Stockholm.homes

Etikett: censur

  • VÄNSTERNS CENSUR – NÄR MAKTEN BLIR RÄDD FÖR FOLKET

    När makten tappar kontrollen över samtalet börjar den ropa om fara. Socialdemokrater, medier och politiska etablissemang pekar nu ut X som ett hot mot demokratin – inte för att lagen bryts, utan för att människor talar fritt. Bakom orden om ansvar, säkerhet och desinformation döljer sig en gammal impuls: att tysta kritik, styra narrativet och återta kontrollen över det offentliga ordet. Frågan är inte om yttrandefriheten är obekväm – utan om demokratin överlever utan den.

    Det sociala mediet X är inte under attack för att det är farligt. Det är under attack för att det är fritt. För första gången på mycket länge finns en stor plattform där politiker, journalister och makthavare inte längre har full kontroll över vad som sägs, vem som hörs och vilka åsikter som får spridning. Det är detta som skrämmer etablissemanget – och därför pågår nu ett samordnat försök att stoppa, bojkotta och i slutändan förbjuda X.

    ETTABLISSEMANGET SLUTER SIG – MOT MEDBORGARNA

    När Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson föreslår ett ”nationellt handslag” där politiker och journalister tillsammans ska lämna X, är det inte ett försvar av demokratin. Det är ett försvar av deras egen makt. Ett handslag över folkets huvuden. Ett försök att återgå till en tid då debatten kontrollerades av ett fåtal redaktioner och statligt finansierade medier.

    Budskapet är tydligt: om människor pratar fritt på fel plats, då är det platsen det är fel på – inte politiken.

    X ÄR PROBLEMET FÖR ATT FOLKET TALAR DÄR

    X är inte vänsterns problem för att det sprider hat. Det är ett problem för att det sprider kritik. På X ifrågasätts migrationspolitiken, klimatdogmer, identitetspolitiken och maktkoncentrationen hos staten. Där får oppositionella röster genomslag. Där kan människor se hur andra tänker – utan filter, utan godkända rubriker, utan rätt värdegrundsstämpel.

    Detta är outhärdligt för ett etablissemang som är vant vid att sätta agendan och definiera sanningen.

    ”ANSVAR” – DET NYA ORDET FÖR CENSUR

    När vänstern inte längre vågar säga censur rakt ut, säger man ”ansvar”. Innehåll ska bort inte för att det är olagligt, utan för att det är ”skadligt”, ”olämpligt” eller ”kan leda till fel slutsatser”. Men i en demokrati är det inte politikers uppgift att skydda vuxna medborgare från åsikter de ogillar.

    Yttrandefrihet som bara gäller godkända åsikter är ingen yttrandefrihet alls.

    FÖRST SKRATT – SEDAN FÖRBUD

    Först hånades Elon Musk. Han kallades pajas, impulsiv och inkompetent. När det inte fungerade försökte man bojkotta X. När det istället ledde till att vänstern själv tappade räckvidd, började man kräva reglering. Och när inte heller det räckte, började man tala öppet om förbud.

    Mönstret är gammalt: kan man inte kontrollera samtalet, försöker man tysta det.

    SATIR SOM URSÄKT FÖR MAKTMISSBRUK

    Olof Palme
    Satir har alltid förekommit i Svensk politik. Ovan är en bild på Palme ifrån 70 – 80 talet

    AI-genererade satirbilder på politiker används nu som förevändning för att slå mot hela plattformen. Smaklöst, säger man. Kränkande, säger man. Men politisk satir har alltid varit grov, vulgär och respektlös. Det är hela poängen.

    Makthavare har i alla tider hatat att bli förlöjligade. Skillnaden i dag är att tekniken gör det omöjligt att stoppa – om man inte stänger ner plattformen helt.

    FRI KOMMUNIKATION ÄR EN LIVLINA – INTE ETT HOT

    Medan svenska och brittiska politiker talar om att stänga ner X, riskerar människor i Iran och Kina sina liv för att få tillgång till samma teknik. Där är fri kommunikation skillnaden mellan total tystnad och möjlighet att organisera motstånd.

    Att västerländska demokratier börjar resonera som auktoritära regimer borde få varningsklockorna att ringa.

    HISTORIEN UPPREPAR SIG – ALLTID MED SAMMA URSÄKTER

    Bokbränningar. Tryckmonopol. Radio- och TV-monopol. Förbud mot parabolantenner. Nu internet. Alltid med argumentet att folket måste skyddas. Alltid med resultatet att makten skyddas – från folket.

    Det är aldrig censurens förespråkare som står på historiens rätta sida.

    FRIHET KRÄVER MOD – OCH TÅLAMOD

    Yttrandefrihet betyder inte att du slipper bli provocerad. Den betyder att du får bli det. Ett samhälle där staten, medierna och politikerna bestämmer vilka plattformar som är tillåtna, vilka åsikter som är acceptabla och vilka bilder som är för stötande, är inte ett fritt samhälle.

