När Vänsterpartiet nu siktar på ministerposter 2026, bör vi inte glömma deras ideologiska arv. Bakom de moderna kostymerna döljer sig en lära vars historiska fotspår leder till censur, angiveri – och arbetsläger.

Marxismens historia är fläckad av blod. Där den får makt följer tvång, förföljelse och tystade röster. Vi har sett det i Sovjetunionens Gulag,Östtyskland, i Maos Kina, i Castros Kuba – och i dagens Iran där revolutionen blev förtryck. När ideologin får fritt spelrum är det oliktänkande som får betala priset.

Vänsterpartiet må säga sig vara demokratiskt – men dess rötter, symboler och retorik har aldrig helt tagit avstånd från totalitarismens metoder. Det är inte konspirationsteori att påminna om historien. Det är nödvändigt vaksamhet.

Det börjar inte med taggtråd – det börjar med tyst konsensus, identitetspolitik och ”rätt tänkande”. Sedan kommer registren. Sedan lägren.

Gulag: Ett av 1900-talets mörkaste kapitel

I dagens samhälle pratar vi ofta om vikten av mänskliga rättigheter och rättvisa. Men för inte så länge sedan fanns ett system där miljontals människor fängslades, tvingades till slavliknande arbete och ofta dog – utan rättegång, utan skuld. Det systemet hette Gulag, och det var verklighet för miljontals sovjetmedborgare under 1900-talet.

Vad var Gulag?

Gulag var namnet på ett nätverk av arbetsläger som drevs av den sovjetiska staten. Namnet är en förkortning av ”Glavnoje upravlenije lagerej”, vilket betyder ”Huvudförvaltningen för lägren”. Det var en statlig myndighet som organiserade arbetsläger över hela Sovjetunionen, främst under Stalins diktatur.

Men Gulag var mer än bara fängelser. Det var ett verktyg för förtryck. Människor kunde fängslas för att ha skämtat om Stalin, för att ha varit ”fel” klass, tillhört en misstänkt folkgrupp eller bara för att de råkat vara på fel plats vid fel tid. Lägerns främsta syfte var tvångsarbete – att bygga Sovjet – men också att bryta ner individer och sprida skräck i samhället.

Gulag användes också för att driva fram Sovjets industrialisering. Fångar byggde järnvägar, gruvor, kraftverk, militära anläggningar och hela städer. Lägret Belomorkanalen byggdes på två år av cirka 100 000 fångar – tusentals dog under arbetet. Staten fick billig arbetskraft, men till ett enormt mänskligt pris.

Vem kunde hamna där?

Svaret är: nästan vem som helst. Under Stalins terrorvågor fanns inga säkra. Exempel på grupper som drabbades:

• Politiska dissidenter och intellektuella
• Jordbrukare som motsatte sig kollektivisering (”kulaker”)
• Etniska minoriteter som krimtatarer, balter eller tjetjener
• Soldater som överlevt tysk fångenskap (sågs som förrädare)
• Vanliga kriminella – ofta blandade med politiska fångar
• Kvinnor, barn och gamla – ingen gick säker

I vissa perioder tvingades lokala myndigheter arrestera ett visst antal personer bara för att nå kvoter. Osäkerheten och godtyckligheten var total. Under ”Stora terrorn” 1937–1938 greps över 1,5 miljoner personer. Många avrättades, andra skickades till läger.

Välkända läger: Solovki, Vorkuta och Kolyma

Gulag omfattade tusentals läger, men vissa blev särskilt ökända:

• Solovki – beläget i ett gammalt kloster på öar i Vita havet. Det var ett av de första lägren och kallades ibland ”Gulags moder”. Här testades många metoder som senare användes i hela systemet.
• Vorkuta – ett enormt kolgruvläger norr om polcirkeln. Här byggdes hela städer av fångar. Vintrarna var brutala och arbetsförhållandena livsfarliga.
• Kolyma – kanske det mest fruktade lägret, långt i östra Sibirien. Här arbetade fångar i gruvor under extrem kyla. Dödligheten var enorm. Temperaturen kunde nå minus 50 grader.

Andra kända läger fanns i Norilsk, Magadan och Karaganda. Fångar skickades till arbetsprojekt över hela Sovjetunionens yta – från Baltikum till Sibirien.

Hur stort var det?

