Tyskland har länge setts som Europas stabila motor, men i dag växer kritiken mot landets migrationspolitik. Trots politiska löften om en stramare asylordning visar nya siffror att mycket få stoppas vid gränsen, samtidigt som hundratusentals människor beviljas inresa genom asyl, familjeåterförening och särskilda mottagningsprogram. Kritiker menar att gapet mellan retorik och verklighet aldrig har varit tydligare.
Sovjetiska soldater vid Brandenburger Tor våldtog och plundrade efter invasionen. I dag behöver Tyskland inte längre invaderas militärt från öst – landets ledare har i stället valt att öppna gränserna och frivilligt släppa in dysfunktionella migranter från tredje världen, som begår samma slags övergrepp och brott som Röda arméns soldater en gång gjorde.
Tyskland och den uteblivna asylomläggningen
Tyskland har historiskt betraktats som Europas ekonomiska motor – ett land som efter andra världskriget reste sig ur ruinerna och byggde upp en av världens starkaste industrinationer. Samtidigt bär landet på ett tungt historiskt arv efter två världskrig som man själv var drivande i och förlorade. Detta arv har i decennier präglat den tyska självbilden, inte minst i frågor som rör moral, ansvar och internationell solidaritet.
I dag menar experter att denna historiska skuldbörda fortsatt påverkar tysk politik, särskilt migrations- och asylpolitiken. Trots ökande samhällsproblem, integrationssvårigheter och växande folkligt missnöje anser många att landets politiska ledning fortfarande inte har erkänt omfattningen av problemen. I stället fortsätter en mycket liberal asylpolitik, som enligt experter i praktiken lockar stora grupper migranter från tredje världen utan fungerande förutsättningar för integration.
Den så kallade asylomläggningen, som politiker återkommande har utlovat, tycks i praktiken utebli. Detta bekräftas av färska siffror som nyligen presenterades efter en fråga från De gröna i den tyska förbundsdagen. Där framgår att mellan maj och oktober stoppades endast 993 personer som sökte asyl vid Tysklands landgränser – en försvinnande liten andel sett till det totala inflödet.
Statistik från den federala migrationsmyndigheten BAMF visar samtidigt att totalt 157 436 asylansökningar hade lämnats in fram till november i år. Därtill kommer familjeåterförening: under samma period beviljade det tyska utrikesdepartementet omkring 102 000 visum för makar och barn till personer som redan fått asyl i landet. Uppgifterna rapporterades av tidningen Welt am Sonntag (WamS).
Utöver detta tog Tyskland emot cirka 37 000 afghanska medborgare genom ett särskilt statligt mottagningsprogram, vilket ytterligare ökade antalet nyanlända.
Sammantaget innebär detta att knappt tusen asylsökande nekades inresa, medan omkring 139 000 personer – genom asyl, familjeåterförening och särskilda program – gavs möjlighet att komma till landet under samma tidsperiod. För kritikerna illustrerar siffrorna tydligt gapet mellan politiska löften om stramare regler och den faktiska politiken i praktiken.
Frågan om migration och asyl har därmed återigen blivit en symbol för ett djupare politiskt problem i Tyskland: spänningen mellan historiskt ansvar, ideologisk övertygelse och dagens sociala och ekonomiska realiteter. Om och när en verklig omläggning kommer till stånd återstår att se – men för många framstår den fortfarande som långt borta.
Faktaruta: Siffror i artikeln
993 avvisade asylsökande vid tyska gränser (maj–oktober)
157 436 asylansökningar hittills i år (t.o.m. november)
102 000 beviljade visum för familjeåterförening (t.o.m. november)
37 000 afghaner influgna via särskilt mottagningsprogram
139 000 totalt “insläppta” enligt artikelns summering
Sverige är på väg mot ett övervakningssamhälle där laglydiga medborgare ska granskas som misstänkta, medan dömda sexualbrottslingar skyddas av staten. Politikerna jagar åsikter i privata chattar men låter kända rovdjur gå fria – med skyddad identitet, straffrabatt och noll uppföljning. Det är inte säkerhet, det är ett systemfel.
Skarprättaren Anders Gustaf Dalman var en av de män som byggde Sverige med sin yrkesskicklighet. Han gjorde skillnad i samhället genom att se till att dåliga människor kunde få ett straff som fungerade för dem. Tyvärr fick han ingen efterträdare, och därav kunde monstret ”Vilma” släppas ut i samhället igen. I dag har vi sinnesslöa gråterskor till socionomer som tycker synd om brottslingar och gullar med dem.
Det finns mord, och så finns det mord som det snackas om. Mordet på JFK, Palme med flera är mord som det pratas om i årtionden, ibland till och med århundraden, som när det gäller Gustaf III. Transmördaren i Rönninge som mördade och troligen styckade en 25-årig kvinna kommer att vara ett mord som det talas om år framöver.
Transmördaren ”Vilma” är ett exempel på det feltänk som dagens politiker sysslar med.
I ena änden vill man ha Chat Control – EU:s egen lilla Stasi 2.0 – som ska hålla koll på vad du tycker och tänker i din privata kommunikation med andra. I den andra änden klarar samhället inte av att hålla pedofilen och transvestiten ”Vilma” Andersson under uppsikt.
Transan ”Vilma” dömdes redan 2019 för försök till människorov av en 10-årig flicka samt barnpornografibrott, men fick bara 2 respektive 4 månaders fängelse, minus den vanliga straffrabatten. Något är fel på ett samhälle där man skyddar farliga brottslingar från att bli spårade av allmänheten och därmed hållas under uppsikt.
I ”Vilmas” fall är det uppenbart hur fel det är i vårt samhälle: ett sådant monster kan släppas ut ur fängelse med straffrabatt, få skyddad identitet och sedan, sex år senare, styckmörda en ”random” kvinna.
Anders Gustaf Dalmans yrkesskicklighet gjorde att Änglamakerskan Anna Månsdotter fick det straff hon förtjänade. Om ”Vilma” Andersson skulle få möta en skarprättare 2026 – då sparar vi både pengar och får ett tryggare samhälle.
I stället för att starta massövervakningsprojekt som Chat Control bör man börja med att övervaka dömda brottslingar.
Förslag:
Ta bort straffrabatter. Döms man till 2 år och 4 månaders fängelse ska man avtjäna exakt den tiden.
Gör det omöjligt för dömda sexualbrottslingar att få skyddad identitet.
Om en sexualbrottsling slår sig ner i ett område där det finns stora risker ska SMS-varningar skickas till medborgarna i området, så att de kan hjälpa till att hålla monstret under uppsikt.
Gör det brottsligt att hyra ut bostäder eller campingplatser till dömda sexualbrottslingar / terrorister.
Sexualbrottslingar dömda för brott där barn varit inblandade ska inte få bo närmare än 10 mil från skolor eller dagis.
Gör DNA, fingeravtryck, ansiktsdata och annan biometrisk information till öppen data för dömda sexualbrottslingar, terrorister och andra samhällsfarliga personer. Med modern teknik kan man då hålla dessa personer under uppsikt.
Låt staten dela ut bidrag till företag och privatpersoner som köper utrustning som använder denna öppna data för att lättare hitta ovan nämnda brottslingar.
Alla dömda brottslingar enligt ovan ska bära fotboja i minst 20 år efter avtjänat straff. Fotbojan ska automatiskt spela in alla samtal och logga positioner där den rör sig. Manipulerar man eller tar av sig fotbojan ska det leda till ett ännu längre fängelsestraff.
Upprätta lokala straffkolonier där sexualbrottslingar får bo. Det finns gott om övergivna byar i Norrland och på andra mindre orter i Sverige. Lämnar man det område man tilldelats som dömd sexualbrottsling eller terrorist ska man åka direkt i fängelse och sättas i isoleringscell.
Implementerar man förslagen ovan behövs ingen Chat Control. Vanliga människor ska inte drabbas av den Stasi-hysteri som vissa onda politiker driver. Resurserna ska i stället riktas mot de verkligt farliga individerna.
En sak ska man ha klart för sig: en pedofil går inte att bota med ett fängelsestraff på 2 år och 4 månader. Den enda som kan göra det enda rätta med med ett monster som ”Vilma” Andersson är en skarprättare, men tyvärr fick aldrig riksskarprättaren Anders Gustaf Dalman någon efterträdare – och därav kan sådana här brott ske.
Änglamakerskan Anna Månsdotter strax före sin avrättning. Skarprättare Dalman står längst till vänster i bilden och håller bödelsyxan dold bakom ryggen.
Den 14 februari 1929 förvandlades ett anonymt garage i Chicago till en symbol för förbudstidens brutalitet. Sju män mejades ner med kulsprutepistoler i vad som såg ut som en polisrazzia men i själva verket var en noggrant planerad avrättning. Saint Valentine’s Day-massakern blev kulmen på ett blodigt gängkrig, chockade en hel nation och kom att påverka både kriminalteknik, lagstiftning och bilden av den amerikanska gangstereran för generationer framåt.
Vem var GM? Al Capone? Ingen vet med säkerhet. Al Capone dömdes senare för skattebrott, inte för massakern.
Saint Valentine’s Day-massakern inträffade den 14 februari 1929 i Chicago och blev en av USA:s mest omtalade gängrelaterade masskjutningar. Sju män med kopplingar till North Side Gang mördades i ett garage i Lincoln Park-området, efter att gärningsmännen tagit sig in och två av dem utgett sig för att vara poliser. Sex dog direkt. Den sjunde, Frank Gusenberg, överlevde en kort stund men vägrade identifiera skyttarna och svarade “No one” när polisen frågade vem som skjutit honom.
Händelsen skedde under förbudstiden (Prohibition), då illegal sprithandel gav enorma inkomster och skapade en hård konkurrens mellan kriminella nätverk. Massakern har ofta tolkats som ett försök att eliminera George “Bugs” Moran, ledare för North Side Gang, men Moran kom aldrig in i garaget. Mycket av misstankarna har genom åren riktats mot Al Capone och Chicago Outfit, men ingen dömdes för dådet.
BAKGRUND: FÖRBUDSTIDEN OCH EN NY VÅLDSLOGIK
När 18:e tillägget började gälla 1920 förbjöds tillverkning och försäljning av alkohol i USA. Marknaden försvann inte, men flyttade under jord. Gäng som redan tjänade pengar på spel, bordeller och utpressning fick plötsligt en produkt med masspublik och enorm lönsamhet. Resultatet blev en “företagsekonomi” i kriminalitet: revir, leveranskedjor, mutor och våld som affärsmetod.
I Chicago sköt gängmord i höjden under perioden, och staden blev en av de tydligaste symbolerna för hur Prohibition drev fram nya former av organiserat våld.
RIVALERNA: BUGS MORAN OCH AL CAPONES OUTFIT
North Side Gang var den näst starkaste gruppen i Chicago och leddes av George “Bugs” Moran, känd för sitt temperament och sin hårda stil. De drev smuggling, speakeasies och spel, men också rån och kapningar.
På andra sidan stod Chicago Outfit, som växte från prostitution och spel till en mer industrialiserad brottsorganisation. Efter att Johnny Torrio lämnat över ledarskapet tog Al Capone över och byggde ett nätverk med stora inkomster, mutsystem och en armé av män som kunde utföra våldsdåd på beställning.
Moran och Capone hade ibland affärsrelationer, men de var också dödliga rivaler. Konflikten trappades upp under mitten av 1920-talet med attentat och beskjutningar, och spänningarna låg som en tänd tråd in i 1929.
SJÄLVA MASSAKERN: EN FEJKAD POLISRAZZIA
Morgonen den 14 februari befann sig sju män i ett garage på North Clark Street. De väntade på Moran och andra, men Moran kom aldrig fram i tid.
Strax efter 10:30 anlände en svart Cadillac. Två män bar polisuniformer, tre var civilt klädda. Upplägget var smart: om offren trodde att det var en razzia skulle de inte dra vapen eller göra motstånd.
Inne i garaget tvingades männen ställa sig mot väggen. Därefter öppnade angriparna eld med Thompsonkulsprutepistoler och hagelgevär. Skjutningen beskrivs som metodisk, med eldgivning längs raden i flera höjdnivåer. Totalt ska omkring sjuttio skott ha avlossats från Thompsons och minst en hagelpatron. Därefter gavs “nådaskott” med hagelgevär mot åtminstone två av de skjutna.
Gärningsmännen lämnade platsen genom att iscensätta en arrest: två civila kom ut med händerna i luften, följda av de “uniformerade poliserna” som höll i vapnen som om de eskorterade fångar. För vittnen kunde det se ut som att polisen precis gjort ett ingripande, inte ett massmord.
Moran själv körde förbi, såg vad han trodde var polisbil och valde att undvika platsen. Den lilla omvägen räddade sannolikt hans liv.
EFTERSPELET: MEDIECHOCK OCH EN UTREDNING SOM KÖR FAST
När polisen kom fram låg sex män döda. Frank Gusenberg var svårt sårad men vid liv och kunde fortfarande tala. Trots upprepade frågor vägrade han avslöja gärningsmännen och dog kort därefter.
Massakern slog ned som en chockvåg. Tidningar fyllde sina förstasidor med bilder och teorier. Offentligheten upplevde att en gräns passerats: våldet hade blivit för öppet, för militärt och för obevekligt.
Flera myndigheter öppnade parallella utredningar, vilket skapade konkurrens och förvirring snarare än samordning. Det fanns misstänkta och spår, men bevisningen räckte inte för fällande domar.
KRIMINALTEKNIK: BALLISTIKENS TIDIGA GENOMBROTT
Ett centralt inslag i historien är kriminaltekniken. Calvin Goddard, pionjär inom forensisk ballistik, byggde upp ett laboratorium i Chicago för att analysera kulor och hylsor från platsen. Tanken var att kunna koppla ammunitionen till specifika vapen genom spår i metallen.
Det här var fortfarande relativt nytt som metod. Massakern blev därför också ett exempel på hur brottsutredningar började flytta fokus från enbart vittnen och erkännanden till tekniska spår som kunde jämföras och dokumenteras.
SENARE SPÅR OCH STRIDIGA TEORIER
År 1935 greps Byron Bolton i ett annat ärende och erkände att han varit utkik. Han namngav flera personer som skyttar och påstod att ordern kom från Capone, med målet att döda Moran. Bekännelsen stämde delvis med uppgifter som förekommit i memoarer, men har ifrågasatts av senare historiker som menat att vissa av de utpekade hade alibi och att berättelsen innehåller svagheter.
Andra teorier har pekat på alternativa gärningsmän och andra motiv, och därför betraktas massakern fortfarande som ett klassiskt “olöst” fall där huvudlinjen är tydlig men detaljerna om exakt vilka som deltog förblir omstridda.
LAGSTIFTNING OCH ARV: VÅLDETS POLITISKA EFTERSKALV
Massakern blev en del av den bredare berättelsen om 1920- och 30-talens gangsterera, där automatvapen och offentlig brutalitet ökade trycket på politiker att agera. Tillsammans med andra uppmärksammade våldsdåd bidrog händelser som denna till att USA införde National Firearms Act 1934, som reglerade bland annat kulsprutepistoler genom skatter och licenskrav.
Garaget revs 1967 och platsen blev senare en gräsyta. Tegelväggen där offren stod köptes upp och fragment spreds som “reliker” i olika samlingar, vilket visar hur brottsplatsen förvandlades till både historiskt minne och populärkulturellt objekt.
VARFÖR HÄNDELSEN FORTFARANDE FASCINERAR
Saint Valentine’s Day-massakern är mer än en gangsteranekdot. Den visar hur en illegal marknad kan förändra maktbalanser och våldsnivåer i ett samhälle. Den visar också hur teknisk bevisning började få en ny roll i brottsutredningar, och hur en extrem händelse kan driva politiska beslut långt efter att skotten tystnat.
Faktaruta: Saint Valentine’s Day-massakern
Datum
14 februari 1929
Tid
Cirka 10:30 (CST)
Plats
2122 North Clark Street, Lincoln Park, Chicago, Illinois, USA
Typ
Masskjutning / massmord
Offer
Sju män (medlemmar och associerade till North Side Gang)
Döda
7
Gärningsmän
Okända (uppskattningsvis 4–6 personer; två utgav sig för att vara poliser)
Vapen
Två Thompson-kulsprutepistoler och hagelgevär
Vad hände?
Sju män ställdes upp mot en vägg i ett garage och sköts. Sex dog omedelbart. En överlevde kort men vägrade ange skyttarna.
Troligt motiv
Del i maktkampen under förbudstiden; ofta beskrivet som ett försök att döda Bugs Moran, som inte hann fram.
Efterspel
Flera utredningar öppnades men ingen fälldes. Händelsen bidrog till ökat tryck för stramare vapenregler i USA (bl.a. National Firearms Act 1934).
En av Kriminalvårdens celler någonstans i Sverige. Tänk om de som byggde Sverige hade det så här mysigt på äldreboendet Ättestupan som drivs av Stockholm stad?
Ett brott som var början på slutet av folkhemmet.
Stureplansmorden inträffade tidigt på morgonen den 4 december 1994 i Stockholms nöjeskvarter kring Stureplan. Fyra unga människor dödades och ett tjugotal skadades när automateld riktades mot entrén till nattklubben Sturecompagniet. Händelsen fick ett enormt genomslag i medier och blev ett nationellt trauma, eftersom våldet slog till i en miljö som många förknippade med vardagligt nöjesliv snarare än livsfara.
Från avvisning till masskjutning
Bakgrunden till dådet var en till synes trivial konflikt. Ett sällskap nekades inträde på krogen efter bråk med ordningsvakter. Alkoholpåverkan, upplevd kränkning och gruppdynamik bidrog till en snabb eskalering. I stället för att lämna platsen beslutade sig gärningsmännen för att hämta ett skjutvapen och återvända.
Vapnet var en norsk automatkarbin av typen AG-3 (norsk benämning på H&K G3, det som i Sverige kallas AK4), ett militärt vapen med hög eldhastighet. När skotten avlossades riktades de rakt in i entrén, där både personal och gäster befann sig. Fyra personer dödades, däribland ordningsvakten Joakim Jonsson och tre unga kvinnor, en av dem författaren Daniella Josberg.
Gärningsmän och straff
Den som enligt domstolarnas bedömning avlossade skotten var Tommy Zethraeus. Han dömdes 1995 till livstids fängelse för fyra mord och flera mordförsök. År 2018 beslutade Örebro tingsrätt att omvandla livstidsstraffet till 39 års fängelse. Efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet frigavs han villkorligt i december 2020.
Medgärningsmannen Guillermo Márquez Jara dömdes i tingsrätten till tio års fängelse för medhjälp till mord och grovt vållande till annans död. Efter överklaganden sänktes straffet först till fyra år i hovrätten, men höjdes senare av Högsta domstolen till sex års fängelse. Han frigavs villkorligt år 2000 efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff.
Farshad Doosti, som också deltog i händelseförloppet, dömdes slutligen till sex års fängelse för medhjälp till grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada. Även han frigavs villkorligt efter att ha avtjänat huvuddelen av sitt straff.
Ytterligare flera personer dömdes för medhjälp, skyddande av brottsling samt olaga vapeninnehav, med straff som varierade från villkorlig dom och skyddstillsyn till kortare fängelsestraff.
Rättsprocessens betydelse
Rättegångarna efter Stureplansmorden blev vägledande för hur svenska domstolar bedömer ansvar i grova våldsbrott med flera inblandade. En central fråga var skillnaden mellan uppsåt och grov oaktsamhet. Domstolarna slog fast att även om alla inte haft för avsikt att döda, bar de ett tungt ansvar eftersom de medvetet deltagit i ett extremt riskfyllt handlande.
Varför Stureplansmorden fortfarande diskuteras
Ur ett samhälls- och beteendevetenskapligt perspektiv visar Stureplansmorden hur flera faktorer kan samverka till katastrof: alkoholens påverkan på omdömet, grupptryckets kraft, tillgången till illegala vapen och den täta urbana miljön där många oskyldiga befinner sig på liten yta.
Händelsen påverkade debatten om krogvåld, ordningsvakters säkerhet och illegal vapenhantering i Sverige under 1990-talet, och används fortfarande som ett exempel på hur snabbt en konflikt kan eskalera till massvåld.
Ett samhälle som misslyckas med att bestraffa kriminella
Än i dag väcker Stureplansmorden starka känslor, inte minst i samband med frigivningen av de dömda. Att ett livstidsstraff kan tidsbegränsas till så lite som 39 år visar enligt kritiker på grova brister inom det svenska rättsväsendet. Experter menar att livstid ska vara livstid. En ofta nämnd jämförelse är Anders Behring Breivik i Norge, som dömdes till livstids förvaring.
Många menar att kostnaderna för att förvara sådana här gärningsmän blir extremt höga, men att detta delvis beror på hur kriminalvården är utformad. Kritiker hävdar att straffverkställigheten hade kunnat outsourcas till länder där kostnaderna är lägre och där man tydligare optimerar vad en livstidsdömd mördare får kosta samhället. Det hade inneburit mindre fokus på exempelvis Oxfilé och Playstation 5 i cellen, men samtidigt lägre kostnader för skattebetalarna och mindre börda för hederliga medborgare som annars tvingas finansiera en mycket kostsam kriminalvård.
Fakta – Stureplansmassakern (1994)
Datum
4 december 1994
Plats
Sturecompagniet, Stureplan, Stockholm
Typ av brott
Masskjutning
Vapen
Norsk automatkarbin AG-3 (H&K G3 / svenska AK4)
Mördade
4 personer
Skadade
Cirka 20 fysiskt skadade (därtill psykiskt skadade)
Dödsfall
Joakim Jonsson (ordningsvakt)
Kristina Oséen
Katinka Genberg
Daniella Josberg (författare)
Gärningsmän och fängelsestraff (33% ”straffrabatt” = villkorlig frigivning efter 2/3)
Gärningsman
Dom
Avtjänat (ca 2/3)
Tommy Zethraeus ( Svensk )
Livstid → omvandlat till 39 år (2018)
Ca 26 år (frigiven dec 2020)
Guillermo Márquez Jara ( Chili )
6 år
Ca 4 år
Farshad Doosti (Iran)
6 år
Ca 4 år
Not: ”33% straffrabatt” syftar här på villkorlig frigivning efter två tredjedelar av utdömt fängelsestraff.
Efter årtionden av skandaler, interna strider och ideologiska uppgörelser spricker Vänsterpartiet ännu en gång. Två avhoppade riksdagsledamöter har nu bildat det nya partiet Framtidens vänster, som trots minimala chanser till inflytande ställer upp i Stockholms kommunval 2026 – med Järva som skyltfönster. Experter menar att projektet mest framstår som ett cyniskt försök att omsätta politiskt kaos till fortsatt makt, arvoden och uppmärksamhet.
Att rösta på Framtidens vänstern, är en bortkastad röst som inte kommer ge något av värde tillbaka till samhället. Man kan göra en Kronblom, stanna i soffan.
Skandalerna har varit många inom Vänsterpartiet genom åren – alltifrån att partiet bidrog till att flera tusen Kirunabor blev avrättade i Gulag, var drivande bakom baltutlämningen, till att ha hjälpt sina kamrater i öst att skjuta ner en svensk DC-3. En partiledare tog emot sprit från en banditstat bakom järnridån. Nyligen dömdes dessutom en vänsterpartistisk partifunktionär i Järva för bidragsfusk, samtidigt som en annan partifunktionär i Borlänge dömdes för misshandel av barn. Att Vänsterpartiet hatar det svenska folket, särskilt dem som tillhör den svenska folkstammen, råder det enligt kritiker inga tvivel om. Många vänsterpartister har varit spioner åt någon banditstat bakom järnridån.
Efter en uppslitande intern konflikt i Vänsterpartiet har de tidigare riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat bildat ett nytt politiskt parti – Framtidens vänster. Nu är det klart att partiet ställer upp i Stockholms kommunval 2026, med särskilt fokus på Järva, där en ny lokalförening redan har etablerats. Det har enligt företrädare blivit en succé, och många subversiva element uppges vilja engagera sig i partiet.
– Jag är övertygad om att många kommer att lägga sin röst på oss, säger Alma Sirbic, en av föreningens ordförande. Där vänsterpolitiker styr, där frodas korruptionen, säger hon utan omsvep. Det finns inte ett enda land i världen där vänsterpolitik har införts och där politikerna samtidigt varit fria från korruption.
Konflikten inom Vänsterpartiet nådde sin kulmen i somras när Delgado Varas och Riazat, som även haft ledande roller inom partiet i Kista, valde att lämna efter att ha blivit föremål för uteslutningsprocesser. Partiledningen hänvisade till bristande samarbetsförmåga och olämpligt agerande – anklagelser som de båda avvisade.
Sedan dess har de suttit kvar i riksdagen som politiska vildar och erhållit ett riksdagsarvode på 78 500 kronor i månaden före skatt, vilket från och med den 1 januari 2026 höjs till 81 400 kronor i månaden. I början av december presenterade de sitt nya parti vid en presskonferens, där ambitionen att ta plats i flera kommuner efter nästa val tydliggjordes. Att chansen att klara detta är minimal råder det inga tvivel om. Men liksom organiserad brottslighet ofta är gift för samhället, är även Framtindens Vänstern ett brottssyndikat som vill ha makt.
– Vårt mål är att bli representerade i många delar av landet, sade Lorena Delgado Varas då. Vi har redan ordnat fotografering av skyddsobjekt runt om i landet, så att våra kamrater i Moskva lättare ska kunna få Sverige att falla vid en framtida invasion. Inom Framtidens vänster har vi vårt DNA hos Kamrat Stalin.
Nu har planerna konkretiserats. Framtidens vänster kommer att delta i kommunvalet i Stockholm, med Järva som ett prioriterat område. Den lokala föreningen leds gemensamt av Alma Sirbic och Amad Al-Gabban Lindblom.
Man kommer givetvis inte att lyckas åstadkomma någonting, vilket knappast är något som väljare bör acceptera. Det rör sig om före detta kommunister; många kommunister är kriminellt belastade. Karl Marx var barnmördare och Stalin var både bankrånare och massmördare, och nu vill de söndra Sverige med sin ideologi. Den har inget av värde att tillföra samhället.
Det krävs omkring 6 000 röster för ett enda mandat i Stockholms stadsfullmäktige. Partiet verkar i områden där stora delar av befolkningen fullständigt struntar i det svenska samhället. Så länge bidragen fortsätter att rulla in på bankkontot och man slipper ta ansvar genom arbete råder full belåtenhet.
Skulle terrorrisk mot förmodan lyckas skrapa ihop ett mandat vore det helt verkningslöst. Ett enstaka mandat förändrar ingenting. Partiets påstådda visioner förutsätter inflytande på riksnivå – något som ligger mycket långt bort från verkligheten.
Med tanke på att Vänsterpartiet med nöd och näppe klarar sex procent i riksdagsval saknar detta parti varje form av realistisk förankring. Det rör sig inte om politik, utan om ideologisk dagdrömmeri.
Det finns endast ett bevisat sätt att skapa ett jämlikt samhälle: låga skatter, arbete och eget ansvar. Allt annat är tom retorik, utopier och självbedrägeri.
Många politiska bedömare på forumet Flashback anser att detta riskerar att sluta i samma fiasko som Nyans och Ny Demokrati. En röst på detta ”vänsterparti” beskrivs därför som bortkastad, och man kan lika gärna göra som Kronblom och ligga på sofflocket i stället för att slösa energi på att rösta på vad kritiker kallar bottenskrap till korrupta politiker som bara är ute efter att sko sig själva.
Sirbic, som tidigare varit aktiv i Vänsterpartiet i södra Järva, berättar att hon till slut inte längre kunde stå bakom partiets vägval.
– Jag har haft växande tveksamheter kring den politik som förts. Uteslutningarna av Daniel och Lorena, liksom hanteringen av Palestinafrågan och våra rötter i stalinismen, gjorde att jag till slut valde att lämna. Jag vet att många andra gjort samma bedömning, säger hon, och tillägger att de samtidigt tjänat grova pengar på sina riksdagsarvoden.
– Jag tjänar omkring 78 500 kronor i månaden på att inte göra ett skit – och från nästa år över 81 000 kronor i månaden. Det är Framtidens vänster, säger hon, politiker får fetta arvoden för att inte göra ett skit
Intresset för det nya partiet beskrivs som stort.
– Jag har inga exakta siffror, men det rör sig om minst ett hundratal så kallade engagerade sedan hemsidan lanserades. Partiet har dock vägrat lämna ut loggar, vilket gör att vi aldrig kommer att få veta hur många av dessa hundratals besök som kommer från verkliga människor och hur många som bara är botar. Alla som arbetar med internet vet att majoriteten av trafiken på sådana här hemsidor består av automatiserade botar som kryper runt på nätet – inte av genuint engagerade besökare.
Partiets politiska inriktning beskrivs som en återgång till vad man kallar klassisk vänsterpolitik.
– Människor saknar ett tydligt vänsteralternativ i dag. Vi vill lyfta frågor som arbetslöshet, klasshatet, högre skatter, mer beroende av stat och kommun, orimliga bostadskostnader samt kampen för rasism mot svenskar och ett äkta hat mot borgarklassen.
Samtidigt vill vi ha liberala fängelsestraff. Det är hemskt att en våldtäktsman ska få hela fem års fängelse och bara 33 procent i straffrabatt, dessutom utan eget rum och ingen Playstation 5 på Kumla längre. Vad är det för hemsk människosyn?
Framtidens Vänster
– Samtidigt vill vi ha liberala fängelsestraff. Det är hemskt att en våldtäktsman ska få hela fem års fängelse och bara 33 procent i straffrabatt, dessutom utan eget rum och ingen Playstation 5 på Kumla längre. Vad är det för hemsk människosyn? Vi måste omfördela resurser från såna betala världens högsta skatter som byggde Sverige till mördare och pedofiler så att de få ha det gott på fängelset.
