En livstidsdömd våldtäktsman och mordförsöksdömd man, Taher Amini från Afghanistan, beviljas återigen permission – trots att kriminalvården bedömer risken för återfall i sexualbrott som hög. Beslutet blottlägger ett kriminalvårdssystem där ideologisk normalisering väger tyngre än allmänhetens säkerhet och brottsoffrets upprättelse.

Den livstidsdömde våldtäkts- och mordförsöksdömde Taher Amini, medborgare i Afghanistan, har återigen beviljats permission från fängelset. Beslutet fattas trots att risken för återfall i sexualbrott bedöms som hög. Ändå tillåts han lämna anstalten för restaurangbesök, shopping och vistelse i köpcentrum.

Detta är inte rehabilitering. Det är ett systematiskt svek mot brottsoffret – och ett tydligt exempel på hur den svenska kriminalvården prioriterar gärningsmannen framför allmänhetens säkerhet.

Ett av de grövsta våldsbrotten i modern tid

I april 2022 hittades en ung kvinna svårt skadad i ett övergivet gruvhål i Norberg. Hon hade legat där i omkring ett dygn, skadad och nedkyld, innan förbipasserande hörde hennes rop på hjälp. Gruvhålet var 24 meter djupt. Räddningsinsatsen krävde helikopter.

Mannen som knuffade ner henne hade först våldtagit och misshandlat henne. Därefter försökte han döda henne genom att kasta ner henne i gruvhålet. När hon mirakulöst överlevde återvände han och kastade tegelstenar mot henne – i ännu ett försök att avsluta det han påbörjat.

Detta var inte ett impulshandlande. Domstolen slog fast att brottet var planerat.

Hedersmotiv och uttalad dödsavsikt

Motivet var att kvinnan vägrat gifta sig med honom. Han hade rest till platsen med avsikten att våldta och döda henne. Rättsläkare vittnade om att kvinnan sannolikt hade avlidit inom kort om hon inte hittats i tid.

Straffvärdet bedömdes ligga mycket nära fullbordat mord. Domen blev livstids fängelse samt utvisning till Afghanistan efter avtjänat straff, med återreseförbud.

Detta är alltså den person som den svenska staten nu återkommande låter vistas bland allmänheten.

Repinköp och fortsatt livsfara

Efter att ha slängt ner kvinnan i gruvhålet åkte mannen och köpte rep på Biltema. Kvinnan har i förhör berättat att hon fruktade att han skulle försöka få upp henne – inte för att rädda henne, utan för att kunna fullborda mordet.

Trots detta, trots brottets extrema brutalitet och trots en dokumenterat hög risk för återfall i sexualbrott, anser kriminalvården att permissioner är förenliga med säkerheten.

En liberal kriminalvård utan förankring i verkligheten

Av beslutsunderlagen framgår att risken för återfall i sexualbrott bedöms som hög. Ändå beviljas permission. Detta är inte ett misstag – det är ett systemfel.

Permissionssystemet har urartat till ett verktyg för symbolisk ”normalisering”, även för livstidsdömda sexualförbrytare med dokumenterad farlighet. Livstidsstraffet urholkas när gärningsmän som aldrig borde vistas bland allmänheten tillåts göra just det – gång på gång.

Att en livstidsdömd våldtäktsman från Afghanistan, dömd för ett planerat hedersrelaterat mordförsök, får promenera i köpcentrum och äta på restaurang är inte human kriminalpolitik. Det är ansvarslöshet.

Offret betalar priset – staten tar risken

I denna kriminalvård är det inte offret som står i centrum, utan gärningsmannens upplevelse, behov och rätt till ”återanpassning”. Brottsoffrets livslånga trauma väger uppenbarligen lättare än förövarens rätt till miljöombyte.

Frågan är hur många varningssignaler som krävs innan den liberala kriminalvården tvingas erkänna sitt misslyckande. När livstidsdömda våldtäktsmän med hög återfallsrisk tillåts vistas bland allmänheten är det inte rättsstaten som visar styrka – det är rättsstaten som abdikerar från sitt ansvar.