    När makten säger att den vill rädda demokratin genom att begränsa det fria ordet, då är det dags att lyssna noga. För då handlar det inte om demokrati längre – utan om kontroll.

    Och frågan är enkel: står du på folkets sida, eller på censurens?

  • Haijbyaffären: när kungen begick lagbrottet ”otukt som mot naturen är”.

    På 1930- och 1950-talens Sverige rörde sig en berättelse i skuggorna – om pengar som betalades i tysthet, om en obekväm man som aldrig försvann och om en stat som fruktade skandal mer än offentlig prövning. Haijbyaffären blev till slut en av landets mest omstridda rättsaffärer, där rykten om kungahuset, rättsväsendets agerande och folkhemmets behov av kontroll flöt samman. Än i dag väcker den frågan om vad som händer när makten väljer tystnad framför öppenhet.

    Polismördaren Kurt Haijby och Kung Gustaf V hade en ”kärleksaffär” som enligt dåtidens lagstiftning var otukt mot naturen.

    Det börjar som en ganska vardaglig historia i 1930-talets Stockholm: en restaurang, ett tillstånd, en man med dåligt rykte och en stat som gärna håller ordning. Men den slutar som en av Sveriges mest omtalade affärer – där kungahusets anseende, rättsstatens självkänsla och folkhemmets behov av kontroll hamnar i samma tryckkokare.

    En restaurangägare söker kungens hjälp

    Kurt Haijby driver restaurang Lido på Kungsgatan. Han är entreprenör, men också belastad av ett kriminellt förflutet. Det gör livet svårt när det gäller utskänkningstillstånd. Och när de vanliga vägarna känns stängda finns alltid den svenska genvägen: att försöka nå någon som kan påverka.

    Så söker Haijby audiens hos Gustaf V. Det är 1933, kungen är gammal men fortfarande symbolen för staten. Haijby får träffa honom, tillsammans med många andra.

    Efteråt börjar berättelserna glida isär.

    Enligt Haijby själv tar historien en helt annan riktning än en enkel bön om vinrättigheter. Han påstår att det uppstår en sexuell relation mellan honom och kungen. Andra kommer senare att säga att den berättelsen inte håller – men att den ändå blev farlig, därför att den var möjlig att tro på i en tid av rykten, skam och tabun.

    Pengarna som inte borde ha funnits

    Det är här affären får sin märkliga tyngd. För även om man inte accepterar Haijbys kärnberättelse finns något mer konkret: pengar betalas ut.

    Hovet betalar. Inte en gång, utan över tid, i olika former. Det handlar om belopp som i samtiden är stora nog att förändra ett liv. Varför?

    Om Haijby bara var en lögnare borde det rimliga ha varit att stoppa honom, polisanmäla, säga nej. Men i stället verkar man vilja köpa lugn.

    Det är i det här spänningsfältet som affären föds: mellan det som sägs vara bluff och det som faktiskt görs för att hålla bluffen tyst.

    När lösningen blir att försvinna

    Under 1930-talet prövas en klassisk metod: flytta problemet bort från Sverige.

    Haijby får pengar för att emigrera. Tanken är enkel: om han inte finns här, kan han inte ställa till med något här. Men han kommer tillbaka. Och när han kommer tillbaka står han där igen – lika besvärlig, lika beroende, lika laddad.

    Under de följande åren får han olika former av “hjälp”: affärslösningar, pengar, möjligheter. I berättelsen blir det en sorts märklig livlina som samtidigt är en kedja. Hjälpen ges – men den förutsätter att han håller tyst.

    Och i bakgrunden finns alltid samma rädsla: inte bara för en personlig skandal, utan för vad som händer om monarkin tappar sin glans.

    Psykiatrin som lugn och lås

    När Haijby på nytt blir ett problem tar historien en mörkare ton.

    Han hamnar under observation på Beckomberga, och senare sker nya perioder av inläggning. Formellt finns motiveringar: oro för hans psykiska tillstånd, behov av vård, behov av observation.

    Men när man läser affären som berättelse framstår psykiatrin också som något annat: ett sätt att skapa stillhet. En plats där en bråkig människa kan bli tyst, avskild, kontrollerad.

    Det gör Haijbyaffären till mer än en skandalhistoria. Den blir en berättelse om ett samhälle som ibland föredrar att “hantera” människor snarare än att ta strid med sakfrågan öppet.

    Boken som inte fick finnas

    1947 gör Haijby det förbjudna: han slutar hålla inne med sin historia.

    Han ger ut en nyckelroman – Patrik Kajson går igen – där han i romanform lägger fram sitt perspektiv. Det är ett sätt att tala utan att skriva ett protokoll. Men alla förstår vad den handlar om.

    Och då händer något som är så svenskt att det nästan blir absurt: stora delar av upplagan köps upp och försvinner ur cirkulation.

    Man vill inte ha en tryckfrihetsprocess. Man vill inte ha rubriker. Man vill inte ha vittnesmål, rykten, insinuationer.

