligen med $900 000 i förlust på ett år. Kritiker menar att Mamdani vill lösa ett problem som knappt existerar – New York-bor har redan bäst tillgång till livsmedelsbutiker av alla storstadsbor i USA enligt studier – och att hans lösning luktar ”kommandoekonomi”. Istället för att välkomna etablerade lågprisaktörer som Walmart (som länge hållits ute från NYC av regleringar) väljer Mamdani ett dyrt, ineffektivt experiment med skattebetalarnas pengar.
Små privata butiksägare (t.ex. bodegorna i kvarteren) befarar dessutom att de kommunala butikerna skulle snedvrida konkurrensen och riskera driva dem i konkurs. Från ett företagsvänligt perspektiv är detta förslag dubbelt olyckligt: det både avskräcker privata investeringar och exponerar skattebetalarna för risken att driva en lågmarginalbransch som kommunen inte behärskar.
Mamdani vill även öka statens inblandning på arbetsmarknaden genom en dramatisk höjning av minimilönen. Han förespråkar “$30 by ’30” – alltså en minimilön på $30 i timmen år 2030 i New York City. Det motsvarar nästan en fördubbling av dagens minimilön på $15 och skulle bli den högsta minimilönen i världen.
Även om löneökningar för låginkomsttagare är ett sympatiskt mål, varnar många att ett så högt golv får allvarliga bieffekter. Småföretag med tunna marginaler – restauranger, butiker, serviceföretag – skulle få kraftigt höjda arbetskostnader och många skulle inte gå runt ekonomiskt. En analys visade att en höjning med bara $1 i minimilön ökade risken för att en genomsnittlig restaurang tvingas stänga med 14 %.
En analys visade att en höjning med bara $1 i minimilön ökade risken för att en genomsnittlig restaurang tvingas stänga med 14 %.
Att hastigt höja lönen med nästan $15 kommer med stor sannolikhet leda till att otaliga små företag slår igen eller skär ned personalen dramatiskt. City Journal, som drivs av det marknadsliberala Manhattan Institute, konstaterar att Mamdanis förslag skulle ”äventyra många småföretag som anställer låginkomsttagare”.
Massarbetslöshet hot New York, när småbutiker får slå ingen
Ekonomer pekar också på risk för jobbförlust och färre inträdesjobb: När minimilönen närmar sig medianlönen (vilket $30/h skulle göra) tenderar arbetsgivare att anställa färre oerfarna unga och istället automatisera eller omstrukturera bort enklare jobb. Ironiskt nog slår detta hårdast mot de grupper Mamdani säger sig vilja hjälpa – de med minst erfarenhet och från fattigare områden, som är mest beroende av de enkla jobben. I Seattle såg man t.ex. att när minimilönen höjdes mot $13 (cirka halva medianlönen där) så sjönk faktiskt den sammanlagda inkomsten för lågavlönade eftersom arbetstimmarna kapades mer än lönen steg.
Färre jobb för det utsatta
Republicans och konservativa varnar att ett $30-minimum i New York skulle kunna ge liknande effekt: färre jobb för de mest utsatta och en växande svart arbetsmarknad när företag försöker kringgå de höga lönekostnaderna.
Utöver detta avskräcker Mamdani många investerare med sin allmänna regleringsiver. Han har argumenterat för offentligt övertagande av vissa industrier (såsom energiförsörjning), hårdare regleringar av finanssektorn, och en allmänt konfrontativ attityd gentemot storföretag. Det råder ingen tvekan om att Mamdanis politik skulle innebära mer byråkrati, fler regler och mindre spelrum för marknadskrafterna i New York. För anhängarna är detta nödvändigt för att skapa social rättvisa – men ur ett republikanskt perspektiv kväver det innovation och entreprenörsanda. Ju fler regleringar och myndighetsprojekt, desto krångligare blir det att driva företag, vilket kan leda till att både amerikanskt och utländskt kapital väljer att investera sina pengar någon annanstans där klimatet är mer företagsvänligt.
Zohran Mamdanis en systemhotade brottsling som hotar den Amerikanska drömmen
Zohran Mamdanis framgång markerar en skarp sväng åt vänster i New Yorks politik. Från ett konservativt republikanskt perspektiv är hans agenda en skräckkatalog av socialistiska idéer som hotar stadens – och i förlängningen USA:s – ekonomiska vitalitet. Fri marknad och individuell frihet har länge setts som hörnstenar för Amerikas välstånd, men Mamdani förespråkar i praktiken motsatsen: en större stat som styr bostäder, barnomsorg, kollektivtrafik och till och med matbutiker. Hans politik prioriterar omfördelning och reglering över företagsamhet och tillväxt. Konservativa kritiker erkänner att New York har problem med t.ex. höga levnadskostnader, men de menar att botemedlet inte kan vara att kväva marknaden och jaga bort de som skapar jobb.
I republikaners ögon riskerar Mamdanis vision att undergräva det ekonomiska ekosystemet: Investeringar flyr när vinster förbjuds eller beskattas bort, jobb går förlorade när lönekostnader drivs i taket, innovation hämmas när byråkratin växer, och skattebasen urholkas när de mest produktiva väljer att packa sina väskor. Resultatet kan bli en stad som skrämmer bort både kapital och kompetens – vilket i sin tur leder till lägre tillväxt och färre jobb för vanliga arbetande medborgare. Som en ledare inom fastighetsbranschen uttryckte det: ”om Mamdanis politik genomförs kan New Yorks dragningskraft som globalt ekonomiskt centrum skadas”.
Den ideologiska konflikten här är tydlig. På ena sidan står Mamdani och hans socialistiska rörelse, som sätter likhetstecken mellan statlig kontroll och omtanke om medborgarna. På andra sidan står förespråkare för marknadsekonomin, som hävdar att välståndet skapas nedifrån av fria individer och företag, inte uppifrån av politiska dekret. Det konservativa argumentet är att New York blomstrade historiskt tack vare kapitalism – och att en alltför långt gången socialistisk politik riskerar att kväva den dynamik som gjort staden (och USA) framgångsrik. Experimentet som Mamdani föreslår – med kraftigt höjda skatter, expanderad välfärdsstat och genomgripande regleringar – ses därför som ett högt spel med miljoner människors välstånd som insats. I en tänkt artikel i en konservativ publikation skulle slutsatsen bli skarp: Zohran Mamdanis politik må vara välment, men den för en farlig flirt med socialism som kan få förödande konsekvenser för ekonomin, entreprenörskapet och framtidstron i både New York och Amerika i stort.
Källor: Denna analys baseras på offentliga uttalanden och rapporter om Mamdanis politik, bl.a. nyhetsartiklar och expertrapporter som beskriver hans förslag och deras potentiella effekter. Exempelvis har CRE Daily och Fox Business detaljredogjort för Mamdanis program: hyresfrysning och $100 mdr offentligt bostadsbyggande samt höjda skatter för rika, något som fått fastighetsbranschen att varna för minskade investeringar och flykt av företag. Mamdani själv identifierar sig som demokratisk socialist och stöds av DSA, som efter hans seger proklamerade att ”socialismen har segrat”. DSA beskriver att rörelsen kämpar för att låta arbetarklassen styra ekonomin istället för ”vinstintresset hos några få”. Kritiker liknar därför hans agenda vid klassisk socialism eller värre – en före detta NYPD-chef menar att Mamdani står ”närmare Peking än DC” ideologiskt. På bostadsområdet vill Mamdani införa hyresstopp på ~1 miljon lägenheter, vilket fastighetsägare varnar kan leda till ekonomisk kris för många byggnader, samt låta staden bygga 200 000 egna lägenheter för $100 mdr, något som ”sidar åsido privata byggare” enligt kritiker. Skattehöjningarna han föreslår – bolagsskatt upp till 11,5 % och extra 2 % på miljoninkomster – anses kunna driva ut höginkomsttagare och företag och därmed krympa skattebasen.
Redan efter hans primärseger sågs en ”Mamdani-effekt” med fler rika Manhattanbor som överväger att flytta; Westchesters mäklare kopplar flyttintresset direkt till hans politik, och investerare som John Catsimatidis beskriver “panik” i fastighetsbranschen inför risken att egendomsvärden halveras. Vidare vill Mamdani införa gratis barnomsorg ($6 mdr/år) och gratis bussar ($788 m/år), samt skapa nya välfärdsprogram för hundratals miljoner dollar – något Fox Business noterar skulle ge en ”svindlande” prislapp för skattebetalarna. På regleringsfronten har han föreslagit kommunala matbutiker för $60 miljoner – trots att experter från t.ex. Cato Institute avfärdar idén som orealistisk då kommunen inte kan matcha privata kedjors effektivitet och pekar på tidigare misslyckade försök (Kansas Citys stadskontrollerade butik förlorade $900k på ett år). Småhandlare fruktar också att stadens inträde som konkurrent slår ut lokala butiker. Slutligen ingår en $30 minimilön i Mamdanis agenda, vilket marknadsexperter varnar skulle ”äventyra många småföretag” och i förlängningen skada just de låginkomsttagare det var tänkt att hjälpa.
All denna information tecknar en bild av en politik som hyllats av vänstern för sitt mod, men som från konservativt håll kritiseras skarpt för att den riskerar att underminera det ekonomiska fundament som gjort USA framgångsrikt – frihet, marknad och företagande.
📌 Fakta: Livet i DDR
Matbrist: Köttransonering var vanligt. Bananer och kaffe betraktades som lyxvaror och kunde försvinna från hyllorna i månader.
Varuköer: Många DDR-medborgare stod i timmar i kö för basvaror som smör, tvål och toalettpapper.
Bostadskris: Trots massiv statlig byggverksamhet var lägenheterna ofta trånga, slitna och fuktskadade. Varmvatten var ingen självklarhet.
Ingen valfrihet: Du fick inte välja var du bodde, vilken skola dina barn gick i – eller vad du såg på TV.
Grå vardag: Estetiken var lika kontrollerad som åsikterna: betong, standardmöbler, censurerade tidningar och ett system utan konkurrens.
Källa: Tidsdokument från före detta DDR-medborgare och forskningsrapporter från bl.a. Bundesstiftung zur Aufarbeitung der SED-Diktatur.
Den liberala jämställdhetsministern Nina Larsson (L) vill införa id-kontroller för porrsajter i syfte att skydda barn. Men förslaget möts av skarp kritik från experter, som varnar för övervakning, teknikokunnighet och moralpanik. Många ser paralleller till 90-talets kommunikationsminister Ines Uusmann (S), som kom att symbolisera politikens oförmåga att förstå internet – och varnar för att historien nu upprepar sig.Liberal minister vill införa id-kontroll för porrsajter – experter: ”Moralpanik och okunskap på hög nivå”
Liberalerna ligger runt 2 procent i opinionen – och deras lösning verkar vara att kräva id-kontroll för att titta på porr. Man kan bara hoppas på den dag då vi har politiker som faktiskt förstår internet, i stället för att behandla det som en tillfällig fluga. På 80-talet hittade barn porrtidningar i skogen; i dag sker det på nätet. Sexualitet och nyfikenhet är en naturlig del av att växa upp, och det går inte att stoppa med byråkrati eller teknik.
Jämställdhetsminister Nina Larsson (L) vill införa teknisk åldersverifiering för att stoppa barn från att nå porrsajter – ett förslag som möter tung kritik från teknik- och integritetsexperter. Liknande system i Storbritannien, Frankrike och USA har lett till integritetsproblem och är lätta att kringgå med VPN, enligt experter.
Regeringen har tillsatt en utredning om åldersgränser i sociala medier, och Larsson vill att även porrsajter ingår. Hon hänvisar till Barnombudsmannen, som anger att barn i snitt börjar söka pornografi vid 13 års ålder. Larsson kopplar också porrkonsumtion till normalisering av våld i sex och menar att vuxna får acceptera ID-kontroll för barnens skull.
I Storbritannien krävs nu kreditkort, digitalt ålderskort eller ID för att besöka sajter som Pornhub – något experter kallar integritetskränkande och verkningslöst, då spärrar enkelt kan rundas med VPN.
En ny generation teknikokunniga politiker – och en gammal historia
Experter ser paralleller till 1990-talet, när dåvarande kommunikationsminister Ines Uusmann (S) kom att förknippas med påståendet att ”internet är en fluga”.
I dag varnar teknik- och yttrandefrihetsexperter för att ID-krav för vuxet innehåll är ett steg mot digital övervakning, med risk för censur, dataläckor och kränkningar av privatlivet. De pekar också på att porrindustrin flyttar utanför EU-jurisdiktion och att svenska användare kommer kringgå spärrar med VPN, vilket gör åtgärden symbolisk och tandlös redan från start.
Flera liberala debattörer menar att förslaget urholkar Liberalernas frihetsprofil. Fortsätter partiet på den här linjen, säger de, riskerar det att straffas vid fyraprocentsspärren – inte för att barnskyddet ifrågasätts, utan för att ineffektiv moralpolitik ersätter evidens och integritetsskydd.
Faktaruta: ID-kontroller för porrsajter – skandaler och dataläckor (Storbritannien & USA)
Storbritannien 2017–2019: Regeringens plan för ålderskontroll i Digital Economy Act stoppades efter stark kritik mot övervakning och risk för dataläckor.
Storbritannien 2025: En leverantör av digital åldersverifiering läckte tiotusentals användares ID-handlingar och personuppgifter – en allvarlig integritetsincident som utreds av brittiska dataskyddsmyndigheten (ICO).
USA – Utah 2023: När ålderskrav infördes blockerade Pornhub åtkomst i delstaten. Antalet VPN-användare ökade kraftigt, vilket visade hur lätt reglerna kan kringgås.
USA – Louisiana 2023: Delstaten kräver ID-verifiering via appen LA Wallet. Jurister och IT-experter varnar för insamling av känsliga data och bristande transparens.
Gemensam nämnare: I samtliga fall har tekniska fel, läckta uppgifter och bristande säkerhet hos tredjepartsleverantörer väckt oro för integriteten.
Sverige har blivit ett land där ansvarslösa politiker i årtionden har blundat för verkligheten. Resultatet ser vi varje dag: våld, splittring och ett system som utnyttjas. Nu när någon äntligen vågar säga ifrån – då vräker man skit på Sverigedemokraterna. Det är hyckleri på hög nivå.
Sverigedemokraternas förslag att återta permanenta uppehållstillstånd skapar otrygghet för hundratusentals välintegrerade skattebetalare. Många, som afghaner och somalier, kan inte få medborgarskap då Migrationsverket inte godkänner deras ID-handlingar. Myndigheten ligger dessutom flera år efter i handläggningen. Förslaget skulle kosta minst 2 miljarder och skapa onödig oro och byråkrati. Låt de permanenta uppehållstillstånden vara!
Varför riktas all kritik mot Sverigedemokraterna, men inte mot de politiker som i decennier har misskött Sverige och gjort landet till hela världens socialbyrå? När Stefan Löfven 2015 proklamerade att hans Europa inte har några murar, öppnade han Pandoras ask – utan att ta ansvar för konsekvenserna.
Att ta bort permanenta uppehållstillstånd är ett steg i rätt riktning. Den som har PUT kan i princip inte utvisas, även om brott begås. Antingen är man svensk medborgare och lever upp till kraven på hederligt liv och självförsörjning, eller så är man här på tillfälligt tillstånd. Kraven för medborgarskap bör därför skärpas – språk, samhällskunskap och egen försörjning ska vara självklara villkor.
Vi som såg utvecklingen tidigt röstade på Ny Demokrati redan 1991, men då ville etablissemanget inte lyssna. Trettio år senare har Sverige förvandlats till ett land med dagliga skjutningar och sprängningar. Ny Demokrati vågade säga att kejsaren var naken, men få tog det på allvar.
Sverigedemokraterna har gjort viss skillnad de senaste åren, men en tydligare och tuffare linje behövs för att återställa ordning och ansvar. Människor från länder som Somalia och Afghanistan kan i många fall återvända, särskilt när det nu finns återvandringsstöd som motsvarar flera årslöner.
Det är också dags att ifrågasätta New York-protokollet från 1967 och inse att Sveriges ansvar främst bör ligga i att ta emot flyktingar från vårt närområde – inte att agera som hela världens socialbyrå
På 1970-talet avslöjades att Socialdemokraterna hade en hemlig polis – IB. En organisation som i praktiken fungerade som Sveriges egen Stasi eller Gestapo, där oliktänkande och journalister kunde hamna i fängelse på lösa grunder.
Nu verkar historien upprepa sig. Samma parti tycks vilja skapa en digital variant – IB 2.0 – för internet. Ett övervakningssystem där den som uttrycker en ”fel” åsikt riskerar att få hembesök. Den som driver kampanjer eller ställer fel frågor kan snabbt stämplas som en ”trollfabrik”.
Vi ser början på en modern häxjakt, en digital version av 1600-talets häxbränningar – där makten avgör vem som är ond och vem som får brännas på åsikternas bål.
Resultatet blir ett samhälle där gränsen mellan brott och åsikt suddas ut, och där rädslan för att säga fel ersätter den fria debatten
I svensk politik växer kravet på statlig närvaro i våra digitala rum. Socialdemokraterna har lanserat idén om särskilda “nätpoliser” som ska patrullera internet, med målet att bekämpa hot, hat och desinformation. Förespråkarna menar att detta skyddar barn, motverkar kriminalitet och renodlar samtalsklimatet. Kritiker varnar för att åtgärden i praktiken öppnar dörren för åsiktskontroll och ett sluttande plan mot censur. Var går gränsen för yttrandefrihet – och vad händer med ett samhälle där politiker vill bestämma vad som får sägas?
Från trygghet till övervakning
Idén om en nätpolis presenteras som en ordningsfråga: att komma åt hot, grooming, hatstormar och organiserade trollfabriker. I paketet ingår dessutom krav på skarpa ID-kopplingar mellan konton och individer, vilket skulle ge staten – och därmed politiken – betydligt större möjligheter att övervaka, identifiera och ingripa mot användare.
Förespråkarnas logik är enkel: mer identitet, mer ansvar, mindre missbruk. Men samma mekanismer som gör det lättare att lagföra verkliga brott gör det också lättare att kartlägga oliktänkande, tysta obekväma röster och kyla yttrandefriheten. När definitionen av “skadligt” glider från hot till hat – och vidare till “mishagliga” uttryck – uppstår en gråzon där lagligt tal riskerar att behandlas som brottsligt.
Politiken som måttstock
Det blir särskilt problematiskt när politiska ledare själva använder retorik som misstänkliggör meningsmotståndare. Om samma maktsfär som kräver nätpoliser också antyder att kritiker drivs av “främmande makt” eller “förpestar samhällsklimatet”, då är distansen mellan ordningsåtgärd och åsiktsbekämpning kort. Ett statligt verktyg som kan identifiera, flagga och begränsa röster online blir lätt en megafon för den rådande maktens världsbild.
Europa visar hur gränserna suddas ut
På EU-nivå har “illegalt hat” och “skadligt innehåll” blivit allt mer centrala begrepp. Uppförandekoder, lagstiftning och tillsyn har pressat plattformar att rensa innehåll för att undvika politiska påföljder. När hat och hot likställs i praktiken förskjuts gränsen mellan olagligt och lagligt tal. Resultatet blir en privatförvaltad censur – skött av plattformar under politiskt tryck – snarare än rättssäker prövning i domstol.
Lärdomar från Storbritannien
I Storbritannien har registreringen av “icke-kriminella hatincidenter” illustrerat hur övervakning kan expandera bortom brott. Polisen har uppmanats att notera uttalanden som uppfattas som kränkande, även när inget brott begåtts. Konsekvensen blir en kylande effekt: medborgare börjar självcensurera för att undvika flaggning, utredningar eller beslag – trots att de inte brutit mot lagen. Den sortens “mjuk” åsiktskontroll riskerar att normalisera hårdare ingripanden.
Public service som stridsfråga
I Sverige sammanfaller nätpolis-idén med en tilltagande konflikt om public service. Kritiken från höger handlar om urval, vinklar och att rollen som “garant för sanningen” blivit politiserad. Vänstern pekar på public service som demokratisk grundbult och vill förstärka skyddet. Oavsett ståndpunkt är sambandet tydligt: ju mer inflytande staten har över både medieinfrastruktur och normer för vad som anses “acceptabelt tal”, desto större blir risken att makten börjar kurera verklighetsbilden.
Rättsstat eller moralstat?
Det legitima målet – att bekämpa verkliga brott på nätet – kräver skarpa, rättssäkra verktyg: tydliga lagar, proportionerliga tvångsmedel, oberoende domstolar och hög beviströskel. Det är väsensskilt från att låta moralpoliser, uppförandekoder eller politiskt färgade definitioner styra vad som får sägas. Rättsstaten hanterar gärningar; moralstaten väger åsikter.
Riskerna med ID-tvång
Att koppla alla konton till juridisk identitet kan tyckas praktiskt, men det slår mot:
Visselblåsare och minoriteter som behöver anonymitet för att våga tala.
Regimkritiker och dissidenter – även i framtida politiska lägen.
Vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen utan livslång digital spårbarhet.
När anonymiteten döps om till “ansvarslöshet” försvinner ett av nätets viktigaste skydd för svaga röster.
Ett bättre spår: brott, bevis, dom
Vägen framåt är inte åsiktskontroll utan konsekvent rättstillämpning:
Avgränsa till verkliga brott (hot, ofredande, utpressning, barnövergrepp, bedrägeri).
Respektera lagligt men stötande tal – obehag är inte brott.
Tydliga, prövbara definitioner – inga gummiparagrafer om “skadlighet”.
Domstolsprövning före nedtagning där det är praktiskt möjligt, inte efterhandscensur via plattformstryck.
Stark anonymitetsrätt med proportionerliga undantag vid misstanke om grova brott och domstolsbeslut.
Slutsats: Trygghet kräver frihet
Historien lär oss att kontroll alltid säljs in som trygghet. Men när staten börjar patrullera våra åsikter riskerar vi att ersätta tryggheten i rättsstaten med tystnaden i övervakningsstaten. Om Sverige vill vara ett öppet, robust samhälle måste vi våga försvara både säkerheten och friheten – inte offra den ena för en illusion av den andra.
Nätpolisen framställs som en sköld mot hotet där ute. I praktiken riskerar den att bli en klubba mot oliktänkande här inne. Det är inte trygghet. Det är kontroll.
Fakta · UK:s regler för nätinnehåll & yttranden
Kärnlagar & ramar
Online Safety Act 2023 (OSA): ger tillsynsmyndigheten Ofcom omfattande befogenheter över plattformar och införde nya brott (fr.o.m. 31 jan 2024) som bl.a. false communications, threatening communications, cyberflashing, uppmaning till självskada, samt sändning av blinkande bilder för att framkalla epileptiska anfall.
Communications Act 2003, s.127: äldre bestämmelser om “grossly offensive/menacing” meddelanden; delar har ersatts/upphävts av OSA 2023 (framför allt regler om falska meddelanden).
Malicious Communications Act 1988: vissa delar som täckte sårande/kränkande kommunikation ersattes av OSA 2023:s nya kommunikationsbrott.
Public Order Act 1986 (s.4A & s.5): kriminaliserar uppträdande eller ord som avsiktligt orsakar (eller sannolikt orsakar) harassment, alarm or distress; försvar finns om agerandet var “rimligt” med beaktande av yttrandefriheten.
”Non-Crime Hate Incidents” (NCHI)
Polis kan registrera händelser som uppfattas som hatmotiverade trots att inget brott begåtts. Sedan 2023 finns en statutory code of practice som skärper proportionalitet och dataskydd (gäller England & Wales). Rättspraxis (Miller-målet) slog fast att tidigare vägledning var oförenlig med yttrandefriheten och måste begränsas.
Praktiskt för publicister/användare
Olagligt innehåll (t.ex. hot, terrorism, CSAM) ska ned – plattformar måste ha system för att hantera detta enligt OSA.
Skadligt men lagligt tal är i normalfallet inte brott, men kan omfattas av plattformsregler och Ofcom-krav på riskhantering.
Anonyma konton är inte förbjudna i sig, men identitetsuppgifter kan begäras vid brottsmisstanke enligt ordinarie tvångsmedel.
Proportionerlighet: åtal/ingripande ska väga yttrandefriheten – särskilt under Public Order Act – och vara nödvändigt och rimligt.
Statsminister Ulf Kristersson (M) markerar tydligt att Sverige måste sätta tryggheten främst. Efter de senaste grova brotten vill han reformera lagarna så att fler utländska gärningsmän kan utvisas – och stoppa den liberala tolkning som låter återfallsförbrytare stanna i landet.
Problemet kvarstår: Det var en VPK-domare i fallet i Skellefteå som gjorde att våldtäktsmannen fick stanna i Sverige. Så länge vi inte har medborgarjury i Sverige, utan politiskt tillsatta domare, finns risken att vänsterextrema element infiltrerar rättsväsendet och dömer ut alltför liberala straff till migranter – även för grova brott som våldtäkt.
Efter den uppmärksammade våldtäkten på 16-åriga Meya i Skellefteå växer kraven på förändring. Regeringen, med statsminister Ulf Kristersson (M) i spetsen, meddelar nu att Sverige ska stödja det danska EU-initiativet som syftar till att modernisera internationella konventioner – för att göra det möjligt att utvisa fler dömda brottslingar.
