Stockholm.homes

Månad: februari 2026

  • Barnutvisningar och populism – när känslan tar över debatten

    Debatten om barnutvisningar har återigen satt känslorna i brand. Spädbarn och tonåringar lyfts fram som symboler för en påstått hårdnande migrationspolitik – men bakom de starka berättelserna finns juridiska gränsdragningar och politiska beslut som sällan ryms i upprördheten. Frågan är om Sverige just nu styrs mer av moralisk indignation än av rationell analys.

    Barnutvisningar och populism – när känslan tar över debatten

    Debatten om barnutvisningar har återigen seglat upp som en av de mest laddade frågorna i svensk politik. Bilder på spädbarn, berättelser om gymnasieungdomar och upprörda röster i sociala medier skapar en moralisk storm. Men bakom de starka känslorna finns en mer komplicerad verklighet.

    Frågan är inte om barn är skyddsvärda. Det är de. Frågan är hur politiken formas när barns utsatthet används som främsta argument i en större ideologisk konflikt.

    Retoriken om “tonårsutvisningar”

    Begreppet “tonårsutvisningar” har fått stort genomslag. Det ger intryck av att minderåriga barn brutalt avvisas från Sverige. I många av de uppmärksammade fallen rör det sig dock om personer som fyllt 18 år och därmed är myndiga enligt svensk lag.

    Att konsekvent beskriva myndiga personer som “barn” eller “tonåringar” påverkar hur frågan uppfattas. Orden förskjuter fokus från juridiska bedömningar till känslomässig indignation. I en polariserad debatt blir språket ett kraftfullt verktyg.

    Fallet med den åttamånaders bebisen

    Ett annat uppmärksammat exempel gäller en åttamånaders bebis som enligt vissa uppgifter skulle “utvisas ensam till Iran”. Uppgifterna väckte starka reaktioner från politiker och aktivister.

    Samtidigt visar genomgångar att ärendet rörde föräldrar vars uppehållstillstånd löper ut och att utvisningar till Iran i praktiken inte verkställs på grund av säkerhetsläget. Den dramatiska formuleringen gav dock bilden av en hjärtlös stat som skiljer spädbarn från sina föräldrar.

    Det är just i detta glapp mellan retorik och juridisk verklighet som debatten ofta fastnar.

    Spårbytet som försvann

    Bakgrunden till flera av de aktuella fallen är avskaffandet av det så kallade spårbytet – möjligheten att stanna i Sverige genom att byta från asylansökan till arbetstillstånd efter avslag.

    Beslutet har brett politiskt stöd och har motiverats med att systemet riskerade att missbrukas genom skenanställningar och lönedumpning. Trots detta har diskussionen i hög grad kommit att handla om enskilda barns öden snarare än om systemets funktion.

    När fokus flyttas från regelverk till individuella berättelser förändras också debattens karaktär.

    Barn som återkommande symbol

    Användningen av barn som symbol i politiska konflikter är inte ny. Under 2000-talet väckte de så kallade apatiska flyktingbarnen starka känslor och påverkade migrationspolitiken. År 2015 dominerades debatten om ensamkommande av just barns utsatthet.

    Liknande mönster kan ses i andra frågor. Klimatdebatten har i perioder haft ett tydligt barnperspektiv, där unga röster getts moralisk tyngd. Diskussionen om barnfattigdom sätter barns situation i centrum för bredare ekonomisk politik. Även förslag om utökad övervakning inom EU har motiverats med behovet av att skydda barn.

    I samtliga fall har barns utsatthet fungerat som ett kraftfullt argument.

    Känsla och rationalitet

    Människans instinkt att skydda barn är djupt rotad. Just därför är barn en effektiv symbol i politisk kommunikation. Problemet uppstår när starka känslor gör det svårt att föra en nyanserad diskussion om lagar, gränser och principer.

    Ett rättssamhälle bygger på generella regler som gäller lika för alla. Samtidigt är varje enskilt ärende personligt och kan upplevas som hårt. Spänningen mellan regel och undantag är ofrånkomlig.

    När den offentliga debatten domineras av moralisk upprördhet riskerar sakfrågorna att hamna i skymundan. Då blir det svårt att diskutera vad som faktiskt är hållbar politik på lång sikt.