    Man vill ha tystnad.

    Men när tystnad blir en aktiv insats – då börjar folk ana att det finns något att tysta.

    När staten måste titta – men inte för mycket

    Efter kungens död 1950 trappas allt upp. Haijby skriver brev till myndigheter, gång på gång, om rättsövergrepp och om hur han menar sig ha behandlats.

    Till slut hamnar frågan hos Justitiekanslern, som utreder om det finns fog för anklagelserna. Utredningen landar i en dubbelhet som nästan känns som en dramaturgisk knut:

    Å ena sidan: Haijbys påståenden anses i stort sakna grund.

    Å andra sidan: det står klart att hovet betalat stora summor och gjort mycket för att hålla honom tyst.

    Det är som om staten säger: “Vi ser inget brott” – men samtidigt: “vi ser att något ovanligt pågick.”

    Och det räcker för att misstron ska växa.

    Rättegången som blev nationell feber

    Till slut blir det rättegång. Haijby åtalas och döms för grov utpressning. Domen blir ett slags officiellt avslut: ett sätt att slå fast vem som är skurken i berättelsen.

    Men i offentligheten blir det inte ett avslut. Det blir en explosion.

    Debattörer går i clinch. Ledarsidor rasar. I riksdagen talas det om rättsröta. Vilhelm Moberg kliver fram som en av de mest hänsynslösa kritikerna och menar att själva faktum att Haijby döms visar att rättssystemet skyddar makten.

    Andra säger tvärtom: domen visar att han var en bedragare som pressade hovet på pengar.

    Och det är här affären stelnar till sin eviga form: den blir en kamp om tolkning.

    Var det sant? Eller var det bara farligt att det kunde vara sant?

    När man försöker knyta ihop berättelsen återstår en sak som gör den mer plågsam än många andra skandaler:

    Det går inte att enkelt bevisa den centrala kärnfrågan.

    Hade Gustaf V och Haijby en relation? Var Haijby offer för ett system som skyddade sig självt? Eller var han en skicklig manipulatör som spelade på samtidens största tabun?

    Historiker, jurister och författare har landat på olika sidor. Vissa menar att relationen är obevisad och att tidpunkter inte stämmer. Andra menar att något måste ha hänt, eftersom systemet agerade så kraftfullt.

    Och kanske ligger affärens verkliga kärna just där: inte i om allt Haijby sa var sant, utan i att staten och hovet betedde sig som om det kunde vara sant – och att det räckte för att sätta igång en kedja av hemligheter, pengar, inlåsning, tystnad och till slut dom.

    Varför affären fortfarande känns modern

    Haijbyaffären lever kvar för att den inte bara handlar om kungar och skandaler. Den handlar om mekanismer som fortfarande känns igen:

    Ett samhälle som skyddar sina institutioner.
    En obekväm person som blir ett “problem” snarare än en människa.
    En offentlighet som växer när insynen minskar.
    Och en berättelse där pengar, sekretess och prestige blir starkare krafter än principer.

    Det är därför Haijbyaffären fortfarande diskuteras. Inte för att alla vill veta vad som hände i ett sovrum på 1930-talet – utan för att många vill förstå vad som händer i en stat när det som måste skyddas blir viktigare än det som borde prövas öppet.

  • SD står upp för yttrandrade friheten vill avskaffa lagen för hets emot folkgrupp

    Debatten om lagen om hets mot folkgrupp skärps ytterligare när flera företrädare inom Sverigedemokraterna vill avskaffa lagen helt, samtidigt som partistyrelsen föreslår att den ska begränsas. Kritiker och experter varnar för att dagens tillämpning riskerar att inskränka yttrandefriheten, medan andra partier vill gå i motsatt riktning och ytterligare begränsa yttrandefriheten.

    I fornstora dar var Moder Svea en symbol för Sveriges mod och självständighet, i dag sitter hon fängslad på grund av det socialdemokratiska, mångkulturella helvetessamhälle som man har byggt.

    Flera företrädare inom Sverigedemokraterna vill avskaffa lagen om hets mot folkgrupp helt och hållet. Partistyrelsen föreslår i stället att lagen ska ses över och begränsas.

    SD:s partistyrelse anser bland annat att hets mot personer baserat på sexuell läggning inte bör omfattas av lagen.

    – De flesta förstår nog att det inte handlar om en folkgrupp, säger partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson till Ekot.

    Kritiseras av experter

    Lagen om hets mot folkgrupp har under lång tid varit omdebatterad, och flera experter menar att den i dag är alltför långtgående. Kritiker hävdar att personer har dömts på mycket svaga grunder och att nuvarande tillämpning riskerar att inskränka yttrandefriheten på ett sätt som inte hör hemma i en demokratisk rättsstat.

    Många som dömts har enligt kritikerna inte uttryckt hot eller uppmaningar till våld utan gjort kontroversiella uttalanden som ändå fallit under lagen.