Siffrorna är svindlande:

• Över 18 miljoner människor tros ha passerat genom Gulagsystemet mellan 1929 och 1953.
• Som mest fanns mer än 2,5 miljoner fångar i lägren samtidigt (kring 1950).
• Minst 1,2 till 1,7 miljoner dog i fångenskap – av kyla, svält, misshandel eller sjukdomar.
• Under vissa år var dödligheten över 20 % i vissa läger – särskilt under andra världskriget, när matbrist och sjukdomar härjade.

Det totala antalet dödsfall kan vara högre, eftersom mycket av dokumentationen förstördes eller förblev hemligstämplad.

Arbetsvillkor och livet i lägren

Fångarna arbetade ofta 12–14 timmar per dag med fysisk kroppsarbete. Mat ransonerades efter arbetsinsats: den som inte klarade sin kvot fick mindre mat, vilket i sin tur gjorde det omöjligt att arbeta. Det blev en dödsspiral. Fångar dog av undernäring, skörbjugg, dysenteri och köld.

Lägren var ofta självförsörjande med egna domstolar, sjukhus, arbetsgrupper och bevakningssystem. Kriminella fångar (tjuvar, mördare) fick ofta mer makt än politiska fångar, eftersom de ansågs ”omskolningsbara”.

Vittnesmål som väckte världen

Under lång tid var Gulag ett tyst lidande, men flera överlevande vågade till slut berätta:

• Aleksandr Solzjenitsyn skrev det banbrytande verket Gulagarkipelagen, som avslöjade systemets grymhet för en global publik. Han själv satt i fångenskap i åtta år.
• Varlam Sjalamov skildrade den brutala vardagen i Kolyma i sina noveller. Han skrev att ”en människa inte överlever i Kolyma – den förändras till något annat”.
• Evgenia Ginzburg, lärare och journalist, beskrev sin väg från häktet till Sibirien i memoarerna Within the Whirlwind.
• Margarete Buber-Neumann, tysk kommunist, skickades från nazistiskt koncentrationsläger till sovjetiskt Gulag.

Deras berättelser är avgörande för att förstå Gulag – inte som en abstrakt historisk företeelse, utan som miljontals människors personliga tragedi.

Varför det fortfarande spelar roll

Att minnas Gulag handlar inte bara om historia. Det handlar om att förstå vad som kan hända i ett samhälle där staten har total kontroll, där yttrandefrihet inte finns och där människor kan försvinna över en natt. I dag arbetar organisationer som Memorial i Ryssland (när de tillåts) med att bevara minnet av Gulag och dess offer.

Flera museer i Ryssland, Polen och Baltikum samlar in vittnesmål, föremål och arkiv. Bland dem finns Gulag History Museum i Moskva, Perm-36 (ett bevarat läger), och flera digitala projekt som dokumenterar individers öden.

Att känna till Gulag är att försvara tanken om mänsklig värdighet. Det är att stå upp för dem som en gång tystades.

”En människa kan behålla sin värdighet även i fångenskap. Men ett samhälle som skapar Gulag – det förlorar sin själ.”

DDR – Ett Vänsterpartisk drömsamhälle.

Efter andra världskriget bildades 1949 den kommunistiska Tyska Demokratiska Republiken (DDR) i den sovjetiska ockupationszonen. DDR framställdes officiellt som en “demokratisk republik”, men i verkligheten var det en hårt styrd diktatur under det socialistiska enpartiet SED. Som källan noterar: ”På papperet var DDR demokratiskt, men i själva verket var den … en förlängning av Sovjetunionens socialistiska diktatur”. SED hade makten genom hela DDR:s existens – valen styrdes av partiets politbyrå och Folkekammaren (parlamentet) fylldes med godkända kandidater. Det fanns formella “blockpartier”, men SED höll full kontroll och ingen opposition tilläts.

