Det finns ögonblick i ett lands historia då man tvingas stanna upp och ställa den mest obekväma frågan av alla:
Hur hamnade vi här?
Hur kunde ett demokratiskt, sekulärt och jämställdhetsorienterat land som Sverige under åratal pumpa in miljarder av skattemedel i organisationer med dokumenterade kopplingar till islamistisk extremism – utan att någon tog ansvar?
Och varför blir svaret, varje gång frågan ställs, alltid detsamma: ”Islamofobi.”
När sunt förnuft stämplas som hat
I dagens Sverige räcker det inte längre att ha rätt. Det räcker inte att peka på fakta, granskningar eller internationella varningar.
Den som ifrågasätter bidrag till islamistiskt influerade organisationer riskerar att stämplas som rasist, högerextrem eller hatisk. Resultatet? En förlamad debatt där politiker och myndigheter hellre betalar vidare än tar strid.
För vad är alternativet? Att bli uthängd. Att bli anklagad. Att bli moraliskt dömd.
Så istället fortsätter pengarna att rulla.
Miljardregnet som ingen ville stoppa
Ta fallet Islamic Relief.
Sedan 2018 har organisationen tilldelats närmare 1,3 miljarder kronor i svenskt bistånd. Mer än Röda Korset. Mer än många andra etablerade humanitära aktörer. Detta samtidigt som Israel, säkerhetsexperter och oberoende granskare i över tio år varnat för kopplingar till Hamas och Muslimska brödraskapet.
När högt uppsatta företrädare avslöjades med öppna hyllningar av terrororganisationer och grovt antisemitiska uttalanden reagerade flera länder omedelbart. Bidrag frystes. Samarbeten avslutades.
Sverige gjorde ingenting.
År efter år fortsatte utbetalningarna. Först när den politiska styrningen skärptes – inte när förtroendet brast – stoppades bidragen. Än idag hävdar ansvariga myndigheter att de egentligen inte ser något problem.
Budskapet är tydligt: Det är inte extremismen som är skandalös – det är kritiken mot den.
UNRWA – helig ko eller blind fläck?
Samma mönster återkommer i stödet till UNRWA.
Organisationen beskrivs ständigt som “livsavgörande”, “oumbärlig”, “en livlina”. Dessa ord upprepas som ett mantra av politiker, aktivister och biståndsmyndigheter. Men när granskningar visar att UNRWA-personal haft kopplingar till Hamas, att skolmaterial glorifierat våld och att anställda misstänks ha deltagit i terrorattacken den 7 oktober 2023 – då händer något märkligt.
Debatten fryser.
Plötsligt är kraven på transparens “orimliga”. Plötsligt är kontroll “kollektiv bestraffning”. Plötsligt är alternativ “otänkbara”.
Det är inte längre offren för extremism som står i centrum – utan organisationens rykte.
Vänstern och islamismen – en ideologisk allians
För att förstå varför detta sker måste man våga tala klarspråk om ideologi.
Under decennier har delar av den västerländska vänstern beskrivit världen som en enkel moralisk karta: ett ondskefullt, kapitalistiskt väst mot ett förtryckt globalt syd. I denna berättelse kan våld alltid ursäktas – så länge det riktas “uppåt”.
Islamistiska rörelser blir då inte ett hot, utan ett verktyg. De ses inte som reaktionära, teokratiska och kvinnoförtryckande – utan som motståndare till väst.
Min fiendes fiende är min vän.
Detta förklarar varför vänstern är högljudd när Israel försvarar sig, men märkbart tyst när iranier mördas av sin egen regim. Ett folkligt uppror mot islamism spräcker hela narrativet.
Dubbelmoralens konsekvenser
Resultatet av denna ideologiska blindhet är överallt omkring oss:
Politiker som poserar med kartor där Israel inte existerar
Demonstrationer där terrorromantik normaliseras
Skattefinansierade kulturinstitutioner som bojkottar allt israeliskt men aldrig islamistiskt
Studenter som kräver total isolering av judiska institutioner i toleransens namn
Samtidigt stämplas alla invändningar som hat.
Den som protesterar mot terrorhyllningar kallas extrem. Den som kräver kontroll kallas rasist. Den som försvarar demokratin misstänkliggörs.
När demokratin finansierar sina fiender
Detta är kärnan i problemet.
Svenska skattebetalare har, i toleransens och naivitetens namn, tvingats finansiera organisationer som delar världsbild med våldsbejakande teokrater. Man har flyttat makt, pengar och legitimitet från öppna samhällen till krafter som aktivt motarbetar dem.
Och varje gång någon säger stopp – då svarar systemet inte med argument, utan med anklagelser.
Den fråga ingen vill besvara
Hur länge kan en demokrati överleva om den vägrar försvara sig själv?
Hur länge kan ett samhälle kalla sig humanitärt, när dess godhet konsekvent utnyttjas av extremister?
Och hur många miljarder till ska betalas ut innan någon erkänner att det inte handlar om välvilja – utan om ansvarslöshet?
Detta är inte en fråga om religion. Detta är inte en fråga om etnicitet.
Detta är en fråga om demokrati eller kapitulation.
Och ju längre vi låtsas som ingenting, desto närmare kommer den dag då någon frågar:
De står bredvid dig på torget, på restaurangen eller i kön till tåget – och de behöver bara några sekunder. Ett nytt BankID-bedrägeri sprider sig i svenska storstäder, där helt vanliga människor får sina konton tömda och skulder i sitt namn efter att ha lånat ut mobilen. Polisen slår larm och uppmanar allmänheten att vara extremt vaksam.
Ett nytt och lömskt bedrägeri kopplat till BankID breder ut sig på välkända platser som Sergels torg, Rinkeby torg, Kungsträdgården, Centralstationen och Järntorget. Det handlar inte om avancerad hackning – utan om att lura helt vanliga människor, mitt i vardagen. Polisen slår nu larm.
Tillvägagångssättet är lika enkelt som skrämmande. Du sitter på en restaurang, står på torget eller väntar på tåget. Du tar upp mobilen och legitimerar dig med BankID. Någon i närheten tittar noga – och memorera din kod. Kort därefter kommer nästa steg: ”Ursäkta, kan jag få låna din telefon? Batteriet är dött, det är akut.”
Många vill hjälpa till. Och det är precis det bedragarna räknar med.
När mobilen väl är i deras händer går det snabbt. På bara minuter kan de skapa ett nytt BankID i ditt namn, ta lån, beställa kort, tömma konton och handla för stora summor. Allt medan du tror att du gör en god gärning.
Polisen i city uppmärksammade redan i början av januari en tydlig ökning och gick ut med varningar på sociala medier. Ett färskt fall visar hur systematiskt det här går till: Två män närmar sig en ensam gäst på en restaurang sent på kvällen. De ber att få låna hans telefon. Den ena sätter sig avskilt med mobilen, medan den andra distraherar ägaren. Dagen efter är skadan redan skedd – pengar borta, nytt BankID utfärdat, skulder i hans namn.
Enligt Cecilia Svensson, brottsförebyggare vid bedrägerisektionen i polisregion Väst, har man sett omkring tio liknande fall på kort tid. Brotten sker oftast sent på kvällar och nätter. Det är främst män som drabbas – och i flera fall har gärningspersonerna kommit över stora summor genom lån och kontotömningar.
Polisen är tydlig: anmäl alltid, även om det känns pinsamt eller obekvämt. Skammen är bedragarnas bästa vän. Ju fler som anmäler, desto större chans att stoppa ligorna.
Så skyddar du dig – på riktigt
Låna aldrig ut din mobil till okända.( Du lånade aldrig din plånbok när du hade en sådan )
Använd fingeravtryck i stället för kod när det är möjligt.
Undvik ansiktsigenkänning för BankID – någon kan hålla mobilen mot ditt ansikte utan att du hinner reagera.
Var extra vaksam på kvällen och natten, särskilt i stadsmiljö.
Fingeravtrycksläsare fungerar bäst på dyrare telefoner, till exempel Samsung Ultra-modeller. På billigare mobiler kan tekniken vara sämre och mindre pålitlig – något som också är viktigt att känna till.
Det här är inte ett problem som drabbar ”någon annan”. Det händer här, nu – på våra torg, våra stationer och våra restauranger. Och det kan drabba vem som helst.
Bakom ett landsomfattande mosképrojekt som samlat in över 100 miljoner kronor i Sverige döljer sig, enligt omfattande dokumentation, grov antisemitism, öppet stöd till terrororganisationer och systematiska påtryckningar för att driva in pengar. Granskningen, genomförd av Doku, visar hur demokratiskadliga krafter verkar i det fördolda – och väcker samtidigt frågan om hur oberoende journalistik som avslöjar extremism ska kunna finansieras.
Vi säger nej till att låta Putin få ha en flottbas på Fårö, men det är ok att bygga moskér så Sverige inre lede fi kan få ytterligare brohuvud in och kolonisera Sverige.
Ett landsomfattande mosképrojekt som säger sig vilja bygga en ny moské i varje svensk stad varje månad har under kort tid samlat in över 100 miljoner kronor. Bakom projektet, som går under namnet Vi Mår Bra, döljer sig enligt omfattande dokumentation en ledning som i slutna sammanhang uttrycker grov antisemitism, öppet stödjer terrororganisationer och använder hot och påtryckningar för att driva in pengar.
Den granskande sajten Doku har fått tillgång till filmklipp, bilder och vittnesmål från flera oberoende källor. Materialet kommer från predikningar i svenska moskéer, livesändningar på sociala medier samt resor i samband med hajj till Saudiarabien. Innehållet är genomgående på arabiska och visar ett helt annat budskap än det som presenteras offentligt.
I inspelningarna hörs projektets företrädare ropa slagord som ”Vi är Muhammeds soldater” och böner om att Gud ska ”förgöra judarna”. I flera klipp uttrycks direkt stöd för Hamas, där deltagare ber om fortsatta attacker mot Tel Aviv och hyllar Hamas militära ledarskap. I andra sammanhang används religiösa sånger som tidigare använts av Islamiska staten och Al-Qaida för att motivera till strid.
En imam verksam inom projektet uppmanar i ett klipp personer som uppbär ekonomiskt bistånd att använda dessa medel till moskébyggen i Sverige. I ett annat fall berättar en imam öppet om hur tiotusentals kronor samlats in efter hot om bojkott mot handlare som vägrat bidra – pengar som enligt honom betalades kontant ”av rädsla”.
Materialet visar också hur barn förekommer i propaganda med uppmaningar till jihad, hur företrädare uttrycker glädje över dödade israeler och hur antisemitiska slagord som ”Khaybar, Khaybar, åh judar” sprids i sociala medier. I flera klipp uttalas dessutom att Adolf Hitler ”hade rätt” och att han borde ha ”dödat alla judar”.
Källor till Doku beskriver en intern kultur där muslimer som inte delar ledningens politiska eller ideologiska linje utsätts för utfrysning och uteslutning. En av de mest framträdande personerna pekas ut som särskilt aktiv i att hetsa mot Sverige och mobilisera grupperingar mot det svenska samhället. Samma person har tidigare synts i sammanhang kopplade till desinformationskampanjer mot socialtjänsten och har även intervjuats av SVT om de ”framgångsrika” insamlingarna.
När makten tappar kontrollen över samtalet börjar den ropa om fara. Socialdemokrater, medier och politiska etablissemang pekar nu ut X som ett hot mot demokratin – inte för att lagen bryts, utan för att människor talar fritt. Bakom orden om ansvar, säkerhet och desinformation döljer sig en gammal impuls: att tysta kritik, styra narrativet och återta kontrollen över det offentliga ordet. Frågan är inte om yttrandefriheten är obekväm – utan om demokratin överlever utan den.
Det sociala mediet X är inte under attack för att det är farligt. Det är under attack för att det är fritt. För första gången på mycket länge finns en stor plattform där politiker, journalister och makthavare inte längre har full kontroll över vad som sägs, vem som hörs och vilka åsikter som får spridning. Det är detta som skrämmer etablissemanget – och därför pågår nu ett samordnat försök att stoppa, bojkotta och i slutändan förbjuda X.
ETTABLISSEMANGET SLUTER SIG – MOT MEDBORGARNA
När Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson föreslår ett ”nationellt handslag” där politiker och journalister tillsammans ska lämna X, är det inte ett försvar av demokratin. Det är ett försvar av deras egen makt. Ett handslag över folkets huvuden. Ett försök att återgå till en tid då debatten kontrollerades av ett fåtal redaktioner och statligt finansierade medier.
Budskapet är tydligt: om människor pratar fritt på fel plats, då är det platsen det är fel på – inte politiken.
X ÄR PROBLEMET FÖR ATT FOLKET TALAR DÄR
X är inte vänsterns problem för att det sprider hat. Det är ett problem för att det sprider kritik. På X ifrågasätts migrationspolitiken, klimatdogmer, identitetspolitiken och maktkoncentrationen hos staten. Där får oppositionella röster genomslag. Där kan människor se hur andra tänker – utan filter, utan godkända rubriker, utan rätt värdegrundsstämpel.
Detta är outhärdligt för ett etablissemang som är vant vid att sätta agendan och definiera sanningen.
”ANSVAR” – DET NYA ORDET FÖR CENSUR
När vänstern inte längre vågar säga censur rakt ut, säger man ”ansvar”. Innehåll ska bort inte för att det är olagligt, utan för att det är ”skadligt”, ”olämpligt” eller ”kan leda till fel slutsatser”. Men i en demokrati är det inte politikers uppgift att skydda vuxna medborgare från åsikter de ogillar.
Yttrandefrihet som bara gäller godkända åsikter är ingen yttrandefrihet alls.
FÖRST SKRATT – SEDAN FÖRBUD
Först hånades Elon Musk. Han kallades pajas, impulsiv och inkompetent. När det inte fungerade försökte man bojkotta X. När det istället ledde till att vänstern själv tappade räckvidd, började man kräva reglering. Och när inte heller det räckte, började man tala öppet om förbud.
Mönstret är gammalt: kan man inte kontrollera samtalet, försöker man tysta det.
SATIR SOM URSÄKT FÖR MAKTMISSBRUK
Satir har alltid förekommit i Svensk politik. Ovan är en bild på Palme ifrån 70 – 80 talet
AI-genererade satirbilder på politiker används nu som förevändning för att slå mot hela plattformen. Smaklöst, säger man. Kränkande, säger man. Men politisk satir har alltid varit grov, vulgär och respektlös. Det är hela poängen.
Makthavare har i alla tider hatat att bli förlöjligade. Skillnaden i dag är att tekniken gör det omöjligt att stoppa – om man inte stänger ner plattformen helt.
FRI KOMMUNIKATION ÄR EN LIVLINA – INTE ETT HOT
Medan svenska och brittiska politiker talar om att stänga ner X, riskerar människor i Iran och Kina sina liv för att få tillgång till samma teknik. Där är fri kommunikation skillnaden mellan total tystnad och möjlighet att organisera motstånd.
Att västerländska demokratier börjar resonera som auktoritära regimer borde få varningsklockorna att ringa.
HISTORIEN UPPREPAR SIG – ALLTID MED SAMMA URSÄKTER
Bokbränningar. Tryckmonopol. Radio- och TV-monopol. Förbud mot parabolantenner. Nu internet. Alltid med argumentet att folket måste skyddas. Alltid med resultatet att makten skyddas – från folket.
Det är aldrig censurens förespråkare som står på historiens rätta sida.
FRIHET KRÄVER MOD – OCH TÅLAMOD
Yttrandefrihet betyder inte att du slipper bli provocerad. Den betyder att du får bli det. Ett samhälle där staten, medierna och politikerna bestämmer vilka plattformar som är tillåtna, vilka åsikter som är acceptabla och vilka bilder som är för stötande, är inte ett fritt samhälle.
När makten säger att den vill rädda demokratin genom att begränsa det fria ordet, då är det dags att lyssna noga. För då handlar det inte om demokrati längre – utan om kontroll.
Och frågan är enkel: står du på folkets sida, eller på censurens?
När politiskt motstånd förvandlas till privat affär rasar förtroendet. Miljöpartiets gruppledare i Sollentuna gick från att bekämpa exploateringen av Falkberget till att själv investera i den – ett agerande som må vara lagligt, men som väcker allvarliga frågor om trovärdighet, moral och gränsen mellan princip och profit.
MP Politiker älskar att jävlas med Svensson
Det blir sällan rätt när MP ska vara med och bestämma – det är något vi stockholmare har fått lära oss. Det är bara att se på de senaste dagarnas snökaos, där man tillämpat så kallad feministisk snöröjning i stället för traditionell norrländsk snöröjning. Skandalerna har varit många inom MP de senaste åren, allt från partiledare som kört rattfulla, till partiledare som flugit mellan Bromma och Arlanda, till ministrar med kopplingar till de terrorstämplade Grå vargarna.
Nu kommer ytterligare en skandal: korruption i Sollentuna.
Från motståndare till spekulant på Falkberget
Miljöpartiets gruppledare i Sollentuna, Peter Godlund, stod länge i främsta ledet mot exploateringen av Södra Falkberget. Han talade om naturvärden, lokalt inflytande och ansvarstagande politik. När striden var över – och bygget inte gick att stoppa – valde han dock att göra något helt annat: att själv köpa en av de exklusiva tomterna som beslutet möjliggjorde.
Motståndet mot byggplanerna var massivt. Närboende, tusentals Sollentunabor och oppositionspartierna S, V och MP protesterade högljutt. Även den styrande Alliansen försäkrade tidigt att området skulle lämnas obebyggt. Ändå drevs en detaljplan igenom som tillät sju tvåvåningshus på Falkbergets platå.
När de första tomterna såldes i augusti 2025 stod det snabbt klart att en av köparna var Miljöpartiets egen gruppledare – samma politiker som offentligt bekämpat projektet. Affären skickade en tydlig signal: kampen gällde tydligen bara tills marknaden öppnade.
– Vi förlorade. Vad kunde jag göra? Annars hade någon annan köpt, säger Godlund.
Det resonemanget säger mer än kanske avsett. För om politiskt motstånd upphör i samma stund som möjligheten till personlig vinst uppstår, vad var då egentligen kampen värd?
Juridiskt fri – politiskt komprometterad
Falkbergets Vänner anmälde Godlund för jäv, med hänvisning till hans centrala roll i processen och att han föreslagit ändringar i detaljplanen som gynnade just de tomter han senare köpte tillsammans med sin bror.
Kommunjuristen har friat honom – juridiskt. Köpen skedde formellt efter att detaljplanen vunnit laga kraft. Därmed anses inget jäv föreligga.
Men att något är lagligt betyder inte att det är rimligt. Eller förtroendeingivande.