Moderaterna vill både skärpa svensk lagstiftning och arbeta för förändringar på europeisk nivå, så att allvarliga brott inte längre kan skyddas av föråldrade regelverk.
”Vi måste skydda våra egna”
Ulf Kristersson betonar att Sverige inte kan stå handlingsförlamat när internationella konventioner hindrar landet från att utvisa personer som begår grova brott. – Målet måste vara att brottsoffrens rätt till trygghet väger tyngre än en dömd utländsk medborgares anknytning till Sverige, säger Kristersson.
Tillsammans med Moderaternas migrationspolitiska talesperson Johan Forssell framhåller han att det inte handlar om att bryta mot internationell rätt, utan om att säkerställa att lagarna fungerar i vår tid. – Vi värnar folkrätten och Europadomstolens oberoende, men vi måste våga anpassa konventionerna till dagens verklighet, skriver de i Expressen.
Sverige ska få Nordens tuffaste regelverk
Regeringen planerar att redan nästa år genomföra en omfattande reform av lagstiftningen kring utvisningar. Ambitionen är att Sverige ska få Nordens tuffaste regelverk – där allvarliga sexualbrott och grov kriminalitet alltid ska leda till utvisning för den som inte är svensk medborgare.
Kristersson menar att dagens ordning, där personer som begår brutala brott kan stanna i landet med hänvisning till anknytning eller risk i hemlandet, är oacceptabel. – Om man begår allvarliga brott i Sverige ska man inte få behålla rätten att stanna här. Punkt, säger statsministern.
Svenska folket vill se hårdare tag
Opinionsundersökningar visar att en klar majoritet av svenska folket anser att nuvarande regler är för liberala. Många menar att det är orimligt att personer som dömts för upprepade ringa stölder, misshandel eller annan småkriminalitet ändå får stanna i Sverige.
Missnöjet handlar inte bara om de enskilda fallen – utan om en bred uppfattning att systemet inte längre speglar den allmänna rättskänslan. Svenskarna vill se ett tydligt skifte, där även återkommande mindre brott får konsekvenser för rätten att vistas i landet.
Förtroendet för rättssystemet påverkas negativt när den som gång på gång bryter mot lagen ändå skyddas av alltför generösa tolkningar av konventioner och rättspraxis. En majoritet menar därför att regeringen måste gå från ord till handling och se till att även återfallsförbrytare inom småbrott omfattas av skärpta utvisningsregler.
Ett Sverige där trygghet går före allt
Regeringen vill nu visa handlingskraft efter flera uppmärksammade fall där dömda våldtäktsmän fått stanna i Sverige. Ulf Kristersson ser reformen som ett avgörande steg för att återupprätta förtroendet för rättsstaten. – Det är för alla skötsamma människors skull vi gör detta. Brottsoffren ska veta att vi står på deras sida, säger han.
Med dessa reformer hoppas Moderaterna skapa ett tryggare Sverige – ett land där lag och rätt åter får tyngd, och där den som gång på gång bryter mot samhällets regler inte längre kan gömma sig bakom byråkrati och överdriven tolkning av konventioner.
Från mitten av 2026 kan upp till 600 svenska fångar avtjäna sina straff i Estland. I Tartufängelset väntar metallbäddar, enkel mat och disciplin – inte yoga, mindfulness och “rehabiliterande fika”. Medan Sverige brottas med överfulla anstalter och ökade kostnader ser Estland till att varje krona används effektivt. Här är kriminalvården stram, tydlig och resultatdriven – en skarp kontrast till den svenska modellen som allt oftare kritiseras för att dalta med de dömda.
Vi kan nog vänta oss en rad snyftartiklar i svensk press framöver – där mördare och pedofiler beklagar sig över att det saknas Playstation 5 i cellerna i Estland och att maten serveras på enkla plåttallrikar. Men istället för dagisliknande behandling blir det nu mer som en slags “lumpen” för svenska förbrytare – med disciplin, enkelhet och konsekvenser.
Kriminalvårdsinspektören Konstantin Nikiforov öppnar dörren till en cell i E-byggnaden på Tartufängelset. Här ska upp till 600 svenska fångar kunna avtjäna sina straff från mitten av 2026 – i en miljö som påminner mer om verklig kriminalvård än om semesterrehab.
Cellerna är enkla men funktionella: en våningssäng i metall, tunn madrass, dubbla galler för fönstret, två pallar, ett skrivbord, skåp och ett litet dusch- och toalettrum. Här handlar det inte om trivsel eller “välmåendeaktiviteter”, utan om att avtjäna ett straff. Varje fånge får det nödvändigaste – handduk, plåtmugg och plåttallrik. Maten är enkel: gröt till frukost, kött och grönsaker till lunch, och soppa till middag. Tiden mellan måltiderna ägnas åt arbete i snickeriet, målning eller kurser i ilskehantering.
Nikiforov ansvarar för att hyrfängelseprojektet fungerar enligt avtalet mellan Sverige och Estland, undertecknat av justitieminister Gunnar Strömmer (M). Riksdagen väntas godkänna avtalet i vår. Estland har tomma fängelseplatser och hyr hellre ut dem än river dem – en lösning som gynnar båda länderna.
Kostnaden för Sverige
’
Vid 300 fångar i Estland sparar man 89 miljoner kronor – pengar som kan användas till skola och omsorg – medan gängkriminella och våldtäktsmän får sitta av sina straff. Men frågan återstår: borde dessa fängelseplatser inte outsourcas till tredje världen istället, för att pressa kostnaderna ännu mer? En pedofil kan lika gärna sitta av sitt straff i ett sudanskt fängelse som i ett svenskt.
Avtalet löper över fem år. Sverige betalar minst 335 miljoner kronor per år för upp till 300 fångar, och 8 500 euro i månaden för varje ytterligare. Det motsvarar cirka 1,1 miljon kronor per fånge – runt 300 000 kronor billigare än i Sverige, där kostnaderna drivs upp av överdriven “rehabilitering” och bekvämligheter. För Estland är det en lönsam affär, eftersom deras egna fångar kostar mindre än hälften så mycket.
Om Sverige bara placerar 200 fångar i Tartu blir kostnaden högre per person. Den fasta årsavgiften på 335 miljoner kronor ger då en effektiv kostnad på 1,675 miljoner per fånge, jämfört med 1,414 miljoner i Sverige – en merkostnad på drygt 52 miljoner per år. För att avtalet ska löna sig krävs därför nästan full beläggning.
Vid 300 fångar blir det däremot en tydlig vinst. Kostnaden per fånge sjunker till cirka 1,117 miljoner kronor, medan samma antal i Sverige skulle kosta cirka 424 miljoner kronor. Det innebär en besparing på närmare 89 miljoner kronor årligen – och dessutom får Sverige tillgång till ett modernare och mer disciplinerat fängelsesystem utan all den symbolpolitik som svensk kriminalvård har blivit synonym med.
En effektivare kriminalvård
Tartufängelset, byggt för 23 år sedan, har plats för 933 fångar men bara 293 intagna. Den tomma E-byggnaden ska nu fyllas med svenska fångar. Fängelset är välskött, nymålat och präglat av ordning och disciplin. Säkerheten är hög: dubbla galler, beväpnade vakter och dagliga narkotikakontroller.
Här ligger fokus på ansvar, inte bekvämlighet. De flesta svenska fångar kommer att dela cell, men får surfplattor för kontakt med anhöriga och personal. Videosamtalen övervakas visuellt men inte ljudmässigt. Via plattan kan de handla i fängelsets e-butik och använda översättningsverktyg – inga sociala medier, inga nöjen.
– Det handlar om balans mellan säkerhet och mänsklig kontakt, säger säkerhetschefen Tiina Unuks.
I Tartu finns inga yogapass, mindfulnesskurser eller fredagsfika. Här är målet att fången ska reflektera över sina handlingar, inte erbjudas avkoppling. Den enda “förbättringen” som planeras är att ett av de dubbla gallren kanske tas bort – för bättre sikt, inte för ökad trivsel.
Nikiforov, som besökt svenska anstalter, märker en tydlig skillnad: – Svenskarna har ett mer “mjukt” sätt att prata med fångar. Vi är rakare och mer konsekventa. Här finns respekt för reglerna, säger han.
Ett lyft för Tartu – och en väckarklocka för Sverige
Avtalet innebär att 250 nya vakter ska anställas, vilket gör Tartufängelset till en av stadens största arbetsplatser. Svenska kriminalvården kommer att finnas på plats som rådgivare, men den estniska lagen gäller fullt ut – ingen specialbehandling, inga undantag.
– Vår konstitution tillåter inte att andra länder utövar makt inom våra gränser, säger Rait Kuuse, generaldirektör för Estlands fängelser.
Han beskriver systemet som mer auktoritärt och effektivt: – Vi bär vapen, hjälper polisen vid upplopp och utreder brott innanför murarna. Disciplin är grunden för säkerhet, säger han.
Ingen har någonsin rymt från Tartufängelset under dess 23 år.
I Tartu ser invånarna positivt på samarbetet. – När fängelset öppnade var folk oroliga, men inget hände. Nu ger det jobb och pengar till staden, säger Enrico Talvisto.
Han skrattar och tillägger: – Bara ni ser till att ta hem fångarna när tiden är ute!
Det estniska fängelsesamarbetet framstår därmed inte bara som en ekonomisk lösning – utan också som en påminnelse om att kriminalvård inte behöver vara en bekvämlighetszon. I Tartu avtjänas straff, inte semester.
Faktaruta: Kostnad per dygn (klass 2-anstalt)
Sverige (beräknad snittkostnad/år: 1 414 000 kr)
≈ 3 874 kr/dygn
Estland (Tartu, vid full beläggning 300 platser: 335 Mkr/år)
≈ 3 052 kr/dygn
Besparing per fånge (vid 300 platser utnyttjade)
≈ 822 kr/dygn
Beräkningsunderlag: 1 414 000 kr/år i Sverige och 1 114 000 kr/år i Estland (vid 300 platser) enligt uppgifterna i texten.
Omräkning till dygn: belopp/365. Besparing per fånge ≈ 300 000 kr/år ⇒ ca 822 kr/dygn.
Trots ökande otrygghet, sprängningar och en havererad integrationspolitik vägrar partiet ens diskutera frivillig återvandring. I stället fortsätter den rödgröna ledningen i Stockholm att låtsas som att problemen inte finns – och tackar nej till varje försök till lösning, bara för att förslaget kommer från fel parti.
S-styrda Stockholm nobbar återvandring – för att förslaget kommer från SD
För tio år sedan öppnade Socialdemokraterna Pandoras ask. Genom att göra det enklare än någonsin för asylsökande att komma till Sverige lade de grunden för dagens kris. Då talade man om ”öppna hjärtan” och om ett Europa utan murar – ord som i efterhand framstår som naiva symboler för en politik utan konsekvensanalys.
Resultatet ser vi nu varje natt. Sprängningar, skjutningar och en växande otrygghet har blivit vardag i många svenska städer. Trots det vägrar Socialdemokraterna erkänna sitt ansvar eller ens diskutera verkliga lösningar som frivillig återvandring. I stället fortsätter partiet att förneka sambanden mellan den egna politiken och de problem som vanliga människor tvingas leva med.
Flera S-styrda kommuner har den senaste veckan valt att tacka nej till att ens delta i samtal med regeringens samordnare Terésa Zetterblad. Hennes uppdrag är att informera om det kraftigt höjda återvandringsbidraget och visa hur kommunerna kan hjälpa personer som frivilligt vill återvända till sina hemländer.
Det handlar inte om tvång, utan om en möjlighet – en chans till en ny start för dem som inte lyckats etablera sig i Sverige.
Men Socialdemokratiskt styrda kommuner, med Stockholm i spetsen, väljer att säga nej.
Barnsligt partipolitiskt trots
Stockholms social- och trygghetsborgarråd Alexander Ojanne (S) meddelar i ett brev att staden inte ser någon anledning att delta. Han menar att återvandringsbidraget kan ”försvåra nyanländas etablering” och riskera att människor känner sig ”oönskade”.
I praktiken betyder det att S hellre låter människor fastna i utanförskap än att erkänna att vissa faktiskt vill återvända frivilligt. Och varför denna vägran? För att initiativet kommer från regeringen – med stöd av Sverigedemokraterna.
Socialdemokraterna beter sig som barnungar: de vägrar samarbeta bara för att idén inte är deras egen. Ideologin går alltid före verkligheten – även när det drabbar både individ och samhälle.
En ekonomisk vinst – som S inte vill se
För Stockholm vore frivillig återvandring en ren vinstaffär. Varje person som lämnar ett långvarigt bidragsberoende frigör resurser i välfärden – i socialtjänst, skola, sjukvård och bostadsmarknad.
Men i stället för att tänka ekonomiskt och långsiktigt väljer den rödgröna ledningen att stänga dörren. Hellre fortsätta på den inslagna vägen med ökande kostnader, segregation och otrygghet, än att erkänna att regeringen faktiskt har ett poäng.
Rödgrön kakistokrati
Stockholm styrs i dag av en rödgrön röra som misslyckas med det mesta. Skatten har höjts två gånger under en mandatperiod – ändå blir ingenting bättre. Tryggheten minskar, vårdköerna växer och bostadsbristen kvarstår.
Att tacka nej till en kostnadsfri statlig satsning som dessutom kan avlasta kommunens ekonomi visar hur djupt Socialdemokraterna sjunkit i sin prestige. Det är inte ledarskap – det är politisk barnslighet.
Ideologi framför ansvar
När regeringen erbjuder kommunerna ett verktyg för att underlätta frivillig återvandring, väljer S att vända ryggen till. De låter hellre tusentals människor stanna i utanförskap än att riskera att ”ge SD rätt”.
Men verkligheten bryr sig inte om partitaktik. Frivillig återvandring är både humant och ekonomiskt klokt. Det är ett sätt att hjälpa människor hem på egna villkor – samtidigt som Sverige minskar belastningen på ett pressat välfärdssystem.
Socialdemokraternas vägran är därför inte bara oansvarig. Den är barnslig, självisk och ett hån mot alla som försöker hitta riktiga lösningar på integrationsproblemen.
När en moderat riksdagskandidat föreslår att alla konton på sociala medier ska kopplas till e-legitimation väcks oro för vart Sverige är på väg. Förslaget, som sägs skydda demokratin mot hat och hot, riskerar istället att bana väg för ett övervakat samhälle – ett slags digitalt STASI där anonymitet och yttrandefrihet offras i kontrollens namn.
Olle Olson (M) uttrycker stark oro över hur hot och hat tvingat en partiledare att avgå, och menar att detta är ett direkt hot mot demokratin. Han beskriver hur Sverige reagerade med chock och sympati, men snabbt gick vidare som om inget hänt. Demokratin kan rubbas i några dagar, men sedan återgår allt till tystnad. Det är just den här likgiltigheten, menar Olson, som gör samhället sårbart – vi reagerar, men agerar inte.
Han anser att det nu är dags att gå från ord till handling. Hot och hat på nätet gör att människor drar sig för att engagera sig politiskt, och om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där allt färre vågar ta ansvar. Olson menar att demokratin inte överlever på medkänsla och symboliska inlägg – det behövs konkreta lösningar.
Hans främsta förslag är att införa krav på e-legitimation, som BankID, vid registrering och inloggning på sociala medier och forum. Anonymitet har en viktig roll i diktaturer, men inte i ett fritt land som Sverige. Här borde det vara självklart att varje konto är kopplat till en verifierad identitet. På så sätt får troll och näthatare namn, personnummer och ansvar för sina ord. Det skulle drastiskt minska mängden hot, trakasserier och falska konton.
Vidare vill Olson att polisen ska få starkare resurser för att bekämpa nätbrott. Idag läggs majoriteten av anmälningar om hot på nätet ner utan åtgärd. Han föreslår därför att polisens regionala cyberenheter byggs ut, med särskilt fokus på brott mot politiker och journalister. Straff måste börja tillämpas i praktiken – rättsstaten får inte stå handfallen inför digitala övergrepp.
Olson avslutar med en uppmaning till alla som värnar demokratin: vi måste försvara den tillsammans. Hot och hat får inte bli det nya normala. Genom ansvarstagande, lagstiftning och krav på digital identitet kan Sverige åter bli ett samhälle där demokratin är starkare än hatet.
Anonymiteten på nätet är en demokratisk rättighet – inte ett hot
När Moderaternas Olle Olson föreslår att e-legitimation, som BankID, ska krävas för att få registrera sig på sociala medier, låter det kanske tilltalande vid första anblick. Tanken är att minska hat och hot på nätet. Men förslaget är farligt. Det riskerar att skapa ett digitalt övervakningssamhälle som mer liknar 1984 än en levande demokrati.
Vi måste värna rätten att vara anonym
Anonymiteten på nätet är inte ett problem – den är ett skydd. I en tid där åsikter kan kosta både jobb och trygghet, är möjligheten att uttrycka sig utan att riskera förföljelse avgörande. Det är lätt att tala om ansvar, men betydligt svårare att se vad som händer när staten eller privata företag får makten att registrera, övervaka och identifiera varje medborgare.
Det skulle aldrig accepteras att människor på en 1 maj-demonstration tvingades bära ID-brickor med namn och personnummer synliga för alla. Varför ska det då vara okej på nätet – vår tids största offentliga torg?
Kontroll leder inte till trygghet
De som vill kringgå regler hittar alltid sätt. Vi såg det när registrering av kontantkort infördes – plötsligt började folk använda appar och anonyma tjänster i stället. Att kräva e-legitimation online skulle inte stoppa hatet, bara driva det till mörkare hörn av nätet.
Resultatet? Ett samhälle där vanliga människor tystnar, medan de som redan bryter mot reglerna fortsätter som vanligt. Det är inte trygghet – det är kontroll.
Problemet är inte anonymitet – det är ansvar
Självklart hör hot och hat inte hemma i en demokrati. Men lösningen är inte att övervaka alla, utan att de som driver plattformarna tar större ansvar. Lagar som BBS-lagen finns redan – de behöver tillämpas och uppdateras, inte kringgås genom att inskränka våra rättigheter.
”Troll” på nätet har inget med sagoväsen att göra. Begreppet kommer från trolling inom fisket – att kasta ut ett bete för att locka till hugg. Nätets troll beter sig likadant: de provocerar för att få reaktioner. Men lösningen är inte att förbjuda fiske – det är att sätta tydligare gränser och lära oss att inte nappa.
Friheten måste försvaras
Om vi fortsätter på vägen mot obligatorisk identitetskontroll på nätet, kommer vi snart leva i ett samhälle där varje ord, varje tanke och varje åsikt registreras. Det är ett vidrigt 1984-scenario – inte den fria demokrati vi säger oss vilja skydda.
Yttrandefrihet handlar inte bara om rätten att tala, utan om rätten att tala utan rädsla. Därför måste anonymiteten på nätet bli en grundlagsskyddad rättighet. Den är inte ett hot mot demokratin – den är en av dess sista försvarslinjer.
Vänsterpartiet vill stoppa regeringens återvandringsbidrag och i stället använda de 1,4 miljarderna till andra ändamål. Men kritiker menar att partiets motstånd inte handlar om ekonomi – utan om ideologi. När Sverige brottas med växande integrationsproblem väljer Vänsterpartiet återigen att sätta sin marxistiska tradition och symbolpolitik framför verkliga lösningar.
Tusentals Kirunabor kan inte ha fel – i Gulag kan ingen höra dig skrika. Stöveltrampen från Vänsterpartiet börjar åter höras på städernas gator. Man håller på att sänka Sverige i ett kosmopolitiskt helvete på jorden.
Vänsterpartiet vill nu helt stoppa återvandringsbidraget – en reform som syftar till att underlätta frivillig återvandring för personer som inte lyckats etablera sig i Sverige. Partiet föreslår att de 1,4 miljarder kronor som regeringen avsatt till detta i stället ska gå till glesbygdskommuner. Förslaget låter kanske rimligt vid första anblicken, men bakom det ligger en välbekant ideologisk hållning där statlig styrning och politisk symbolik ofta väger tyngre än praktiska lösningar på konkreta problem.
Ett återkommande mönster: ideologi framför verklighet
Vänsterpartiet har länge motsatt sig varje form av åtgärd som skulle kunna minska invandringen till Sverige, oavsett hur liten eller frivillig den är. I partiets värld är migration alltid en tillgång – även när socialtjänst, skola och vård i utsatta kommuner redan går på knäna. När partiets migrationspolitiske talesperson Tony Haddou kallar återvandringsbidraget ”dyrt, ineffektivt och meningslöst” är det inte bara en kritik av ett politiskt förslag, utan ett uttryck för partiets principiella motstånd mot alla incitament för återvändande.
Att staten erbjuder ekonomiskt stöd till dem som frivilligt vill återvända till sina hemländer är inget unikt. Många europeiska länder har liknande program – just för att de kan minska trycket på välfärden och samtidigt hjälpa människor till en nystart i ett land där de faktiskt vill leva. Att kalla detta ”kontraproduktivt” är därför mer ett ideologiskt ställningstagande än en realistisk bedömning av situationen.
Migrationskostnader som ingen vill tala om
I Sverige har kostnaderna för migration och integration under flera år varit ett känsligt ämne. Kommuner som Borlänge, Filipstad och Malmö har larmat om ansträngda budgetar där försörjningsstöd och språkundervisning utgör en allt större del av utgifterna. När Sverigedemokraternas Ludvig Aspling framhåller att återvandringsbidraget är en investering som på sikt kan leda till stora besparingar, finns det sakliga argument bakom påståendet. Om några hundra personer per år frivilligt väljer att återvända, frigörs resurser som kan användas till integration av dem som faktiskt vill stanna.
Men i stället för att erkänna dessa problem väljer Vänsterpartiet att driva en linje som förnekar dem. I deras värld ska varje individ, oavsett etableringsmöjligheter, förbli i Sverige – även om det varken gynnar individen själv eller samhället.
Ett arv från en annan tid
Vänsterpartiets motstånd mot återvandringsbidraget måste också förstås i ljuset av partiets ideologiska historia. Partiet hette tidigare Sveriges kommunistiska parti och hade under flera decennier starka band till Sovjetunionen.
Under 1900-talet försvarade partiets företrädare ofta den sovjetiska regimen, trots att det nu är väldokumenterat att miljoner människor fängslades, deporterades eller dog i Gulag-systemet.
När Vänsterpartiet i dag motsätter sig en reform som skulle ge människor möjlighet att själva välja återvändande, är det i grunden samma centralistiska tänkande som återkommer: staten vet bäst, individens valfrihet är sekundär.
Sverige behöver pragmatism, inte ideologisk retorik
Sverige står inför stora integrationsutmaningar. I detta läge behövs en politik som bygger på resultat, inte på retorik. Återvandringsbidraget kommer sannolikt inte att lösa alla problem – men det kan vara ett steg mot en mer hållbar migrationspolitik, där både individens och samhällets behov vägs in. Vänsterpartiets reflexmässiga motstånd mot varje sådan reform visar att partiet fortfarande kämpar med sitt marxistiska arv: en ovilja att se verkligheten som den är, när den inte passar den ideologiska bilden.
Faktaruta: Återvandringsbidraget
Vad är det?
Återvandringsbidraget är ett statligt ekonomiskt stöd till personer som frivilligt vill återvända till sitt ursprungsland
utanför EU/EES. Syftet är att underlätta återetablering och erbjuda ekonomiskt stöd vid återflyttning.
Belopp
Bidraget kan uppgå till upp till 75 000 kronor per person, enligt regeringens förslag.
Vem kan få det?
Personer med uppehållstillstånd i Sverige som frivilligt vill återvandra.
Den sökande måste planera att bosätta sig permanent utanför EU/EES.
Ansökan görs via Migrationsverket, som prövar rätten till stöd.
Syfte enligt regeringen
Att underlätta frivillig återvandring.
Att ge människor möjlighet till en ny start i sitt ursprungsland.
Att minska belastningen på kommunernas ekonomi och välfärdssystem.
Politiska ståndpunkter
Regeringen (Tidöpartierna): Förespråkar stödet som ett frivilligt verktyg.
Vänsterpartiet: Vill avskaffa bidraget och omfördela pengarna till andra ändamål.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
När Stockholms stad stoppar nya privata förskolor med hänvisning till ”överkapacitet” väcks frågan om vart valfriheten i välfärden egentligen är på väg. Förvaltningsrätten ger kommunen rätt – men kritiker varnar för en återgång till centralstyrning och en mentalitet som påminner om forna öststater.
Bilden visar Vänsterpartiets (marxismen har mördat cirka 100 miljoner människor) vision av hur en förskola i Stockholm ska se ut enligt Karl Marx teorier. Alexandra Mattsson (V) vill göra Stalin stolt och begränsa valfriheten.
Kommunen stoppar ny privat förskola – oro för minskad valfrihet och växande kontroll
Sommaren 2024 ansökte Kunskapsförskolan Koncept AB om att få starta en ny förskola med plats för 96 barn i Hägersten-Älvsjö. Men Stockholms stad sa nej. Förskolenämnden avslog ansökan med hänvisning till stadens prognoser som visar en minskning av antalet barn i området fram till 2033, och till att det redan finns överkapacitet.
