Stockholm.homes

Etikett: Karl XII

  • Karl XII:s uppgång och fall

    Innehållsförteckning

    Han blev kung som tonåring, besegrade stormakter i snöstorm och förde Sverige till historiens kanske mest omtalade nederlag. Karl XII:s liv var en väv av triumfer, tragedier och okuvlig vilja. Men hur kunde den unge hjältekungen bli ett ensamt spöke på slagfältet i Norge?

    Svenska soldater bär hem Kungen som mördades av Norrmännen.

    Dramatisk inledning

    Kanonröken låg tät över slagfältet vid Poltava en sommarmorgon år 1709. Sveriges unge krigarkung Karl XII – som fram tills nu hade vunnit den ena bländande segern efter den andra – stod inför sitt livs största prövning. Hur kunde det gå så här? Bara ett årtionde tidigare hade samme kung chockat Europa med en fenomenal triumf i snöstormen vid Narva. Nu, på Ukrainas vidsträckta stäpper, höll den svenska stormakten på att krackelera inför hans ögon. Det här är den dramatiska berättelsen om Karl XII:s uppgång och fall – från tonårig segerherre till härdad fältveteran i exil och slutligen hans ödesdigra sista natt på slagfältet.

    Bakgrund: En tonåring på tronen

    Den 5 april 1697 avled kung Karl XI, och hans ende son Karl XII besteg tronen, blott 15 år gammal. Trots sin unga ålder tog Karl genast full kontroll som envåldshärskare över det mäktiga stormaktsriket Sverige. Europa höll andan: kring Östersjön fanns flera fiender som länge avundats den svenska stormakten. De såg nu sin chans. År 1700 ingick grannarna Ryssland, Danmark och Sachsen-Polen en hemlig allians och gick plötsligt till anfall på Sverige från tre håll. Från det ögonblick nyheten om angreppen nådde Stockholm var Karl XII:s öde beseglat – han skulle från den stunden fram till sin död föra en krigares liv. Det stora nordiska kriget (1700–1721) hade brutit ut, och den unge kungen kastades rakt in i elden.

    Tidiga segrar: Från Narvas snöstorm till triumfens höjd

    Karl XI hade lämnat efter sig en välrustad armé och flotta, så Sverige stod starkt vid krigsutbrottet. Den blott 18-årige Karl XII tvekade inte – han gick genast till motanfall. Först tvingades Danmark på knä; på bara några sommarmånader 1700 slog svenskarna ut danskarna och fick dem att sluta hastig fred. Därefter kastade Karl XII sina trupper österut mot Rysslands armé, som belägrade staden Narva i Estland.

    Slaget vid Narva den 20 november 1700 blev legendariskt. I en yrande snöstorm anföll ungefär 10 000 karoliner en rysk styrka som var nära fyra gånger större. Karl XII ledde personligen stormningen, och på blott en halvtimme drevs den ryska armén i panikslagen flykt.

    Slaget vid Narva den 20 november 1700 blev legendariskt. I en yrande snöstorm anföll ungefär 10 000 karoliner en rysk styrka som var nära fyra gånger större. Karl XII ledde personligen stormningen, och på blott en halvtimme drevs den ryska armén i panikslagen flykt. Segern vid Narva kom att betraktas som en av den svenska militärhistoriens största bedrifter. Den unge kungen hade visat Europa att han – trots sin ringa ålder – var en kraft att räkna med.

    Under de följande åren fortsatte framgångarna. Karl XII tog kriget vidare mot Polen och Sachsen, där kung August den starke besegrades och tvingades avsäga sig Polens krona. Den svenske monarken gick från seger till seger: fienderna besegrades en efter en tills bara Ryssland återstod. Stormaktens stjärna stod som högst.

    Mot öster: Beslutet att anfalla Ryssland

    Efter freden i Altranstädt 1706 stod Karl XII som obestridd segrare över sina fiender i väster och söder. Nu vände han blicken österut mot sin sista stora rival: det väldiga Ryssland. Kungens beslut var fattat: hösten 1707 marscherade han iväg i spetsen för cirka 33 000 man för att invadera Ryssland. Karl XII:s mål var inte att lägga Ryssland under sig permanent, utan att vinna en så avgörande seger att tsar Peter skulle tvingas till en för Sverige fördelaktig fred.