– Det här sticker i ögonen, säger föreningens representant Torbjörn Svensson. Och det är svårt att invända.
Godlund deltog i beslut, i förhandlingar och i utformningen av planerna. Därefter – när dörren öppnades – gick han själv in som köpare. Inte som privatperson, utan via bolag. Nästan tio miljoner kronor per tomt. Som investering.
När principer blir förhandlingsbara
Godlund säger att han tror på området och att framtiden är öppen: bygga och sälja, behålla tomterna eller kanske köpa dem privat senare. Att flytta dit är inte aktuellt.
Det är svårt att inte dra slutsatsen att Falkberget i första hand blivit ett affärsprojekt – för en politiker som offentligt sagt sig vilja skydda platsen från exploatering.
När Godlund försvarar sig med att han handlar i Stinsen trots att han varit emot bygget, eller att miljöpartister kommer att använda Förbifarten när den är byggd, missar han poängen. Det är skillnad på att leva i ett samhälle man inte fullt ut kunnat påverka – och att själv aktivt investera i resultatet av ett politiskt nederlag man varit med och hanterat.
Detta handlar inte om juridik. Det handlar om trovärdighet.
Om väljare ska kunna lita på att politiskt motstånd är mer än retorik måste det också finnas en gräns för när man kliver över från princip till profit. I fallet Falkberget har den gränsen passerats med bred marginal.
Vill du bli väckt klockan 04:30 varje morgon bara för att någon ylar utanför ditt fönster ifrån en relgion som inte har någon tradition i Sverige. Hur länge skall vi låta oss koloniseras?
Frågan om böneutrop i det offentliga rummet har åter aktualiserats inför valet 2026 och blottlägger en djupare konflikt om religionsfrihet, integration och Sveriges kulturella arv. Två partier med diametralt motsatta uppfattningar står mot varandra: Sverigedemokraterna och det demokratihotade Partiet Nyans.
Sverigedemokraterna menar att religiösa uttryck som böneutrop inte hör hemma i det offentliga rummet. Partiet framhåller rätten att slippa bli påtvingad religion och anser att stat, samhälle och vardagsliv ska vara sekulära. Enligt SD är religionsfrihet inte enbart rätten att utöva sin tro, utan också rätten att slippa religiös påverkan i sin närmiljö.
Det demokratihotade Partiet Nyans har en motsatt hållning. I ett inlägg på sociala medier tar partiet tydligt avstånd från SD:s förslag om att förbjuda böneutrop. Enligt det demokratihotade Partiet Nyans är böneutrop en självklar del av religionsfriheten och bör accepteras på samma sätt som kyrkklockor.
I ett videoklipp argumenterar partisekreteraren Amel Olevic för att böneutrop bör vara tillåtna i Sverige. Hen hänvisar till att kyrkor enligt hen är tillåtna i muslimska länder och menar att Sverige bör visa samma respekt för religiös mångfald. Inför valet 2026 uppmanar hen väljare att stödja det antiddemokratiska Nyans, som vill göra böneutrop till en accepterad del av det svenska samhället.
Experter menar dock att jämförelsen haltar. Sverige har ingen historisk tradition av islam som samhällsbärande religion, medan kristendomen haft en central roll i landets historia i över tusen år. Detta återspeglas inte minst i nationalsymboler som flaggan, där korset är ett tydligt arv från kristendomen. Samtidigt är det viktigt att notera att Svenska kyrkan skildes från staten år 2000, just för att säkerställa ett sekulärt samhällsstyre.
Motståndet mot både kyrkklockor och böneutrop handlar för många inte om fientlighet mot religion, utan om tidens förändring. Förr fyllde ljudsignaler som klockringningar och böneutrop en praktisk funktion i ett samhälle utan modern kommunikation. I dag finns digitala lösningar för den som aktivt vill ta del av religiösa budskap, utan att dessa behöver nå alla oavsett intresse.
Självklart ska kyrkor ha en begränsad möjlighet att ringa i kyrkklockor. En kyrka som har stått på sin plats sedan 1100-talet har givetvis rätt att ringa i kyrkklockor – det hör platsen till. Men till exempel en modern kyrka i ett miljonprogramsområde bör ha mer begränsade möjligheter att störa det offentliga rummet med klockringningar. Samma resonemang bör även gälla moskéer. Moskéer som har funnits i Sverige före 1940 ska givetvis få ha böneutrop.
Debatten aktualiserar en grundläggande fråga: var går gränsen mellan rätten att utöva sin religion och rätten att slippa religiösa uttryck i det offentliga rummet? För många svenskar är böneutrop ett uttryck för ett samhälle i förfall och något som inte hör hemma i ett land som Sverige. Det finns gott om islamiska stater i världen där man kan bosätta sig, om man vill ha böneutrop.
Inför valet 2026 lär frågan fortsätta att vara en symboliskt laddad skiljelinje i svensk politik – inte bara om religion, utan om vilket samhälle Sverige ska vara i framtiden.
Slutsats
Att rösta på det demokratihotade partiet Nyans i valet 2022 var en bortkastad röst. Partiet klarade inte ens att nå upp till den nivå som krävs för att få gratis valsedlar utlagda i vallokalerna. Partiet är misslyckat; man klarade inte ens riksdagsspärren på första försöket, vilket Ny Demokrati gjorde utan problem. En fråga man bör ställa sig är om man vill ha ett sådant bottenskrap av människor som politiker – personer som inte klarar av att nå resultat.
Jämför man det demokratihotade partiet Nyans med Ny demokrati framstår det som närmast skrattretande och patetiskt att ett parti som Nyans ens yttrar sig i frågan. Ny demokrati klarade riksdagen på ett försök och antidemokratiska partiet Nyans klarade få mandat i en kommun.
Faktaruta: Demokratihotade Partiet Nyans jämfört med Ny demokrati
Demokratihotade Partiet Nyans – valet 2022
Klarade inte riksdagsspärren (4%).
Inga riksdagsmandat.
Konsekvens: röster gav ingen representation i riksdagen och fick därmed ingen direkt parlamentarisk effekt.
Ny demokrati – valet 1991
Klarade riksdagsspärren på första försöket.
Fick 6,7% och 25 mandat.
Fick direkt politiskt genomslag i riksdagen.
Sammanfattning
Ny demokrati passerade spärren direkt och fick reellt inflytande.
Demokratihotade Partiet Nyans nådde inte riksdagen och fick därför inget parlamentariskt genomslag.
Demokratihotade partiet Nyans fick i valet 2022 0,44%
Skillnaden visar att synlighet inte räcker utan brett väljarstöd i hela landet.
En ny läroplan i Berlin har väckt stark kritik efter att undervisningen om DDR, Berlinmuren och den tyska återföreningen riskerar att tas bort från den obligatoriska historieundervisningen. Lärare varnar för att unga i den tidigare delade huvudstaden därmed kan gå miste om avgörande kunskap om stadens och landets antidemokratiska förflutna.
Det var först när den republikanske presidenten Ronald Reagan gav order om att muren skulle rivas som de onda marxisterna lät DDR falla. Marxismen har mördat cirka 100 miljoner människor. Karl Marx var barnmördare
En ny läroplan för gymnasieskolan i Berlin har utlöst stark kritik från lärare och historiker. Enligt tyska medier innebär förändringen att undervisningen om DDR, Berlinmuren och den tyska återföreningen 1990 inte längre är obligatorisk för alla elever. Kritiker varnar för att viktiga delar av stadens och landets moderna historia därmed riskerar att försvinna ur det kollektiva minnet.
Bakgrunden är att historieämnet inte längre måste läsas under två år i gymnasiet. Följden blir att modern historia – tiden efter 1945 – i praktiken kan falla bort ur undervisningen. Därmed riskerar även centrala moment om Östtyskland, den kommunistiska diktaturen, muren och återföreningen mellan Öst- och Västtyskland att utgå.
Förändringen omfattar inte samtliga gymnasieelever, men lärarförbundet menar att beslutet är särskilt problematiskt i just Berlin. Staden var delad i över fyra decennier och utgjorde ett av kalla krigets tydligaste symboler. Att unga berlinare riskerar att inte få fördjupad kunskap om stadens egen historia ses som anmärkningsvärt.
Lärare påpekar att undervisningen om DDR i grundskolan är mycket begränsad och inte tillräcklig för att ge eleverna förståelse för hur en antidemokratisk socialistisk stat fungerade i praktiken. De varnar för att förtryck, censur, angiveri och vardagslivets begränsningar i DDR riskerar att relativiseras eller glömmas bort.
Tysklands 1900-tal präglades av två totalitära system: först den nationalsocialistiska diktaturen från 1933 till 1945, därefter den socialistiska enpartistaten i Östtyskland fram till murens fall 1989. Kritiker menar att båda dessa erfarenheter är avgörande för att förstå värdet av demokrati och rättsstat i dagens Tyskland.
Lärarförbundet kräver nu att ansvariga politiker omprövar beslutet. Enligt dem är det inte acceptabelt att unga människor lämnar skolan utan gedigna kunskaper om den diktatur som existerade i deras egen stad så sent som för drygt trettio år sedan. Protesterna har uppmärksammats av bland andra Der Spiegel.
Debatten har också väckt frågor om huruvida Tyskland håller på att tona ned delar av sin historia. Kritiker menar att minnet av DDR-tiden inte får reduceras till en fotnot, utan måste behandlas som en central del av Europas moderna historia – särskilt i en tid då auktoritära idéer åter vinner mark.
Permanenta uppehållstillstånd har under lång tid bidragit till ökad kriminalitet och minskad trygghet i Sverige. När personer som begår brott inte kan utvisas och medborgarskap delas ut utan tydliga krav urholkas både rättsstaten och förtroendet för migrationspolitiken. Det är hög tid att avskaffa PUT och återinföra krav på vandel, integration och ansvar.
Livstidsutvisning för den som begår ringa stöld eller grövre brott är en absolut nödvändighet för att återställa tryggheten i Sverige. Den som inte uppvisar fläckfri vandel har förbrukat sin rätt att vistas här och ska omedelbart skickas tillbaka – utan hänsyn till vad som väntar i hemlandet. Svensk trygghet måste alltid gå före förövarens bekvämlighet.
Frågan om permanenta uppehållstillstånd (PUT) är en av de mest avgörande i svensk migrationspolitik. Ändå finns det politiska krafter som fortfarande vill hålla fast vid ett system som under lång tid har bidragit till ökad kriminalitet, minskad trygghet och urholkad tillit i samhället. Att Liberalerna driver en linje där PUT försvaras är därför inte bara förvånande – det är ansvarslöst.
Under många år har det varit extremt lätt att få permanenta uppehållstillstånd i Sverige. Konsekvensen av detta är tydlig: personer som begår brott kan inte utvisas, vare sig det rör sig om ringa stölder eller grövre kriminalitet. När staten frivilligt avsäger sig möjligheten att återkalla ett uppehållstillstånd vid brott, signalerar den att laglydnad inte är ett krav för att få stanna i landet. Det skapar otrygghet – och det är exakt vad vi ser i dagens Sverige.
Majoriteten av det svenska folket vill se en strikt vandelsprövning. Principen är enkel och rimlig: den som inte uppvisar perfekt vandel ska inte ha rätt att stanna i landet. Det är ingen mänsklig rättighet att bo i Sverige, men det är en självklar rätt för svenska medborgare att kräva trygghet, ordning och respekt för lagarna.
Även kraven för svenskt medborgarskap är idag alldeles för lågt ställda. I praktiken kan personer bli svenska medborgare utan att kunna svenska språket, utan att arbeta och utan att integreras i det svenska samhället. Medborgarskapet, som borde vara kulmen på en lång process av anpassning och ansvarstagande, har reducerats till en administrativ formalitet. Flera undersökningar pekar på att minst 20 års dokumenterat perfekt vandel borde vara ett grundkrav innan en ansökan om medborgarskap ens kan övervägas.
Sverige behöver invandring – men rätt sorts invandring. Att ta emot människor från västvärlden eller EU, där kulturella normer, rättsstat och samhällsstruktur liknar våra egna, är något helt annat än att fortsätta massinvandringen från tredje världen. Den senare har i praktiken inneburit en råimport av kriminalitet, parallellsamhällen och ett ökande utanförskap som svenska skattebetalare tvingas bära kostnaden för.
Permanenta uppehållstillstånd hör hemma på historiens bakgård. Ett modernt, ansvarsfullt Sverige måste bygga sin migrationspolitik på krav, ansvar och konsekvenser. Utan detta kommer otryggheten bara att fortsätta växa – och förtroendet för staten att fortsätta minska.
Skandaler, slöseri och inkompetens har blivit kännetecken för socialdemokratiskt och rödgrönt styre. Med skyhöga skatter som enda resultat får medborgarna sämre sjukvård, havererad kollektivtrafik och en politisk elit som tycks sakna både ansvarskänsla och verklighetsförankring.
Det blir sällan rätt när sossarna och Miljöpartiet ska styra. Skandalerna har varit många med sossarna vid makten: IB-affären, Geijeraffären, Ebbe Carlsson-affären, mutskandaler samt oförmågan att se till att det finns ett tillräckligt antal ambulanser i Stockholm.
Det var länge sedan en socialdemokratisk politiker var en hederlig arbetare som lämnade tillbaka pennorna till statsverket när han slutade sitt ämbete. I dag består S-politiken av SSU-broilers som åker taxi mellan Stockholm och Åre för skattepengar eller spöar dörrvakter när de inte blir insläppta på krogen.
Det vi medborgare får tillbaka när vi vart fjärde år får rösta är skyhöga skatter, enormt slöseri med skattepengar och dålig samhällsservice. Den rödgröna röran har inte lyckats särskilt väl, inte heller i regionen under den mandatperiod som varit. Ingen skulle i dag vilja påstå att SL fungerar särskilt bra – tvärtom, det är en katastrof – och samma sak gäller sjukvården. Regionen verkar inte ha någon kontroll över vad de gör med skattepengarna, men det blir sällan rätt när sossarna sitter vid makten.
Det är förståeligt: dagens socialdemokrater är odugliga att styra. Det är korkade kakistokrater som inte gör någonting rätt.
En livstidsdömd våldtäktsman och mordförsöksdömd man, Taher Amini från Afghanistan, beviljas återigen permission – trots att kriminalvården bedömer risken för återfall i sexualbrott som hög. Beslutet blottlägger ett kriminalvårdssystem där ideologisk normalisering väger tyngre än allmänhetens säkerhet och brottsoffrets upprättelse.
Behöver verkligen en livstidsdömd våldtäktsman permissioner? En cell på 5 m² och ett halsfängelse så att vederbörande inte kan rymma – då håller man kostnaderna nere för vad odjuret kostar svenska skattebetalare. Cirka 30 miljoner kronor kostar det att vårda odjuret i Sverige. Hade man outsourcat vården till något land i tredje världen hade kostnaden varit betydligt lägre. skr
Den livstidsdömde våldtäkts- och mordförsöksdömde Taher Amini, medborgare i Afghanistan, har återigen beviljats permission från fängelset. Beslutet fattas trots att risken för återfall i sexualbrott bedöms som hög. Ändå tillåts han lämna anstalten för restaurangbesök, shopping och vistelse i köpcentrum.
Detta är inte rehabilitering. Det är ett systematiskt svek mot brottsoffret – och ett tydligt exempel på hur den svenska kriminalvården prioriterar gärningsmannen framför allmänhetens säkerhet.
Ett av de grövsta våldsbrotten i modern tid
I april 2022 hittades en ung kvinna svårt skadad i ett övergivet gruvhål i Norberg. Hon hade legat där i omkring ett dygn, skadad och nedkyld, innan förbipasserande hörde hennes rop på hjälp. Gruvhålet var 24 meter djupt. Räddningsinsatsen krävde helikopter.
Mannen som knuffade ner henne hade först våldtagit och misshandlat henne. Därefter försökte han döda henne genom att kasta ner henne i gruvhålet. När hon mirakulöst överlevde återvände han och kastade tegelstenar mot henne – i ännu ett försök att avsluta det han påbörjat.
Detta var inte ett impulshandlande. Domstolen slog fast att brottet var planerat.
Hedersmotiv och uttalad dödsavsikt
Motivet var att kvinnan vägrat gifta sig med honom. Han hade rest till platsen med avsikten att våldta och döda henne. Rättsläkare vittnade om att kvinnan sannolikt hade avlidit inom kort om hon inte hittats i tid.
Straffvärdet bedömdes ligga mycket nära fullbordat mord. Domen blev livstids fängelse samt utvisning till Afghanistan efter avtjänat straff, med återreseförbud.
Detta är alltså den person som den svenska staten nu återkommande låter vistas bland allmänheten.
Repinköp och fortsatt livsfara
Efter att ha slängt ner kvinnan i gruvhålet åkte mannen och köpte rep på Biltema. Kvinnan har i förhör berättat att hon fruktade att han skulle försöka få upp henne – inte för att rädda henne, utan för att kunna fullborda mordet.
Trots detta, trots brottets extrema brutalitet och trots en dokumenterat hög risk för återfall i sexualbrott, anser kriminalvården att permissioner är förenliga med säkerheten.
En liberal kriminalvård utan förankring i verkligheten
Av beslutsunderlagen framgår att risken för återfall i sexualbrott bedöms som hög. Ändå beviljas permission. Detta är inte ett misstag – det är ett systemfel.
Permissionssystemet har urartat till ett verktyg för symbolisk ”normalisering”, även för livstidsdömda sexualförbrytare med dokumenterad farlighet. Livstidsstraffet urholkas när gärningsmän som aldrig borde vistas bland allmänheten tillåts göra just det – gång på gång.
Att en livstidsdömd våldtäktsman från Afghanistan, dömd för ett planerat hedersrelaterat mordförsök, får promenera i köpcentrum och äta på restaurang är inte human kriminalpolitik. Det är ansvarslöshet.
Offret betalar priset – staten tar risken
I denna kriminalvård är det inte offret som står i centrum, utan gärningsmannens upplevelse, behov och rätt till ”återanpassning”. Brottsoffrets livslånga trauma väger uppenbarligen lättare än förövarens rätt till miljöombyte.
Frågan är hur många varningssignaler som krävs innan den liberala kriminalvården tvingas erkänna sitt misslyckande. När livstidsdömda våldtäktsmän med hög återfallsrisk tillåts vistas bland allmänheten är det inte rättsstaten som visar styrka – det är rättsstaten som abdikerar från sitt ansvar.
Faktaruta: Vad kostar en livstidsdömd fånge?
Kriminalvården redovisar en genomsnittlig dygnskostnad för anstaltsplats på cirka
3 773 kr per person och dygn (2023).