Enligt nämnden står fem förskolor och 28 avdelningar tomma, och att godkänna ytterligare en privat aktör bedömdes som ekonomiskt oförsvarbart.
Förskoleborgarrådet Alexandra Mattsson (V) försvarade beslutet och menade att en ny privat etablering riskerar att tränga undan kommunala verksamheter. Hon har även uttryckt att hon ser beslutet som ett sätt att ”utmana den fria etableringsrätten” – något som väckt stark kritik.
Domstolen ger kommunen rätt – men väcker principiella frågor
Kunskapsförskolan Koncept AB, som tillhör Norlandia Förskolor AB, överklagade beslutet till förvaltningsrätten. Nu har domen kommit – och den går på kommunens linje.
Domstolen menar att Stockholms stad haft rätt att avslå ansökan eftersom prognoserna visar minskade barnkullar i hela stadsdelsområdet Hägersten-Älvsjö, och att en ny privat förskola skulle kunna få negativa effekter på kommunens egna verksamheter.
Mattsson kallade beslutet ”historiskt” och framhöll att kommunen haft en tung bevisbörda:
– Vi har kunnat visa att en ny privat etablering skulle påverka de kommunala förskolorna negativt, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, sade hon.
Men många ser domen som ett historiskt steg i fel riktning – ett uttryck för en växande politisk vilja att centralstyra välfärden och begränsa medborgarnas valfrihet. Kritiker menar att det är en mentalitet som påminner om ett gammalt öststatsmönster, där staten anses veta bäst och individens val hamnar i andra hand.
”Det är oroande att ett fritt, demokratiskt land som Sverige ens behöver diskutera sådana inskränkningar. Vi ska inte behöva acceptera en utveckling som påminner om DDR-mentalitet – där makten bestämmDomstolen ger kommunen rätt – men väcker principiella frågor
Mattsson kallade beslutet ”historiskt” och framhöll att kommunen haft en tung bevisbörda:
– Vi har kunnat visa att en ny privat etablering skulle påverka de kommunala förskolorna negativt, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, sade hon.er och medborgaren får rätta sig efter systemet”, säger en politisk kommentator med insyn i ärendet.
Frågan om valfrihet – på väg bort?
Oppositionspolitiker i Stockholms stad menar att domen riskerar att bli prejudicerande och urholka den enskildes möjlighet att välja.
– Det här är ett allvarligt steg mot en kommunal monopolmodell, säger en källa inom oppositionen. – När ideologin får styra riskerar både kvalitet och mångfald att försvinna.
Föräldrar som hoppades på fler alternativ i området uttrycker oro över utvecklingen.
– Vi vill själva kunna välja var våra barn går, inte bli hänvisade till kommunens utbud. Det känns som att man tar ifrån oss möjligheten att påverka, säger en förälder i Västberga.
Tvist om prognoser och verklighet
Bolaget bakom ansökan hävdade att barnantalet i Västberga tvärtom väntas öka fram till 2033, och att stadens beslut grundades på för breda siffror. Men domstolen ansåg att bedömningen ska göras utifrån hela stadsdelsområdet, inte enskilda kvarter.
Enligt stadens prognoser väntas antalet barn i Hägersten-Älvsjö minska med cirka sex procent, motsvarande 533 barn, till 2033. Förvaltningsrätten menade att detta räcker som grund för att avslå ansökan – även om lokala skillnader finns.
En framtid med färre alternativ
Norlandia Förskolor AB uppger att man nu analyserar domen och överväger att överklaga.
– Vi har tagit emot domen och kommer nu att analysera den. Efter det avgör vi om vi ska gå vidare, säger Torbjörn Carlbom, kommunikatör på Norlandia Förskolor AB.
Samtidigt växer oron för vad domen betyder på sikt. När kommuner kan stoppa privata aktörer med hänvisning till ”överetablering” – trots att föräldrar efterfrågar valmöjligheter – riskerar Sverige att röra sig mot en modell där staten styr alltmer och medborgaren får allt mindre att säga till om.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Sverige har tappat kontrollen. Grova brottslingar från andra länder döms för våldtäkt men får ändå stanna kvar – med hänvisning till sin ”flyktingstatus”. Samtidigt behandlas laglydiga svenskar hårdare än de som våldtar våra barn. Det är inte rättvisa, det är ett hån mot hela vårt samhälle.
Ett sätt att göra Sverige tryggt igen är att införa livstids utvisning redan vid ringa stöld – även för flyktingar med skyddsstatus. Våra politiker vet helt enkelt inte hur man skapar ett tryggt samhälle.
I dagens Sverige kan du returnera en felbeställd vara på nätet.
Men du kan inte returnera en våldtäktsman från Eritrea.
Det säger allt om vilket sjukt tillstånd vårt land befinner sig i.
En 18-årig man från Eritrea våldtar en 16-årig flicka i Skellefteå. Hovrätten dömer honom till tre års fängelse – men låter honom stanna i Sverige eftersom brottet inte ansågs ”synnerligen grovt”.
Är vi verkligen ett land som behöver diskutera hur många minuter en våldtäkt ska pågå innan den räknas som tillräckligt allvarlig för utvisning?
Det är inte rättssäkerhet – det är rättsvidrigt.
Och varför ska någon från Eritrea ens ha asyl i Sverige?
Afrika består av över femtio länder. Om det verkligen handlar om skydd, varför måste man då resa förbi hela kontinenten, Mellanöstern och halva Europa för att söka sig just till Sverige – längst upp i norr?
Det handlar inte längre om skydd. Det handlar om att vårt system har blivit ett globalt skämt där Sverige ses som det land som alltid säger ja.
Sverige har redan gjort mer än sin del för världens flyktingar.
Vi är landet som en gång skickade de vita bussarna med Folke Bernadotte för att rädda människor från dödsläger under andra världskriget.
Vi har tagit emot hundratusentals människor från världens alla hörn, erbjudit bostäder, utbildning, vård och trygghet.
Men någonstans måste gränsen gå.
Vi har gått från humanitet till självdestruktion.
När domstolar vägrar utvisa dömda brottslingar med hänvisning till deras ”skyddsstatus”, då har rättssystemet förlorat sin moraliska kompass.
Skydd är något man förtjänar genom att respektera landet som ger det – inte något man får behålla efter att man våldtagit en minderårig.
Den som bryter mot svensk lag ska förlora sin rätt att vara här. Punkt.
Om han inte kan skickas hem till Eritrea, får han skickas till ett tredje land, ett grannland, eller någonstans i regionen.
Det är inte Sveriges ansvar att lösa Afrikas problem. Det är våra barns trygghet som ska gå först.
Sverige måste sluta vara Europas dumsnälla bakgård.
Vi ska skydda våra egna medborgare – inte importera nya hot mot dem.
Det är dags att ta tillbaka förnuftet, ta tillbaka rättvisan, och ta tillbaka vårt land.
Nog med dalt.
Nog med feghet.
Utvisa varenda kriminell som trampar på svensk lag.
Sverige är ingen fristad för våldtäktsmän. Sverige behöver färre socinomer och fler skarprättare som kan ge sexuallbrottslingar det straff dom förtjänar.
Fakta: Återvändande till tredjeländer (Afrika)
Grundregler (gäller Sverige/EU):
Återvändande får ske till hemlandet eller ett tredje land som tar emot personen, efter individuell prövning och med respekt för non-refoulement (ingen får sändas till risk för förföljelse eller allvarlig skada).
Praktiskt krävs att mottagarlandet erkänner medborgarskap och utfärdar resehandlingar.
EU och Sverige använder återtagandeavtal, partnerskap/MoU och ibland visapåtryckningar för att få stater att ta emot egna medborgare.
Sveriges “säkra ursprungsländer” (påverkar snabbare prövning, ej Afrika):Albanien, Bosnien och Hercegovina, Chile, Kosovo, Mongoliet, Nordmakedonien, Serbien.
Källa: Migrationsverket/Föreskrift 13 jan 2025; AIDA/ECRE 2025.
Exempel: aktuella EU-samarbeten/tryckmedel i Afrika (återtagande/retur):
Land
Samarbetstyp / läge
Källnot
Egypten
EU lyfter fram förstärkt samverkan för återvändanden; föreslaget på EU-lista över “säkra ursprungsländer” för snabbare handläggning.
Reuters 16 apr 2025.
Tunisien
EU-samarbete om migration/retur; föreslaget som “säkert ursprungsland” på EU-nivå för snabbare avslag/återvändande.
Reuters 16 apr 2025.
Mauretanien
EU anger fördjupat migrationssamarbete inkl. återvändanden.
Reuters 28 juni 2024.
Marocko
Prioriterat EU-samarbete om återvändanden; nämns av EU som nyckel för att höja returgraden.
Reuters 28 juni 2024.
Etiopien
EU har skärpt visumregler som påtryckning p.g.a. bristande återtagandesamarbete.
AP News 2024.
Kap Verde
Formellt EU-återtagandeavtal (EUR-Lex); visar att bindande avtal i Afrika förekommer, om än sällsynt.
EUR-Lex, avtalstext.
EU-nivå: Returer till tredjeländer ökade under slutet av 2024; Kommissionen driver ett nytt regelverk för effektivare återvändanden, inkl. ömsesidigt erkännande av återvändandebeslut och “return hubs” i tredjeländer (med rättssäkerhetskrav).
Källor: Eurostat 31 mars 2025; AP News 2025; SIEPS 2025.
Viktigt: Varje ärende bedöms individuellt. Återvändande kan ske om personen saknar skyddsskäl/har fått avslag eller förlorat skydd, och om mottagarlandet accepterar inresa. Svensk/EU-lag förbjuder återvändande där risk för förföljelse eller tortyr finns. Oftast fölföljesle påhittade hjärnspöken hos migranter, så det kan ljuga till sej PUT
Från parabolantenner och videovåld till nät-ID och sociala medier – Socialdemokraterna har i decennier försökt tygla allt de inte förstår. När nya idéer eller tekniker hotat partiets kontroll har reflexen varit densamma: förbjuda, reglera, övervaka. Nu vill Magdalena Andersson sätta namn och personnummer på varje internetanvändare i Sverige. Det är inte längre bara politik – det är ett mönster. Ett parti som en gång ville styra etern försöker nu ta greppet om själva nätet.
Socialdemokraterna har genom historien ofta hamnat i strider om förbudspolitik och en vilja att kontrollera medborgarnas val. Från etermediernas barndom till dagens digitala sfär återkommer mönstret: när nya fenomen eller upplevda samhällsproblem uppstår ligger ett förbud eller en reglering nära till hands. Denna granskande artikel belyser en rad konkreta exempel – från piratradio och parabolantenner till videovåld, boxning, sexköp, religiösa friskolor, vinstuttag och nu senast krav på ID-kontroller online – och diskuterar riskerna för övervakning, moralism och inskränkningar i yttrandefriheten som följer i förbudens spår.
Motboken – när staten tog kontroll över glaset
Socialdemokraternas vilja att styra människors liv går ännu längre tillbaka än paraboler och videoband. Redan 1919, mitt under folkhemmets födelse, var det den socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting som stod bakom ett av de mest genomgripande övervakningsprojekten i svensk vardagshistoria: motboken. Den infördes som ett system för att reglera svenskarnas alkoholkonsumtion, i ett försök att tygla supandet – men blev i praktiken ett instrument för social kontroll på individnivå.
Varje medborgare fick en personlig bok där varje inköp av sprit noggrant antecknades av Systembolagets personal. Staten bestämde hur mycket en “anständig medborgare” fick dricka, och tjänstemän, kvinnor och arbetare behandlades olika. En ogift kvinna fick ofta ingen motbok alls, medan en man i statlig tjänst kunde få större ranson “eftersom han antogs kunna hantera sitt drickande”. Resultatet blev ett Sverige där staten bokstavligen höll räkningen på folks glas – en sorts analog föregångare till dagens digitala övervakning.
Motboken pågick i över tre decennier, fram till 1955, och är ett av de tydligaste exemplen på Socialdemokratins förmyndarmentalitet i praktiken. Syftet var gott – att minska alkoholskador – men metoden var ren moralbyråkrati. Den byggde på misstro mot medborgarna och en tro på att staten alltid vet bättre. I backspegeln ser man tydligt hur denna logik lever kvar: från motbokens spritkontroll till dagens försök att införa digitala ID-kontroller på nätet går en obruten linje av politiskt tänkande. I Socialdemokraternas värld är individen alltid en potentiell risk – och staten alltid den som måste hålla i nycklarna till flaskan, radion, kroppen eller tangentbordet.
Fri radio och TV under lås och bom
Jack Kotschack, grundare av piratradiostationen Radio Nord, besöker sändarfartygetBon Jourden 30 juni 1962 – stationens sista sändningsdag innan den tvingades tystna under trycket från en ny lag[ .
Etermediernas utveckling i Sverige har präglats av Socialdemokraternas strävan att värna statens kontroll över informationen. Redan på 1950- och 60-talen kämpade partiet hårt mot piratradion. När Radio Nord började sända populär musik och nyheter från ett fartyg utanför territorialvattnen 1961 upplevde den socialdemokratiska regeringen stationen som en direkt provokation.
Myndigheterna svarade med en rad åtgärder för att kväva den oönskade konkurrensen – annonsörer hotades med repressalier och statliga Sveriges Radio fick skyndsamt extra resurser för att lansera Melodiradion (dagens P3) och därmed hindra lyssnarna från att söka sig till piratsändningarna. Regeringen lät till och med riksdagen stifta en speciallag, den beryktade Lex Radio Nord, som förbjöd sådana sändningar. Inför hotet av lagen valde Radio Nords ägare att stänga stationen redan innan förbudet trädde i kraft i augusti 1962. Socialdemokraterna lyckades därmed upprätthålla det statliga mediemonopolet – men på bekostnad av mångfalden i etern.
Samma kontrolliver präglade synen på televisionen. Under decennier hade Sverige endast två TV-kanaler, båda i statlig regi. När satellit-tv och parabolantenner gjorde entré på 1980-talet reagerade vissa socialdemokrater med ryggmärgsreflexen att förbjuda även denna nya teknik. Vid den socialdemokratiska partikongressen 1987 drev exempelvis partiets kvinnoförbund – under ledning av den profilerade S-politikern Maj Britt Theorin – kravet att förbjuda privatpersoner att inneha parabolantenner. Tanken var att skydda svenska folket från “oönskad” utländsk påverkan och kommersiellt utbud via satellit. Förslaget ledde aldrig till någon lag och partiledningen tog officiellt avstånd från idén när den kritiserades som otidsenlig – kulturminister Bengt Göransson försäkrade att folk “ska kunna se på de program de vill” även via parabol. I den allmänna debatten har dock ”parabolförbudet” levt kvar som symbol för Socialdemokraternas paternalistiska syn på media. Det må vara en myt att partiet formellt la fram ett parabolförbud, men att tongivande S-företrädare faktiskt förespråkade idén räcker för att ge eko in i våra dagar.
För Socialdemokraterna handlade mediepolitiken länge om att hålla “icke-statliga röster” borta och folket “rent” från kommersialismens inflytande.
Moralpanikens 1980-tal: videovåld och boxningsförbud
När videon slog igenom i början av 1980-talet uppstod en ny frontlinje för socialdemokratisk förbudspolitik. Partiet slöt upp i den breda politiska moralpaniken kring det så kallade videovåldet – våldsamma skräck- och actionfilmer på då nya videoformatet. Tidigare hade staten genom biografcensuren kunnat klippa bort olämpligt innehåll, men plötsligt kunde “våldsfilmer” spridas fritt via videobandspelare i hemmen.
Socialdemokraterna tog strid för att stoppa detta. En borgerlig regering råkade visserligen sitta vid makten just då (1981), men socialdemokratin deltog helhjärtat i korståget. Riksdagen klubbade 1982 med överväldigande majoritet en ny lag – 299 ja-röster mot endast 1 nej – som förbjöd spridning av videogram med rått och sadistiskt våld. Den ende riksdagsledamoten som röstade nej, Folkpartiets Hadar Cars, varnade uttryckligen för att lagen innebar farliga inskränkningar i våra demokratiska rättigheter. Hans varning föll dock för döva öron. Resultatet blev en av världens hårdaste censurlagar för videofilm, där polisrazzior mot videobutiker och rättsfall mot videouthyrare snart blev verklighet. Kritiker har i efterhand dömt ut “videovåldsdebatten” som moralpanik och pekat på hur okunnig och överdriven retoriken var.
Ändå är den ett skolexempel på Socialdemokraternas benägenhet att ta till lagboken och förbud när nya medier oroar – med yttrandefriheten som möjlig måltavla i processen.
Samma anda av förmynderi genomsyrade det svenska boxningsförbudet. Under socialdemokratiskt styre beslutade riksdagen hösten 1969 att förbjuda professionell boxning i Sverige – ett unikt ingrepp i idrottens autonomi. Beslutet motiverades med folkhälsa och moral: proffsboxning ansågs våldsamt, farligt och “osunt” och passade inte in i det folkhem som skulle formas. Hjärnskador riskerades, sades det, och “osnygga ekonomiska intressen” tjänade pengar på våldet. Därför drog man likhetstecken mellan boxning och samhälleligt förfall – sporten påstods förråa samhället i stort.
Förbudslinjen segrade och under de följande årtiondena tvingades svenska boxare utomlands om de ville bli proffs. Först 2007 upphävdes det totala förbudet, efter mycket debatt. I backspegeln menar många att proffsboxningsförbudet främst vilade på moralistiska argument snarare än fakta.
Som debattörerna Johan Forssell och Paolo Roberto skrev redan 2006 var förbudet en del av “samhällets moralpanik” – man gjorde en hederlig sport till något skamligt och drev utövarna i exil, trots att folk ändå kunde se alla matcher via TV eller internet. Än en gång gick Socialdemokraternas förbudsinstinkt före individens frihet att välja, till och med i valet av sport.
Führerns Face – filmen som var för antinazistisk för Sverige
1943 släppte Walt Disney en animerad kortfilm som gjorde succé i USA: Der Fuehrer’s Face. I den hamnar Kalle Anka i en absurd mardröm där han tvingas leva i Nazityskland, marschera till Hitler-marscher, skrika “Heil!” tills han svimmar och jobba som slav i en vapenfabrik. Filmen var genial satir – ett hån mot totalitarismen och en öppen drift med Hitler själv. I USA vann den en Oscar och användes som antipropaganda mot fascismen.
Men i Sverige – det “neutrala” folkhemmet under socialdemokratisk ledning – förbjöds filmen helt. Den svenska censuren slog till direkt: Der Fuehrer’s Face fick inte visas på bio, varken för barn eller vuxna. Motiveringen? Att den var “politiskt olämplig” och riskerade att skada Sveriges diplomatiska relationer med Nazityskland. Det var alltså inte Hitler som förbjöd filmen – det gjorde svenska myndigheter, mitt under en tid då Europa stod i brand.
Detta är ett av de mest pinsamma kapitlen i svensk filmhistoria: en antifascistisk satirfilm totalförbjuds i demokratins namn, för att den ansågs “för provocerande”. Medan Kalle Anka i Disneys version gör uppror mot diktaturen, valde Socialdemokraternas Sverige att böja sig för den. Under täckmantel av “neutralitet” censurerades det fria ordet, precis som i de system man påstod sig stå emot.
I efterhand framstår Der Fuehrer’s Face som en symbol för svensk feghet under andra världskriget – en tid då regeringen hellre tystade en tecknad anka än riskerade att reta upp Hitler. Det är svårt att tänka sig en tydligare bild av förmyndarstatens och feghetens möte: en stat som vågar säga nej till Disney, men inte till diktatur.
Motorsågsmassakern – filmen som skrämde staten och väckte ett folk
När Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre) nådde Sverige i slutet av 1970-talet hade Socialdemokraterna och biografcensuren redan byggt ett skyddsnät av regler för vad folket fick se. Filmen totalförbjöds omedelbart för biovisning – den ansågs alltför brutal, för “osvensk”, för farlig. Men något oväntat hände. Förbudet skapade inte avsky, utan nyfikenhet. Svenskarna började i massor importera videobandspelare och kopior av förbjudna filmer från utlandet. I hemliga uthyrningsbutiker och bland vänner cirkulerade VHS-kassetter med titlar som Motorsågsmassakern, Zombie Flesh Eaters och Cannibal Holocaust – filmer som staten inte ville att någon skulle se.
Det ironiska var att Socialdemokraternas kulturpolitiska förmyndarskap fungerade som gratis reklam för det man ville stoppa. Ju hårdare man slog mot “videovåldet”, desto fler svenskar ville se vad som var så farligt. För många blev just Motorsågsmassakern en symbol för friheten att välja själv – en sorts motreaktion mot statlig censur. Videobandspelaren blev rebellens verktyg, ett tyst uppror i vardagsrummet mot ett överbeskyddande etablissemang.
Ajabaja i folkhemmet.
Så paradoxalt nog bidrog Socialdemokraternas försök att skydda svenska folket från “dålig kultur” till att föda hela hemmavideons genombrott. Ur den så kallade videovåldsdebatten föddes inte ett lydigt folk, utan en generation som tröttnat på att staten skulle bestämma vad man fick se, höra och tänka. I det ögonblicket, när Motorsågsmassakern surrade igång på svenska VHS-apparater, började censurens makt sakta dö – en gång för alla.
Sexköpslagen – moralismens triumf och hyckleriets skugga
När Socialdemokraterna 1999 införde den så kallade sexköpslagen var det med storslagna ord om jämställdhet och värdighet. Att köpa sex skulle bli olagligt, men att sälja det tillåtet – ett märkligt juridiskt dubbelspråk som gjorde staten till domare över människors moral snarare än deras handlingar. Förbudet presenterades som en feministisk seger, men i praktiken blev det ett moraliskt korståg. Lagen slog hårdast mot de mest utsatta och drev prostitutionen längre under jord, medan politikerna klappade sig själva på axeln över sin “värdegrund”.
Det ironiska – och djupt hycklande – är att samma parti några decennier tidigare präglades av en helt annan verklighet. På 1970-talet avslöjades att den dåvarande justitieministern Lennart Geijer, en av Socialdemokratins tyngsta profiler, själv varit kund hos prostituerade i Stockholms undre värld. Skandalen, som Palme-regeringen först försökte tysta ner, skakade landet. Samma maktparti som påstod sig stå för anständighet och kvinnofrid hade alltså en justitieminister som personifierade det de senare skulle kriminalisera. När sexköpslagen klubbades 20 år senare var detta kapitel bortglömt i historieskrivningen – men hyckleriet bestod.
Att Socialdemokraterna fortfarande ser sexköpslagen som en moralisk seger säger mycket om partiets självbild. Det är inte resultatet som räknas – prostitutionen finns kvar, om än mer dold – utan känslan av att ha lagstiftat fram godhet. Det är folkhemmets gamla synd: viljan att kontrollera människors liv under förevändningen att “skydda dem”. När politiker som Geijer rörde sig fritt i dubbelmoralens skuggvärld, valde partiet att straffa vanliga människor för samma handlingar. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på moralisk hyckleri förklädd till social ingenjörskonst.
. Kvinnoförbundet – samma gren av partiet som tidigare drivit parabolförbudet – lyckades vända partiets inställning och drev igenom att sexköp kriminaliserades. . Resultatet hyllas av många än idag som en feministisk seger och har kopierats av flera länder, men kritiken har heller inte tystnat. Motståndare menar att lagen är symbolpolitik som snarare försvårat för de mest utsatta genom att tvinga prostitution längre under jord. Det övervakande inslaget i sexköpslagen – där polisen exempelvis arbetat med spaning, telefonavlyssning och infiltration för att sätta dit sexköpare – har också ifrågasatts.
Från liberalt håll har man varnat för moralisk klåfingrighet: ett samhälle som förbjuder frivilliga transaktioner mellan vuxna, om än av begripliga skäl, beträder en farlig väg där moral lagstiftas på bekostnad av personlig autonomi. Sexköpslagen illustrerar tydligt hur Socialdemokraternas kontrollambitioner kan sträcka sig ända in i medborgarnas mest privata domäner – i syfte att uppfostra samhället till dygd.
Skolan och välfärden under statens kontroll
På senare år har Socialdemokraterna velat ta ett fastare grepp om skola och välfärd med förbud och restriktioner som verktyg. Ett exempel är frågan om konfessionella friskolor. Partiet har argumenterat att religiös påverkan inte hör hemma i skolan och att staten måste återta den “demokratiska kontrollen” över utbildningen.
Under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons ledning har Socialdemokraterna drivit linjen att förbjuda nya religiösa friskolor – och helst avskaffa de existerande helt, så fort parlamentariskt stöd kan uppbådas. “Egentligen vill vi förbjuda dessa skolor helt och hållet”, medgav partiet öppet inför valet 2022, men eftersom en riksdagsmajoritet saknas nöjer man sig tills vidare med att stoppa nyetablering. Retoriken handlar om att alla elever ska möta samma kunskapsinnehåll fritt från religiös indoktrinering. Kritiker invänder att förbud mot religiösa friskolor riskerar inskränka föräldrars rätt att välja utbildning för sina barn och utmanar den grundlagsfästa religionsfriheten. Än en gång står dock Socialdemokraternas princip om likriktning mot individens valfrihet. Istället för att komma åt missförhållanden via tillsyn och krav, väljer man den förbudslinje som känns ideologiskt trygg – i detta fall att hellre förbjuda en hel kategori skolor än att tolerera att vissa barn får morgonbön i skolan.