    ”Man klumpar ihop uttalanden”

    Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke anser att gränsdragningen fortfarande är oklar. Han lyfter särskilt fallet med Mahmoud Najem och Salwan Momika, där båda åtalats för hets mot folkgrupp i samband med koranbränningar och uppmärksammade manifestationer.

    – Tittar man på vad Momika respektive Najem säger i den transkribering som finns i förundersökningen så vill jag påstå att Najem uttalar sig om koranen, om Muhammed och om religionen islam, och det tycker jag ryms inom en vid yttrandefrihet. Jag tycker att man klumpar ihop Najem och Momikas yttranden och därmed lastar Najem för sådant som Momika sa, säger Funcke.

    Han menar att rättsväsendet ibland brister i att skilja mellan religionskritik och hets mot en grupp människor.

    Fortsatt politisk stridsfråga

    Frågan om lagen om hets mot folkgrupp lär fortsätta att vara politiskt laddad. SD:s partistyrelse vill se omfattande förändringar, medan andra partier tvärtom vill fortsätta göra inskränkningar i yttrandefriheten. Samtidigt höjs allt fler röster från både jurister och forskare som efterlyser en tydligare avgränsning – så att yttrandefriheten inte inskränks mer än nödvändigt.

    Fakta: Vad är hets mot folkgrupp?

    Hets mot folkgrupp är ett brott enligt 16 kap. 8 § brottsbalken.

    Man kan dömas för hets mot folkgrupp om man i ett uttalande eller annat meddelande som sprids:

    • uppmanar till våld mot
    • hotar
    • eller uttrycker missaktning för

    …en folkgrupp eller annan liknande grupp eller enskild person som tillhör en sådan grupp, med anspelning på till exempel:

    • ras eller hudfärg
    • nationellt eller etniskt ursprung
    • trosbekännelse (religion)
    • sexuell läggning
    • könsöverskridande identitet eller uttryck

    Det krävs att uttalandet sprids till andra, till exempel genom tal, text, bild, sociala medier eller liknande.

    Straff:
    – Ringa brott: böter
    – Normalgraden: fängelse i högst 2 år
    – Grovt brott: fängelse i 6 månader till 4 år

    Källa: Brottsbalken 16 kap. 8 §.

  • Socialdemokraterna vill ha IB 2.0 på internet.

    På 1970-talet avslöjades att Socialdemokraterna hade en hemlig polis – IB. En organisation som i praktiken fungerade som Sveriges egen Stasi eller Gestapo, där oliktänkande och journalister kunde hamna i fängelse på lösa grunder.

    Nu verkar historien upprepa sig. Samma parti tycks vilja skapa en digital variant – IB 2.0 – för internet. Ett övervakningssystem där den som uttrycker en ”fel” åsikt riskerar att få hembesök. Den som driver kampanjer eller ställer fel frågor kan snabbt stämplas som en ”trollfabrik”.

    Vi ser början på en modern häxjakt, en digital version av 1600-talets häxbränningar – där makten avgör vem som är ond och vem som får brännas på åsikternas bål.

    Resultatet blir ett samhälle där gränsen mellan brott och åsikt suddas ut, och där rädslan för att säga fel ersätter den fria debatten

    I svensk politik växer kravet på statlig närvaro i våra digitala rum. Socialdemokraterna har lanserat idén om särskilda “nätpoliser” som ska patrullera internet, med målet att bekämpa hot, hat och desinformation. Förespråkarna menar att detta skyddar barn, motverkar kriminalitet och renodlar samtalsklimatet. Kritiker varnar för att åtgärden i praktiken öppnar dörren för åsiktskontroll och ett sluttande plan mot censur. Var går gränsen för yttrandefrihet – och vad händer med ett samhälle där politiker vill bestämma vad som får sägas?

    Från trygghet till övervakning

    Idén om en nätpolis presenteras som en ordningsfråga: att komma åt hot, grooming, hatstormar och organiserade trollfabriker. I paketet ingår dessutom krav på skarpa ID-kopplingar mellan konton och individer, vilket skulle ge staten – och därmed politiken – betydligt större möjligheter att övervaka, identifiera och ingripa mot användare.

    Förespråkarnas logik är enkel: mer identitet, mer ansvar, mindre missbruk. Men samma mekanismer som gör det lättare att lagföra verkliga brott gör det också lättare att kartlägga oliktänkande, tysta obekväma röster och kyla yttrandefriheten. När definitionen av “skadligt” glider från hot till hat – och vidare till “mishagliga” uttryck – uppstår en gråzon där lagligt tal riskerar att behandlas som brottsligt.

    Politiken som måttstock

    Det blir särskilt problematiskt när politiska ledare själva använder retorik som misstänkliggör meningsmotståndare. Om samma maktsfär som kräver nätpoliser också antyder att kritiker drivs av “främmande makt” eller “förpestar samhällsklimatet”, då är distansen mellan ordningsåtgärd och åsiktsbekämpning kort. Ett statligt verktyg som kan identifiera, flagga och begränsa röster online blir lätt en megafon för den rådande maktens världsbild.