Säkerhetstjänsten Stasi: organisation, metoder och omfattning

Stasis tidigare huvudkvarter i Berlin-Lichtenberg. I denna stora åttavåningsbyggnad styrdes DDR:s hemliga polis och underrättelsetjänst över ett enormt övervakningsnätverk. Stasis officiella namn var Ministerium für Staatssicherheit (MfS) och tjänade SED som dess beväpnade arm för att ”säkra ledningens ställning” och ”eliminera regimens motståndare”. Stasi grundades 1950 och fick tidigt i uppdrag att ”uppspåra, identifiera och övervaka … personer med fientlig eller negativ inställning”. Organisationen växte snabbt – enligt arkivforskning hade Stasi på 1970–80-talen cirka 91 000 heltidsanställda och ungefär 189 000 informella medarbetare (inofficiella agenter). Stasi lyckades på så sätt övervaka eller inhämta uppgifter om ett stort antal DDR-medborgare: någonstans mellan en femtedel och en tredjedel av befolkningen övervakades i någon form. Som källa skriver: ”DDR:s hemliga polis uppskattas ha samlat information om minst var tredje östtysk medborgare”.

Stasi använde många metoder för att upprätthålla kontrollen. Förutom klassiskt spionage och avlyssning byggde man upp ett helt samhällsövervakningssystem. All kommunikation kontrollerades (till och med privatpost och telefonsamtal), och kontakter med väst sades vara olagliga från 1979. Partiet hade specialbyggda avdelningar för propagandaarbete, infiltrering av organisationer och psykologisk kamp mot fiender (”Zersetzung” – se nedan). I praktiken var Stasi ett rent terrorvapen: författaren Daniel Rydén sammanfattar att ”i den kommunistiska diktaturen DDR övervakade Stasi allt och alla, kartlade människors liv, fängslade, förhörde, åtalade, dömde, verkställde fängelsestraff och avrättningar”. DDR var så genomträngt av Stasi att nästan ingen vågade öppet kritisera regimen – det ”socialistiska och sovjettrogna partiet SED bestämde allt under hela DDR:s existens”, medan Stasi i skuggorna såg till att ingen vågade protestera.

Övervakning av oppositionella och oliktänkande

Stasi riktade in sig på alla grupper som ansågs hota regimens enhet. Det kunde vara politiska dissidenter, fredsaktivister, troende kyrkomedlemmar, konstnärer, intellektuella eller helt vanliga människor som ville lämna landet. Myndigheten hade som uttalat mål att ”uppspåra, identifiera och övervaka ‘fientligt negativa element’, oppositionella och potentiella republikflyktingar”. Folkrörelser och kyrkan var särskilt känsliga områden: präster övervakades noggrant, och predikningar eller bönemöten kunde infiltreras. Kvinnorätts- och fredsrörelser betraktades med misstänksamhet. Den tidigare DDR-spionchefen Markus Wolf har i efterhand sagt att SED borde ha lyssnat mer på de växande protesterna i fredsrörelsen och i kyrkan istället för att ”avvisa all dialog med oppositionella, … med människorna i fredsrörelserna och kyrkorna”. Personer som uttryckte kritik – t.ex. via pamfletter, demonstrationer eller avvikande konstnärlig verksamhet – kunde gripas av Stasi. Till exempel spärrades folklivsprofessorn Robert Havemann in och stängdes av från arbete, författare som Jürgen Fuchs sattes i fängelse för sina texter, och kompositörer eller rockartister fick sina konserter stoppade. Även vardagliga kontakter övervakas: att prata med västband eller släkt i Väst bestraffades, och många medborgare levde med vetskapen att Stasi spionerade överallt. Som illustrerat av en kommentar: ”Angivaren kunde finnas på jobbet, i vänkretsen, vid köksbordet eller hemma i dubbelsängen”.

Opposition och flyktingar: En viktig målgrupp var dem som ville lämna DDR (så kallade republikflyktingar). Stasi kontrollerade noggrant de som ansökte om att få resa till Västeuropa, och många misstänkta samlade i fängelset. Flyktingar som fångades in åtalades ofta för ”riksförräderi” och dömdes till långa fängelsestraff. 1961 byggdes Berlinmuren just för att stoppa massflykten – före murens uppförande flydde omkring 4 miljoner östtyskar till väst (fram till murens byggnad 1961). De som försökte simma över floder eller gränsa sköts inte sällan till döds – historiker uppskattar att ca 1 100 människor miste livet när de försökte fly över Berlinmuren och andra gränspassager. (Många av dessa gränsvakter var också DDR-soldater.) Efter 1989 kunde det avslöjas att själva DDR-regimens topp – inklusive Erich Honecker – hade ansvaret för omfattande dödsskjutningar av flyktingar; Honecker åtalades 1992 för medansvar till 13 mord på flyktingar, men frigavs av hälsoskäl.