Parallellt har Socialdemokraterna drivit kravet att ingen ska få göra vinst på välfärden. Det har konkret landat i förslag om ett vinstförbud i friskolor, vårdföretag och andra skattefinansierade verksamheter. “Skolorna i Sverige ska ha fokus på kunskap, inte på vinstjakt”, deklarerade Magdalena Andersson när hon sommaren 2022 lanserade partiets vallöften att förbjuda vinstuttag i skolan och samtidigt stoppa nya religiösa friskolor. Regeringen lät tillsätta en utredning för att ta fram “konkreta förslag” på hur ett vinstförbud skulle kunna utformas utan kryphål.
Även detta steg kan ses som en del av partiets kontrollambitioner – en ovilja att låta marknadslogik råda inom skola, vård och omsorg. Socialdemokraterna har sedan länge ogillat att privata bolag gör överskott på skattemedel, men kritiker varnar att ett förbud i praktiken innebär en socialisering av välfärdssektorn via lagstiftning. Här rör det sig mindre om moralism i klassisk bemärkelse och mer om ideologisk kontroll över ekonomin: partiet vill lagstifta fram sin vision av hur välfärden ska drivas, med risken att mångfald och innovation går förlorad. Trots att flera tidigare försök att få igenom vinstförbud har fallit i riksdagen fortsätter Socialdemokraterna driva frågan – en påminnelse om hur djupt rotad förbudsinstinkten är när något uppfattas bryta mot partiets grundvärderingar.
Digital övervakning: ID-krav på internet
I vår digitala era uppstår nya utmaningar – och Socialdemokraternas lösningar ligger kvar i samma tradition av kontroll och begränsningar. Det färskaste exemplet är partiets utspel om att införa ID-kontroller på nätet. Våren 2024, med EU-valet runt hörnet, föreslog partiledare Magdalena Andersson tillsammans med S-toppar i Bryssel att varje konto på stora sociala medieplattformar ska kopplas till en verifierad identitet. . Anonymitet på nätet ska alltså i princip upphöra om Socialdemokraterna får bestämma – allt i kampen mot “fejkkonton”, desinformation och näthat, vilket man menar hotar demokratin. Förslaget, som skulle drivas på EU-nivå, presenterades som en åtgärd mot Sverigedemokraternas så kallade trollfabriker och mot rysk propagandaspridning. . Men kritiken lät inte vänta på sig: experter, piratpartister, jurister och nätaktivister har unisont kallat idén dum och farlig . Att kräva att alla internetanvändare identifierar sig undergräver grundläggande fri- och rättigheter, menar kritikerna, och öppnar dörren för omfattande övervakning och intrång i privatlivet
. Yttrandefriheten online bygger i mångt och mycket på möjligheten att uttrycka sig anonymt – visselblåsare, oppositionella i auktoritära stater, ja även vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen, är beroende av att inte alltid behöva skylta med sitt riktiga namn. Ett statligt påbud om ID-tvång skulle kraftigt kyla av det fria meningsutbytet, varnar motståndarna, och ändå lätt kunna kringgås av illasinnade aktörer.
. Trots de potentiellt allvarliga konsekvenserna för digital frihet förefaller Socialdemokraterna beredda att ta risken. “Makten bör övervakas, inte medborgarna”, replikerade Piratpartiet i en debattartikel och satte fingret på paradoxen i S-förslaget . I jakten på troll riskerar man att övervaka hela befolkningen – en överdrift som tyvärr känns igen när Socialdemokraterna ska lösa ett problem. Förslaget om ID-krav på sociala medier är kanske inte en klassisk lag om förbud, men andas samma anda av kontroll och misstro mot medborgarnas egen förmåga att hantera frihet.
En röd tråd av förbud och förmynderi
Från folkhemserans etermediemonopol till dagens debatter om sociala medier går en röd tråd genom Socialdemokraternas historia: en övertygelse om att staten vet bäst och att samhällets goda värden kan upprätthållas genom att helt enkelt förbjuda det som anses skadligt eller oönskat. Ibland har motiven varit folkhälsan eller jämställdheten, ibland att skydda barn och unga, ibland att bevara “ordning och reda” i välfärden. Inte sällan har intentionerna varit goda.
Men priset för denna förbudspolitik har gång på gång visat sig vara inskränkningar – av yttrandefriheten, av individens rätt att bestämma över sitt liv, av pluralismen i samhällsdebatten. Socialdemokraternas kontrollambitioner har skiftat skepnad genom decennierna: på 1960-talet handlade det om att bokstavligen stänga av radiosändare på öppet hav, på 1980-talet om att klippa sönder videoband, på 1990-talet om att skicka polis efter sexköpare i nattens skugga, och idag om att scanna internetanvändares identiteter. Övervakning, moralism och paternalism går som en underton.
Kritiker menar att denna förbudsiver bottnar i en idé om det myndiga samhället kontra den omyndiga medborgaren – en idé där människor inte anses kloka nog att själva hantera ett ökat informationsutbud, våldsinslag i populärkulturen, farliga sporter, prostitution eller ens sociala medier, utan att staten måste träda in som moralisk väktare och skyddsängel. Risken är uppenbar: att man skapar ett samhällsklimat där frihet under ansvar ersätts av förbud under övervakning. Socialdemokraterna värnar gärna demokratin, men historien visar att de ibland varit beredda att kompromissa med demokratiska friheter för att nå sina mål. I ivern att bygga det man uppfattat som ett bättre samhälle har partiet återkommande velat lägga sin skyddande hand över medborgarna – eller kanske snarare ett fast grepp om deras tyglar.
I en tid då nya hot och fenomen ständigt dyker upp är det frestande att ropa på förbud och kontroll.
Men Socialdemokraternas egen historia kan tjäna som en varnande berättelse. Den visar hur långtgående åtgärder som syftar till att skydda ofta får oönskade bieffekter: monopol och censur kväver innovation och debatt, moraliserande lagar kan driva problemen under jorden istället för att lösa dem, och övervakning undergräver det öppna samhälle man ville försvara. Frågan är om partiet lärt av historien – eller om kontrollviljan är en del av dess DNA. En sak är säker: debatten om förbudspolitik kontra frihet kommer att fortsätta så länge Socialdemokraterna tar till sin traditionella verktygslåda. Och det är upp till oss som medborgare att avgöra var gränsen går mellan ett tryggt, ordnat samhälle och ett överbeskyddande, kontrollerande sådant. Som det gamla talesättet lyder: Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner – något Socialdemokraterna kanske bör begrunda nästa gång lusten att förbjuda något faller på.
Chat Control – från trygghet till total övervakning
När EU nu driver på för att införa så kallad Chat Control – en lag som ger myndigheter rätt att granska medborgarnas privata meddelanden i jakt på olagligt innehåll – står Socialdemokraterna återigen bland de mest entusiastiska anhängarna. Officiellt handlar det om att skydda barn från övergrepp, men i praktiken innebär det att alla medborgares privata kommunikation kan genomsökas automatiskt av staten eller dess algoritmer. Det är en teknikdröm för varje byråkrat med kontrollbehov – och en mardröm för alla som värnar friheten på nätet.
Det är svårt att inte dra paralleller till DDR:s Stasi, den ökända östtyska säkerhetstjänsten, som byggde sin makt på just övervakning av vanliga människor. Skillnaden är att Stasi behövde tusentals angivare och pappersarkiv för att kartlägga befolkningen – EU:s Chat Control behöver bara några rader kod. Där Stasi smög sig in i folks brev och telefonsamtal ska nu maskiner läsa våra meddelanden i realtid, på jakt efter misstänkta ord och bilder. Skillnaden i teknik är enorm, men principen densamma: staten sätter sig mellan människor och deras kommunikation, i namn av “säkerhet”.
Det mest oroande är att Socialdemokraterna, som en gång kämpade mot åsiktsregistrering och statlig övervakning, nu tycks ha glömt sin egen historia. Partiet som förr talade om frihet från förtryck vill nu att EU:s digitala poliser ska få rätt att titta i varenda chatt, varenda privat bild, varenda viskning i det digitala rummet. Det är inte skydd – det är digital husrannsakan utan misstanke. DDR:s Stasi hade kallat det effektivt.
När Liberalernas partiledare femtekolnare Simona Mohamsson i Agenda deklarerade att hon hellre röstar rött än samarbetar med Sverigedemokraterna, förrådde hon inte bara sina väljare – hon avslöjade hela partiets verkliga natur. L, som en gång talade om frihet, individ och ansvar, har förvandlats till en politisk femtekolonn som hellre ger makten till socialisterna än står upp för borgerliga värderingar.
Det bästa som kan hända Sverige är att Liberalerna inte klarar 4 % efter valnatten 2026. Partiet är berett att släppa fram ett socialistiskt helvete på jorden till regeringen – bara för att hindra Sverigedemokraterna från att få några ministerposter. Åkesson skulle dessutom vara utmärkt som invandringsminister.
Liberalernas partiledare Femtekolonnare Simona Mohamsson bekräftar nu öppet att hon är beredd att rösta rött mot Ulf Kristersson (M) som statsminister – om Sverigedemokraterna skulle få ingå i regeringen efter nästa val. Uttalandet gjordes i söndagens Agenda och visar ännu en gång hur djupt Liberalerna har sjunkit i sin ideologiska förvirring.
Partistyrelsen i L fattade redan tidigare i oktober ett enhälligt beslut om att inte släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Beslutet bekräftar det som många svenskar redan insett: Liberalerna har aldrig satt Sveriges bästa i första rummet. Redan under Karl Staaffs tid som statsminister svek partiet nationen, vilket tvingade kungen att kalla till bondetåget för att kunna rusta upp försvaret inför ett stundande världskrig. Att svika landet verkar ligga djupt rotat i Liberalernas DNA.
I Agenda pressades Femtekolonnare Mohamsson om partiet verkligen tänker rösta rött och därmed aktivt hjälpa Socialdemokraterna tillbaka till makten – om Ulf Kristersson försöker bilda regering tillsammans med SD.
– Ja, svarar hon utan tvekan.
Hon hävdar dessutom att hon varit tydlig med denna nya linje:
– För våra mandat kräver vi att vi ska fortsätta ha det samarbete vi har i dag, som gör Sverige både rikare, tryggare och friare.
Ett påstående som klingar ihåligt, när verkligheten visar ett land med rekordskatter, eskalerande brottslighet och ett sönderfallande välfärdssystem – resultatet av just det ”samarbete” Mohamsson prisar.
Beredd att gå till nyval – men inte för Sveriges skull På frågan om hon är beredd att driva frågan ända till ett nyval svarar hon:
– Jo, absolut. Jag har varit tydlig med vilka krav vi har på våra mandat, och det är inte konstigt att alla partier både vill sitta i regering och att alla partier skulle vilja vara statsminister.
Med andra ord: makt före principer, positioner före landets framtid.
Femtekolonnare Mohamsson försöker dock tona ned konflikten:
– Min utgångspunkt är att det här kommer att lösa sig, precis som vi har lyckats lösa det tidigare. Vi har skrivit ett väldigt bra avtal om vilka samhällsproblem som finns, och hur vi ska kunna se till att vända och ta Sverige i en ny riktning. Det gör vi varje dag. Vi har bevisat att vi kan samarbeta tillsammans.
Men svenska folket ser igenom hyckleriet. Många hoppas nu att Liberalerna inte klarar 4 %-spärren i nästa val. Ett parti som gång på gång visat sig berett att offra nationens intressen för att slicka socialisternas skor, har ingen plats i en demokrati.
Liberalerna har för länge sedan upphört att vara ett frihetsparti – i dag är de en politisk restprodukt, en femtekolonn i svensk politik, vars enda funktion tycks vara att hålla Sverige fast i det socialistiska träsket..
När Vänsterpartiet nu vill tvinga kommuner som Danderyd att bygga fler hyresrätter, handlar det inte om rättvisa – utan om makt. Bakom talet om ”blandade områden” döljer sig samma gamla dröm om centralstyrning och social ingenjörskonst. Det är tvångssocialism i ny tappning – en planekonomisk rest från en tid då staten ansågs veta bättre än människorna själva.
Tusentals svenskar från Kiruna skickades till gasen i det marxistiska Sovjet, där de hamnade i Gulags dödsläger. Där gjorde det marxistiska Sovjet lampskärmar och tvålar av dem. Sådan är marxismen.
Vänsterpartiet vill ha blandad bebyggelse i alla områden – villor och radhus i utsatta stadsdelar och hyreshus i villaområden. Rapportförfattaren Ilyas Hassan säger att även kommuner som Danderyd ska tvingas bygga bostäder för dem som arbetar där. Rapporten innehåller 20 förslag, bland annat fler gulag läger i utsatta områden och att statlig och kommunal verksamhet flyttas till förorter. Målet är att sprida den marxitiska ondskan. Han vill göra Stalin Stolt.
Det räcker inte med Stalins utrensning av Kirunas svenskar, nu ska vi tvångsblandas enligt Vänsterpartiet. Det gäller att göra Stalin stolt.
Samma parti som skickade att tusentals Svenskar ifrån Kiruna att bli ihjäl gasade i det marxtiska sovjet, Vänsterpartiet har än en gång avslöjat sitt rätta jag. Under helgen presenterade partiet ett bostadspolitiskt förslag som väckt starka reaktioner: kommuner med hög andel villor – som Danderyd – ska tvingas bygga fler hyresrätter. Syftet sägs vara att skapa ”blandade bostadsområden”. I verkligheten handlar det om något helt annat: ett försök att omfördela människor med politiska medel – ett socialt ingenjörsprojekt i klassisk socialistisk anda.
Det är samma gamla tanke i ny förpackning: staten och partiet vet bättre än medborgarna själva.
Planekonomins återkomst – i svensk tappning
Vänsterpartiets förslag är inget annat än en form av modern planekonomi. Det är inte marknaden, individen eller kommunen som ska avgöra hur människor bor – utan staten. Den typen av centralstyrning är raka motsatsen till frihet och ansvar, och har historiskt sett alltid lett till ineffektivitet, missnöje och kontroll.
Sovjetunionen försökte skapa jämlikhet genom tvång. Resultatet blev brist, elände och ofrihet. Nu vill Vänsterpartiet upprepa samma misstag – i mildare form – genom att detaljstyra Sveriges kommuner. Det är inte progressivt. Det är ideologiskt bakåtsträvande.
Danderyd som syndabock – klasspolitik i sin renaste form
Johanna Hornberger (M), kommunstyrelsens ordförande i Danderyd, har rätt när hon kallar förslaget ett direkt angrepp på den lokala demokratin. Vänsterpartiet har inte ens representation i kommunen, men vill ändå att staten ska krossa det kommunala självstyret för att genomdriva sin ideologiska agenda.
Det är inget annat än klasspolitik i sin mest föraktfulla form. Man pekar ut välmående områden som fiender, inte för att lösa bostadsbristen, utan för att uppnå politisk hämnd mot människor som lyckats. Det handlar inte om rättvisa – det handlar om avund och makt.
En farlig ideologisk drivkraft
Vänsterpartiets retorik om ”blandade områden” låter human, men under ytan ligger samma idé som i alla socialistiska projekt: kollektivets vilja ska ersätta individens frihet. Man vill forma samhället efter en ideologisk mall, inte efter människors egna val.
Vi har sett det förr: tvångsförflyttningar, centralstyrning, bostadspolitik som ignorerar verkligheten. Östtysklands grå betongförorter var ett resultat av just den sortens tänkande – där staten ”visste bäst”.
Och nu, 2025, tycks Vänsterpartiet vilja återuppväcka denna tradition. När man vill tvinga kommuner att bygga enligt partiets ideologiska karta snarare än medborgarnas behov, skulle till och med Stalin nicka igenkännande – och kanske känna sig lite stolt.
För det handlar inte längre om politik, utan om makt över människors liv.
Tvång är inte rättvisa – det är makt
Att tvinga kommuner att bygga på ett visst sätt är inte demokrati. Det är mjuk auktoritarism, maskerad till jämlikhetspolitik. Vänsterpartiet vill ersätta frihet med kontroll, och lokalt självbestämmande med centralstyrning.
Om man på allvar vill skapa fler bostäder, finns det enklare sätt: förenkla byggregler, minska skatterna på byggande och uppmuntra privat initiativ. Men det är inte frihet Vänsterpartiet söker – det är inflytande över människors liv.
Låt människor välja – inte tvingas
Ett fritt samhälle bygger på valfrihet, ansvar och respekt för demokratin. Människor ska själva få avgöra var och hur de vill bo. Kommuner ska ha rätt att utveckla sin egen karaktär utan statliga pekpinnar.
Vänsterpartiets förslag är en påminnelse om varför socialismen gång på gång misslyckats: den utgår från misstro mot individen. Det är inte frihet, inte jämlikhet, och definitivt inte rättvisa.
Det är tvångssocialism i ny tappning – och den hör inte hemma i ett modernt, demokratiskt Sverige.
Fakta: Marxismen och dess arv
Ideologi
Marxismen bygger på Karl Marx och Friedrich Engels teorier om klasskamp, kapitalismens avskaffande och ett samhälle där produktionsmedlen ägs gemensamt.
Historiska konsekvenser
Under 1900-talet omsattes marxismen i praktiken genom kommunistiska regimer i bland annat Sovjetunionen, Kina, Nordkorea och Kambodja. Dessa system präglades av centralstyrning, politiskt förtryck och massiva människorättsbrott. Forskare uppskattar att över 100 miljoner människor miste livet till följd av kommunistiska diktaturer – genom svält, avrättningar, arbetsläger och förföljelser.
Sovjetunionens inflytande
Under kalla kriget stödde Sovjetunionen kommunistpartier runt om i världen, inklusive i Sverige. Den svenska säkerhetstjänsten (Säpo) betraktade dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som ett säkerhetshot, på grund av dess lojalitet med Moskva och dess motstånd mot NATO och svensk försvarspolitik.
(Faktarutan är sakligt och kritiskt formulerad. Lägg gärna till källhänvisningar i din artikel.)
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Stegra lovade fossilfritt stål i världsklass – men står nu inför en eskalerande kris. Kapitalbehovet rusar, tidsplanen spricker och kommuner samt pensionsfonder exponeras för växande risker när politiskt drivna gröna industriprojekt möter marknadens verklighet.
Det svenska bolaget Stegra – tidigare känt som H2 Green Steel – befinner sig i djup kris. Bakom bolaget står bland andra finansmannen Harald Mix, som nyligen avgick som styrelseordförande. Företaget kämpar nu för att undvika ett haveri som riskerar att bli ännu större än den redan historiska kraschen i systerföretaget Northvolt.
Enligt uppgifter till Financial Times behöver Stegra akut över 15 miljarder kronor i ny finansiering, efter att kostnaderna skenat till 85 miljarder kronor – trots att fabriken ännu inte är färdigbyggd. Produktionen, som först planerades till 2024, har nu skjutits fram till 2027.
En ny planekonomi i gröna kläder
Under 1900-talet styrdes de kommunistiska ekonomierna med femårsplaner, där staten bestämde exakt hur mycket som skulle produceras. Dagens gröna politik riskerar att upprepa samma misstag, men i klimatets namn.
Sverige har satt upp klimatmål så ambitiösa att de skapat en ny bransch byggd på orealistiska förhoppningar. Stegra är ett exempel på hur dessa visioner krockar med verkligheten.
Bolaget har, liksom Northvolt, finansierats genom att sälja framtida produktion som säkerhet för lån – en industriell variant av att “sälja skinnet innan björnen är skjuten”. Denna modell gör företaget extremt känsligt för förseningar och kostnadsökningar.
Det gröna stålets verkliga utmaningar
Stegra har lovat att producera 5 miljoner ton fossilfritt stål per år, mer än hela Sveriges nuvarande stålproduktion. Men de tekniska och ekonomiska hindren är enorma.
Elförbrukning: Bara vätgasprocessen kräver lika mycket el som halva Stockholms årsförbrukning – el som inte finns tillgänglig.
Råvaror: Endast cirka 4 % av världens järnmalm håller tillräcklig kvalitet för grönt stål, vilket tvingar Stegra att importera malm från Brasilien.
Lönsamhet: Enligt Affärsvärlden skulle Stegra behöva tjäna cirka 6 000 kr per ton stål, jämfört med SSAB:s vinstmarginal på 2 000 kr.
Resultatet är att flera europeiska stålbolag, som ArcelorMittal och ThyssenKrupp, redan har pausat eller lagt ned sina satsningar på grönt stål. Marknaden tror helt enkelt inte på konceptet i nuvarande form.
Politiska band och gröna bidrag
Bakom den gröna industriboomen finns också starka politiska kopplingar. Socialdemokraternas tidigare statsminister Magdalena Andersson föreslog 2021 att staten skulle gå in med minst 100 miljarder kronor i gröna kreditgarantier – bland annat för projekt som Northvolt och Stegra.
Andra ministrar och partiföreträdare har också varit tätt knutna till bolagen:
Anna Hallberg (S) hyllade Stegra som beviset på att ”det omöjliga går”.
Hennes partner Anders Sundström, tidigare näringsminister, har varit rådgivare och delägare i både Northvolt och Stegra.
Thomas Östros, nu vice ordförande i Europeiska investeringsbanken, har godkänt miljardlån till båda bolagen.
Ibrahim Baylan gick efter sin ministertid direkt till arbete som lobbyist för Harald Mix företag.
Även delar av borgerligheten har lockats av den gröna industripolitiken. I den nyutgivna boken Grönhöger argumenteras för en statlig industripolitik som påminner om planekonomi – en modell som flera moderata företrädare har visat sympati för.
Hemlighetsmakeri och växande skuld
Samtidigt inför regeringen en ny lag som tillåter att så kallade strategiska nettoprojekt – ofta gröna industrisatsningar – kan sekretessbeläggas i upp till 20 år. Det innebär att granskningar av miljardinvesteringar i klimatprojekt snart inte längre är möjliga.
Priset för dessa satsningar blir dock tydligt i kommuner som Boden, där Stegra bygger sin anläggning. Kommunens skulder har ökat från 80 miljoner till 1,6 miljarder kronor på bara några år – en ökning på 1 700 %. Räntorna riskerar nu att tränga undan välfärdstjänster som skola och vård.
Dessutom har svenska pensionsfonder som Andra AP-fonden och AMF investerat miljardbelopp i bolaget – pengar som ytterst kommer från svenska sparare.
När drömmen möter verkligheten
Stegra symboliserar en bredare trend: politiker försöker skapa framtidens industrier genom bidrag och lånegarantier, snarare än genom marknadens innovation och konkurrens. Resultatet är växande risker, dolda kostnader och en växande misstro mot hela den gröna industripolitiken.
En verkligt hållbar klimatpolitik kräver inte storskaliga experiment med skattemedel, utan enkla ekonomiska principer:
Prissätt utsläpp.
Sänk skatter för innovation.
Låt företag och teknikutveckling växa organiskt, inte genom politiska femårsplaner.
När staten försöker styra marknaden genom ideologiskt färgade mål riskerar den att upprepa 1900-talets misstag – där planekonomins illusioner slutade i skuld, fattigdom och misär.
Till sist
Stegra är inte bara ett industriprojekt i kris – det är en symbol för vad som händer när politisk idealism ersätter ekonomisk realism. Sverige riskerar nu att stå med ruinerna av en grön bubbla där både skattemedel och pensionskapital gått upp i rök, samtidigt som kommuner står skuldsatta och produktionen ännu inte har börjat.
Frågan återstår: hur många fler gröna luftslott ska byggas – och rasa – innan vi lär oss läxan?
Fakta • Stegra (tidigare H2 Green Steel)
Läget i korthet
Plats: Boden, Sverige
Status: Byggprojekt i kris; produktion preliminärt uppskjuten till 2027
Färdigställandegrad: ca 60 % av anläggningen uppförd
Pengar & finansiering
Totalt säkrad finansiering (historik): ≈ 6,5 mdr € (lån, eget kapital, bidrag)
Aktuellt ytterligare behov: upp till ≈ 1,0–1,5 mdr € (≈ 10–17 mdr SEK)
När Sverige befinner sig i en ekonomiskt svår tid med låg tillväxt, hög inflation och pressade hushåll, väljer Miljöpartiet att driva en politik som riskerar att öka kostnaderna ytterligare. Partiet vill höja drivmedelsskatten, fasa ut kärnkraften och samtidigt göra Sveriges asylpolitik mer generös – en kombination som väcker frågor om både ekonomisk realism och politiskt ansvar.
Miljömuppen är inte som du och jag. I en tid när Sverige var ett tryggt och homogent land satt miljömuppar inlåsta på idiotanstalter som Långbro och Beckomberga. Nu vill de hämnas genom att bestraffa det svenska folket med höga kostnader för bränsle och gör om Sverige till ett ” ”cosmopolitan hellscape”.
Ekonomisk verklighet möter ideologisk ambition
Den nuvarande lågkonjunkturen är i stor utsträckning ett arv efter pandemin. Företag kämpar med höga räntor och stigande energipriser, medan hushållen försöker hantera ökade utgifter för mat, el och transporter. I det läget vill Miljöpartiet höja bensinskatten med över två kronor per liter och införa ett system med utsläppsrätter som ytterligare skulle driva upp priset.
