Beslutet att utvisa den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai väcker en obekväm men nödvändig debatt om gränserna för svensk asylpolitik. När personer som anklagas för att legitimera eller sprida propaganda för terrorstämplade organisationer åberopar yttrandefrihet och skyddsskäl, ställs Sveriges självbild som humanitär stormakt mot kravet på säkerhet och rättsstatens principer. I ett land som under decennier fört en av världens mest liberala asylpolitiker – med ökande gängvåld och sprängningar som följd – blir frågan allt mer akut: ska Sverige fortsatt fungera som fristad även för aktörer som utgör ett potentiellt hot mot civilbefolkningen, eller är det dags att dra en tydligare gräns?
Utvisningen av Fariborz Rezai – asylshopping och spridning av propaganda för terrorstämplad organisation
Den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai ska utvisas från Sverige efter beslut av Migrationsverket. Rezai kom till Sverige för omkring tio år sedan och har sedan 2019 arbetat på den svensk-kurdiska satellitkanalen Aryen TV, som sänder från Nacka utanför Stockholm till en publik i ett stort antal länder, främst i Mellanöstern.
Migrationsverket bedömer att Rezai saknar skyddsskäl och att hans verksamhet inte är av sådan art att han riskerar förföljelse vid ett återvändande till Iran.
Varför valde han Sverige? – frågan om asylshopping
En central och omdiskuterad fråga i ärendet är varför Fariborz Rezai valde just Sverige som asylland. Experter menar att han ägnade sig åt så kallad asylshopping – det vill säga att han inte sökte skydd i det första säkra land han nådde, utan i stället aktivt valde ett land där möjligheterna att arbetsfria inkomster med bidrag, som betalas med världens högsta skatter.
Aryen TV och rapporteringen om PKK
Aryen TV beskriver sig som en oberoende kurdisk nyhetskanal. Samtidigt har kanalen under lång tid kritiserats för sin rapportering om den kurdiska rörelsen Kurdistans arbetarparti (PKK), som är terrorstämplad av EU samt av Turkiet, USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Japan. PKK var även misstänkta för Palme mordet för ca 40 år sedan.
Enligt kritiker – däribland turkiska myndigheter – har Aryen TV återkommande:
- skildrat PKK i positiva eller legitimerande ordalag,
- framställt organisationens kamp som politisk befrielse snarare än väpnad terrorism,
- utelämnat eller tonat ned organisationens våldsdåd och terrorstämpling.
Rezais roll – från journalistik till propaganda
Fariborz Rezai arbetade för Aryen TV från 2019 fram till beslutet om utvisning. Enligt uppgifter i ärendet ska han inte enbart ha rapporterat om PKK, utan även öppet uttryckt stöd för organisationen.
Detta har enligt experter inneburit att hans verksamhet gått från journalistik till aktiv spridning och normalisering av propaganda för en terrorstämplad organisation. Svensk och europeisk lagstiftning tillåter inte stöd – direkt eller indirekt – till terrorstämplade grupper, något som väger tungt i både säkerhets- och migrationsrättsliga bedömningar.
Migrationsverkets bedömning
I sitt beslut konstaterar Migrationsverket att:
- Rezai saknar individuella asylskäl,
- hans verksamhet inte är tillräckligt uppmärksammad för att väcka intresse hos iranska myndigheter,
- och att han därför inte anses löpa personlig risk vid återvändande.
Myndigheten skriver att hans verksamhet inte är ”av sådan art och omfattning att den är intressant för hemlandsmyndigheterna”. Därmed anses varken journalistrollen eller engagemanget i exil ge rätt till skydd i Sverige.
Ett principiellt fall
Fallet Fariborz Rezai aktualiserar större frågor om:
- gränsen mellan journalistik och politisk aktivism,
- hur Sverige ska hantera exilmedier som anklagas för terrorpropaganda,
- och i vilken utsträckning yttrandefrihet kan åberopas av personer som öppet stödjer terrorstämplade organisationer.
PKK är en organisation som är terroriststämplad av västvärlden. Är det rimligt att personer som kan utgöra ett hot mot civilbefolkningen i Sverige tillåts stanna i landet?
Sedan 1975 har Sverige bedrivit en extremt liberal asylpolitik, där i princip alla har fått stanna. Detta har bidragit till skjutningar och sprängningar som i dag hotar tryggheten i samhället.
Är det dags att inse att Sveriges tid som självutnämnd humanitär stormakt är över, och att vi inte längre kan fungera som en magnet där hela världens terrorister ges fristad?