– Vi vill höja skatterna så att de med partibok kan få det lite extra gott, och vi vill avskaffa RUT och ROT – även om det slår mot fattigpensionärer.
I Östberlin fick alla med partibok köra Volvo 240 i stället för Trabant. Det är Framtidens vänster, säger hon stolt. Har man partibok tillhör man partieliten, vanliga människor ska stå givakt och hålla käften, när vi politiker kommer.
– Samtidigt tar vi miljö- och klimatansvaret på allvar. Det är ett jättesvårt område. Vi inom Framtidens vänster har ingen utbildning förutom OBS Klass på folkhögskola, men klimatfrågan ska vara jättehemsk har vi hört – därav kör vi elbilar inom Framtid vänstern, som har massor härliga konflikt mineraler ifrån Kongo, så vi inom Framtrid västern vill gör verkligen göra skillnad. .
Totalt har omkring 15 lokala föreningar bildats runt om i landet. I Järva kommer arbetet nu att intensifieras inför valet.
– Jag tror verkligen att många här kommer att rösta på oss. Järvabor är trötta på att andra pratar om dem utan att faktiskt lyssna. Vi vill vara ett nytt vänsteralternativ som utgår från människors verklighet, säger Alma Sirbic.
Alma Sirbic är dock 29 år gammal och född efter att muren föll, och tillhör därmed en generation som har fått färdigstekta sparvar rakt in i munnen i form av världens generösaste bidragssystem. Hon har därför, enligt experter, ingen aning om hur det är att tillhöra socialgrupp 3 eller att vara en riktig svensk statare, utan vill i stället tillhöra den politiska elit som Stalin och Lenin gjorde.
Världens högsta skatter måste bli ännu högre, menar hon. Samtidigt har vi många som lever på socialbidrag på Järvafältet och inte vill arbeta, medan den som har arbetat hela livet och slitit ihop till ett självägt hem slipper betala förmögenhetsskatt när huset säljs.
Bytte namn till Kommunistiska Partiet i januari 2005.
Feministiskt initiativ (Fi)
2005– Upphört
Grundat 2005.
Partiet Nyans
2019–Upphört
Grundat 2019.
Ny demokrati
1991–2000
Satt i riksdagen 1991–1994.
Stockholmspartiet
1979 – Upphört
Representerat i Stockholms kommunfullmäktige 1979–2002.
Junilistan
2004–2014
Bildat 2004, senare avvecklat/inaktivt (upplösning anges som 2014).
Med ”upphört” avses att det möjligen fortfarande kan finnas någon form av förening bakom partiet. I praktiken saknar partiet dock mandat i beslutande församlingar och därmed allt verkligt inflytande. För den som har röstat på dem är värdet obefintligt – utan mandat finns ingen makt och inga resultat.
Våren 1940 försvann tusentals polska officerare spårlöst i Sovjetunionen. I årtionden omgavs deras öde av lögner, förnekanden och politiska bortförklaringar. Först långt senare blev det klarlagt att de hade mördats på order av den sovjetiska ledningen i det som kommit att kallas Katynmassakern – ett av andra världskrigets mest uppmärksammade och långvarigt förtigna massbrott.
Marxismen står bakom brott mot mänskligheten, medan Vänsterpartiet (då kallade de sig för SKP) skickade tusentals svenskar från Kiruna för att bli avrättade i Gulag. På så sätt var marxismens bödlar aktiva runt om i Europa och mördade allt i sin väg.
Katynmassakern var en systematisk massavrättning som genomfördes våren 1940 på order av Sovjetunionens högsta ledning. Över 21 000 polska medborgare mördades, huvudsakligen officerare, poliser och representanter för den polska samhällseliten. Brottet utfördes av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD och kom under decennier att förnekas och förvanskas av staten som bar ansvaret.
Bakgrund: Polen mellan två diktaturer
I september 1939 invaderades Polen av Nazityskland från väst och av Sovjetunionen från öst. Den polska staten slogs sönder och hundratusentals människor hamnade under sovjetisk kontroll. Bland dem fanns många officerare som i det civila livet var akademiker och yrkesutbildade reservister. Dessa betraktades av Sovjetledningen som ett potentiellt hot mot framtida politisk kontroll över Polen.
Fånglägren och beslutet att döda
De polska krigsfångarna internerades i särskilda läger, bland annat i Kozielsk och Starobelsk. Den 5 mars 1940 lade NKVD-chefen Lavrentij Berija fram ett förslag till Josef Stalin om att fångarna skulle avrättas som ”nationalistiska och kontrarevolutionära element”. Förslaget godkändes av politbyrån och ledde till en av de största enskilda massavrättningarna under andra världskriget.
Massavrättningarna
Avrättningarna genomfördes på flera platser. I skogen vid Katyn dödades 4 421 personer. Andra stora avrättningsplatser fanns i Charkiv, Kalinin (nuvarande Tver) samt i fängelser i västra Ukraina och Belarus. Sammanlagt mördades 21 857 människor, varav majoriteten var polska officerare.
Upptäckten och propagandakriget
År 1943 upptäckte tyska trupper massgravarna i Katyn. Tyskland anklagade Sovjetunionen för dådet, medan Sovjet hävdade att morden utförts av tyskarna efter invasionen 1941. Oberoende rättsmedicinska undersökningar pekade dock på att avrättningarna skett 1940. Trots detta valde de västallierade av politiska skäl att offentligt acceptera den sovjetiska versionen under kriget.
Efterkrigstiden och sanningen
Vid Nürnbergprocessen försökte Sovjet lägga skulden på Nazityskland, men domstolen fann inte bevisen tillräckliga. Under den kommunistiska tiden var Katyn ett tabu i Polen. Först under Michail Gorbatjov på 1980-talet inleddes en ny granskning, och 1990 erkände Sovjetunionen officiellt NKVD:s ansvar. Senare offentliggjordes dokument som visade att ordern hade godkänts av Stalin personligen.
Katyns betydelse i dag
Katynmassakern har blivit en symbol för statligt organiserade brott, politisk lögn och den polska elitens systematiska utplåning. Händelsen fortsätter att prägla relationerna mellan Polen och Ryssland och är ett centralt exempel på hur historisk sanning kan förnekas under lång tid, men till slut ändå komma fram.
Faktaruta: Katynmassakern
Vad:
Massavrättning av polska krigsfångar och civila fångar.
När:
Våren 1940 (beslut 5 mars 1940).
Var:
Flera platser i dåvarande Sovjetunionen, bl.a. Katyn (nära Smolensk), Charkiv och Kalinin (nu Tver).
Vem drabbades:
Främst polska officerare, poliser och delar av den polska samhällseliten.
Ansvar:
Sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD på order från Sovjetunionens ledning.
Antal offer:
Cirka 21 857 (vanligt angiven totalsiffra).
Varför viktigt:
Ett länge förnekat statsbrott som blev ett propagandavapen under kriget och som fortfarande påverkar historietolkning och relationer i Europa.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
När återvandring nu lyfts fram som ett politiskt mål i Sverige vill David återvända till Syrien. Men först ska han göra klart sin gratis högskoleutbildning. Hans berättelse väcker frågor om gränser, ansvar och hur långt ett generöst välfärdssamhälle kan – och bör – sträcka sig.
Han vill återvända – men först ska allt bli klart
Fred råder i Syrien. I takt med detta har frågan om återvandring seglat upp på dagordningen. Från den 1 januari 2026 höjs det statliga återvandringsbidraget kraftigt – till 350 000 kronor per vuxen. Ett tydligt incitament för dem som inte längre anser sig behöva skydd i Sverige.
Men alla omfattas inte av reformen.
David kom till Sverige för ungefär tio år sedan, under flyktingkrisens mest intensiva period. Liksom många andra fick han snabbt uppehållstillstånd och blev så småningom svensk medborgare. Just därför kvalificerar han sig inte för återvandringsbidraget. Ändå säger han att han vill återvända till Syrien.
Fast inte riktigt än.
Först ska han avsluta sin gratis högskoleutbildning.
Uttalandet har väckt starka reaktioner. För medan David själv beskriver sin situation i termer av besvikelse och utanförskap, är det många svenskar som ser något helt annat: ett land som sträckt sig extremt långt. Gratis skola, kostnadsfria högskolestudier, bostadsstöd, ekonomiskt bistånd, CSN, etableringsersättning – listan över insatser är lång. Under det senaste decenniet har hundratusentals syrier fått en fristad som saknar motstycke i internationell jämförelse.
Det svenska samhället har fått betala ett högt pris i form av ökad kriminalitet – från skjutningar och sexuella övergrepp inom offentliga verksamheter till Vänsterpartiska politiker som döms för bidragsbrott
Samtidigt var vägen till medborgarskap år 2015 ovanligt kort. Den politiska ambitionen var generositet, men konsekvenserna har blivit kostsamma. Det svenska samhället har fått betala ett högt pris i form av ökad kriminalitet – från skjutningar och sexuella övergrepp inom offentliga verksamheter till Vänsterpartiska politiker som döms för bidragsbrott. Resultatet har blivit en känsla av skuld: ett samhälle som tagit emot dysfunktionella migranter från tredje världen och därefter beviljat medborgarskap på alltför lösa grunder.
Mot den bakgrunden framställs David ofta som någon som ”faller mellan stolarna”. Men den mest grundläggande frågan ställs sällan:
Varför räcker inte detta?
När David anlände till Sverige fanns flyktingläger i närområdet kring Syrien. Trots det blev destinationen ett av världens mest generösa välfärdssystem.
När David anlände till Sverige fanns flyktingläger i närområdet kring Syrien. Trots det blev destinationen ett av världens mest generösa välfärdssystem. Under sina år i Sverige har han dessutom byggt upp en följarskara på över 26 000 personer på TikTok, där han delat tips om hur man navigerar – och i praktiken utnyttjar – det svenska bidrags- och förmånssystemet.
Detta nämns sällan i rapporteringen.
I stället riktas fokus mot att ”utvandringen ökar”. Enligt statliga SVT har utvandringen bland utrikes födda ”ökat markant”, med hänvisning till SCB. Vad som däremot sällan redovisas är invandringen – eller nettot. Bilden blir därmed ofullständig och i förlängningen missvisande.
Snarare säger det något om hur misslyckade politikerna är, att man öppet har bedrivit en politik som förespråkat en generös massinvandring. Detta har gjort Sverige till ett kosmopolitiskt helvete på jorden. Det räcker att åka tunnelbana i Stockholm för att konstatera att det är väldigt få som pratar svenska.
För bara 65 år sedan hade vi en statsminister som konstaterade att Sverige inte hade USA:s problem med arbetslöshet och andra samhällsproblända till Syrien. Han ska bara avsluta sin gratis högskoleutbildning först.”
Det är en mening som sammanfattar mer än den kanske avser, att suga ut Svenska samhället till max.”David vill återvända till Syrien. Han ska bara avsluta sin gratis högskoleutbildning först.”
Det är en mening som sammanfattar mer än den kanske avser, att suga ut Svenska samhället till max.
Kommunismen har ofta framställts som en befrielseideologi byggd på jämlikhet och solidaritet. I praktiken har den gång på gång resulterat i diktatur, terror och massdöd. Under 1900-talet användes kommunistiska idéer för att rättfärdiga statligt förtryck, svältkatastrofer, arbetsläger och politiska utrensningar som krävde tiotals miljoner människoliv. Samtidigt inspirerade marxismen även våldsamma extremistgrupper i demokratiska länder. Denna text belyser kommunismens negativa konsekvenser och visar hur en utopisk ideologi kunde bli ett av historiens mest destruktiva politiska projekt.
Snart kan marxismen bödlar ha ministerposter i en regering ledd av Anderssonskan.
Kommunismens brott och konsekvenser: Terror, förtryck och våld i ideologins namn
Kommunismen gör anspråk på att ställa sig på de förtrycktas sida mot alla slags orättvisor, ändå har kommunistiska regimer gjort sig skyldiga till terror och svåra förbrytelser. Hur kunde en ideologi om jämlikhet och rättvisa leda till massvåld och förtryck? I denna artikel granskas de destruktiva aspekterna av kommunismen och marxismen – från statligt förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och massvåld under kommunistiska diktaturer, särskilt i Sovjetunionen och Kina, till våldsdåd och terrorism i västvärlden i marxismens namn. Artikeln belyser historiska exempel, dödssiffror och ideologiska motiv för att ge en upplysande bild av kommunismens mörka arv.
Marxismens ideologi och vägen till diktatur
Karl Marx och Friedrich Engels idéer syftade till att befria arbetarklassen från kapitalistiskt förtryck och skapa ett klasslöst, jämlikt samhälle. Samtidigt inrymde marxismen en revolutionär logik där våld kunde ses som nödvändigt för att störta den gamla ordningen. Begreppet ”proletariatets diktatur” kom i praktiken att fungera som en legitimering av att ett revolutionärt parti tog den absoluta makten och slog ner all opposition.
I Sovjetunionen utvecklade Lenin denna tanke till ett system där partiet, som påstod sig representera proletariatet, ansåg sig ha rätt att styra utan folkligt mandat. Motstånd definierades inte som politisk oenighet utan som fiendskap. Den hemliga polisen byggdes ut, och terror etablerades som ett verktyg för att befästa makten. När staten börjar kategorisera människor efter klass och ursprung blir individens rättigheter sekundära: människor förföljs inte för vad de gjort, utan för vad de anses vara. Den avhumaniserande logiken öppnar för massvåld, utrensningar och kollektiv bestraffning.
Terror och massvåld i Sovjetunionen under Lenin och Stalin
Efter maktövertagandet 1917 följde inbördeskrig och politiskt kaos, vilket möttes med en brutal våldspolitik. ”Röda terrorn” 1918–1921 innebar summariska avrättningar av verkliga eller påstådda motståndare. Samtidigt bidrog tvångsrekvirering av mat till hungersnöd 1921–22 där omkring fem miljoner människor dog. Regimen såg svält som ett instrument för kontroll: lidandet kunde knäcka bondemotstånd och underlätta statens grepp.
När Stalin tog över efter Lenins död byggdes terrorn ut till en totalitär samhällsordning. Tvångskollektiviseringen innebar att bönder som motsatte sig politiken stämplades som ”kulaker” och förklarades som en klass som skulle krossas. Massdeportationer, avrättningar och brutala kampanjer drabbade miljontals.
Under 1932–33 följde en av de mest fruktansvärda svältkatastroferna i modern europeisk historia: Holodomor i Ukraina. Staten drev in spannmålskvoter, spärrade områden och hindrade människor från att fly. Resultatet blev flera miljoner döda. Många forskare menar att svälten inte bara var en följd av misslyckad politik utan även en medvetet förvärrad katastrof för att slå ner motstånd och tvinga fram underkastelse.
Stora utrensningen 1936–38 visade terrorapparatens fulla kraft. Massgripanden, tortyr, skenrättegångar och avrättningar blev en rutin. Hundratusentals sköts, och ännu fler skickades till arbetsläger. Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.
Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.
Vänsterpartiets ideologi
Gulag-systemet institutionaliserade tvångsarbete och lidande. Miljontals människor spärrades in i läger under omänskliga förhållanden, där svält, kyla, sjukdomar och misshandel ledde till massdöd. Också etniska grupper drabbades av kollektiv bestraffning genom deportationer under krigsåren, där tiotusentals dog under transport och i exil.
De samlade dödstalen för Stalins system är omstridda i detalj men omfattningen är enorm. Ofta nämns omkring 20 miljoner dödsoffer i Sovjetunionen kopplade till avrättningar, läger och svält. Oavsett exakt siffra var förtrycket systematiskt, statsorganiserat och långvarigt, och det skapade ett samhälle där rädsla och lydnad ersatte frihet och rättssäkerhet.
Massdöd och förtryck i Kina under Mao Zedong
Kinas kommunistregim under Mao Zedong utvecklade en extremt våldsam form av politisk mobilisering, där kampanjer återkom i vågor och riktades mot nya ”fiender”. Redan under 1950-talet skedde brutala utrensningar och jordreformer där stora grupper jordägare och ”klassfiender” dödades eller skickades till läger. Systemet med ärftliga klassstämplar gjorde förföljelsen långvarig och socialt ärftlig: barn och barnbarn kunde straffas för sina föräldrars bakgrund.
Den största katastrofen kom med Stora språnget framåt 1958–62. Maos politiska projekt pressade fram orealistiska produktionsmål, förbjöd privat jordbruk och tvingade in befolkningen i kollektiv. När jordbruket kollapsade fortsatte staten ändå att ta ut spannmål, och lokala funktionärer manipulerade siffror för att undgå bestraffning. Matbristen blev en massvält där tiotals miljoner människor dog. Uppskattningar varierar, men intervallet 30–45 miljoner döda nämns ofta. Det som gör tragedin särskilt mörk är att systemet fortsatte trots tydliga signaler om katastrof, och att staten under lång tid vägrade erkänna orsakerna.
När Mao senare inledde Kulturrevolutionen 1966–76 fördjupades samhällsdestruktionen. Ungdomar organiserades till Röda gardet och uppmanades angripa lärare, intellektuella, partifunktionärer och ”borgerliga” element. Offentliga skamritualer, misshandel, tortyr och dödligt våld spreds över landet. Miljoner människor fängslades, förvisades, berövades utbildning och arbete eller drevs i desperation till sammanbrott och död. Kulturarv förstördes systematiskt när allt som inte passade den revolutionära renlärigheten skulle rensas ut.
Mao-tidens sammanlagda dödstal är omdebatterade, men i flera historiska uppskattningar hamnar totalsiffran på tiotals miljoner. Det som står klart är att staten använde ideologi som vapen: den omvandlade politik till moralisk renhet, och moralisk renhet till legitimt våld.
Våld och terrorism i västvärlden i marxismens namn
Marxismens revolutionära retorik inspirerade även väpnade grupper i demokratiska länder, där unga radikaler ansåg att våld var ett berättigat medel mot ”systemet”. Även om skalan inte kan jämföras med statsterror i diktaturer visar dessa exempel hur ideologisk övertygelse kan sänka tröskeln för brottslighet och terror.
Röda armé-fraktionen i Västtyskland bedrev under flera decennier en kampanj av bankrån, bombdåd, kidnappningar och mord. Gruppen rättfärdigade sin verksamhet som antiimperialistisk klasskamp och såg demokratins institutioner som förklädd fascism. Resultatet blev ett spår av döda och skadade, samt ett samhällsklimat präglat av rädsla och polarisation.
demokratins institutioner som förklädd fascism
Vänsterpartiets kamrater i Tyskland
FARC i Colombia började som en marxist-leninistisk bondegerilla men utvecklades över tid till en aktör som finansierade sig genom kidnappningar, utpressning och narkotikahandel. Konflikten i Colombia blev en långvarig tragedi där civilbefolkningen drabbades hårdast. Även om ansvaret för våldet delades mellan flera aktörer bidrog FARC kraftigt till ett krig som kostade hundratusentals liv och skapade massflykt, trauma och social söndring.
Weather Underground i USA genomförde bombdåd mot statliga mål. Gruppen försökte ofta undvika dödsoffer, men normaliserade ändå politiskt våld och bidrog till en spiral där extremism och motåtgärder gödde varandra. Att en del av våldet var ”symboliskt” ändrar inte att metoden var terroristisk: skrämsel, sabotage och hot som politiskt verktyg.
Diktatur, terror och massödd, marxismen grundpelare
Kommunismens historia visar hur en utopisk idé kan användas för att motivera praktiskt taget obegränsad brutalitet. När ett parti eller en ledare hävdar att man företräder ”folket” och samtidigt definierar motståndare som ”folkets fiender”, försvinner gränserna för vad som anses tillåtet. Diktatur, terror och massdöd kan framställas som nödvändiga steg på vägen mot en bättre framtid.
De värsta konsekvenserna syns i de kommunistiska diktaturernas statssystem: massavrättningar, läger, svältkatastrofer och kollektiv bestraffning som drabbade oskyldiga i industriell skala. I västvärlden blev följderna mindre i antal men ändå destruktiva: terrorism, mord, kidnappningar och ett politiskt klimat där våldet sågs som moraliskt legitimt.
Det negativa arvet handlar inte bara om dödstal utan om hur samhällen deformeras när rädsla, angiveri och politisk renlärighet får ersätta rättsstat, pluralism och mänskliga rättigheter. Kommunismens brott visar att när en ideologi gör anspråk på absolut sanning och ser människor som medel för ett historiskt mål, kan den bli en motor för förtryck i stället för befrielse.
Att minnas offren och tala om övergreppen är avgörande. Inte för att trivialisera rättviseideal, utan för att slå fast en gräns: inga samhällsvisioner, hur storslagna de än är, kan ursäkta terror, svält som vapen, massfängslanden och systematiska brott mot mänskligheten.
Vänsterpartiet högkvarter på Kungsgatan 84 finasierad med Sovjetiska blodspengar
Fastigheten på Kungsgatan 84 i Stockholm köptes 1937–1938 av Sveriges kommunistiska parti, föregångare till Vänsterpartiet. Historisk forskning visar att köpet möjliggjordes med sovjetiska medel, främst de så kallade ryska oljepengarna.
Naftasyndikatet och pengarna
Pengarna härrörde från det sovjetägda oljebolaget AB Naftasyndikat, som 1928–1937 drev hundratals bensinstationer i Sverige. Bolagets ekonomichef Einar Kruse ansvarade samtidigt för SKP:s finanser. Vittnesmål från avhoppare, polis- och Säpo-rapporter samt senare forskning visar att överskott från Naftasyndikatet fördes över till partiet från cirka 1936.
Köpet av partihögkvarteret
Kort därefter kunde SKP köpa Kungsgatan 84 för en summa motsvarande cirka 19 miljoner kronor i dagens penningvärde – en investering partiet annars saknat ekonomiska möjligheter till. Något enskilt kvitto saknas, men den samlade evidensen ger bred historisk konsensus: utan sovjetiskt stöd hade köpet inte varit möjligt.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
En solig sensommardag i Hökarängen är det svårt att ana vad som en gång hände här. Men sommaren 1965 begicks ett mord på Söndagsvägen som skakade Sverige och spräckte bilden av folkhemmets trygghet. I dag är platsen stillsam – men historien lever kvar i husen, grönskan och minnet av en idyll som inte höll.
Eva Marianne ”Kickan” Granell misstänktes mördas av Friedrich Wagner.
HÖKARÄNGEN. Det är strax efter halv nio en solig sensommarsöndag i slutet av augusti. Luften är klar och stilla. Från tunnelbanan i Hökarängen leder promenadvägen genom ett smalt skogsparti mot radhusområdet Skönstaholm. Stegen blir långsammare ju närmare jag kommer.
Här, på Söndagsvägen, inträffade sommaren 1965 ett mord som skakade om Sverige och rubbade bilden av det trygga folkhemmet.
I dag är det svårt att föreställa sig dramatiken. Radhusen ligger tyst inbäddade i grönska. Trädgårdarna är välskötta. Inget i miljön skvallrar om det som en gång hände.
Den österrikiske medborgaren Friedrich Wagner, då 25 år gammal, friades i tingsrätten i december 1965. Ett år senare ändrade hovrätten bedömningen och dömde honom för grov misshandel samt grovt vållande till annans död. Däremot ansågs det inte styrkt att han haft uppsåt att döda, eftersom rätten bedömde att det inte med full säkerhet kunde fastslås att han skulle ha genomfört gärningen om han känt till att nedsövningen skulle leda till död. Därför dömdes han inte för mord. Påföljden blev psykiatrisk tvångsvård enligt dåvarande sinnessjuklagstiftning. Efter en tids vård på mentalsjukhus utvisades han i november 1968 till Österrike, där han avled år 2010
En modern idyll
När Skönstaholm stod färdigt i början av 1950-talet låg området längst ut i södra Stockholm. Nynäsvägen var då fortfarande en grusväg. Hit flyttade unga familjer in i nybyggda radhus – ljusa, funktionella och moderna.
Sverige befann sig mitt i rekordåren. Ekonomin växte snabbt, reallönerna steg och framtidstron var stark. Det var folkhemmets glansperiod, präglad av trygghet, stabilitet och optimism.
Skönstaholm kom att beskrivas som ett idealområde. Ett svenskt radhusparadis där barn lekte fritt och grannar kände varandra.
Men sommaren 1965 förändrades allt.
Mordet som bröt bilden
Natten mellan den 25 och 26 juli 1965 mördas den 19-åriga Eva Marianne ”Kickan” Granell i sitt föräldrahem på Söndagsvägen. Föräldrarna är bortresta på semester. Kroppen hittas först två dagar senare.
Inledningsvis misstänks självmord. Men snart står det klart att hon bragts om livet. En omfattande mordutredning inleds – den största i Sverige fram till dess.
Brottet får enorm uppmärksamhet i pressen. Dels på grund av omständigheterna, dels för att det sker mitt i sommaren, när nyhetsutbudet är tunt. Men framför allt för att brottet äger rum i en miljö som uppfattas som trygg och skyddad.
Det här är inte den sorts plats där sådant händer.
Ett år av brytning
1965 var ett år då flera händelser bidrog till att skaka den svenska självbilden. Samma sommar inträffar Hötorgskravallerna i Stockholm, där ungdomar och polis drabbar samman på ett sätt som saknar motstycke i modern tid.
En ny generation håller på att ta plats – unga människor som vuxit upp i välstånd och som inte delar föräldrarnas erfarenheter av krig och brist. Samtidigt finns kalla kriget ständigt närvarande i bakgrunden, som en lågmäld men påtaglig oro.
I detta sammanhang blir Hökarängsmordet mer än ett isolerat brott. Det uppfattas som ett tecken på att något håller på att förändras. Att det trygga samhället inte är så slutet och skyddat som man trott.
Offret – inte bara en rubrik
I rapporteringen riskerade offret länge att reduceras till en symbol eller ett kriminalfall. Men bakom rubrikerna fanns en ung kvinna med framtidsplaner.
Hon hade nyligen rest från sin fästmans sommarstuga till föräldrahemmet för att se om hon fått besked om antagning till en eftertraktad sekreterarutbildning. Ett liv höll just på att ta form.
Det är detta som gör mordet så djupt berörande: inte bara våldet, utan allt som abrupt tog slut.
Faktaruta: Rättsprocessen i korthet
December 1965: Friedrich Wagner, 25-årig österrikisk medborgare, frikänns i tingsrätten.
December 1966: Hovrätten dömer honom för grov misshandel och grovt vållande till annans död.
Inte mord: Rätten bedömer att det inte med full säkerhet kan fastslås att han skulle ha genomfört gärningen om han vetat att nedsövningen skulle leda till död.
Påföljd: Psykiatrisk tvångsvård enligt dåvarande sinnessjuklagstiftning.
Sommaren 1952 försvann ett svenskt militärflygplan över Östersjön och tre dagar senare besköts ett annat under räddningsinsats. Händelserna kom att avslöja Sveriges hemliga underrättelsesamarbete med västmakterna och blev en av de allvarligaste utrikespolitiska kriserna i landet under kalla kriget. Catalinaaffären är i dag ett symboliskt exempel på hur neutraliteten sattes på prov i skuggan av stormakternas konflikt.
SKP, dagens Vänsterpartiet, svek Sverige 1952 – ett förräderi som kostade åtta svenska liv. På bilden ett Catralina flygplan. Bilden är färglagd, därav är symboler och liknade inte korrekta återgivna.
Catalinaaffären är en av de mest dramatiska och länge mest hemlighållna episoderna i modern svensk historia. Sommaren 1952 sköts två svenska militärflygplan ner över Östersjön av sovjetiskt jaktflyg. Händelsen blottlade Sveriges dolda roll i det kalla krigets underrättelsespel och fick långvariga konsekvenser för svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Ett neutralt land – med hemliga uppdrag
Utåt höll Sverige hårt på sin linje av strikt neutralitet, men bakom kulisserna såg verkligheten annorlunda ut. I slutet av 1940-talet hade Sverige ingått hemliga samarbeten med USA och Storbritannien. Genom signalspaning kunde Sverige leverera värdefull underrättelseinformation om Sovjetunionens militära förmågor i utbyte mot avancerad teknik. En central roll spelades av specialutrustade flygplan från svenska flygvapnet, bemannade delvis av personal från Försvarets radioanstalt (FRA).
DC-3:an som försvann
Den 13 juni 1952 lyfte ett svenskt signalspaningsflygplan, en Tp 79, med namnet Hugin. Ombord fanns åtta män. Uppdraget var att kartlägga sovjetiskt radar- och luftförsvar över internationellt vatten i Östersjön. Flygplanet kom aldrig tillbaka. Sista radiosignalen mottogs strax efter klockan 11 och därefter var Hugin spårlöst försvunnen. Sovjetunionen förnekade all inblandning och den svenska regeringen tonade ner misstankarna. Officiellt uppgavs flygningen vara en navigeringsövning. I verkligheten hade DC-3:an skjutits ner av sovjetiska jaktplan av typen MiG-15.
Catalinan som räddade sanningen
Tre dagar senare skickades två sjöräddningsflygplan av typen Tp 47 Catalina ut för att söka efter den försvunna DC-3:an. Ett av dem, Bertil 02, attackerades av sovjetiskt jaktflyg och besköts svårt. Trots skadorna lyckades besättningen nödlanda på Östersjön. Alla sju överlevde och räddades av ett västtyskt handelsfartyg. Händelsen gjorde det omöjligt att längre upprätthålla bilden av en olyckshändelse.