    En svår men nödvändig balans

    Det är möjligt att samtidigt värna barns rättigheter och försvara principen om tydliga regler. Men det kräver att debatten förs med både empati och saklighet.

    Barn ska inte reduceras till politiska slagträn. De ska heller inte användas för att stoppa varje diskussion om lagstiftningens gränser.

    I slutändan handlar frågan inte bara om migration. Den handlar om hur ett demokratiskt samhälle fattar beslut: genom känslostormar – eller genom genomtänkta avvägningar mellan medkänsla och rättsstatens principer.

    Faktaruta: Barnutvisningar & debatten

    Vad menas med “tonårsutvisningar”?
    Ofta används uttrycket om personer som är 18–19 år. I juridisk mening är de myndiga, och bedöms därför som vuxna i migrationsärenden.

    Vad är “spårbyte”?
    Spårbyte var möjligheten att efter avslag på asylansökan i stället försöka få arbetstillstånd och därigenom stanna. När systemet begränsas eller avskaffas påverkas vissa personer som annars kunnat byta grund för uppehåll.

    Varför blir barn ett så starkt argument?
    Barn väcker starka skyddsinstinkter, vilket gör att berättelser med barn ofta får stor genomslagskraft i media och politik. Det kan samtidigt göra sakdiskussionen mer polariserad.

    Vanliga missförstånd i debatten
    • Att barn utvisas “ensamma” utan vårdnadshavare (kräver alltid särskilda omständigheter).
    • Att varje uppmärksammat fall speglar “systemets normalläge”.
    • Att ordval som “barn”/“tonåring” alltid motsvarar juridisk ålder i beslutet.

    Att hålla två tankar i huvudet samtidigt
    Det går att både värna barns situation i enskilda fall och samtidigt diskutera principer om regler, rättssäkerhet och långsiktig migrationspolitik.

  • Stängda reaktorer = högt elpris

    Sveriges energival – hur historiska beslut formar dagens elpriser och morgondagens ekonomi

    Elpriset är något de flesta svenskar tidigare knappt funderade över. Det var en självklar del av vardagen, ungefär som rinnande vatten. Men under de senaste åren har elräkningen blivit en källa till oro för både hushåll och företag. Vissa vinterdagar har priserna skjutit i höjden och skapat en intensiv politisk debatt. För att förstå varför behöver man lyfta blicken från dagsaktuella konflikter och i stället se hur energisystem fungerar över tid.

    Ett elsystem är nämligen inte bara teknik. Det är ekonomi, säkerhetspolitik, klimatfråga och industristrategi på samma gång. Och det formas av beslut som fattas decennier tidigare.

    Hur fungerar ett elsystem egentligen

    El måste produceras exakt i samma ögonblick som den används. Det går inte att lagra stora mängder el billigt och enkelt över långa perioder. Det innebär att produktionen hela tiden måste matcha efterfrågan. När många människor lagar mat, laddar bilen och värmer huset samtidigt måste kraftverken leverera mer. När efterfrågan minskar måste produktionen sänkas.

    Här blir skillnaden mellan planerbar och oplanerbar elproduktion avgörande. Planerbar produktion, som kärnkraft och vattenkraft, kan öka eller minska sin produktion när behovet kräver det. Oplanerbar produktion, som vind- och solkraft, styrs av naturens villkor. Det blåser när det blåser. Solen skiner när den skiner.

    Under kalla vinterdagar ökar elförbrukningen kraftigt i Sverige. Om det samtidigt är vindstilla blir trycket på systemet stort. Då behövs andra kraftslag för att täcka upp. Om de inte räcker till eller är dyrare att starta stiger priset. Myndigheten Svenska kraftnät har vid flera tillfällen varnat för effektbrist i södra Sverige just under sådana situationer. Effektbrist betyder inte att elen tar slut för hela året, utan att det saknas tillräcklig kapacitet just i det ögonblicket.

    Folkomröstningen 1980 och den svenska modellen

    År 1980 höll Sverige en folkomröstning om kärnkraftens framtid. Resultatet innebar inte ett omedelbart stopp utan en successiv avveckling. Samtidigt färdigställdes reaktorer som redan var under byggnad. Under flera decennier hade Sverige tolv reaktorer i drift.

    Kombinationen av vattenkraft och kärnkraft blev grunden för det svenska energisystemet. Vattenkraften gav flexibilitet och snabb reglerförmåga. Kärnkraften levererade stabil baskraft dygnet runt. Tillsammans skapade de ett system med låg fossil andel och relativt stabila priser.