Stasifängelset Hohenschönhausen och andra förvar

Interiör från cellkorridoren i det nybyggda förhandlingsavsnittet på Stasifängelset Hohenschönhausen. Här hölls många av DDR:s politiska fångar inlåsta och förhördes. Hohenschönhausen i Berlin var Stasis centrala häkte och förhörsfängelse. Det grundades ursprungligen 1950 som östmakternas bas, och från 1960-talet byggdes en ny större byggnad för att rymma fler fångar. Fram till 1989 satt totalt omkring 11 000 personer där i förvar. Här satt till exempel deltagare i upproret 1953 (då Sovjet sprängde arbetarprotesternas motstånd) och politiska reformkommunister som Paul Merker. Efter 1961 fylldes Hohenschönhausen på med personer som ville fly DDR, men också dissidenter som Rudolf Bahro, Jürgen Fuchs och medborgarrättsaktivisten Bärbel Bohley. Interiören med grova betongceller och stålportar vittnar om förvarsmiljön.

Förhörsmetoderna i Hohenschönhausen var brutala, men ändrades över tiden. På 1950-talet förekom regelrätt fysisk misshandel, men från 1960-talet satsade Stasi på psykologisk tortyr. Fångarna hölls ofta isolerade, de fick inte veta var i DDR de befann sig och vistades i total ovisshet. Interrogatorerna arbetade i skift och lät fången vara ifrån dagarna och framför allt nätterna i isoleringscell utan kontakt. I tystnaden och utmattningen pressades många till mentala och fysiska sammanbrott. En källa beskriver hur fångarna genomfördes långa, dygnslånga förhör ”för att framkalla erkännanden”. Allt skedde i hemlighet: det avslöjades inte för DDR:s befolkning att Hohenschönhausen existerade. När Berlinmuren föll 1989 blev detta fängelses existens plötsligt en ”heltids hemlighet” för övriga världen. Ett exempel: den västtyske advokaten Walter Linse kidnappades 1952 och fördes hit; i sex månader satt han ensam, helt isolerad från omvärlden, och förhördes av Stasi dygnet runt. Hans medfångar var i själva verket Stasi-agenter, och allt han sa spelades in. Öppnandet av Hohenschönhausen 1990 blev stark symbol för DDR-regimens förtryck, och idag är det museum som visar fångarnas levnadsvillkor och tortyrmetoder.

Angiveri och samhällskontroll

DDR:s styre betonade att staten skulle penetrera alla delar av samhället. Det innebar ett uppmuntrat system av angivare. Stasi värvade helt vanliga medborgare som informella medarbetare (Inoffizielle Mitarbeiter, IM). Detta angiversystemet gjorde att vem som helst kunde rapportera avvikande uppgifter om grannar, kollegor eller släktingar. Antalet agenter var enormt – BStU uppskattar som sagt cirka 189 000 inofficiella medarbetare utöver de 91 000 anställda. Uttrycket ovan om att en angivare ”kunde finnas … på jobbet, i vänkretsen, vid köksbordet eller hemma i dubbelsängen” illustrerar hur vardagen påverkades. Människor lärde sig att misstänka varandra. Grannar övervakade varandras telefonsamtal, arbetskamrater antecknade vem som klagade på arbetstakten, och till och med barn rapporterade sina föräldrars samtal. Detta skapade ett klimat av misstro och rädsla, där många höll tyst om sina verkliga åsikter. Även familjer splittrades: syskon eller makar kunde tvingas välja sida eller avslöja varandra. Angiversystemet förstärkte Stasis totalitära kontroll, så att makthavarna i DDR i princip fick reda på nästan allt som hände i samhället.

Exempel på förföljelse: fängslanden, tortyr och avrättningar

DDR-regimens förföljelser yttrade sig i många former. Ett betydelsefullt exempel var redan upproret i juni 1953: då protesterade byggnadsarbetare och andra mot sovjetiskt styre, och de slogs ned med sovjetiska stridsvagnar. Exakt antal dödsoffer är okänt – en del källor nämner ”kanske så många som 507 personer” som sköts ihjäl i samband med upproret. 1961, när muren byggdes, intensifierades dödsskjutningarna av personer som försökte fly. Historiker uppskattar att omkring 1 100 flyktingar miste livet vid gränsen 1961–1989. Det handlade om män, kvinnor och till och med barn som träffades av kulor i gränsposteringarna.