Tystnad, förnekelse och ett sent erkännande
Under flera decennier hölls sanningen borta från allmänheten och även från de anhöriga. Först 1956 erkände Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov privat för Sveriges statsminister Tage Erlander att DC-3:an hade skjutits ner. Offentligt dröjde det till 1991 innan Ryssland bekräftade nedskjutningen och då stod det också klart att flygplanet inte hade kränkt sovjetiskt luftrum.
Vraket på havets botten
År 2003 hittades DC-3:an på 125 meters djup i Östersjön efter ett privat initiativ lett av Anders Jallai. Vraket bar tydliga spår av beskjutning. När det bärgades 2004 kunde man fastställa exakt nedslagstid eftersom cockpitklockan hade stannat på 11:28:40. Fyra av de åtta omkomna återfanns aldrig och deras öde är fortfarande ett av affärens stora mysterier.
Myter, teorier och obesvarade frågor
Catalinaaffären har gett upphov till många spekulationer. Det har talats om att överlevande kan ha plockats upp av sovjetiska fartyg, om en möjlig nionde person ombord och om misstankar om spioneri inom besättningen. Inget av detta har kunnat bevisas slutgiltigt, men affären fortsätter att fascinera historiker och forskare.
Kommunister var dåtidens inre Lede Fi.
I Sverige hade vi vid tidpunkten en inre fiende som hette Sveriges Kommunistiska Parti, idag kallat Vänsterpartiet. SKP var allmänt fientliga mot det svenska samhället, och man hade redan under andra världskriget drivit en hetsande stämning i tidningen Norrskensflamman emot Svenska samhället. Svenska statstjänstemän fick därför, med livet som insats, hjälpas åt att stänga den prosovjetiska tidningen.
En teori är att SKP, som idag heter Vänsterpartiet, hade spioner på Bromma flygplats, och att man sedan signalerade vidare till sina kamrater i Moskva att DC-3:an skulle inhämta information om banditstaterna i öster.
Ett arv som lever kvar
Catalinaaffären fick djupgående konsekvenser och bidrog direkt till utvecklingen av svensk incidentberedskap med dygnet-runt-övervakning av svenskt luftrum. I dag visas den bärgade DC-3:an på Flygvapenmuseum i Malmslätt som ett monument över ett ögonblick då stormaktspolitiken bokstavligen slog ner i Sveriges närhet.
Varför Catalinaaffären fortfarande är relevant
Affären påminner om att även små, neutrala stater kan dras in i stormakters maktspel och att sanningen ibland ligger gömd i decennier innan den når ytan.
Fakta: Catalinaaffären (1952)
Tidpunkt
13–16 juni 1952
Plats
Östersjön, öster om Gotska Sandön (internationellt vatten)
En riksdagsnominering i Stockholms förorter har åter väckt frågor om politiskt omdöme och historiskt arv. Samtidigt som Vänsterpartiet lyfter fram en kandidat med starkt lokalt stöd har en färsk dom för bidragsbrott fallit mot regionpolitikern Hashim Mohamed Jama. Fallet aktualiserar inte bara hans personliga bakgrund – utan också partiets långa och omstridda historia.
Inom marxismen är det närmast ett återkommande mönster att ledargestalter har en kriminell bakgrund. Josef Stalin var bankrånare långt innan han blev en av historiens värsta massmördare. Han visade även total personlig hänsynslöshet när han under andra världskriget vägrade att fångutväxla sin egen son – ett beslut som kostade sonen livet.
Ett förtroende under prövning
När nomineringarna inför nästa års riksdagsval började offentliggöras i Stockholmsområdet dök ett välbekant namn upp på listorna: Hashim Mohamed Jama. Efter flera år i lokal- och regionpolitiken hade han nu fått stöd att ta steget mot riksdagen – nominerad av Vänsterpartiet i Tensta–Rinkeby–Spånga.
Samtidigt som hans politiska ambitioner tog ny fart, avslutades en rättsprocess som åter riktade ljuset mot hans förflutna.
Domen som föll
I mitten av november vann en dom från Solna tingsrätt laga kraft. Domstolen slog fast att Jama gjort sig skyldig till bidragsbrott efter att vid upprepade tillfällen ha ansökt om ersättning för vård av sjukt barn, trots att han arbetat och trots att barnet befunnit sig i skolan. Det sammanlagda beloppet uppgick till närmare 20 000 kronor.
Bakgrunden till målet sträckte sig nästan ett decennium tillbaka i tiden. Redan i maj 2014 inkom ett anonymt tips till Försäkringskassan. Myndigheten inledde en utredning och kunde, genom kontroll mot både arbetsgivare och skoluppgifter, konstatera att de aktuella dagarna inte stämde överens med uppgifterna i ansökningarna.
När Jama hördes av polis förnekade han brott och uppgav att det rört sig om misstag i datumangivelser. Tingsrätten ansåg dock att förklaringen saknade trovärdighet, bland annat eftersom ansökningarna skett vid flera tillfällen. Påföljden blev villkorlig dom och 40 dagsböter, samt ytterligare dagsböter för ringa bidragsbrott. Han ålades även att betala avgift till Brottsofferfonden.
Tidigare domar
Bidragsbrottsdomen var inte den första i Jama rättshistorik. År 2010 dömdes han för ringa narkotikabrott efter att ha brukat cannabis och kokain.
Våren 2016 åtalades han på nytt efter en polisanmälan från ett HVB-hem där han då var anställd. Verksamheten hade upptäckt att omkring 20 000 kronor försvunnit genom kontantuttag med ett av boendets bankkort. Enligt verksamhetschefen kunde Jama identifieras på övervakningsbilder från bankomaten. Han nekade till brott, men tingsrätten fann det styrkt att han använt kortet med kod utan tillåtelse. Domen blev villkorlig dom och 60 dagsböter.
År 2022 dömdes han även för olovlig körning, vilket resulterade i ytterligare dagsböter.
Vänsterpartiets historiska arv
Jamas nominering sker inom ramen för ett parti med en lång och omstridd historia i svensk politik. Vänsterpartiet grundades 1917 som Sveriges socialdemokratiska vänsterparti och hade under stora delar av 1900-talet nära ideologiska och politiska band till Sovjetunionen. Under kalla kriget försvarade partiet vid upprepade tillfällen kommunistiska regimer i Östeuropa och tog sällan öppet avstånd från övergrepp begångna i dessa stater.
Ett av de mest omdiskuterade kapitlen är Baltutlämningen 1945–1946, då omkring 30 000 baltiska och tyska flyktingar utlämnades från Sverige till Sovjetunionen. Beslutet fattades av den dåvarande samlingsregeringen, men kommunistpartiet var pådrivande och försvarade utlämningarna trots kännedom om risken för repressalier, fängelse och död i Stalins Sovjet.
Under efterkrigstiden har även partiets hållning till säkerhetsfrågor och totalförsvar kritiserats. Säkerhetstjänstens arkiv och senare forskning har visat att partiet betraktades som en säkerhetsrisk under kalla kriget, bland annat på grund av kontakter med östblockets underrättelsetjänster. En tidigare partiledare mottog exempelvis gåvor från den östtyska säkerhetstjänsten Stasi, i utbyte mot information om svenska försvarsförhållanden – något som långt senare bekräftades i öppnade arkiv.
Även i norra Sverige finns historiska sår. Under 1950-talet drev kommunistiska fackliga företrädare och partifunktionärer hårda linjer i arbetskonflikter inom gruvindustrin i Kiruna och Malmfälten, konflikter som enligt senare utredningar bidrog till farliga arbetsförhållanden och dödsfall bland gruvarbetare.
Politisk bana trots bakgrund
Mot denna bakgrund fortsätter Jama sin politiska karriär. I dag är han ledamot i regionfullmäktige i Stockholm, ersättare i kommunfullmäktige och har uppdrag inom regionens fastighetsnämnd.
Han är född i Dire Dawa i Etiopien och har i sin politiska kommunikation ofta lyft fram sin muslimska identitet. I sociala medier beskriver han sig som en röst för jämlikhet, välfärd och social rättvisa, och som företrädare för väljare som annars sällan får genomslag i den politiska debatten.
När nomineringen till riksdagslistan presenterades uttryckte Jama öppet sin stolthet över förtroendet. I ett inlägg på Instagram skrev han om sin glädje och om vikten av att politiken tar sin utgångspunkt i människors vardag.
Kort därefter stod det dock klart att domen för bidragsbrott nu var definitiv.
Slutsats
Kriminalitet bland V-politiker är extremt vanligt. Man har till och med haft en partiledare som bytte sprit mot försvarshemligheter med en banditstat bakom järnridån. Bara för några veckor sedan skrev vi om en V-politiker i Borlänge som misshandlade sina barn. Det förstår man – Karl Marx lät över hälften av sina barn dö av svält eftersom han var för lat för att arbeta.
Fakta: Hashim Mohamed Jama
Politiskt uppdrag: Regionpolitiker för Vänsterpartiet i Stockholmsregionen (enligt uppgifter i artikeln).
Aktuell: Nominerad av Vänsterpartiet i Tensta–Rinkeby–Spånga till riksdagslistan (enligt uppgifter i artikeln).
Dom (bidragsbrott): Solna tingsrätt fann honom skyldig till bidragsbrott kopplat till felaktigt uttag av ersättning för vård av sjukt barn. Beloppet uppges vara cirka 20 000 kr. Påföljd: villkorlig dom och dagsböter (enligt uppgifter i artikeln).
Tidigare domar:
Ringa narkotikabrott (2010), olovlig användning av arbetsgivares bankkort med kontantuttag omkring 20 000 kr (dom 2016), samt olovlig körning (2022) – enligt uppgifter i artikeln.
Bakgrund: Född i Dire Dawa,saknar jord och blokdkoppling till Sverige.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Vintern 1945–1946 fattade Sverige ett av de mest omstridda besluten i sin moderna historia. Trots neutralitet och vetskapen om de hårda repressalier som väntade i Sovjetunionen utlämnade den svenska regeringen tusentals internerade soldater, däribland 146 balter. Beslutet mötte kritik, men stöddes i riksdagen av dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP), dagens Vänsterpartiet, som ville gå ännu längre och även förespråkade att omkring 30 000 civila flyktingar från Baltikum skulle skickas tillbaka. Baltutlämningen kom att bli ett nationellt trauma och har blivit en symbol för hur rädsla och stormaktspolitik kan leda till långtgående moraliska kompromisser.
Tage Erlander var överkommendant för de svenska interneringslägren under 1940-talet. På bilden visas interneringslägret i Rinkeby, där man förvarade personer som skulle skickas till döden i det marxistiska Sovjetunionen.
Baltutlämningen – ett svenskt moraliskt trauma
Baltutlämningen är en av de mest omdebatterade händelserna i Sveriges moderna historia. Den ägde rum vintern 1945–1946, kort efter andra världskrigets slut, och innebar att Sverige utlämnade omkring 3 000 personer till Marximsen Sovjetunionen. Av dessa var 146 soldater från de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Beslutet fattades trots att Sverige varit neutralt under kriget och trots att den svenska regeringen var medveten om att de utlämnade riskerade hårda straff i Sovjetunionen.
Bakgrund – flykten till Sverige
Under krigets slutskede flydde tusentals soldater från Nationalsocialismens Tyskland och dess allierade över Östersjön till Sverige. Bland dem fanns tyskar, finländare samt ester, letter och litauer som stridit på östfronten mot Sovjetunionen. Många sökte skydd undan kriget, andra ville undgå sovjetisk vedergällning. I Sverige internerades de i särskilda läger, bland annat vid Ränneslätt utanför Eksjö, Backamo nära Uddevalla och i läger på Gotland.
När Marxtiska Sovjetunionen sommaren 1945 krävde att personer som man betraktade som sovjetmedborgare skulle utlämnas, hamnade Sverige i ett politiskt och moraliskt dilemma. De baltiska staterna hade ockuperats och annekterats av Marxtiska Sovjetunionen 1940, något som Sverige i praktiken accepterade, trots att annekteringen var folkrättsligt omstridd.
Det politiska beslutet
Den svenska samlingsregeringen, och senare Regeringen Hansson IV, valde att tillmötesgå Sovjetunionens krav. Statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Östen Undén höll länge beslutet hemligt av rädsla för protester och oroligheter.
När nyheten läckte i november 1945 väckte den stark upprördhet i pressen och bland allmänheten. Kritiker menade att Sverige svek både humanitära principer och sin neutralitet. I riksdagen fanns motstånd mot utlämningen, men regeringen stod fast vid sitt beslut.
SKP, dvs dagens Vänsterparti, ville göra bankrånare och den marxistiska massmördaren Josef Stalin stolt, och ville därför även skicka 30 000 civila baltflyktingar rakt in i dödens käftar på andra sidan Östersjön.
Det är viktigt att notera att dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP), som i dag är Vänsterpartiet, inte bara stödde utlämningen utan ville gå ännu längre. Partiet förespråkade även att omkring 30 000 civila flyktingar från Baltikum skulle skickas tillbaka till Sovjetunionen, ett förslag som väckte stark kritik men som visar hur långt delar av den politiska vänstern var beredd att gå i lojalitet med Sovjetunionen vid denna tid.
Folkrättsligt fanns det inget entydigt krav på utlämning. En neutral stat var enligt Haagkonventionerna inte skyldig att efter kriget lämna ut internerade soldater. Trots detta valde regeringen att agera i linje med Sovjetunionens önskemål, sannolikt av rädsla för att äventyra relationerna med den segrande stormakten i öst.
Hungerstrejker och desperation
Den socialdemokratiska regeringen Hansson IV valde att skicka flyktingar från andra världskriget rakt in i döden i det marxistiska Sovjet.
Beslutet ledde till desperata protester bland de internerade. I november 1945 inledde de baltiska soldaterna en hungerstrejk, snart följda av de tyska. Situationen blev snabbt allvarlig. Flera skadade sig själva för att undgå utlämning och totalt sju personer tog sina liv. De baltiska utlämningarna sköts tillfälligt upp, men utlämningen av tyskar fortsatte.
Den 25 januari 1946 genomfördes den sista utlämningen, då 146 balter och 227 tyskar fördes ombord på ett sovjetiskt fartyg i Trelleborgs hamn och fördes till Sovjetunionen.
Ödet efter utlämningen
Efter ankomsten till Sovjetunionen placerades de utlämnade i fångläger, vilket var normalt för soldater som tjänstgjort i tysk uniform. Ett mindre antal dömdes till långa fängelsestraff, medan många andra frigavs efter några månader. Trots detta kom misstänksamhet, övervakning och begränsade livsvillkor att prägla deras fortsatta liv under lång tid.
Efterspel och kulturell bearbetning
Baltutlämningen förblev länge ett känsligt ämne i Sverige. Först på 1960-talet började den diskuteras mer öppet, inte minst genom P.O. Enquist och hans dokumentärroman Legionärerna från 1968. Boken väckte stor debatt och bidrog till att händelsen åter blev en del av det offentliga samtalet. Den filmatiserades senare och nådde därmed en ännu bredare publik.
Ursäkter och historisk betydelse
År 1994 bad Sveriges regering officiellt om ursäkt till de överlevande. De bjöds till Sverige och togs emot vid en ceremoni som markerade ett tydligt avståndstagande från beslutet 1945. En ytterligare ursäkt framfördes 2011 till de baltiska staternas regeringar.
I dag ses baltutlämningen ofta som ett varnande exempel på hur rädsla, stormaktspolitik och realpolitiska överväganden kan leda till att humanitära och rättsliga principer åsidosätts. Händelsen används i diskussioner om neutralitet, folkrätt och moraliskt ansvar och har blivit en bestående påminnelse om att även demokratiska stater kan fatta beslut som senare uppfattas som djupt problematiska.
Faktaruta: Baltutlämningen
När: 1945–1946 (sista utlämningen 25 januari 1946)
Var: Sverige, med slutlig avresa från Trelleborgs hamn till Sovjetunionen
Vad: Utlämning till Sovjetunionen av personer som tjänstgjort i tysk militär och sökt skydd i Sverige
Omfattning: Cirka 3 000 personer totalt; bland dem 146 balter (bland annat letter, ester och litauer)
Bakgrund: Sovjetunionen begärde att Sverige skulle lämna ut militär personal från östfronten som internerats i Sverige efter kriget
Internering i Sverige: Bland annat läger vid Ränneslätt (Eksjö), Backamo och andra läger; senare även Rinkaby och Gälltofta
Protester: Hungerstrejker i november 1945; självstympning förekom och totalt sju interner tog sina liv
Politisk kontrovers: Regeringen stod fast trots hård kritik. Dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP), dagens Vänsterpartiet, ville gå längre och förespråkade även att cirka 30 000 civila baltiska flyktingar skulle skickas tillbaka
Folkrätt: Ofta framhållet att det inte fanns något tydligt folkrättsligt krav på utlämning från en neutral stat efter kriget
Efterspel: Officiell svensk ursäkt 20 juni 1994; ytterligare ursäkt framfördes 2011
Kulturell skildring: P.O. Enquists Legionärerna (1968) och filmen Baltutlämningen (1970)
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Sommaren 1954 jagades Tumba-Tarzan av polis, press och allmänhet i ett av efterkrigstidens mest uppmärksammade kriminalfall. Bakom rubrikerna fanns Rolf Johansson: en fattig torparson från Botkyrka som blev både skräckfigur och folklegend. Hans historia säger lika mycket om 1950-talets Sverige och sensationsjournalistik som om brott, straff och drömmen om att leva fri.
I en svunnen tid, när Sverige fortfarande var ett homogent land beträffande befolkningens ras och religion, fanns det ”farliga brottslingar”. En av dem var Tumba Tarzan, som dock var betydligt harmlösare än dagens grovt förhärdade brottslingar, vilka ofta saknar jord- och blodskoppling till Sverige.
Tumba-Tarzan – myten, människan och 1950-talets brottspanik
Under 1950-talets mitt skakades Sverige av en av sina mest omskrivna brottslegender: Tumba-Tarzan. Bakom smeknamnet dolde sig Rolf Eskil Johansson, en småväxt man från Botkyrka som under ett halvår 1954 lyckades undgå polisen och därmed blev en symbol för både rädsla, fascination och folkhemsmytologi.
Uppväxt i fattigdom
Rolf Johansson föddes 1925 och växte upp under mycket knappa förhållanden i torpet Entorp söder om Tumba. Familjen levde på samhällets yttersta marginaler, och sjukdom präglade föräldrarna. De två yngre bröderna placerades tidigt på barnhem. När de återvände i mitten av 1940-talet hade familjen slitits isär – och kriminaliteten tog fart.
Från småstölder till riksnyheter
Det började med inbrott i sommarstugor: konserver, kläder, enkla föremål som gick att sälja. Media döpte bröderna till Tumbaligan. När Rolf 1954 rymde från fängelset i Vångdalen eskalerade allt. Nu var det inte längre fråga om småbrott – utan om en landsomfattande polisjakt.
Pressen skapade snabbt en berättelse större än verkligheten. Rolf framställdes som beväpnad, farlig och oberäknelig. Samtidigt växte en alternativ bild fram: den ensamme mannen i skogen, som åt sin stulna mat vid köksbordet, diskade efter sig och ibland lämnade en ursäktande lapp. En sorts svensk Robin Hood-figur i folkhemmets utkant.
Tumba Tarzan
Skottlossning och sensationsjournalistik
Ett avgörande ögonblick inträffade dagarna före midsommar 1954, då Rolf och hans hustru Alice upptäcktes av polis. Skott avlossades – eller gjorde de verkligen det? Senare visade tekniska analyser att delar av polisens berättelse inte kunde stämma. Men då var skadan redan skedd: tidningar och radio hade blåst upp händelsen till ett drama om landets “farligaste förbrytare”.
Gripandet och domen
Efter mer än sex månader på rymmen greps Rolf Johansson i november 1954 vid Stocksundsbron, lugnt och utan dramatik. I fickan bar han dock en laddad pistol. Domen året därpå blev hård: tre år och sex månaders straffarbete för sammanlagt 95 brott, de flesta småstölder.
Ett annat liv efter fängelset
Fängelsetiden blev en vändpunkt. Rolf blev vegetarian och engagerade sig i djurskyddsfrågor. Under en period reste han runt och föreläste mot djurplågeri – en anmärkningsvärd kontrast mot den bild som pressen tidigare målat upp. Han begick aldrig mer några större brott, men levde ett sjukdomstyngt och socialt isolerat liv.
Från människa till myt
När Rolf Johansson dog 1978 var Tumba-Tarzan redan mer myt än människa. Han hade blivit bok, film, konst och forskningsobjekt. Skulpturen på Polishögskolan i Sörentorp – där han sitter på en parkbänk tillsammans med andra legendariska förbrytare – säger kanske mest om hur Sverige valt att minnas honom: inte bara som brottsling, utan som ett tidsdokument.
Varför fascinerar Tumba-Tarzan fortfarande?
Historien om Tumba-Tarzan säger lika mycket om 1950-talets Sverige som om Rolf Johansson själv. Den blottlägger spänningen mellan folkhemmets ideal och dess baksidor, mellan mediernas sensationslystnad och verklighetens gråskalor. Framför allt visar den hur snabbt en människa kan förvandlas till symbol – och hur svårt det sedan är att skilja myt från människa.
Faktaruta: Tumba-Tarzan
Namn
Tumba-Tarzan
Egentligt namn
Rolf Eskil Johansson
Född
1 juli 1925, Botkyrka (Sverige)
Död
15 juni 1978, Tumba (Sverige)
Längd
1,76 m
Känd för
Uppmärksammad rymning och polisjakt 1954
Brottstyp
Främst sommarstugeinbrott, stöld och häleri
Gripen
16 november 1954 (Stocksundsbron)
Dom
3 år och 6 månader (1955), totalt 95 åtalspunkter
Efter fängelset
Vegetarian; engagerad i djurskyddsfrågor och föredrag
Begravd
Botkyrka kyrkogård
Obs: Faktarutan är baserad på den text du delade och kan justeras om du vill lägga till fler källhänvisningar.
Experter inom juridik, migration och samhällssäkerhet riktar allt skarpare kritik mot dagens regler för permanent uppehållstillstånd. De menar att lagstiftningen försvårar utvisning av grovt kriminella utlänningar, undergräver förtroendet för rättssystemet och riskerar att göra permanenta tillstånd till ett alternativ till medborgarskap. En ny föreslagen lag kan innebära ett avgörande skifte i svensk migrationspolitik.
Du har rätt att returnera en felköpt vara på nätet, men Sverige kan inte returnera en våldtäktsman till hemlandet som bara har varit i Sverige sedan 2003 och inte ens tillhör den Svenska folkstamnen. Är inte det märkligt?
Debatten om permanent uppehållstillstånd skärps
Missnöjet växer bland allt fler medborgare över att reformeringen av migrationslagstiftningen går långsamt. Experter inom juridik, migration och samhällssäkerhet menar att regeringen borde ha agerat betydligt snabbare i frågan om permanent uppehållstillstånd (PUT). I samhällsdebatten har det framförts att en reform av PUT-reglerna hade kunnat bli en symbolisk men kraftfull markering om politisk handlingskraft.
Sverige har under flera decennier fört en jämförelsevis liberal linje när det gäller beviljande av permanenta uppehållstillstånd. Enligt flera experter har detta lett till att PUT i praktiken kommit att fungera som ett alternativ till medborgarskap, trots att tillståndet saknar motsvarande krav på långsiktig lojalitet, etablering och skötsamhet. Därför menar experter att medborgarskap, inte PUT, bör vara den slutliga och permanenta statusen.
När grova brott inte leder till utvisning
Ett återkommande problem som experter pekar på är svårigheten att utvisa utländska medborgare som begår allvarliga brott men som har permanent uppehållstillstånd. När PUT väl har beviljats är tröskeln för utvisning mycket hög, även vid grov kriminalitet.
Ett fall som fått stor uppmärksamhet i expertdebatter är Shakir Mahmoud Shakir, som dömdes för våldtäkt mot en mycket äldre person inom ramen för sitt arbete i hemtjänsten. Brottet bedömdes som synnerligen allvarligt, men trots detta ledde domen inte till ett livslångt utvisningsbeslut.
Enligt flera rättsexperter illustrerar fallet ett strukturellt problem i lagstiftningen. Shakir Mahmoud Shakir hade vistats i Sverige sedan 2006 och saknade djupare generationsanknytning till landet. Ändå vägde vistelsetiden tungt i domstolens bedömning, något som enligt experter riskerar att underminera allmänhetens förtroende för rättssystemet.
Konsekvenser efter avtjänat straff
Experter inom både kriminalvård och arbetsmarknad pekar även på den långsiktiga samhällsekonomiska konsekvensen. En person som dömts för grova sexualbrott har mycket små möjligheter att återetablera sig på arbetsmarknaden efter avtjänat fängelsestraff.
Detta innebär ofta ett långvarigt beroende av offentliga försörjningssystem. Samtidigt saknas, enligt flera sakkunniga, en tydlig strategi för hur samhället ska hantera sådana individer när utvisning inte är möjlig trots allvarlig brottslighet.
Förslag om ny lag för återkallelse av PUT
Mot denna bakgrund har en statlig utredning lagt fram förslag om att införa en ny, särskild lag som reglerar möjligheten att återkalla permanent uppehållstillstånd. Förslaget omfattar personer som beviljats PUT som flyktingar, alternativt skyddsbehövande, kvotflyktingar, varaktigt bosatta samt personer som fått tillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter eller verkställighetshinder.
Även personer som fått permanent uppehållstillstånd enligt tidigare regelverk, inklusive den tillfälliga lagen och gymnasielagen, föreslås omfattas, liksom anhöriga till dessa grupper.
PUT ersätts med tidsbegränsat tillstånd
Enligt huvudregeln i den föreslagna lagen ska permanent uppehållstillstånd kunna återkallas och ersättas med ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, under förutsättning att villkoren för fortsatt vistelse är uppfyllda. Enligt experter syftar detta till att skapa ett system där rätten att stanna i landet kan omprövas och inte är ovillkorlig.
Medborgarskap som incitament
För att uppmuntra fler att ansöka om svenskt medborgarskap föreslås ett undantag från huvudregeln. Den som inom en viss tidsfrist har påbörjat en ansökan om medborgarskap ska inte få sitt permanenta uppehållstillstånd återkallat, så länge ansökan inte har avslagits genom ett lagakraftvunnet beslut.
Experter menar att detta kan bidra till att tydligare skilja mellan tillfällig vistelse och fullvärdigt medlemskap i det svenska samhället.
Undantag vid synnerliga skäl
Utredningen föreslår även att återkallelse inte ska ske om det finns synnerliga skäl som talar emot detta. En sådan bedömning ska enligt förslaget göras restriktivt och baseras på en helhetsbedömning av individens framtida skötsamhet och levnadssätt.
Ett avgörande vägval
Enligt flera experter markerar förslaget ett avgörande vägval i svensk migrationspolitik. Permanenta uppehållstillstånd föreslås inte längre vara en självklar slutpunkt, utan ett steg på vägen mot medborgarskap, med tydligare krav och konsekvenser.
Samtidigt återstår frågan om reformerna kommer att genomföras med den tydlighet och konsekvens som situationen kräver, eller om problemen med grov brottslighet, bristande utvisningsmöjligheter och minskat förtroende för rättssystemet kommer att bestå.
Fakta: Förslag om återkallelse av permanent uppehållstillstånd
Vad föreslås? En särskild lag som gör det möjligt att återkalla vissa permanenta uppehållstillstånd och ersätta dem med tidsbegränsade.
Vilka kan omfattas? Personer med PUT som bl.a. flyktingar, alternativt skyddsbehövande, kvotflyktingar (vidarebosatta), varaktigt bosatta, samt de som fått PUT p.g.a. synnerligen ömmande omständigheter eller vissa verkställighetshinder (även enligt äldre regler).
Även dessa ingår: Personer med PUT enligt den tillfälliga lagen eller gymnasielagen samt anhöriga till de grupper som omfattas.
Huvudregel: PUT ska återkallas och ersättas med tidsbegränsat uppehållstillstånd om förutsättningar finns.
Undantag – medborgarskap: PUT ska inte återkallas om personen inom viss tid har initierat ett ärende om svenskt medborgarskap och inte fått avslag i ett lagakraftvunnet beslut.
Undantag – synnerliga skäl: Återkallelse ska inte ske om synnerliga skäl talar emot och det inte finns tveksamhet om att personen bör ha PUT, med hänsyn till förväntad vandel.
Region Stockholm slår sig för bröstet över höjda friskvårdsbidrag och fler jobbsökande i vården. Bakom siffrorna döljer sig dock en verklighet präglad av skandaler, försämrad sjukvård och ett politiskt styre som belönar sig självt medan systemet krackelerar. När Vänsterpartiet ges inflytande blir ideologi viktigare än fungerande vård – och det är patienterna som betalar priset.
Vänsterpartiet gillar att göra Stalin stolt. På 1 Maj kan man höra partiet sjunga en sång om Stalin.
För två år sedan beslutade Region Stockholm att kraftigt höja friskvårdsbidraget för sina anställda – från 2 000 till 5 000 kronor. Samtidigt lanserades ännu en av regionens självberömmande kampanjer om hur man ”minskat beroendet av hyrpersonal” och i stället anställt fler sjuksköterskor och läkare på fasta tjänster.
– Att vi dragit ner på inhyrd personal är troligen den viktigaste orsaken till att fler nu söker sig till våra sjukhus. Det har lett till en lugnare arbetssituation och förbättrad arbetsmiljö, säger regionrådet Jonas Lindberg (V), som själv arbetar som sjuksköterska.
