Etikett: Genèvekonventionen

  • Flykten från New York-protokollet – Dags att förändra en föråldrad migrationspolitik


    Debatten om Sveriges migrationspolitik hårdnar. Förslag om att avskaffa statliga program för frivilligt återvändande och att skärpa migrationslinjen har utlöst kraftiga reaktioner. Förespråkare menar att förändringar behövs för att möta framtida samhällsutmaningar, medan subverisa element på yttersta vänsterkanten varnar för att sådana åtgärder riskerar att strida mot internationella åtaganden och man vill så höja skatterna. Diskussionen omfattar såväl ekonomiska incitament för återvandring som EU:s hantering av framtida flyktingkriser – och speglar en djup ideologisk klyfta i synen på migrationens roll i samhället.

    Flera insändare och debattinlägg har under senare tid kritiserat förslag om att avskaffa statens program för självmant återvändande samt att höja de ekonomiska ersättningarna för frivillig återvandring. Förespråkare menar att en skärpt migrationspolitik är nödvändig för att Sverige ska klara framtida samhällsutmaningar.

    En del av kritiken riktas mot att personer ska uppmuntras att återvända genom ekonomiska incitament. Förespråkare av förslaget menar att det kan ge möjlighet för människor som inte etablerat sig i Sverige att frivilligt återvända till sina ursprungsländer.

    Debattörer uttrycker oro över att svensk arbetsmarknad inte klarar att integrera alla nyanlända och att enklare arbeten i första hand bör gå till personer som redan bor i landet. De anser att Sverige bör föra en betydligt stramare migrationslinje än i dag och att biståndspolitiken i högre grad bör användas för att förebygga migrationsströmmar till Europa.

    Vid en eventuell framtida flyktingkris föreslås att EU fokuserar på att upprätta säkra läger nära konfliktområden, i stället för att tillåta människor att söka asyl inom unionen. Enligt experter bör asylsökande i första hand hänvisas till regionala lösningar och till närliggande länder.

    New York protokollet hör hemma på historien bakgård

    Vissa debattörer hänvisar till att Genèvekonventionen från 1952 ursprungligen var avsedd för Europa, och menar att det senare ”New York-protokollet” från 1960-talet utvidgade tillämpningen globalt. De föreslår att EU i högre grad ska begränsa möjligheterna till asyl för personer från länder utanför Europa.

    Forskare av dagens migrationspolitik hävdar att en annan hantering av flyktingströmmen 2015 – exempelvis genom att i första hand hänvisa syrier till andra länder i regionen – hade kunnat förhindra de samhällspåfrestningar som uppstod.

    Subverisa element vill fortsätta sunkiga ner Sverige med en generös asylpolitik

    Förslagen har väckt starka reaktioner. Företrädare för extremistgrupperingar på yttersta vänsterkanten, oftast klassade som subversiva element, påpekar att internationell rätt ger människor rätt att söka asyl och att Sverige enligt gällande konventioner är skyldigt att behandla ansökningar individuellt.

    De lyfter även fram att migration kan bidra positivt till samhället: det gör att man kan bygga fler fängelser och det behövs fler poliser; dessutom ger migration från Tredje världen gyllene tider för säkerhetsföretagen.

    Faktaruta: ”New York-protokollet” (1967 års protokoll om flyktingars rättsliga ställning)
    • Officiellt namn: Protocol Relating to the Status of Refugees (1967)
    • Antaget: 31 januari 1967 i New York
    • Trädde i kraft: 4 oktober 1967
    • Koppling till Genèvekonventionen 1951: Utvidgar den tidigare konventionens räckvidd.
    • Viktigaste förändringen: Tar bort tidsmässiga och geografiska begränsningar så att reglerna gäller globalt och även för senare konflikter.
    • Syfte: Att göra flyktingskyddet mer universellt, bland annat med hänsyn till nya flyktingströmmar efter avkoloniseringen.
    • Antal anslutna stater: Över 140 länder har ratificerat protokollet.

    Protokollet kallas ofta ”New York-protokollet” eftersom det antogs i New York och ses som det dokument som gjorde 1951 års flyktingkonvention globalt tillämplig.