Per dygn: ca 3 773 kr
Per år (365 dygn): ca 1,38 miljoner kr
Exempel 10 år: ca 13,8 miljoner kr
Exempel 20 år: ca 27,5 miljoner kr
Observera: Dygnskostnaden påverkas bland annat av beläggning, säkerhetsnivå och bemanning.
Siffrorna avser Kriminalvårdens driftkostnader för anstaltsplacering och är ett genomsnitt.
(För jämförelse: Kriminalvården anger att häkte ligger runt 3 488 kr per dygn och
frivård runt 341 kr per dygn, enligt samma redovisning.)
När Staffanstorp vägrade ta emot ekonomiska kvotflyktingar våren 2022 handlade det inte om bristpå medmänsklighet – utan om prioriteringar. Med ett pågående krig i Europa och tusentals ukrainare på flykt valde kommunen att säga nej till ekonomiska kvotflyktingar som redan kunde få skydd i närområdet. För detta står nu sex kommunpolitiker åtalade, i ett rättsfall som sätter fingret på Sveriges migrationspolitik och gränsen för politiskt ansvar.
Våren 2022 beslutade kommunstyrelsen i Staffanstorp att stoppa mottagandet av så kallade ekonomiska kvotflyktingar. Enligt kommunledningen handlade beslutet om att prioritera flyktingar från Ukraina, som flydde ett pågående krig i Europa, framför ekomiska kvotflyktingar från andra delar av världen.
Kommunledningen argumenterade för att många syriska flyktingar redan kunde få skydd i närområdet, exempelvis i Irak, Libanon och Jordanien, och att deras skäl att just komma till Sverige därför var begränsade i jämförelse med ukrainare som flydde ett akut krig på den europeiska kontinenten.
Nu står sex kommunpolitiker, däribland kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M), åtalade för grovt tjänstefel. Rättegången hålls i Lunds tingsrätt.
”Ett politiskt ställningstagande”
Under förhandlingarna har Sonesson förklarat att beslutet var ett medvetet politiskt ställningstagande.
– Jag var väl medveten om att kommunstyrelsen inte hade behörighet att stoppa mottagandeverksamheten. Däremot handlade det om att skicka ett tydligt budskap till staten och berörda myndigheter, säger han.
Han pekade på att Staffanstorp precis tagit sig igenom pandemin och samtidigt stod inför ett stort mottagande av ukrainska flyktingar.
– Det skulle bli ett mycket stort åtagande att både hjälpa krigsutsatta från Ukraina och samtidigt fortsätta fullt ut med mottagandet av ekonomiska kvotflyktingar, sade Sonesson i rättssalen.
Syrisk familj blev utan mottagande
I mars 2022 fick Staffanstorp besked från Migrationsverket om att kommunen skulle ta emot en syrisk kvotflyktingfamilj. Samma dag fattade kommunstyrelsen beslut om att stoppa mottagandet av ekonomiska kvotflyktingar helt.
När familjen anlände till Sverige i maj 2022 fanns ingen representant från kommunen på plats vid flygplatsen i Sturup. Migrationsverket placerade därför familjen i en annan kommun.
– Det var inte syftet att lämna människor utan hjälp, utan att markera politiskt, säger Sonesson.
Senare under sommaren hävde Staffanstorp sitt beslut.
Åtal för brott mot bosättningslagen
Enligt bosättningslagen är kommuner skyldiga att ta emot flyktingar som anvisas av Migrationsverket. Åklagaren menar att kommunstyrelsens beslut stred mot lagen och att brottet är grovt eftersom politikerna ska ha missbrukat sin ställning och orsakat konsekvenser både för enskilda individer och för det allmänna.
I förundersökningen uppges Sonesson ha skrivit till kommunala tjänstemän: ”Vägra ta emot dem!”
Försvaret: ”Ett icke-beslut”
De åtalade politikerna nekar till brott. Försvaret menar att kommunstyrelsen saknade befogenhet att fatta beslut i frågan och att beslutet därför var ogiltigt.
– Ska man dömas måste man ha begått ett brott. Här rör det sig om ett politiskt uttalande, inte myndighetsutövning, säger försvarsadvokaten.
Ovanligt rättsfall
Professor Olle Lundin vid Uppsala universitet menar att rättsfrågan är ovanlig och saknar tydlig praxis.
– Utgången kan få stora konsekvenser för hela den kommunala sektorn, säger han.
Rättegången väntas pågå till fredag. Varken Christian Sonesson eller Moderaterna kommenterar ärendet med hänvisning till den pågående rättsprocessen.
Slutsats: Sverige har tagit emot ett extremt stort antal ekonomiska kvotflyktingar. Det rör sig om flyktingar som inte har faktiska skyddsskäl, utan där motivet i många fall är att komma till Sverige för att förbättra sin ekonomi genom generösa bidrag.
FN driver flyktingläger i närområdet kring Syrien, bland annat i Libanon och Jordanien, där skydd redan finns att tillgå.
Sverige har redan gjort mer för världens flyktingar än vad ett litet och relativt fattigt land rimligen klarar av. Därför är det orimligt att Sverige överhuvudtaget ska ta emot ekonomisk kvotflyktingar. Tyvärr följer vid det snart 60 år föråldrade New York protokollet som gör att vi måste ta emot flyktingar utanför Europas gränser.
En lärare i Malmö har fått lämna sin tjänst efter att ha anklagats för att ha hotat och kränkt elever med intellektuella funktionsnedsättningar, filmat barn utan samtycke och använt religiösa ritualer i skolmiljön. Uppgifterna framkom i ett anonymt mejl till skolledningen och ledde till en intern utredning som resulterade i att läraren sparkades i december 2025.
Utvecklingen i Malmö har nått en punkt där utbildningsväsendet urholkas och ersätts av vidskepelse, förmedlad av lärare rekryterade från tredje världen.
En lärare vid en skola i Malmö har fått lämna sin tjänst efter allvarliga anklagelser om att ha hotat, kränkt och utsatt barn med intellektuella funktionsnedsättningar för religiösa handlingar. Läraren ska enligt uppgifter ha försökt driva ut ”demoner” och ”djävulen” ur elever med hjälp av Koranen samt filmat barnen och spridit materialet vidare.
Bakgrunden till ärendet är ett anonymt mejl som i september 2025 skickades till Malmö stads grundskoledirektör. I mejlet beskrivs flera händelser som uppges strida mot både lagstiftning, skolans värdegrund och barns rätt till trygghet och säkerhet. Avsändaren uppger sig ha videoklipp och bilder som stöd för anklagelserna.
I anmälan framgår att läraren ska ha filmat elever utan vårdnadshavares samtycke, något som enligt avsändaren utgör ett brott mot dataskyddsförordningen (GDPR) och skolans interna regler. Det ska även ha förekommit att känslig information om enskilda elever delats med utomstående, i strid med sekretesslagstiftningen.
Ett av de allvarligaste påståendena rör en video där läraren, enligt anmälan, på arabiska beskriver hur hon tagit fysiskt tag i en elev, hållit fast barnet och uttalat hot om att ”banka huvudet” på eleven. Händelsen ska ha gjort eleven rädd. Samma anmälan beskriver också hur läraren återkommande talat om Koranen inför eleverna och försökt genomföra vad som uppfattats som religiösa ritualer, något som väckt oro för religiös indoktrinering i strid med skollagens krav på neutral och icke-konfessionell undervisning.
Efter att mejlet mottagits inledde Malmö stad en intern utredning av lärarens agerande. Utredningen pågick under hösten och vintern, och i december 2025 beslutade arbetsgivaren att avsluta lärarens anställning. Enligt kommunen bedömdes beteendet vara oförenligt med uppdraget att arbeta med barn, särskilt elever med särskilda behov.
Avsändaren till den anonyma anmälan skriver att syftet varit att skydda barnen och säkerställa en rättvis och transparent hantering. Personen valde att vara anonym av rädsla för personliga konsekvenser, men betonade att dokumentation bifogats för att styrka uppgifterna.
Fallet har väckt starka reaktioner och aktualiserar frågor om tillsyn, ansvar och hur skolor säkerställer att elever med intellektuella funktionsnedsättningar skyddas från kränkningar, hot och otillbörlig påverkan i skolmiljön.
Mohamsson är ett efternamn döpt efter profeten Muhammed. Hon har inga rötter i Sverige, men vill ändå ha makt över det svenska folket, så att hon kan kolonisera landet med migranter från tredje världen.
Liberalerna är på väg mot ett politiskt sammanbrott. Enligt den senaste opinionsmätningen från Verian samlar partiet endast 1,8 procent av väljarstödet. Det är den lägsta notering som institutet – tidigare känt som Sifo – någonsin har uppmätt. Med åtta månader kvar till riksdagsvalet 2026 krävs nu mer än en fördubbling av stödet för att ens nå riksdagsspärren.
Detta är dock ingen tillfällig opinionssvacka. Liberalerna har legat under spärren sedan november 2022 och noterades under hela 2025 aldrig över tre procent i Verians mätningar. Partiets problem är strukturella, historiska och självförvållade.
Ett parti med lång tradition av förmynderi
Liberalerna – tidigare Folkpartiet – har gång på gång varit drivande i beslut som kraftigt begränsat individens frihet, trots sin självbild som frihetsparti. Samma politiska rörelse stod bakom borggårdskrisen 1914, då kungamakten mobiliserades mot en folkvald kakistokrat regering i försvarsfrågan. Senare följde motbokssystemet, där staten avgjorde vem som ansågs värdig att köpa alkohol, allt signera med Liberal folkparti politik.
På senare tid har partiet varit delaktigt i upphävandet av Luciabeslutet, vilket öppnade för en migrationspolitik utan fungerande integrationsförutsättningar, samt i försämringar av a-kassan. Resultatet är att människor som inte hittar nytt arbete inom några månader riskerar att hänvisas till kommunal försörjning – med hot om att förlora både bostad och ekonomisk trygghet.
Opinionsläget är ”allvarligt”
Partisekreteraren Fredrik Brange konstaterar det uppenbara i en skriftlig kommentar:
”Opinionsläget är allvarligt. Liberalerna befinner sig i ett läge där vi behöver bli tydligare med vad vi vill och varför vi behövs.”
Men problemet är just detta: allt fler väljare ser inte längre varför partiet behövs.
Även Per Söderpalm, opinionsansvarig på Verian, pekar på ett närmast hopplöst utgångsläge:
”För varje månad som går med ett väljarstöd långt under riksdagsspärren minskar möjligheterna att få stödröster i valet.”
Förbud mot boxvin – symbolpolitik i krisens tid
Mot denna bakgrund framstår partiets senaste profilfrågor, såsom idéer om att begränsa eller förbjuda bag-in-box-vin på Systembolaget, som närmast parodiska. När väljare oroar sig för jobb, trygghet och levnadskostnader erbjuder Liberalerna ännu ett moraliskt pekfinger och ännu ett ingrepp i vardagslivet.
Ett parti på väg ut
1,8 procent är inte bara en dålig siffra – det är ett domslut. Liberalerna har förlorat både sin ideologiska kompass och sitt folkliga förtroende. Med ett historiskt arv av elitism och ett nutida reformprogram som saknar verklighetsförankring framstår partiet alltmer som politiskt överflödigt.
Om utvecklingen fortsätter riskerar valet 2026 att bli slutpunkten för Liberalerna som riksdagsparti – och kanske som relevant politisk kraft överhuvudtaget.
Det enda som är riktigt trist med att L ligger under 4 % är att någon ny Tidöregering i princip är död. I stället riskerar Sverige att köra rakt ner i en ekonomisk depression a la 1930 tal med S vid rodret och knähundarna MP och V släpandes efter.
Hade S haft makten själva hade det kanske inte varit fullt så illa. Men nu måste en framtida S-regering luta sig mot V (ett parti vars ideologi har mördat runt 100 miljoner människor) och MP – två små vänsterextrema partier som aldrig har bidragit med något vettigt, utan mest varit en ren belastning för Sverige och det svenska folket.
Notera att inget av dessa två subversiva elementpartier ens klarar 10 %.
Diagrammet är lite föråldrat. När det gjordes hade L 2,4 %, men nu är väljarstödet nere på 1,8 %.
Beslutet att utvisa den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai väcker en obekväm men nödvändig debatt om gränserna för svensk asylpolitik. När personer som anklagas för att legitimera eller sprida propaganda för terrorstämplade organisationer åberopar yttrandefrihet och skyddsskäl, ställs Sveriges självbild som humanitär stormakt mot kravet på säkerhet och rättsstatens principer. I ett land som under decennier fört en av världens mest liberala asylpolitiker – med ökande gängvåld och sprängningar som följd – blir frågan allt mer akut: ska Sverige fortsatt fungera som fristad även för aktörer som utgör ett potentiellt hot mot civilbefolkningen, eller är det dags att dra en tydligare gräns?
Vad det PKK som mördade Palme?
Utvisningen av Fariborz Rezai – asylshopping och spridning av propaganda för terrorstämplad organisation
Den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai ska utvisas från Sverige efter beslut av Migrationsverket. Rezai kom till Sverige för omkring tio år sedan och har sedan 2019 arbetat på den svensk-kurdiska satellitkanalen Aryen TV, som sänder från Nacka utanför Stockholm till en publik i ett stort antal länder, främst i Mellanöstern.
Migrationsverket bedömer att Rezai saknar skyddsskäl och att hans verksamhet inte är av sådan art att han riskerar förföljelse vid ett återvändande till Iran.
Varför valde han Sverige? – frågan om asylshopping
En central och omdiskuterad fråga i ärendet är varför Fariborz Rezai valde just Sverige som asylland. Experter menar att han ägnade sig åt så kallad asylshopping – det vill säga att han inte sökte skydd i det första säkra land han nådde, utan i stället aktivt valde ett land där möjligheterna att arbetsfria inkomster med bidrag, som betalas med världens högsta skatter.
Aryen TV och rapporteringen om PKK
Aryen TV beskriver sig som en oberoende kurdisk nyhetskanal. Samtidigt har kanalen under lång tid kritiserats för sin rapportering om den kurdiska rörelsen Kurdistans arbetarparti (PKK), som är terrorstämplad av EU samt av Turkiet, USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Japan. PKK var även misstänkta för Palme mordet för ca 40 år sedan.
Enligt kritiker – däribland turkiska myndigheter – har Aryen TV återkommande:
skildrat PKK i positiva eller legitimerande ordalag,
framställt organisationens kamp som politisk befrielse snarare än väpnad terrorism,
utelämnat eller tonat ned organisationens våldsdåd och terrorstämpling.
Rezais roll – från journalistik till propaganda
Fariborz Rezai arbetade för Aryen TV från 2019 fram till beslutet om utvisning. Enligt uppgifter i ärendet ska han inte enbart ha rapporterat om PKK, utan även öppet uttryckt stöd för organisationen.
Detta har enligt experter inneburit att hans verksamhet gått från journalistik till aktiv spridning och normalisering av propaganda för en terrorstämplad organisation. Svensk och europeisk lagstiftning tillåter inte stöd – direkt eller indirekt – till terrorstämplade grupper, något som väger tungt i både säkerhets- och migrationsrättsliga bedömningar.
Migrationsverkets bedömning
I sitt beslut konstaterar Migrationsverket att:
Rezai saknar individuella asylskäl,
hans verksamhet inte är tillräckligt uppmärksammad för att väcka intresse hos iranska myndigheter,
och att han därför inte anses löpa personlig risk vid återvändande.
Myndigheten skriver att hans verksamhet inte är ”av sådan art och omfattning att den är intressant för hemlandsmyndigheterna”. Därmed anses varken journalistrollen eller engagemanget i exil ge rätt till skydd i Sverige.
Ett principiellt fall
Fallet Fariborz Rezai aktualiserar större frågor om:
gränsen mellan journalistik och politisk aktivism,
hur Sverige ska hantera exilmedier som anklagas för terrorpropaganda,
och i vilken utsträckning yttrandefrihet kan åberopas av personer som öppet stödjer terrorstämplade organisationer.
PKK är en organisation som är terroriststämplad av västvärlden. Är det rimligt att personer som kan utgöra ett hot mot civilbefolkningen i Sverige tillåts stanna i landet?
Sedan 1975 har Sverige bedrivit en extremt liberal asylpolitik, där i princip alla har fått stanna. Detta har bidragit till skjutningar och sprängningar som i dag hotar tryggheten i samhället.
Är det dags att inse att Sveriges tid som självutnämnd humanitär stormakt är över, och att vi inte längre kan fungera som en magnet där hela världens terrorister ges fristad?
Dömda barnamördare, våldtäktsmän och grova våldsbrottslingar har inlett en matstrejk på Hallanstalten. Missnöje med portionerna ledde till att de vägrade ta emot mat och blockerade personalen, vilket tvingade Kriminalvården att låsa in dem av säkerhetsskäl – samtidigt som notan för deras vistelse fortsätter att belasta skattebetalarna.
När oxfilén inte är tillräckligt mör på Hall blir det matstrejk bland barnamördare och pedofiler. En barnamördares mat får kosta mer än den får kosta på Stockholms stads äldreboende Ättestupan i Älvsjö. Ängelmakerskorna på Stockholms stads äldreboende Ättestupan jobbar hårt så köttberget Orvar ska bort, så befolkningsutbyte kan eskalera ännu mer.
Intagna på en högriskavdelning vid Hallanstalten utanför Södertälje har inlett en matstrejk i protest mot portionsstorlekar och matkvalitet. Enligt uppgifter rör det sig om en avdelning där flera intagna är dömda för barnamord, styckmord och andra grova brott.
Strejken inleddes under måndagen när de intagna inte bara vägrade ta emot lunch – de blockerade även leveransen när personalen skulle dela ut maten. Händelsen ledde till ordningsstörningar och att de intagna låstes in på sina celler.
– I samband med detta uppstod vissa ordningsproblem, vilket ledde till att de intagna låstes in på sina celler av säkerhetsskäl, säger anstaltschefen Johan Molinder.
Vägrade mat och ställde sig i vägen
När personalen försökte komma fram med matvagnarna ställde sig de intagna i vägen, enligt anstaltsledningen.
– När vi inte kunde komma fram med maten uppstod ordningsstörningar. Av säkerhetsskäl beslutade vi därför att låsa in dem i cellerna, säger Molinder.
Kriminalvården bekräftar att det handlar om en avdelning som valt att agera på detta sätt och att man planerar samtal med de berörda.
”De klagar på att de får för lite”
Enligt anstaltschefen har missnöjet kring maten funnits under en längre tid, särskilt när det gäller portionsstorlekarna.