    Europa visar hur gränserna suddas ut

    På EU-nivå har “illegalt hat” och “skadligt innehåll” blivit allt mer centrala begrepp. Uppförandekoder, lagstiftning och tillsyn har pressat plattformar att rensa innehåll för att undvika politiska påföljder. När hat och hot likställs i praktiken förskjuts gränsen mellan olagligt och lagligt tal. Resultatet blir en privatförvaltad censur – skött av plattformar under politiskt tryck – snarare än rättssäker prövning i domstol.

    Lärdomar från Storbritannien

    I Storbritannien har registreringen av “icke-kriminella hatincidenter” illustrerat hur övervakning kan expandera bortom brott. Polisen har uppmanats att notera uttalanden som uppfattas som kränkande, även när inget brott begåtts. Konsekvensen blir en kylande effekt: medborgare börjar självcensurera för att undvika flaggning, utredningar eller beslag – trots att de inte brutit mot lagen. Den sortens “mjuk” åsiktskontroll riskerar att normalisera hårdare ingripanden.

    Public service som stridsfråga

    I Sverige sammanfaller nätpolis-idén med en tilltagande konflikt om public service. Kritiken från höger handlar om urval, vinklar och att rollen som “garant för sanningen” blivit politiserad. Vänstern pekar på public service som demokratisk grundbult och vill förstärka skyddet. Oavsett ståndpunkt är sambandet tydligt: ju mer inflytande staten har över både medieinfrastruktur och normer för vad som anses “acceptabelt tal”, desto större blir risken att makten börjar kurera verklighetsbilden.

    Rättsstat eller moralstat?

    Det legitima målet – att bekämpa verkliga brott på nätet – kräver skarpa, rättssäkra verktyg: tydliga lagar, proportionerliga tvångsmedel, oberoende domstolar och hög beviströskel. Det är väsensskilt från att låta moralpoliser, uppförandekoder eller politiskt färgade definitioner styra vad som får sägas. Rättsstaten hanterar gärningar; moralstaten väger åsikter.

    Riskerna med ID-tvång

    Att koppla alla konton till juridisk identitet kan tyckas praktiskt, men det slår mot:

    • Visselblåsare och minoriteter som behöver anonymitet för att våga tala.
    • Regimkritiker och dissidenter – även i framtida politiska lägen.
    • Vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen utan livslång digital spårbarhet.

    När anonymiteten döps om till “ansvarslöshet” försvinner ett av nätets viktigaste skydd för svaga röster.

    Ett bättre spår: brott, bevis, dom

    Vägen framåt är inte åsiktskontroll utan konsekvent rättstillämpning:

    1. Avgränsa till verkliga brott (hot, ofredande, utpressning, barnövergrepp, bedrägeri).
    2. Respektera lagligt men stötande tal – obehag är inte brott.
    3. Tydliga, prövbara definitioner – inga gummiparagrafer om “skadlighet”.
    4. Domstolsprövning före nedtagning där det är praktiskt möjligt, inte efterhandscensur via plattforms­tryck.
    5. Stark anonymitetsrätt med proportionerliga undantag vid misstanke om grova brott och domstolsbeslut.

    Slutsats: Trygghet kräver frihet

    Historien lär oss att kontroll alltid säljs in som trygghet. Men när staten börjar patrullera våra åsikter riskerar vi att ersätta tryggheten i rättsstaten med tystnaden i övervakningsstaten. Om Sverige vill vara ett öppet, robust samhälle måste vi våga försvara både säkerheten och friheten – inte offra den ena för en illusion av den andra.

    Nätpolisen framställs som en sköld mot hotet där ute. I praktiken riskerar den att bli en klubba mot oliktänkande här inne. Det är inte trygghet. Det är kontroll.

    Fakta · UK:s regler för nätinnehåll & yttranden

    Kärnlagar & ramar

    • Online Safety Act 2023 (OSA): ger tillsynsmyndigheten Ofcom omfattande befogenheter över plattformar och införde nya brott (fr.o.m. 31 jan 2024) som bl.a. false communications, threatening communications, cyberflashing, uppmaning till självskada, samt sändning av blinkande bilder för att framkalla epileptiska anfall.
    • Communications Act 2003, s.127: äldre bestämmelser om “grossly offensive/menacing” meddelanden; delar har ersatts/upphävts av OSA 2023 (framför allt regler om falska meddelanden).
    • Malicious Communications Act 1988: vissa delar som täckte sårande/kränkande kommunikation ersattes av OSA 2023:s nya kommunikationsbrott.
    • Public Order Act 1986 (s.4A & s.5): kriminaliserar uppträdande eller ord som avsiktligt orsakar (eller sannolikt orsakar) harassment, alarm or distress; försvar finns om agerandet var “rimligt” med beaktande av yttrandefriheten.

