Etikett: bostadsrätt

  • Kulturljudzon i Stockholm – ett helvete på jorden för bostadsrättsägare

    Malmö må vara Sveriges tredje största stad, men ekonomin går på knäna. Trots höga kreditbetyg och glansiga projekt lever kommunen på massiva Robin Hood-bidrag från resten av landet – samtidigt som arbetslöshet och bidragsberoende hör till landets högsta. Nu varnar kritiker för att försöken med kulturljudzoner och politiska experiment snarare gör staden till ett avskräckande exempel. För Stockholm innebär Malmös bidragsmodell att varje invånare i praktiken får betala runt 6 400 kronor extra per år i skatt – bara för att hålla Malmö flytande.

    Innehållsförteckning

    Malmö visar vägen – till kaoset

    I Malmö är det mesta möjligt – men sällan till det bättre. Sedan 2021 har staden en kulturljudzon i Sofielund. Där gäller inte längre vanliga regler om buller och trivsel – nej, här skyddas klubbar, industrier och replokaler från klagomål, medan de boende får vänja sig vid att deras rättigheter har satts på undantag.

    Det låter nästan som en satir, men det är på fullt allvar: Malmö har alltså skapat en frizon för buller, en plats där skakande basgångar, industribuller och nattligt oljud är en del av stadsplaneringen.

    Staden som inte går runt utan Robin Hood

    Men detta är ju Malmö i ett nötskal. En stad som inte klarar sin egen ekonomi, utan måste räddas av Robin Hood-bidrag från resten av Sverige. Utan dessa pengar skulle budgeten falla ihop som ett korthus. Malmö går inte runt på egen kraft – man måste ha hela landets plånbok för att hålla staden vid liv.

    Kakistokrati som norm

    Och politikerna? De verkar mer lämpade för en roll i en svart komedi än i en kommunledning. Besluten påminner alltmer om en kakistokrati – styre av de minst lämpade – där fokus ligger på symbolpolitik och absurda experiment, i stället för trygghet, bostäder och ordning.

    Att låsa fast hela kvarter i evigt buller i stället för att bygga nya bostäder är kanske det tydligaste exemplet hittills.

    Stockholm – varnas!

    Nu pratar vissa om att införa samma modell i Stockholm. Men föreställ dig scenariot: du köper en bostadsrätt för tio miljoner i Hornstull eller på Södermalm – bara för att få reda på att kommunen plötsligt bestämt att ditt område blivit en kulturljudzon. Dina klagomål är ogiltiga, och varje natt fylls din lägenhet av basgångar och industridån.

    Det är inget annat än ett helvete på jorden för bostadsägare – och en total kapitulation för vettig stadsplanering.

    Stockholm borde alltså inte inspireras av Malmö. Tvärtom: huvudstaden borde se kulturljudzonen som ett avskräckande exempel på hur illa det kan gå när kakistokrater får styra.

    Stockholmare får betala priset för Malmös Robin Hood-bidrag

    Det är inte bara Malmöbor som påverkas av stadens ekonomiska modell – hela Sverige dras in. För att Malmö ska kunna ta emot sitt gigantiska Robin Hood-bidrag på 18 500 kronor per invånare 2025, måste andra kommuner skjuta till. För Stockholms del innebär det att varje invånare i praktiken får betala runt 6 400 kronor extra per år i skatt – pengar som inte går till skolor, vård eller trygghet i huvudstaden, utan för att hålla Malmö flytande.

    Fakta: Malmö – ekonomi, arbetslöshet & storlek

    Uppgifter per 2024–2025 (uppdatera vid behov).

    Sveriges 3:e största stad ca 365 600 invånare (kommunen, 2024)
    Budget – totala kostnader (2024) ca 31 miljarder kr
    Resultat/underskott (2024) prognos: underskott ca 61 miljoner kr
    Intäktsmix (2024) skatter & statsbidrag dominerar; övrigt: markförsäljning, avgifter, finansiella intäkter
    Kommunalekonomisk utjämning 2024: ca 7 miljarder kr
    2025: ca 6,8 miljarder kr (≈ 18 500 kr/invånare)
    Arbetslöshet (senaste) ca 12,4 % (nov 2024), upp från 11,9 % nov 2023
    Långtidsarbetslösa ca 5,7 % av arbetskraften (juli 2025), näst högst i landet
    Andel bidragsförsörjda 18,1 % av befolkningen – näst högst i landet
    Externa lån EIB-lån ca 2,6 miljarder kr (2025–2029)
    Kreditrating Högt (AAA / A-1+)
  • Dekret ifrån Sossepampen, det är ”rasism” att inte vilja bo ibland mångkultur.

    Föreställ dig att du slitit i åratal för att lämna en sliten tvåa i ett DDR betongkomplex från 70-talet. Du har jobbat, sparat och äntligen lyckats flytta till en villa i ett lugnt, välmående område. Men tro inte för en sekund att du ska få njuta av frukten av ditt slit – nej, för plötsligt knackar storebror Socialdemokraten på dörren och förklarar att ditt område nu ska ”tvångsblandas”.

    Villakvarteren som byggdes för hundra år sedan? Där ska det resas nya miljonprogramskolosser, i bästa DDR-anda. Grattis! Din hårt förvärvade klassresa ska rivas upp för att partiet ska kunna genomföra sitt senaste sociala ingenjörsexperiment.

    Och kritiken mot detta? Den avfärdas förstås som ”rasism”. För vad annars? När argumenten tryter tar sossen fram sitt favoritkort. Du är inte orolig för att dina barns skolor ska förändras eller att din villa ska tappa i värde – nej, du är bara ”rädd för hudfärg”. Så enkelt är det i den socialdemokratiska sagovärlden.

    På senaste kongressen klubbade de alltså igenom sitt nya integrationsprogram. Officiellt handlar det om att ”bryta segregationen”. I praktiken innebär det att staten ska tala om var du ska bo och vilka grannar du ska ha. Du har kämpat för en trygg tillvaro, men Socialdemokraterna tycker tydligen att du behöver lite påtvingad spänning i livet.

    Attenius själv försöker låta lugnande: det är ”frivilligt” och ”långsiktigt”. Jo tjena. Frivilligt – så länge du accepterar att flytta dit staten pekar, annars kan du vinka adjö till bidragen. Långsiktigt – för att det tar tid att bygga om hela Sverige till ett socialt experiment på steroider.

    Så här ser alltså den stora visionen ut: du får gärna arbeta, betala skatt och slita för att skapa ett bättre liv. Men i slutändan är det ändå partiet som avgör vilken granne du får – för de vet ju alltid bäst.

    Kort sagt: kämpa på, gör din klassresa, köp din villa. Men tro inte att du äger ditt eget liv. Socialdemokraterna har redan bestämt att staten gör det åt dig.