Månad: december 2024

Har du också märkt att SL-trafiken har försämrats sedan 2022? Det verkar bero på att en 29-årig militant miljöaktivist, Anton, nu styr SL.

Som resultat av att vi har fått en oerfaren politiker med eget fokus som högsta ansvarig för SL, tvingas vi stockholmare nu hantera:

1. Ett havererat tvärbaneprojekt
2. Experiment med öppna spärrlinjer
3. Minskad busstrafik
4. Ett allmänt kaos i kollektivtrafiken

Det här med öppna spärrlinjer, som nu ska testas vid Näckrosens tunnelbanestation, är inget nytt. Liknande försök gjordes redan för 20 år sedan vid Slussen, vilket resulterade i att SL gick back 6 miljoner kronor. Ett liknande test genomfördes även vid invigningen av Bagarmossens tunnelbanestation 1994 (innan dess var stationen en säckstation, vilket syns i Beck-filmen Mannen på taket).

Varför väljer man just Näckrosen för detta experiment? Varför inte testa öppna spärrlinjer i Rinkeby istället? Där skulle kanske till och med Hemvärnet behövas som biljettkontrollanter.

Stockholmsregionen förtjänar bättre ledare än de som styr idag.

Nu är det bara 24 dagar kvar till jul, och staden är i full gång med att julpynta. Under de senaste åren har man ofta valt att dekorera med vinterteman, men är det inte dags att återvända till våra rötter och påminna oss om den egentliga anledningen till julfirandet? Julen handlar om Jesu Kristi födelse, och detta borde reflekteras i hur vi firar.

Varför inte uppföra en stor och vacker julkrubba vid Sergels torg? Det skulle bli en tydlig påminnelse om julens budskap och dess betydelse i vår historia. Vår flagga är en stark symbol för vårt kristna arv – korset i flaggan representerar det kors där Jesus offrades för mänsklighetens skull. Sverige är ett land med kristna rötter, och detta arv förtjänar att lyftas fram, särskilt under julen.

Istället för att urvattna julens betydelse och kalla den för något annat, borde vi hylla det kristna arv som vårt land är byggt på. Genom att återvända till julens ursprung och budskap kan vi skapa ett firande som inte bara är vackert utan också meningsfullt och rotat i våra traditioner.

Sverige har, ända sedan Folke Bernadottes vita bussar under andra världskriget, haft en mycket generös asylpolitik. Människor har kunnat komma hit från världens mest utsatta områden och, även om de inte haft möjlighet att försörja sig själva, fått stöd genom vår välfärd. Men är det rimligt att ett litet land som Sverige, med våra begränsade resurser och höga skatter, ska ta emot människor som inte kan eller vill bidra till samhället? Ursprungligen var välfärden tänkt som ett skyddsnät för dem som inte kunde arbeta, så att de ändå skulle kunna leva ett värdigt liv.

Sedan början av 1970-talet har svenska politiker bedrivit en politik som många skulle beskriva som kontraproduktiv. Vi har tillåtit människor att komma till Sverige utan att ställa tillräckliga krav på egenförsörjning eller integration.

Asylrätten, som grundades i FN:s flyktingkonvention från 1951, var tänkt att skydda människor som flyr från förföljelse och livsfara. Men i dagens värld har denna rättighet i vissa fall kommit att utnyttjas som en möjlighet att förbättra sin ekonomiska standard. För att säkra vår framtid borde Sverige överväga att begränsa asylrätten till att främst omfatta människor från europeiska länder, där förutsättningarna för integration och egenförsörjning är bättre. Om vi inte gör detta riskerar Sverige att drabbas av en fortsatt ökning av kriminalitet och sociala problem.

Vi ser redan hur Sverige har förändrats sedan flyktingkrisen 2015. Den extrema kriminaliteten har vuxit fram i takt med ett samhälle som inte längre klarar av att hantera utmaningarna. Rättsväsendet framstår som tandlöst när grova brottslingar, som ägnar sig åt blåljussabotage, våldtäkter och annan allvarlig kriminalitet, inte ens utvisas. Istället präglas systemet av ett tänkande som ofta ser brottslingar som offer, snarare än som ansvariga för sina handlingar.

För att återupprätta tryggheten och välfärden behöver Sverige en tydligare och mer ansvarsfull politik – en politik som sätter krav på integration och egenförsörjning i fokus samt prioriterar de mest utsatta, snarare än att försöka vara hela världens skyddsnät.