    ”Non-Crime Hate Incidents” (NCHI)

    Polis kan registrera händelser som uppfattas som hatmotiverade trots att inget brott begåtts. Sedan 2023 finns en statutory code of practice som skärper proportionalitet och dataskydd (gäller England & Wales). Rättspraxis (Miller-målet) slog fast att tidigare vägledning var oförenlig med yttrandefriheten och måste begränsas.

    Praktiskt för publicister/användare

    • Olagligt innehåll (t.ex. hot, terrorism, CSAM) ska ned – plattformar måste ha system för att hantera detta enligt OSA.
    • Skadligt men lagligt tal är i normalfallet inte brott, men kan omfattas av plattformsregler och Ofcom-krav på riskhantering.
    • Anonyma konton är inte förbjudna i sig, men identitetsuppgifter kan begäras vid brottsmisstanke enligt ordinarie tvångsmedel.
    • Proportionerlighet: åtal/ingripande ska väga yttrandefriheten – särskilt under Public Order Act – och vara nödvändigt och rimligt.
    Senast uppdaterat: 1 november 2025.

  • M-riksdagsman vill bygga ett STASI-internet.

    När en moderat riksdagskandidat föreslår att alla konton på sociala medier ska kopplas till e-legitimation väcks oro för vart Sverige är på väg. Förslaget, som sägs skydda demokratin mot hat och hot, riskerar istället att bana väg för ett övervakat samhälle – ett slags digitalt STASI där anonymitet och yttrandefrihet offras i kontrollens namn.

    Olle Olson (M) uttrycker stark oro över hur hot och hat tvingat en partiledare att avgå, och menar att detta är ett direkt hot mot demokratin. Han beskriver hur Sverige reagerade med chock och sympati, men snabbt gick vidare som om inget hänt. Demokratin kan rubbas i några dagar, men sedan återgår allt till tystnad. Det är just den här likgiltigheten, menar Olson, som gör samhället sårbart – vi reagerar, men agerar inte.

    Han anser att det nu är dags att gå från ord till handling. Hot och hat på nätet gör att människor drar sig för att engagera sig politiskt, och om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där allt färre vågar ta ansvar. Olson menar att demokratin inte överlever på medkänsla och symboliska inlägg – det behövs konkreta lösningar.

    Hans främsta förslag är att införa krav på e-legitimation, som BankID, vid registrering och inloggning på sociala medier och forum. Anonymitet har en viktig roll i diktaturer, men inte i ett fritt land som Sverige. Här borde det vara självklart att varje konto är kopplat till en verifierad identitet. På så sätt får troll och näthatare namn, personnummer och ansvar för sina ord. Det skulle drastiskt minska mängden hot, trakasserier och falska konton.

    Vidare vill Olson att polisen ska få starkare resurser för att bekämpa nätbrott. Idag läggs majoriteten av anmälningar om hot på nätet ner utan åtgärd. Han föreslår därför att polisens regionala cyberenheter byggs ut, med särskilt fokus på brott mot politiker och journalister. Straff måste börja tillämpas i praktiken – rättsstaten får inte stå handfallen inför digitala övergrepp.

    Olson avslutar med en uppmaning till alla som värnar demokratin: vi måste försvara den tillsammans. Hot och hat får inte bli det nya normala. Genom ansvarstagande, lagstiftning och krav på digital identitet kan Sverige åter bli ett samhälle där demokratin är starkare än hatet.

    Anonymiteten på nätet är en demokratisk rättighet – inte ett hot

    När Moderaternas Olle Olson föreslår att e-legitimation, som BankID, ska krävas för att få registrera sig på sociala medier, låter det kanske tilltalande vid första anblick. Tanken är att minska hat och hot på nätet. Men förslaget är farligt. Det riskerar att skapa ett digitalt övervakningssamhälle som mer liknar 1984 än en levande demokrati.

    Vi måste värna rätten att vara anonym

    Anonymiteten på nätet är inte ett problem – den är ett skydd. I en tid där åsikter kan kosta både jobb och trygghet, är möjligheten att uttrycka sig utan att riskera förföljelse avgörande. Det är lätt att tala om ansvar, men betydligt svårare att se vad som händer när staten eller privata företag får makten att registrera, övervaka och identifiera varje medborgare.

    Det skulle aldrig accepteras att människor på en 1 maj-demonstration tvingades bära ID-brickor med namn och personnummer synliga för alla. Varför ska det då vara okej på nätet – vår tids största offentliga torg?

    Kontroll leder inte till trygghet

    De som vill kringgå regler hittar alltid sätt. Vi såg det när registrering av kontantkort infördes – plötsligt började folk använda appar och anonyma tjänster i stället. Att kräva e-legitimation online skulle inte stoppa hatet, bara driva det till mörkare hörn av nätet.

    Resultatet? Ett samhälle där vanliga människor tystnar, medan de som redan bryter mot reglerna fortsätter som vanligt. Det är inte trygghet – det är kontroll.