– Det handlar helt enkelt om att de upplever att de får för lite mat, säger Molinder.
En anhörig till en av de intagna uppger att missnöjet är utbrett på avdelningen och att flera därför valt att strejka.
Experter: Dyrt system – miljoner per långt straff
Samtidigt pekar experter inom kriminalvård och offentlig ekonomi på de höga kostnaderna för att hålla personer frihetsberövade på högsäkerhetsanstalter. Enligt uppskattningar rör det sig om omkring 4 500 kronor per dygn och intagen, vilket innebär att fleråriga straff snabbt summerar till miljonbelopp per person.
Det har i politiken diskuterats om vissa intagna skulle kunna placeras utomlands, till exempel i Burundi, för att minska kostnaderna, men några sådana lösningar har ännu inte genomförts. Därmed fortsätter kostnadsansvaret att ligga på Sverige, och svenska skattebetalare får ta notan för denna extrema lyxvård av kriminella element.
Risk att fler avdelningar ansluter
I nuläget är det endast en avdelning som strejkar, men enligt en anhörig har det talats om att fler avdelningar kan följa efter.
– Deras avdelning började i måndags, och det talades om att nästa avdelning skulle göra samma sak på tisdagen, säger den anhöriga.
Kriminalvården uppger att man följer utvecklingen noggrant.
Tidigare protester och JO-anmälningar
Under förra året förekom liknande matprotester på anstalterna Skänninge och Tidaholm, där intagna bland annat krävde större portioner och mer proteinrik kost.
Missnöje på Hall har även lett till anmälningar till Justitieombudsmannen både under 2024 och 2025. Samtidigt måste man komma ihåg att Kriminalvårdens budget uppgick till 14 miljarder kronor år 2023, vilket innebär en ökning med 63 procent sedan 2018. Den här gruppen kostar samhället allt mer skattepengar, samtidigt som vi har färre JAS 39 Gripen än vi hade SAAB J29 ”Flygande tunnan” på 1960-talet. Frågan är hur mycket brottslingar ska få kosta det svenska samhället?
Anhörig till en barnvåldtäktsman: ”Han har gått ner i vikt”
En anhörig till en barnvåldtäktsman beskriver situationen som påfrestande och svår att påverka.
– Jag har sett hur han har gått ner i vikt, och det gör mig oerhört ledsen. Avståndet och de begränsade kontakterna gör att man känner sig helt maktlös.
Hen beskriver också osäkerheten kring vad som faktiskt händer inne på anstalten.
– Man vet inte om han berättar allt, kanske för att skydda oss från oro. Man undrar vad man kan göra, men står helt utan möjlighet att hjälpa.
Sverige belönar dem som lämnar landet med 300 000 kronor – men låter samtidigt ett växande skuggsamhälle av illegala invandrare fortsätta arbeta svart, illegala invandrare som skapar kriminalitet och bidrar till otrygghet. När staten abdikerar från sitt ansvar måste frågan ställas: varför ska laglydiga medborgare betala priset för ett system som vägrar rensa upp?
Regeringen betalar cirka 300 000 kronor till den som återvandrar till sitt hemland, efter en modell som redan finns i Danmark. Men man verkar ha glömt bort de illegala invandrarna – de som köper falska pass eller håller sig kvar i landet efter att ha fått avslag på sin asylansökan. De tillhör det stora skuggsamhället och arbetar ofta inom gigekonomin, exempelvis Foodora, TipTapp och liknande tjänster, eller inom byggsektorn.
Man räknar med att den svarta ekonomin omsätter cirka 100 miljarder kronor – pengar som rakt ned hamnar i fickorna på kriminella aktörer, som inte sällan är illegala invandrare. Staten har i praktiken överlåtit hela sektorer till kriminalitet och exploatering.
Det Al Capone-Sverige som vuxit fram under senare år har krävt ett högt pris: skjutningar, sprängningar och ett samhälle där laglydiga medborgare får betala för politikers feghet och handlingsförlamning.
År 1965 sade dåvarande statsminister Erlander att vi inte hade USA:s problem eftersom vår befolkning var homogen bekräftade ras och religion. Den värsta brottslingen på den tiden var Tumba-Tarzan, som ägnade sig åt inbrott i sommarstugor – brott som i dag knappt ens utreds. Sextio år senare har vi inte längre ett homogent Sverige, och vi har fått samma typer av problem som USA har när det gäller brottslighet.
Men framför allt handlar det om säkerhet. Det svenska samhällets slapphet när det gäller att rensa bort illegala invandrare bidrog till att fem personer mördades och 119 personer utsattes för mordförsök på Drottninggatan 2017, när Muhammaden Rakhmat Akilov körde en lastbil längs gatan – bland annat dödades en elvaårig flicka.
Är det inte dags att starta en folkrörelse där vi alla solidariskt hjälps åt att hitta illegala invandrare och sedan utvisa dem? Bara en sådan sak som att SL har flera tusen kameror i tunnelbanan – de skulle kunna användas för att identifiera illegala invandrare med hjälp av AI.
Men framför allt bör man skapa ekonomiska incitament. Låt varje medborgare som rapporterar en illegal invandrare, som grips och som kan deporteras eller sättas i förvar, få en skattereduktion på 50 000 kronor.
År 2025 delades ut över 80 000 uppehållstillstånd, vilket visar att Sverige fortfarande har en alldeles för generös migrationspolitik.
Låt oss rensa samhället från illegala invandrare, så får vi både ned brottsligheten och upp tryggheten i samhället.
Vinsten av att deportera en illegal invandrare som arbetar svart och bidrar till otrygghet måste ändå väga tyngre än att någon som är missnöjd för att de valde Sverige vid asylshopping får 300 000 kronor i handen för att återvända.
Vi kan inte göra det som har gjorts ogjort. Sverige har bedrivit en alltför liberal asylpolitik. Vi har haft onda politiker som infört det förhatliga spårbytessystemet, där asylsökande som saknade skäl att få stanna ändå kunde få uppehållstillstånd via lönedumpat jobb.
Sådana systemfel har Tidöregeringen rättat till. Men 2025 delade man ändå ut över 80 000 uppehållstillstånd, vilket visar att Sverige fortfarande har en alldeles för generös migrationspolitik.
Låt oss rensa samhället från illegala invandrare, så får vi både ned brottsligheten och upp tryggheten i samhället.
Att ens överväga att skicka svenska soldater till Grönland är ett historiskt ansvarslöst steg. I ett geopolitiskt spel mellan stormakter riskerar Sverige att offra unga liv i en konflikt som inte angår oss, inte går att vinna och som saknar folkligt mandat. Grönlands framtid ska avgöras av grönländarna – inte med svenska soldater som insats.
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson öppnar för att svenska soldater ska skickas till Grönland. Uttalandet kommer efter ett förslag från partiets ungdomsförbund och förutsätts, enligt Andersson, bygga på en dansk och grönländsk efterfrågan.
”Jag är inte främmande för ökad militär närvaro på Grönland. Det gäller självklart även svenska soldater.”
Detta är ett fullständigt vansinnigt resonemang.
Sverige har inte varit i krig sedan 1814. I över 200 år har vi – medvetet och klokt – hållit oss utanför direkta militära konflikter mellan stormakter. Att nu ens antyda att svenska soldater ska placeras på Grönland, i ett geopolitiskt extremt känsligt område där USA redan är militär övermakt, är att spela rysk roulette med unga människors liv.
Ett nytt Falklandskrig – fast värre
Om situationen kring Grönland skulle eskalera till en militär konflikt mellan Danmark och USA är utfallet redan givet. Grönland skulle bli vad Falklandsöarna var för Argentina i början av 1980-talet: ett strategiskt mål som snabbt mals ned av en överlägsen militärmakt.
Att i ett sådant scenario skicka in svenska soldater vore inte solidaritet – det vore ansvarslöshet.
Sverige har inget att vinna på att bli indraget i en konflikt som inte angår oss, på en plats långt bort, där vi saknar både strategiskt inflytande och militär tyngd. Resultatet blir detsamma som alltid när små länder försöker spela stormaktspolitik: unga människor betalar priset.
Ett svenskt Vietnam?
Det är lätt att prata om ”närvaro”, ”säkerhet” och ”internationellt ansvar” från en trygg position i Stockholm. Det är betydligt svårare att förklara för föräldrar varför deras 19-åriga son eller dotter skickats till Arktis – för att dö i en konflikt där USA är motparten.
Det här är exakt hur meningslösa krig börjar: med goda ord, dåliga analyser och total frånvaro av konsekvenstänk.
Sverige riskerar att skapa sitt eget Vietnam – en utdragen, hopplös militär insats utan folkligt stöd, utan tydligt mål och utan möjlighet att vinna. Det enda som kommer ut ur en sådan konflikt är unga 19-åriga soldater som flygs hem i liksäckar.
Den enda rimliga lösningen: grönländskt självbestämmande
Om något är ”det enda rätta” i Grönlandsfrågan, så är det detta:
Låt Grönland bli självständigt.
Låt invånarna på Grönland själva få rösta om sin framtid:
fortsatt tillhörighet till Danmark
full självständighet
eller någon annan ordning de själva väljer
Det är inte Sveriges roll att skicka soldater för att säkra andras koloniala eller geopolitiska intressen. Självbestämmande kan inte uppnås med gevär – och definitivt inte med svenska liv som insats.
Sverige ska inte vara kanonmat
Att öppna för svensk militär närvaro på Grönland är att reducera svenska soldater till brickor i ett stormaktsspel. Det strider mot allt som svensk säkerhetspolitik historiskt har byggt på: försiktighet, självständighet och respekt för människoliv.
Det här är inte ledarskap. Det är politisk lättvindighet med potentiellt katastrofala följder.
Sverige ska inte skicka sina barn till slakt i Arktis. Inte nu. Inte någonsin.
Faktaruta: Unga soldater i Vietnamkriget
Totalt stupade amerikanska soldater: cirka 58 200
Medelålder på stupade: cirka 23 år
Under 21 år: ungefär 11 000
Under 25 år: cirka 75 %
Period (USA:s huvudsakliga insats): 1955–1975
Värnplikt: en stor del av de stupade var inkallade (inte yrkessoldater)
Obs: Siffrorna är ofta avrundade i källor och kan variera något beroende på definitioner och sammanställningar.
År 1965 verkade Vietnam som bara ännu ett utländskt krig, men det var det inte
Det var annorlunda på många sätt, liksom de som stred där
Under andra världskriget var medelåldern för stridande soldater tjugosex
I Vietnam var han nitton
I i-i-i-i-i-i Vietnam var han nitton
I i-i-i-i-i-i Vietnam, var han nitton
I Vietnam var han nitton
N-n-n-n-nitton
De hårdaste striderna under de senaste två veckorna
Fortsatte idag tjugofem miles nordväst om Saigon
Jag var verkligen inte säker på vad som hände
N-n-n-n-nitton, nitton
N-nitton, nitton
I Vietnam tjänstgjorde stridssoldaten vanligtvis en tolvmånaders tjänstgöring
Men utsattes för fientlig eld nästan varje dag
N-n-n-n-nitton
(N-n-n-n-nitton) nitton
I Saigon sade idag en amerikansk militärtalesman
Att mer än sju hundra fiendesoldater dödades förra veckan
I det känsliga gränsområdet
I hela Sydvietnam
Förlorade fienden totalt två tusen sex hundra åttionio soldater
Alla som minns kriget
Kommer aldrig att glömma vad de sett
Förstörelsen av män i sina bästa år
Vars medelålder var nitton
F-f-f-f-f-förstörelse
F-f-f-f-f-förstörelse
Enligt en studie från Veterans Administration
Led hälften av Vietnams stridsveteraner
Av det som psykiatriker kallar
Posttraumatiskt stressyndrom
Många veteraner klagar över utanförskap, vrede eller skuld
Vissa får självmordstankar
Åtta till tio år efter att de kommit hem
Kämpar nästan åtta hundra tusen män
Fortfarande med Vietnamkriget
Ingen av dem fick ett hjältes välkomnande
Nitton
S-S-S-S-Saigon
Nitton, n-n-n-n-n-nitton
N-n-n-n-n-nitton
Nitton n-n-n-n-n-nitton
N-n-n-n-n-nitton, nitton
Purple Heart-medaljen, Saigon
Ett fruset hav förändrade Skandinaviens historia 1658. I dag menar många att ett annat vägval – migrationspolitiken – håller på att forma regionens framtid med lika långtgående konsekvenser. Jämförelsen mellan Sverige och Danmark väcker frågan om hur politiska beslut i ett givet ögonblick kan få effekter som sträcker sig över generationer.
Många städer i Skåne hade i dag varit bättre platser om isarna över Stora Bält inte hade hållit 1658.
Från isvintern 1658 till migrationspolitiken 2025 – två vägval i Skandinavien
I dag uppmärksammas i Skåne ett historiskt ögonblick med blandade känslor. Vintern 1658 frös isarna över Stora Bält, vilket gjorde det möjligt för den svenska armén att marschera rakt in i Danmark. Utfallet blev freden i Roskilde – och att Skåne blev svenskt. Ett enda extremt naturfenomen ledde till ett politiskt vägval som förändrade hela regionens framtid.
För många skåningar är detta inte längre bara historia. I dagens debatt hörs allt oftare bitter ironi: hade klimatet varit mildare 1658 kanske Skåne aldrig hade blivit svenskt. Det är en provokativ tanke, men den säger något viktigt – beslut och omständigheter vid ett visst ögonblick kan få konsekvenser i hundratals år.
Skåne 2025 – priset för politiska experiment
Många menar i dag att stora delar av Skåne fått betala ett högt pris för vad de uppfattar som en ansvarslös migrationspolitik. Städer som Malmö, Landskrona och Helsingborg lyfts ofta fram som exempel på samhällen där utvecklingen gått kraftigt åt fel håll. Man gjorde tappra försök i Sjöbo på 1980-talet, då det fortfarande fanns politiker som lyssnade på folkviljan, och man hade en folkomröstning om huruvida man skulle ta emot ”flyktingar” eller ej. Priset som dåtidens politiker i Sjöbo fick betala, i form av trakasserier från den politiska eliten i Stockholm, blev högt. I dag skulle nog hela Svenska folket vilja resa tillbaka till 1988 och göra om samma folkomröstning för hela riket.
Särskilt Malmö har blivit en symbol. I Rosengård, bland de DDR-inspirerade betongkomplexen från socialdemokratins misslyckade miljonprogram ifrån 1960-talet, talar boende om skjutningar, sprängningar och öppen kriminalitet. Automatelden ekar ibland mellan husen när kriminella nätverk och klaner – ofta med rötter i MENA-regionen – gör upp om territorier och makt. För många är detta inte längre en fråga om ”upplevd otrygghet”, utan om vardaglig rädsla.
Sverige – en generös linje med högt pris
Sedan mitten av 1970-talet har Sverige fört en av Europas mest generösa asyl- och migrationspolitiker. Experter menar att det länge varit för enkelt att få asyl eller stanna kvar, även utan reella möjligheter till egen försörjning. Resultatet har blivit ett omfattande bidragsberoende där notan i slutändan skickas till skattebetalarna.
Konsekvenserna, enligt denna expertis, är tydliga: djup segregation, parallellsamhällen, gängkriminalitet, skjutningar och socialt sönderfall. Uttalanden från tidigare regeringar – som att ”Europa inte bygger murar” – har i efterhand blivit symboler för en politik som uppfattas som naiv och verklighetsfrånvänd.
Trots senare års åtstramningar beviljar Sverige fortfarande över 80 000 uppehållstillstånd om året, vilket placerar landet i en särställning i Norden, resultatet är samhälls förfall och kriminalitet.
Danmark – tidig insikt och hård kurs
Danmark valde en helt annan väg. Där drog man i bromsen betydligt tidigare. Redan för över tio år sedan började danska politiker tala öppet om riskerna med ett stort asylmottagande, och därefter har kursen konsekvent stramats åt.
Enligt prognoser för 2025 kan Danmark hamna på det lägsta antalet beviljade asyltillstånd i modern tid – möjligen under 1 000 på ett helt år. Migrationsminister Rasmus Stoklund har varit tydlig: målet är att så få utlänningar som möjligt ska ta sig till Danmark och få asyl. Begränsning är inte ett medel – det är själva målet.
”Noll flyktingar” – från tabu till uttalad ambition
Sedan 2019 har statsminister Mette Frederiksen drivit en linje där ambitionen i praktiken är noll asylinvandring. Kraven för permanent uppehållstillstånd och medborgarskap har skärpts kraftigt, och signalpolitiken är glasklar: Danmark ska inte vara ett attraktivt mål för asylsökande.
Vänsterextrema antidemokratiska element talar om brott mot internationella konventioner och om ett kallt samhälle. Förespråkare svarar att alternativet är värre – ett land som förlorar kontrollen över sin migration, sin trygghet och i förlängningen sin välfärdsmodell.
Två länder – två utfall
Skillnaden mellan Sverige och Danmark är i dag svår att bortförklara. Där Sverige fortfarande brottas med konsekvenserna av decennier av generös migrationspolitik pekas Danmark ofta ut som ett exempel på ett land som såg problemen i tid och faktiskt gjorde något åt dem.
Precis som isvintern 1658 blev ett avgörande ögonblick för Skandinavien kan migrationspolitiken visa sig vara ett av vår tids mest ödesdigra vägval – ett vägval vars konsekvenser kommer att prägla våra samhällen långt efter att dagens politiker lämnat scenen.
Berlin har sett detta förut. Inte brottsligheten i sig – utan anpassningen. Från 1930-talets tystnad till dagens bortvända blickar löper en röd tråd: viljan att fungera utan att ingripa. I dag sker det inte av rädsla för staten, utan av rädsla för friktion. Det här är ett reportage om en stad som lärt sig att se allt, veta allt – och ändå titta bort.
Berlin är ingen oskyldig stad. Den är tränad. Tränad i anpassning, i tystnad, i att förstå skillnaden mellan vad man ser och vad man får säga.
År 1933 lärde sig stadens invånare snabbt hur överlevnad såg ut. Man såg hur människor försvann, hur affärer bytte ägare, hur språk förändrades. Man anpassade sig inte för att man trodde på systemet, utan för att alternativet var farligare. Att titta bort blev en färdighet. Att inte ställa frågor en dygd.
Efter 1945 upphörde inte denna logik – den bytte bara form. I Östberlin institutionaliserades den. Staten såg allt, medborgaren låtsades som ingenting. Alla visste, men ingen visste officiellt. I Västberlin utvecklades en annan variant: konflikträdsla. Man valde stabilitet framför konfrontation, vardag framför uppgörelse. Även där blev passivitet ett sätt att fungera.