Bland oliktänkande noterades också specifika fall av utpressning. Stasi kunde hota anhöriga för att fånga återvända flyktingar. Ett belysande exempel är Sylvester Murau: han hade lyckats fly från DDR till Västeuropa, men lurades tillbaka till DDR genom att hans egen dotter användes som lockbete – hon hade ställts inför valet att hjälpa DDR:s säkerhetstjänst eller utsättas för grym straff. När Murau kom över muren arresterades han och fördes till döden. Sådana metoder som att pressa fängslade med utlovat släpp eller hot om att familjen skulle drabbas (t.ex. genom falska barnaffärer eller påhittad brottslig verksamhet) var vanliga i Stasis verktygslåda.

Den totala omfattningen av antalet politiska fångar och övervakade är svår att exakt fastställa. Mellan 1962 och 1989 frigavs genom hemliga affärer med Väst tyroligen omkring 33–34 000 politiska fångar i DDR. Dessa affärer innebar att Västtyskland betalade stora summor för att deras medborgare eller vissa dissidenter skulle friges från DDR-fängelser. Ytterligare hundratusentals personer beviljades de sällsynta emigrationsvisum som DDR ibland sålde till Väst. Avrättningar var relativt få utöver gränsskjutningarna. Dödsstraff användes huvudsakligen mot gränsöverskridare och vid grova brott; enligt officiell statistik sköts några hundra människor ihjäl när de försökte fly, medan kända politiska avrättningar inrikes räknats i tiotal under hela DDR:s period.

Efter murens fall: Stasiarkiven, rättsprocesser och upprättelse

När Berlinmuren föll 1989 och DDR kollapsade inleddes en omfattande granskning av det kommunistiska förtrycket. Stasiarkivet öppnades snabbt för insyn. Tyskland stiftade lagar som gav medborgare tillgång till sina egna Stasifiler och skapade Myndigheten för Stasiarkivet (BStU) 1990. Arkivet består av över 111 000 hyllmeter dokument och personakter. Offentliga institutioner och allmänhet kan numera begära ut handlingar – vilket lett till att många drabbade fått läsa avslöjande rapporter om hur de spionerats på av grannar eller bekanta.

Rättsliga åtgärder vidtogs också mot före detta DDR-byråkrater och Stasi-officerare. Vissa nyckelpersoner åtalades för brott som mänskliga rättighetsövergrepp. Exempelvis åtalades DDR:s siste diktator Erich Honecker i tysk domstol 1992 för medansvar till mord på 13 flyktingar (de som sköts vid muren). Åtalet avbröts dock när Honeckers hälsa försvagades kraftigt. Även Stasiledarens, Erich Mielkes, roll ifrågasattes rättsligt; han avtjänade en kort fängelsedom för liknande gränsdåd men benådades slutligen. Samtidigt infördes så kallad ”lustration” – tidigare DDR-tjänstemän censurerades bort ur den nya statsförvaltningen. Lokalt har olika förliknings- och upprättelseprogram också skapats för att erkänna förföljda oliktänkandes lidande, även om många offer sedan 1990 vittnat om att skadeståndssystemet ofta upplevts otillräckligt.

Huvudresultatet är dock att DDR:s brott inte kommit i glömska. Stasi-museer och utbildningssatsningar sprider kunskap om regimens förtryck. Som Human Rights Watch konstaterat har Tyskland ”rört sig snabbare än många östeuropeiska länder för att hantera det förflutna” genom att låta medborgare få sitt aktmaterial och påbörja dokumentation och rättslig utredning av övergrepp. Erfarenheterna av övervakningssamhället i Östtyskland kvarstår som varningar – och offer för DDR:s förtryck hedras idag som motståndsmän, där monument och särskilda minnesdagar bidrar till att upprätta deras berättelser i historien.

Källor: Stasimuseet i Berlin, myndigheten BStU, Forum för levande historia, samt facklitteratur och artiklar om DDR-historia (inklusive Almgren 2016, Knopp & Månsson 2018) har legat till grund för denna genomgång. Statistiska uppgifter och citat är hämtade från dessa och andra pålitliga källor som dokumenterar DDR:s övervakningsapparat och rättsövergrepp. (Se referenser i texten.)