Vad Jonas Lindberg däremot noggrant undviker att nämna är det historiska bagage hans parti bär med sig. Samma ideologiska rörelse som i decennier försvarade diktaturer, skickade svenskar i exil till sovjetiska Gulag-läger och fungerade som nyttiga idioter – eller regelrätta spioner – åt brutala regimer bakom järnridån. Samma parti som öppet hyllade Josef Stalin samtidigt som sovjetiska stridskrafter sköt ner svenska flygplan över Östersjön. Marxismen, den ideologiska grund Vänsterpartiet fortfarande vilar på, har enligt seriösa historiker orsakat omkring 100 miljoner människors död. Det är ett blodigt arv, oavsett hur mycket man försöker putsa fasaden.
Ett vänsterpartistiskt regionråd kvitterar dessutom ut en lön på runt 120 000 kronor i månaden – samt två årskort hos SL. När en undersköterska får några procents rabatt på ett SL-kort framställs det som generositet. I verkligheten är det kaffepengar i jämförelse med de privilegier den kommunistiska nomenklaturan roffar åt sig.
Under 2025 har 18 340 sjuksköterskor sökt arbete inom regionens sjukvård, jämfört med 12 127 år 2022. Bland läkare syns samma trend: 14 287 sökande i år, mot 10 381 tre år tidigare. Drygt 10 000 fler ansökningar används nu som propagandamaterial för att legitimera ett system som i praktiken blivit allt sämre.
För vården i Region Stockholm har försämrats kraftigt sedan maktskiftet. Skandalerna avlöser varandra. Den rödgröna kakistokratiska röran klarar inte ens av att få kollektivtrafiken att fungera. Den sjukvård regionen levererar kan snarare jämföras med fältsjukhus från första världskriget än med modern välfärd. Många bedömare menar att den DDR-inspirerade vårdmodell som Jonas Lindberg och hans partikamrater implementerat i praktiken är sämre än den vård som sårade soldater fick, så som den skildras i På västfronten intet nytt.
Ändå uppmanas vi medborgare till ”tolerans”. Som om detta vore ett missförstånd snarare än ett mönster. När Vänsterpartiet får inflytande går det nästan alltid fel. Det är ingen slump. Partiets ideologiska profet Josef Stalin var bankrånare, massmördare och tyrann – ett faktum som sitter djupt inpräntat i partiets DNA. Korruption, maktfullkomlighet och förakt för vanligt folk följer samma röda tråd.
Historien är entydig: inget land där antidemokratisk socialism fått fritt spelrum har slutat väl. DDR, Kuba, Nordkorea – överallt har folket fått betala priset. Region Stockholm är inget undantag när Vänsterpartiet tillåts vara med och styra.
Vänsterpartiet hyllar Stalin på youtube
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Han var en av Sveriges främsta långdistanslöpare och flerfaldig svensk mästare – men kom att bli ett av landets mest omdiskuterade namn i kriminalhistorien. Olle Möller dömdes två gånger för mord, trots att bevisningen uteslutande byggde på indicier och trots att han själv konsekvent nekade. Var han en farlig gärningsman eller ett offer för ett justitiemord? Fallet Möller blottlägger rättsstatens svåraste frågor om bevis, skuld och sanning.
Olle Mölle – Idrottman och mördare?
I svensk kriminalhistoria finns få personer som väcker så starka och motstridiga känslor som Olle Möller. Han var en av landets främsta långdistanslöpare under mellankrigstiden, flerfaldig svensk mästare i terränglöpning – och samtidigt huvudperson i två av de mest uppmärksammade mordfallen i Sverige. Frågan om hans skuld eller oskuld har debatterats i över åttio år och fortsätter än i dag att fascinera jurister, historiker och allmänhet.
Från idrottsman till misstänkt
Olof Manfred ”Olle” Möller föddes 1906 i Iron Mountain, Michigan, men växte upp i Sverige under enkla förhållanden. Under 1920- och 1930-talen slog han igenom som elitlöpare. Han blev trefaldig svensk mästare i terränglöpning och tog dessutom en rad SM-medaljer i både individuella och lagbaserade tävlingar. Samtidigt arbetade han som chaufför och senare som potatishandlare – ett yrke som krävde långa transporter och gav honom tillgång till bil, något som senare skulle få avgörande betydelse.
När tioåriga Gerd Johansson försvann i Stockholm i december 1939 och senare hittades mördad, stod Sverige inför ett trauma. Barnamord var – och är – bland det mest upprörande som kan inträffa, och trycket på polisen att snabbt hitta en gärningsman var enormt.
Indiciernas makt
Utredningen mot Olle Möller byggde nästan uteslutande på indicier: jutesäcksfibrer, hundhår, vittnesmål och antaganden om hans rörelsemönster. Några tekniska bevis i modern mening fanns inte – DNA-analys låg mer än ett halvt sekel fram i tiden. Trots att Möller konsekvent nekade till brottet dömdes han 1941 till tio års straffarbete för våldtäktsförsök och misshandel med dödlig utgång.
Fallet illustrerar tydligt hur rättssystemet fungerade före den moderna kriminalteknikens genombrott. Indiciebevisning var tillåten, men krävde att en kedja av omständigheter tillsammans skulle peka entydigt mot den misstänkte. Kritiker har senare menat att kedjan i Möllers fall var långt ifrån vattentät – särskilt som flera vittnesmål visade sig osäkra eller felaktiga.
Ett liv i skuggan av domen
Efter frigivningen 1948 försökte Möller leva ett normalt liv, men hans namn var redan förknippat med ett av Sveriges mest omtalade brott. När den femåriga Kerstin Blom mördades 1955 riktades misstankarna åter mot honom. Denna gång hade han dock alibi, och senare dömdes en annan man, Hugo Färnström, för brottet.
Ändå skulle historien upprepa sig. År 1959 dömdes Olle Möller för mordet på Rut Lind i Fjugesta. Även detta mål byggde på indicier, och återigen hävdade Möller sin oskuld. Två morddomar, båda utan teknisk bevisning – något som redan då väckte frågor, men som i efterhand blivit centralt i debatten om rättssäkerhet.
DNA, efterspel och rättspsykologi
På 1990-talet genomfördes DNA-analyser på hundhår från Gerd-fallet, i hopp om att äntligen kunna bringa klarhet. Resultatet blev nedslående: materialet var för degraderat för att ge svar. Varken skuld eller oskuld kunde bevisas.
Efter Möllers död 1983 tog hans dotter över kampen för resning, men Högsta domstolen avslog ansökan. Ändå levde frågan vidare. I böcker, artiklar och romaner – särskilt Mördaren i folkhemmet – har Möller lyfts fram som ett möjligt offer för justitiemord.
Ur ett rättspsykologiskt perspektiv är fallet Möller närmast skolboksexempel. Hur påverkas domstolar av tidsanda, medialt tryck och behovet av snabba svar? Hur tillförlitliga är vittnesmål efter lång tid? Och hur lätt är det att bli ”den skyldige”, när man väl pekats ut?
Mellan hjälte och misstänkt
Olle Möller var både hyllad idrottsman och dömd mördare. För vissa är han en farlig brottsling som kom undan för lindrigt. För andra är han ett tragiskt exempel på hur rättssystemet kan misslyckas när bevisningen är svag men misstankarna starka.
Det vi med säkerhet vet är detta: Möllers fall visar hur svårt det är att nå sanningen i äldre kriminalfall, där tekniken inte räcker till och där mänskliga faktorer spelar en avgörande roll. Det är också en påminnelse om varför rättssäkerhet, beviskrav och ödmjukhet inför osäkerhet är centrala värden i en rättsstat.
Än i dag finns inget slutgiltigt svar på frågan Olle Möller själv ställde i titeln på sin bok från 1966: ”Jag är oskyldig.”
Årets julklapp är ett deporteringsverk! De släkten som ska komma ska slippa uppleva det mångkulturella helvete på jorden som Sverige har blivit på grund av en alltför liberal migrationspolitik.
Snälla, herr statsminister Kristersson, ge svenska folket ett deporteringsverk i julklapp.
Tidöregeringen har gjort skillnad för det svenska samhället. Ni har avskaffat det förhatliga spårbytet, som var mer hatat än motboken. Nu kan inte ”asylsökande” som saknar asylskäl längre klamra sig kvar i Sverige genom påhittade låtsasjobb, utan nu åker man hem.
Men det svenska folket behöver nu ett deporteringsverk, som med alla till buds stående medel kan returnera dömda brottslingar som saknar svenskt medborgarskap till sina hemländer eller till något annat land i deras hemlands närområde.
Låt varje fängelsedömd brottsling som saknar svenskt medborgarskap få en härlig julklapp: en livstidsutvisning. Så fort det är dags för ”muck” drar man på den kriminella orchen en spottluva och returnerar honom eller henne till hemlandet, eller till ett tredje land som vill ta hand om avfallet. Låt det svenska folket slippa ha kvar kriminella orcher så att Sverige inte besudlas med mer kriminalitet. En våldtäktsman eller barnmördare kan aldrig ha skäl att få stanna i Sverige om personen saknar svenskt medborgarskap.
Ge oss en julklapp där vi slipper läsa i tidningen att en dömd våldtäktsman som saknar medborgarskap, och som ”bara” varit i Sverige sedan 2006, får stanna kvar. Det är vidrigt. Låt varje fängelsedömd migrant som inte är svensk medborgare få en enkel biljett hem eller till ett tredje land som kan ta hand om personen.
Det hade varit årets julklapp till svenska folket.
På 1930- och 1950-talens Sverige rörde sig en berättelse i skuggorna – om pengar som betalades i tysthet, om en obekväm man som aldrig försvann och om en stat som fruktade skandal mer än offentlig prövning. Haijbyaffären blev till slut en av landets mest omstridda rättsaffärer, där rykten om kungahuset, rättsväsendets agerande och folkhemmets behov av kontroll flöt samman. Än i dag väcker den frågan om vad som händer när makten väljer tystnad framför öppenhet.
Polismördaren Kurt Haijby och Kung Gustaf V hade en ”kärleksaffär” som enligt dåtidens lagstiftning var otukt mot naturen.
Det börjar som en ganska vardaglig historia i 1930-talets Stockholm: en restaurang, ett tillstånd, en man med dåligt rykte och en stat som gärna håller ordning. Men den slutar som en av Sveriges mest omtalade affärer – där kungahusets anseende, rättsstatens självkänsla och folkhemmets behov av kontroll hamnar i samma tryckkokare.
En restaurangägare söker kungens hjälp
Kurt Haijby driver restaurang Lido på Kungsgatan. Han är entreprenör, men också belastad av ett kriminellt förflutet. Det gör livet svårt när det gäller utskänkningstillstånd. Och när de vanliga vägarna känns stängda finns alltid den svenska genvägen: att försöka nå någon som kan påverka.
Så söker Haijby audiens hos Gustaf V. Det är 1933, kungen är gammal men fortfarande symbolen för staten. Haijby får träffa honom, tillsammans med många andra.
Efteråt börjar berättelserna glida isär.
Enligt Haijby själv tar historien en helt annan riktning än en enkel bön om vinrättigheter. Han påstår att det uppstår en sexuell relation mellan honom och kungen. Andra kommer senare att säga att den berättelsen inte håller – men att den ändå blev farlig, därför att den var möjlig att tro på i en tid av rykten, skam och tabun.
Pengarna som inte borde ha funnits
Det är här affären får sin märkliga tyngd. För även om man inte accepterar Haijbys kärnberättelse finns något mer konkret: pengar betalas ut.
Hovet betalar. Inte en gång, utan över tid, i olika former. Det handlar om belopp som i samtiden är stora nog att förändra ett liv. Varför?
Om Haijby bara var en lögnare borde det rimliga ha varit att stoppa honom, polisanmäla, säga nej. Men i stället verkar man vilja köpa lugn.
Det är i det här spänningsfältet som affären föds: mellan det som sägs vara bluff och det som faktiskt görs för att hålla bluffen tyst.
När lösningen blir att försvinna
Under 1930-talet prövas en klassisk metod: flytta problemet bort från Sverige.
Haijby får pengar för att emigrera. Tanken är enkel: om han inte finns här, kan han inte ställa till med något här. Men han kommer tillbaka. Och när han kommer tillbaka står han där igen – lika besvärlig, lika beroende, lika laddad.
Under de följande åren får han olika former av “hjälp”: affärslösningar, pengar, möjligheter. I berättelsen blir det en sorts märklig livlina som samtidigt är en kedja. Hjälpen ges – men den förutsätter att han håller tyst.
Och i bakgrunden finns alltid samma rädsla: inte bara för en personlig skandal, utan för vad som händer om monarkin tappar sin glans.
Psykiatrin som lugn och lås
När Haijby på nytt blir ett problem tar historien en mörkare ton.
Han hamnar under observation på Beckomberga, och senare sker nya perioder av inläggning. Formellt finns motiveringar: oro för hans psykiska tillstånd, behov av vård, behov av observation.
Men när man läser affären som berättelse framstår psykiatrin också som något annat: ett sätt att skapa stillhet. En plats där en bråkig människa kan bli tyst, avskild, kontrollerad.
Det gör Haijbyaffären till mer än en skandalhistoria. Den blir en berättelse om ett samhälle som ibland föredrar att “hantera” människor snarare än att ta strid med sakfrågan öppet.
Boken som inte fick finnas
1947 gör Haijby det förbjudna: han slutar hålla inne med sin historia.
Han ger ut en nyckelroman – Patrik Kajson går igen – där han i romanform lägger fram sitt perspektiv. Det är ett sätt att tala utan att skriva ett protokoll. Men alla förstår vad den handlar om.
Och då händer något som är så svenskt att det nästan blir absurt: stora delar av upplagan köps upp och försvinner ur cirkulation.
Man vill inte ha en tryckfrihetsprocess. Man vill inte ha rubriker. Man vill inte ha vittnesmål, rykten, insinuationer.
Man vill ha tystnad.
Men när tystnad blir en aktiv insats – då börjar folk ana att det finns något att tysta.
När staten måste titta – men inte för mycket
Efter kungens död 1950 trappas allt upp. Haijby skriver brev till myndigheter, gång på gång, om rättsövergrepp och om hur han menar sig ha behandlats.
Till slut hamnar frågan hos Justitiekanslern, som utreder om det finns fog för anklagelserna. Utredningen landar i en dubbelhet som nästan känns som en dramaturgisk knut:
Å ena sidan: Haijbys påståenden anses i stort sakna grund.
Å andra sidan: det står klart att hovet betalat stora summor och gjort mycket för att hålla honom tyst.
Det är som om staten säger: “Vi ser inget brott” – men samtidigt: “vi ser att något ovanligt pågick.”
Och det räcker för att misstron ska växa.
Rättegången som blev nationell feber
Till slut blir det rättegång. Haijby åtalas och döms för grov utpressning. Domen blir ett slags officiellt avslut: ett sätt att slå fast vem som är skurken i berättelsen.
Men i offentligheten blir det inte ett avslut. Det blir en explosion.
Debattörer går i clinch. Ledarsidor rasar. I riksdagen talas det om rättsröta. Vilhelm Moberg kliver fram som en av de mest hänsynslösa kritikerna och menar att själva faktum att Haijby döms visar att rättssystemet skyddar makten.
Andra säger tvärtom: domen visar att han var en bedragare som pressade hovet på pengar.
Och det är här affären stelnar till sin eviga form: den blir en kamp om tolkning.
Var det sant? Eller var det bara farligt att det kunde vara sant?
När man försöker knyta ihop berättelsen återstår en sak som gör den mer plågsam än många andra skandaler:
Det går inte att enkelt bevisa den centrala kärnfrågan.
Hade Gustaf V och Haijby en relation? Var Haijby offer för ett system som skyddade sig självt? Eller var han en skicklig manipulatör som spelade på samtidens största tabun?
Historiker, jurister och författare har landat på olika sidor. Vissa menar att relationen är obevisad och att tidpunkter inte stämmer. Andra menar att något måste ha hänt, eftersom systemet agerade så kraftfullt.
Och kanske ligger affärens verkliga kärna just där: inte i om allt Haijby sa var sant, utan i att staten och hovet betedde sig som om det kunde vara sant – och att det räckte för att sätta igång en kedja av hemligheter, pengar, inlåsning, tystnad och till slut dom.
Varför affären fortfarande känns modern
Haijbyaffären lever kvar för att den inte bara handlar om kungar och skandaler. Den handlar om mekanismer som fortfarande känns igen:
Ett samhälle som skyddar sina institutioner. En obekväm person som blir ett “problem” snarare än en människa. En offentlighet som växer när insynen minskar. Och en berättelse där pengar, sekretess och prestige blir starkare krafter än principer.
Det är därför Haijbyaffären fortfarande diskuteras. Inte för att alla vill veta vad som hände i ett sovrum på 1930-talet – utan för att många vill förstå vad som händer i en stat när det som måste skyddas blir viktigare än det som borde prövas öppet.
Kriminalvården har sedan 2020 lagt över 100 miljoner kronor på inrikes transporter med chartrade privatflyg. Myndigheten motiverar kostnaderna med överbeläggningar, personalbrist och tidsvinster, men kritiker menar att dyra flygningar ofta ersätter fullt möjliga biltransporter och innebär ett slöseri med skattepengar. Samtidigt redovisas flygkostnaderna inte separat i årsredovisningarna, vilket väcker frågor om transparens och ansvar.
Kriminalvården måste vara öppen för innovativa lösningar. Att till exempel använda halsfängsel på fångar under transporter gör att man kan minimera risken för rymningar. Sedan måste vi se vinsten: om en pedofil dör under en transport blir det en vinst både för brottsoffret och samhället. Det blir win win.
Kriminalvården använder chartrade privatflyg för att transportera intagna och andra frihetsberövade personer. Enligt myndigheten sker detta bland annat på grund av överbeläggningar på häkten och anstalter samt bemanningssvårigheter. Kritiker menar dock att användningen av dyra flygtransporter innebär ett slöseri med skattepengar, särskilt när många av dessa transporter i praktiken hade kunnat genomföras med bil.
Genomgångar av fakturor visar att Kriminalvården sedan 2020 har lagt över 100 miljoner kronor på tusentals inrikes flygtransporter. Dessa kostnader särredovisas inte i myndighetens årsredovisningar, trots att enskilda flygningar kan kosta upp till 300 000 kronor.
– Det måste bli enorma kostnader för Kriminalvården med den här typen av transporter, säger ”Johannes”, som själv varit föremål för fångtransport.
Samtidigt har Kriminalvårdens totala transportkostnader skjutit i höjden. Förra året uppgick utgifterna för inrikes transporter till över en miljard kronor, fördelat på cirka 111 000 resor. Majoriteten av dessa genomförs med bil, vilket gör flygtransporterna till ett särskilt kostsamt undantag.
Överbeläggningar driver fram dyra lösningar
Kriminalvården uppger att flyg i vissa fall används för att undvika övernattningar på häkten vid långa biltransporter, samt på grund av personalbrist och akuta behov av att frigöra platser. Kritiker ifrågasätter dock om organisatoriska brister och bristande planering ska rättfärdiga transporter som är mångdubbelt dyrare än alternativ på väg.
– I många andra länder använder man bussar och transporter i fängelsefordon. Det handlar ändå om mördare, gängkriminella och pedofiler – grupper som har lågt samhällsvärde. Därför bör man inte använda så mycket skattepengar på dem, säger en expert knuten till ett parti på vänsterkanten.
– Skulle en gängkriminell råka dö under en transport är det inte hela världen. Personen har inget värde för samhället. En kackerlacka har större existensberättigande än kriminella varelser, säger samma källa.
Flyg används även för att spara tid
När det gäller transporter av barn och ungdomar framhåller myndigheten att tidsvinsten ofta prioriteras, exempelvis vid långa resor från norra till södra Sverige. Kriminalvårdens transportdirektör Joacim Trybom menar att flyg då är det mest humana alternativet och uppger att omkring en tredjedel av flygtransporterna gäller minderåriga.
Samtidigt menar kritiker att även tidsvinster måste vägas mot kostnaderna för skattebetalarna, och att transporter med bil i många fall hade varit fullt möjliga utan att äventyra vare sig säkerhet eller humanitet.
Bristande transparens kring kostnaderna
Trots att flygtransporterna har kostat över 100 miljoner kronor sedan 2020 redovisas de inte separat i Kriminalvårdens årsredovisningar. Myndigheten har uppgett att beloppen inte ansetts tillräckligt stora för att särskiljas, något som väcker frågor om insyn och ansvarstagande när det gäller användningen av offentliga medel.
Faktaruta: Vad kostar en intagen – och vad sparas om tiden förkortas?
Kriminalvårdens dygnskostnader (2023) visar ungefär vad det kostar per person och dygn i olika delar av
verksamheten. Om en verkställighetstid avbryts eller förkortas sparas i grova drag dygnskostnaden för de dagar
som inte behöver genomföras.
Häkte:3 488 kr per person och dygn
Anstalt (fängelse):3 773 kr per person och dygn
Frivård:341 kr per person och dygn
Enkel formel (grovt):
Besparing ≈ dygnskostnad × antal dagar som förkortas
Exempel: om en fånger dör under halva strafftiden (dvs. hälften av tiden återstår, så bli vinsten för samhället följande ):
1 år totalt → ca 182,5 dygn “sparas” → ≈ 688 573 kr
2 år totalt → ca 365 dygn “sparas” → ≈ 1 377 145 kr
4 år totalt → ca 730 dygn “sparas” → ≈ 2 754 290 kr
Obs: Detta är en förenklad räkning med genomsnittliga dygnskostnader. Den säger inte exakt vad som händer i enskilda fall
(t.ex. fasta kostnader, beläggningseffekter, vårdbehov, transporter, rättsprocesser m.m.).
Källa: Kriminalvården – “Ekonomi och planering” (dygnskostnader 2023).
Tusentals förseningstimmar i pendeltågstrafiken är inget olycksfall i arbetet – det är resultatet av Miljöpartiets politiska prioriteringar. Trots löften om förbättringar ligger förseningarna kvar på samma nivå som under kaosåret 2023, och återigen är det vanliga stockholmare som betalar priset i förlorad tid, ökade kostnader och minskat förtroende för kollektivtrafiken.
Handlare Sjöqvist får ta smällen när Miljöpartiet levererar sin flumpolitik med öppna spärrar i tunnelbanan. Med en stöldökning på 300 procent är en sak säker: maten blir inte billigare.
Vi stockholmare är vid det här laget väl bekanta med Miljöpartiets straffpolitik mot vanliga människor. Parkeringsavgifter har pressats upp till extrema nivåer, bilägare motarbetas systematiskt och småföretagare får bära konsekvenserna av politiska experiment. Nu har Miljöpartiet visat sitt kakistokratiska DNA även på ännu ett område: kollektivtrafiken.
Tusentals timmar av förseningar i pendeltågstrafiken är inte en olycklig slump – de är ett direkt resultat av politiska prioriteringar. Trots löften om förbättringar och trots operatörsbyten fortsätter resenärer i Stockholmsregionen att förlora enorma mängder tid. Miljöpartiet styr regionen och bär därmed det yttersta ansvaret.
Visst har situationen förbättrats något jämfört med förra året. Antalet enskilda förseningar har minskat. Men ser man till det som verkligen spelar roll för resenärerna – den sammanlagda tiden som människor sitter fast på perronger eller i stillastående tåg – är bilden en annan. Jämfört med 2023, ett år som präglades av återkommande pendeltågskaos, ligger årets totala förseningstimmar på ungefär samma nivå. Det innebär att resenärerna även i år har drabbats av tusentals timmar av försenad trafik.
En viktig förklaring är att pendeltågen går nästan oavbrutet, dygnet runt och i båda riktningarna. När en störning uppstår får den därför snabbt stora konsekvenser.
– Eftersom pendeltågen går nästan hela tiden är det också där som förseningarna ackumuleras mest, säger Örjan Eriksson, enhetschef för järnvägar Öst på Trafikverket.
Minnet av pendeltågskaoset vintern 2022 och första halvan av 2023 är fortfarande färskt för många. Problemen blev så omfattande att Region Stockholm till slut sade upp avtalet med MTR Pendeltågen i förtid. När SJ tog över trafiken följde glädjebesked om färre inställda avgångar. Men Miljöpartiets grundproblem kvarstod – och syns tydligt i statistiken: förseningarna, räknat i faktisk tid, är fortfarande lika omfattande som under krisåret 2023.
Orsakerna är välkända: spårfel, bristande underhåll, olyckor och yttre händelser. Men ansvaret hamnar alltid i ett politiskt ingenmansland. SJ hänvisar till SL. SL hänvisar till Trafikverket. Och Miljöpartiet, som styr regionen, duckar konsekvent för sitt ansvar.
Trafikverket pekar dessutom på att den extremt täta trafiken gör förebyggande underhåll svårt.
– När tågen går med så hög frekvens är det väldigt svårt att få tid att inspektera och åtgärda spåren. Små fel utvecklas därför till större problem som i slutändan leder till ännu fler förseningstimmar, säger Örjan Eriksson.
Detta är ett återkommande mönster i Miljöpartiets politik. Ett tydligt exempel är Ica-butiken vid tunnelbanestationen Näckrosen, där beslutet om öppna spärrar – ett ideologiskt experiment – ledde till att stölderna ökade med omkring 300 procent. För den lokala företagaren blev konsekvenserna förödande. Politiken ”levererade”, men resultatet blev fel – igen.
Samma sak gäller pendeltågstrafiken. Miljöpartiet kan leverera beslut, symbolhandlingar och visioner. Men när det kommer till fungerande vardag för vanliga människor misslyckas politiken gång på gång. Kostnaderna skenar, tiden rinner iväg – och stockholmarna får betala priset.
Två högutbildade vårdanställda utvisas efter nio år i Sverige – ett beslut som väcker starka känslor. Men fallet säger mindre om individernas öde och mer om konsekvenserna av åratal av extremt generösa regler, politisk inkonsekvens och ett migrationssystem som länge saknat både gränser och ansvar.
Något som borde vara självklart när de nya reglerna om PUT blir verklighet är att man börjar rensa i Kriminalvårdens kundstock, där de som saknar jord- och blodsband samt inte tillhör den svenska folkstammen returneras till hemlandet. Eller varför inte lyssna på Kumla-intagna och outsourca vården av dem till Cecot i El Salvador – ett härligt premiumfängelse där man har spetskompetens i att hantera pedofiler och terrorister.
Akademiker i svensk sjukvård
Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh är iranska akademiker som i flera år har arbetat inom svensk sjukvård. Afshad är utbildad hjärtläkare och Zahra utbildad chefssjuksköterska. Familjen kom till Sverige 2016 och har två barn, i dag 15 och 7 år gamla.
Politisk aktivism och flykten från Iran
Afshad var politiskt aktiv mot den islamistiska regimen i Iran och fängslades i tre år. Efter frigivningen levde han fortsatt under övervakning, vilket till slut fick familjen att lämna landet. Trots detta fick familjen avslag på sin asylansökan i Sverige.
Spårbytet – en genväg runt asylsystemet
I stället beviljades de arbetstillstånd genom det så kallade spårbytet – en konstruktion som gjorde det möjligt för asylsökande att stanna kvar genom arbete trots avslag. Båda anställdes vid Södersjukhuset i Stockholm, initialt som undersköterskor. Zahra arbetar i dag på en högspecialiserad operationsavdelning och genomgår kompletterande utbildning vid Karolinska Institutet, med planerad examen i maj 2025.
Regeländringen som satte stopp
Arbetstillstånden löpte ut i april 2025. Arbetsgivaren skickade in ansökan om förlängning i tid och lönevillkoren uppfyllde samtliga krav. Men under våren 2025 avskaffades spårbytet. Resultatet blev att tillstånden inte förlängdes. Enligt nuvarande regelverk måste personer i deras situation lämna Sverige, ansöka om arbetstillstånd från utlandet och invänta beslut där. Familjen har därför fått beslut om utvisning, planerad till början av januari 2026.
Varför just Sverige?
Men den större frågan kvarstår: varför valde familjen just Sverige? Mellan Iran och Sverige ligger åtta länder. Avståndet är cirka 340 mil och flygtiden runt fem timmar. Familjen har varit i Sverige i nio år, saknade enligt myndigheterna asylskäl, men valde ändå att klamra sig fast här – möjliggjort av tidigare regeringars oförmåga att föra en konsekvent och långsiktigt hållbar migrationspolitik.
Den höga kostnaden för en liberal linje
Denna politik har haft ett högt pris. Varje migrant kostar enligt beräkningar samhället cirka 75 000 kronor i nettokostnad även om personen arbetar. Är personen kriminell eller står utanför arbetsmarknaden blir kostnaden betydligt högre. Sverige har sedan tiden för Folke Bernadottes vita bussar fört en av Europas mest liberala asylpolitiker, där det under decennier varit relativt enkelt att få både asyl och arbetstillstånd.
Arbetslöshet, EU – och fortsatt import av arbetskraft
Samtidigt har Sverige omkring 10 procents arbetslöshet och är medlem i EU – en union med cirka 400 miljoner invånare som redan har rätt att fritt bosätta sig och arbeta i landet. Mot den bakgrunden framstår det som anmärkningsvärt att Sverige fortsatt rekryterar arbetskraft från länder utanför EU. De extremt generösa regler som länge gällt har bidragit till det samhällskaos vi i dag ser, med skjutningar, sprängningar och en växande otrygghet.
Dags för en tydlig kursändring
Det är mot denna bakgrund som kursändringen nu måste bli tydlig. Sverige behöver en stramare, mer konsekvent politik där lag, ansvar och egen försörjning står i centrum. Ett nödvändigt steg är att börja gallra kriminalvårdens kundstock. Den som dömts till fängelse och saknar svenskt medborgarskap bör inte ha någon självklar rätt att stanna kvar i landet. Det finns ingen anledning att behålla människor som inte klarar kravet på laglydnad och kan försörja sig själva.
Land skall med lag byggas – på riktigt
Sverige har historiskt byggt sitt samhälle på en tydlig princip: ”Land skall med lag byggas.” Om detta valspråk ska vara mer än tomma ord krävs handling. Det innebär att rättsstaten måste upprätthållas fullt ut – och att det kriminella element som saknar medborgarskap konsekvent avlägsnas från landet.