    Problemet är inte anonymitet – det är ansvar

    Självklart hör hot och hat inte hemma i en demokrati. Men lösningen är inte att övervaka alla, utan att de som driver plattformarna tar större ansvar. Lagar som BBS-lagen finns redan – de behöver tillämpas och uppdateras, inte kringgås genom att inskränka våra rättigheter.

    ”Troll” på nätet har inget med sagoväsen att göra. Begreppet kommer från trolling inom fisket – att kasta ut ett bete för att locka till hugg. Nätets troll beter sig likadant: de provocerar för att få reaktioner. Men lösningen är inte att förbjuda fiske – det är att sätta tydligare gränser och lära oss att inte nappa.

    Friheten måste försvaras

    Om vi fortsätter på vägen mot obligatorisk identitetskontroll på nätet, kommer vi snart leva i ett samhälle där varje ord, varje tanke och varje åsikt registreras. Det är ett vidrigt 1984-scenario – inte den fria demokrati vi säger oss vilja skydda.

    Yttrandefrihet handlar inte bara om rätten att tala, utan om rätten att tala utan rädsla. Därför måste anonymiteten på nätet bli en grundlagsskyddad rättighet. Den är inte ett hot mot demokratin – den är en av dess sista försvarslinjer.

  • Systemhotade brottslingar ifrån V kan få ministerposter i en regering led av S

    När Sverige närmar sig valet 2026 står landet inför ett vägskäl. I skuggan av höga opinionssiffror för vänstern tornar ett mörkt ideologiskt arv upp sig – ett arv som världen redan en gång betalat för med över hundra miljoner människoliv. Från Sovjet till Kuba, från DDR till dagens auktoritära regimer, har marxismen gång på gång visat sitt sanna ansikte: förtryck, censur och utrensning av oliktänkande. Nu riskerar samma idéströmning att få ministerposter i Sverige. Frågan är inte om historien upprepar sig – utan hur långt vi låter den gå innan vi säger stopp.

    I ett marxistiskt dödsläger kan ingen höra dig skrika.

    I en opinionsundersökning från Verian:

    • V: 7,5 %
    • S: 34,8 %
    • MP: 5,8 %
    • C: 4,7 %
    • L: 2,6 %
    • KD: 4,2 %
    • M: 17,9 %
    • SD: 20,1 %

    År 2026 riskerar Sverige att styras av systemhotande extremister från Vänsterpartiet – samma ideologiska rot som format världens blodigaste diktaturer.

    Marxismen, denna dödsideologi, har på sitt samvete över 100 miljoner mördade människor.
    Om V får ministerposter, hur länge dröjer det innan svenskar som tänker fritt betraktas som fiender till staten?
    Historien upprepar sig alltid: Kuba, DDR, Sovjet – samma mönster av utrensningar, förföljelser och tystnad.
    Karl Marx själv var inte bara en symbol för klasshatet – han var en man vars egna barn inte ens överlevde till vuxen ålder. En ideologisk profet som inte ens kunde värna sitt eget blod.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • När kommunen väljer vilka partier som får höras – ett demokratiskt haveri

    När Jönköpings kommun spärrar ett partis hemsida inför ett val är det inte bara en teknisk åtgärd – det är ett demokratiskt haveri. Genom att hindra elever och anställda från att läsa politiska program sätter kommunen sig själv i rollen som grindvakt över vilka idéer som får nå väljarna.

    Innehållsförteckning

    Inför kyrkovalet den 21 september har Jönköpings kommun blockerat Alternativ för Sveriges hemsida för både elever och kommunanställda. Motiveringen är att sidan klassats som mångkulturkritisk via nätverksbolaget Ciscos filtertjänst.

    Det kan låta som en teknisk detalj. Men i verkligheten är detta ett principiellt avgörande ingrepp i demokratins kärna.

    Dubbla måttstockar

    Blockeringen väcker särskild uppmärksamhet när man ser till vilka partiers sidor som inte är spärrade. Vänsterpartiets hemsida är fullt tillgänglig via kommunens nät. Detta trots att partiet historiskt haft nära band till kommunistiska rörelser som i grunden ifrågasatte det demokratiska systemet.

    Att ett parti med ett sådant förflutet är fullt tillgängligt, samtidigt som ett annat registrerat parti spärras, skapar ett farligt intryck: att kommunen och dess leverantör tillämpar olika måttstockar beroende på politisk färg.

    Elever nekas politisk information

    Extra allvarligt är att spärren slår mot gymnasieelever från 16 års ålder – alltså unga som för första gången har rösträtt i kyrkovalet. Genom att stänga av åtkomsten till ett partis hemsida hindrar man dem från att själva bilda sig en uppfattning.

    I praktiken innebär det att skolan väljer vilka politiska idéer elever får ta del av, något som direkt kan påverka valresultat.

    Vem avgör vad som är skadligt?