    Detta blev en stark konkurrensfördel. Sverige utvecklade energiintensiva industrier som stålproduktion, gruvdrift, skogsindustri och kemiindustri. Billig och stabil el är avgörande i sådana verksamheter. När elen är förutsägbar vågar företag investera långsiktigt.

    Under slutet av 1900-talet var Sveriges elproduktion till nästan hundra procent fossilfri, något som var ovanligt i Europa. Många andra länder var betydligt mer beroende av kol och gas.

    Vad hade hänt om Sverige sagt nej 1980

    Det är intressant att ställa den kontrafaktiska frågan. Vad hade hänt om Sverige 1980 hade röstat för ett snabbt och definitivt stopp för kärnkraften, och aldrig färdigställt de sista reaktorerna?

    På 1980-talet fanns inte dagens billiga vindkraft eller solpaneler. Tekniken var dyr, ineffektiv och begränsad. Storskalig batterilagring existerade inte. Om kärnkraften snabbt avvecklats hade Sverige sannolikt behövt ersätta den med fossila bränslen.

    Det hade inneburit ökad användning av olja, kol eller naturgas. Sverige hade då blivit mer beroende av importerad energi och mer utsatt för internationella prissvängningar. Under perioder av geopolitisk oro eller höga oljepriser hade det påverkat både hushåll och industri.

    Högre energikostnader hade sannolikt slagit mot basindustrin. Företag som producerar stål, papper eller kemikalier är mycket känsliga för energipriser. Om elen varit betydligt dyrare under 1980- och 1990-talen hade vissa investeringar kunnat hamna i andra länder. Det kunde ha påverkat sysselsättningen i industriregioner och dämpat Sveriges exportutveckling.

    Det är därför rimligt att anta att Sveriges ekonomiska utveckling kunde ha blivit svagare om kärnkraften avvecklats snabbt redan då. Billig och stabil el fungerade som en dold men kraftfull konkurrensfördel.

    Samtidigt finns ett annat perspektiv. Ett tydligt nej till kärnkraft kunde ha tvingat fram snabbare satsningar på energieffektivisering och förnybar teknik. Sverige kunde ha blivit ännu tidigare ledande inom vindkraft och energilagring. Men den tekniska och ekonomiska verkligheten på 1980-talet gör att en sådan omställning sannolikt hade varit dyr och krävande.

    De senaste årens förändringar

    Mellan 2015 och 2020 stängdes fyra svenska reaktorer. Under den perioden styrdes landet av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Besluten fattades formellt av energibolagen, men ekonomiska villkor och politiska signaler påverkade lönsamheten.

    I dag är sex reaktorer kvar i drift. Samtidigt har vindkraften byggts ut kraftigt. Andelen väderberoende el har ökat. När systemet fungerar väl ger det låga priser och låg klimatpåverkan. Men under kalla och vindstilla perioder uppstår sårbarheter.

    Elpriset påverkas dessutom av den europeiska marknaden. Sverige är sammankopplat med andra länder, och priset bestäms i samspel med hela regionen. Gaspriser i Europa kan därför indirekt påverka svenska elpriser.

    Framtiden och den växande elanvändningen

    Sverige står nu inför en ny fas. Industrins klimatomställning och elektrifieringen av transporter kan leda till att elanvändningen fördubblas till 2045. Det innebär att betydligt mer produktion måste byggas.

    Den politiska debatten handlar om vilken väg som är mest hållbar. Den nuvarande regeringen, baserad på Tidöavtalet, vill underlätta ny kärnkraft. Andra partier vill prioritera förnybar expansion, energieffektivisering och flexibilitet i systemet. Samtidigt vill Miljöpartiet på sikt avveckla kärnkraften.

    Det centrala är att investeringar i energisystem är långsiktiga. Kraftverk byggs för att stå i drift i 40, 50 eller 60 år. Politiska beslut i dag påverkar därför ekonomin långt in i framtiden.

    Energipolitik är ekonomisk politik

    När man diskuterar energisystem är det lätt att fastna i ideologiska positioner. Men i grunden handlar det om samhällsekonomi. Stabil, förutsägbar och rimligt prissatt el är en förutsättning för industriell konkurrenskraft och hushållens trygghet.