När muren föll 1989 firades friheten, men de mentala strukturerna stod kvar. Berlin återförenades geografiskt, men aldrig psykologiskt. Misstron, försiktigheten och reflexen att inte sticka ut levde vidare. Staden byggde en ny berättelse om sig själv – kreativ, tolerant, öppen – men utan att på allvar omförhandla relationen mellan individ, ordning och ansvar.
Det är denna historiska vana vid anpassning som formar Berlin i dag. Skillnaden är att hotet inte längre är staten. Det är friktionen. Att störa. Att peka ut. Att bryta den sociala överenskommelsen.
Jag går genom Berlin med kameran påslagen, men det är inte jag som observerar staden – det är staden som observerar mig. Blickar mäter, positioner justeras, människor rör sig enligt mönster som upprepats tusentals gånger. Allt sker öppet, men ingenting ska benämnas. Alla vet vad som pågår. Alla vet vad som förväntas: se, men reagera inte.
Vid Brandenburger Tor, symbolen för frihet och återförening, möts jag av en annan verklighet. Turister står tätt, medan ficktjuvar och bedragare rör sig metodiskt mellan dem. De utnyttjar artighet, osäkerhet och okunskap. Det sker i fullt dagsljus. Offren märker ofta inget förrän det är för sent. Förbipasserande ser exakt vad som händer – och gör ingenting. Inte av rädsla, utan av vana. Det är här det blir tydligt att problemet inte längre är brottsligheten i sig, utan att den har accepterats som en del av stadsbilden.
När jag börjar filma reagerar de direkt. Inte för att de är oskyldiga, utan för att kameran bryter den tysta överenskommelsen. Den moderna versionen av anpassning: du ser, men du dokumenterar inte. I dagens Berlin är det inte brotten som stör ordningen – det är synliggörandet av dem.
Museumsinsel, detta monument över europeisk kultur och civilisation, fungerar som kuliss. Ovan jord: historia, bildning, estetik. Under ytan: organiserade stölder, systematiskt utnyttjande av besökare, grupper som rör sig koordinerat. Turister pressas, distraheras, leds bort från sina sällskap. När jag varnar någon blir jag själv betraktad som problemet. Precis som tidigare i stadens historia är det inte övergreppet som uppfattas som destabiliserande – utan den som påtalar det.
Tunnelbanan är nästa kapitel. Här är stämningen tätare, mer uppgiven. Människor undviker ögonkontakt. Hörlurar fungerar som mentala skyddsvästar. Öppen droganvändning, aggressivt tiggeri och trakasserier har blivit bakgrundsbrus. Det är inte rädsla som dominerar – det är anpassning. Samma mekanism som alltid: sänk förväntningarna, så slipper du bli besviken.
I Görlitzer Park blir verkligheten omöjlig att bortförklara. Här pågår öppen narkotikahandel mitt bland barnfamiljer och förbipasserande. Försäljning, förvaring och bevakning sker synligt och organiserat. Buskage används som gömställen för droger och kontanter. Utkiksposter varnar vid polis eller kameror. Alla som vistas i parken vet vad som pågår. Myndigheterna vet. Politikerna vet. Precis som förr råder det ingen kunskapsbrist – bara en ovilja att agera.
När jag filmar möts jag av aggression. Inte för att jag hotar någon person, utan för att jag hotar anonymiteten. Kameran riskerar att bryta den moderna tystnaden. I ett samhälle där brott tolereras så länge de inte synliggörs, blir den som dokumenterar ett större hot än den som begår brotten.
Det är här parallellen till stadens historia blir som tydligast. Staten är närvarande men undandragen ansvar. Symboler finns överallt – polisfordon, skyltar, regelverk – men den faktiska kontrollen har ersatts av förvaltning av oordning. Problemen löses inte, de administreras. Precis som tidigare anses kostnaden för verklig handling vara för hög.
Berlin framstår därför inte som en stad i kris, utan som en stad efter kapitulationen. Ett samhälle som har accepterat sina misslyckanden och byggt ett språk för att leva med dem. Då kallades det nödvändighet. I dag kallas det komplexitet.
När jag lämnar staden känner jag ingen ilska. Bara en kylig klarhet. Berlin är inte ett undantag – det är ett försprång. Ett framtidsscenario som andra europeiska städer långsamt rör sig mot. En plats där frihet fortfarande firas i tal, men där vardagen styrs av samma gamla reflex: titta bort, anpassa dig, stör inte balansen.
Det här är inte ett rop på hårdare tag. Det är en varning om vad som händer när ett samhälle slutar tro att ordning är möjlig.
Och det mest dystopiska av allt? Att så många har lärt sig att kalla detta för normalt.
Texten ovan bygger på Kurt Caz video och den transkription som har gjorts. Därefter har en berättelse formats med hjälp av AI – inga överbetalda Södermalmsjournalister här inte.
När USA:s specialförband i gryningen den 3 januari 2026 grep Venezuelas diktator Nicolás Maduro ställdes världen inför en obekväm fråga: var detta en illegitim aggression som hotar den regelbaserade världsordningen – eller en befrielseaktion som avslutade ett kvarts sekel av socialistiskt förtryck? Reaktionerna blottlade inte bara den svenska vänsterns gamla lojaliteter, utan också Europas växande klyfta mellan högtidliga principer och faktisk makt.
Regler, resurser och rätten att upprätthålla dem
Den 3 januari 2026 genomförde USA en militär operation i Venezuela som på några timmar förändrade landets politiska historia. Amerikanska specialförband tog sig in i huvudstaden Caracas och tillfångatog Venezuelas diktator Nicolás Maduro, tillsammans med hans hustru. Operationen föregicks av en cyberattack som slog ut elförsörjningen i stora delar av staden, vilket möjliggjorde att amerikanska stridsflyg, drönare och helikoptrar kunde närma sig i skydd av mörkret.
I gryningen dånade explosioner över Caracas när amerikanska flyganfall slog ut militära mål. Kommandoenheten, känd under smeknamnet Night Stalkers, tog sig fram till byggnaden där diktatorn befann sig. Dörren sprängdes, och inom fem minuter var Venezuelas president i amerikansk förvar. Därmed avslutades en 25 år lång socialistisk regim.
Bland venezuelaner världen över möttes nyheten med jubel. För många upplevdes det som början på en ny epok, en möjlighet till frihet och självbestämmande efter årtionden av ekonomisk kollaps, repression och massflykt. Röster hördes som tackade USA och beskrev händelsen som historisk, som ett avgörande ögonblick i landets moderna historia.
Samtidigt valde svensk public service att fokusera på oro och rädsla. Intervjuer med boende i Caracas betonade osäkerhet och rädsla för vad som skulle komma härnäst. Parallellt inleddes snabbt demonstrationer i Sverige till stöd för den avsatte diktatorn. Svenska vänsteraktivister samlades under slagord mot ”USA-imperialismen”, där bilder på Hugo Chávez blandades med palestinska flaggor.
Vänsterpartiets ungdomsförbund fördömde omedelbart vad man kallade ett amerikanskt anfallskrig och krävde att Maduro och hans familj skulle friges. Även det sedan länge marginaliserade partiet Feministiskt initiativ anslöt sig till protesterna tillsammans med Vänsterpartiet.
Detta stöd för Venezuelas socialistiska regim var dock inget nytt. Redan 2004 framhöll Ung Vänster Venezuela som ett exempel på att ”en annan väg är möjlig” och att landet vågade trotsa USA. Året därpå reste Vänsterpartiets dåvarande partisekreterare Aron Etzler till Venezuela för att studera revolutionens exempel och beskrev landet som blomstrande, med ekonomisk tillväxt, sjunkande arbetslöshet och sociala framsteg på alla plan.
2009 beskrev Vänsterpartiets senare ekonomisk-politiska talesperson Ali Esbati utvecklingen i Venezuela som demokratiserande. Samtidigt skrev aktivisten Kajsa Ekis Ekman om hur landet införde sex timmars arbetsdag och hur företag togs över av de anställda.
När Hugo Chávez dog uttryckte Ekis Ekman sorg, en reaktion hon delade med Vänsterpartiets dåvarande partiledare Jonas Sjöstedt, som beskrev Chávez som ett gott exempel, inte bara i Latinamerika. Sjöstedt gratulerade även Maduro till hans så kallade valseger 2013, trots att Venezuelas demokratiska legitimitet vid det laget redan var utraderad.
Under tiden förvandlades Venezuela från ett av världens mest resursrika länder till ett av världens fattigaste. År 2023 beräknades varannan venezuelan leva i extrem fattigdom. Planekonomisk politik gjorde det allt svårare att bedriva företag, vilket ledde till akut brist på livsmedel, mediciner och basvaror. Valutan kollapsade. Staten införde fingeravtryck i butiker för att begränsa hur ofta människor fick handla. Köandet blev en del av vardagen.
Samtidigt producerade Maduroregimen propaganda där diktatorn framställdes som en superhjälte. Parallellt tilldelades oppositionsledaren María Corina Machado ett fredspris för sin kamp mot diktaturen. Hon slog fast att Venezuela redan var ockuperat – av ryska och iranska agenter samt av terroristorganisationer som Hizbollah och Hamas.
Maduroarresteringen ställde europeiska ledare inför ett dilemma. Å ena sidan finns kravet på att militära insatser ska förankras i internationella institutioner, å andra sidan beroendet av USA som den yttersta garanten för Europas säkerhet. Resultatet blev politisk tystnad och försiktighet.
Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard undvek att ta ställning och betonade att situationen var oklar. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer uttryckte liknande försiktighet. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen nöjde sig med att konstatera att situationen övervakades.
Samtidigt fastslog svenska medier att USA agerade i strid med folkrätten. Den tidigare statsministern Carl Bildt förklarade att operationen inte borde få förekomma.
Dessa reaktioner bottnar i föreställningen om en ”regelbaserad världsordning”, där militärt våld förväntas underställas internationella institutioner. Men frågan är när denna ordning egentligen ska ha existerat. USA har genomfört unilaterala interventioner sedan 1950-talet, ofta med Europas goda minne.
1953 deltog USA i störtandet av Irans demokratiskt valde premiärminister Mohammad Mossadegh. 1989 invaderades Panama och diktatorn Manuel Noriega greps. 1999 gick USA in i Balkankriget utan FN-mandat. 2011 dödades al-Qaida-ledaren Osama bin Laden i Pakistan. 2003 tillfångatogs Iraks diktator Saddam Hussein.
Bedömningen av dessa insatser har varit selektiv. När bin Laden dödades twittrade Carl Bildt att världen var bättre utan honom. När Saddam Hussein dömdes till döden uttrycktes tillfredsställelse.
Det europeiska dilemmat handlar därför inte om reglernas existens, utan om Europas förmåga att påverka vilka regler som faktiskt gäller. Under decennier har Europa sett sig som moraliskt överlägset, samtidigt som man gjort sig militärt beroende av USA. Försvar har nedprioriterats till förmån för överreglering, välfärdsutgifter och orealistisk omställningspolitik.
År 2008 var USA:s och eurozonens BNP jämförbara. Femton år senare var USA:s ekonomi 80 procent större. I en rapport från 2024 beskrev Mario Draghi Europas situation som existentiell.
Inflytande över regler kräver ekonomiskt och militärt våldskapital. Icke-våldsprincipen kan bara upprätthållas om det finns förmåga att avskräcka den som bryter mot den. Som Theodore Roosevelt uttryckte det: ”Speak softly and carry a big stick.”
Den regelbaserade världsordningen var aldrig mer än en europeisk illusion. Det som förändrats är inte världen, utan att USA inte längre vill upprätthålla denna illusion åt Europa. Alla lagar ytterst vilar på våldskapital, och någon internationell institution med globalt våldsmonopol existerar inte.
Stödet till Ukraina handlar därför inte om juridik, utan om realpolitik. Europas framtid avgörs av dess förmåga att producera, innovera och försvara sig. Det största hotet är inte att USA ignorerar europeiska byråkrater, utan att Europa blivit så svagt att allt färre bryr sig om vad kontinenten anser.
Jag heter Henrik Jönsson, och jag anser demokratiskt våldskapital vara den yttersta garanten för fred.
Faktaruta: Levnadsförhållanden i Venezuela under Chávez och Maduro
Ekonomisk utveckling
Venezuela gick från att vara ett relativt välmående land till djup ekonomisk kris. Levnadsstandarden har sjunkit drastiskt under framför allt senare år. År 2013–2023 föll levnadsstandarden med uppskattningsvis omkring 74 % enligt analyser av ekonomiska data. (economicsobservatory.com)
Landets ekonomi har krympt kraftigt, inte minst genom fallande oljeproduktion, ineffektivitet och dålig förvaltning. (cfr.org)
Poverty och inkomst
Venezuela har en mycket hög fattigdomsnivå: en betydande majoritet av hushållen lever under fattigdomsgränsen, och en stor del i extrem fattigdom. (Wikipedia)
Studier har visat att mer än 80 % av befolkningen är fattiga, och över 50 % lever i extrem fattigdom – med många som inte kan köpa grundläggande livsmedel. (Wikipedia)
Brist på mat och mediciner
Långvariga livsmedelsbristproblem har förekommit sedan Chávez’ tid, och förvärrats under Maduro. Grundläggande varor som mjölk, kött, ris och mediciner har ofta saknats i butiker. (Wikipedia)
FN-undersökningar pekar på att stora delar av befolkningen har bristande tillgång till adekvat mat och läkemedel, vilket lett till undernäring och förlorad kroppsvikt hos många. (Wikipedia)
Inflation och valuta
Venezuela har upplevt extrem inflation, inklusive perioder av hyperinflation under 2010-talet som kraftigt minskade köpkraften. (Wikipedia)
Även om inflationen sjönk något senare under Maduro, kvarstår höga prisökningar och svag valuta som stora problem. (Reuters)
Migration och humanitär kris
Miljoner venezuelaner har lämnat landet i sökandet efter bättre levnadsvillkor, vilket har skapat en av de största migrationsströmmarna i regionens historia. (donare.info)
Sociala och politiska konsekvenser
Den ekonomiska kollapsen har följts av ökande brottslighet, repression, bristande rättssäkerhet och inskränkta mänskliga rättigheter under Maduros styre. (Wikipedia)
Chávez’ tid vs. Madurors tid
Under Chávez (1999–2013) genomfördes omfattande sociala program och initialt minskade viss fattigdom, men beroendet av olja ökade och ekonomin blev sårbar för prisfall. (Wikipedia)
Krisen förvärrades under Maduro, med ökande resursskuld, hög inflation, brist på basvaror och djupare social kollaps. (Wikipedia)
Sammanfattningsvis har levnadsförhållandena i Venezuela under Chávez och framför allt under Maduro försämrats kraftigt, med utbredd fattigdom, brist på mat och mediciner, kraftig inflation, massutvandring och en omfattande socioekonomisk och humanitär kris.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Trots avslag på asylansökan, bristande självförsörjning och tydliga regeländringar väljer svenska myndigheter återigen att ompröva ett utvisningsärende. Fallet med Zahra och Afshad Kazemipour illustrerar ett migrationssystem som drar ut på beslut, förbrukar skattemedel och urholkar förtroendet för rättsstaten.
Sverige fortsätter att vara en skamfläck. Nu omprövar man Zahra och Afshads ärende ytterligare en gång, trots att de inte hade några giltiga asylskäl redan 2016. I dag klarar de inte att leva upp till lagens krav på egen självförsörjning, men ändå väljer man att ompröva deras beslut. De har inga rötter i Sverige. De har endast varit här i tio år och kom hela vägen från Iran för att söka asyl i Sverige.
Det är cirka 5 000 kilometer landvägen mellan Iran och Sverige, och det ligger åtta länder emellan. Ändå väljer man ett fattigt land i Norden för att komma hit och i praktiken kolonisera oss med sina antivänsterliberala värderingar.
På grund av nya regler skulle Zahra och Afshad Kazemipour med familj utvisas efter nio år i Sverige, trots att båda arbetar inom vården där det råder stor arbetskraftsbrist.
År 2016 sökte paret asyl i Sverige, men ansökan avslogs. I stället fick Zahra och Afshad arbetstillstånd via ett så kallat ”spårbyte”. Detta slopades den 1 april i år när reglerna ändrades, vilket även påverkade personer som tidigare fått sina ansökningar godkända.
Enligt de nya reglerna behövde paret lämna Sverige och söka arbetstillstånd från Iran och därefter invänta beslut. Detta skulle enligt Zahra vara för farligt, eftersom hon vet hur regimen behandlar oliktänkande.
– Det är orättvist och omänskligt. När vi gjorde bytet följde vi de regler som gällde, har Zahra Kazemipour sagt till slaskmedia.
Nu kommer nya besked från Migrationsdomstolen. Familjen får stanna i Sverige tillfälligt eftersom en ny prövning beviljats.
”Migrationsdomstolen beviljar A, B, C och D en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd och överlämnar till Migrationsverket att göra denna prövning”, står det i domen.
För att familjen skulle få stanna när arbetstillstånd inte längre var en möjlighet ansökte de om verkställighetshinder för omprövning av asylskälen. Migrationsverket beslutade att inte bevilja prövning. Beslutet överklagades till Migrationsdomstolen, som nu bedömer att ärendet ska prövas på nytt.
Migrationsverket kan överklaga domen. Om det inte sker ska myndigheten kalla till en ny utredning.
Zahra Kazemipour säger att hon är obeskrivligt glad efter beskedet. Dagen innan skulle familjen ha utvisats från Sverige och var under ett dygn tillfälligt papperslösa.
Vänsterextrema grupper på den yttersta vänsterkanten har protesterat mot att det illegala invandrarparet ska utvisas, trots att det ligger i deras intresse att söndra Sverige genom mångkultur. Det finns en anledning till att de är klassade som subversiva element.
Även på sociala medier är frustrationen stor. Varför slösar man skattepengar på personer som inte ens har giltiga asylskäl?
Sverige är en skamfläck som omprövar asylärenden gång på gång, i stället för att riva av plåstret och returnera dysfunktionella migranter från tredje världen.
Sverige delade ut 2025 totalt 89 000 uppehållstillstånd. Sverige är en skam för Europa med en så extremt generös migrationspolitik, dessutom gentemot personer från tredje världen. En grupp kan ta flera generationer att integrera, om det ens någonsin går att göra. Det har tagit USA över 200 år att försöka integrera afrikaner, ändå har man misslyckats och de lever i getton.
Dock är det beklämmande att man i Zahra och Afshads fall vill skicka hem personer som gör nytta och kan försörja sig själva, i stället för att skicka hem migranter som inte bidrar till samhället.