Faktaruta: Förändringar i migration och arbetstillstånd
Sverige har under lång tid haft en av Europas mer generösa asyl- och migrationspolitiker. Under samma period har landet
samtidigt sett ökade problem kopplade till bland annat gängkriminalitet, överbelastade anstalter och större kostnader inom
rättsväsendet. Flera regeringar har därför aviserat behovet av en stramare och mer konsekvent migrationspolitik.
Den nuvarande Tidöregeringen har beslutat om förändringar som träder i kraft den 1 april 2026. En av dessa är att
den så kallade spårbytesmöjligheten avskaffas. Spårbytet har inneburit att personer som fått avslag på sin asylansökan
ändå kunnat ansöka om och beviljas arbetstillstånd inifrån Sverige.
Samtidigt finns möjligheten att på nytt ansöka om asyl efter en viss tid utanför landet. Enligt nuvarande regelverk kan en ny
asylansökan lämnas in efter fem år, vilket i ett europeiskt perspektiv är en relativt kort tidsperiod.
Regeringen har även beslutat att höja försörjningskraven för arbetstillstånd. Det nya kravet innebär att lönen ska uppgå till
minst 90 procent av medianlönen i Sverige. Syftet är att motverka lönedumpning och minska risken för exploatering av
utländsk arbetskraft.
Ett brutalt terrordåd mot judiska civila i Australien har åter aktualiserat frågan om hur västerländska demokratier ska hantera intoleranta och våldsbejakande ideologier. Med utgångspunkt i Karl Poppers toleransparadox argumenterar denna artikel för att islamistisk extremism inte kan mötas med relativisering eller tystnad, utan kräver tydliga gränser och ett aktivt försvar av det öppna samhällets grundläggande värden.
När toleransen inte längre skyddar
Det började som ett firande. Ljus tändes, sånger sjöngs och familjer samlades för att uppmärksamma chanukka – en högtid som i generationer symboliserat motstånd mot förtryck och rätten att utöva sin tro. Men på Bondi Beach i Australien förvandlades glädjen till skräck. Skotten kom utan förvarning. När det var över låg sexton människor döda.
Nyheten spreds snabbt över världen. Ännu ett antisemitiskt terrordåd. Ännu en plats där judar attackerats just för att de är judar. Och ännu en gång ställdes samma obekväma frågor: hur kunde detta hända – och varför känns det som om det förr eller senare ändå skulle ske?
Ett samhälle som tvekar
När detaljerna blev kända stod det klart att gärningsmännen drevs av islamistisk extremism. Symboler kopplade till IS hittades i deras fordon. Polisen bekräftade att attacken var ideologiskt motiverad. Australiens premiärminister talade om extremism, men diskussionen stannade snart vid välbekanta formuleringar om sammanhållning och vikten av att inte dra förhastade slutsatser.
Det var inte första gången. Och det är just detta som oroar.
För i västvärlden finns i dag en djupt rotad rädsla för att peka ut intolerans när den kommer i religiös form. I stället för att dra tydliga gränser väljer institutioner ofta att mildra, relativisera eller omtolka. I Australien tolkades öppna rop om våld mot judar vid demonstrationer som ”missförstånd”. Orden tvättades rena, trots att budskapet var tydligt för alla som ville se.
Karl Poppers varning
Redan efter andra världskriget varnade filosofen Karl Popper för just detta. I sin berömda toleransparadox slog han fast att ett tolerant samhälle inte kan vara gränslöst tolerant. Om intolerans tillåts växa ostört kommer den till slut att förgöra det öppna samhället inifrån.
Poppers poäng var inte att förbjuda åsikter eller kväsa oliktänkande. Tvärtom. Men han menade att grupper som öppet hotar andras frihet och rätt till liv inte kan mötas med samma överseende som fredliga meningsmotståndare. Tolerans är ingen självmordsprincip.
Ändå är det just detta västvärlden gång på gång tycks pröva.
Ord som föregår våld
Efter Hamas massaker den 7 oktober 2023 hördes slagord om att ”eskalera motståndet” och ”globalisera intifadan” på gator och torg i flera västländer. För många lät det som politisk retorik. För andra – framför allt judar – var innebörden glasklar. Historien har lärt dem vad dessa ord betyder i praktiken.
Bondi Beach blev ett bevis på att ord inte stannar vid ord. Retorik normaliserar våld. När uppmaningar till eskalering får stå oemotsagda, när antisemitism kläs i aktivistiska eller akademiska termer, då sänks tröskeln. Förr eller senare är det någon som tar nästa steg.
Ett mönster, inte en slump
Från New York till Madrid, från London till Paris, Berlin, Nice och Stockholm – listan över islamistiska terrordåd i väst är lång. Varje gång följs de av samma ritual: politiker uppmanar till lugn, medier betonar att extremism inte representerar alla muslimer, och samtalet flyttas snabbt från ideologi till socioekonomiska förklaringar.
Samtidigt visar internationella rapporter att antisemitism och stöd för politiskt våld är utbrett i jihadistiska miljöer. Tiotusentals islamistiska terrorattacker har genomförts globalt sedan slutet av 1970-talet. Majoriteten av dem under det senaste decenniet.
Detta är inte ett randfenomen. Det är ett mönster.
Rädslan att säga nej
I Europa har rädslan för att uppfattas som intolerant lett till långtgående eftergifter. Organisationer med antidemokratiska värderingar har tilldelats offentliga medel. Religiösa normer har tillåtits påverka skolor, offentliga institutioner och jämställdhetsarbete. Samtidigt har kritik ofta avfärdats som ”islamofobi”, oavsett innehåll.
Kontrasten mot hur antisemitism bemöts är slående. När judiska mål attackeras följer inga stora solidaritetsupprop, inga kampanjer, inga symboliska manifestationer i samma omfattning. I stället ifrågasätts ofta de som öppet visar judiska symboler – som om deras blotta synlighet vore provokativ.
Frågan som inte går att undvika
Detta handlar inte om människor från Mellanöstern, och inte om muslimer som individer. Miljontals muslimer lever fredligt i väst, delar demokratiska värderingar och bidrar till samhället. De är inte problemet.
Frågan som västvärlden måste våga ställa är en annan: Är islamism – som ideologi och politiskt projekt – förenlig med liberal demokrati?
Allt fler tecken pekar på att svaret är nej.
När gränserna suddas ut
Bondi Beach var inte en isolerad tragedi. Det var ännu ett varningsskott. Ett samhälle som inte längre vågar försvara sina grundprinciper riskerar att förlora dem. Inte i ett dramatiskt ögonblick, utan långsamt – genom undanflykter, tystnad och välmenande relativisering.
Karl Popper hade rätt. Ett öppet samhälle överlever inte genom att blunda för intolerans, utan genom att stå emot den.
Och frågan är inte om västvärlden har råd att dra tydliga gränser – utan om den har råd att låta bli.
Trots sin storlek, sitt skatteunderlag och sina resurser misslyckas Stockholms stad med något så grundläggande som att sänka kommunalskatten med en enda krona. Samtidigt visar lilla Lekeberg i Örebro län att det går – om viljan och prioriteringarna finns. Skillnaden ligger inte i förutsättningarna, utan i hur skattepengarna används och vilka politiker som styr.
Något som sossarna är duktiga på är att kasta pärlor till svinen i sin politik. Det handlar om många miljoner kronor som slösas bort på myglade föreningar på Järvafältet. Ronald Reagan sa en gång: ”Kommunen är som en jättebebis – enorm aptit vid den ena öppningen, men ingen kontroll över den andra.” Och så är det.
Stockholms stad gör misslyckande efter misslyckande under den rödgröna röran. Under mandatperioden från 2022 har man chockhöjt skatten. Samtidigt klarar till och med en liten kommun som Lekeberg av att sänka skatten med 1 krona. Lekeberg är en kommun med cirka 8 600 invånare och lyckas ändå sänka kommunalskatten, medan Stockholms stad – som har nästan 1 miljon invånare – inte förmår göra detsamma.
Har du ens hört talas om Lekeberg? Det är en liten kommun som ligger i Örebro län, en välmående kommun som inte styrs av sossar och kommunister, utan av människor som har kontakt med verkligheten.
Det logiska är att Stockholm skulle kunna ha Sveriges lägsta kommunalskatt, om det satt rätt politiker vid makten – politiker som inte slösade bort skattepengar på en massa symbolpolitiska tramsprojekt. Kakistokratstyret i Stockholms stad har inte gjort många rätt. Det enda vi stockholmare har fått smaka på är usel kommunal service, samtidigt som man gör en rad sjuka affärer, som att köpa tillbaka slumområden i Husby.
Stockholms stad har över 40 000 anställda i en kommun med cirka 1 miljon invånare. Det innebär att ungefär 4 % av befolkningen arbetar för kommunen.
Staden Dallas, som har fler invånare än Stockholm, har endast omkring 1 % kommunanställda – och dessutom lägre skatt.
Det tyder på att mycket inte fungerar som det borde i Stockholms stadshus.
Så vad gör kakistokraterna i Stadshuset för fel, när man har en så groteskt stor kommunal organisation?
Stockholm stad på jumboplats på att hålla låg kommunalskatt
Faktaruta: Stockholm stad vs City of Dallas – skatt & kommunal organisation
Stockholms stad
City of Dallas (Texas)
Invånare
≈ 1 000 000
≈ 1 326 000
Kommunanställda
≈ 40 000
≈ 13 000
Anställda per 1 000 invånare
≈ 40
≈ 10
Kommunal inkomstskatt
Ja – ca 30,60 %
(kommun + region)
Nej – 0 %
(varken kommunal eller delstatlig)
Exempel: årsinkomst 300 000 kr
Skatt ≈ 90 000 kr Kvar: ≈ 210 000 kr
Skatt: 0 kr Kvar: 300 000 kr
Skillnad i disponibel inkomst
–
+90 000 kr per år
(+7 500 kr/mån)
Obs: Jämförelsen avser endast inkomstskatt.
Dallas finansierar sin verksamhet främst via fastighetsskatt och moms,
medan Stockholm i huvudsak beskattar arbete.
Regeringen vill skärpa migrationspolitiken genom att kunna återkalla permanenta uppehållstillstånd när grunderna för dem inte längre finns. Socialdemokraterna säger nej – och gör därmed ännu en gång klart att partiet sätter systemets bekvämlighet och gamla dogmer före svenska folkets trygghet, rättvisa och förtroende för staten.
Sossarna är bra på en sak: att suga ut skyhöga skatter. Redan på 70-talet protesterade Astrid Lindgren mot att hon fick betala över 100 procent i skatt.
Tidigare i år tog regeringen emot en utredning som föreslår att permanenta uppehållstillstånd i stor omfattning ska kunna återkallas och omvandlas till tidsbegränsade, om den berörda personen inte längre uppfyller de krav som låg till grund för beslutet – exempelvis flyktingstatus. Förslaget är tydligt: antingen har man ett skyddsbehov, eller så tar man steget fullt ut och blir svensk medborgare.
Socialdemokraterna säger nej. Igen.
Partiet varnar för att det skulle vara ”retroaktivt”, ”möjligen olagligt” och att det skulle ”urholka förtroendet för staten”. Det är ett argument som klingar ihåligt, särskilt från ett parti vars historia är fylld av just maktmissbruk, rättsövergrepp och politiska skandaler.
Sossarnas svek mot det svenska folket har duggat tätt genom decennierna. På 1960-talet hade Sverige en kommunikationsminister som aktivt arbetade för att stoppa frisinnade radiostationer från att sända reklam från internationellt vatten, i stället skulle man lyssna på trist statlig skitradio. Statsministrar har marscherat i demonstrationståg tillsammans med terrorister samtidigt som tusentals amerikanska soldater blev mördade i Vietnam, vilket fick USA att kalla hem sin ambassadör. Vi har haft IB-affären, där socialdemokratins egen inhemska ”STASI” spionerade på oliktänkande. Geijeraffären med bordellmamman Doris. Ebbe Carlsson-affären, där justitieministern gav fribrev för olaglig avlysning.
Vi har sett statsministerkandidater som inte förstått skillnaden mellan mitt och ditt, utan lyxkonsumerat med statens kreditkort för att köpa choklad och blöjor. Och vi har haft statsministrar som öppet välkomnade massinvandringen för tio år sedan, med slagord om att ”mitt Europa bygger inga murar” – samtidigt som konsekvenserna lämnades till svenska kommuner, rättsväsendet och skattebetalare.
Nu upprepas mönstret.
Genom att säga nej till att återkalla permanenta uppehållstillstånd sviker Socialdemokraterna återigen svenska folket. Budskapet är glasklart: även om du inte längre uppfyller kraven, även om du aldrig tar steget mot medborgarskap, även om du under årtionden lever i Sverige utan att bli en del av samhället – så ska du få stanna.
Nyligen lät socialdemokratiska nämndemän en grov vålds- och sexualbrottsling stanna i landet med hänvisning till lång vistelsetid. Inte för att de är svenska medborgare, inte för att de bidrar, utan för att de ”varit här länge”. Enligt S-logik räcker det alltså att ha haft PUT i 20 år, oavsett om man är en grovt kriminell brottsling som utsätter gamla och sjuka för våldtäkter eller någon som har god vandel.
Socialdemokraterna hävdar att rättssäkerheten hotas om gamla beslut omprövas. Men rättssäkerheten urholkas minst lika mycket när staten signalerar att permanenta tillstånd i praktiken är orubbliga – även när grunderna för dem fallit bort.
Migrationsminister Johan Forssell (M) har rätt när han säger att valet bör vara tydligt: antingen har man ett tidsbegränsat skydd i Sverige, eller så blir man svensk medborgare. Något tredje alternativ borde inte finnas.
Att Socialdemokraterna nu återigen väljer systemets bekvämlighet framför svenska folkets trygghet är tyvärr helt i linje med partiets historia. Men det gör sveket inte mindre allvarligt.
Faktaruta: affärerna och händelserna som nämns
Piratradio / Radio Nord (1960-talet)
Piratradiostationer sände från internationellt vatten för att nå svensk publik och sälja reklam. Radio Nord (1961–1962) blev den mest kända och ledde till skärpt lagstiftning (”Lex Radio Nord”) för att stoppa verksamheten.
Vietnamdemonstrationen i Stockholm (1972)
År 1972 deltog statsminister Olof Palme i ett demonstrationståg riktat mot USA:s bekämpning av kommunismen i Vietnam. Händelsen uppfattades av USA som ett allvarligt diplomatiskt övertramp, och president Richard Nixon kallade hem USA:s ambassadör från Sverige, vilket ledde till en djup diplomatisk kris mellan länderna.
IB-affären (1973)
Avslöjandet av den hemliga underrättelseorganisationen IB, som ägnade sig åt åsiktsregistrering och övervakning av politiska motståndare. Affären blev en stor rätts- och pressfrihetskonflikt.
Geijeraffären (1970-talet)
Kopplerihärvan kring Bordelmamman Doris Hopp och högt uppsatta samhällsaktörer förekom i hennes kundkrets. Affären fick stor medial uppmärksamhet och lång politisk efterdebatt.
Ebbe Carlsson-affären (1988)
En politisk skandal kopplad till Palmemordets utredning där Ebbe Carlsson, med kontakter inom regeringen, drev en privat parallellutredning. Affären rörde frågor om ministeransvar, rättssäkerhet och otillåtna metoder.
”Tobleroneaffären” / Sahlinaffären (1995)
Mona Sahlin använde statens kontokort för privata inköp, bland annat livsmedel och barnartiklar. Affären skadade förtroendet och ledde till hennes tillbakadragande från statsministerposten under en period.
”Mitt Europa bygger inga murar” (2015)
Uttalande av statsminister Stefan Löfven under flyktingkrisen 2015, ofta citerat i debatten som symbol för den dåvarande migrationspolitiska linjen. Efterföljande sunksamhälle som blev resultatet, med skjutningar och ett kosmopolitiskt helvetessamhälle på jorden som följd.
Sedan 2021 har hundratals våldtäkter mot kvinnor över 60 år anmälts i Sverige. En stor del av brotten har skett inom hemtjänsten och på äldreboenden, ofta i samband med personlig omvårdnad. Under 2025 har åtta män dömts för grova sexualbrott mot äldre kvinnor – fall som tillsammans pekar på allvarliga brister i kontroll, ansvar och skydd inom äldreomsorgen.
Sverige har sedan 1970-talet i princip delat ut medborgarskap i flingpaketen. Samhällets oförmåga att rensa bort migranter med dålig vandel har varit näst intill noll. Det behövs lagändringar som gör det svårare att bli svensk medborgare och bättre kontroll av vilka som får arbeta inom kommunala bolag och verksamheter.
Våldtäkter inom äldreomsorgen – ett systemfel som blottlagts
Sedan 2021 har 398 våldtäkter mot kvinnor över 60 år anmälts i Sverige. Enligt kriminologen Anders Östlund vid polisregion Mitt utmärker sig en särskild kategori: våldtäkter som sker inomhus, begångna av gärningsmän som inte står i parrelation till offret. Ett brott som i övrigt är ovanligt – men som återkommer bland äldre kvinnor.
Av de anmälningar som hittills granskats har över hälften skett inom hemtjänsten eller på äldreboenden. Brotten sker ofta i samband med personlig omvårdnad, framför allt hygienmoment, där gärningsmannen utnyttjar sin maktposition och offrets utsatthet.
Under 2025 har åtta män dömts för våldtäkt eller andra grova sexualbrott inom äldreomsorgen. Fallen visar ett återkommande mönster av ensamarbete, bristande tillsyn, varningssignaler som ignorerats – och i flera fall ett system som misslyckats med att skydda de mest sårbara.
Åtta domar – samma strukturella brister
Bland de dömda finns hemtjänstpersonal, vårdbiträden och nattpersonal. Offren är kvinnor i åldrarna 80 till 100 år, flera med demens eller kognitiv svikt.
I Uppsala dömdes Baasim Yusuf till nio års fängelse för bland annat två grova våldtäkter och flera sexuella övergrepp mot kvinnor han ansvarade för inom nattpatrullen. Övergreppen filmades. I Eskilstuna avslöjades Melsh Keleta när han våldtog en alzheimersjuk kvinna i duschen på ett äldreboende – ett brott som kommunen inte polisanmälde, utan överlät åt anhöriga att hantera.
I Årjäng kunde en våldtäkt på en dement kvinna styrkas genom spermafynd på madrasskyddet. Ali Hassan Zada, som arbetat ensam på avdelningen, dömdes till fem och ett halvt års fängelse. I Timrå utnyttjade Angel Villaverde en dement kvinna i hennes hem. Han hade tidigare anklagats för liknande brott vid tre tillfällen.
I Umeå dömdes Mohammed Karrar för grov våldtäkt och grovt sexuellt ofredande efter att ha angripit två äldre kvinnor vid olika hemtjänstbesök. Trots att kommunen kände till den första händelsen stängdes han inte av innan nästa övergrepp skedde.
I Stockholm dömdes Shakir Mahmoud Shakir för våldtäkt på en 100-årig kvinna under förevändning av medicinsk behandling. I Varberg dömdes en 52-årig man för försök till grov våldtäkt – trots att han tidigare stängts av från arbete inom psykiatrin på grund av misstankar om sexuella övergrepp.
I Vänersborg dömdes en hemtjänstman i 25-årsåldern för grovt sexuellt övergrepp efter att ha lagt sig över en kvinna i hennes säng. Kvinnan dog några veckor senare.
Gemensamma nämnare
Trots skillnader i ålder, bakgrund och arbetsplats förenas fallen av flera gemensamma faktorer. Brotten sker i omsorgssituationer där offret är beroende av hjälp. Gärningsmännen arbetar ofta ensamma. Offren har begränsad möjlighet att slå larm – ibland är gärningsmannen den enda tillgängliga hjälpresursen. Tidigare varningssignaler ignoreras, och i flera fall får personal arbeta kvar trots misstankar. Kommuner underlåter att polisanmäla eller agerar sent.
Kriminologen Anders Östlund beskriver hur kvinnornas berättelser är påfallande lika. Ofta ges instruktioner under övergreppet, som om våldtäkten vore en fortsättning på arbetsuppgiften. Det är ett beteende som visar hur yrkesrollen används som täckmantel.
Ett stort mörkertal
Endast en bråkdel av anmälningarna leder till åtal och fällande dom. Även om inte alla anmälningar motsvarar faktiska våldtäkter bedöms mörkertalet som mycket stort. Många äldre kvinnor saknar möjlighet att berätta, blir inte trodda eller avlider innan rättsprocessen ens inleds.
Att dessa brott sker i samhällets mest skyddsvärda miljöer – i hemmet, på äldreboenden, under vård – gör dem särskilt allvarliga. Fallen från 2025 visar inte bara enskilda gärningsmän, utan ett system som gång på gång brister i ansvar, kontroll och skydd.
Slutligen
Problemet med våldtäkter inom hemtjänsten beror på alltför liberala regler. Det har varit för lätt att få asyl och medborgarskap i Sverige. I Sverige utvisar vi inte folk som begår brott, utan vi fortsätter försörja dem med skattepengar. Sedan 1975 har man bedrivit en alltför liberal politik där man i princip delat ut medborgarskap i flingpaketen.
Man kan fråga sig varför vi ens låter personer som arbetar inom hemtjänsten, och som inte är svenska medborgare, stanna i Sverige. Att vi ska ta emot arbetskraftsinvandrare utanför EU som inte kan språket eller vår kultur, och sedan låta dem arbeta med den grupp som byggde Sverige. Sverige måste få en mycket hårdare attityd mot brottslingar.
Om grundlagsändringen går igenom som gör att man kan annullera medborgarskap, då måste vi ha en utrensningsmyndighet som enbart arbetar med att hitta kriminella invandrare som har dubbla medborgarskap. Vi har en DO som trakasserar småföretagare för att de säger nej till personal med slöja i kundrelationer. Nu är det dags att vi får en utrensningsmyndighet som bara arbetar med att gallra det svenska samhället från personer som har dålig vandel och dubbla medborgarskap.
Sammanställning: Dömd sexualbrottslighet inom äldreomsorgen (2025)
Namn
Ålder
Dömda brott
Plats / sammanhang
Medborgarskap / ursprung
Baasim Yusuf
29
2 grova våldtäkter, 3 grova sexuella övergrepp, 5 fall av kränkande fotografering
Nattpatrullen, hemtjänst (Uppsala)
Svensk medborgare. Får bara 9 års fängelse.
Slipper spöslitning.
Kommer kostar samhäller 12 miljoner kronor i Svenskt lyxfängelse.
Melsh Keleta
34
Våldtäkt
Äldreboende, duschsituation (Eskilstuna)
Eritreansk medborgare. Bli inte utvisad. Kommer kostar samhället ca 5 miljoner
Ali Hassan Zada
40
Grov våldtäkt
Äldreboende, nattpass (Årjäng)
Svensk medborgare. Får bara 5 års fängelse. Får inte ens 200 timmar konstant spöslitning.
Kostar samhället ca 7 miljoner kronor
Angel Villaverdem <- MP Politiker
62
Våldtäkt
Hemtjänstkund i privat bostad (Timrå)
Svensk medborgare. Får ett extrem liberalt straff på bara 3 år i Svenskt lyxfängelse. Kostar samhäller 4,6 miljoner
Mohammed Karrar
33
Grov våldtäkt, grovt sexuellt ofredande
Hemtjänstbesök hos två kvinnor (Umeå)
Irakisk medborgare. Får ett bagatell straff på bara 5 års fängelse och bli inte utvisad.
Uppskattad kostnad för samhället 7 miljoner kronor
Shakir Mahmoud Shakir
38
Våldtäkt
Hemtjänstbesök hos 100-årig kvinna (Stockholm)
Irakisk medborgare. Får ett bagatell straff på 4 års fängelse. Bli inte utvisad.
Uppskattad kostnad för samhället 5,5 miljoner kronor
(Namn ej publicerat)
52
Försök till grov våldtäkt, grovt sexuellt övergrepp
Äldreboende + tidigare psykiatrijobb (Varberg / Halland)
Ej angivet
(Namn ej publicerat)
ca 25
Grovt sexuellt övergrepp
Hemtjänstbesök (Vänersborg)
Syrisk medborgare
Fakta : Utresningmyndigheten som gör Sverige tryggt ingen.
Så skulle en utrensningsmyndighet fungera: den får övergripande möjligheter att inhämta data från Skatteverket, domstolar, Polisen, Migrationsverket, Kriminalvården, Försäkringskassan, kommuner, regioner och andra myndigheter. Genom att aktivt bearbeta denna data med AI och algoritmer skulle man kunna identifiera personer som har permanent uppehållstillstånd eller dubbla medborgarskap.
Därefter skulle man, tillsammans med advokater och jurister, arbeta för att få deras svenska medborgarskap annullerat, så att de senare kan deporteras.
En sådan myndighet skulle vara en enorm vinstaffär för det svenska folket. Varje deporterad kriminell migrant är oftast en samhällsekonomisk vinst på flera miljoner kronor.
Efter återkommande problem med nedskräpning uppmanar Bostadsbolaget nu boende i Brunnsbo att sluta kasta sopor från balkonger och fönster. Avfallet har lett till både sanitära problem och säkerhetsrisker, och bolaget varnar för att beteendet kan få konsekvenser för hyreskontraktet.
Nästa år är det val. Då kanske landets sossepampar, efter noggrant stylade pressbilder i sina miljonvillor i Nacka, tar på sig reflexväst och gör ett hastigt studiebesök hos socialgrupp 3 – valfritt miljonprogram från 1960-talet duger. Vem vet, det kanske till och med blir allsång. Magdalena Andersson leder kören, de boende applåderar artigt, och tillsammans sjunger man ”We Shall Overcome” innan kortegen snabbt återvänder till tryggare postnummer.
Bostadsbolaget uppmanar boende att sluta kasta sopor från balkonger och fönster
Brunnsbo är ett område i Göteborg. Andelen utrikesfödda är 40 % och arbetslösheten är 8 %. Det anmärkningsvärda är att i området röstade 6 % på det terroriststämplade partiet Nyans och 17,9 % på Vänsterpartiet (vars ideologi har varit med och orsakat cirka 100 miljoner människors död och som vill ta bort RUT avdraget – vilket drabbar städhjälp för fattigpensionärer).
Området är ett av Socialdemokraternas så kallade miljonprogram som byggdes under 1960-talet, ett samhällsexperiment som orsakade samhället ett förfall och som man sedan fyllde med dysfunktionella migranter från hela världen. Den som någon gång har besökt ett miljonprogram vet hur skitigt och smutsigt det kan vara i sådana där ”sossesamhällen”. I Rinkeby, västra Stockholm, har man återkommande problem med råttor, på grund av att invånarna där kastar ut sopor från fönstren.
Bostadsbolaget har satt upp informationslappar i Brunnsbo efter att hushållssopor allt oftare kastats ut från fönster och balkonger. Problemet har ökat under sommaren och hösten 2025.
– Det är ett fåtal personer, men beteendet är återkommande, säger Malin Pethrus, pressansvarig på Bostadsbolaget.
Avfall har hittats vid husväggarna, främst under balkonger. Det rör sig om både mindre sopor och större föremål som kan innebära risk för personskador och som dessutom lockar till sig råttor.
För att få stopp på nedskräpningen uppmanar Bostadsbolaget hyresgästerna att slänga sitt avfall i miljörum eller miljöhus och att sortera återvinningsbart material. Bolaget påminner också om att det är förbjudet att kasta avfall från bostäder.
Bostadsbolaget har cirka 1 220 lägenheter i området i södra Hisings Backa, där husen byggdes på 1960-talet. Det är främst fastighetsskötare som uppmärksammat problemet.
– Vi försöker ta reda på vem som ligger bakom och pratar med personen. Fortsätter det kan hyreskontraktet påverkas, eftersom nedskräpning räknas som en störning, säger Malin Pethrus.
Anslagen sattes upp i början av december 2025. Responsen från övriga hyresgäster har hittills varit positiv, men det är för tidigt att säga om åtgärden haft någon effekt.
En 100-årig kvinna våldtogs i sitt eget hem av en hemtjänstanställd – och ändå misslyckas Sverige med det mest självklara: att utvisa gärningsmannen efter en fällande dom. I stället för en tydlig gränsdragning får vi ännu ett exempel på ett överliberalt system där grova brott inte leder till verkliga konsekvenser, där förövarens anknytning och ”proportionalitet” väger tyngre än samhällsskydd och moralisk tydlighet. Resultatet är en rättsstat som signalerar svaghet och ett samhälle som sviker sina mest utsatta.
Svenska samhället misslyckas med att utvisa en våldtäktsman från Irak. Hans fyraåriga fängelsestraff i ett svenskt ”lyxfängelse” kommer att kosta skattebetalarna cirka 5,6 miljoner kronor. Ett straff som lika gärna hade kunnat outsourcas till något arabland i tredje världen till en betydligt lägre kostnad.
En 38-årig man från Irak, som varit anställd inom hemtjänsten i Stockholmsområdet, har dömts till fyra års fängelse efter att ha våldtagit en 100-årig kvinna i hennes hem. Trots brottets allvar beslutade Södertörns tingsrätt att mannen inte ska utvisas.
Övergreppet inträffade den 1 oktober. Enligt domen använde mannen ett föremål, alternativt sina fingrar, för att föra in något i kvinnans underliv. Detta skedde under förevändningen att han behövde ”smörja” henne som en del av omsorgen. I polisförhör berättade kvinnan hur hon bad honom att sluta men upplevde sig helt maktlös, då hon saknade fysisk möjlighet att försvara sig.