    Historien visar att Sveriges kombination av vattenkraft och kärnkraft gav landet en unik position under flera decennier. Om kärnkraften hade avvecklats helt redan 1980 är det sannolikt att Sverige blivit mer fossilberoende och haft högre energipriser under lång tid, vilket kunnat påverka den ekonomiska utvecklingen negativt.

    Samtidigt är energisystem i ständig förändring. Teknik utvecklas, kostnader förändras och klimatkrav skärps. Frågan är därför inte bara vad som var rätt eller fel för 40 år sedan, utan hur Sverige bygger ett system som kombinerar leveranssäkerhet, rimliga priser och låg klimatpåverkan under de kommande 50 åren.

    Det är en av de mest avgörande framtidsfrågorna för Sveriges ekonomi och välfärd.

    Faktaruta: Avvecklad kärnkraft och möjlig pris­effekt

    Fyra reaktorer som stängts i förtid: Oskarshamn 1 (O1), Oskarshamn 2 (O2), Ringhals 1 (R1) och Ringhals 2 (R2).

    Planerbar effekt som försvann (ungefär): cirka 2,9 GW (R1 881 MW, R2 904 MW, plus O1/O2 i storleksordningen ytterligare drygt 1 GW beroende på nettosiffror).

    Elproduktion som försvann (storleksordning per år): omkring 20 TWh/år, vilket motsvarar cirka 20 000 000 MWh/år. Exempel: Ringhals uppgav för 2018 att R1 producerade 6 586 GWh och R2 6 739 GWh (tillsammans 13 325 GWh = 13 325 000 MWh). Oskarshamn anger total livstidsproduktion för O1 (109 TWh) och O2 (154 TWh); utslaget per driftår ger en grov årsnivå på ungefär 6 TWh/år tillsammans.

    Möjlig påverkan på elpris (exempel från forskning): Energiforsk har analyserat hösten 2021 och fann att elpriserna i södra Sverige (SE3/SE4) hade kunnat vara cirka 30–50% lägre om mer elproduktion funnits i drift i södra Sverige (med övriga antaganden lika).

  • Varför dog kulspruteskyttar först i andra världskriget?

    Kulsprutan var andra världskrigets mest fruktade infanterivapen, och ingen bar dess tyngd lika bokstavligt som mannen bakom avtryckaren. Tyska kulspruteskyttar stod i centrum för stridens våld, hyllade av sina egna för sin effektivitet och hatade av fienden för samma sak. Det gjorde dem till självklara mål – och ofta till de första som dog.

    Under andra världskriget blev den tyska kulsprutan ett av slagfältets mest fruktade vapen. Framför allt MG-42 har gått till historien som ett av krigets mest effektiva automatvapen. Men den extrema effektiviteten hade ett högt pris för männen som bemannade vapnet. Kulspruteskyttar hade några av de högsta dödstalen av alla infanterister. Förklaringen ligger i en kombination av taktik, teknik och krigets brutaliserande logik.

    En infanterigrupp byggd runt kulsprutan

    Den tyska infanterigruppen var organiserad på ett sätt som skilde sig från många andra arméer. I stället för att se kulsprutan som ett stödvapen var det kulsprutan som utgjorde gruppens kärna. En typisk grupp bestod av omkring tio man, där tre ingick i själva kulspruteteamet: skytten, laddaren och en ammunitionsbärare. De övriga soldaterna, beväpnade med gevär, hade som huvuduppgift att skydda kulsprutan och säkra dess fortsatta funktion.

    Detta innebar att nästan all gruppens eldkraft koncentrerades till ett enda vapen. För fienden blev det därför självklart att prioritera att slå ut kulsprutan först, vilket gjorde skytten till ett extremt utsatt mål.

    Från MG-34 till MG-42

    Vid krigets början använde Tyskland främst MG-34, en tekniskt avancerad och mycket exakt kulspruta. Den hade hög eldhastighet, snabb pipbyte och kunde användas både som lätt och tung kulspruta. Nackdelen var att den var dyr och tidskrävande att tillverka samt känslig för smuts, kyla och lera.

    När kriget övergick i ett långvarigt utmattningskrig behövdes ett enklare och mer robust vapen. Resultatet blev MG-42. Den var billigare att producera, snabbare att montera och hade ännu högre eldhastighet, upp till omkring 1 500 skott per minut. Kombinationen av hög eldhastighet och effektivt pipbyte gjorde att vapnet kunde hålla fienden under konstant tryck, ofta med förödande resultat.