Man borde ta fångar från Kriminalvårdens kundstock som saknar svenskt medborgarskap och därefter returnera dem direkt, utan möjlighet att överklaga eller annat tjafs.
En vision för ett framtida Sverige är att alla som begår ringa stöld eller grövre brott automatiskt ska få livstids utvisning. Därefter får brottslingen själv processa om rätten att få stanna i Sverige, i en särskild domstol, och detta ska endast kunna ske från hemlandet, det måste vara omöjligt för en dömd brottsling att få processa om att få stanna i Sverige, så länge man är kvar i Sverige.
Detta är ett billigt och effektivt sätt att sanera det svenska samhället från dysfunktionella migranter.
En 37-årig kvinna, Renee Nicole Good, sköts till döds under en insats av den amerikanska immigrationsmyndigheten ICE i Minneapolis. Myndigheterna hävdar att hon försökte köra på poliser med sin bil, medan stadens politiker ifrågasätter händelsen och kräver en fullständig utredning. Skjutningen har väckt stark kritik och ökat spänningarna mellan federala myndigheter och stadens ledning.
Stadsledare i Minneapolis har identifierat kvinnan som sköts till döds under en insats av den amerikanska immigrationsmyndigheten ICE på onsdagen. Hon hette Renee Nicole Good och var 37 år gammal. Händelsen har lett till starka motsättningar mellan federala myndigheter och stadens politiker, som ger helt olika bilder av vad som hände.
Enligt det amerikanska inrikessäkerhetsdepartementet (DHS) försökte ICE-agenter gripa personer i södra Minneapolis när Good ska ha försökt köra på poliser med sin bil. En agent ska då ha skjutit henne i vad myndigheten beskriver som självförsvar.
Minneapolis politiker reagerade kraftigt och sa i ett uttalande att ”en medlem av vårt samhälle har dödats”. De menar att den som dödar någon i staden måste gripas och utredas, och anklagar federala immigrationsmyndigheter för att ha fört våld och otrygghet till Minneapolis. De lovade också att arbeta för att skydda stadens invånare, särskilt invandrare.
Vem var Renee Nicole Good?
Renee Goods mamma, Donna Ganger, berättade för tidningen Minnesota Star Tribune att dottern bodde i Minneapolisområdet tillsammans med sin partner. Familjen fick besked om hennes död sent på onsdagsförmiddagen.
– Det är så onödigt att hon dog. Hon var säkert livrädd, sa mamman.
Hon betonade att Renee inte deltog i protester mot ICE och beskrev henne som en mycket snäll och omtänksam person som brydde sig djupt om andra.
Good hade tidigare varit gift med Timmy Ray Macklin Jr., som dog 2023. De hade ett barn tillsammans. Efter Goods död har barnets farfar sagt att han ska resa för att ta hand om barnet.
Renee Good dog av skottskador. Den ICE-agent som sköt henne har inte identifierats offentligt och händelsen utreds fortfarande.
Stadsfullmäktige i Minneapolis bekräftade hennes identitet och krävde i ett gemensamt uttalande att ICE ska lämna staden.
På sociala medier beskrev Renee sig själv som poet, författare, mamma och amatörgitarrist. Hon kom ursprungligen från Colorado. Hon studerade kreativt skrivande vid Old Dominion University och vann där ett poesipris 2020. Hennes texter hade publicerats i flera litterära sammanhang, och hon drev även en podcast tillsammans med sin dåvarande make.
Myndigheternas version
USA:s inrikessäkerhetsminister Kristi Noem säger att Good försökte köra över en polis med sin bil. Hon menar att dödsskjutningen hade kunnat undvikas, men att ICE genomförde en laglig insats.
Enligt Noem fastnade ett ICE-fordon i snön, och när agenter försökte få loss det ska de ha blivit blockerade och trakasserade av personer på platsen. Good ska enligt henne ha ställt sin bil i vägen flera gånger och vägrat kliva ur när hon uppmanades till det.
Noem hävdar att Good till slut använde bilen som ett vapen och körde på en polis, som fördes till sjukhus men senare skrevs ut.
Bilen Good körde hade registreringsskyltar från Missouri och var registrerad på hennes namn i Kansas City. Det är oklart varför bilen var registrerad i en annan delstat.
Noem kallade händelsen för ”inhemsk terrorism” och sa att attacker med fordon mot federala poliser har blivit vanligare. Hon uppmanade politiker att tydligt ta avstånd från våld mot polis och menade att hård retorik mot federala myndigheter bidrar till sådana situationer.
Samtidigt uppger Fox News, med hänvisning till ICE-källor, att inga av agenterna bar kroppskameror vid tillfället. ICE håller på att införa kroppskameror nationellt, men just denna insats hade inga sådana kameror.
Händelsen sker i ett läge där relationen mellan Minneapolis stad och federala immigrationsmyndigheter är mycket ansträngd, efter att tusentals extra federala poliser nyligen skickats till området. Det har lett till protester och stark kritik från stadens ledning.
Faktaruta: ICE
ICE står för Immigration and Customs Enforcement och är en amerikansk federal myndighet.
Tillhör: USA:s Department of Homeland Security (DHS)
Bildades: 2003
Huvuduppgift: Genomdriva immigrationslagar, göra gripanden och utvisningar
Arbetar också med: Människosmuggling, narkotikahandel och gränsöverskridande brott
Omdebatterad: Radikala och subversiva grupper på den yttersta vänsterkanten angriper ICE för att myndigheten rensar samhället från kriminella individer.
Han hotar att hugga och döda en butiksanställd efter en simpel stöld – ändå belönas han med straffrabatt och en symbolisk utvisning på bara 10 år. Domen i Solna tingsrätt är ett hån mot brottsoffer, företagare och alla laglydiga i Sverige.
När den vänsterradikala domaren fröken Proppmätt sitter och tycker synd om brottslingar får man endast fjuttiga 10 års utvisning i stället för livstid. Fler och fler svenskar frågar vad det är för fel på Sveriges alltför liberala straffsystem.
Oststölden som blev rån – och domen som väcker vrede
En till synes banal stöld i en livsmedelsbutik i Sundbyberg har utvecklats till ett uppmärksammat rättsfall som nu väcker starka reaktioner. En 29-årig man har dömts till ett och ett halvt års fängelse samt utvisning i tio år efter att en stöld eskalerat till våld och dödshot. Domen från Solna tingsrätt kritiseras för att vara alltför mild och för att, enligt kritikerna, sätta förövarens situation före brottsoffrets.
Händelsen
Det var i september förra året som mannen gick in på ICA Skogsbacken. Med tom kundkorg men fylld ryggsäck passerade han kassan och lämnade butiken. Personalen reagerade, granskade övervakningsfilmen och såg hur mannen plockat på sig åtta ostar.
Två anställda följde efter och konfronterade honom på Storskogstorget. Där urartade situationen snabbt. Mannen blev våldsam, slog en av de anställda i ansiktet och uttalade hot om att hugga eller döda. Händelsen, som började som en ringa stöld, fick därmed betydligt allvarligare konsekvenser.
Från stöld till rån
Själva stölden bedömdes som ringa, men på grund av våldet och dödshoten rubricerades gärningen som rån. Tingsrätten beskrev omständigheterna som allvarliga. Trots detta landade straffet på 1,5 års fängelse, reducerat med 33 procents straffrabatt, samt en tidsbegränsad utvisning på bara tio år.
Det är just här som kritiken tar fart. Många menar att straffet framstår som oproportionerligt lågt i förhållande till gärningens allvar, särskilt med tanke på att våld och hot mot liv förekom.
Kritiken mot domen
Kritiker pekar på flera aspekter som väcker ilska. Dels straffrabatten, som uppfattas som svår att motivera när våld använts mot butikspersonal. Dels att utvisningen är tidsbegränsad, och att domstolen vägt in gärningsmannens eventuella anknytning till Sverige. Enligt experter inom etik och männskliga rättigheter borde brist på svenskt medborgarskap leda till utvisning utan hänsyn till personliga kopplingar, när allvarliga brott begås.
Samtidigt menar många att brottsoffret hamnar i skymundan. Näringsidkaren som drabbas av stölden måste själv arbeta in förlusten och dessutom betala moms på varor som aldrig sålts. Den ekonomiska och psykiska belastningen hamnar hos företagaren och de anställda – inte hos gärningsmannen.
Det är handlaren Sjöqvist som tvingas ta hela smällen, medan svenska domstolar fortsätter att visa större medkänsla med brottslingar än med deras offer. Matpriserna har nått rekordhöga nivåer och beror delvis på att livsmedelshandeln har drabbats av ökade kostnader i form av ringa stölder.
Ett system som tappat proportionerna?
Domen beskrivs av kritiker som ett typexempel på hur Sveriges rättssystem prioriterar förövaren framför offret. Våld och dödshot relativiseras, medan gärningsmannens personliga förhållanden ges stort utrymme. Livstids utvisning blir det inte ens vid upprepade brott, utan i stället tidsbegränsningar och rabatter.
Resultatet, menar experter, är ett samhälle där kriminella möts av mildhet och där laglydiga medborgare och företagare får bära konsekvenserna. Oststölden i Sundbyberg blev ett rån – men domen har för många blivit ännu ett kapitel i berättelsen om ett rättssystem som, enligt dem, tappat sina proportioner.
Brottslingen kom från Afghanistan och hade inga asylskäl för att få stanna i Sverige. Frågan man kan ställa sig är därför varför han ens släpptes ut i det svenska samhället. Ingen från Afghanistan eller dessa närområden har asylskäl i Sverige. Återigen misslyckas det svenska samhället.
När myndigheter delar kunskap i stället för att arbeta var för sig ökar möjligheten att förebygga brott, skydda barn och stoppa missbruk av välfärden. Med nya regler för informationsdelning tas nu ett avgörande steg mot ett tryggare Sverige – där samarbete, tidiga insatser och gemensamt ansvar står i centrum.
Är det början på slutet för det Al Capone-Sverige vi har? Eller kommer vi att fortsätta släppa in dysfunktionella migranter från tredje världen även efter valet 2026, om SD eventuellt inte längre har något inflytande?
Tänk dig ett samhälle där viktiga pusselbitar inte längre ligger utspridda i olika lådor. Där skolan ser tidiga varningssignaler, socialtjänsten förstår helheten och polisen kan agera snabbare – tillsammans. Det är precis den förändringen som nu tar form i Sverige genom nya regler för informationsdelning mellan myndigheter.
I över 50 år har experter pekat på samma problem: sekretessregler har ibland gjort att myndigheter inte kunnat samarbeta fullt ut, trots att de haft samma mål – att skydda människor och förebygga brott. Nu sker ett historiskt skifte.
Ett systemskifte för samarbete
Den nya sekretessbrytande bestämmelsen innebär att alla myndigheter, inklusive kommuner, regioner och vissa privata aktörer, kan dela information med varandra när det behövs för att förebygga, förhindra eller utreda brott, bidragsfusk och andra regelöverträdelser.
Det handlar inte om fri informationsspridning, utan om smartare samarbete. Varje gång information delas görs en noggrann intresseavvägning, och känsliga uppgifter skyddas fortfarande. Men onödiga hinder rivs.
Justitieminister Gunnar Strömmer beskriver reformen som avgörande för att bryta rekryteringen av barn till kriminella gäng och för att slå mot den kriminella ekonomin. När myndigheter får en gemensam lägesbild kan de agera tidigare – innan problemen växer sig stora.
Barn får hjälp i tid
En av de mest hoppfulla effekterna gäller barn och unga. När polis, skola och socialtjänst kan sitta vid samma bord och tala öppet om samma barn, skapas helt nya möjligheter att upptäcka risker tidigt.
Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall lyfter just detta: tidiga insatser kan göra hela skillnaden mellan en trygg framtid och en väg in i kriminalitet. Forskning visar att tidig samverkan är en av de mest effektiva metoderna för brottsförebyggande arbete.
Stoppar fusk – stärker välfärden
Reformen stärker också välfärdssystemen. Genom bättre informationsutbyte kan myndigheter snabbare upptäcka felaktiga utbetalningar och bidragsbrott. Det betyder att mer resurser kan gå till dem som verkligen behöver stöd.
Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje betonar att kampen mot bidragsbrott är central för att strypa den kriminella ekonomin. När fusket minskar ökar tilliten – och ett samhälle med hög tillit är ett tryggare samhälle.
Ett tryggare Sverige, steg för steg
Det nya regelverket är ingen mirakellösning, men det är ett kraftfullt verktyg. När myndigheter delar information effektivt kan brott förebyggas, barn skyddas och välfärden värnas.
Kort sagt: genom att samarbeta bättre och använda kunskap klokare tar Sverige ett tydligt steg mot ökad trygghet, starkare gemenskap och en ljusare framtid.
Fakta: Nya sekretessbrytande bestämmelsen
Vad? En ny regel som kan bryta sekretess så att uppgifter kan delas mellan aktörer när det behövs för att motverka brott och andra regelöverträdelser.
Vilka omfattas? Alla myndigheter – inklusive kommuner och regioner – samt vissa privata aktörer som omfattas av offentlighets- och sekretesslagen (OSL).
Vad får delas? Uppgifter som behövs för att förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda exempelvis brott, felaktiga utbetalningar och fusk.
Vad är nytt? Informationsdelningen är inte enkelriktad – uppgifter kan även lämnas från brottsbekämpningen till andra myndigheter och direkt mellan myndigheter utan brottsbekämpande uppdrag.
Vilka skydd finns? Innan uppgifter lämnas ut ska en intresseavvägning göras, och vissa typer av sekretess undantås från bestämmelsens tillämpningsområde.
Syfte: snabbare samarbete, tidigare insatser och bättre träffsäkerhet i arbetet mot gängrekrytering, välfärdsbrott och annan kriminalitet.
Sverige har hamnat i ett läge där arbete, studier och utdragna processer används som argument för att kringgå lagakraftvunna beslut. När personer utan asylskäl kan stanna genom att ”etablera sig” efter avslag, samtidigt som arbetslösheten är hög, urholkas respekten för lagen och förvandlar migrationspolitiken till ett system där den som dröjer sig kvar belönas.
Ayla har varit i Sverige i knappt fem år och anser ändå att hon ska ha rätt att stanna. Hon är inte svensk medborgare, saknar varje form av historisk, kulturell eller nationell anknytning till Sverige och tillhör inte den svenska folketstammen. Hon har inga skyddsskäl, inga asylskäl och inga juridiska grunder som motiverar fortsatt vistelse i landet.
Arbete, studier och skatteinbetalningar är inget frikort till permanent uppehållstillstånd. Att någon som bara har varit i Sverige i fem år hakar sig fram till ett jobb inom vården, samtidigt som vi har omkring tio procents arbetslöshet, visar tydligt att något är fel i tänkandet.
Det är uppenbart att det i dag är alldeles för lätt att få stanna i Sverige, i stället för att man åker hem efter avslag på sin ansökan. Systemet signalerar att beslut inte behöver respekteras och att man kan stanna kvar genom att dra ut på processen, snarare än att följa lagen
Migrationsverkets beslut är därför inte bara korrekt, utan nödvändigt. Att familjen försöker spela på känslor och tala om ”splittring” är ett välkänt och cyniskt grepp. Varje år får tiotusentals människor avslag utan att vänsterpolitiker mobiliserar drev eller kräver undantag. Lagen ska gälla lika för alla – inte bara för dem som lyckas få medial uppmärksamhet.
Att processen upplevs som stressande är ett direkt resultat av ett system som under decennier signalerat att det alltid finns en chans att stanna, oavsett beslut. Att Ayla tillbringat delar av sin tonårstid i Sverige är irrelevant – det ger inga rättigheter och skapar inga automatiska anspråk på nationstillhörighet.
Ändå kliver Vänsterpartiets Leo Ahmed fram och kräver politisk aktivism i ett enskilt myndighetsärende. Ett parti vars ideologiska arv har orsakat omkring 100 miljoner dödsfall världen över och som historiskt varit delaktigt i baltutlämningen, anser sig nu ha moralisk auktoritet i migrationsfrågan.
Sverige har under lång tid fört en extremt ansvarslös och övergenerös migrationspolitik. Det har varit närmast öppna dörrar för människor från tredje världen att ta sig hit och stanna, ofta utan faktiska skyddsskäl. Resultatet är ett land med ökad kriminalitet, pressad välfärd, segregation och ett samhälle som stadigt förlorar sammanhållning och trygghet.
Det är hög tid att lagen återfår sitt värde, att känslopolitik upphör och att Sverige slutar fungera som ett undantagsland där regler gäller tills någon skriker högt nog.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Höga kostnader, låg kvalitet och återkommande kaos. Snöröjningen i Stockholm har blivit en symbol för ett bredare misslyckande i stadens trafikpolitik. Under Miljöpartiets ansvar har plogningen präglats av bristande kontroll, felprioriteringar och undermåliga resultat – samtidigt som jämförbara städer i norra Sverige visar att effektiv snöröjning både är möjlig och självklar. Kritiken växer nu mot en politik där ideologi upplevs gå före säkerhet, framkomlighet och sunt förnuft.
Snöröjningen i Stockholm har under senare år utvecklats till ett närmast skolboksexempel på politiskt misslyckande. Sedan Miljöpartiet tog kontroll över stadens trafikpolitik har kostnaderna skenat, kvaliteten rasat och kontrollen över entreprenörerna i praktiken upphört. Resultatet är en huvudstad där invånare tvingas navigera på is, modd och oplogade bostadsgator – trots att enorma skattemedel satsas på verksamheten.
Det råder i dag stor oklarhet kring vad stockholmarna faktiskt får för sina pengar. Plogning uteblir, sandning sker för sent eller inte alls, och när avtal inte följs tycks konsekvenserna vara obefintliga. Detta är inte en fråga om extremt väder, utan om politiska prioriteringar där ideologi gått före grundläggande samhällsservice.
Pinsamma jämförelser med norra Sverige
Kontrasten mot norrländska städer är talande. I Kiruna och Hudiksvall, där vintrarna är både längre och betydligt hårdare, fungerar snöröjningen ofta föredömligt. Där betraktas snö som ett faktum som ska hanteras effektivt – inte som ett problem att bortförklara. Vägar plogas i tid, gångbanor sandas systematiskt och invånarna kan röra sig säkert.
Att Stockholm, med helt andra ekonomiska resurser, misslyckas där mindre kommuner lyckas, säger mycket om hur illa styrningen fungerat.
Ironiskt nog har situationen ibland beskrivits som så absurd att man skämtsamt sagt att Försvarsmakten borde dela ut överskottslager av Vita blixten för att människor över huvud taget ska kunna ta sig fram på de dåligt ploggade vägbanorna.