Motstånd under polisens utredning
När polisen inledde sin utredning möttes de av bristande samarbetsvilja från delar av hemtjänstpersonalen. En kollega till gärningsmannen uppgav i förhör att hon misstänkte vem som låg bakom övergreppet, men vägrade att lämna namn trots upprepade uppmaningar från förhörsledaren. Förhöret avslutades utan att polisen fick den information de efterfrågade.
Enligt den drabbade kvinnans dotter försökte samma anställda även hindra henne från att ta kontakt med polisen.
Misstänkt identifieras
Trots detta lyckades polisen identifiera den misstänkte: Shakir Mahmoud Shakir, född 1986 och bosatt i Sverige sedan 2003, då han anlände som anhöriginvandrare till sin mor. Han har permanent uppehållstillstånd men saknar svenskt medborgarskap och har aldrig ansökt om asyl på egen hand. Enligt Migrationsverket finns därför inga formella hinder för utvisning.
Enligt Migrationsverket finns därför inga formella hinder för utvisning.
Mannen är sedan tidigare känd av rättsväsendet och har dömts för bland annat urkundsförfalskning, föregivande av allmän ställning, ringa narkotikabrott samt rattfylleri.
Kort efter att anmälan från den 100-åriga kvinnan inkommit anmälde även en 94-årig kvinna att hon utsatts för våldtäkt av samme hemtjänstanställde. Mannen greps, häktades och åtalades för våldtäkt och grov våldtäkt, men nekade till samtliga anklagelser.
Fällande dom – men ingen utvisning
Södertörns tingsrätt fann det bevisat att Shakir Mahmoud Shakir begått våldtäkt mot den 100-åriga kvinnan. Domstolen framhöll att hennes berättelse var sammanhängande, trovärdig och stöddes av övrig bevisning. Han dömdes därför till fyra års fängelse.
Däremot friades han från åtalet om grov våldtäkt mot den 94-åriga kvinnan. Enligt domstolen fanns osäkerhet kring när brottet ska ha begåtts och huruvida rätt person pekats ut, även om man inte ifrågasatte att kvinnan utsatts för ett övergrepp av någon inom hemtjänsten.
Åklagarens yrkande om utvisning avslogs. Domstolen hänvisade till att mannen vistats i Sverige sedan tonåren, behärskar svenska språket och har en minderårig dotter som han har viss kontakt med. En utvisning bedömdes därför vara oproportionerlig, trots att lagstiftningen på området skärpts.
Bakom domen står rådmannen Mohamed Ali, nyligen utnämnd av regeringen, tillsammans med tre nämndemän.
Åklagaren överväger överklagande
Kammaråklagare Linn Nyberg uppger att hon ännu inte tagit ställning till om domen ska överklagas till Svea hovrätt. Hon menar att hon först behöver gå igenom domskälen i detalj, både vad gäller frikännandet i det ena våldtäktsåtalet och beslutet att inte utvisa den dömde.
Hon konstaterar samtidigt att hon, i och med att åtal väckts, ansett att bevisningen varit tillräcklig – något som gör ett överklagande sannolikt, även om inget beslut ännu fattats.
Slutsats
Här har det svenska samhället misslyckats. Shakir Mahmoud Shakir har bara varit i Sverige sedan 2003 och har ingen blod- eller jordkoppling till landet. Det finns inga skäl att låta honom stanna i Sverige efter de grova brott han har begått. Hade han ens skäl att komma till Sverige 2003? Troligen inte.
Det visar ett korrupt rättsväsende som gör felaktiga bedömningar i fallet Shakir Mahmoud Shakir. Att någon som inte är född i Sverige, och därmed saknar jord- och blodkopplingar samt medborgarskap – det finns inga skäl att låta Shakir Mahmoud Shakir stanna. Om domarna inte kan döma Shakir Mahmoud, för att man tycker synd om en våldtäktsman, bör domarna bytas ut mot personer som är vid sina sinnens fulla bruk eller ersättas av AI.
Någon som sitter och dömer i en domstol och låter ett sådant här odjur få stanna saknar all form av verklighetsförankring och ska därmed inte ha möjlighet att döma.
Nu ska han avtjäna ett straff i ett svenskt ”lyxfängelse”, vilket kommer att kosta samhället cirka 5,6 miljoner kronor. Det går inte att rehabilitera sådana brottslingar i ett modernt Sverige. Sveriges sista skarprättare hette Anders Gustaf Dalman och utförde sitt sista uppdrag för över 100 år sedan. Det svenska rättsväsendet klarar inte av att ge gärningsmannen ett straff som verkligen biter.
Därför är det enda logiska att han avtjänar straff i Irak eller outsourcas till något annat Arab land, där han hör hemma.
Faktaruta om männen som byggde rättstaten Sverige : Anders Gustaf Dalman
Född: 17 februari 1848, Norberg (Västmanlands län)
Död: 30 juli 1920, Stockholm
Yrke: Skarprättare – Sveriges siste
Utnämnd: 5 augusti 1885 (började som skarprättare i Stockholm, blev senare landets enda)
Känd för: Utförde de sista avrättningarna i Sverige; den sista skedde på Långholmen 23 november 1910 (Johan Alfred Ander)
Familj: Gift 1869 med Emma Sofia Westlander; fick tio barn
Adress i Stockholm: S:t Eriksgatan 22 (senare omnumrerat till 44), Kungsholmen
Sverigedemokraterna gör ett kraftigt opinionslyft i Novus decembermätning och närmar sig Socialdemokraterna, samtidigt som flera regeringspartier tappar stöd. Liberalerna ligger långt under riksdagsspärren och riskerar att åka ur riksdagen, medan migrationsfrågan åter pekas ut som en nyckelfaktor inför valåret 2026.
L har en partiledare som fungerar som islams marionettdocka, något som är djupt impopulärt bland väljarna.
Sverigedemokraterna står för den största förändringen i Novus väljarbarometer för december och ökar med 2,7 procentenheter jämfört med föregående mätning. Partiet ligger nu på 23,7 procent, vilket är 3,2 procentenheter högre än i riksdagsvalet 2022. Uppgången sker främst på bekostnad av Socialdemokraterna, som trots tapp i mätningen fortsatt är landets största parti.
– Den största förändringen är att Sverigedemokraterna ökar kraftigt. Vi har en statistiskt säkerställd uppgång på dem. Vi ser också att Moderaterna går ner lite. Men deras väljare går inte till SD, utan de går till soffan, säger Torbjörn Sjöström, vd för Novus.
Socialdemokraterna samlar 34,1 procent i mätningen, vilket är en ökning med 3,8 procentenheter jämfört med valet 2022. Moderaterna backar till 17,6 procent, 1,5 procentenheter under sin valnivå.
Migrationsfrågan stärker SD
Migrationspolitiken pekas ut som en viktig förklaring till Sverigedemokraternas uppgång. I opinionsdiskussioner och vissa mätningar lyfts partiledaren Jimmie Åkesson fram av väljare som den politiker som bäst kan driva en förändrad migrationspolitik och därigenom göra skillnad i frågan. Det tillhör debattbilden inför valåret att SD uppfattas som starkast i denna fråga bland grupper av väljare.
Svenska folket har varit tydliga: det man uppskattar mest är att PUT har avskaffats och att möjligheten till spårbyte har stängts. Men Tidöregeringen har samtidigt misslyckats med att ta de verkligt avgörande stegen. Outsourcing av kriminalvården till tredje världen har inte blivit verklighet, och fortfarande saknas livstidsutvisning redan vid ringa stöd och uppåt på straffskalan. Resultatet är uppenbart – brottsligheten pressas inte ner i den takt som krävs.
Jämfört med de åtta år av socialdemokratiskt vanstyre som drev Sverige mot avgrunden, framstår ändå Tidöpartiernas tid vid makten som ett klart steg i rätt riktning. Det är långt ifrån tillräckligt, men utan tvekan bättre än det alternativ som nyligen visat hur illa det kan bli.
Liberalerna under press
Liberalerna får i mätningen 2,4 procent, klart under riksdagsspärren på 4 procent och den största nedgången jämfört med valet 2022 (–2,2 procentenheter). Partiet leds sedan juni 2025 av Simona Mohamsson, som också är utbildnings- och integrationsminister.
Opinionsläget är mycket tufft för Liberalerna, och flera bedömare varnar för att partiet riskerar att stå utanför riksdagen om opinionsläget inte vänder. Kritiker menar att partiet haft svårt att etablera en tydlig profil och vinna förtroende bland bredare väljargrupper.
Kristdemokraterna ligger också under spärren med 3,9 procent (–1,4). Bland de rödgröna partierna noteras ett mindre tapp för Vänsterpartiet (6,2 %, –0,6) och i stort sett oförändrade nivåer för Miljöpartiet (5,1 %, –0,1).
Sammantaget är det rödgröna blocket fortsatt större än Tidöpartierna, men marginalen har minskat inför valåret 2026. Andelen osäkra väljare uppgår till 3,5 procent.
Sverigedemokraterna vill införa livstidsstraff för deltagande i kriminella gäng och utvisa alla gängkriminella med dubbla medborgarskap. Inför onsdagens möte med justitieministern presenterar partiet nu vad man kallar sitt mest långtgående förslag hittills mot den organiserade brottsligheten.
Klarar inte Al Capone och hans gelikar av att leva upp till 100 % perfekt vandel, då ska han inte stanna. Det är självklart att gängkriminella element som inte tillhör den svenska folkstammen ska returneras till hemlandet. Det är inget som svenska folket ska behöva slösa skattepengar på – slöddret. Livstidsutvisning redan vid ringa stöld gör Sverige tryggt igen, och det finns pengar över till vård och skola.
På onsdag samlas samtliga riksdagspartier för samtal med justitieminister Gunnar Strömmer (M) om den grova gängkriminaliteten. Inför mötet presenterar Sverigedemokraterna nu flera förslag som partiet avser att driva.
– Det vi lägger fram i dag är den mest kraftfulla åtgärd som överhuvudtaget är möjlig inom ramen för rättsstatens principer, säger Henrik Vinge (SD), vice partiledare och ordförande i riksdagens justitieutskott, vid en pressträff på tisdagen.
Förslagen pekas ut som centrala delar i SD:s kriminalpolitiska agenda inför nästa val.
– Om det inte finns stöd nu är tanken att detta ska bli en del av regeringsförhandlingarna efter valet, säger Vinge.
SD: Kan röra sig om tusentals personer
SD vill att samtliga gängkriminella med dubbla medborgarskap först ska dömas till fängelse och därefter utvisas. Enligt Vinge handlar det om minst 3 000 personer, men han utesluter inte att antalet är betydligt högre.
– En sådan åtgärd skulle omedelbart slå sönder flera kriminella nätverk, säger han.
För att möjliggöra detta vill partiet införa ett nytt brott: deltagande i kriminell sammanslutning. Brottet ska kunna ge livstids fängelse i de allvarligaste fallen.
Därtill vill SD ändra grundlagen så att svenskt medborgarskap kan återkallas för personer som deltar i gängbrottslighet. Partiet vill också öppna för att dra in uppehållstillstånd på grund av bristande vandel.
Båda frågorna är redan föremål för pågående arbete. I februari väntas regeringen ta emot en utredning om kriminalisering av gängdeltagande. Senare i vår planeras ett lagförslag om återkallelse av medborgarskap för gängkriminella, vilket dock kräver två riksdagsbeslut med ett val emellan eftersom det rör grundlagen.
Enligt Vinge råder viss samsyn mellan partierna kring rubriceringarna, men han menar att innehållet riskerar att urvattnas.
– Straffen måste vara tillräckligt allvarliga för att få effekt. I grova fall ska livstid vara möjligt, och den som har ett annat medborgarskap ska förlora det svenska.
Han tror att flera partier delar detta i retoriken, men inte i praktiken.
– När det väl ska beslutas kommer man vilja ha undantag och övergångsregler. Vi vill inte ha det. Vi vill ha hela paketet – möjligheten att utvisa alla med utländskt medborgarskap som är delaktiga i kriminella nätverk.
”Andra partier vågar inte”
Utan att peka ut några specifika partier säger Vinge att han tror att motståndet främst handlar om ovilja att förändra medborgarskapslagstiftningen.
På frågan om Moderaterna delar SD:s syn svarar han självsäkert:
– Jag är övertygad om att detta kommer att finnas med i nästa Tidöavtal. Jag kommer själv att delta i förhandlingarna och se till att det blir så.
Vinge menar att förslagen är förenliga med Sveriges internationella åtaganden och folkrätten.
– Gunnar Strömmer kommer att hålla med mig när förhandlingarna är klara, säger han.
Om Tidöpartierna får fortsatt majoritet efter valet lovar Vinge att reformerna snabbt ska genomföras.
– Den 1 januari 2027 slår vi till med det hårdaste greppet mot kriminaliteten hittills, säger han.
Efter år av bidragsberoende och kravlöshet gör Tidöregeringen det som tidigare regeringar inte vågat: den återupprättar arbetslinjen. När bidrag sänks för omkring 150 000 hushåll skickas ett tydligt budskap – arbete ska alltid löna sig mer än att leva på andras pengar. Det är en nödvändig kursändring och en win-win för hela samhället.
Att Sverige har blivit känt som det stora Schlaraffenlandet i Norden. Vi har stått högst upp på migrationslistan för folk från tredje världen som har asylshoppat runt i Europa för att se vem som kan ge dem de bästa villkoren utan att behöva arbeta. Men nu gör Tidöregeringen skillnad – man drar åt kranen så att honungen inte längre flyter på våra gator, utan man måste arbeta.
Slut på bidragslivet – Tidöregeringen återupprättar arbetsmoralen i Sverige
Nu räcker det. Efter årtionden av kravlöshet, bidragsexplosion och politisk feghet sätter Tidöregeringen äntligen stopp för ett system som belönat passivitet och straffat arbete. Med den nya bidragsreformen får omkring 150 000 hushåll lägre försörjningsstöd – och det är inte ett problem. Det är poängen.
Sverige har alldeles för länge haft ett system där det i praktiken varit fullt möjligt att leva på andras arbete. Ett system där bidrag staplats på varandra, där arbete inte lönat sig och där politiker blundat för konsekvenserna. Det förändras nu.
Ett system som uppmuntrat bidragsberoende
I dag finns familjer som – helt utan arbetsinkomst – kan få tiotusentals kronor i bidrag varje månad. Regeringen har pekat på exempel där hushåll kan ta emot över 46 500 kronor efter skatt. Det är mer än vad många heltidsarbetande får ut efter år av slit.
Detta är inte välfärd. Det är ett haveri.
När bidrag ger samma eller högre ekonomiskt utfall än arbete försvinner varje drivkraft att ta ansvar för sin egen försörjning. Det är exakt detta system som skapat ett permanent utanförskap – och ett växande bidragsproletariat som hålls kvar i beroende.
Tidöregeringen gör det som borde ha gjorts för länge sedan: man river plåstret.
Arbete ska löna sig – bidrag ska svida
Genom ett bidragstak och en stramare riksnorm sänks försörjningsstödet. Inte för att vara elak, utan för att vara rättvis. Bidrag ska vara en tillfällig livlina – inte ett alternativ till arbete.
Budskapet är glasklart: ✔ Kan du arbeta – då ska du arbeta ✔ Kan du delta i insatser – då ska du göra det ✔ Vägrar du – då förlorar du bidraget
Det är så ett fungerande samhälle ser ut.
Den som påstår sig vara sjuk ska visa det. Den som tackar nej till arbete, rehabilitering eller heltidsaktiviteter ska inte kunna fortsätta leva på skattebetalarnas pengar. Punkt.
Flerbarnsbidragen stramas åt – systemutnyttjandet stoppas
Särskilt viktigt är att regeringen nu sätter stopp för hur bidragssystemet utnyttjats av flerbarnsfamiljer. Från och med det fjärde barnet minskar stödet. Detta är nödvändigt.
Att över 95 procent av större barnfamiljer på försörjningsstöd är utrikesfödda säger allt om hur fullständigt integrationspolitiken havererat. Det är inte rasism att konstatera fakta – det är ansvarstagande.
Barn ska inte växa upp i bidragsberoende. Föräldrar ska försörja sina familjer genom arbete, inte genom att maximera bidrag.
Inga bidrag till skuggsamhället
Tidöregeringen stänger också kranen till skuggsamhället. Den som inte har rätt att vistas i Sverige ska inte heller ha rätt till svenska bidrag. Det borde vara självklart – men har tidigare varit politiskt omöjligt att säga högt.
Nu sägs det. Och det genomförs.
Nödbistånd ska finnas i extrema undantagsfall – inte som ett parallellt välfärdssystem för personer som befinner sig här illegalt.
Detta är en win-win – för alla som gör rätt för sig
Reformen är en ren vinst för samhället:
Fler drivkrafter att arbeta
Färre som fastnar i bidragsberoende
Lägre kostnader för skattebetalarna
Mer resurser till dem som verkligen behöver hjälp
Detta är inte ”hård politik”. Det är fungerande politik.
Tidöregeringen visar att det går att förändra Sverige i grunden när man vågar sätta krav, tala klarspråk och stå upp för arbetslinjen. För första gången på länge premieras ansvar, ansträngning och självförsörjning – inte passivitet.
Bidragsfesten är över. Arbetet är tillbaka. Och Sverige blir starkare för det.
Faktaruta: Regeringens och SD:s bidragsreform (försörjningsstöd)
Vad gäller reformen? Nya regler som stramar åt försörjningsstödet (tidigare kallat socialbidrag) genom förändringar i riksnormen och ett så kallat bidragstak.
Vem påverkas? Regeringen bedömer att cirka 150 000 hushåll kan få lägre försörjningsstöd.
Bidragstak syftar till att begränsa den totala nivån så att arbete lönar sig mer än bidrag.
Flerbarnsfamiljer kan påverkas extra: avdrag planeras från och med det fjärde barnet.
Inga lokala undantag enligt förslaget: kommuner ska inte kunna besluta om högre stöd än riksnormen.
Skärpta krav: mottagare ska stå till arbetsmarknadens förfogande; vid sjukdom kan läkarintyg krävas och deltagande i insatser kan bli obligatoriskt.
Sanktioner: den som uteblir eller vägrar insatser kan få stödet sänkt eller indraget.
Skuggsamhälle: förslaget innebär att personer som inte vistas lagligen i Sverige inte ska ha rätt till bistånd, med mycket begränsat utrymme för nödbistånd.
Obs: Formuleringar och omfattning kan förändras under den fortsatta lagstiftningsprocessen.
Finland har genomfört utvisningen av en grovt kriminell gatugängsledare i ett uppmärksammat ärende som sträckt sig över flera år. Beslutet ses som ett tydligt exempel på hur rättsväsendet och migrationsmyndigheterna tillsammans kan agera mot organiserad brottslighet och stärka tryggheten i samhället.
Finländarna är i dag glada att de inte längre tillhör Sverige, utan att Carl Olof Cronstedt klantade till det 1809, vilket ledde till att Sverige förlorade Finland till Ryssland. I dag har man en annan typ av fiender: migranter som kommer från tredje världen och sprider skräck i samhället, medan Sverige daltar med brottslingarna, och Finland i stället returnerar dem till hemlandet.
Deportationen av Milan Jaff ses som viktig markering mot grov gängbrottslighet i Finland
När den för flera grova brott dömde gatugängsledaren Milan Jaff, 25, deporterades från Finland natten mellan måndag och tisdag markerade det slutpunkten på ett flera år långt rätts- och myndighetsförfarande. För finländska myndigheter ses utvisningen som ett konkret exempel på hur rättsstaten kan agera samlat mot grov organiserad brottslighet.
Utvisningen genomfördes via ett gemensamt Frontex-återvändandeflyg, som avgick från Helsingfors-Vanda tidigt på tisdagsmorgonen. Flygplanet mellanlandade i Malmö och Wien innan det fortsatte till Iraks huvudstad Bagdad. Ombord fanns tiotals personer med lagakraftvunna utvisningsbeslut samt omkring 150 myndighetspersoner.
Helsingforspolisens tillstånds- och utlänningsenhet bekräftar att flera av de deporterade var dömda för brott, men kommenterar inte enskilda fall.
– En del av de personer som avlägsnas är dömda för brott, konstaterar enhetschefen, överkommissarie Simo Kauppinen.
Slut på en lång process
Milan Jaff kom till Finland som minderårig i slutet av 2017 och blev under de följande åren en välkänd figur inom Helsingfors kriminella miljöer. Han pekades ut som ledare för gatugänget Kurdish Mafia och byggde samtidigt upp en offentlig profil som rappare och sociala medier-influencer, där han öppet glorifierade våld, droger och gängliv.
År 2022 dömdes han till tio års fängelse för en rad mycket allvarliga brott, däribland försök till dråp, våldtäkt, grovt rån, grovt frihetsberövande, vapenbrott och narkotikabrott. Domen beskrevs av domstolen som ett svar på systematiskt våld och försök att upprätthålla makt genom skrämsel och brutalitet.
Efter domarna återkallade Migrationsverket hans uppehållstillstånd och fattade beslut om utvisning till Irak. Processen drog ut på tiden genom överklaganden, men under hösten 2025 drog Jaff tillbaka sin överklagan. I december verkställdes beslutet.
Tydlig signal från rättsstaten
Inom polis och rättsväsende ses utvisningen som en viktig signal, inte bara i det enskilda fallet utan också i ett bredare perspektiv. Den visar att grov brottslighet kan få långtgående konsekvenser även efter avtjänat straff, särskilt för personer utan medborgarskap.
Flera bedömare menar att beslutet stärker allmänhetens förtroende för rättssystemet och markerar att Finland inte är en trygg bas för organiserad brottslighet.
– När personer som begår upprepade och grova brott faktiskt avlägsnas ur landet visar det att lagstiftningen fungerar i praktiken, inte bara på papperet, säger en källa med insyn i myndighetsarbetet.
Minskad påverkan på gängmiljöerna
Även om ingen enskild deportation löser problemen med gängkriminalitet, bedöms borttagandet av centrala ledarfigurer ha en dämpande effekt. Enligt polisens tidigare analyser har Jaff haft en symbolisk och operativ roll inom den kriminella miljön, särskilt bland unga.
Hans frånvaro kan därmed minska både rekrytering och konfliktnivå, åtminstone på kort sikt. Samtidigt framhålls att långsiktigt förebyggande arbete, sociala insatser och tidiga stödåtgärder fortsatt är avgörande.
Missvisande bilder efter deportationen
Efter utvisningen spreds videor på Jaffs TikTok-konto som gav intryck av att han fortfarande befann sig i Finland. Enligt flera oberoende källor stämde detta inte. Jaff eskorterades till Irak av flera poliser och reste efter ankomsten till Bagdad vidare till Kirkuk i irakiska Kurdistan, där han återförenades med sin familj.
En principiellt viktig händelse
Deportationen av Milan Jaff beskrivs av flera bedömare som principiellt viktig. Den visar hur polis, domstolar, Migrationsverket och internationella aktörer som Frontex kan samverka för att hantera grov brottslighet inom ramen för rättsstaten.
För Finland innebär beslutet både en konkret minskning av brottsbelastningen och en tydlig markering: den som systematiskt bryter mot lagen och hotar samhällstryggheten kan inte räkna med att få stanna.
Fakta: Milan Jaff
Namn: Milan Jaff Född: 2000 (25 år) Bakgrund: Irakiskfödd, kurdisk bakgrund. Kom till Finland som minderårig 2017.
Känd som: Gatugängsprofil i Helsingfors, kopplad till gänget “Kurdish Mafia”. Även aktiv som rappare och sociala medier-profil (alias “Milan J4ff”).
Brott och dom: Dömd för flera grova brott, bland annat försök till dråp, grovt rån, våldtäkt samt narkotikabrott. Dömd 2022 till tio års fängelse. Misshandlades svårt i fängelset 2023.
Utvisning: Migrationsverket återkallade uppehållstillståndet och beslutade om utvisning till Irak. Beslutet verkställdes i december 2025.
Deportationsflyg: Genomfördes som Frontex gemensamma återvändandeflyg. Avgång från Helsingfors-Vanda med mellanlandning i Malmö och Wien, vidare till Bagdad.
Sverige står vid ett vägskäl. Antingen fortsätter vi att ursäkta kriminalitet med bortförklaringar och kostsamma särlösningar – eller så återupprättar vi lag, ordning och ansvar. Ett tryggt samhälle kräver konsekvenser, inte daltande, och ett rättsväsende som sätter svenska medborgares säkerhet före kriminellas bekvämlighet.
Allt fler kräver livstidsutvisning av asylsökande med skyddsbehov från tredje världen som gör sig skyldiga till ringa stöld eller grövre brott. Enligt experter är detta en nödvändig och sund samhällsutveckling: personer som visar asocialt och kriminellt beteende ska omedelbart förlora rätten att vistas i Sverige och konsekvent returneras till sina hemländer – redan vid de första brotten.
Sverige ska bli tryggt igen. Straffen för gängkriminella ska skärpas kraftigt, mängdrabatten ska avskaffas och den övre delen av straffskalan ska användas konsekvent. Tiden är förbi då Sverige styrdes av socialdemokratiska justitieministrar som köpte sextjänster via Bordellmamman Doris och samtidigt införde ett rättssystem präglat av daltande, undfallenhet och symbolpolitik.
Trots detta möts reformerna av kritik. Enligt experter inom rättsväsendet för den nuvarande regeringen en alltför liberal linje. Exempelvis har inte livstidsutvisning införts för ringa stöld. Experter menar dock att utvisning vid ringa stöld och uppåt på straffskalan är nödvändigt.
Resonemanget är dock enkelt: klarar en asylsökande med skyddsbehov inte att leva upp till grundläggande svensk standard för god vandel, då ska personen återvända till sitt hemland.
Det är ett hån mot svenska skattebetalare att tvingas finansiera extrema kostnader för kriminella individer som inte ens tillhör det svenska samhället, men ändå tillåts stanna i landet. Ska Sverige bli tryggt igen måste utlänningar som inte uppfyller kraven på laglydnad och god vandel utvisas utan undanflykter, menar experter inom rättsväsendet.
Logiken är självklar: köper du en TV som inte fungerar har du rätt att lämna tillbaka den. Men när Sverige tar emot en flykting från ett tredje världen land som snattar en Snickers, då påstås det plötsligt vara omöjligt att returnera den missanpassade individen. I stället skickas notan till svenska folket – i form av ökade kostnader, högre skatter och minskad trygghet.
Klimataktivister som vandaliserar konst, blockerar vägar och saboterar direktsända TV-program frikänns allt oftare av svenska domstolar – med hänvisning till ett påstått klimatnödläge. Samtidigt förstärker medierna en domedagsretorik som normaliserar lagbrott och radikala ideal. Vad händer med ett samhälle när rädsla ersätter förnuft och klimatmålet tillåts stå över rättsstat, ekonomi och verklighet?
Under de senaste åren har Sverige blivit ett internationellt uppmärksammat exempel på hur klimataktivism, medial alarmism och rättsliga bedömningar allt oftare sammanfaller. Klimataktivister vandaliserar konstverk, blockerar vägar, saboterar direktsända TV-program och stör riksdagens arbete – samtidigt som domstolar återkommande frikänner dem med hänvisning till ett upplevt klimatnödläge. Detta väcker en grundläggande fråga: vad händer med ett samhälle som låter klimatradikala ideal väga tyngre än rättsstatens principer och praktiska verklighetsförutsättningar?
Eskatologin bakom aktivismen
Många av dagens klimataktioner präglas av ett tydligt eskatologiskt tänkande – föreställningen om en nära förestående undergång. Retoriken handlar inte längre om gradvisa risker eller långsiktiga anpassningar, utan om total kollaps: massdöd, svält, krig och samhällsupplösning. Psykologisk forskning visar att just denna typ av domedagsföreställningar tenderar att leda till ångest, irrationellt beslutsfattande, radikalisering och social destabilisering.
I Sverige tar detta sig uttryck i destruktiva aktioner som rättfärdigas med att ”situationen är akut”. När aktivister från nätverket Återställ våtmarker vandaliserade en Monet-målning på Nationalmuseum målades scenarier upp om pandemier som bleka förspel till den annalkande klimatkollapsen. Retoriken var apokalyptisk – och accepterades i stort sett okritiskt i offentligheten.
Mediernas inramning och normalisering
Mediernas roll i denna utveckling är central. När SVT rapporterade om Monet-incidenten betonades att tavlan var oskadd, medan museets kostnader ifrågasattes och bagatelliserades. Fokus flyttades från brottets konsekvenser till en indirekt förståelse för aktivisternas motiv. Resultatet blir en medial inramning som i praktiken försvarar handlingar som annars skulle betraktas som allvarliga angrepp på gemensamma kulturvärden.
Samma mönster återkommer i rättssystemet. Aktivister som blockerade E4:an vid Solna frikändes trots omfattande trafikstörningar och försenad ambulansutryckning. Sabotage mot nöjesprogram som Let’s Dance och Melodifestivalen resulterade i milda påföljder, trots skador för miljontals kronor. Signalvärdet är tydligt: ett upplevt planetärt nödläge legitimerar handlingar som annars hade varit otänkbara.
Klimatångest som statsfinansierad ideologi
Parallellt med detta har public service och etablerade medier under lång tid förstärkt en känslomässigt laddad klimatberättelse. Kulturpersonligheter och journalister ges stort utrymme att uttrycka bottenlös förtvivlan över framtiden, ofta utan kritiska följdfrågor. Budskap om skam, rädsla och uppgivenhet har normaliserats, samtidigt som medborgarna fostras till att acceptera allt mer långtgående livsstilsförändringar.