    Östfronten och krigets brutalitet

    På östfronten, där majoriteten av krigets strider ägde rum, fick kulsprutan en särskilt central roll. Den öppna terrängen gav långa skottfält och tidigt i kriget saknade Röda armén både effektivt ledarskap och fungerande motmedel mot välplacerade kulsprutor. Sovjetiska soldater skickades ofta i frontala anfall mot befästa tyska ställningar.

    För kulspruteskyttarna innebar detta att de kunde slå tillbaka våg efter våg av anfall, ibland tills vapnen överhettades eller ammunitionen tog slut. Men när en ställning till slut blev övermannad var situationen ofta livsfarlig. Soldater som just sett sina kamrater falla i stora antal visade sällan någon nåd mot de män som bemannat vapnen.

    Rädslan för att bli tillfångatagen på östfronten var därför mycket stor, särskilt för kulspruteskyttar.

    Liknande mönster i väst

    Även på västfronten uppstod situationer där kulspruteskyttar löpte extrem risk. Under landstigningen i Normandie tvingades amerikanska och brittiska soldater anfalla starkt befästa kulspruteställningar över öppna stränder och fält. När dessa positioner till slut övermannades efter stora förluster var stämningen ofta präglad av ilska och desperation.

    Även om krigets lagar formellt gällde, visar vittnesmål att tyska kulspruteskyttar ibland behandlades hårdare än andra soldater när striderna väl nådde deras ställningar.

    Teknik som förstärkte dödligheten

    En viktig faktor bakom den tyska kulsprutans effektivitet var den avancerade lavetten som användes, särskilt i defensiva ställningar. Med optik, rekylabsorbering och finjustering kunde vapnet användas mycket precist, även på långa avstånd. Det fanns även mekaniska system som gjorde att elden automatiskt svepte över förinställda områden, så kallade dödszoner.

    Detta gjorde att en enda kulspruta kunde kontrollera stora ytor och orsaka mycket stora förluster, vilket ytterligare ökade fiendens fokus på att slå ut just detta vapen.

    Kulsprutan som första mål

    Alla soldater lärde sig snabbt att om kulsprutan inte slogs ut kunde inget anfall lyckas. Därför prioriterades den alltid. Prickskyttar, artilleri och pansar riktades i första hand mot kulspruteställningar.

    De tyska förbanden var medvetna om detta och hade därför alltid ersättare redo. När skytten träffades tog laddaren omedelbart över, ofta inom sekunder. Det innebar att flera män i samma grupp kunde dö i snabb följd, alla på samma plats.

    Ett yrke med mycket låg överlevnad

    Att vara kulspruteskytt innebar stort ansvar och hög status inom förbandet, men också en närmast förutbestämd risk att dö. De var fiendens främsta mål, ofta de sista som drog sig tillbaka och ibland de som offrades för att skydda andras reträtt.

    Deras öde visar hur teknisk överlägsenhet på slagfältet nästan alltid innebär ett högt mänskligt pris. Ju effektivare vapnet var, desto farligare blev det för den som stod bakom det.

    Teknisk faktaruta: MG 42 (Maschinengewehr 42)
    Typ: General-purpose machine gun (GPMG)
    Ursprungsland: Tyskland
    Kaliber: 7,92×57 mm Mauser
    Matning: Bältesmatad (vanligen 50-skotts “Gurttrommel” eller längre bälten)
    Eldhastighet: ca 1 200–1 500 skott/min (modell och fjäder beroende)
    Mynningshastighet: ca 740–755 m/s (beroende på ammunition/pipa)
    Vikt (utan ammunition): ca 11,5 kg
    Pipbyte: Snabbt sidobaserat pipbyte (för att hantera överhettning vid hög eldhastighet)
    Räckvidd: effektivt ca 1 000 m på lavett; längre med indirekt/områdeseld beroende på montage och eldledning
    Introducerad: 1942
    Känd för: extrem eldhastighet, karakteristiskt ljud (“Hitlers såg”), och hög tillförlitlighet i massproduktion
    Tips: Vill du ha en “kompakt” version kan jag korta rutan till 5–6 rader för mobilvisning.