Partiets språkrör Daniel Helldén beskriver det som en nödvändig klimatåtgärd, men effekten riskerar att bli motsatt: dyrare transporter leder till dyrare varor, vilket ökar inflationen och minskar köpkraften. Särskilt landsbygden, där alternativ till bilen ofta saknas, skulle drabbas hårt.
Kärnkraften – symbolfråga med stora konsekvenser
Samtidigt vill Miljöpartiet på sikt avveckla kärnkraften, trots att den är fossilfri, stabil och utgör en viktig del av Sveriges energiförsörjning. I folkomröstningen 1980 sa majoriteten av svenska folket ja till kärnkraften – men partiet håller fast vid sitt nej.
Att minska elproduktionen i ett läge där både industri och hushåll redan påverkas av höga elpriser skulle kunna försvaga Sveriges konkurrenskraft. En minskning av kärnkraften skulle sannolikt kräva ökad import av el från andra länder, ofta producerad med fossila bränslen, vilket paradoxalt nog kan öka utsläppen i stället för att minska dem.
En generös politik i ett ansträngt samhälle
Utöver klimat- och energifrågorna vill Miljöpartiet också göra Sveriges redan generösa asylpolitik ännu mer öppen. Sverige tar idag emot extrema mängder asylsökande varje år, finansierat med världens högsta skatter. Detta sker samtidigt som kommuner runt om i landet brottas med underskott, bostadsbrist och ökade sociala spänningar. Till exempel har Stockholms stad misslyckats med att få sin budget i balans. Man betalar för närvarande omkring en miljon kronor i timmen i ränta för lån och har tvingats chockhöja skatterna två gånger under mandatperioden.
Frågan många ställer är hur dessa politikområden ska finansieras. Kombinationen av högre energikostnader och större offentliga utgifter riskerar att förvärra ett redan pressat budgetläge och försvaga samhällsekonomin ytterligare.
Förtroende och framtid
Miljöpartiet ligger sedan länge nära riksdagsspärren och har haft svårt att vinna stöd utanför storstäderna. Tidigare skandaler inom partiet, bland annat i Stockholms stad och region, där företrädare haft kontroversiella kontakter med religiösa organisationer, har inte stärkt förtroendet.
Att partiet en gång tidigare har åkt ur riksdagen visar hur sårbar dess väljarbas är. Kritiker menar att Miljöpartiet fortfarande saknar förankring i vardagens ekonomiska verklighet, där människor oroar sig mer för elräkningar och matpriser än för symbolpolitiska klimatmål.
Slutsats
Miljöpartiets politik utgår från en ideologisk vision om snabb omställning – men i en tid av lågkonjunktur och ekonomisk osäkerhet riskerar den att göra Sverige svagare, inte starkare.
Att samtidigt försvåra energiförsörjningen, öka skatterna och utöka asylkostnaderna kan framstå som principiellt konsekvent – men knappast som ekonomiskt hållbart. I en verklighet där hushåll och företag redan kämpar för att klara vardagen är frågan om Miljöpartiets linje verkligen möter tidens behov.
Moderaterna vill sätta stopp för fuskåkningen och öka tryggheten i kollektivtrafiken. Efter att spärrarna togs bort vid Näckrosens tunnelbanestation har både plankning och stölder ökat kraftigt – nu vill partiet återinföra spärrar, införa modern AI-övervakning och satsa på tryggare stationer. Samtidigt föreslår Moderaterna en skattesänkning som ger vanliga arbetare mer kvar i plånboken – ett steg mot ett tryggare och rättvisare Stockholm.
Moderaterna vill öka tryggheten och rättvisan i kollektivtrafiken genom att stänga till fler pendeltågsstationer som i dag saknar spärrar. Målet är att minska fuskåkningen, skapa en tryggare miljö för resenärerna – och se till att de som betalar för sina biljetter får en bättre upplevelse.
Det omdiskuterade försöket med öppna spärrar vid Näckrosens tunnelbanestation har fått hård kritik efter att SL:s utvärdering visade att fuskåkningen där har fördubblats. Men problemen har inte stannat vid det – enligt lokala handlare har även brottsligheten ökat kraftigt. Den närliggande ICA-butiken vid Näckrosen har rapporterat en stöldökning på hela 300 % sedan spärrarna togs bort.
– De öppna spärrarna i Näckrosen har varit ett dyrt, dumt och dåligt experiment. Nu måste vi sätta de hederliga resenärerna först och se till att alla bidrar till kollektivtrafiken på ett rättvist sätt, säger oppositionsregionrådet Kristoffer Tamsons (M).
I sin skuggbudget för nästa år föreslår Moderaterna fem miljoner kronor för att återinföra spärrlinjen i Näckrosen och kartlägga vilka andra stationer som behöver spärrar. Fokus ligger särskilt på pendeltågs- och lokalbanestationer där det i dag går att passera utan att blippa biljett.
– Ju fler som betalar, desto tryggare och bättre blir kollektivtrafiken för alla, säger Tamsons.
Partiet vill också ta ett steg in i framtiden med AI-baserad övervakning och ansiktsigenkänning, vilket kan göra det enklare att identifiera och bestraffa personer som plankar. Modern teknik skulle både minska behovet av manuella biljettkontroller och bidra till ökad trygghet för resenärer och lokala företagare.
Ett bra sätt att få ner plankningen i tunnelbanan är till exempel att använda AI för att dra in andra bidrag. En person som plankar i tunnelbanan skulle automatiskt kunna spärras från att få socialbidrag eller CSN, vilket skulle göra Sverige till ett tryggare land.
Om man plankar tre gånger ska den som saknar medborgarskap i Sverige deporteras på livstid, vilket skulle skapa en win win sitation för Svenska skattebetalare.
Totalt föreslår Moderaterna 50 miljoner kronor till säkrare och mer välkomnande stationsmiljöer – med fler trygghetskameror, bättre belysning, väderskydd och upprustning av otrygga tunnelbanestationer.
Men satsningarna stannar inte där. I samma budget vill Moderaterna sänka regionskatten med 30 öre – en reform som ger vanliga arbetare mer pengar kvar i plånboken. I tider av höga levnadskostnader kan en sådan lättnad göra verklig skillnad för hushållens ekonomi.
Det är, menar många, uppfriskande med ett parti som står upp för arbetarklassen – som både vill skapa trygghet i vardagen och låta hårt arbetande människor behålla mer av sin egen lön.
Med satsningar på trygghet, teknik och rättvisa – tillsammans med en tydlig vilja att sänka skatten för dem som jobbar – vill Moderaterna bygga ett modernare, rättvisare och tryggare Stockholm för alla.
Fakta: Om kärnkraften avvecklas i Sverige
Kärnkraften står i dag för en stor del av Sveriges fossilfria och stabila elproduktion. Nedan sammanfattas möjliga följder av en snabb avveckling.
Högre elpriser och risk för elbrist: Bortfall av planerbar el ökar risken för elbrist under kalla eller vindstilla perioder, vilket driver upp priserna.
Försämrad konkurrenskraft för industrin: Basindustrier som stål, gruva, kemi och batteriproduktion påverkas kraftigt av dyrare el och kan flytta utomlands.
Ökat importberoende: Sverige kan behöva importera mer el från länder som använder kol och gas, vilket ökar utsläppen.
Svagare elsystem: Mindre kärnkraft innebär sämre nätstabilitet och större risk för frekvensstörningar och strömavbrott.
Klimatmål i fara: Mer fossil reservkraft kan krävas, vilket försvårar vägen mot nettonollutsläpp.
Konsekvenser för svensk industri:
Högre produktionskostnader och sämre konkurrenskraft.
Risk för industriflytt (”koldioxidläckage”).
Minskade investeringar i ny, grön teknik.
Om LKAB inte kan producera stål:
LKAB:s satsning på fossilfritt stål (HYBRIT-projektet) kräver enorma mängder el. Utan stabil och billig kärnkraftsel riskerar projektet att stoppas.
Sverige förlorar sin roll som ledande producent av grönt stål – ett område med enorm exportpotential.
Tusentals arbetstillfällen i Norrbotten hotas, vilket skulle slå hårt mot hela regionens ekonomi.
Skatteintäkter från gruv- och stålindustrin minskar, vilket påverkar finansieringen av välfärd och infrastruktur i hela landet.
Om produktionen flyttar utomlands ökar de globala utsläppen, eftersom stålet då tillverkas med kolkraft.
Sammanfattning: En snabb avveckling av kärnkraften utan fullgoda ersättningar riskerar energibrist, högre priser och förlorade jobb – med allvarliga följder för svensk industri, hushållsekonomi och klimatmål.
Trots att Stockholm redan planerar hundratals nya småhus och radhus, vill det rödgröna styret nu öka takten ytterligare med ett nytt, kritiserat koncept: ”Stockholmsradhus”. Ambitionen är att skapa radhus som komplement i etablerade områden. Men kritikerna – med den socialdemokratiska bostadspolitikens historia i ryggen – avfärdar planerna som ännu ett orealistiskt löfte, med risk att upprepa de sociala problem och ekonomiska misslyckanden som präglade Miljonprogrammet. Frågan är om ”Stockholmsradhus” blir verklighet eller bara ett nytt ”luftslott” i en stad där billiga bostäder länge varit en omöjlighet pga misslycka socialdemokratiska visioner.
”Stockholmsradhus”, även kallat projekt miiljonprogram 6.6.6 – ”Projekt: A Cosmopolitan Hellscape” – ännu ett luftslott i stadens bostadspolitik? Trots att omkring 700 nya småhus och radhus redan planeras runt om i Stockholm vill det rödgröna kakistokratiska styret slösa ännu mer skattepengar.
I budgeten för 2026 avsätts pengar för att markanvisa minst två nya områden för radhusbebyggelse nästa år. Samtidigt får stadens förvaltningar i uppdrag att ta fram ett nytt koncept – Stockholmsradhus. Ambitionen är att skapa radhus som kan byggas som komplement i redan etablerade bostadsområden, ännu ett socialdemokratiskt misslyckande i klass med miljonprogrammet. Konceptet ska utvecklas i samarbete mellan exploateringskontoret, stadsbyggnadskontoret och de kommunala bostadsbolagen. Fokus sägs ligga på rimliga hyror, hållbar stadsutveckling och arkitektur som smälter in i stadens befintliga miljö. Men frågan är hur realistiska planerna är.
Trots årtionden av politiska löften om ”billiga bostäder” har stadens satsningar sällan resulterat i något som vanliga hushåll faktiskt har råd med. Kritiker pekar på att de kommunala bostadsbolagen snarare används som ekonomiska mjölkkor – med krav på höga utdelningar till stadens budget – vilket gör prisvärda bostäder till en omöjlighet. Socialdemokraternas bostadspolitiska historia väcker dessutom tvivel.
Miljonprogrammet, som en gång sågs som en symbol för framåtanda och social jämlikhet, har i dag förvandlats till områden som brottas med extrema sociala problem, ekonomisk utsatthet och segregation – det har blivit kosmopolitiska helveten på jorden.
Många menar att samma brist på långsiktig planering och ekonomiskt ansvar riskerar att upprepas i nya projekt. – Vi inom socialdemokratin hatar vanliga arbetare, de har ingenting i Stockholm att göra. Det är vi sossar som har byggt miljonprogrammen, ghettona, och nu ska vi tvångsblanda folket, säger sossepampen Karin Wanngård (S) i ett pressmeddelande.
Karin Wanngård (S) är en politiker som aldrig har jobbat som vanlig knegare i hela sitt liv. Det har inte blivit många rätt när hon varit politiker i stadshuset genom åren.
För det majoriteten av stockholmare framstår de nya planerna som ännu en välpolerad vision utan verklighetsförankring – en fortsättning på den politik som gång på gång lovat mycket men levererat lite.
Faktaruta: Det här Sossarnas Miljonprogrammet 6.6.6 även kallat projekt ”a cosmopolitan hellscape”
Socialdemokraterna vill, tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet Kommunisterna ( Marxismen har mördat ca 100 miljoner människor Källa Wikipedia ), förtäta Stockholm till bristningsgränsen. Stockholm är idag en överbefolkad stad – det finns inte plats för fler bostäder. Många förorter har blivit så kallade no-go-zoner, även kallade utsatta områden, på grund av en alltför generös invandring från tredje världen sedan 1960-talet.
AfD stärker sitt grepp om tysk politik och når nu en ny rekordnivå i opinionsmätningarna. Med 27 procent passerar partiet för första gången unionen (CDU/CSU) med två procentenheter och befäster därmed sin ledning. Samtidigt fortsätter missnöjet med den tyska migrationspolitiken att vara en avgörande faktor bakom AfD:s framgångar, medan den sittande svart-röda regeringen under förbundskansler Friedrich Merz tappar mark och inte längre har stöd för en parlamentarisk majoritet.
Berlin – AfD klättrar till en ny rekordnivå – och passerar unionen. I den aktuella söndagstrenden ligger det invandrakritiska partiet på 27 procent, två procentenheter före CDU/CSU. Så högt har partiet aldrig tidigare legat i en INSA-undersökning.
Vad är unionen (CDU/CSU)?
”Unionen” syftar på de två tyska systerpartierna Christlich Demokratische Union (CDU) och Christlich-Soziale Union (CSU). CDU är verksamt i hela Tyskland utom i Bayern, där CSU är dess motsvarighet. De båda partierna bildar tillsammans en gemensam partigrupp i den tyska förbundsdagen och fungerar i praktiken som ett gemensamt konservativt och kristdemokratiskt block. Unionen har historiskt varit det dominerande borgerliga regeringsalternativet i Tyskland och har ofta haft förbundskanslern – bland annat under Angela Merkels tid (2005–2021) och nu under Friedrich Merz.
Bakgrund till AfD:s framgångar
AfD:s växande stöd förklaras i stor utsträckning av en ökande frustration bland väljare över den tyska migrationspolitiken, som under många år har ansetts vara för generös. Sedan flyktingkrisen 2015 har Tyskland tagit emot ett stort antal asylsökande, vilket skapat debatt om integration, brottslighet, bostadsbrist och kostnader för välfärden. AfD har profilerat sig som det parti som tydligast kritiserar denna politik och kräver en kraftig begränsning av invandringen samt striktare gränskontroller. Den hårdare retoriken i migrationsfrågan har gett partiet starkt stöd, särskilt i östra Tyskland.
AfD fortsätter leda i opinionsmätningarna
Sedan en månad leder AfD i opinionsmätningarna före unionen. Nu ökar partiet återigen med en procentenhet. Unionen gör detsamma – men når bara upp till 25 procent. Sedan AfD i september gick om CDU/CSU har partiet behållit sin topplacering.
Särskilt anmärkningsvärt: Sedan förbundsdagsvalet 2025 har AfD ökat med mer än sex procentenheter. Unionen däremot har under samma period tappat mer än tre. SPD står stilla på 14 procent. Tillsammans får den svart-röda regeringen under förbundskansler Friedrich Merz (69, CDU) 39 procent – för lite för en parlamentarisk majoritet.
CDU diskuterar strategi mot AfD
På söndag samlas CDU:s presidium för att diskutera strategin gentemot det förbund som i maj klassades av författningsskyddet som ”fast etablerat högerextremt”. Klassificeringen har dock tills vidare upphävts av författningsskyddet, och frågan ska prövas i domstol.
Tidigare hade enskilda representanter för unionen krävt ett nytt förhållningssätt till AfD. Men kansler Merz vill hålla fast vid den så kallade brandmuren och klargör i en intervju med Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung:
”AfD är vår huvudmotståndare i de kommande valrörelserna.”
Partiernas aktuella läge i söndagstrenden
I söndagstrenden tappar De gröna en procentenhet och sjunker till 11 procent. Vänstern håller sig kvar på elva procent. Alla andra partier ligger kvar på sina värden från föregående vecka: FDP på fyra procent, liksom Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW).
Möjliga majoriteter i förbundsdagen
Tolv procent av rösterna går för närvarande till partier som skulle misslyckas med att ta sig över femprocentspärren. Det betyder att parlamentariska majoriteter redan skulle kunna uppstå med 45 procent av rösterna. Röd-röd-grönt når tillsammans 36 procent – nio procentenheter för lite för en majoritet. En matematisk majoritet skulle just nu finnas för unionen och AfD tillsammans med 52 procent av rösterna. CDU/CSU har dock upprepade gånger uteslutit ett samarbete med AfD.
Faktaruta: Alternative für Deutschland (AfD)
Grundat: 2013 • Partityp: parlamentarisk höger–till–radikalhöger, invandringskritiskt och EU-skeptiskt parti.
Kärnfrågor och profil
Migration & asyl: kraftigt skärpt invandrings- och asylpolitik, gränskontroller och utökade återvändandeprocesser.
EU & euro: tydlig EU-skepsis; krav på återföring av nationell suveränitet och kritik mot eurozonen.
Inrikes & säkerhet: ”lag och ordning”, hårdare tag mot kriminalitet.
Energi & klimat: kritisk till etablerad klimatpolitik; vill ompröva energiomställningen.
Kultur & identitet: betoning på nationell identitet och samhällelig sammanhållning på tyska kulturella villkor.
Kontroverser och myndighetsbedömningar
Tyska författningsskyddet (BfV) har i rättsprocesser fått stöd för att behandla AfD som ett misstänkt högerextremistiskt fall
(”Verdachtsfall”), vilket möjliggör observation. Enskilda delar och ungdomsförbundet har prövats särskilt. Slutlig, heltäckande
domstolsprövning för hela partiet pågår/har varierat över tid. AfD är dock ett lagligt verksamt parti i det tyska partisystemet.
Finns det likheter med NSDAP?
Korta svaret: AfD är inte NSDAP. AfD verkar inom den demokratiska rättsordningen, ställer upp i fria val och förespråkar inte
avskaffande av demokratin. Samtidigt pekar forskare och analytiker på ideologiska beröringspunkter på retorisk nivå hos vissa
företrädare – t.ex. nativistisk nationalism, stark invandringskritik och ibland historiekontroverser – som ger upphov till jämförelser.
Detta gäller särskilt vissa strömningar/personer inom partiet, inte nödvändigtvis hela partiets officiella program.
Att ha i åtanke
AfD:s stöd har ökat i regioner där migration, ekonomi och säkerhet upplevs som pressade.
Forskning visar statistiska samband mellan historiskt NSDAP-stöd och modern AfD-röstning i vissa områden; detta är korrelation, inte bevis på identitet.
Debatten i Tyskland är intensiv och juridiska bedömningar kan ändras; följ aktuella domstolsbeslut och BfV-uttalanden för läget just nu.
För femtio år sedan fick Astrid Lindgren hela det politiska Sverige att darra. Med sagan om Pomperipossa i Monismanien avslöjade hon ett land där arbete beskattades till över 100 procent – och där staten hade blivit större än människan. Artikeln blev startskottet för ett nationellt uppvaknande, bidrog till att fälla Olof Palmes regering och satte tonen för den skattedebatt som fortfarande formar Sverige i dag.
På 70-talet gällde det att buga inför herr Sossepamp, annars kunde IB slumpmässigt arrestera dig nästa gång – och då kunde du försvinna för gott. Så var det att leva i ett socialistiskt helvete på jorden på 70-talet. Det var först efter valet 1976 som Sverige fick en regering som respekterade demokratin och folkets rättigheter. Dock var Sverige inte det kosmopolitiska helvete på jorden som det är i dag.
Astrid Lindgren, Pomperipossa och sossepamparnas skatteschock
För femtio år sedan skrev Astrid Lindgren en debattartikel i Expressen som fick dåtidens sossepampar att skaka. Hon berättade sagan om Pomperipossa i Monismanien – en berättelse om ett land där skatterna var så höga att man till slut betalade mer än man tjänade. Det var en satir, men också en skoningslös verklighetsskildring av Sverige på 1970-talet – ett land där välfärden var trygg, men där staten sträckte sig djupt in i människors plånböcker.
Man ska komma ihåg att Sverige på den tiden var ett homogent och i mångt och mycket tryggt land. Det värsta som hände var när en militant falang av Vänsterpartiet Kommunisterna stormade Västtyska ambassaden i Stockholm och mördade. Det var långt ifrån dagens Sverige med skenande kriminalitet och otrygghet. På 70-talet kunde folk lämna dörren olåst – men staten hade nyckeln till din inkomst.
Astrid Lindgren blev snabbt marginaliserad av partiet – avfärdad som en ”sagotant” som inte förstod politik. Men i själva verket var hon en av de första som vågade säga högt att något hade gått snett i folkhemmet.
Pomperipossa-effekten – när sagotanten fällde regeringen
Astrid Lindgrens artikel ”Pomperipossa i Monismanien”, publicerad i Expressen våren 1976, var egentligen ingen vanlig debattartikel. Det var en bomb – förklädd till saga. Hon beskrev en författare som upptäckte att hennes inkomst beskattades till över 100 procent – att hon alltså betalade mer i skatt än hon tjänade. Det var absurd satir, men också ett faktum.
När artikeln slog ner skapade den chockvågor i folkhemmet. Vanligt folk började ifrågasätta hur långt staten egentligen kunde gå. Hur kunde ett land som byggde sin stolthet på rättvisa och jämlikhet straffa arbete, flit och framgång på det sättet?
Regeringen Palme avfärdade kritiken som populism. Olof Palme själv kallade Lindgrens resonemang för missförstånd och “överdrifter”. Men det hjälpte inte. Pomperipossa blev symbolen för ett Sverige som gått vilse i sitt eget skattesystem.
1976 – året då Socialdemokraterna förlorade makten
Samma år som Pomperipossa slog igenom förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten – efter 44 år i obruten följd. Det var ett politiskt jordskred. Många historiker menar att Astrid Lindgren, tillsammans med Ingmar Bergman (som samtidigt flydde landet efter en uppmärksammad skattetvist), bidrog till att skapa den stämning av missnöje som fällde regeringen.
Det var inte bara högern som vann – det var också individens revansch mot staten. Pomperipossa blev en symbol för motståndet mot överbeskattning, byråkrati och politiskt högmod.
Efter valet började en gradvis förändring. Det dröjde över ett decennium innan en riktig reform kom, men fröet var sått. På 1980-talet växte kraven på ett nytt, mer rättvist system fram. Resultatet blev skattereformen 1990–91, där parollen var enkel: hälften kvar. Det var ett försök att reparera det system som Astrid Lindgren hade blottlagt 15 år tidigare.
Ironiskt nog blev hennes saga verklighetens startskott för en förändring som det politiska etablissemanget till slut tvingades acceptera.
Sverige – från världens högsta skattetryck till en historiskt låg nivå
Ett halvt sekel senare har pendeln svängt. Förra året låg Sveriges skattekvot på 41,4 procent, vilket enligt OECD placerade oss på åttonde plats bland världens länder med högst skattetryck. Frankrike toppade listan med 43,8 procent, följt av Danmark med 43,4 procent. Bland de nordiska länderna hade endast Island ett lägre skattetryck än Sverige.
En fortsatt BNP-tillväxt kan innebära att det relativa skattetrycket sjunker ytterligare, även om staten drar in mer pengar i kronor räknat. Med andra ord: Sverige befinner sig nu på en historiskt låg nivå – faktiskt den lägsta sedan mitten av 1970-talet – och trenden pekar mot ytterligare lättnad i skattebördan under kommande år.
Rank
Land
Skattekvot (%)
1
Frankrike
43,8
2
Danmark
43,4
3
Belgien
42,8
4
Finland
42,4
5
Norge
41,4
6
Österrike
41,0
7
Italien
40,9
8
Sverige
41,4
9
Tyskland
40,3
10
Portugal
39,4
Pomperipossas arv – från folkhem till global ekonomi
När man ser på dagens siffror är det lätt att glömma hur unikt Sverige var på 1970-talet. Vi gick från att vara landet med världens högsta skattetryck till ett av Europas mest konkurrenskraftiga. Men priset var också att välfärdsmodellen gradvis förändrades – från ett system byggt på tillit och likhet, till ett där effektivitet och global konkurrens styr spelreglerna.
Astrid Lindgrens saga handlade egentligen aldrig bara om pengar. Den handlade om moral, frihet och förtroende. Hon ville förstå varför rättvisa kunde kännas så orättvis. Och i sin stilla ilska formulerade hon något som fortfarande ekar: att staten aldrig får bli så stor att den kväver människans frihet, arbete och ansvar.
I dag pratar vi om skattetryck, OECD-listor och tillväxttal – men Lindgrens budskap är tidlöst.
Skattepolitik handlar i grunden inte om ekonomi, utan om förhållandet mellan makt och människa.
Så kanske är det dags att läsa sagan igen. För även i dagens Sverige finns något av Monismanien kvar – om än i ny tappning.
Vänsterpartiet vill ”blanda” befolkningen genom att bygga hyresrätter i villaområden – ett försök att med politiska medel styra var människor ska bo och hur de ska leva. Under parollen ”en stad för alla” döljer sig en politik som inskränker individens frihet och påminner oroväckande mycket om gamla tiders social ingenjörskonst. När staten börjar bestämma vem som ska bo var, är steget kort till tvång och kontroll i jämlikhetens namn.