    Själva kärnfrågan är vem som har rätt att avgöra om en politisk hemsida är skadlig. Är det en kommunal tjänsteman? Ett filterbolag i USA? Eller ska det ytterst vara väljarna som själva avgör, genom fria val och fria informationskanaler?

    Sverige är en demokrati där alla partier som uppfyller lagkraven har rätt att ställa upp i val. Att en kommun då spärrar ett av dessa partiers kanaler blir ett direkt ingrepp i det demokratiska samtalet.

    Ett hot mot demokratin

    Oavsett vad man tycker om ett enskilt partis politik kan man inte blunda för konsekvensen: när en kommun börjar avgöra vilka partier som får synas, öppnar man dörren för godtycke. Nästa gång kan det vara ett annat parti, med en annan ideologi, som hamnar på fel sida av filtret.

    Demokratin bygger på att alla röster får höras – även de obekväma. Att neka medborgare, och särskilt unga väljare, möjligheten att ta del av ett partis politik är inget mindre än ett hot mot demokratin.

  • Grön censur – hotet mot offentlighetsprincipen

    Regeringen vill införa nya sekretessregler för så kallade strategiska nettonollprojekt. Förslaget, som är en del av EU:s gröna giv, kan innebära att statsstödda industrisatsningar skyddas från insyn i upp till 20 år – något som väckt frågor om vad som händer med offentlighetsprincipen och demokratisk transparens.

    Innehållsförteckning

    Den svenska offentlighetsprincipen har i mer än 250 år varit en hörnsten i demokratin och en garant för insyn i maktens korridorer. Men nu föreslår regeringen, i linje med EU:s gröna giv, omfattande inskränkningar som riskerar att göra granskning av skattefinansierade industriprojekt nästintill omöjlig.

    Northvolt som varnande exempel

    Northvolts framgångssaga lyftes länge fram som en symbol för Europas gröna omställning. Men bakom de storslagna visionerna dolde sig en affärsmodell som aldrig levererade. Företaget misslyckades att producera helsvenska batterier och tvingades gång på gång backa från sina löften. Det var tack vare offentlighetsprincipen – genom begärda handlingar och visselblåsare – som kritiker kunde avslöja haverierna. Utan dessa avslöjanden hade sannolikt ännu fler skattemiljarder pumpats in i bolaget innan dess oundvikliga kollaps.

    Den nya sekretesslagen

    Regeringens proposition 2024/25:199, ”Sekretess i vissa ärenden om strategiska nettonollprojekt”, föreslår att statsstödda gröna projekt ska omfattas av sekretess i upp till 20 år. Begreppet “strategiska nettonollprojekt” är medvetet brett och kan omfatta allt från batteritillverkning till grönt stål. Affärsplaner, finansiering, produktionskostnader och leverantörskedjor – allt riskerar att hemligstämplas.

    Förslaget är en del av EU:s Net-Zero Industry Act, där kommissionen beskriver inskränkningen av insyn som “ett unikt tillfälle” för gröna projekt att låsa upp särskilda förmåner. Projekten ges nationell prioritet, snabbare tillståndsprocesser och finansiell rådgivning – samtidigt som offentlig granskning försvåras.

    Myndigheter vill gå ännu längre

    Trots förslagets långtgående konsekvenser har det mötts av påfallande tystnad. Flera svenska myndigheter applåderar i stället sekretesskraven. Energimyndigheten, Advokatsamfundet och Tillväxtverket vill se ännu strängare regler. Region Dalarna ifrågasätter till och med om 20 års sekretess räcker.

    En hotad tradition

    Sverige har en lång tradition av öppenhet. Offentlighetsprincipen infördes 1766 på initiativ av Anders Chydenius och är än i dag unik i världen. Historien visar dock att insynen ofta hotats – från Gustav III:s censur 1772 till begränsningar under andra världskriget och IB-affären på 1970-talet.

    Det nuvarande försöket att inskränka principen innebär att visselblåsare och journalister kan tystas när de försöker granska skattefinansierade gröna projekt. Det riskerar att cementera en politisk kultur där förhoppningar om en “grön revolution” väger tyngre än demokratisk transparens.

    Demokratins värde

    Förespråkare av insyn menar att offentlighetsprincipen inte är ett hinder för utveckling, utan en förutsättning för kloka beslut. Börsnoterade företag är exempel på hur transparens skapar förtroende – där måste verksamhetens ekonomi redovisas öppet. Om gröna projekt inte tål samma granskning, är det snarare deras hållbarhet som bör ifrågasättas än insynens värde.

    Slutsats

    Att inskränka offentlighetsprincipen i klimatpolitikens namn innebär att medborgare fråntas möjligheten att följa hur deras skattepengar används. Om lagförslaget går igenom riskerar Sverige att gå från att vara en internationell förebild i öppenhet till ett land där centrala industrisatsningar sker i skymundan.

    För demokratin är insyn inte en belastning – den är en grundförutsättning. Därför är det nu viktigare än någonsin att försvara offentlighetsprincipen mot försök till grön censur.

    Startsida