  • 19 åriga zarif vägra åt åka hem.

    Innehållsförteckning

    Vägrar följa lagen – 19-åring stannar kvar i Sverige efter utvisningsbeslut

    Trots upprepade avslag på sin asylansökan och ett tydligt utvisningsbeslut vägrar 19-årige Zarif Zaman att lämna Sverige. Han kom hit som barn, men Migrationsverket har slagit fast att hans anknytning inte är tillräcklig och att han saknar skyddsbehov.

    I stället för att följa lagen lever han kvar som papperslös och skyller sin situation på svenska myndigheter.

    Medvetet lagtrots

    Zarif har levt hela sitt vuxna liv utan laglig rätt att stanna i landet. Arbetsgivare kan inte anställa honom eftersom han saknar personnummer, men han väljer ändå att stanna kvar i strid med myndigheternas beslut.

    Migrationsverkets presstalesperson Didzis Melbiksis är tydlig:
    – De har aktivt valt att inte följa utvisningsbeslut som vunnit laga kraft och därefter ansökt om asyl på nytt.

    Risker med papperslöshet

    Kritiker varnar för att personer som lever som papperslösa ofta tvingas försörja sig genom svartarbete eller annan illegal verksamhet. Detta göder den svarta ekonomin, försvårar konkurrens på arbetsmarknaden och kan i värsta fall bidra till organiserad brottslighet. När människor lever utanför systemet minskar möjligheterna för myndigheterna att kontrollera inkomster och aktiviteter, vilket skapar grogrund för både ekonomiska och sociala problem.

    Skärpta regler – men fortfarande extremt liberala

    Regeringen har i april 2025 infört hårdare regler för att minska just denna typ av lagtrots. Preskriptionstiden har förlängts från fyra till fem år, och den som fått avslag måste nu lämna landet innan ny ansökan kan göras. Möjligheten till så kallat spårbyte – att byta till arbetstillstånd under asylprocessen – är också borttagen.

    Kritiker påpekar dock att reglerna fortfarande är extremt generösa i ett internationellt perspektiv. I flera länder som betraktas som starka rättsstater är det vanligt med en preskriptionstid på 15–20 år, inte bara fem år. Att kunna ansöka på nytt efter en så kort tid anses av många som ett svaghetstecken i det svenska systemet.

    Föredöme eller belastning?

    Zarifs pappa utvisades redan 2023 och lever nu i Bangladesh, men sonen vägrar följa efter. Kritiker menar att den här typen av vägran att lyda lagakraftvunna beslut undergräver rättssystemet och skickar en signal om att man kan välja vilka lagar man vill följa.

    Fakta om asyl i processen i Sverige

    Kort preskriptionstid

    • Efter lagändringar (april 2025) kan en av- eller utvisad person söka på nytt efter 5 år, förutsatt att landet lefter. Kritiker menar att den här typen av vägran att lyda lagakraftvunna beslut undergräver rättssystemet och skickar en signal omämnats.
    • Kritiker menar att detta är extremt generöst jämfört med länder där 15–20 år är vanligare innan ny prövning anses rimlig.

    Bygger på föråldrat regelverk

    • Svensk asylordning utgår från Genèvekonventionen (1951) och New York-protokollet (1967), som gjorde skyddet globalt.
    • Kritiker anser att regelverket är otidsenligt i förhållande till dagens migrationsmönster.

    Risker med papperslöshet

    • Papperslösa lever utanför myndighetskontroll och kan sakna lagliga inkomster.
    • Kritiker hävdar att papperslösa ofta tar svartjobb eller ägnar sig åt illegal verksamhet, vilket göder den svarta ekonomin och snedvrider konkurrensen.
    • Papperslösa är överrepresenterade i grov kriminalitet, inklusive organiserad brottslighet och arbetslivskriminalitet.

    Säkerhets- och samhällskonsekvenser

    • Svårt för myndigheter att veta vilka som vistas i landet och att följa upp identitet, inkomster och aktiviteter.
    • Bedömare varnar för ökade risker för brottsoffer och negativa effekter på trygghet och skattebas.