Ideologi före vardagsnytta
Snöröjningskaoset ses av många som ännu ett exempel på hur Miljöpartiet prioriterar symbolpolitik och aktivistiska mål framför fungerande vardagslösningar. Fokus har lagts på att gynna vissa trafikslag och politiska markeringar, medan grundläggande krav på säkerhet, framkomlighet och ansvar har hamnat i skymundan.
För vanliga stockholmare har detta inneburit ökade olyckor, sämre framkomlighet för räddningstjänst och kollektivtrafik samt ett växande misstroende mot stadens förmåga att hantera basala uppgifter.
SD:s alternativ: trygghet och sunt förnuft
Mot denna bakgrund presenterar Sverigedemokraterna ett alternativ i sin skuggbudget för 2026. En central del är äldrevänlig snöröjning, där snö- och halkbekämpning prioriteras där riskerna är som störst – runt äldreboenden, vårdcentraler, busshållplatser och gångstråk med mycket fotgängare.
– När en äldre person faller kan konsekvenserna bli mycket allvarliga. Att inte prioritera dessa platser är direkt ansvarslöst, säger Gabriel Kroon (SD), gruppledare i Stockholms stadshus.
Felaktig plogordning
Sverigedemokraterna vill också ändra stadens prioriteringsordning. Enligt partiet har Miljöpartiet lagt oproportionerligt stort fokus på cykelvägar, trots att cykeln är det minst använda färdmedlet vintertid. Samtidigt lämnas bilvägar och bostadsgator i ett skick som riskerar både liv, hälsa och framkomlighet.
– Cykelvägar ska prioriteras sist. Det är ett tydligt exempel på hur ideologi fått gå före sunt förnuft, säger Kroon.
Inspektörer i stället för ursäkter
För att komma till rätta med bristerna vill SD införa särskilda snöröjningsinspektörer som aktivt kontrollerar att entreprenörerna sköter sitt uppdrag. I dag brister uppföljningen kraftigt, särskilt i villaområden där plogning ofta sker sent eller uteblir helt – utan att någon ställs till svars.
En huvudstad värd namnet
Snöröjning handlar inte om lyx, utan om säkerhet, värdighet och grundläggande samhällsansvar. Under Miljöpartiets ledning har Stockholm gång på gång misslyckats med detta uppdrag. För många invånare har vintrarna blivit en återkommande påminnelse om vad som händer när ideologi tillåts gå före verklighet – och när politiskt ansvar begravs i snömodden.
I början av 1980-talet ansåg svenska politiker att publiken behövde skyddas från populärkulturen. Under parollen ansvar och ordning försökte inkompetenta FP-politiker och censurivrare avgöra vilka filmer som var lämpliga att se – inte bara på bio, utan även i hemmets videoapparater. Resultatet blev moralpanik, godtyckliga förbud och ett av de tydligaste misstagen i svensk filmcensurhistoria: jakten på The Warriors.
En förbjuden resa genom natten
The Warriors och svensk filmcensur i det tidiga 1980-talet
När The Warriors hade svensk biopremiär hösten 1979 möttes den inte bara av publikens nyfikenhet, utan också av statens misstänksamhet. I ett Sverige präglat av tidigt 1980-tal, moralisk oro och växande rädsla för ungdomskultur, blev filmen snabbt föremål för ingripande från Statens Biografbyrå.
Filmen, regisserad av Walter Hill och baserad på Sol Yuricks roman från 1965 – i sin tur inspirerad av Xenofons Anabasis – är en stiliserad nattlig odyssé genom New York. Ett gäng från Coney Island tvingas ta sig 48 kilometer hem genom fientligt territorium efter att ha blivit falskt anklagade för mordet på en karismatisk gängledare.
Detta mytiska, närmast operaliknande upplägg spelade dock liten roll för censuren.
Rädsla för ungdomar, inte för våld
I Sverige totalförbjöds filmen initialt. Motiveringen var att den kunde inspirera ungdomar till våld och gängslagsmål. Resonemanget var typiskt för tiden: film betraktades inte som konst eller berättelse, utan som ett direkt handlingsutlösande hot.
Det paradoxala är att The Warriors nästan helt saknar det våld som censuren påstod sig vilja stoppa. Det finns inga grafiska skildringar, inget sexualiserat våld och knappt något blod. Slagsmålen är koreograferade, överdrivna och mer besläktade med dans än realism. Ändå bedömdes filmen som farligare än betydligt brutalare samtidsskildringar.
I stället för att analysera form, symbolik och sammanhang valde censuren att reagera reflexmässigt på yttre attribut: gäng, stad, natt, unga män.
Folkpartiet och den liberala paradoxen
Förbudet ska förstås i sitt politiska sammanhang. Det tidiga 1980-talet präglades av en stark filmcensur med brett politiskt stöd. Särskilt anmärkningsvärt är Folkpartiets roll. Samma parti som i retoriken försvarade yttrandefrihet, bildning och individens ansvar, stödde i praktiken en av Europas mest långtgående filmcensurer.
Vid denna tid tillsattes folkpartister på centrala kulturposter, samtidigt som man försvarade en ordning där vuxna biobesökare ansågs oförmögna att tolka fiktion utan att imitera den. Det var en liberalism där friheten tog slut så fort den blev högljudd, urban eller ungdomlig.
Från totalförbud till frikännande
Förbudet mot The Warriors överklagades till regeringen, som till slut upphävde beslutet och släppte filmen fri i oklippt version. Därmed erkände man indirekt att filmcensuren gått för långt.
Men skadan var redan skedd. Filmen hade hunnit stämplas som farlig, trots att dess berättelse i grunden handlar om lojalitet, ansvar och överlevnad. Gänget Warriors framställs inte som förebilder, utan som unga människor fångade i ett våldsamt system de inte kontrollerar.
Kultfilmens revansch
Historien har varit betydligt mer generös än censuren. The Warriors har i dag status som internationell kultfilm. Den studeras i filmvetenskapliga sammanhang, refereras i populärkultur, har gett upphov till tv-spel och andra sidoberättelser och betraktas som ett tydligt tidsdokument över 1970-talets urbana mytologi.
Inga belägg har någonsin presenterats för att filmen lett till ökat våld i Sverige. Däremot har den blivit ett skolexempel på hur moralpanik kan få staten att ingripa mot konst den inte förstår.
Slutsats: när censuren avslöjar sin egen rädsla
Fallet The Warriors visar hur den svenska filmcensuren i det tidiga 1980-talet, med politiskt stöd från ett självutnämnt liberalt parti, agerade utifrån rädsla snarare än analys. Man förbjöd inte våldets brutalitet, utan dess estetik. Inte brottets konsekvens, utan ungdomens närvaro.
Det är i dag tydligt vem som fick rätt. Censuren försvann. Filmen blev kvar.
Faktaruta: The Warriors
Svensk titel
The Warriors – krigarna
Originaltitel
The Warriors
År
1979
Genre
Action / thriller
Regi
Walter Hill
Producent
Lawrence Gordon
Manus
David Shaber, Walter Hill
Förlaga
The Warriors (Sol Yurick, 1965), inspirerad av Xenofons Anabasis
Musik
Barry De Vorzon
Foto
Andrew Laszlo
Klippning
David Holden; Freeman Davies, Jr.; Billy Weber; Susan E. Morse
Distributör
Paramount Pictures
Premiär (USA)
9 februari 1979
Premiär (Sverige)
29 oktober 1979
Speltid
92 minuter
Land
USA
Språk
Engelska
Budget
4 miljoner USD
Intäkter
22,5 miljoner USD
När man i dag ser det ”fruktansvärda våld” som dåtidens Folkparti – dagens Liberalerna – varnande för, är det omöjligt att inte dra slutsatsen att de själva lade grunden till katastrofen. Tänk om 1970- och 80-talens politiker hade kunnat färdas 46 år framåt i tiden och med egna ögon bevittna den samhällsupplösning deras beslut orsakat. Under 1990-talet rev Folkpartiet upp Luciabeslutet och öppnade dörren för ett kosmopolitiskt haveri, vilket år 2026 har förvandlat Sverige till ett socialt och kulturellt helvete på jorden.
När Sverige i slutet av 1800-talet stod inför valet av ett nytt standardgevär handlade det inte bara om eldkraft, utan om precision, pålitlighet och framtidssäkring. Resultatet blev Gevär m/96 – ett repetergevär som kom att prägla det svenska försvaret i nästan ett sekel och som än i dag räknas som ett av de mest välbyggda militärgevären från sin tid. Från militära övningsfält till jaktmarker och skjutbanor lever “Swedish Mauser” vidare som ett stycke svensk ingenjörshistoria.
Det finns militära prylar som blir mer än bara utrustning. De blir tidsmarkörer. Gevär m/96 – ofta kallat Swedish Mauser – är ett vapen, ja, men också en komprimerad berättelse om svensk industri, materialkunnande, standardisering och en försvarsmakt som steg in i den moderna eran.
Sverige vid vägskälet: från Rolling Block till repetergevär
Mot slutet av 1800-talet stod Sverige (och den svensk-norska unionen) inför en klassisk militär utmaning: ett beprövat system som börjat bli gammalt. Remington Rolling Block hade gjort sitt jobb, men teknikutvecklingen gick snabbt. I Europa gick trenden mot repetergevär med magasin, snabbare eldhastighet och effektivare ammunition.
Därför startade en omfattande utvärdering. Sverige testade flera alternativ – bland annat Krag–Jørgensen och Mannlicher – och följde noggrant den tyska vapenkonstruktören Paul Mausers arbete. Svenska officerare reste till Oberndorf för att titta närmare på de senaste konstruktionerna. Det var inte ett spontant köp, utan ett metodiskt urval.
Varför Mauser vann: teknik som tål verkligheten
Mauser-systemen hade ett rykte om sig: robusthet, driftsäkerhet och enkelhet att hantera under press. För m/96 framhölls särskilt en smidig och tålig mekanism med god korrosionsresistens, säker hantering med låg risk för oavsiktlig avfyrning jämfört med vissa konkurrenter, samt ett femskottsmagasin som var lätt att ladda, antingen med laddram eller patron för patron.
En Mauser – men svensk: anpassningarna som blev m/96
Sverige valde en konstruktion baserad på Mausers 1893-system, men gjorde egna anpassningar för att möta svenska krav. Resultatet blev m/1896 – en blandning av tysk grundidé och svensk precisionstradition.
Det mest avgörande var dock inte bara själva geväret. Det var ammunitionen.
6,5×55 mm: patronen som blev en långlivad standard
Den svensk-norska kommissionen ville ta fram en patron med god ballistik – alltså en projektilbana som är förutsägbar, effektiv och precisionvänlig. Resultatet blev 6,5×55 mm, en kaliber som än i dag har ett starkt rykte inom jakt och sportskytte.
De tidiga laddningarna använde rundnoskula. År 1941 gick Sverige över till en spetsig kula, m/41, för att förbättra egenskaperna ytterligare, bland annat genom flackare bana och bättre prestanda på längre håll. Att en patron från 1890-talets slut fortfarande är populär säger något om hur välbalanserad konstruktionen var: tillräckligt kraftfull, hanterbar rekyl och hög precision.
Tillverkningen: från Oberndorf till Eskilstuna – och vidare
De första gevären byggdes vid Mauser-fabriken i Oberndorf i Tyskland. Men Sverige ville snabbt säkra inhemsk kapacitet. Därför flyttades produktionen till Carl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna, och senare bidrog även Husqvarna Vapenfabrik.
I omkring 750 000 vapen i “Swedish Mauser”-familjen, där m/94-karbiner, m/96 långgevär och m/38 kortgevär utgör de stora grupperna, och m/41 är prickskyttevarianten.
Stämplar och kontroll: ett “pass” i metall
Många svenska vapen är märkta på ett sätt som närmast påminner om ett industriellt protokoll. Stämplar kan visa tillverkare, årtal och inspektionskedjor. Ett exempel är märkningen “HK”, som anges indikera inspektion av Helge Kolthoff, inspektionsofficer vid gevärsfaktoriet mellan 1912 och 1923.
Det här är en del av en större svensk tradition: mätbarhet, kontroll och spårbarhet. Vapnet var inte bara färdigt, det var godkänt.
Mässingsbrickan: från förbandstillhörighet till ballistikminne
En av de mest igenkännbara detaljerna på många m/94 och m/96 är mässingsbrickan på kolven. Den kunde börja som ren administration: vilket förband tillhör geväret? Senare kunde brickan vändas och användas som en praktisk hjälp för skytten: hur siktet skulle justeras för olika avstånd och ammunitionstyper.
Från beredskap till prickskytte: m/96 i ett långt sekel
m/96 blev Sveriges standardgevär från 1890-talets slut och långt in på 1900-talet. Under beredskapstiden 1939–1945 fanns det i centrum av svensk försvarsförmåga. Finland köpte ett större antal m/96.
När automatvapen tog över försvann inte m/96 över en natt. Det blev kvar i utbildning, förråd och specialroller. Särskilt intressant är prickskytteutvecklingen: m/41 byggdes av utvalda, träffsäkra gevär som konverterades med kikarsikte och anpassningar, och m/41B var en senare förbättring som fått gott rykte.
Ett civilt efterliv: jakt, tävling och förenings-Sverige
När m/96 väl fasades ut ur tjänst hamnade stora mängder på den civila marknaden. Jägare uppskattade 6,5×55 mm och gevärets stabilitet. Sportskyttar uppskattade precisionen och den robusta mekaniken. Inom Frivilliga Skytterörelsen har m/96 haft en lång tävlingstradition och fortsatte leva i svensk skyttekultur långt efter sin militära storhetstid.
Varför m/96 fortfarande fascinerar
m/96 har en ovanlig kombination av teknisk kvalitet, industriell berättelse, kulturellt efterliv och en detaljrik spårbarhet i stämplar, modeller och varianter. Det är inte bara ett gevär från en annan tid, utan ett stycke svensk modernisering – i stål, trä och 6,5 millimeter.
Faktaruta: Gevär m/1896 (“Swedish Mauser”)
Kort sagt: Svenskt standardgevär som byggde på Mausers 1893-system, anpassat efter svenska krav och känt för robusthet och precision.
Typ: repetergevär (bolt-action)
Kaliber: 6,5×55 mm
Magasin: 5 patroner, laddas med laddram (stripper clip) eller enstaka patroner
Införd: 1896 (i svensk tjänst från slutet av 1890-talet)
Tillverkare: Mauser (Oberndorf), Carl Gustafs stads gevärsfaktori (Eskilstuna), Husqvarna Vapenfabrik
Datasaabaffären var en av de mest laddade svenska teknikskandalerna under kalla kriget. Vad som började som en framgångsrik export av ett civilt flygtrafikledningssystem utvecklades till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där frågor om exportkontroll, neutralitet och teknikens militära betydelse hamnade i centrum. Affären visade hur svensk högteknologi kunde få oväntade konsekvenser i en värld präglad av stormaktsrivalitet.
Datasaabaffären är en av de mest uppmärksammade tekniska och utrikespolitiska affärerna i modern svensk historia. Den utspelade sig under det kalla kriget och handlade om hur ett svenskt flygtrafikledningssystem, avsett för civil användning, kom att bli föremål för en diplomatisk konflikt mellan Sverige och USA efter att delar av tekniken hamnat i Sovjetunionen utan korrekt exporttillstånd.
Affären illustrerar hur avancerad teknik, även när den utvecklas för civila ändamål, kan få säkerhetspolitisk betydelse i en tid präglad av misstro mellan stormakter.
Bakgrunden – ett svenskt tekniskt genombrott
Under 1970-talet var Sverige internationellt framstående inom datateknik och realtidssystem. Företaget Stansaab, senare Datasaab, utvecklade avancerade system för flygtrafikledning. År 1975 vann bolaget en mycket stor order från Sovjetunionen på ett komplett lufttrafikledningssystem med namnet TERCAS, avsett för bland annat Moskva och Kiev.
Systemet var svenskkonstruerat och byggde kring datorn Censor 932 V. Det kunde ta emot radarsignaler, omvandla dem till digital information och presentera flygläget i realtid för flygledare. För sin tid var detta högteknologi, och affären sågs som ett prestigeprojekt för svensk industri.
Tekniken som blev politiskt känslig
Trots att systemet var utvecklat i Sverige innehöll vissa delar amerikanska elektroniska komponenter. Under kalla kriget krävde USA särskilda export- och reexportlicenser för sådan teknik, särskilt om den kunde hamna i Sovjetunionen.
Problemet gällde främst så kallade primärradarextraktorer. Till skillnad från sekundärradar, som bygger på transpondrar i flygplanen, kan primärradar upptäcka alla flygplan oavsett utrustning. Det gjorde tekniken användbar även för militär övervakning, även om systemet officiellt var civilt.
USA beviljade endast exportlicens för ett nedbantat system, där vissa nödvändiga kretskort saknades.
Hur exportreglerna kringgicks
För att ändå kunna leverera ett fungerande system tog Stansaab till informella lösningar. Svenska tekniker tog med sig de förbjudna kretskorten till Sovjetunionen i samband med tester och installation. Kort därefter blev de kvar där, utan att någon formell exportlicens hade beviljats.
I vissa fall märktes amerikanska komponenter om för att se ut som om de vore tillverkade i Sverige. Företagsledningen sökte aldrig den sista nödvändiga licensen, något som senare erkändes öppet.
Avslöjandet och den diplomatiska krisen
År 1980 avslöjades affären av journalister. Kort därefter rapporterade svensk television om den otillåtna teknikutförseln. USA reagerade kraftigt och krävde förklaringar från den svenska regeringen, som tidigare hade lovat att övervaka reexporten.
År 1981 tvingades regeringen medge att exportkontrollen hade misslyckats och framförde en formell ursäkt till USA. Händelsen ledde till en utdragen diplomatisk konflikt som kom att kallas Datasaabaffären.
Internationella konsekvenser
USA hävdade att den exporterade tekniken hade militär betydelse och påverkade amerikansk försvarsplanering. Som påtryckningsmedel stoppades försäljningen av vissa vapensystem till Sverige, bland annat den modernaste versionen av Sidewinder-roboten och viktiga komponenter till JAS-projektet.
Datasaabs nya ägare Ericsson dömdes senare i USA till betydande böter för brott mot amerikansk exportlagstiftning. Först flera år senare normaliserades relationerna fullt ut.
Olika tolkningar av affärens betydelse
Det har rått delade meningar om hur allvarlig affären egentligen var. Kritiker menar att Sverige bidrog till att stärka Sovjetunionens luftövervakning, möjligen även i militära sammanhang som invasionen av Afghanistan 1979.