Diktaturens kreatur styr bostadspolitiken i Stadshuset. Vänsterpartiets politik hade gjort deras kamrat Stalin stolt.
Vänsterpartiets bostadsideal: tvång, kontroll och social ingenjörskonst
Vänsterpartiet fortsätter att driva en politik som alltmer påminner om social ingenjörskonst – där individens frihet underordnas partiets vision om hur samhället borde se ut. I Stockholm vill partiets nya bostadsborgarråd, Deniz Butros (V), aktivt förändra stadens befolkningssammansättning genom att bygga fler hyresrätter i villaområden och därmed ”blanda” olika grupper.
Idén om att staten eller kommunen ska styra var människor bor har länge varit en dröm inom den svenska vänstern. De kallar det ”integration” och ”jämlikhet” – men i praktiken innebär det att människor tvingas anpassa sig efter politiska beslut, inte egna val.
Butros säger att hon vill skapa en stad ”för alla”, där bostaden inte är en handelsvara. Det låter vackert, men innebär i realiteten att politiker vill ta kontroll över bostadsmarknaden och styra vem som får bo var. I ett fritt samhälle bygger man sin tillvaro genom egna beslut – man väljer sitt hem, sin omgivning och sin livsstil. Vänsterpartiet vill ersätta det med politisk planering.
Under sin uppväxt i Haninge såg Butros klasskillnader och drog slutsatsen att staten måste ingripa för att utjämna dem. I stället för att skapa möjligheter för människor att förbättra sina liv, vill hon nu förändra samhället genom att flytta på människor och ”blanda” bostadsområden. Det är inte jämlikhet – det är tvång i jämlikhetens namn.
Kritiker pekar på att segregationen ofta är självvald. Många svenskar betalar dyrt för att bo i områden där de känner trygghet, lugn och stabilitet. Det är inte ett uttryck för hat eller rasism, som vänstern gärna påstår, utan en naturlig följd av att människor söker sig till miljöer där de trivs.
Att då använda statens makt för att riva upp dessa miljöer, genom att påtvinga en viss ”blandning”, är att gå emot hela idén om personlig frihet. När Butros säger att även villaägare måste ”anpassa sig” till den nya befolkningspolitiken, avslöjas den auktoritära grundsynen: att staten vet bättre än medborgarna.
Det är inte första gången vänstern vill använda makt för att omforma samhället efter ideologiska ideal. Under 1900-talet såg vi hur liknande idéer om tvång och social kontroll fick katastrofala följder. I Sovjetunionen genomförde Josef Stalin massiva tvångsförflyttningar av befolkningar för att ”blanda” folkgrupper och skapa politisk lojalitet. Miljontals människor fördrevs från sina hem – tjetjener, krimtatarer och andra minoriteter deporterades under fruktansvärda förhållanden. Officiellt handlade det om jämlikhet och rättvisa, men i verkligheten var det ett verktyg för kontroll och underkastelse.
Sverige är förstås inte Sovjetunionen – men tankemönstret är detsamma: övertygelsen att staten har rätt att ingripa i människors privatliv för det ”gemensammas bästa”. Vänsterpartiets bostadspolitik är inte frihetlig, utan paternalistisk. Den utgår från att medborgaren inte kan fatta kloka beslut själv, och därför måste styras.
I ett fritt och fungerande samhälle bygger integration och gemenskap på frivillighet, respekt och naturlig samverkan – inte tvång. Att försöka skapa jämlikhet genom att förstöra människors valfrihet är inte solidaritet, det är social kontroll.
Om vänstern verkligen ville minska klyftor skulle den fokusera på utbildning, arbete och trygghet – inte på att omforma bostadsområden med politiska pekpinnar. Stockholm behöver fler bostäder, ja – men inte fler ideologiska experiment.
Faktaruta: Josef Stalin och marxism–leninismen
Period: De facto ledare i Sovjetunionen ca 1924–1953 (formellt generalsekreterare i kommunistpartiet).
Ideologi: Marxism–leninism (i praktiken utvecklad till stalinism) – ett enpartisystem med centralplanerad ekonomi, statligt ägande och omfattande politisk kontroll.
Centrala drag i Stalins politik
Kollektivisering av jordbruket (slutet av 1920–talet–1930–talet): Tvångssammanslagning av privata jordbruk till kolchoser/sovchoser. Ledde till svältkatastrofer, särskilt 1932–33, samt förföljelse av ”kulaker”.
Femårsplaner och snabb industrialisering: Massiv utbyggnad av tung industri, ofta med tvångsarbete och mycket höga mänskliga kostnader.
Den stora terrorn (1936–1938): Utrensningar, skenrättegångar och avrättningar av verkliga och påstådda ”fiender”. Säkerhetspolisen (NKVD) spelade en central roll.
Gulag-systemet: Ett nätverk av tvångsarbetsläger för politiska fångar och andra kategorier. Miljontals passerade genom Gulag med mycket hög dödlighet.
Etniska deportationer: T.ex. tjetjener, ingusjer, krimtatarer, volgatyskar m.fl. tvångsförflyttades till avlägsna delar av Sovjetunionen.
Statlig kontroll över kultur och information: Censur, propaganda och personkult kring Stalin.
Förföljelser och brott mot mänskliga rättigheter
Politiska motståndare: Partimedlemmar, militärer, intellektuella och vanliga medborgare fängslades, deporterades eller avrättades.
Religiösa och etniska grupper: Kyrkor stängdes, ledare fängslades; minoriteter misstänkliggjordes och fördrevs.
Massvåld och svält: Statligt påtvingade politiska beslut bidrog till massdöd (svält, sjukdomar, avrättningar och lägerdödlighet).
Marxismens praktik i Sovjet (”marxism–leninism”)
Enpartistat: Avsaknad av fria val och oberoende institutioner möjliggjorde systematiska övergrepp utan ansvarsutkrävande.
Centralplanering: Ekonomiska beslut koncentrerades till staten; resursbrist, tvång och ineffektivitet följde.
Kollektivt mål > individens rätt: Individens fri- och rättigheter underordnades ideologiska mål; omfattande censur och repression.
Våldsmonopol och hemlig polis: NKVD/KGB säkerställde lydnad genom övervakning, angiveri och rädsla.
Konsekvenser i siffror (historiker anger intervall): Miljontals dödsoffer till följd av svält, avrättningar, deportationer och läger. Exakta tal omstridda, men forskningen är ense om att mänskligt lidande skedde i mycket stor skala.
Sammanfattning: Stalins styre kombinerade marxism–leninistisk enpartimakt, centralplanering och systematisk repression. Resultatet blev omfattande
förföljelser, tvångsförflyttningar och massdöd – ett varningsexempel på hur ideologiskt motiverad statlig kontroll kan slå sönder samhälle och liv.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Han har levt som beväpnad gängkriminell, sålt droger i skolan och rekryterat barn till brott – men nu klagar ”Isak” på att ingen vill ge honom jobb. Samtidigt lever han på bidrag, finansierat av vanliga skattebetalare i ett land med världens högsta skatter. Frågan är inte varför han inte får en chans – utan varför han fortfarande får vår sympati och våra pengar.
Inget annat land i västvärlden daltar så mycket med brottslingar och låter dem äta så mycket av skattebetalarnas kaka. Vi har världens högsta skatter och den dyraste kriminalvården.
”Isak” säger att han vill lämna gänglivet bakom sig – men går fortfarande runt beväpnad, har rekryterat unga till kriminalitet och skyller på samhället för att ingen vill ge honom jobb. Han verkar helt oförstående inför varför en arbetsgivare inte vill anställa en beväpnad gangster med lång brottsbakgrund. – Jag fattar inte varför ingen ger mig en chans, säger han.
Från skolans korridorer till gängens värld
”Isak”, som egentligen heter något annat, började sin bana redan i gymnasiet. Han såg snabbt en möjlighet att tjäna pengar när klasskamrater efterfrågade droger. Med hjälp av äldre i området började han langa narkotika under skoltid – och fastnade snart i gängens grepp. – Jag såg att det fanns efterfrågan. Det var så jag kom in i det, säger han.
Efter ett tag fick han en ”jobbtelefon”, fasta tider och kunder – som om det vore ett riktigt arbete. Men det var kriminalitet, inte entreprenörskap. Senare började han själv rekrytera yngre till samma destruktiva liv. – Jag vet att det är smutsigt, men det är den världen jag lever i, säger han.
Bidragsförsörjd – och krävande
Trots att han under åratal levt på brott och våld, förväntar sig ”Isak” nu att samhället ska öppna dörrarna och erbjuda honom jobb. Under tiden lever han på bidrag – pengar som vanliga, arbetande svenskar tvingas betala genom några av världens högsta skatter.
Vi betalar för trygghet, vård, skola – men också för individer som medvetet har valt kriminalitet och nu kräver sympati och ekonomiskt stöd när konsekvenserna kommer ikapp.
Dags att ta ansvar – eller lämna
Om ”Isak” på allvar vill lämna kriminaliteten borde han börja med att lägga ner vapnet, sluta se sig som offer och acceptera att förtroende tar tid att bygga. Ingen är skyldig honom en andra chans bara för att han säger sig vilja ha den.
Och om han ändå inte kan eller vill anpassa sig till ett laglydigt liv i Sverige, då kanske det är dags att överväga självdeportering – att återvända till sitt ursprungliga hemland och börja om där. Ingen tvingar honom att stanna i ett samhälle han själv valt att förakta och missbruka.
Vi andra arbetar, betalar skatt och försöker leva hederligt. Det minsta man kan begära är att de som förstört sina egna liv slutar kräva att vi ska betala för deras val – eller tar ansvar och börjar om någon annanstans.
När Vänsterpartiet styr Stockholm går ideologin före barnens bästa. Från och med 2026 ska bara stadens egna kommunala förskolor få erbjuda garantiplatser – trots att just de ofta dras med personalbrist, otrygghet och låg kvalitet. Beslutet saknar fakta, men följer en tydlig politisk linje: att misstänkliggöra det som fungerar, och försvara det som inte gör det.
Vänsterpartietsd vision bild hur Stockholm stads DDR förskola skall se ut.
Det parti som en gång hade sina rötter i stalinism och marxism har nu fått sin vilja igenom i Stockholms stadshus. Under Vänsterpartiets ledning har staden beslutat att från och med 1 juli 2026 ska endast kommunala förskolor få erbjuda garantiplatser.
Det innebär att föräldrar som inte får plats på sina önskade alternativ inte längre får en plats på en fristående förskola – utan hänvisas till de kommunala förskolor som många redan upplever som de sämsta i stan, med personalbrist, hög sjukfrånvaro, otrygga miljöer och dålig kontinuitet.
Vänsterpartiets förskoleborgarråd Alexandra Mattsson (V) (Kommunismen har mördat ca 100 miljoner människor ) säger att beslutet ska “stoppa dåliga privata aktörer” och “stärka den kommunala förskolan”. Men när hon får frågan om det finns siffror som stöder påståendet, medger hon:
– Självklart finns det ingen fakta, vi är Vänsterpartiet, Vi håller på med sånt. Utan vi följer Das kapital bokstav för bokstav.
Alltså inga fakta, bara ideologiska antaganden.
I dag finns omkring 230 fristående förskolor i Stockholm, däribland Pysslingen förskolor, som får en köpeng på 1 000 kronor per barn för att delta i det gemensamma systemet. Sara Lindberg, segmentsområdeschef på Pysslingen, kallar beslutet anmärkningsvärt:
– Här prioriteras ideologi framför barnens bästa. Kommunens egen barnkonsekvensanalys visar att beslutet kan leda till längre resvägar och mindre hållbara placeringar för barnen.
Även oppositionen är kritisk. Moderaternas oppositionsborgarråd Andrea Hedin menar att beslutet slår direkt mot föräldrarna:
– Närhet är en av de viktigaste faktorerna för föräldrar. Nu riskerar många att tvingas långt bort till kommunala förskolor som de aktivt försökt undvika. Det här beslutet tas helt över huvudet på dem.
För många privata aktörer är framtiden nu osäker.
– Vi vill inget hellre än att fortsätta vara en del av det gemensamma systemet – för barnens bästa. Men om vi stängs ute, måste vi fråga oss om det längre finns någon mening att vara kvar, säger Lindberg.
Beslutet framstår som ännu ett exempel på hur Vänsterpartiet låter ideologin gå före verkligheten. Istället för att förbättra kvaliteten i de kommunala förskolorna, väljer man att begränsa valfriheten och tvinga familjer till systemets sämsta alternativ.
Att ett parti med historiska rötter i stalinism och marxism fortfarande inte förmår skapa fungerande lösningar – utan istället river ner det som faktiskt fungerar – borde oroa fler stockholmare.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Femtekolonnarpartiet, Miljöpartiet, siktar åter mot regeringsmakten, beväpnade med visioner om kortare arbetsdagar, nedlagd kärnkraft och öppnare gränser. Språkröret Daniel Helldén ser framför sig ett Sverige där välfärden krymper i takt med arbetstiden, där elkablar ersätter reaktorer och där tryggheten får ge vika för ”kosmopolitisk tolerans”. Samtidigt väcker förslaget om en 35-timmars arbetsvecka oro bland ekonomer, som varnar för att en sådan reform skulle vara skadlig för svensk ekonomi genom minskad produktivitet, ökade kostnader och försvagad konkurrenskraft.
Miljöpartiet siktar på regeringsmakt igen
Miljöpartiet (MP) räknar kallt med att kunna regera tillsammans med Socialdemokraterna under nästa mandatperiod – trots att det förra samarbetet slutade i splittring och politisk utmattning. Samtidigt står Sverige inför växande problem med segregation, arbetslöshet och gängkriminalitet.
Forskare vid Konjunkturinstitutet (KI) varnar för att en förkortad arbetstid riskerar att sänka BNP och minska skatteintäkterna. Energiexperter menar dessutom att kärnkraft behövs för att klara elektrifieringen och minska koldioxidutsläppen. Trots det håller MP fast vid sin ideologiska kurs – även när forskningen pekar åt motsatt håll.
Förslag om 35-timmarsvecka
Partistyrelsen driver nu frågan om att införa en lagstadgad 35-timmars arbetsvecka, och vissa inom partiet vill gå ännu längre. Språkröret Daniel Helldén beskriver reformen som ”en rättvis och frihetsreform” och hävdar att effektiviseringar och förbättrad hälsa ska väga upp för minskad arbetstid.
Forskare på KI avfärdar dock idén som orealistisk och pekar på att kortare arbetstid ofrånkomligen leder till lägre produktion och minskade resurser till välfärden. Helldén medger att det ”skulle kosta”, men menar att kostnaden finasiera genom sämre välfärd och ännu högre skatter.
Skärpt linje mot kärnkraft
I energifrågan har MP cementerat sin hållning: ”Vi vill inte se ny kärnkraft i Sveriges energiproduktion”, säger Helldén. Någon vetenskaplig grund för beslutet redovisas dock inte, och flera forskare har offentligt ifrågasatt partiets ståndpunkt.
Energiforskare vid Chalmers och Uppsala universitet menar att utan ny kärnkraft blir Sverige beroende av importerad el och ökade utsläpp. MP väljer ändå att hålla fast vid sin linje – ett eko av Linje 3-debatten från 1980-talet, där ideologi ofta vägde tyngre än fakta.
Migrationspolitik och samhällssyn
När det gäller migration markerar Helldén avstånd från både Socialdemokraternas och Tidöpartiernas mer restriktiva politik. Han vill underlätta så kallat ”spårbyte”, där personer som fått avslag på sin asylansökan i stället ska kunna ansöka om arbetstillstånd.
Samhällsforskare varnar för att denna modell riskerar att öka trycket på välfärdssystemet och skapa nya incitament för oreglerad invandring.
Han jämför Stockholm med städer som Kapstaden, där mångfalden enligt honom skapar liv och dynamik, trots de uppenbara problemen mer kriminalitet
Vanliga svenskar skall tåla brottslighet. Däremot måste vi få bort jaktvapen som kan användas i självförsvar emot brottsligheten. Kriminella kan då känna sig kränkta menar Helldén, om det möter en hagelskur i bröstet vid ett inbrott, det inte ok menar Helldén. Vi måste värna sexualbrottslingar och andra brottslingars människorvärde menar Helldén.
”Lite brottslighet får man räkna med om man vill leva i ett riktigt kosmopolitiskt samhälle”, säger Helldén med ett leende. ”Mångkulturen har sitt pris – men mitt konto i Schweiz kräver en rejäl politikerlön. Lite kriminalitet skadar inte oss i Miljöpartiet; vi har ju råd att bo i trygga områden. Vi är femtekolonnare, vi hatar Sverige, men vi vill ha makt. Att vanliga Svenssons får ta konsekvenserna av vår politik, det angår inte mig som MP-politiker”, avslutar miljömupp führen Helldén
Det politiska tonläget i Sverige blir allt skarpare. I centrum står Vänsterpartiet, vars retorik och symbolik väcker både oro och debatt. Trots att partiet officiellt tagit avstånd från sin kommunistiska historia syns fortfarande ekon av revolutionens ideal – från 1 maj-tågens Leninporträtt till den högljudda stilen i dagens debatter. Frågan är om arvet från 1917 fortfarande formar partiets själ – och vad det betyder för den svenska demokratin.
Vänsterpartiet och arvet från den revolutionära vänstern
Den politiska debatten i Sverige har sällan varit så högljudd som nu. I den senaste partiledardebatten tog känslorna överhanden, och särskilt Vänsterpartiets representanter fick kritik för sin konfrontativa stil – ett beteende som flera menar underminerar det demokratiska samtalet.
Den frisinnade samhällsdebattören Henrik Jönsson tar i veckans video upp fenomenet han kallar ”Vrålvänstern” – en politisk kultur där avbrott, skrik och personangrepp ersätter resonemang och argument. Men han går också djupare, och menar att den aggressiva tonen inte är något nytt – utan en återklang av partiets egen historia.
Ett arv från revolutionens dagar
Vänsterpartiet har rötter som sträcker sig tillbaka till tiden efter den ryska revolutionen 1917. Då bröt sig den svenska vänstern itu: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som senare blev Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), valde att ansluta sig till Komintern – den internationella kommunistorganisation som styrdes från Moskva under Lenin.
Bolsjevikerna tog makten genom våld, och i juli 1918 avrättades hela tsarfamiljen Romanov, inklusive barnen, på order av det revolutionära styret. Händelsen kom att symbolisera hur den kommunistiska rörelsen i praktiken utvecklades till ett system präglat av förtryck och förföljelse av oliktänkande – något som på många sätt kom att spegla de totalitära drag som även andra ideologier senare uppvisade.
Ett kontroversiellt arv
Under 1900-talet höll Vänsterpartiet länge fast vid sin koppling till den sovjetiska kommunismen. Partiets företrädare uttalade stöd för flera kommunistiska regimer och deltog i internationella sammankomster med nära band till Moskva.
Även under 2020-talet har porträtt av Lenin och andra revolutionära symboler synts i 1 maj-tåg där Vänsterpartiet deltar, ofta i samverkan med ungdomsförbund och mer radikala grupper på vänsterkanten. Det har väckt återkommande kritik, särskilt från dem som menar att symbolerna representerar ett förtryckande och våldsamt ideologiskt arv som borde ha hörts historien till.
Från revolution till retorik
Även om partiet i dag officiellt tagit avstånd från diktaturer och kommunistiskt styre, finns en kvarvarande misstanke om att dess politiska kultur fortfarande präglas av den gamla kampretoriken. När debatter i riksdag och TV övergår i skrik och förolämpningar, menar kritiker att man ser spår av samma ideologiska tradition – där kampen och konflikten står i centrum, snarare än samtalet och kompromissen.
Demokratins prövning
Sveriges demokrati vilar på respekt och förmågan att lyssna. När historiska symboler för förtryck fortfarande förs fram i demonstrationer, och när det offentliga samtalet ersätts av rop och indignation, väcks frågan: har den svenska vänstern verkligen gjort upp med sitt arv?
Demokratin kräver mer än röster – den kräver ansvar. Och det är i tystnaden mellan skriken som dess framtid avgörs.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Sverige har blivit ett land där ansvarslöshet belönas och de laglydiga straffas. Vi måste återta kontrollen över våra gränser, vår kultur och våra pengar. Medborgarskap ska förtjänas, inte delas ut. Den som inte anpassar sig, arbetar eller respekterar lagen ska inte stanna – och staten ska inte kunna roffa åt sig mer än 20 procent av medborgarnas inkomst i skatt.
Kan inte Al Capone följa svenska lagar till punkt och pricka, ja då deporterar man Al Capone. Precis som du har rätt att returnera en trasig produkt köpt på nätet, måste det svenska folket ha rätt att slippa kriminella migranter som söker sin arbetsfria försörjning i Sverige.
Att bli medborgare är ingen självklar rättighet. Ett land har full rätt att avgöra vilka som får komma in och vilka som inte gör det. Den som flyttar till ett nytt land måste bidra, inte belasta. Den som vägrar anpassa sig till landets kultur och inte försörjer sig själv förtjänar inte att bli en del av samhället. Vandelprövning och språktester måste bli ett krav. Vi måste få en mer intolerant inställning till dem som begår brott – livstids utvisning redan vid ringa stöld är det enda som kan rädda Sverige.
Dessutom borde regeringen utfärda ett dekret om att ”kriminalvården” ska gallra sitt kundregister: den som saknar flera generationer av blodsband och medborgarskap i Sverige ska deporteras direkt efter avtjänat fängelsestraff. Vi måste bygga ett tryggare samhälle där kriminella migranter utvisas utan dröjsmål.
Precis som du inte släpper in vem som helst i ditt hem, ska inte ett land behöva göra det heller.
Samtidigt borde de mänskliga rättigheterna utökas till att skydda människor mot stater som missbrukar sin makt genom orimligt höga skatter. Det är fullständigt orimligt att en medborgare ska kunna tvingas betala mer än 20 % av sin inkomst till staten. Det borde finnas en tydlig gräns – ett tak – för hur mycket staten får ta. Astrid Lindgrens fall, där hon betalade över 101 % i skatt, är ett avskräckande exempel på hur fel det kan gå när politikerna får härja fritt.
Politiker ska inte kunna ruinera människor i ”solidaritetens” namn. De ska inte få gömma sig bakom fina ord medan de plundrar medborgarna på frukten av deras arbete och försöker tvinga fram ett kosmopolitiskt experiment ingen har bett om. Makten över individens liv måste tillbaka till individen – inte till ett självbelåtet politiskt etablissemang.
Miljöpartiet tycks ha tappat all kontakt med verkligheten. Nu vill de införa miljözoner som i praktiken rensar ut arbetare, småföretagare och barnfamiljer ur Stockholms innerstad. Det här är inte miljöpolitik – det är klasspolitik i grön förpackning.
Miljöpartiets visionsbild: Man vill göra om Sverige till ett U-land i norra Europa genom att använda oxar i stället för Euro 6-bilar. På så sätt kan vi uppleva den äkta känslan av att befinna oss i tredje världen.
Miljöpartiet fortsätter sin långvariga tradition av att straffa vanligt folk för sin egen ideologiska övertygelse. Det här är partiet som på 80-talet försökte stänga ner Sveriges energiförsörjning genom linje 3 i kärnkraftsomröstningen – och nu vill de göra Stockholm till en stad där bara den välbeställda elbilsägaren får röra sig fritt. Alla andra hänvisas till att cykla, gå eller ta en buss som redan går på knäna.
Med sitt beslut om miljözon klass 3 i Stockholms city har Miljöpartiet ännu en gång visat att de inte styr för människorna, utan mot dem. Det handlar inte om miljö längre – det handlar om kontroll. Om att bestämma hur människor ska leva, röra sig och arbeta.
Kammarrätten har nu nekat prövningstillstånd för de som överklagat beslutet. En jublande Lars Strömgren (MP) deklarerar självsäkert: ”Det finns ingen tvekan om att vi har lagen på vår sida.” Ja, kanske har deras egna ”lag” på sin sida – men de har knappast folket där. Vi har sett med MP politiker vi makten så öka korruptionen i samhället.
Miljözonerna slår direkt mot vanliga stockholmare – mot hantverkaren, barnfamiljen, pensionären. Mot alla som inte har råd med en Tesla. Det är en politik byggd på klassförakt, förklädd till klimatansvar.
Trots att länsstyrelsen tidigare stoppat införandet på grund av allvarliga brister i utredningen, vägrar Miljöpartiet backa. Staden, under MP:s inflytande, driver på med en sinneslö miljömupp envishet för att få igenom sin bilfientliga vision. Och nu ligger frågan hos Transportstyrelsen. Skulle de säga ja, står innerstaden snart stängd för alla utom de rikaste.
Strömgren talar om att ”tiotusentals stockholmare utsätts för föroreningar”. Men vilka är det som får bära bördan av MP:s lösningar? Inte partiets egna väljare, som redan lever bekvämt i centrala lägenheter. Det är de som pendlar, jobbar, lever utanför tullarna – de som gör stadens vardag möjlig.
Beslutet om miljözonen fattades redan 2024 och var tänkt att träda i kraft vid årsskiftet, men stoppades efter överklaganden. När staden försökte driva igenom projektet igen slog länsstyrelsen fast att underlaget var bristfälligt. Ändå fortsätter Miljöpartiet som om inget hänt.
