Innehållsförteckning
Ett brutalt terrordåd mot judiska civila i Australien har åter aktualiserat frågan om hur västerländska demokratier ska hantera intoleranta och våldsbejakande ideologier. Med utgångspunkt i Karl Poppers toleransparadox argumenterar denna artikel för att islamistisk extremism inte kan mötas med relativisering eller tystnad, utan kräver tydliga gränser och ett aktivt försvar av det öppna samhällets grundläggande värden.
När toleransen inte längre skyddar
Det började som ett firande. Ljus tändes, sånger sjöngs och familjer samlades för att uppmärksamma chanukka – en högtid som i generationer symboliserat motstånd mot förtryck och rätten att utöva sin tro. Men på Bondi Beach i Australien förvandlades glädjen till skräck. Skotten kom utan förvarning. När det var över låg sexton människor döda.
Nyheten spreds snabbt över världen. Ännu ett antisemitiskt terrordåd. Ännu en plats där judar attackerats just för att de är judar. Och ännu en gång ställdes samma obekväma frågor: hur kunde detta hända – och varför känns det som om det förr eller senare ändå skulle ske?
Ett samhälle som tvekar
När detaljerna blev kända stod det klart att gärningsmännen drevs av islamistisk extremism. Symboler kopplade till IS hittades i deras fordon. Polisen bekräftade att attacken var ideologiskt motiverad. Australiens premiärminister talade om extremism, men diskussionen stannade snart vid välbekanta formuleringar om sammanhållning och vikten av att inte dra förhastade slutsatser.
Det var inte första gången. Och det är just detta som oroar.
För i västvärlden finns i dag en djupt rotad rädsla för att peka ut intolerans när den kommer i religiös form. I stället för att dra tydliga gränser väljer institutioner ofta att mildra, relativisera eller omtolka. I Australien tolkades öppna rop om våld mot judar vid demonstrationer som ”missförstånd”. Orden tvättades rena, trots att budskapet var tydligt för alla som ville se.
Karl Poppers varning
Redan efter andra världskriget varnade filosofen Karl Popper för just detta. I sin berömda toleransparadox slog han fast att ett tolerant samhälle inte kan vara gränslöst tolerant. Om intolerans tillåts växa ostört kommer den till slut att förgöra det öppna samhället inifrån.
Poppers poäng var inte att förbjuda åsikter eller kväsa oliktänkande. Tvärtom. Men han menade att grupper som öppet hotar andras frihet och rätt till liv inte kan mötas med samma överseende som fredliga meningsmotståndare. Tolerans är ingen självmordsprincip.
Ändå är det just detta västvärlden gång på gång tycks pröva.
Ord som föregår våld
Efter Hamas massaker den 7 oktober 2023 hördes slagord om att ”eskalera motståndet” och ”globalisera intifadan” på gator och torg i flera västländer. För många lät det som politisk retorik. För andra – framför allt judar – var innebörden glasklar. Historien har lärt dem vad dessa ord betyder i praktiken.
Bondi Beach blev ett bevis på att ord inte stannar vid ord. Retorik normaliserar våld. När uppmaningar till eskalering får stå oemotsagda, när antisemitism kläs i aktivistiska eller akademiska termer, då sänks tröskeln. Förr eller senare är det någon som tar nästa steg.
Ett mönster, inte en slump
Från New York till Madrid, från London till Paris, Berlin, Nice och Stockholm – listan över islamistiska terrordåd i väst är lång. Varje gång följs de av samma ritual: politiker uppmanar till lugn, medier betonar att extremism inte representerar alla muslimer, och samtalet flyttas snabbt från ideologi till socioekonomiska förklaringar.
Samtidigt visar internationella rapporter att antisemitism och stöd för politiskt våld är utbrett i jihadistiska miljöer. Tiotusentals islamistiska terrorattacker har genomförts globalt sedan slutet av 1970-talet. Majoriteten av dem under det senaste decenniet.
Detta är inte ett randfenomen. Det är ett mönster.
Rädslan att säga nej
I Europa har rädslan för att uppfattas som intolerant lett till långtgående eftergifter. Organisationer med antidemokratiska värderingar har tilldelats offentliga medel. Religiösa normer har tillåtits påverka skolor, offentliga institutioner och jämställdhetsarbete. Samtidigt har kritik ofta avfärdats som ”islamofobi”, oavsett innehåll.
Kontrasten mot hur antisemitism bemöts är slående. När judiska mål attackeras följer inga stora solidaritetsupprop, inga kampanjer, inga symboliska manifestationer i samma omfattning. I stället ifrågasätts ofta de som öppet visar judiska symboler – som om deras blotta synlighet vore provokativ.
Frågan som inte går att undvika
Detta handlar inte om människor från Mellanöstern, och inte om muslimer som individer. Miljontals muslimer lever fredligt i väst, delar demokratiska värderingar och bidrar till samhället. De är inte problemet.
Frågan som västvärlden måste våga ställa är en annan:
Är islamism – som ideologi och politiskt projekt – förenlig med liberal demokrati?
Allt fler tecken pekar på att svaret är nej.
När gränserna suddas ut
Bondi Beach var inte en isolerad tragedi. Det var ännu ett varningsskott. Ett samhälle som inte längre vågar försvara sina grundprinciper riskerar att förlora dem. Inte i ett dramatiskt ögonblick, utan långsamt – genom undanflykter, tystnad och välmenande relativisering.
Karl Popper hade rätt. Ett öppet samhälle överlever inte genom att blunda för intolerans, utan genom att stå emot den.
Och frågan är inte om västvärlden har råd att dra tydliga gränser –
utan om den har råd att låta bli.