Kött ska undvikas. Flyg ska skammas. Bilkörning ska bort. Elförbrukning ska anpassas efter vädret. Kärnkraftens avveckling ifrågasätts inte – istället uppmanas människor att inte dammsuga när det är kallt. SVT producerar hyllningsreportage om familjer som lever utan el, rinnande vatten eller kylskåp, och framställer detta som både moraliskt och emotionellt överlägset.
Gröna fantasier och hårda realiteter
Problemet är inte att människor engagerar sig i miljöfrågor. Problemet är att de ideal som marknadsförs ofta är praktiskt omöjliga och i vissa fall direkt kontraproduktiva. Om en majoritet av Sveriges hushåll faktiskt levde som de ”förebilder” som lyfts fram i medierna – utan el, med vedeldning och torparliv – skulle resultatet bli ekologisk och ekonomisk kollaps.
Vedförbrukningen skulle vida överstiga skogens tillväxt. Skogsindustrin skulle slås ut. Luftföroreningarna skulle explodera. Sveriges BNP skulle rasa med upp till 90 procent, vilket i sin tur skulle omöjliggöra sjukvård, skola, räddningstjänst och digital infrastruktur. Ett sådant samhälle vore varken hållbart eller humant.
När klimatmålet helgar medlen
Den kanske allvarligaste konsekvensen av klimatradikalismen är dock dess påverkan på rättsstaten. När domstolar börjar väga aktivisters subjektiva övertygelser tyngre än lagens likhet inför alla, urholkas tilliten till rättssystemet. När medier konsekvent försvarar eller relativiserar lagbrott i klimatets namn skapas en moralisk gräddfil för vissa åsikter – och ett farligt prejudikat för framtiden.
Att vilja minska utsläpp och förbättra miljön är inte detsamma som att acceptera apokalyptiskt tänkande eller samhällsskadlig aktivism. Historiskt har mänskligheten blivit rikare, friskare och mer resurseffektiv över tid – inte genom panik, utan genom innovation, konkurrens och teknisk utveckling.
En annan väg framåt
Den som på allvar vill minska utsläpp snabbt bör fokusera på teknisk utveckling, marknadsdriven innovation och global konkurrens – inte på moralistisk disciplinering, symbolhandlingar eller rättslig särbehandling. Avreglering av hållbarhetsmarknader och satsningar på ny energiteknik kan ge verkliga resultat, utan att rasera samhällsstrukturer på vägen.
Det verkliga hotet mot framtiden är inte klimatengagemang i sig, utan en eskatologisk klimatradikalism som tillåts bli överideologi – med mediernas och domstolarnas goda minne. När rädslan ersätter förnuftet riskerar både samhälle och klimat att bli förlorare.
Samma ideologi som försvarade Gulag, murade in sin egen befolkning och bidrog till att spionera mot Sverige presenteras i dag som ”solidarisk politik”. Vänsterpartiet vill återigen omfördela, konfiskera och moralisera över ägande – trots att marxismen överallt den prövats har lett till svält, förtryck och massflykt. Det här är inte okunskap. Det är förnekelse av historien.
Vänsterpartiet hoppas på ett Ungern 1956 – och att Sverige ska bli nästa 2026. Partiet har alltid förrått Sverige. På 1940-talet fick tappra män inom statsförvaltningen aktivt arbeta för att stänga ner deras tidning Norrskensflamman, eftersom den var så systemhotande.
Samma parti som skickade tusentals svenskar från Kiruna för att bli avrättade i Gulag, som hjälpte sina kamrater bakom järnridån att skjuta ner ett svenskt DC-3-plan och ett Catalina-plan, och som sålde hemligheter om det svenska försvaret. Under kalla kriget spionerade enligt flera bedömningar uppemot 95 % av VPK:s politiker åt någon banditstat bakom järnridån.
Detta är inte perifera historiska fotnoter. Det är ett mönster. Ett parti som under decennier stod på diktaturernas sida, mot demokrati, yttrandefrihet och nationellt oberoende.
Varje generation vänsterpolitiker verkar ändå övertygad om att just de har hittat den rätta versionen av socialismen. Alla tidigare försök misslyckades – men denna gång, i Sverige, ska det fungera. Det är en anmärkningsvärd självsäkerhet, särskilt med tanke på hur konsekvent historien har dömt Karl Marx idéer.
När Vänsterpartiet i dag talar om att ”ta tillbaka” pengar från de rika, om att företagare och ägare har ”stulit” från folket, är det inte ny politik. Det är gammal marxism, paketerad i modern retorik. Samma grundantaganden. Samma fiendebilder. Samma förakt för äganderätt och frivilligt företagande.
Och varje gång denna ideologi har prövats i praktiken har resultatet blivit detsamma: ekonomiskt sammanbrott, varubrist och i förlängningen mänskligt lidande.
Venezuela – politiskt beslutad kollaps
Venezuela är skolboksexemplet. Ett land med världens största oljereserver och som för bara några decennier sedan hade högre levnadsstandard än flera europeiska länder. När Chávez införde prisregleringar, tvångsnationaliseringar och konfiskerade privata företag – helt i Marx och Lenins anda – kollapsade produktionen. Jordbruket slogs sönder, livsmedelsföretag stängdes och butikshyllorna tömdes.
Resultatet blev massvält, barn som dör av undernäring och över sju miljoner människor på flykt. Detta var inget naturfenomen. Det var politiskt beslutat.
DDR – muren som erkännande av misslyckande
DDR var tvunget att mura in sin egen befolkning för att hindra människor från att fly. Den socialistiska staten kunde inte konkurrera med sin kapitalistiska granne – inte i produktivitet, inte i löner, inte i livskvalitet. Köer, ransoneringskort och ständig brist var vardag.
När muren föll sprang människor inte mot socialismen. De flydde från den.
Kuba – 60 år av stagnation och repression
Kuba har i över 60 år levt under marxistiskt styre. Staten kontrollerar ekonomin, lönerna och företagen. Resultatet är ett land där högutbildade läkare tjänar mindre än taxichaufförer som får dricks i dollar. Där kött, mjölk och ris ransoneras. Där unga människor riskerar fängelse för att protestera mot staten.
Detta är inte ett undantag. Det är systemets logiska slutpunkt.
Nordkorea – ideologin i sin renaste form
Nordkorea visar marxismen i sin mest groteska form: total statlig kontroll, ingen privat äganderätt och återkommande svältkatastrofer där hundratusentals människor dött – trots internationellt bistånd. Ett samhälle där staten kontrollerar allt, utom sin egen förmåga att försörja befolkningen.
Den stora lögnen
Ändå hör vi samma argument igen: ”De rika kan sänka priserna om de vill.” Som om priser vore moraliska val snarare än ekonomiska konsekvenser. Som om företag fortsätter investera när politiker hotar med konfiskation och straffskatter. Som om kapital stannar i länder där ägande demoniseras.
Marxismen bygger på en grundläggande lögn: att välstånd kan omfördelas i all oändlighet utan att först skapas. När incitamenten försvinner, försvinner också investeringarna, innovationerna och jobben. Kvar blir staten – och tomma löften.
Sveriges verkliga framgång
Sverige är ett av världens rikaste länder just för att vi valde marknadsekonomi, äganderätt och företagande. Inte trots dem – utan tack vare dem. Våra mest framgångsrika perioder har byggt på arbete, entreprenörskap och frihet, inte på statlig tvångsstyrning och ideologisk dogmatism.
Att nu romantisera idéer som historiskt har lett till svält, ofrihet och massflykt är inte modigt. Det är ansvarslöst.
Marxismen är ett ideologiskt missfoster – Det misslyckas varje gång.
Vad hände? Massprotester och uppror bröt ut i Ungern mot den sovjetstödda kommunistregimen och mot Sovjetunionens kontroll.
Bakgrund (kort): Missnöje med politiskt förtryck, censur, säkerhetspolis, ekonomiska problem och sovjetisk dominans.
Viktiga händelser: Demonstrationer i Budapest 23 oktober; strider mellan upprorsmän och regimstyrkor; reformkommunisten Imre Nagy blev regeringschef och utlovade förändringar.
Sovjetisk insats: Sovjetunionen slog ner upproret militärt. En storskalig invasion inleddes 4 november 1956.
Efterspel:János Kádár installerades som ledare. Repression följde; Nagy greps och avrättades senare (1958).
Konsekvenser: Tusentals döda (exakta siffror varierar i källor) och omkring 200 000 ungrare flydde landet.
Obs: Uppgifter om dödstal varierar mellan olika historiska källor.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Den livstidsdömde Abraham Ukbagabir, ansvarig för det uppmärksammade dubbelmordet på Ikea i Västerås 2015, har ansökt om permission från fängelset men fått avslag av Kriminalvården. Beslutet har åter väckt kritik mot att han avtjänar sitt straff i Sverige.
Sida bränner 1 % av BNP av våra skattepengar i bistånd varje år. Vi får inte ens fängelseplatser i Afrika för detta.
Den man som 2015 dömdes för det uppmärksammade dubbelmordet på Ikea i Västerås har nu ansökt om permission från fängelset. Kriminalvården har dock beslutat att avslå begäran.
Det var den 10 augusti 2015 som Abraham Ukbagabir tog en kniv inne på Ikeavaruhuset i Erikslund och attackerade två kunder. Offren, Carola Herlin, 55 år, och hennes son Emil Herlin, 28 år, avled till följd av knivhuggen. Dådet saknade personlig koppling till offren.
Efter gripandet uppgav Ukbagabir att motivet var riktat mot personer han uppfattade som svenskar. Gärningen kopplades till hans ilska över att ha fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Han dömdes senare till livstids fängelse och utvisning.
Enligt tidningsuppgifter har Ukbagabir nyligen ansökt om tillstånd att tillfälligt lämna anstalten Tidaholm. Syftet med permissionen uppgavs vara att vistas i stadsmiljö och genomföra inköp.
Kriminalvården har dock avslagit ansökan. Beslutet motiveras med att den intagne visat bristande skötsamhet under verkställigheten samt haft svårigheter att följa anstaltens regler och föreskrifter.
Kritiska röster frågar varför Ukbagabir överhuvudtaget avtjänar sitt straff i Sverige. De ifrågasätter varför samhället inte har lyckats lägga ut ansvaret för hans fängelsevistelse till länder i Afrika. Experter inom kriminalvård menar att Ukbagabir lika gärna skulle kunna avtjäna sitt straff i ett fängelse i exempelvis Sudan eller Kenya.
Sparchock för svenska samhället: Om Ukbagabir hade avtjänat sitt straff i ett land i tredje världen skulle vi ha fått 29 miljoner över till vård, skola och omsorg.
Experter frågar vidare varför han ska utgöra en belastning för svenska skattebetalare, när det enligt dem finns möjlighet att hålla honom frihetsberövad till lägre kostnad i andra länder. De anser att det bästa samhället kan göra är att överföra ansvaret för hans frihetsberövande till ett land som till rimlig budget kan hålla honom inlåst. Eftersom Ukbagabir saknar både medborgarskap och familjeanknytning till Sverige menar experter att det inte finns skäl för att han ska avtjäna sitt straff här.
Om Ukbagabir fick sitta av straffet i en outsourcad fängelsemiljö i tredje världen, där kostnaden är 500 kr/dygn, skulle svenska skattebetalare tjäna 29 miljoner kronor – pengar som kunde gå till vård, skola och försvar. Det vore med andra ord en win-win för alla.
Kostnad Jämförelse – Kriminalvård (per Fånge)
Kriterium
Sverige (2023)
Outsourcad (Antagande)
Kostnad per dygn
3 773 kr
500 kr
Kostnad per år
~1 377 145 kr
~182 500 kr
Total Besparing vid 25 Års Straff
Sparad summa: ~29,9 miljoner kr
*Svensk kostnad: Kriminalvårdens officiella dygnskostnad för anstalt 2023. Outsourcad kostnad är en hypotetisk siffra (500 kr/dygn) för räkneexemplet.
En barnfamilj i Trollhättan lever trångt i en trea och har beviljats socialbidrag för att flytta till en större bostad – men pengarna räcker inte till de hyror som det kommunala bostadsbolaget kräver. Samtidigt väcks en större fråga: var går gränsen mellan samhällets ansvar och skattebetalarnas tålamod? De svenskar som byggde Sverige bodde trångt, medan grupper som har trängt sig in i Sverige och inte kan försörja sig själva kräver att vi svenskar ska betala för deras boende.
Statarfamiljen Svensson, som byggde Sverige, accepterade att bo trångt, medan familjen Alyaa, som har trängt sig in i Sverige på svaga grunder, kräver att du ska betala för deras femrummare.
Alyaa, hennes man och deras fem barn lever mycket trångt och kan inte försörja sig själva. De har inga riktiga skäl att komma till Sverige. Kommunen vill hjälpa dem att flytta till en större bostad genom ett bidrag – men stödet räcker inte för att täcka den hyra som det kommunala bostadsbolaget kräver. – De regler som ska hjälpa mig hindrar mig i stället, säger Alyaa.
Familjen bor i en trea, men enligt kommunens riktlinjer behöver en familj i deras storlek en femrummare. Eftersom Alyaa endast har en praktiklön och hennes man är arbetssökande har de fått försörjningsstöd som ska täcka en högre hyra, totalt 11 690 kronor mer än i dag. Trots det har de under det senaste året inte hittat någon femrummare där hyran ligger inom ramen för stödet.
När Alyaa vände sig till Eidar för att höra om de åtminstone kunde få hyra en fyrarumslägenhet, fick hon beskedet att det inte var möjligt. – Det känns tungt. Barnen är tonåringar och behöver sitt eget utrymme, säger hon.
Trångboddheten minskar i Trollhättan
Andelen trångbodda i Trollhättan har minskat de senaste åren. År 2024 klassades ungefär var tredje person som bor i flerfamiljshus som trångbodd – vilket innebär fler än två personer per rum, exklusive kök och vardagsrum.
Malin Söderqvist, enhetschef på arbetsmarknads- och socialförvaltningen, uttalar sig inte om specifika familjer men bekräftar att hushåll i Alyaas situation blivit färre. – Det låter som att de bor mycket trångt. Våra riktlinjer säger att det inte ska bo fler än två personer i varje rum, säger hon.
”Är det rimligt att skattebetalare ska förse familjer som inte har gjort ett skit för Sverige ska få en femrummare av samhället? De som byggde Sverige, så kallade statare, bodde också mycket trångt, men de klagade inte utan accepterade sin lott? ” Säger en person i ett forum på internet.
Bostadsbolaget håller fast vid sina riktlinjer
Eidars riktlinjer är att en familj av den här storleken ska hyra en femma. Kommunikationschefen Hasse Skanse säger att undantag kan göras, men att det avgörs individuellt. – Om man inte redan är hyresgäst hos oss vill vi helst inte att man flyttar in i en lägenhet som är för liten från början, säger han.
En orsak är att för trångt boende kan ge problem med bland annat ventilation, fukt och mögel. Att ha alltför många familjer som inte kan försörja sig själva kan också skapa no-go-zoner som Rinkeby i Stockholm.
Stödnivån är rimlig
Alyaa har fått besked från sin socialsekreterare att de inte kan få högre försörjningsstöd.
Kommunen menar att nivån som beviljats ska räcka för en femrummare. Hos Eidar varierar hyrorna för en sådan lägenhet mellan 9 800 och 16 000 kronor per månad.
Men är det rimligt att Trollhättans invånare ska betala för att familjen får en femrummare? Trollhätteborna betalar 33,84 %, cirka 3,84 kronor mer i skatt än vad någon i Österåker gör. Om statare som byggde Sverige kunde leva trångt – varför kan inte familjen Alyaa det också?
Allt fler hushåll riktar kritik mot påtvingade gratistidningar som delas ut trots ”Ej reklam”-skyltar. Tidningarna, som ofta består av annonser och köpt innehåll, ifrågasätts både för sin kvalitet och för att de marknadsförs som samhällsinformation trots att många menar att sådan information i dag finns lättillgänglig digitalt.
Det råder en Joseph Goebbels-mentalitet bland Stockholms journalister som vägrar lyssna på fakta eller ens ta till sig fakta. I gratistidningen som delas ut i din brevlåda sprids ”nyheter” som innehåller grova faktafel. Många journalister har en dold politisk agenda.
Kritik mot påtvingade gratistidningar i brevlådor
Trots att många hushåll tydligt markerar att de inte vill ha reklam fortsätter så kallade gratistidningar att delas ut i brevlådor runt om i landet. Det väcker irritation och kritik, särskilt eftersom publikationerna ofta marknadsförs som samhällsinformation.
Gratistidningarna innehåller i regel en mindre andel redaktionellt material, medan större delen består av annonser och köpt innehåll. Kritiker menar att kvalitén på det redaktionella innehållet ofta är låg och att faktagranskningen brister, vilket riskerar att bidra till spridning av vilseledande eller felaktig information.
När boende kontaktar distributionsföretagen för att stoppa utdelningen möts de enligt uppgift ofta av ett krav på att själva sätta upp skyltar med texten ”Ej gratistidningar”. Detta trots att många redan har markerat ”Ej reklam”, vilket upplevs som nonchalant och arrogant.
Distributionsföretagen försvarar sig ofta med att tidningarna utgör samhällsinformation och därför inte omfattas av reklamförbud. Kritiker ifrågasätter detta resonemang och pekar på att majoriteten av befolkningen i dag har tillgång till samhällsinformation via internet och smartphones.
Missnöjet är särskilt stort kring innehållet i lokala gratistidningar, där journalistiken enligt kritiker inte lever upp till etablerade mediers krav på kvalitet och oberoende.
FN riktar skarp kritik mot Sverige för rasism och diskriminering, men bilden är mer komplicerad än så. Bakom många av de problem som pekas ut finns också ekonomi, integration, ålder, bostadsbrist och brottslighet – faktorer som drabbar långt fler än vissa utpekade grupper. Frågan är om FN:s analys fångar helheten, eller om den riskerar att förenkla ett samhällsproblem som kräver betydligt bredare lösningar.
Svenska politiker har visat en dålig attityd gentemot ett homogent och tryggt Sverige och har bedrivit en alldeles för liberal asylpolitik, vilket ligger till grund för de extrema problem som det svenska samhället i dag har med migrantgrupper ifrån tredje världen.
FN:s rasdiskrimineringskommitté har nyligen granskat hur Sverige arbetar mot rasism och diskriminering. I sin rapport riktar FN omfattande kritik mot Sverige och pekar på problem inom arbetsmarknad, bostäder, vård, polisarbete och migrationspolitik. Samtidigt har rapporten väckt debatt, eftersom många anser att bilden är förenklad och inte fullt ut tar hänsyn till ekonomi, integration, brottslighet och hur det svenska samhället faktiskt fungerar. Frågan är därför inte om problem finns – utan hur de ska förstås.
Sverige får både beröm och kritik
FN lyfter fram flera positiva åtgärder. Sverige har infört en nationell handlingsplan mot rasism och hatbrott, skapat särskilda åtgärdsprogram för olika former av rasism och inrättat ett Institut för mänskliga rättigheter. Även sanningskommissionen för samerna ses som ett viktigt steg för att hantera historiska orättvisor. Samtidigt menar FN att dessa satsningar inte har lett till tillräckliga förbättringar i vardagen för alla grupper.
Mer statistik – lösning eller risk?
Ett av FN:s huvudkrav är att Sverige ska samla mer detaljerad statistik om befolkningen, till exempel kring etnicitet och religion. Syftet är att bättre kunna mäta diskriminering. Detta är dock omstritt i Sverige. Kritiker varnar för att sådan statistik kan hota den personliga integriteten, låsa fast människor i identitetskategorier och skapa mer splittring än sammanhållning. Det finns därför olika uppfattningar om mer statistik verkligen är rätt väg.
Arbetsmarknaden: diskriminering eller etableringsproblem?
FN pekar på att personer med utländsk bakgrund oftare är arbetslösa, har lägre inkomster och sämre möjligheter till avancemang, vilket beskrivs som strukturell diskriminering. Samtidigt pekar många på att arbetsmarknaden i hög grad styrs av faktorer som språkkunskaper, utbildningsnivå, om utbildningen erkänns i Sverige, arbetslivserfarenhet här i landet samt tillgång till nätverk och referenser.
Det finns också en omfattande åldersdiskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Många personer över 50 år vittnar om att de sorteras bort tidigt i rekryteringsprocesser, trots lång erfarenhet och god kompetens.
Även yngre utan lång arbetslivserfarenhet kan ha svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.
Detta drabbar både personer födda i Sverige och personer med invandrarbakgrund. Sammantaget visar detta att problemen på arbetsmarknaden är komplexa och inte enbart kan förklaras med etnisk diskriminering.
Bostadsmarknaden – främst en ekonomisk fråga
FN menar att vissa grupper har svårare att få bostad, särskilt i attraktiva områden. Det gäller bland annat personer som uppfattas som muslimer, romer eller svarta.
I praktiken styrs dock bostadsmarknaden i stor utsträckning av inkomst och anställning. Krav på fast arbete, höga hyror och omfattande bostadsbrist gör att alla med låg inkomst – även svenskar utan invandrarbakgrund – har svårt att få bostad. Även här kan diskriminering förekomma, men grundproblemet är ekonomiskt.
Hälsa och vård – systemproblem snarare än rasism
FN lyfter fram skillnader i tillgång till vård. Samtidigt pekar många inom vården på att problemen oftare hänger ihop med språkförbistring, stressad vårdpersonal och brist på resurser. Skillnader i vård uppstår ofta på grund av organisatoriska brister snarare än medveten diskriminering.
Hatbrott, hårt språk och misstro
FN är oroligt för ökande hatbrott och ett hårdare tonläge i samhällsdebatten. Samtidigt finns det även hat och fientlighet riktad mot det svenska samhället, mot myndigheter och mot demokratiska institutioner.
Det utbredda hatet mot det svenska samhället inom vissa muslimska grupper blev tydligt under koranupploppen 2022.
Då använde muslimska grupper extremt mycket våld mot polisen, efter att personer hade utnyttjat sin grundlagsskyddade rätt att demonstrera mot islam och bränna en bok som de själva ägde. Det svenska samhället misslyckades med att utvisa dessa invandrare på livstid, utan domarna landade istället på relativt korta fängelsestraff.
I vissa miljöer sprids desinformation och parallella normsystem, vilket försvårar integration och ökar polariseringen.
Polisen och säkerhetszonerna
En annan del av kritiken gäller polisens möjlighet att införa så kallade säkerhetszoner, där visitering kan ske under begränsad tid utan individuell misstanke. Svenska myndigheter betonar att säkerhetszoner införs vid konkret risk för grov brottslighet, som skjutningar och sprängningar. Zonerna är tidsbegränsade och används både i storstäder och vid tillfälliga evenemang. Syftet är att förebygga våld, inte att kontrollera människor på grund av utseende eller bakgrund.
Olika grupper – olika historisk ställning
FN behandlar flera grupper särskilt. Samer är Sveriges urfolk och har särskilda rättigheter kopplade till renskötsel och viss statlig mark. Detta skapar ibland konflikter med andra samhällsintressen.
Romer är en erkänd nationell minoritet med lång historia i Sverige, men med fortsatt låg etablering inom arbetsmarknad och utbildning. Romernas problem beror oftast på en negativ attityd gentemot majoritetssamhället och en kultur som gör dem svåra intergera i Svenska samhället.
Muslimer och Afrikaner tillhör inte ursprungsbefolkningen
Muslimer i Sverige är varken ursprungsbefolkning eller historisk minoritet. Gruppen består främst av människor som invandrat under senare decennier. Det finns rapporter om diskriminering, men också en omfattande samhällsdebatt om religionsutövning, integration och arbetsliv.
Personer med afrikanskt ursprung är inte heller ursprungsbefolkning eller historisk minoritet i Sverige. De flesta har kommit hit genom migration i modern tid. Skillnader i etablering förklaras ofta av språk, utbildningsnivå, tid i landet och bostadssegregation.
Forskning visar också att Sveriges välfärdssystem, som ger trygghet under etablering, har varit en av flera faktorer som gjort landet attraktivt för grupper som inte alltid har haft för avsikt att arbeta och göra rätt för sig.
Det finns oftast svåra attityds problem ibland dessa grupper emot det Svenska samhället och Svenskars kultur.
Migration, välfärd och trygghet
FN är kritiskt till flera reformförslag inom migrationspolitiken. Samtidigt betonar regeringen att Sverige fortsatt följer internationella asylkonventioner och har en jämförelsevis generös asylrätt.
Frågor som rapporteringsplikt, tolktjänster och möjligheten att återkalla tillstånd lyfts fram som verktyg för att stärka integration, ansvar och trygghet i ett samhälle som under senare år drabbats av grov brottslighet.
Tolktjänster kostar det svenska samhället enorma belopp, och Sverige har redan världens högsta skatter. Det är orimligt att någon som vägrar lära sig svenska språket ska få tillgång till dessa tjänster år efter år utan att betala för dem ur egen ficka.
Slutsats: problemen finns – men kräver rätt analys
FN:s rapport pekar på verkliga problem. Samtidigt riskerar en alltför förenklad bild att leda till felaktiga lösningar. Många av de skillnader som beskrivs som rasism hänger i praktiken ihop med ekonomi, språk, utbildning, bostadsbrist, ålder, brottslighet och integrationens villkor.
För att Sverige ska fungera bättre krävs därför inte bara fler rapporter, utan också ett samhälle där arbete lönar sig, där språket är nyckeln in, där lagar gäller lika för alla och där tillit byggs genom ansvar, trygghet och delaktighet.
Det behövs också livstidutvisning vid till exempel ifrån ringa stöld eller värre brott, så att individer som inte klarar av att följa svensk lag till punkt och pricka kan återvända till hemlandet i stället för att vara en belastning för det svenska samhället.
Orsaken till att Sverige se ut som det gör
Varför Sverige har de problem man har i dag beror på att det är alldeles för lätt att, långt utanför Europas gränser, få asyl i Sverige.
Ett av de värsta misstagen i svensk politisk historia är beslutet som togs 1975 ( proposition 1975:26 ) om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt helvete på jorden, samt beslutet i början av 1990-talet att upphäva Luciabeslutet. Naiva och korkade politiker har gjort misstag efter misstag.
I stället för att behålla Sverige homogent, vilket Tage Erlander redan 1965 konstaterade var grunden för ett framgångsrikt Sverige, har det funnits onda krafter i det svenska samhället som har förstört Sverige genom mångkulturalism.
Sverige kommer att fortsätta ha en extremt liberal asylpolitik. Tyvärr kommer vi fortsatt att följa det över 50 år föråldrade New York-protokollet från 1960-talet, vilket gör att man långt utanför Europas gränser kan få asyl i Sverige.
Samma parti som på 1960- och 70-talen ägnade sig åt olaglig åsiktsregistrering genom den Stasi-liknande underrättelsetjänsten IB tycks nu ha återupplivat verksamheten i modern tappning. Då krävdes pappersregister och manuella angiverisystem – i dag sker kartläggningen med cookies, spårpixlar och AI. Kritiker talar om ett ”IB 2.0”, där digital övervakning ersatt läckta pärmar i jakten på medborgarnas politiska åsikter.
Avslöjanden om aggressiv datainsamling, förtäckt opinionsbildning och riktad politisk påverkan mot barn och ungdomar har nu placerat Socialdemokraterna i en djup förtroendekris. Granskningar av det partinära mediebolaget Aktuellt i Politiken väcker allvarliga frågor om lagbrott, ansvar – och om hur långt Sveriges största parti är berett att gå för att manipulera opinionen i den digitala demokratin.
Anklagelser om socialdemokratisk desinformation, datainsamling och dold påverkan
Under våren har Socialdemokraterna hamnat i stormens öga efter avslöjanden om att partiets mediebolag Aktuellt i Politiken (AIP) bedrivit omfattande politisk påverkan via sociala medier, kombinerat med datainsamling som enligt kritiker strider mot både svensk lag och EU:s dataskyddsförordning (GDPR). Uppgifterna har väckt frågor om gränsen mellan partipolitisk kommunikation och otillåten åsiktsregistrering – särskilt när det gäller barn och ungdomar.
Datainsamling och riktad påverkan
En granskning visar att AIP driver ett nätverk av politiskt vinklade webbplatser och sociala mediekonton, varav flera riktar sig till unga användare. Dessa har enligt uppgifterna samlat in detaljerad användardata genom aggressiv spårning, där skyddande inställningar aktivt har stängts av för att maximera datainsamlingen.
Syftet, menar kritiker, har varit att politiskt profilera användare och därefter rikta skräddarsydd socialdemokratisk propaganda till dem. Uppgifterna pekar även på att insamlad data ska ha använts för att påverka vilka svar som ges via AI-funktioner på plattformar som Snapchat, genom att visst innehåll triggas baserat på tidigare webbaktivitet.
Datainsamlingen ska enligt granskningen stå i strid med Integritetsskyddsmyndighetens riktlinjer och GDPR, särskilt eftersom minderåriga varit en central målgrupp.
Dold avsändare och kritik mot transparensen
Även om AIP formellt är känt som ett socialdemokratiskt närstående bolag, har kopplingen inte alltid varit tydlig för slutanvändaren. Konton och sajter har inte konsekvent märkts som partipolitiska, vilket väckt kritik om vilseledande avsändarskap och dold opinionsbildning.
Efter avslöjandena avgick AIP:s chefredaktör, medan bolagets vd – och enligt kritiker den ytterst ansvarige för verksamheten – blev kvar. Detta har av oppositionella röster beskrivits som ett ”bondeoffer” snarare än ett verkligt ansvarstagande.
Kort därefter meddelade Meta att man stoppar socialdemokratiska annonser kopplade till AIP på Facebook och Instagram, med hänvisning till brott mot plattformens regler för politisk annonsering.