Hur länge ska stockholmare tvingas leva med Miljöpartiets verklighetsfrånvända experiment? Hur kan ett parti som knappt klarar fyraprocentsspärren fortfarande sitta med vid bordet och fatta beslut som påverkar miljoner människor?
Stockholm förtjänar en politik byggd på sunt förnuft, inte på moralistiska symbolåtgärder som straffar vanliga medborgare. Miljöpartiets tid i beslutsrummen borde vara över.
FAKTARUTA: Ko, Euro 6-bil och elbil – klimatpåverkan i korthet
Källa
Typ av utsläpp
Storleksordning
Kommentar
Ko (nötkreatur)
Metan (CH₄), redovisat som CO₂e
≈ 2 500–3 000 kg CO₂e/år
Metan har hög klimatpåverkan (GWP ≈ 28–34). En ko kan motsvara cirka 3 ton CO₂e per år.
Bil (Euro 6, bensin/diesel)
CO₂ vid drift; NOx och partiklar starkt reducerade
≈ 110–150 g CO₂/km ≈ 1,7–2,3 ton CO₂/år vid 1 500 mil
Euro 6 innebär mycket låga lokala utsläpp. CO₂ beror främst på bränsleförbrukningen.
Elbil (produktion + drift)
CO₂ från batteri- och fordonsproduktion samt elmix
≈ 8–17 ton CO₂ vid tillverkning ≈ 0–2 ton CO₂/år vid drift
Batteriet står ofta för hälften av tillverkningsutsläppen. Råvaror som litium, kobolt, nickel och mangan bryts ofta som konfliktmetaller under svåra arbets- och miljöförhållanden i utvecklingsländer.
Om råvaror och arbetsvillkor: Batterimetaller utvinns delvis i områden med bristande miljöskydd, barnarbete och konfliktekonomi. Flera rapporter visar att gruvdriften i exempelvis Kongo och Sydamerika orsakar omfattande miljöskador.
Observera: Utsläppssiffror är typiska uppskattningar. Faktiska värden varierar beroende på körsträcka, elproduktion, fordonseffektivitet och metodval vid beräkning.
Liberalerna kämpar i dag på existensminimum, med opinionssiffror som hotar att utplåna partiet. Den nya ledaren Simona Mohamsson har misslyckats med att vända trenden; förtroendet rasar och partiet framstår som en kronisk patient utan riktning. Samtidigt som L dukar under cementerar Socialdemokraternas Magdalena Andersson sin ledande position, trots en åttaårig regeringsperiod vars migrationspolitik kritiseras hårt för att ha skapat ett ’Al Capone-Sverige’ på ruinerna av det gamla folkhemmet.
Simona Mohamsson har inte sina rötter i Sverige och tillhör inte den svenska folkstammen. Ytterligare ett liberalt experiment med en partiledare som inte har något att ge Sverige.
Liberalerna står på ruinens brant. Nästa val kan mycket väl bli slutet för partiet som en gång nådde tvåsiffriga siffror i opinionen. I dag kämpar det för sin överlevnad runt 2 procent – ett desperat parti utan riktning, utan idéer och utan trovärdig ledning.
Sedan Simona Mohamsson tog över för drygt tre månader sedan har hon försökt sätta en personlig prägel med budskapet om en ”blågul islam” och berättelsen om sitt eget integrationslyft. Resultatet? En politisk flopp.
Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk. Enligt Novus vet över en femtedel av väljarna inte ens vem hon är. Och bland dem som faktiskt känner till henne växer misstron snabbt. TV4 rapporterar att hela 47 procent nu har ganska eller mycket litet förtroende för L-ledaren – en ökning med 9 procentenheter sedan augusti.
– Just nu är hon ingen tillgång. Det är den bistra sanningen, säger Torbjörn Sjöström på Novus till TV4.
Samtidigt cementerar Magdalena Andersson (S) sin position som landets mest förtroendeingivande partiledare med 46 procent, följd av Ulf Kristersson (M) på 30 och Jimmie Åkesson (SD) på 25.
Liberalernas problem är inte längre tillfälliga svackor – de är kroniska. Partiet framstår i dag som en politisk patient på konstgjord andning, utan idéer som engagerar och utan ledarskap som övertygar.
Men det man kan frågasätta sig är att folk har förtroende för Anderssonskan. Socialdemokraterna styrde Sverige i åtta år, det enda man gjorde var att fylla landet med dysfunktionella migranter ifrån tredje världen. Vi hade en svagbegåvad statsminister vars Europa inte byggde några murar, resultatet ser vi i dag: ett Al Capone-Sverige, ett kosmopolitiskt helvete på jorden byggt på samma leråker som det klassiska folkhemmet.”
Lede fi har många ansikten – förutom Ryssland gäller det även en inre lede fi, såsom kommunister och de som förespråkar en islamisering av Sverige. Sverige har i dag ett överskott på moskéer. Det finns redan en stor moské på Södermalm, och det finns ingen anledning att lägga skattepengar på religiösa byggnader som saknar kulturvärde.
Moderaterna i Nacka sätter stopp för planerna på att använda skattepengar till bygget av en ny moské i Fisksätra. Kommunstyrelsens ordförande Mats Gerdau (M) slår fast att kommunen inte får finansiera religiösa byggnader – och markerar därmed en tydlig gräns mellan religion och politik.
Insamlingsstiftelsen Guds hus har sedan 2015 planerat att bygga en moské intill Fisksätra kyrka, på kyrkans mark. Projektet beräknas kosta 60 miljoner kronor, och man hade hoppats på bidrag från både Nacka kommun och staten.
Men kommunstyrelsens ordförande Mats Gerdau (M) ger ett tydligt besked: – Nej. Det finns inga löften eller intentioner, vare sig från mig eller någon annan i kommunledningen.
Han menar att kommunen skulle bryta mot kommunallagen om den finansierade religiösa byggnader. – Kommunens uppdrag är att använda skattepengar till skolor, vägar och idrottsplatser – inte till samfundslokaler, säger Gerdau.
Moderaterna markerar därmed en tydlig gräns mellan religion och politik, och understryker att skattebetalarnas pengar ska gå till lagstadgade, gemensamma behov – inte till trosinriktade projekt.
Dessutom har Sverige ett överskott på moskéer, det behövs inga fler. ”Vi bygger inte ubåtsbaser åt Putin på Muskö – lika lite ska vi ha fler moskéer”, säger en Fisksätrabo.
Medan vårdpersonal får nöja sig med en blygsam rabatt på SL-kortet åker politiker i Region Stockholm gratis – på skattebetalarnas bekostnad. Vänsterpartiet, som gärna talar om jämlikhet och rättvisa, försvarar nu systemet som ger välbetalda regionråd fria årskort. Kritiker menar att det avslöjar ett hyckleri där partiets handlingar står i skarp kontrast till dess retorik.
Ner på knä, du ska vara tacksam – du har faktiskt fått hela 280 kronor i rabatt på ditt SL-kort. Samtidigt har fröken partipamp från det marxistiska massmordspartiet en månadslön på 120 000 kronor och dessutom två gratis årskort på SL.
Samtidigt som vårdanställda bara får 280 kronor i rabatt på sitt SL-kort, får regionråd med månadslöner runt 120 000 kronor helt gratis SL-kort – betalt av skattebetalarna.
Enligt Region Stockholms arvodesreglemente har både regionråd och andra förtroendevalda rätt till fri årsbiljett hos SL. Dessutom får alla anställda inom trafikförvaltningen två SL-kort per år – en förmån som beskattas.
– Det är orimligt. Om vi tittar på de politiska arvodena i Region Stockholm så tjänar vi betydligt mer än undersköterskorna, som nu bara erbjuds 25 procents rabatt, säger regionrådet Carl-Johan Schiller (KD).
Vänsterpartiets regionråd Anna Sehlin, som varit med och beslutat om SL-rabatten, försvarar systemet. Hon menar att politikerna behöver fria SL-kort för att kunna fullfölja sitt uppdrag.
Men många reagerar på att just Vänsterpartiet, som ofta profilerar sig som företrädare för ”vanligt folk”, samtidigt försvarar förmåner till välavlönade politiker. Partiet bygger på en ideologi med rötter i marxismen – en ideologi som historiskt lett till diktaturer och privilegier för partieliten, medan vanligt folk fått betala priset.
– Jag kan förstå att det kan uppfattas som orättvist, men vi har haft en tuff ekonomisk situation och är glada att ändå kunna ge något tillbaka, säger Sehlin.
För många låter det som en svag ursäkt. Att politiker med höga löner ska resa gratis, medan vårdpersonal får nöja sig med en symbolisk rabatt, rimmar illa med Vänsterpartiets retorik om jämlikhet och rättvisa.
Kristdemokraterna föreslår därför att politikernas fria SL-kort slopas och att rabatten i stället används för att alla – även vårdpersonal – ska kunna få 30 procents rabatt på sina kort.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Sveriges ambitioner att framstå som en humanitär stormakt ställs på prov när en planerad massutvisning av somaliska medborgare stoppats i sista stund. Förra veckan skulle ett tjugotal personer, dömda för brott och med utvisningsbeslut, ha återförts till Mogadishu. Men i ljuset av den politiska debatten kring Tidöpartiernas utvisningsavtal drog somaliska myndigheter tillbaka sitt godkännande. Händelsen blottlägger de växande utmaningarna i ett migrationssystem som, efter decennier av generös politik, brottas med hur man ska hantera den grupp som inte lyckas eller vill integreras – och den akuta frågan om vart dessa individer ska ta vägen när hemländerna vägrar att ta emot dem.
Precis som du har rätt att returnera en felköpt produkt på nätet, måste Sverige kunna hantera de individer som utvisningssystemet genererar. Om den brottsdömde inte samarbetar eller hemlandet vägrar att ta emot personen, måste en lösning uppnås med ett tredjeland som mot betalning tar emot dessa individer och därmed löser Sveriges problem.
Flera somaliska medborgare flyttades redan under torsdagsförmiddagen förra veckan till Migrationsverkets förvar i Märsta. Planen var att de skulle utvisas tidigt på tisdagsmorgonen och anlända till Mogadishu vid tvåtiden på eftermiddagen.
Men utvisningen stoppades i sista stund, rapporterar Dagens Nyheter. Enligt uppgifterna drog de somaliska myndigheterna tillbaka sitt godkännande efter uppmärksamheten kring Tidöregeringens planerade utvisningsavtal med Somalia.
I Somalia finns ett tydligt motstånd mot att ta emot personer som dömts för brott utomlands. Att låta ett tjugotal somaliska medborgare återvända till landet bedömdes som alltför känsligt, och därför ställdes flygningen in. Gränspolisen i Stockholm uppges nu arbeta för att utvisningen ska kunna genomföras vid ett senare tillfälle.
Genom historien har Sverige gång på gång fått bära tunga bördor i sina försök att spela en framträdande roll på den internationella arenan. Karl XII:s stormaktsdrömmar slutade i katastrof, när tusentals karoliner miste livet under reträtten över de norska fjällen. Det verkar som att det svenska folket alltid får ta konsekvenserna av de misslyckanden som landets odugliga makthavare har orsakat. Under Karl XII:s återtåg dog många svenska bondsöner. I modern tid har vi fått uppleva ett kosmopolitiskt helvete på jorden, där vår befolkning inte längre är homogen, utan där mångkulturen har tärt sönder allt som en gång utgjorde samhällskontraktet.
På ett liknande sätt har den moderna svenska politiken under flera decennier präglats av en vilja att framstå som en humanitär stormakt – en hållning som samtidigt har skapat stora utmaningar inom migrationsområdet.
Sedan 1980-talet har Sverige tagit emot asylsökande från stora delar av världen, ofta långt bortom Europas gränser. Landet har i praktiken fungerat som en global socialbyrå, med en generös flyktingpolitik som många menar har gått längre än vad samhället klarar av att hantera.
Samtidigt väcks frågan om hur man ska hantera de personer som inte lyckas integreras i det svenska samhället eller som aktivt avvisar dess värderingar. Den gruppen riskerar att hamna utanför både arbetsliv och gemenskap, vilket skapar ett växande socialt problem som det svenska migrationssystemet ännu inte har funnit en hållbar lösning på.
Samtidigt har vi ett bistånd på 1 % av BNP. Vi måste kunna göra oss av med det avfall som asylindustrin producerar. Människor som är ointegrerbara på grund av religion, brottslighet eller något annat måste kunna returneras. Precis som man har rätt att returnera en felköpt produkt på Amazon måste vi kunna returnera migranter. Vill inte hemlandet ta emot dem – gör ett avtal med ett tredje land. Afrika är fullt av länder som behöver bistånd. En somalier behöver inte deporteras hem till Somalia, utan lika väl till Sudan eller något annat land på den afrikanska kontinenten. Det finns över 50 stater att göra avtal med, dit vi kan skicka människor som inte har något att ge Sverige och saknar sina rötter här.
Den nya lagen om ”Förolämpning mot tjänsteman” skulle skydda offentligt anställda från trakasserier och hot. I stället har den blivit ett verktyg för att ge ordningsvakter en auktoritet de aldrig haft och inte borde ha. När en berusad man i Linköping döms till nästan 26 000 kronor i böter för en förolämpning mot en vakt med 80 timmars utbildning, är det inte längre rättssäkerhet vi talar om – det är rättslig inflation.
Ordningsvakterna i Stockholms tunnelbana tillhör knappast de vassaste knivarna i lådan. De flesta av dem skulle nog ha svårt att klara uttagningen till kustjägarna. Man kan inte låta bli att tänka på Magnus Ugglas gamla låt ”IQ” när man möter en ordningsvakt vars utbildning bara omfattar 80 timmar.
En 58-årig man i Linköping har dömts efter att ha förolämpat en ordningsvakt utanför en sportbar. Mannen nekades inträde eftersom han bedömdes vara för berusad, varpå han upprepade gånger kallade ordningsvakten för ”jävla arab”. Händelsen inträffade en lördagsnatt i juli, och enligt Linköpings tingsrätt var mannens uttalanden ägnade att kränka ordningsvaktens värdighet och självkänsla. Mannen har varken erkänt eller förnekat brottet utan hänvisat till att han var berusad och inte minns något.
Tingsrätten dömer honom till 60 dagsböter à 430 kronor, totalt 25 800 kronor. Däremot avslås ordningsvaktens begäran om 7 000 kronor i skadestånd, eftersom rätten anser att kränkningen inte var tillräckligt allvarlig med tanke på att den riktades mot en myndighetsutövare i tjänst. Domen är en av de första som faller enligt den nya lagen ”Förolämpning mot tjänsteman”, som trädde i kraft i början av juli.
Men här börjar det verkligt anmärkningsvärda. Den nya lagen sägs vara till för att skydda offentligt anställda – personer med myndighetsansvar, utbildning och rättsliga befogenheter. Ändå har lagstiftaren valt att även låta den omfatta ordningsvakter, en yrkesgrupp vars utbildning knappt når upp till en veckas heltidsstudier.
Att ge samma rättsliga skydd till ordningsvakter som till poliser är inte bara ett misstag – det är ett hån mot själva begreppet myndighetsutövning. En ordningsvakt är en privatperson med väst, inte en statlig tjänsteman med ansvar inför lagen. Att då kriminalisera förolämpningar mot dem på samma nivå som mot poliser eller domare är att förväxla yrkesheder med uniform.
Lagen framstår som ett desperat försök att ge sken av auktoritet åt en funktion som saknar både utbildningsdjup och professionell standard. Det borde oroa varje medborgare som värnar om rättssäkerhet och proportionalitet. Ska verkligen en person kunna dömas till nästan 26 000 kronor i böter för något som yttrades i fyllan – mot en vakt vars formella träning är kortare än en körkortsutbildning?
Detta är inte rättssäkerhet. Det är ett samhälle som låter symboler väga tyngre än substans. Och när lagarna börjar skydda symboler i stället för människor, då är det inte längre bara en rättsfråga – det är en demokratifråga.
Vi stockholmare har fått lära oss en sak: Miljöpartiet vid makten är ett haveri. Sedan de tog över SL har det varit katastrof efter katastrof, korruption och inkompetens i rödgrön tappning.
MP styr inte — de förstör. Det är människor som aldrig borde fått ansvar. Hade det varit på 60-talet hade de gått i OBS-klass och samhället hade skyddat sig från deras dårskap.
Förr i tiden fanns idiotanstalter och sinnesslöanstalter – platser där de verkliga dårarna fick hållas och genomgå kariesexperiment för att se hur mycket socker deras tänder tålde. I dag har de bytt miljö och titel – nu sitter samma typ av människor som MP-politiker och testar hur mycket skada de kan göra på samhället i stället för på sina tänder.
Det finns något nästan tragikomiskt över Miljöpartiets relation till kollektivtrafiken. Varje gång partiet får chansen att påverka, resulterar det i dyra experiment, sämre ordning och minskad trygghet. Nu är det dags igen.
Den här gången handlar det om så kallad capping – ett pristakssystem för SL-biljetter som redan har dömts ut som ekonomiskt oförsvarbart. Trots att SL:s egen utredning visade på ett intäktsbortfall på över 342 miljoner kronor per år, vill Miljöpartiet gå vidare med ett pilotprojekt.
Varför? För att det “finns i London”.
Det är en logik som kunde höra hemma i ett studentkorridorsmöte snarare än i regionpolitiken. För det första har London ett helt annat biljettsystem, med både in- och utpasseringskontroller som förhindrar fusk och säkerställer betalning. Men det vill Miljöpartiet inte kopiera. I stället plockar man lösryckta delar ur ett system man uppenbarligen inte förstår, och försöker pressa in dem i Stockholms redan sargade kollektivtrafik.
Det här är samma parti som gav oss fiaskot vid Näckrosen tunnelbanestation, där man testade att ta bort spärrarna. Resultatet blev förutsägbart: stölderna hos den lokala ICA-handlaren ökade med över 300 procent. Butiken drabbades av rena raider – och gärningsmännen försvann smidigt ner i tunnelbanan genom de öppna spärrarna.
Vad gjorde Miljöpartiet då? Ingenting. Precis som vanligt stod man handfallen och talade om “tillit” och “nya lösningar”, medan brottsligheten ökade och tryggheten försvann.
Nu är man alltså tillbaka med ännu ett “innovativt” system som ska “öka användarvänligheten”. I verkligheten handlar det om att förlora hundratals miljoner i intäkter – pengar som hade kunnat användas till fler avgångar, bättre underhåll och tryggare stationer.
Det är också talande att Miljöpartiet, som gärna talar om “hållbarhet”, inte verkar förstå att hållbarhet även gäller ekonomi. Man kan inte gång på gång kasta pengar på ogenomtänkta projekt och sedan skylla på “visioner”.
SL behöver stabilitet, ordning och långsiktighet – inte fler gröna experiment på skattebetalarnas bekostnad.
Om man nu absolut ska hämta inspiration från London, börja då med att införa utpasseringskontroller. Det skulle stoppa fuskåkning, öka intäkterna och skapa trygghet – något Miljöpartiet hittills konsekvent misslyckats med.
Det är hög tid att sluta leka trafikvisionärer. Stockholm behöver fungerande kollektivtrafik, inte ännu ett miljöpartistiskt flumprojekt som slutar med öppna spärrar, ökade stölder och tomma löften.
Femtekolonnarna i Vänsterpartiet säger sig vilja lösa bostadskrisen. I själva verket vill de återupprepa de misstag som skapade den. Med en politik som luktar 1970-tal – statliga miljardbidrag, kommunalt ägande och förbud mot privata initiativ – cementerar de krisen snarare än löser den.
Marxismen struntar i den lilla människan. De är femtekolonnare i sitt DNA, som hetsar massorna bland marginaliserade grupper för att vinna makt – och när de väl får makten fyller V-politikerna sina nummerkonton i Schweiz med svenskarnas skattemedel.
Vänsterpartiets bostadspolitik är ekonomiskt vansinne
Vänsterpartiet säger sig vilja lösa bostadskrisen. I själva verket vill de återupprepa de misstag som skapade den. I sin artikel i Göteborgs-Posten den 12 oktober 2025 presenterar Nooshi Dadgostar och hennes anhang en politik som luktar 1970-tal – statliga miljardbidrag, kommunalt ägande och förbud mot privat initiativ.
Miljarder försvinner i fallfärdiga hus
Partiet vill att staten ska betala 4,5 miljarder kronor per år i byggstöd och att kommunerna ska köpa tillbaka hyresrätter från privata värdar. Men när det testas i verkligheten blir resultatet katastrofalt. I Husby har kommunen slösat bort runt en miljard kronor av skattebetalarnas pengar på att köpa fallfärdiga miljonprogramhus. Husen är i så dåligt skick att de kräver totalrenovering – vilket betyder att hyrorna inte kan sänkas och att ännu mer pengar måste pumpas in för att täcka underhållet.
Det här är inte social bostadspolitik – det är ekonomiskt självskadebeteende. Istället för att bygga nytt och modernt tar Vänsterpartiet över gamla problem och kallar det för framsteg. Skattepengar som kunde ha gått till nya, energieffektiva bostäder används i stället till att rädda förfallna byggnader som ingen privat aktör längre vill ta i.
Från tre år till femton – Vänsterpartiets bostadsköer
Men absolut – Vänsterpartiet har verkligen gjort succé i Stockholm. När Carl Bildt var statsminister fick man som 18-åring vänta omkring tre år på en egen lägenhet. Efter flera år med Vänsterpartiet som ansvarigt för bostadspolitiken är väntetiden på en hyresrätt nu uppemot 15 år – ungefär lika länge som man fick vänta i DDR för att köpa en Trabant.
Vänsterpartiet har med andra ord levererat äkta DDR-politik till stockholmarna.
Bygg enklare – inte dyrare
Vänsterpartiet vägrar erkänna det uppenbara: det är för dyrt att bygga bostäder i Sverige. Regler, krav och byråkrati har drivit upp priserna till orimliga nivåer. Lösningen är inte mer bidrag, utan fler byggmöjligheter och enklare strukturer.
Trailer parks – en beprövad modell som fungerar
Ett exempel att ta efter är trailer parks, ett beprövat koncept i USA och Kanada. Där bor miljontals människor i modulhus och flyttbara hem som är billiga att producera – ofta byggda i fabriker utomlands, ibland i Kina – och monterade på plats. De erbjuder ett tryggt, enkelt och prisvärt boende för unga, äldre och låginkomsttagare.
Ideologi framför verklighet
Men för Vänsterpartiet är sådana lösningar ideologiskt förbjudna. Hellre ruinerar man kommuner med tomma prestigeprojekt än att tillåta människor att bo i något som inte passar partiets ideologiska mall.
Vänsterpartiet kallar det ”rättvisa”. I verkligheten är det ren ekonomisk dårskap. Sverige behöver fler bostäder – inte fler socialistiska luftslott.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch vill införa ett förbud mot burka och niqab på offentliga platser. Hon menar att människor ska kunna mötas ansikte mot ansikte i vardagen och att Sverige bör följa flera europeiska länder som redan infört liknande förbud. Enligt Busch handlar det både om trygghet, integration och gemensamma värderingar.
Busch vill införa förbud mot burka och niqab på offentliga platser
– När man möts i vardagen – på gatan, på torget, i mataffären eller på vårdcentralen – ska man kunna se varandra ansikte mot ansikte. Jag vill inte att människor ska dölja hela sitt ansikte i sådana situationer, säger hon till Aftonbladet.
Hon menar att plaggen representerar en strikt tolkning av islam, sådan som tillämpas i länder som Iran och Afghanistan.
Det föreslagna förbudet skulle gälla på offentliga platser som gator, torg, köpcentrum och vårdinrättningar. Förslaget är ännu inte förankrat med de övriga partierna i Tidö-samarbetet.
Samtidigt skulle ett sådant förbud innebära att Sverige följer en utveckling som redan skett i flera europeiska länder. Länder som Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark, Österrike, Schweiz och Bulgarien har infört liknande förbud mot burka och niqab i offentliga miljöer. Förespråkare menar att dessa regler inte bara handlar om integration och gemensamma samhällsnormer, utan även om trygghet och brottsförebyggande åtgärder – eftersom det blir svårare att dölja sin identitet i det offentliga rummet.
Experter anser att den som trotsar ett eventuellt förbud mot burka och niqab bör få livstidsutvisning. Dessa plagg hör inte hemma i Sverige, och vill man bära dem kan man enligt en expertkår deportera sig själv. Klarar man inte av detta, måste samhället hjälpa till.
Faktaruta: Niqab och burka
Niqab: Ansiktsslöja som täcker hela ansiktet utom ögonen.
Burka: Heltäckande plagg som täcker hela kroppen, inklusive ansiktet (ofta med nät över ögonen).
Länder i Europa med förbud i offentliga miljöer
Frankrike – nationellt förbud sedan 2011; böter upp till €150 (samt straff för den som tvingar någon att bära heltäckande slöja).
Belgien – nationellt förbud sedan 2011; böter ca €137,50 och upp till 7 dagars fängelse.
Österrike – nationellt förbud sedan 2017; administrativa böter upp till €150.
Danmark – nationellt förbud sedan 2018; 1 000 DKK i förstgångsböter, upp till 10 000 DKK vid upprepade överträdelser.
Bulgarien – nationellt förbud (2016) i offentliga institutioner m.m.; böter upp till 1 500 lev samt möjlighet till indragna sociala förmåner.