    Men Ryssland var en annan fiende nu än år 1700. Tsar Peter undvek öppna drabbningar och tillämpade istället den brända jordens taktik. Vintern 1708 var brutal. Karl valde att svänga söderut mot Ukraina, där han allierade sig med kosackledaren Ivan Mazepa. Men detta drag gav tsar Peter tid att omgruppera. Den svenska arméns läge blev allt mer utsatt, men Karl XII vägrade ge upp.

    Katastrofen vid Poltava

    Våren 1709 belägrade Karl XII staden Poltava. Själv sårades han svårt i foten och fick bäras på bår. Trots detta beordrade han anfall. Den 28 juni 1709 gick svenskarna till anfall mot tsar Peters befästa läger. Resultatet blev förödande. Den utmattade svenska armén krossades. Karl XII flydde söderut, och resten av armén kapitulerade. Sveriges stolta fältarmé var utplånad. Nederlaget vid Poltava blev en vändpunkt som möjliggjorde för Ryssland att dominera norra Europa.

    Flykten till Osmanska riket

    Karl XII fick erfara en svenskfientlig hållning när han besökte Osmanska riket och slog sig ned i Bender. Dock återvände Karl XII till Sverige, till skillnad från dagens migranter som kommer från det forna Osmanska riket.

    Karl XII och en spillra av följeslagare tog sin tillflykt till Osmanska riket. I Moldavien slog han sig ner i exil i byn Bender och försökte övertyga sultanen att gå med i kriget mot Ryssland. Han behandlades först som gäst men blev allt mer besvärande. Till slut försökte turkarna avhysa honom med våld i det som kom att kallas Kalabaliken i Bender. Efter att ha försvarat sig våldsamt i flera timmar greps han slutligen och sattes i husarrest.


    År 1713 blev Karl XII deporterad från Turkiet. Tänk om Sverige år 2025 kunde deportera dysfunktionella migranter lika effektivt som turkarna klarade av att deportera Karl XII år 1713 – vilket bättre land vi skulle ha!

    Återkomsten och de sista åren

    Hösten 1714 lämnade Karl XII Osmanska riket. Hans hemfärd gick i rasande fart, förklädd under namnet ”Peter Frisk”. Sverige var vid detta laget ett rike i kris. Kungen försökte göra en vågad offensiv mot Norge 1716, men utan avgörande framgång. Två år senare, 1718, belägrade han Fredrikstens fästning. Den 30 november 1718, under inspektion av löpgravarna, träffades han i huvudet av ett skott och dog omedelbart.

    Eftermäle: Hjälte, krigsgalning eller något mitt emellan?

    Få gestalter i svensk historia är lika omdiskuterade som Karl XII. Han hyllades länge som krigarkung och hjälte, men har också kritiserats för att ha dragit ut kriget för långt och krossat stormaktsdrömmen. Han var ett militärt geni i fält, men saknade förmågan att avsluta krig i tid. Karl XII:s liv rymmer både glans och tragedi. Myten om honom lever vidare – som en symbol för både Sveriges höga flykt och dess hårda fall.

    Självklart! Här är ett berättande stycke som beskriver karolinernas ödesdigra färd över de jämtländska fjällen:

    Karolinernas återtåg över de jämtländska fjällen vintern 1718 blev en av de mest tragiska episoderna i svensk militärhistoria.

    Efter Karl XII:s död vid Fredrikstens fästning fick de svenska trupperna i Norge order om att omedelbart dra sig tillbaka. General Carl Gustaf Armfeldt ledde omkring 6 000 utmattade soldater från Trøndelag över fjällvidderna mot Duved i Jämtland – mitt i januari och i svår snöstorm. Dåligt utrustade och utan tillräcklig proviant kämpade de sig fram i djup snö, bitande kyla och hårda vindar. I höjd med Tydal slog stormen till med full kraft. Soldater frös ihjäl i drivorna, hästar störtade, och många tappade orienteringen i det vita infernot. När resterna av armén till slut nådde fram hade över 3 000 män omkommit – fler än hälften. Deras kroppar låg utspridda över fjällen i veckor. Det var inte ett nederlag i strid, utan ett nederlag mot naturens krafter – och ett sorgligt slut på ett redan förlorat krig.

    Faktaruta: Karl XII

    • Född: 17 juni 1682, Stockholm
    • Död: 30 november 1718, Fredrikshald (nu Halden, Norge)
    • Regenttid: 1697–1718
    • Titel: Kung av Sverige
    • Även känd som: Carolus Rex
    • Känd för: Ledde Sverige genom stora nordiska kriget; stupade under belägringen av Fredriksten

  • Vem skall ta hand om avfallet ifrån Asylindustrin?