  • VÄNSTERNS OMÖJLIGA REGERING – MAKTKAMPEN SOM KAN AVGÖRA VALET 2026

    De säger sig vara Sveriges naturliga maktparti – men kan inte ens enas med sina egna samarbetspartner. Inför valet 2026 tornar en regeringskris upp sig redan innan rösterna är räknade. Bakom Socialdemokraternas anspråk på regeringsmakten döljer sig ett splittrat vänsterblock där alla ställer krav, alla lägger veto och ingen vill kompromissa. Frågan är inte längre vem som vill styra Sverige – utan vem som faktiskt kan göra det.

    De avskyr varandra – men kräver makten ändå.
    Samtidigt som vänsterblocket slits isär av interna motsättningar försöker Socialdemokraterna ännu en gång utmåla sig som Sveriges enda ”statsbärande” alternativ. Bakom fasaden döljer sig dock ett politiskt korthus, redo att rasa.

    Vänsterblocket – en gordisk knut av krav och veto

    I teorin ska Magdalena Andersson kunna bilda regering tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. I praktiken säger alla nej – till varandra.

    Vänsterpartiet vägrar släppa fram en regering de inte själva sitter i.
    Centerpartiet vägrar sitta i en regering där Vänsterpartiet ingår.
    Miljöpartiet hotar att fälla varje regering som bygger kärnkraft eller för en stram migrationspolitik.
    Socialdemokraterna vill samtidigt höja skatter, bygga kärnkraft, strama åt migrationen och stärka Sveriges roll i NATO – vilket gör att man krockar med samtliga tänkta samarbetspartners.

    Resultatet är ett regeringsunderlag som inte går att få ihop utan hemliga avtal, kohandel och parlamentariska speciallösningar.

    Självbilden – ”vi regerar oavsett valresultat”

    Socialdemokratins kanske största problem är inte motståndarna, utan den egna självbilden. Under större delen av 1900-talet styrde partiet Sverige nästan oavbrutet, vilket skapade en föreställning om regeringsmakten som något närmast naturligt.

    När väljarstödet minskar ändras inte anspråken – bara metoderna. Historien de senaste tio åren präglas av budgethaverier, decemberöverenskommelsen, januariavtalet, hemliga uppgörelser med politiska vildar och en statsminister som tvingades avgå bara timmar efter att ha tillträtt.

    Ändå framställs varje borgerligt samarbete konsekvent som ett hot mot demokratin, medan socialdemokratiska minoritetsregeringar beskrivs som det enda ansvarstagande alternativet.

    Högern – stabilitet som politisk dygd

    Samtidigt har Sverige under den nuvarande högerregeringen haft något ovanligt i modern tid: stabilitet. En hel mandatperiod har genomförts utan regeringskriser, utan budgetkollapser och utan hemliga extrauppgörelser.

    Skatter har sänkts, bränsle har blivit billigare, arbetet med ny kärnkraft har återupptagits och migrationspolitiken har stramats åt. Skjutningar och sprängningar har minskat, och statsfinanserna har stärkts.

    Det är inte perfekt politik – men den är förutsägbar. Och just förutsägbarhet är ofta det som skiljer regeringsduglighet från politiskt kaos.

    Vad innebär egentligen en röst på Socialdemokraterna?

    Det är den fråga få vill svara tydligt på. För väljaren finns inga garantier.

    Blir det höjda skatter eller mittenpolitik?
    Blir det mer invandring eller stramare regler?
    Blir det kärnkraft eller nej tack?
    Blir det NATO-lojalitet eller fortsatt intern konflikt?

    Det enda som med säkerhet kan sägas är att Socialdemokraterna prioriterar regeringsmakten högre än ideologisk konsekvens. Politiken formas i efterhand, beroende på vilka eftergifter som krävs för att hålla ihop ett splittrat vänsterblock.

    Slutsats – stabilitet eller nostalgiskt maktanspråk

    Valet 2026 handlar inte bara om höger eller vänster. Det handlar om synen på makt. Är regeringsmakten ett förtroende som måste förtjänas – eller ett arv som ska försvaras till varje pris?

    När den politiska knuten blivit olöslig är det ibland inte fler avtal som krävs, utan ett tydligt snitt. Frågan väljarna måste ställa sig är därför enkel:

    Vill vi ha ett land som styrs – eller ett parti som alltid ska styra?