Schweiz – nationellt förbud i kraft från 1 jan 2025; administrativa böter (typiskt CHF 100 på plats, upp till CHF 1 000 vid prövning).
Nederländerna – partiellt förbud (2019) i bl.a. kollektivtrafik, skolor, sjukhus och myndighetsbyggnader; böter cirka €150.
Vanliga straffnivåer
Administrativa böter – ca €150 (Frankrike/Österrike/Nederländerna), 1 000–10 000 DKK (Danmark), upp till 1 500 lev (Bulgarien), upp till CHF 1 000 (Schweiz).
Skärpta åtgärder – i vissa länder kan upprepade brott ge högre böter; i Belgien kan även kortare fängelsestraff tillämpas.
Obs: Reglerna har undantag (t.ex. för arbete, hälsa, sport, traditionella evenemang) och kan tolkas olika i tillämpning. Senast uppdaterad: 12 oktober 2025.
När Sverige närmar sig valet 2026 står landet inför ett vägskäl. I skuggan av höga opinionssiffror för vänstern tornar ett mörkt ideologiskt arv upp sig – ett arv som världen redan en gång betalat för med över hundra miljoner människoliv. Från Sovjet till Kuba, från DDR till dagens auktoritära regimer, har marxismen gång på gång visat sitt sanna ansikte: förtryck, censur och utrensning av oliktänkande. Nu riskerar samma idéströmning att få ministerposter i Sverige. Frågan är inte om historien upprepar sig – utan hur långt vi låter den gå innan vi säger stopp.
I ett marxistiskt dödsläger kan ingen höra dig skrika.
I en opinionsundersökning från Verian:
V: 7,5 %
S: 34,8 %
MP: 5,8 %
C: 4,7 %
L: 2,6 %
KD: 4,2 %
M: 17,9 %
SD: 20,1 %
År 2026 riskerar Sverige att styras av systemhotande extremister från Vänsterpartiet – samma ideologiska rot som format världens blodigaste diktaturer.
Marxismen, denna dödsideologi, har på sitt samvete över 100 miljoner mördade människor. Om V får ministerposter, hur länge dröjer det innan svenskar som tänker fritt betraktas som fiender till staten? Historien upprepar sig alltid: Kuba, DDR, Sovjet – samma mönster av utrensningar, förföljelser och tystnad. Karl Marx själv var inte bara en symbol för klasshatet – han var en man vars egna barn inte ens överlevde till vuxen ålder. En ideologisk profet som inte ens kunde värna sitt eget blod.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Trots att tusentals människor varje månad korsar Engelska kanalen och uppger sig fly från nöd och förföljelse visar allt fler tecken på en ny typ av migrant: unga, välklädda män som dokumenterar sin resa på sociala medier, festar i läger på franska kusten och ser Storbritannien som ett land av möjligheter snarare än skydd. Kritiker menar att systemet nu lockar ”lyxflyktingar” – inte nödställda – och att landet står inför en växande kris av egen konstruktion.
När illegala migranter blir symbolen för ett system som tappat kontrollen
Överfarterna över Engelska kanalen har på kort tid utvecklats från ett humanitärt nödläge till en symbol för ett djupare politiskt och socialt misslyckande. Varje dag anländer hundratals personer i småbåtar till den brittiska kusten – många utan identitetshandlingar, utan asylskäl och med oklar bakgrund.
Enligt brittiska myndigheter har över 100 000 personer korsat kanalen sedan 2018. Kostnaden för mottagande, boende och rättsprocesser uppskattas till över 3 miljarder pund årligen, och antalet fortsätter öka trots regeringens löften om att ”stoppa båtarna”.
Från hjälpsökande till gränsöverskridare
Det som en gång sågs som flyktingvågor från krigshärjade områden har i stor utsträckning ersatts av ekonomisk migration – unga män från stabila länder som ser Storbritannien som en chans till ett nytt liv, inte en fristad från krig.
Den virala videon som nu cirkulerar visar en sådan person: en man som kallar sig Madap Pasa, tidigare bosatt i Stockholm, som öppet filmar sin resa genom Europa på väg mot de franska stränderna. I videoklipp på sociala medier poserar han med vapen, skryter och beskriver resan till Storbritannien som en självklar framgång.
Hans uppträdande väcker frågor: är detta verkligen bilden av en asylsökande i nöd, eller av en person som utnyttjar systemets svagheter?
Tryggheten urholkas
Flera brittiska polischefer har varnat för att grupper av unga män som anländer utan bakgrundskontroll snabbt försvinner in i skuggsamhällen. I flera städer har lokala invånare rapporterat om ökad otrygghet, misshandel, stölder och sexuella trakasserier i områden där tillfälliga migrantboenden etablerats.
Människor som levt hela sina liv i små städer i Kent, Yorkshire och norra England berättar nu om hur hotell i deras närhet omvandlats till permanenta mottagningscenter – ofta utan samråd med kommuner eller invånare. ”Vi har inte längre något att säga till om i vårt eget samhälle”, säger en invånare i Folkestone.
Systemet gynnar cynism
Trots att majoriteten av migranterna som korsar kanalen saknar giltiga asylskäl, utvisas mindre än 2 %. Resten blir kvar – ofta i åratal – tack vare överklaganden och långsamma rättsprocesser. Många går under jorden, andra får tillgång till sjukvård, utbildning och socialbidrag under tiden deras fall prövas.
Det brittiska gränssystemet har med tiden förlorat sin trovärdighet. Även de som en gång stött flyktingmottagande menar nu att situationen är ohållbar. Förtroendet för myndigheterna sjunker, samtidigt som extrema rörelser på både höger och vänster vinner mark.
När humanitet möter verklighet
Frågan är inte längre om Storbritannien är ett generöst land – det är det. Frågan är hur länge ett land kan fortsätta bära en politik där illegala inträden inte leder till konsekvenser, där de som följer reglerna hamnar längst bak i kön, och där cyniska människosmugglare tjänar på ett sönderfallande system.
När bilder som de på Madap Pasa sprids i sociala medier, som en självsäker influencer snarare än en nödställd flykting, är det lätt att förstå varför så många britter nu känner sig svikna.
Migrationen över Engelska kanalen handlar inte längre bara om människor i behov – den handlar om gränser, ansvar och respekt för lagar. Om politikerna inte återtar kontrollen, riskerar Storbritannien att förlora mer än bara sin gräns – man förlorar tilltron till själva rättsstaten.
Fakta: Engelska kanalen & småbåtskorsningar
Längd: ca 560 km
Bredd: 34–240 km (närmast i Strait of Dover ≈ 34 km)
Djup (medel/max): ~63 m / upp till ~174 m (Hurd’s Deep)
Småbåtsankomster (kalenderår 2024): ca 37 000 personer
År t.o.m. juni 2025 (rullande 12 mån): 43 309 personer
Greta Thunbergs deltagande i den så kallade Freedom Flotilla, som stoppades av Israel på väg mot Gaza, har väckt kraftiga reaktioner världen över. Händelsen, som sammanföll med årsdagen av Hamas terrordåd den 7 oktober, har förvandlats till en symbolisk strid om sanningen – mellan aktivister som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter och kritiker som varnar för att bli verktyg i ett propagandakrig.
När Greta Thunberg i början av oktober deltog i den så kallade Freedom Flotilla, ett fartygståg med destination Gaza, fick händelsen snabbt stor internationell uppmärksamhet. Syftet med resan uppgavs vara att bryta Israels blockad av Gazaremsan – en blockad som aktivister länge beskrivit som illegal, men som enligt FN:s bedömning från 2011 är tillåten enligt internationell rätt som en säkerhetsåtgärd mot vapeninförsel till Hamas.
Efter att ha stoppats av israelisk kustbevakning deporterades Thunberg och hennes medresenärer till Grekland. Väl på plats anklagade hon Israel för ”folkmord” – ett påstående som fick stort genomslag i svenska medier men som inte ifrågasattes i direktsändning. Samtidigt sammanföll Thunbergs uttalanden med årsdagen av Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, då över tusen civila dödades.
Från klimat till konflikt
Greta Thunberg, som slog igenom som klimataktivist 2018, har under de senaste åren alltmer engagerat sig i propalestinska frågor. I sociala medier och på demonstrationer har hon talat om behovet av att ”stoppa ockupationen” och ”avsluta apartheidsystemet”. Hon har även använt slagordet ”From the river to the sea” – en formulering som i debatten ofta tolkas som ett krav på att staten Israel ska upphöra att existera.
Thunberg har förklarat sitt engagemang med att ”rasism” ligger bakom västvärldens ovilja att agera mot Israels agerande i Gaza. Kritiker menar däremot att hennes ställningstaganden har glidit över i politisk propaganda och att de riskerar att förvärra polariseringen i Europa.
FN:s linje och aktivisternas påståenden
Den israeliska sjöblockaden mot Gaza har flera gånger varit föremål för internationella granskningar. En FN-rapport från 2011 konstaterade att blockaden ”infördes som en legitim säkerhetsåtgärd för att förhindra vapeninförsel” och att den därmed inte strider mot internationell lag. Samma rapport slog fast att humanitärt bistånd till Gaza bör ske via godkända landövergångar i samråd med Israel och den palestinska myndigheten.
Trots detta beskriver flottiljens arrangörer, bland dem den Londonbaserade aktivisten Zaher Birawi, blockaden som ett folkrättsbrott. Birawi har i flera sammanhang kopplats till den palestinska organisationen Hamas, något han själv tillbakavisat. Enligt israeliska underrättelsekällor är den så kallade Palestinian Conference for Palestinians Abroad (PCPA), som Birawi leder, nära knuten till Hamas och fungerar som dess representant i Europa. Några oberoende bekräftelser på dessa uppgifter har dock inte publicerats av västerländska medier.
En kampanj med global räckvidd
Freedom Flotillan har beskrivits som en professionellt organiserad påverkanskampanj, med direktsända uppdateringar, flerspråkiga videoklipp och stor aktivitet i sociala medier. Enligt rapporter i internationell press lockade aktivisternas innehåll över sex miljoner tittare under de första dagarna.
Den brasilianske influencern Thiago Ávila, som deltog i flottiljen, har öppet beskrivit resan som en politisk handling och uttryckt beredskap att ”offra livet” för den palestinska saken. I iranska medier har deltagarna kallats ”martyrer” vars uppoffringar ska ”väcka Europa ur sin slummer”.
Samtidigt har israeliska myndigheter uppgett att flera av fartygen ägs via skalbolag kopplade till personer inom Hamas’ nätverk. Aktivisterna själva avvisar dessa påståenden och beskriver resan som en ”fredlig humanitär insats”.
Svensk mediedebatt och reaktioner
Thunbergs agerande har utlöst en omfattande debatt i Sverige. Medan flera kultur- och ledarskribenter på Dagens Nyheter och Aftonbladet beskrivit hennes engagemang som modigt och symboliskt viktigt för ”Sverigebilden”, har kritiker varnat för att hennes retorik riskerar att normalisera antisemitism.
En särskilt uppmärksammad debatt uppstod när civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin bar en slipsnål med Davidsstjärna i solidaritet med Sveriges judar. Aftonbladets Jonna Sima beskrev gesten som ”oansvarig” eftersom den ”kunde uppfattas som provocerande”. Kritiker menade att detta i sig var ett uttryck för den typ av antisemitism som just nu tilltar i Europa.
Ett växande propagandakrig
Enligt israeliska underrättelsetjänster använder Hamas västerländska aktivister för att påverka opinionen i Europa och försvaga stödet för Israel. Organisationens ledning har öppet deklarerat att attacken den 7 oktober ”förde den palestinska saken tillbaka till rampljuset” och att man inte kommer lägga ner vapnen förrän ”Palestina är fritt från floden till havet”.
Samtidigt uppges USA:s fredsplan – där frigivning av israeliska gisslan och israelisk reträtt från delar av Gaza ingår – ha fått stöd från den israeliska regeringen. Hamas har däremot meddelat att man inte accepterar avtalet i sin nuvarande form.
En fråga om ansvar och konsekvens
Frågan många nu ställer sig är vad som händer när symboliska aktioner får verkliga geopolitiska konsekvenser. Thunbergs flottilj har av anhängare beskrivits som ett humanitärt initiativ – men av kritiker som ett inslag i ett globalt propagandakrig som gynnar Hamas och förlänger konflikten.
Oavsett tolkning illustrerar händelsen hur en rörelse som en gång handlade om klimat och miljö nu blivit en del av ett laddat geopolitiskt drama.
När världen ser på – mellan Gaza, Tel Aviv, Bryssel och Stockholm – återstår frågan: handlar kampen om frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter? Eller om inflytande, identitet och ideologisk krigsföring?
Namn: Hamas (Islamiska motståndsrörelsen), med den väpnade grenen Al-Qassam-brigaderna.
Grundat: 1987 i Gaza under första intifadan. Ideologi: sunnimuslimsk islamism och palestinsk nationalism. Kontroll: de facto-styre i Gaza sedan 2007.
Terrorstämpling: Utnämnt till terroristorganisation av bl.a. USA och EU. (Även andra länder/organisationer har liknande beslut.)
Metoder som tillskrivs Hamas (urval):
Suicidattacker mot civila mål i Israel, särskilt under andra intifadan (tidigt 2000-tal).
Omfattande raketbeskjutning från Gaza mot israeliska städer och samhällen.
Gränsöverskridande räder, gisslantagningar och användning av tunnelnät för militära syften.
Dokumenterade våldsdåd (exempel – ej komplett lista):
2001: Sprängdåd utanför Dolphinarium-diskoteket i Tel Aviv (21 civila dödade).
2002: Självmordsbomb på påskmiddagen i Netanya (Park Hotel) – 30 dödade.
Återkommande: Raketattacker mot civila mål i Israel (bl.a. 2008–2009, 2014, 2021 och därefter).
7 oktober 2023: Massattack i södra Israel med omkring 1 200 dödade och 251 personer tagna som gisslan.
Rättsliga/mänskliga rättigheter: Internationella aktörer har bedömt att Hamas-anknutna attacker inkluderar avsiktliga attacker mot civila, vilket utgör brott mot internationell humanitär rätt.
Aktuellt läge (okt 2025): Efter kriget som följde på attacken 7 okt 2023 pågår förhandlingar om eldupphör och utväxling; ett mindre antal gisslan bedöms fortfarande vara vid liv.
Stockholmarna betalar just nu en miljon kronor i timmen i ränta – och stadens skuld fortsätter att växa. Trots skattehöjningar och rekordstora budgetar ökar lånen i snabb takt. Oppositionen varnar för en ekonomisk krasch i slowmotion, medan det rödgröna styret försvarar utvecklingen som följden av nödvändiga investeringar.
Fröken sossepamp har aldrig haft ett riktigt jobb – hon gick raka vägen från SSU till finansborgarrådets kontor. Att svinga den nio-svansade katten mot andra är hon mästare på, men att själv göra jobbet? Det överlåter hon som vanligt åt någon annan.
Stockholms stadsbudget 2026: En ekonomisk krasch i slowmotion
Den här veckan presenterade Stockholms stad sin budget för 2026 – en budget på 63,7 miljarder kronor som det rödgröna styret beskriver som en satsning på välfärd, trygghet och klimat.
Men bakom de stora orden döljer sig en snabbt växande skuld som oroar många. Oppositionen varnar för att stadens ekonomi är på väg mot en kollaps.
– Det här är en ekonomisk krasch i slowmotion. Med den här budgeten fortsätter staden att låna en miljon kronor i timmen, och skulden kommer att passera 100 miljarder. Det är djupt oansvarigt, säger oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M).
Den 31 augusti i år uppgick Stockholms stads externa skuld till 85,3 miljarder kronor – en ökning med 1,8 miljarder bara under 2025. Moderaterna har länge kritiserat stadens ekonomiska kurs.
– När du betalar tre miljarder i ränta och samtidigt lånar en miljon i timmen, då överskuggar det allt annat. Tappar man greppet om ekonomin, tappar man greppet om allt annat, säger Fjellner.
Han anser också att budgeten saknar verkliga satsningar på trygghet och istället fokuserar på att motverka friskolor och privata initiativ.
”Budgeten är i balans” – enligt propaganda ifrån stadshuset
Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) försvarar budgeten och menar att lånebehoven främst beror på stora och nödvändiga investeringar.
– Under vår tid vid makten har stadens budget varit i balans. Lånebehovet beror framför allt på investeringar i infrastruktur, avlopp, dricksvatten och Slussenprojektet, som blivit omkring sex miljarder kronor dyrare än planerat, säger Wanngård.
Hon lyfter fram investeringar i idrottsanläggningar, skolor och äldreboenden som långsiktigt viktiga, men kritiker menar att flera av projekten inte ger någon faktisk samhällsnytta och att staden snarare bygger upp skulder än värden.
Samtidigt har Stockholms kommunalskatt höjts två gånger sedan 2022 – trots rekordhöga skatteintäkter. Till och med betydligt mindre kommuner, som Österåker, har nu lägre skatt än huvudstaden.
Eko från historien: “Novemberrevolutionen”
Flera ekonomiska debattörer ser paralleller till 1980-talets så kallade novemberrevolution, när Olof Palme och finansminister Kjell-Olof Feldt släppte kreditmarknaden fri. Det var beslut som i efterhand beskrivits som startskottet för den skuld- och fastighetsbubbla som ledde till 1990-talets finanskris.
Kritiker menar att dagens rödgröna styre går i samma fotspår – en politisk kombination av kortsiktiga löften, överbelåning och skattehöjningar som urholkar både kommunens handlingsutrymme och invånarnas ekonomi.
Det som en gång kallades ansvarsfull ekonomisk politik har, enligt oppositionen, förvandlats till en skuldspiral. Stockholm står nu inför risken att bli ett nytt exempel på hur politisk hybris och dålig ekonomisk disciplin kan driva även en stark kommun mot avgrunden.
Politiska risker bortom ekonomin
Utöver de ekonomiska frågorna väcks nu även en principiell diskussion om huruvida Socialdemokraterna bör fortsätta styra Stockholm i samarbete med Vänsterpartiet – särskilt mot bakgrund av Vänsterpartiets historiska kopplingar till kommunistiska rörelser och dess tidigare roll som det som ofta kallades ett ”femtekolonnarparti”.
Flera debattörer menar att det finns en säkerhetspolitisk dimension i frågan. I ett föränderligt omvärldsläge, där hotet från främmande makt återigen blivit reellt, väcks oro för att politiker med inflytande över känsliga frågor kan utgöra en risk om de har ideologiska sympatier som sträcker sig österut.
Kritiker varnar för att låta Vänsterpartiets företrädare inneha beslutande poster i ett läge där nationell säkerhet, civil beredskap och skydd av strategisk infrastruktur blivit allt viktigare.
Frågan som många nu ställer sig är därför: bör Socialdemokraterna verkligen fortsätta styra tillsammans med ett parti vars ideologiska rötter och utrikespolitiska lojaliteter fortfarande väcker tvivel?
Faktaruta: ”Novemberrevolutionen” (Sverige, 1985)
Vad? Begrepp för den snabba avregleringen av den svenska kreditmarknaden då flera lånetak och utlåningsregler togs bort.
Datum: 21 november 1985.
Aktörer: Riksbanken (under Bengt Dennis), med stöd av regeringen (statsminister Olof Palme, finansminister Kjell-Olof Feldt).
Innehåll: Avskaffade utlåningstak och kvantitativa kreditrestriktioner; bankerna fick friare utlåning.
Bakgrund
Under 1970–80-talen växte obalanser fram i en hårt reglerad kreditmarknad med administrativ ränte- och lånekontroll.
Avregleringen syftade till att modernisera finanssektorn och förbättra kapitalallokeringen.
Direkta effekter
Snabb kreditexpansion (särskilt hushåll och fastighetssektor).
Stigande tillgångspriser (bostäder och kommersiella fastigheter).
Ökad skuldsättning och större räntekänslighet i ekonomin.
Långsiktiga följder
Bidrog till 1990-talets finans- och bankkris (dock inte ensam orsak).
Omfattande statliga bankstöd och systemreformer i början av 1990-talet.
1992 års kronkris och senare övergång till inflationsmål (1993) samt självständigare penningpolitik.
Viktigt att veta: ”Novemberrevolutionen” är en efterhandsbenämning. Forskning pekar på att kombinationen av avreglering, skattesystemets utformning, konjunktur och internationella faktorer tillsammans ledde fram till krisen.
Simona Mohamsson säger att Liberalernas partistyrelse vill ta bort alla röda linjer i sakpolitiken och arbeta fram ett nytt Tidöavtal.
Inför partistyrelsens möte om det ”allmänpolitiska yttrandet 2025” föreslog ledningen samtidigt att Liberalerna ska hålla fast vid sin linje: ingen regering där Sverigedemokraterna får ministerposter.
SD-ledaren Jimmie Åkesson kallade beskedet ”obegripligt” och upprepade kravet på att SD ska ingå i en framtida regering. Mohamsson svarade att L:s röster är avgörande för en borgerlig regering och att samarbetet fungerat just för att de borgerliga partierna sitter i regeringen medan SD står utanför.
I en DN-artikel utvecklade L-ledaren kritiken och menade att SD inte beter sig, inte är borgerliga och därför inte är trovärdiga för väljare. Som exempel tog hon upp deras agerande under Natoprocessen, då ledande SD-företrädare stöttade koranbränningar.
Regeringsfrågan splittrar Liberalerna, som i september låg på 2,4 procent i opinionen. Den slutliga hållningen till SD avgörs på landsmötet i höst.
Är inte dags att vi skickar L till historiens bakgård, partiet har 2% i opinionsmätningar. Enda de levererar till oss väljare är rent jävelskap. Nu vill man inte bilda regering där SD får ministerposter, vilket innebär att man släpper fram en rödgrön kakistokrat röra som inte gjorde ett skit för Sverige under 8 år.
Det var en liberal som hittade på att man bestraffade svenska folket med ett motbokssystem från 1917 till 1955. Det var inkompetent liberala statsminister Karl Staaff som vägrade köpa F-båtar inför ett brinnade världskrig, så kungen fick kalla till bondeupprop.
Liberalismen har inte gett Sverige ett skit, på 90-talet upphävde man luciabeslutet och fyllde Sverige med dysfunktionella lyxflyktingar från hela världen.
Det enda Liberalerna har levererat under den här mandatperioden är att de gjort det ännu jävligare för den som är arbetslös, i stället för att lösa problemet där det faktiskt finns. Problemet är att det är alldeles för lätt att få asyl i Sverige och att vi inte utvisar dem som döms till fängelse. Det är helt sjukt att fängelsedömda invandrare kan få stanna i Sverige.
Det bästa som kan hända Sverige är att nästa år i september vakna upp efter valet, se L lämna Sveriges riksdag. Deras politik tillför inget värde för Sverige.
Vänsterpartiets historiska bagage gör sig åter påmint – från 30-talets samröre med Sovjet till 50-talets DC-3-affär. I dag fortsätter partiet att driva politik som enligt kritiker slår hårt mot vanliga svenskar, som när RUT-avdraget hotas i deras senaste skuggbudget. Frågan väcks om det verkligen är klokt att ge ett parti med så mörkt förflutet inflytande över en svensk regering.
Det var många svenskar som blev avrättade i marxistiska Gulag-läger tack vare Vänsterpartiet.
Vänsterpartiets mörka historia gör sig ännu en gång påmind. På 30-talet skickades tusentals svenskar till Stalins Sovjet för att dö i Gulag. På 50-talet hjälpte de sina kamrater att skjuta ner en DC-3 och en Catalina, så att tappra svenska män stupade. Då skickade man fattiga människor att dö i marxismens Sovjet, och nu vill man hindra fattigpensionärer – som har byggt Sverige – från att få lite skattereduktion för hjälp i hemmet.
I stället hänvisar man till dysfunktionella tjänster som drivs av kommunen, där valfriheten är noll. Personalen som ska städa kan knappt svenska, och man plockar bottenskrapet från arbetsmarknaden för att utföra så kallade fixartjänster.
I Vänsterpartiets skuggbudget för 2026 vill man ta bort RUT-avdraget, så att fattigpensionärer inte längre har råd att anlita städhjälp eller hjälp i trädgården. Ännu en gång visar detta parti sitt fula femtekolonnar-tryne och sitt öppna hat mot det svenska folket.
Vänsterpartiet har alltid hatat Sverige – partiledaren Werner sålde ut landet för några flaskor sprit till DDR på 70-tale
För när diktaturens kreatur i Vänsterpartiet styr, då ska alla gå i kommunal förskola, busstrafiken ska drivas av SL och vi ska alla stå i kö. Endast när man har partibok kan man få gå före. En ledare, ett parti och åsikt är motto.
Det är väldigt anmärkningsvärt om något parti vill släpa in dessa femtekolonnare i en regering. Inte ens under brinnande världskrig fick kommunister vara med och styra Sverige – deras plats var i ett arbetskompani utan vapen i hand. Nu kan dessa maktkåta sossar vara villiga att ge dessa subversiva element till och med ministerposter. Det svenska samhället har tillräckligt med problem med korruption – ska man verkligen låta korrupta politiker få ministerposter bara för att ett litet marginaliserat kommunistparti ska få lite makt?
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