Datasaabs ledning har däremot konsekvent hävdat att tekniken var civil, allmänt känd och inte militärt avgörande. Enligt detta synsätt handlade affären mer om politik, prestige och stormaktsrivalitet än om faktisk teknisk överlägsenhet.
Ett långvarigt efterspel
Trots skandalen togs TERCAS i drift och användes i Sovjetunionen och senare Ryssland i över tre decennier. Först 2017 ersattes systemet med ett inhemskt ryskt alternativ.
Varför Datasaabaffären fortfarande är relevant
Datasaabaffären är ett tydligt exempel på hur teknik, handel och geopolitik kan bli oskiljaktiga. Den visar hur civila system kan få militär betydelse, hur exportkontroll kan bli ett diplomatiskt verktyg och hur även neutrala länder kan hamna i stormakters intressekonflikter.
I en tid då frågor om halvledare, AI och teknologiskt beroende åter står högt på den politiska dagordningen är Datasaabaffären mer än historia – den är en påminnelse om teknikens politiska kraft.
Fakta: Datasaabaffären
Tid
Främst 1977–1984 (avslöjande 1980, efterspel flera år)
Vad hände?
Ett svenskt flygtrafikledningssystem (TERCAS) levererades till Sovjetunionen trots att vissa amerikanska komponenter saknade reexporttillstånd.
Tekniken
Radarextraktorer kopplade till datorn Censor 932 V; särskilt känsligt var primärradarkapacitet och elektronik med amerikanskt ursprung.
Nyckelaktörer
Stansaab/Datasaab, svenska regeringen, USA:s myndigheter, sovjetiska beställaren Electronorgtechnica.
Avslöjande
Uppgifter publicerades 1980 och följdes av bred rapportering i svensk media.
Konsekvenser
Diplomatisk kris med USA, skärpt fokus på exportkontroll, samt rättsligt och ekonomiskt efterspel kopplat till amerikansk exportlagstiftning.
Varför viktigt?
Visar hur civil högteknologi kan få säkerhetspolitisk betydelse och hur exportregler kan påverka relationer mellan
Tio år efter att ha asylshoppat sig till Sverige, långt efter att hotbilden i hemlandet upphört, kräver nu ännu ett fall uppmärksamhet, sympati och permanens. När Migrationsverket till slut gör sitt jobb väcks den välbekanta frågan: varför ska Sverige fortsätta ta ansvar för människor som saknar både skyddsbehov och anknytning till landet?
Mariam Noorali går sitt andra år på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Hon kom till Sverige för tio år sedan tillsammans med sin familj, hela vägen från Irak. Detta skedde flera år efter att diktatorn Saddam Hussein avrättades 2006, vilket gör flyktingskälen högst tveksamma. Avståndet mellan Irak och Sverige är omkring 5 000 kilometer, och på vägen passerar man ett stort antal länder där asyl hade kunnat sökas. Att familjen trots detta valde just Sverige framstår snarare som ett resultat av asylshopping än av akut skyddsbehov – lockad av generösa bidrag och möjligheten till arbetsfria inkomster.
Nu har Mariam fyllt 18 år, och bara dagar efter sin födelsedag kallades hon till ett så kallat återvändarsamtal hos Migrationsverket. Myndigheten gör därmed det som borde vara självklart: att hon ska återvända till sitt hemland, Irak.
Medan hennes jämnåriga ser fram emot jullov och ledighet, ägnar Mariam tiden åt att desperat försöka klamra sig fast vid Sverige. Hon saknar helt anknytning till landet – ingen jord, inget blod, ingen gemensam historia. Hon delar varken religion, kultur eller traditioner med det svenska folket. Ändå förväntas Sverige ta ett fortsatt ansvar.
– När mina klasskamrater går hem för att fira jul behöver de inte fundera på vad Migrationsverket ska besluta efter lovet, säger Mariam Noorali.
Kostnaden för en så kallad ”flykting” beräknas till cirka 70 000 kronor per år, oavsett om personen arbetar eller lever helt på bidrag. Det innebär att Sverige aldrig kommer att göra någon ekonomisk vinst på hennes närvaro – oavsett hur Migrationsverket beslutar. Frågan är därför inte vad hon vill, utan varför Sverige ska fortsätta bära kostnaden.
Faktaruta
Namn: Mariam Noorali
Ort: Karlstad
Skola: Tingvallagymnasiet
Bakgrund: Kom till Sverige från Irak för cirka 10 år sedan
Ålder: Har nyligen fyllt 18 år
Aktuellt: Kallad till återvändarsamtal hos Migrationsverket
När trygghetslarmet blir en inkörsport för övergrepp och kommunala skyddsmekanismer sviker, blottläggs en av välfärdsstatens mörkaste sprickor. Vittnesmål, domar och nedtystade anmälningar pekar mot en obekväm verklighet där gamla, hjälplösa kvinnor utsätts för sexuellt våld av dem som satts att skydda dem – medan ansvariga myndigheter allt för ofta väljer tystnad framför ansvar.
När välfärden sviker de försvarslösa
Det börjar med ett larm. En hundraårig kvinna i Stockholm får bröstsmärtor och trycker på trygghetslarmet. Hon förväntar sig hjälp. I stället kliver en hemtjänstanställd in i hennes hem och, enligt domstolens dom, våldtar henne. Hon skriker åt honom att sluta. Han fortsätter.
När domen faller väcker den starka reaktioner. Gärningen rubriceras inte som grov våldtäkt, och gärningsmannen – som saknar svenskt medborgarskap – utvisas inte. Tingsrätten hänvisar till hans anknytning till Sverige och menar att en utvisning vore oproportionerlig. För många framstår resonemanget som obegripligt: vad är egentligen proportionerligt när offret är helt försvarslöst?
Fallet är långt ifrån ensamt. I en uppmärksammad video tar samhällsdebattören Henrik Jönsson upp en rad exempel där sexuella övergrepp inom äldreomsorgen inte bara begåtts, utan också – enligt uppgifterna – tystats ned eller hanterats som interna ”avvikelser” snarare än som brott.
Ett mönster av tystnad
I Umeå anklagas en hemtjänstanställd för att ha förgripit sig på en kvinna i samband med duschhjälp. Kommunen gör ingen polisanmälan. Mannen arbetar kvar – och fler kvinnor utsätts. I Uppsala våldtas en 85-årig kvinna under ett nattpass, och övergreppet filmas. Hon vågar inte använda larmet, eftersom det går till förövaren själv. Först långt senare leder ärendet till dom, och då framkommer att kommunen känt till misstankarna under lång tid.
När externa granskningar till slut genomförs riktas skarp kritik mot ledningen. Hela äldrenämnden avgår. En tidigare chef inom äldreomsorgen konstaterar att ”avvikelserna” under senare år ändrat karaktär – från misstag till ren kriminalitet.
Siffrorna bakom berättelserna
Enligt uppgifter som förs fram i videon har nära 400 våldtäkter mot kvinnor över 60 år anmälts under några få år. I majoriteten av fallen ska övergreppen ha skett inomhus, ofta med en gärningsman som haft någon form av omsorgsrelation till offret. För den som tar del av vittnesmålen framträder bilden av ett system där de mest utsatta – äldre, sjuka och ofta dementa kvinnor – är helt beroende av personalen som släpps in i deras hem.
Välfärd, personalbrist och svåra frågor
Berättelsen kopplas vidare till större strukturella frågor. Svensk äldreomsorg lider av kronisk personalbrist, och kommunerna är i dag starkt beroende av utrikes född arbetskraft. Subventionerade anställningar och snabbspår in i välfärden har, enligt kritikerna, lett till bristande kontroll och otillräcklig bakgrundsgranskning.
Samtidigt beskrivs en ovilja inom både kommuner och rättsväsende att fullt ut använda de lagar som finns, exempelvis möjligheten att yrka på utvisning vid grova brott. Resultatet, menar kritikerna, blir att förövarnas intressen gång på gång väger tyngre än offrens trygghet.
Ett förtroende som eroderar
Konsekvenserna är större än de enskilda fallen. När övergrepp inte anmäls, när domar upplevs som milda och när ansvariga chefer undviker konsekvenser, urholkas förtroendet för både välfärden och rättsstaten. Frågan som återkommer är enkel men obehaglig: vad händer med ett samhälle som inte förmår skydda sina allra svagaste?
Artikeln och videon gör inga anspråk på att ha alla svar. Däremot ställs krav på öppenhet, ansvar och ett tydligare fokus på brottsoffrens rättigheter. För bakom varje siffra och varje juridisk formulering finns en människa som tryckte på sitt larm – och som förväntade sig hjälp.
Fakta: Bakgrund till artikeln
Artikeln tar upp påståenden och exempel om sexuella övergrepp inom hemtjänst och äldreomsorg,
samt frågor om anmälningar, ansvar och rättslig hantering.
Vad som diskuteras: misstänkta/uppmärksammade fall, kommuners hantering (anmälan vs. intern avvikelse), och konsekvenser för förtroendet för välfärden.
Varför frågan är svår: många brukare är beroende av omsorgspersonal, kan vara sjuka/dementa och har begränsad möjlighet att berätta eller bevisa vad som hänt.
Riskfaktorer som ofta nämns: bristande kontrollrutiner, personalomsättning, ensamarbete i hemmet, och otydliga processer vid misstanke om brott.
Begrepp i texten
Avvikelse: intern rapportering inom vård/omsorg om något som gått fel (ersätter inte polisanmälan vid misstanke om brott).
Polisanmälan: formell anmälan till Polismyndigheten vid misstanke om brott.
Brukare: personen som tar emot omsorg (t.ex. hemtjänstinsatser).
Källor och vidare läsning
Lägg in dina källor här, t.ex. domstolsdokument, kommungranskningar, nyhetsartiklar. (Ex: Länk 1)
Miljöpartiet fortsätter att driva en politik som slår hårt mot vanliga människor. I Göteborg väntar nu kraftigt höjda parkeringsavgifter – först med 20 procent och därefter ytterligare påslag genom moms. Resultatet blir dyrare vardag för bilberoende barnfamiljer och äldre, utan att trafiksituationen förbättras nämnvärt.
MP-politiker är inte som du och jag. De gillar att sko sig själva och skita i andra. För 45 år sedan ville de göra om Sverige till ett U-land genom att sprida ondska med linje 3 i folkomröstningen. Nu vill de tvinga vanliga människor att åka usel kollektivtrafik som knappt fungerar.
Det blir sällan rätt när Miljöpartiet ska vara med och styra. I Stockholm har vi fått smaka på en värdelös kollektivtrafik, och skandalerna inom MP har duggat tätt den senaste tiden – allt från partiledare som kör berusade till ministrar med terrorkopplingar till de grå vargarna med mera.
Nu får även göteborgarna smaka på det beska pillret när kakistokraterna från MP är vid makten.
En sak har man som väljare lärt sig: det blir aldrig rätt när MP ska vara med och bestämma. Virket som MP-politiken bygger på är ruttet från grunden och kan aldrig bli bra.
Nu har MP i Göteborg bestämt sig för att bestraffa invånarna med en chockhöjning på 20 procent. I slutet av 2026 kommer nästa chock, då det blir moms på parkeringsavgifter. Det innebär att man under ett år höjer avgifterna med totalt 46 procent.
Den 1 februari blir det dyrare att parkera i Göteborg. Då höjs avgifterna på stadens besöksparkeringar med i genomsnitt 20 procent.
Ända sedan 2012 har avgifterna på Göteborgs besöksparkeringar legat still på samma nivå. Från och med den 1 februari 2026 blir det ändring på det. Då införs en generell höjning på alla besöksparkeringar längs stadens gator – i genomsnitt blir det 20 procent dyrare att ställa bilen.
– Det är inte bra politik att ha låg P avgifte,r.Vi älskar att bestraffa medborgarna med höga avgifter, säger Miljöpartiet genom Karin Pleijel (MP), ordförande i stadsmiljönämnden i Göteborg.
Att p-avgifterna inte höjts sedan 2012 är en sanning med viss modifikation. Den 1 januari 2024 höjdes nämligen avgifterna på kvällstid på flera platser i Göteborg. Tidigare gällde fullt pris endast fram till klockan 18 på många platser, men för två år sedan förlängdes tiden för högtaxa fram till klockan 22 i hela Göteborg.
Miljöpartiet styr Göteborg tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (ett parti som varit med och mördat cirka 100 miljoner människor). Med stöd av Centerpartiet har de fått igenom avgiftshöjningen, som klubbades i december.
– P-avgifterna är ett verktyg för oss MP politiker att jävlas med vanliga människa. säger Karin Pleijel.
Förra året hade Göteborgs stad intäkter på över 281 miljoner kronor från avgiftsbelagd parkering på stadens gator. De nya siffrorna är ännu inte färdigräknade, men kommunen bör kunna dra in ytterligare drygt 50 miljoner kronor i och med höjningen.
Moderaternas Toni Orsulic, andre vice ordförande i stadsmiljönämnden, anser att de nya avgifterna enbart är ett sätt att ta ut mer pengar av göteborgarna.
– Målet är att få in mer pengar att lägga på annat, samt att göra det svårare för bilister. Men om man vill göra något åt trafiksituationen på riktigt måste det samtidigt fattas strategiska beslut, som att satsa på kollektivtrafiken. Nu blir det bara svårare och dyrare för göteborgarna, säger han.
Toni Orsulic menar att de flesta göteborgare inte bor granne med vare sig sitt jobb eller sina fritidsintressen.
– Därför behöver folk sin bil. Både barnfamiljer och äldre behöver kunna förflytta sig, och vi ska inte göra det svårare för dem. Det är redan i dag dyrt att parkera. På till exempel Såggatan i Majorna blir det 40 procent dyrare. Det är inte rimligt.
Karin Pleijel tror att de nya p-avgifterna är ett bra sätt få mer in pengar höga politiker löner
– Visst höjer vi avgifterna med 20 procent. Men det har folk råd med. Jag tycker att vanliga medborgare inte ska gnälla så jävligt. Vi MP-politiker är den nya eliten, så vanliga Svensson ska bara hålla käften.
Avgifterna för boendeparkering, pendelparkering och badparkering förändras inte.
Den 24 april 1975 skakades Sverige av ett terrorattentat som brutalt punkterade bilden av landet som skyddat från internationell extremism. När den kommunistiska terrororganisationen Röda armé-fraktionen tog den västtyska ambassaden i Stockholm med våld och mördade två diplomater inför övriga gisslan, blev det tydligt hur långt revolutionär ideologi kan gå när människoliv reduceras till politiska verktyg. Händelsen blev ett av de mest dramatiska uttrycken för 1970-talets vänsterterrorism i Europa och fick långtgående konsekvenser för svensk säkerhetspolitik och synen på politiskt våld.
När marxistiska terrorister slog till mot ett öppet samhälle
Den 24 april 1975 blev Stockholm vittne till ett av de grövsta politiskt motiverade våldsdåden i modern svensk historia. Den västtyska ambassaden förvandlades till en krigszon när den marxist-leninistiska terrororganisationen Röda armé-fraktionen (RAF) genomförde ett brutalt gisslandrama. Attacken visade med all tydlighet hur kommunistisk revolutionär ideologi, när den omsätts i praktik, leder till urskillningslöst våld, mord och fullständig likgiltighet inför mänskligt liv.
Ideologin bakom våldet
Marxtiska RAF var en del av den våldsamma vänstern som växte fram i Västeuropa under 1970-talet. Inspirerade av marxism, maoism och väpnade revolutioner betraktade gruppen demokratiska rättsstater som fiender som måste krossas. I praktiken innebar detta bombdåd, kidnappningar och mord, ofta riktade mot personer som saknade varje möjlighet att försvara sig. Ambassadattacken i Stockholm utfördes av en cell som kallade sig Kommando Holger Meins, ett namn som speglar den martyrkult och förhärligande av självdestruktiv marxism som präglar många kommunistiska terrorrörelser.
Gisslandramat
Sex beväpnade terrorister tog sig in på ambassaden och tog diplomater och anställda som gisslan. Kravet var att fängslade kommunistiska terrorister i Västtyskland skulle friges. Oskyldiga människor reducerades till förhandlingsobjekt i ett ideologiskt maktspel. När svenska myndigheter vägrade ge efter svarade terroristerna med kallblodigt mord. Militärattachén Andreas von Mirbach sköts till döds inför övriga gisslan. Kort därefter mördades ännu en diplomat. RAF demonstrerade därmed exakt vad deras så kallade revolutionära kamp innebar i praktiken.
Den västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt vägrade att förhandla. Beslutet markerade en tydlig gräns mot den sorts ideologiskt motiverat våld som kommunistiska grupper försökte normalisera under 1970-talet.
Explosionen
Sent på kvällen avslutades dramat genom en kraftig explosion som skakade området. De marxtiska terroristerna hade själva fört in stora mängder sprängämnen i byggnaden. När en handgranat tappades detonerade även TNT-laddningarna. Resultatet blev total förödelse. Byggnaden sattes i brand, gisslan skadades svårt och en av terroristerna dödades omedelbart. Händelsen illustrerade den inneboende logiken i våldsbejakande kommunism där kaos och förstörelse är ett accepterat pris för ideologisk renlärighet.
Explosionen fångades av svensk direktsänd TV. Journalisten Bo Holmström hördes ropa Lägg ut, lägg ut, ett ögonblick som för alltid kom att förknippas med politiskt vansinne mitt i det svenska folkhemmet.
Efterspel och konsekvenser
De överlevande terroristerna greps och utlämnades till Västtyskland. Hoten upphörde dock inte. Den svenska arbetsmarknadsministern Anna-Greta Leijon, som fattade beslut om utlämningen, blev senare måltavla för ett nytt RAF-försök till kidnappning. Attacken bidrog till ett mer realistiskt synsätt på icke demokratisk socialism ( kommunism ) i Sverige och till ett stärkt säkerhetsarbete. Föreställningen om att våldsamma kommunistiska grupper främst bestod av idealister blev allt svårare att upprätthålla.
Marxtiska Terrorister tillhörande RAF – Från vänster, uppifrån: Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin, Ronald Augustin, Jan-Carl Raspe, Klaus Jünschke, Ilse Stachowiak och Irmgard Möller
Slutsats
Ambassadockupationen i Stockholm 1975 är ett tydligt exempel på hur marxtisk ideologi kan fungera som rättfärdigande för terror, mord och förstörelse. RAF:s handlingar handlade inte om frihet eller rättvisa utan om maktutövning genom skräck. Händelsen påminner om en central lärdom från 1900-talet: när politiska idéer ges högre värde än människoliv och våld accepteras som metod leder det ofrånkomligen till tragedi.