    Sveriges ambitioner att framstå som en humanitär stormakt ställs på prov när en planerad massutvisning av somaliska medborgare stoppats i sista stund. Förra veckan skulle ett tjugotal personer, dömda för brott och med utvisningsbeslut, ha återförts till Mogadishu. Men i ljuset av den politiska debatten kring Tidöpartiernas utvisningsavtal drog somaliska myndigheter tillbaka sitt godkännande. Händelsen blottlägger de växande utmaningarna i ett migrationssystem som, efter decennier av generös politik, brottas med hur man ska hantera den grupp som inte lyckas eller vill integreras – och den akuta frågan om vart dessa individer ska ta vägen när hemländerna vägrar att ta emot dem.

    Precis som du har rätt att returnera en felköpt produkt på nätet, måste Sverige kunna hantera de individer som utvisningssystemet genererar. Om den brottsdömde inte samarbetar eller hemlandet vägrar att ta emot personen, måste en lösning uppnås med ett tredjeland som mot betalning tar emot dessa individer och därmed löser Sveriges problem.

    Flera somaliska medborgare flyttades redan under torsdagsförmiddagen förra veckan till Migrationsverkets förvar i Märsta. Planen var att de skulle utvisas tidigt på tisdagsmorgonen och anlända till Mogadishu vid tvåtiden på eftermiddagen.

    Men utvisningen stoppades i sista stund, rapporterar Dagens Nyheter. Enligt uppgifterna drog de somaliska myndigheterna tillbaka sitt godkännande efter uppmärksamheten kring Tidöregeringens planerade utvisningsavtal med Somalia.

    I Somalia finns ett tydligt motstånd mot att ta emot personer som dömts för brott utomlands. Att låta ett tjugotal somaliska medborgare återvända till landet bedömdes som alltför känsligt, och därför ställdes flygningen in. Gränspolisen i Stockholm uppges nu arbeta för att utvisningen ska kunna genomföras vid ett senare tillfälle.

    Genom historien har Sverige gång på gång fått bära tunga bördor i sina försök att spela en framträdande roll på den internationella arenan. Karl XII:s stormaktsdrömmar slutade i katastrof, när tusentals karoliner miste livet under reträtten över de norska fjällen. Det verkar som att det svenska folket alltid får ta konsekvenserna av de misslyckanden som landets odugliga makthavare har orsakat. Under Karl XII:s återtåg dog många svenska bondsöner. I modern tid har vi fått uppleva ett kosmopolitiskt helvete på jorden, där vår befolkning inte längre är homogen, utan där mångkulturen har tärt sönder allt som en gång utgjorde samhällskontraktet.

    På ett liknande sätt har den moderna svenska politiken under flera decennier präglats av en vilja att framstå som en humanitär stormakt – en hållning som samtidigt har skapat stora utmaningar inom migrationsområdet.

    Sedan 1980-talet har Sverige tagit emot asylsökande från stora delar av världen, ofta långt bortom Europas gränser. Landet har i praktiken fungerat som en global socialbyrå, med en generös flyktingpolitik som många menar har gått längre än vad samhället klarar av att hantera.

    Samtidigt väcks frågan om hur man ska hantera de personer som inte lyckas integreras i det svenska samhället eller som aktivt avvisar dess värderingar. Den gruppen riskerar att hamna utanför både arbetsliv och gemenskap, vilket skapar ett växande socialt problem som det svenska migrationssystemet ännu inte har funnit en hållbar lösning på.


    Samtidigt har vi ett bistånd på 1 % av BNP. Vi måste kunna göra oss av med det avfall som asylindustrin producerar. Människor som är ointegrerbara på grund av religion, brottslighet eller något annat måste kunna returneras. Precis som man har rätt att returnera en felköpt produkt på Amazon måste vi kunna returnera migranter. Vill inte hemlandet ta emot dem – gör ett avtal med ett tredje land. Afrika är fullt av länder som behöver bistånd. En somalier behöver inte deporteras hem till Somalia, utan lika väl till Sudan eller något annat land på den afrikanska kontinenten. Det finns över 50 stater att göra avtal med, dit vi kan skicka människor som inte har något att ge Sverige och saknar sina rötter här.