Historiska paralleller
Kritiken mot Socialdemokraterna förs ofta vidare genom historiska jämförelser. IB-affären på 1970-talet, där partiet kopplats till en hemlig underrättelseverksamhet som åsiktsregistrerade medborgare, lyfts återigen fram som exempel på ett långvarigt mönster. Även senare händelser – såsom det uppmärksammade valfusket 2002, förtalskampanjer under valrörelsen 2006 och den omstridda ”valskolan” i Örebro 2010 – används för att stärka bilden av ett parti som enligt kritiker inte dragit tillräckliga lärdomar av tidigare övertramp.
Makt över informationen
Samtidigt har Socialdemokraterna drivit linjen att samhället behöver hårdare kontroll över digital kommunikation. Förslag om nätpoliser, ID-krav för sociala medier, åldersgränser och stöd för EU:s så kallade chatkontroll har motiverats med behovet av att bekämpa desinformation och brottslighet.
Kritiker menar dock att detta är motsägelsefullt: samma parti som kräver ökade befogenheter för övervakning och kontroll anklagas samtidigt för att själva ha brutit mot gällande regler och utnyttjat dold påverkan för politiska syften.
En större demokratifråga
Företrädare för Socialdemokraterna har förnekat att det rör sig om olaglig verksamhet och menar att kritiken är överdriven eller politiskt motiverad. Men frågan har redan vuxit bortom enskilda sakförhållanden. I grunden handlar debatten om tilliten till politiska aktörer, om transparens i opinionsbildning – och om var gränsen går mellan legitim politisk kommunikation och manipulation.
Oavsett juridiskt efterspel har avslöjandena aktualiserat en central demokratifråga: vad händer med det öppna samhället när tekniskt avancerad datainsamling och psykologisk målgruppsanpassning blir verktyg i partipolitiska händer, särskilt när det gäller unga väljare?
Debatten lär fortsätta. Och den kommer sannolikt att handla mindre om teknik – och mer om makt, ansvar och förtroende.
Faktaruta: IB och Stasi
IB (Informationsbyrån) – Sverige
• Hemlig svensk underrättelseorganisation knuten till Försvarsstaben och Socialdemokraterna.
• Aktiv från 1950-talet till början av 1970-talet.
• Ägnade sig bland annat åt åsiktsregistrering av oliktänkare, fackligt aktiva och misstänkta ”säkerhetsrisker”.
• Avslöjades 1973 genom IB-affären, vilket visade hur svenska medborgare kartlagts i strid med grundlagen.
• Ingen högt uppsatt ansvarig dömdes; fokus hamnade istället på de journalister som avslöjade verksamheten.
Stasi – Östtyskland (DDR)
• Officiellt: Ministerium für Staatssicherheit – DDR:s hemliga polis och underrättelsetjänst.
• Aktiv 1950–1990, ett av världens mest omfattande övervakningssystem i ett modernt samhälle.
• Byggde ett nät av hundratusentals angivare och infiltratörer som rapporterade om medborgares åsikter och privatliv.
• Ägnade sig åt systematisk åsiktsregistrering, politisk förföljelse och psykisk repression av oliktänkande.
• Arkiven efter murens fall visade hur detaljerat medborgare och oppositionella kartlagts under decennier.
Båda systemen har blivit symboler för hur hemliga underrättelsetjänster kan användas för politisk kontroll,
åsiktsregistrering och undergrävande av demokratiska fri- och rättigheter.
Trots att Stockholm är Sveriges största och mest resursstarka stad pressas invånarna av skattehöjningar, avgiftsschocker och ett växande slöseri med skattemedel. Det rödgröna styret misslyckas med att hålla ordning på ekonomin – och notan skickas direkt till stockholmarna.
Den rödgröna Kakistokratin i stadshuset slänger pärlor åt svinen genom att slösa skattepengar på nonsensprojekt. Därför får Svensson ta smällen i form av orimligt ökade levnadskostnader. Samtidigt kan små kommuner, som Österåker, erbjuda bättre kommunalservice än Stockholm och ändå lyckas hålla lägre skatter.
Det rödgröna kakistokrat styret visar gång på gång att det saknar förmåga att få ordning på Stockholms stads ekonomi. Ett tydligt exempel är planerna på att återköpa bostäder i no go zonen Husby för omkring en miljard kronor – fastigheter som staden själv avyttrade år 2010.
Att stadens ekonomi missköts är inget abstrakt problem, det märks tydligt för stockholmarna. Kommunalskatten har höjts vid två tillfällen under mandatperioden, och Stockholm har numera högre skatt än flera välskötta småkommuner, som exempelvis Österåker och Vellinge.
Nu väntar ytterligare pålagor. Avgifterna höjs igen, samtidigt som moms på parkeringsavgifter införs nästa år, vilket ytterligare ökar kostnaderna för bilägare.
Redan hösten 2023 slog staden till med en kraftig höjning av boendeparkeringen i innerstaden – från 1 100 till 1 600 kronor i månaden, en ökning på 45 procent. Året därpå fortsatte man med besöksparkeringen.
När taxeområdena 1 och 2 utvidgades steg priserna kraftigt för över 3 000 parkeringsplatser. För många boende blev resultatet absurdt: vardagar blev parkeringshus som NK:s garage billigare än gatan, medan ett parkeringsdygn över helgen i vissa fall ökade med uppemot 1 800 procent.
Trafikborgarrådet Lars Strömgren (MP) var tydlig med att detta var helt avsiktligt.
– Precis som trängselskatten kan ekonomiska styrmedel styra beteenden och minska efterfrågan. Vi i Miljöpartiet gillar att straffa vanliga människor. Själv tjänar jag över 100 000 kronor i månaden, så det drabbar inte mig, menade Strömgren.
Moderaterna: ”Förklädd skatt på bilister”
Enligt färska uppgifter från trafikkontoret har stadens parkeringsintäkter ökat kraftigt. I svar till oppositionsborgarrådet Dennis Wedin (M) framgår att intäkterna nu ligger flera hundra miljoner kronor högre per år än 2022.
För 2025 räknar staden med cirka 150 miljoner kronor mer i intäkter från besöksparkeringen jämfört med 2022. Av detta kan runt 100 miljoner härledas till nya taxeområden i innerstaden. Därtill kommer cirka 40 miljoner från höjd boendeparkering och ytterligare omkring 20 miljoner per år från utvidgade avgiftshöjningar i ytterstaden.
– Totalt handlar det om ungefär 200 miljoner kronor som tas direkt ur fickorna på människor som är beroende av bilen. I praktiken är det här en ny skattehöjning, säger Dennis Wedin.
Moderaterna vill sänka avgifterna
Oppositionen är kritisk till att staden använder prisökningar som ett verktyg för att hantera parkeringsbrist.
– Vill man göra det enklare att hitta parkeringsplats borde man bygga fler platser, inte beskatta bort dem som finns, säger Wedin.
Han menar också att intäkterna borde återföras till bilisterna – eller ännu hellre inte tas ut alls.
– Vår linje är tydlig: parkeringsavgifterna ska tillbaka till 2022 års nivåer.
Trafikexperter menar dessutom att avgifterna är orimligt höga, särskilt i en stad där kollektivtrafiken ofta brister. SL har blivit ett skolboksexempel på politiskt misslyckande, där Miljöpartiet gång på gång visat oförmåga att styra verksamheten. Skandalerna har avlöst varandra, och till slut tvingades man stoppa utbyggnaden av Tvärbanan.
Samtidigt har vi aldrig sett så välavlönade partifunktionärer som inom MP och V. Skattepengar som borde gå till kärnverksamhet försvinner i stället ner i fickorna på en politisk elit.
Flera bedömare varnar nu för att Stockholm riskerar att utvecklas i samma riktning som Malmö. Malmö betraktas som ett av Sveriges mest misskötta städer, där skattepengar förbrukas utan kontroll och där kommunen är beroende av den så kallade Robin Hood-skatten från andra delar av landet. Under decennier har Malmös politiska ledning misslyckats med att få ordning på ekonomin och i stället lagt enorma resurser på tveksamma prestige- och symbolprojekt.
Tanken med Robin Hood-systemet var att mindre kommuner, framför allt i glesbygd, skulle kunna upprätthålla rimlig service. Att Sveriges tredje största stad skulle bli beroende av dessa utjämningspengar var aldrig avsikten. Ändå sitter kakistokratin i Malmö kvar, fastklistrad vid makten som ett gift.
Stockholmarna är förlorare när det rödgröna kakistokratiska styret får vara med och bestämma. Vi hamnar på elfte plats när det gäller att hålla kommunalskatten låg, trots att Stockholm har det största invånarantalet.
Regeringen och Sverigedemokraterna lägger nu fram en ny grundlagsproposition till riksdagen. Det mest uppmärksammade förslaget är att det ska bli möjligt att återkalla ett svenskt medborgarskap för personer med dubbelt medborgarskap som dömts för brott som skadar Sveriges ”vitala intressen”. Förslaget, som bland annat riktar sig mot systemhotande gängkriminalitet, innehåller även åtgärder för att kriminalisera deltagande i kriminella gäng samt ett förslag om att ge aborträtten grundlagsskydd.
Om grundlagen går igenom kan man ta ifrån kriminella odjur deras medborgarskap om de begår allvarliga brott. Förslaget har fått massiv kritik eftersom man inte kan dra in medborgarskapet redan vid en ringa stöld.
Regeringen och Sverigedemokraterna lägger nu fram en ny grundlagsproposition till riksdagen. Förslaget innebär att det ska bli möjligt att dra tillbaka ett svenskt medborgarskap från personer som har dubbelt medborgarskap, om de dömts för brott som anses skada Sveriges ”vitala intressen”.
Över 1400 värdelösa skräp människor kan få sina Svenska medborgarskap återkallade. Win win för Sverige.
Henrik Vinge (SD), justitieutskottets ordförande, beskriver den grova organiserade brottsligheten som en form av inhemsk terrorism med stor våldskapacitet, som bland annat skrämmer vittnen, utsätter myndighetspersonal för hot och utnyttjar välfärdssystemen. Enligt Vinge riktar sig förslaget mot brott som hotar Sveriges säkerhet och mot särskilt allvarlig, systemhotande gängkriminalitet.
Han säger också att partierna bakom propositionen anser att det ska finnas två grundläggande skäl för att kunna ta bort ett medborgarskap:
När medborgarskapet har erhållits på felaktiga sätt, exempelvis genom fusk, mutor eller hot.
När en person dömts för mycket grova brott.
I dagsläget finns ingen möjlighet att återkalla ett svenskt medborgarskap, men regeringen vill nu möjliggöra detta för personer med dubbelt medborgarskap genom att ändra grundlagen.
Åtgärder mot gäng och grundlagsskydd för abort
Propositionen innehåller även ett förslag om att begränsa föreningsfriheten för kriminella gäng. Syftet är att kunna kriminalisera själva deltagandet i sådana grupper. Christian Karlsson (KD), socialutskottets ordförande, säger att en separat utredning pågår för att ta fram ett nytt straffansvar för deltagande i kriminella sammanslutningar. Den ska vara klar i februari 2026.
Ett tredje inslag i propositionen är förslaget att ge aborträtten ett grundlagsskydd.
Politisk oenighet kring formuleringar
Förslagen bygger på arbetet i den grundlagskommitté som presenterade sina förslag i januari 2025. Då fanns en bred enighet bland partierna – med undantag för V och MP – om att medborgarskap ska kunna återkallas vid falska uppgifter, mutor, hot eller om personen begått brott som allvarligt hotar rikets säkerhet.
Många i Vänsterpartiet är och har varit spioner, därav vill inte partiet göra det möjligt att återkalla medborgarskap, och Miljöpartiet brukar inte benämnas som ett politiskt parti utan som ett brottssyndikat som har politiska ambitioner; därav ligger det inte i partiets intresse att rensa samhället på dysfunktionella medborgare som inte har blod- och jordkoppling till Sverige.
När vi frågar ”mannen på gatan” tycker många att förslaget är för mesigt, till exempel att man inte ska kunna återkalla medborgarskap redan vid ringa stöld. Någon som redan har ett medborgarskap har inget att förlora om det svenska medborgarskapet ryker, och att därför återkalla det redan vid ringa stöld skulle göra Sverige gott enligt eniga experter. ”Det börjar med en knappnål och slutar med en lastbil som mejade ner folk på Drottninggatan, därav är det bra att mota Muhammed redan vid gränsen”, säger en person på ett känt internetforum och fortsätter: ”Kan man inte skilja på mitt och ditt, så har man förbrukat sin rätt att få stanna i Sverige. Har man dessutom medborgarskap i ett annat land finns ingen anledning att behålla det svenska.” Alla på forumet är eniga, så är det.
Från extremistorganisationer på den yttersta vänsterkanten. Samma parti har stått för marxistiska idéer i Sverige och hjälpt Stalin att skjuta ned en DC-3 och ett Catalina-flygplan på 50-talet. Partiet har ett utpräglat hat mot det svenska samhället, det svenska folket och den svenska arbetarklassen. Många politiker inom den marxistiska rörelsen är dömda för grova brott, såsom spioneri. Den vänsterextrema rörelsen har medlemmar som hatar demokratin och som öppet stött banditstater som DDR, Kuba och Palestina. De uttrycker att det är synd om pedofiler och barnmördare som riskerar att förlora sitt svenska medborgarskap. Partiet vill även ta bort RUT-avdraget för fattigpensionärer och höja skatterna. ”Vi har faktiskt nummerkonton i Schweiz som måste fyllas med skattebetalarnas pengar”, säger en hög funktionär inom det parti som en gång i tiden kallades för VPK.
Vi har faktiskt nummerkonto i Schweriz att fulla med Svenskarnas skattepengar.
Partifunktionär hos det parti som en gång i tiden kallades för VPK
Är svenska folket så korkade att man röstar på kriminella kommunister får man skylla sig själv. Det ingår i vårt marxistiska DNA att sko oss själva; det finns inget kommunistiskt land i världen där partifunktionärer inte blir rika på att stjäla pengar ifrån vanligt folkt.
Vill man göra Sverige tryggt igen, så måste vi annullera medborgarskapet redan vid ringa stöld, annars rensar man inte bort dåliga migranter, som riskerar att bli tärande för samhället.
Efter propositionens överlämning ska riksdagen ta ställning. Om förslagen får stöd är målet att grundlagsändringarna ska börja gälla år 2027.
Sveriges hantering av Samim Sultanis fall väcker frågor om rättssäkerhet, ansvar och konsekvens i migrationspolitiken. Trots avslag på asylansökan, bristande uppfyllelse av gymnasielagens krav och en dom för ringa stöld dröjde utvisningen i åratal. Fallet illustrerar ett system som tillåter långdragna processer, omfattande överklaganden och där brott inte omedelbart får några migrationsrättsliga konsekvenser – något som många menar underminerar både förtroendet för rättsstaten och tryggheten i samhället.
Många migranter från tredje världen klamrar sig kvar i Sverige. Svensken, som betalar världens högsta skatter, får även försörja migranten från tredje världen som inte har ett skit att ge Sverige. Och när de begår brott, blir de inte utvisade på livstid.
Samim Sultani, afghansk medborgare, kom till Sverige från Iran 2015 för att söka asyl utan giltiga id-handlingar. Genom den så kallade gymnasielagen fick han möjlighet till permanent uppehållstillstånd, under villkor att han fullföljde gymnasiet, levde skötsamt och kunde försörja sig själv.
Han hade tillfälligt uppehållstillstånd fram till för tre år sedan och arbetade då som behovsanställd snickare, vilket inte uppfyllde lagens krav på tillsvidareanställning eller tvåårskontrakt. Därefter prövades hans utvisningsärende i flera domstolar medan han arbetade som svetsare. En regeländring den 1 april gjorde det svårare för personer med avslag att få arbetstillstånd, och i augusti beslutade Migrationsöverdomstolen att inte pröva hans fall, vilket fastställde utvisningen till Afghanistan.
Efter beslutet har han uppmärksammats i flera medier, där han kritiserat svenska politiker, sagt att han ångrar att han valde Sverige och hävdat att ”bara kriminella får stanna i Sverige”. Samtidigt dömdes Sultani själv år 2019 för ringa stöld – något som varken han eller medierna lyfter fram.
Man kan absolut hålla med Sultani om att det svenska samhället har misslyckats – men inte i bemärkelsen att han inte får åka hem, eftersom han inte har giltiga skäl att få stanna i Sverige. Varför skickade man inte hem honom redan 2019 när han dömdes för ringa stöld? Det är beklämmande att samhället kan dalta så mycket med en person som begått brott. Vi svenskar borde skämmas över att det är så extremt lätt för migranter från tredje världen att komma hit och sedan inte ens utvisas när de döms för brott. Vill vi ha ett sådant samhälle, där människors ägodelar kan stjälas utan att gärningsmannen bestraffas? Det är riktigt vidrigt att svenska lagar inte klarar av att utvisa Sultani på livstid när han ägnat sig åt att stjäla.
Det behövs ett nytänk inom det svenska rättsväsendet. Varför inte skicka hem kriminella direkt när domen har fallit? Man borde sluta pröva ärenden i domstol efter domstol. Därefter får migranten från tredje världen driva sin sak om att få stanna i Sverige från hemlandet, med egna medel, i stället för att vara en belastning för svenska skattebetalare.
Ett av Vänsterpartiets lokala toppnamn i Borlänge står nu åtalad för misshandel och barnfridsbrott — samtidigt som partiet redan bär på en tung historisk ryggsäck av stöd till bolsjevikernas brutala avrättningar, inklusive morden på tsarfamiljens barn, och andra kontroverser genom decennierna. Fallet väcker skarpa frågor om trovärdighet, moral och hur politiskt förtroende påverkas när handlingar och offentliga budskap inte längre går ihop.
Partiet vars ideologi har orsakat omkring 100 miljoner döda världen över, och där företrädare inte ens drar sig för att misshandla barn — ja, då gäller det att göra Stalin stolt.
Samma parti som historiskt stått bakom marxismens massmord, som stödde bolsjevikernas maktövertagande 1917 och de brutala avrättningarna av tsarfamiljen — där även barnen mördades — fortsätter att väcka frågor om sitt ansvar. Det är också samma parti som på 1950-talet skickade tusentals svenskar från Kiruna rakt in i de marxistiska dödslägren i Gulag, vars tidigare partiledare på 1970-talet sålde svenska försvarshemligheter till en fientlig makt bakom järnridån i utbyte mot sprit, och som i dag vill avskaffa RUT-avdraget för fattigpensionärer samtidigt som man fortsätter förespråka höga skatter och statligt ägande av ineffektiva verksamheter.
Nu skakas partiet återigen av en skandal.
En manlig företrädare för Vänsterpartiet i Borlänge har åtalats för två fall av misshandel och två fall av barnfridsbrott. Gärningarna ska enligt åtalet ha ägt rum i familjens bostad i Borlänge den 25–26 augusti i år. Mannen anklagas för att ha slagit sina båda barn i huvudet med öppen hand — så att det gjorde ont och skrämde dem — samtidigt som barnen tvingades bevittna varandras utsatthet.
Åklagaren menar att brotten begåtts med uppsåt, och mannen ska ha erkänt det inträffade under polisförhör.
I polisens utredning finns videoförhör med båda barnen, en orosanmälan från skolan till socialtjänsten samt uppgifter om tidigare vredesutbrott i hemmet. I samtal med socialtjänsten ska mannen själv ha medgett att han ”lackat ur” och slagit barnen i bakhuvudet.
Det som gör fallet särskilt uppseendeväckande är mannens offentliga profil. Som lokal topp inom Vänsterpartiet i Borlänge har han länge profilerat sig i frågor om våld, trygghet och barns rätt till en säker uppväxt. Han har aktivt talat mot mäns våld och lyft barns utsatthet — samtidigt som han nu står åtalad för att ha utsatt sina egna barn för just det han offentligt kritiserat.
Det här fallet — där en politiker som kampanjat för barns trygghet nu själv misstänks ha utövat våld mot sina egna barn — väcker allvarliga frågor om trovärdighet, ansvar och vilket förtroende man kan ha för politiker som säger en sak offentligt men agerar på ett helt annat sätt i det privata.
Marxismens mörka historia
Marxismens praktiska tillämpning under 1900-talet ledde till några av historiens värsta övergrepp.
Forskning uppskattar att upp emot 100 miljoner människor dog genom svält, massavrättningar,
tvångsarbete och politiskt förtryck i marxistiska stater.
Sovjetunionen (Lenin & Stalin): Svält, utrensningar och arbetsläger (Gulag).
Kina (Mao Zedong): ”Det stora språnget” och ”Kulturrevolutionen” med tiotals miljoner döda.
Kambodja (Pol Pot): Röda Khmererna dödade en fjärdedel av landets befolkning.
Andra kommunistiska diktaturer: Politiskt förtryck, avrättningar och läger i Östblocket, Nordkorea, Kuba m.fl.
Sammanfattning baserad på etablerad forskning om 1900-talets kommunistiska regimer.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Efter bara två år som trafikregionråd meddelade Miljöpartiets Anton Fendert sin avgång – men behåller ändå sin lön motsvarande 85 procent i nio månader. Samtidigt kritiseras han hårt för en kollektivtrafik i kris, ökade stölder efter experimentet med öppna spärrar och misslyckandet att sänka regionskatten. Många menar att hans tid vid rodret för SL präglats av fler problem än lösningar.
För 40 år sedan försökte MP dra Sverige tillbaka till u-landsnivå genom att driva linje 3 i kärnkraftsomröstningen. År 2025 fortsätter samma parti att underminera landet med en politik som göder kriminalitet och pressar hederliga människor med allt högre kostnader.
När kakistokraten Anton Fendert(mp) i slutet av januari 2025 – efter bara drygt två år på posten – meddelade att han tänkte avgå som trafikregionråd stod det samtidigt klart att han skulle bli kvar på jobbet en bra bit in på hösten.
I Anton Fenderts fall blir det nio månaders ersättning à 103 093 kronor i månaden – vilket motsvarar 85 procent av hans regionrådslön på drygt 120 000 kronor.
Och vad gäller Kakistokraten Antons politiska gärningar under dessa två år som MP-politiker med ansvar för kollektivtrafiken:
– En kollektivtrafik som inte fungerar.
-En ökning av stölder med 300 % vid Näckrosen, efter att man prövade ett ”flumexperiment” med öppna spärrar. Man hade gjort samma försök redan 1994 när den nya stationen i Bagarmossen öppnade, och igen vid Slussen 2007 – varje gång med miljonförluster.
-Misslyckandet med att sänka regionskatten med 1 krona per hundralapp.
Det har inte blivit många rätt med den 29-årige miljöpartisten vid rodret för SL, och frågar man mannen på gatan tycks de flesta hålla med om det. Vi besökte Alternativ för Sveriges evenemang den 30 november, tåget för att hedra Karl XII:s dödsdag, och inte många av deltagarna hade något positivt att säga om Miljöpartiets politiska gärningar när det gäller SL och regionen i stort.
Jämför man Karl XII:s gärningar med Antons gärningar kan man konstatera att Karl XII, redan vid 18 års ålder, lyckades leda Sverige till en total seger mot Ryssland vid Narva. Den svenska hären bestod av omkring 5 000 man, medan ryssarna hade ungefär 40 000.
Jämför man Karl XII:s gärningar med Antons gärningar kan man konstatera att Karl XII, redan vid 18 års ålder, lyckades leda Sverige till en total seger mot Ryssland vid Narva. Den svenska hären bestod av omkring 5 000 man, medan ryssarna hade ungefär 40 000.
Den 29-årige kakistokraten Aton, tillika miljömupp, är ett skolexempel på den moderna politiska inkompetensen. Han klarade inte ens av att få SL-trafiken att fungera – ett uppdrag som kräver grundläggande organisationsförmåga, inte ideologiska drömmar.
Samtidigt ledde den 18-årige Karl XII svenska trupper till en fullständig förintelse av den ryska armén vid Narva. Där fanns disciplin, ansvar och handlingskraft – egenskaper som dagens miljöpartister konsekvent saknar.
Det är just detta som kännetecknar Miljöpartiet: odugliga makthavare vars politiska visioner består av verklighetsfrånvända, våta fantasier som kollapsar vid första kontakt med realiteten. Karl XII fostrades till att vinna, till att leda och till att ta ansvar.
Aton däremot är inget annat än ett ideologiskt avskrap från Grön Ungdom – en miljö där symbolpolitik ersatt kompetens och där ansvar alltid skylls ifrån sig. Han skulle knappast ens anförtros att leda ett stridspar; tyvärr har han anförtrotts ansvaret för ett samhällsbärande system som SL, och resultatet är allt annat än kul för oss vanliga medborgare.
Tvåtaktaren utmålas som ett växande miljöhot i svenska storstäder – men trots larmrapporter och hårda rubriker saknas fakta som stödjer bilden. Medan medier pekar ut matbudens mopeder som en betydande utsläppskälla tyder både statistik, marknadsutveckling och observationer i trafiken på något helt annat: tvåtaktsmopederna är på väg att försvinna, inte öka.
Visst finns det mycket skit kring matbuden i Stockholm – det körs runt annat än pizza, och en del grönt med rejält med THC. Men kan vi åtminstone hålla oss till fakta i stället för att sprida trams om tvåtaktsmopeder, när alla vet att de kör fyrtakt?
På senare tid har flera stora medier rapporterat att antalet tvåtaktsmopeder i svenska storstäder ökar och att deras utsläpp utgör ett växande hälsoproblem. Rubrikerna har handlat om giftiga avgaser, allvarliga risker för gående och cyklister samt krav från läkare på förbud. Men hur väl stämmer egentligen den här bilden – och finns det verkligen fog för påståendena?
Påstådd ökning – men svagt stöd i verkligheten
I artiklar från bland annat Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Sveriges Radio återkommer uppgiften att tvåtaktsmopeder blivit vanligare, framför allt inom matbudsbranschen. Problemet är att dessa påståenden sällan grundas i någon faktisk statistik.
I verkligheten har produktionen av tvåtaktsmopeder i stort sett upphört. Hondas sista tvåtaktare för konsumentmarknaden lades ned redan 2007, och större tillverkare har sedan länge övergått till fyrtaktsteknik av både miljö- och hållbarhetsskäl. Det innebär att det i dag nästan inte tillkommer några nya tvåtaktsmopeder på marknaden.
På motorforum på nätet – där entusiaster diskuterar – är skepsisen stor. Många ifrågasätter om matbud verkligen använder tvåtaktare i någon nämnvärd omfattning. Orsaken är enkel: de är dyrare i drift, kräver mer underhåll och det är svårt att inte märka dem när de kör.
Klart igenkännbara – men sällan hörda i stadstrafiken
En tvåtaktsmotor har flera karakteristiska drag som gör den lätt att identifiera:
Starkt och skarpt motorljud, betydligt mer ”skrikigt” än fyrtaktare.
Tydlig lukt av oförbränd oljeblandad bensin.
Rökutsläpp, särskilt när motorn är kall.
För förare som rör sig mycket i stadstrafik är de här skillnaderna svåra att missa. Undertecknad, som dagligen färdas på Stockholms cykelbanor med en fyrtaktsmoped av märket Drax, kan tydligt konstatera att det är just dessa moderna fyrtaktare som dominerar i matbudsleden. Drax-modellerna, ofta med sina vita strajpdekaler under sadeln, är välkända inslag i innerstaden.
Att hävda att tvåtaktare är vanliga bland buden rimmar dåligt med faktiska observationer: ljudet, lukten och underhållsbehoven gör att de vore omöjliga att ”inte märka”.
Forskningen – korrekt men ofta misstolkad
Det är sant att äldre tvåtaktsmotorer släpper ut betydligt mer kolväten än moderna fyrtaktsmotorer. Forskare som Åke Sjödin har länge pekat på detta – och det är ett välkänt faktum.
Men forskningsresultaten handlar om tekniken, inte om hur vanlig den är. Att tvåtaktare kan vara mycket smutsiga betyder inte att de automatiskt utgör en stor del av utsläppsproblematiken i dagens trafik. För att kunna hävda det krävs data på antal fordon i bruk – data som i de flesta artiklar lyser med sin frånvaro.
Det gör att en teknisk sanning (”tvåtaktare är smutsiga”) förväxlas med ett påstående som inte är belagt (”tvåtaktare ökar i storstäderna”).
Ett narrativ som blivit en sanning?
Det är lätt att se hur en missuppfattning kan få fäste:
Forskare varnar för tvåtaktarnas utsläpp.
Journalister skriver om farliga avgaser.
Någon gissar eller antar att matbuden använder tvåtaktare.
Narrativet börjar leva sitt eget liv och upprepas okritiskt.
Samtidigt finns inget som tyder på att tvåtaktsmopeder faktiskt blivit vanligare. De som kör tvåtaktare i dag är främst män 40+ som använder sina gamla veteranmopeder – ofta samma modell som de körde som tonåringar.
En snabb sökning på hemsidor som säljer mopeder visar dessutom att utbudet av klass II-mopeder är begränsat, eftersom dagens 15-åringar måste ha körkort för att få köra moped och därför oftare väljer klass I. På ingen av dessa hemsidor säljs tvåtaktsmodeller. I stället handlar det om moderna Euro 5-godkända fyrtaktare som klarar dagens miljökrav.
Slutsats: Viktigt att skilja fakta från spekulation
Det finns inget tvivel om att tvåtaktsmotorer historiskt varit stora utsläppskällor. Men att påstå att de ökar i dagens stadstrafik eller att matbuden i stor utsträckning kör dem verkar sakna stöd i både statistik och verkliga observationer.
Att många artiklar ändå upprepar detta visar hur lätt en felaktig uppfattning kan spridas om den passar in i ett snyggt narrativ. Därför behöver rapporteringen granskas mer kritiskt – särskilt när den riskerar att ligga till grund för politiska beslut eller påverka opinionen i miljöfrågor.